Etikettarkiv: rasism

Krönikor

Bör staten förbjuda rasism?

Aftonbladets och Expressens kulturredaktioner har råkat i luven på varandra om Aftonbladets granskning av lagen: ”Hets mot Folkgrupp”. Debatten rör frågan om man bör lagstifta för att försöka förbjuda rasism, eller inte.

Justice
Rättvisans våg. Balansgången mellan svärdet och friheten…donsutherland1 / Foter / CC BY-NC-SA

Det är Aftonbladet som just nu granskar om lagen kan tillämpas för att stänga internetsidor som Avpixlat, Fria Tider, Nationell idag, Nationell nu, Nordfront osv

”Vi har för få yttrande- och tryckfrihetsmål i Sverige”, anser aftonbladets Åsa Linderborg, ”vi på Aftonbladet Kultur är trötta på talet om att nån borde anmäla skiten.”

Detta är Karin Olsson på Expressen kritisk till;

Juridifieringen av både politiken och debatten gör att allt fler problemställningar förskjuts från att vara en angelägenhet för den offentliga arenan till att bli en fråga om paragrafer. Det är en demokratisk förflyttning som diskuteras på tok för lite. Dessutom är lagen om hets mot folkgrupp luddig och bär på en rad problem.

Åsa Linderborg, AB svarar Expressen så här:

Reaktionen från högerextremisterna var lika blixtsnabb som väntad: Ni vill avskaffa yttrandefriheten! Att Karin Olsson, kulturchef på liberala Expressen, skulle utslunga samma anklagelse och därmed placera sig bland järnrör och nynazister, var mindre väntad.

Argument mot lagen

Många reagerar som Åsa Linderborg när de får höra kritik mot lagen om hets mot folkgrupp. Om man är emot en lag som vill stoppa rasismen måste man väl vara rasist, eller?

Nej det behöver man inte vara. Jag är själv, som liberal med piratsympatier, mot lagen. Många liberaler är det, många pirater också. Dessutom finns det många vänner av yttrandefriheten i alla politiska läger som är kritiska till lagar som försöker förbjuda rasism eller homofobi.

Ungefär så här resonerar vi:

  • Ska staten, som en gång i tiden VAR rasistiskt och ofta reglerade rasismen genom lagarna, vara de som idag på samma sätt reglerar att rasismen ska vara förbjuden? Ska samma stat som struntat i rasismen, och stött det med paragrafer, vara de som nu reglerar bort rasismen med samma sorts paragrafer?
  • Ska samma stat som för 80 år sen förbjöd homosexualitet och som för 60 år sen ännu dömde folk till fängelse om de pratade med ungdomar positivt om homosexualitet, vara den som med samma sorts lagar dömer ut homofobin?”

Vi anser att det är staters och partiers klåfingrighet och vilja att kontrollera folks privatliv som är en del av orsaken till att sådant som rasism uppstår.

Som en vän skrev nyligen:

Vissa tror att om man inte låter idioter uttala sig så finns det inga idioter. Nja, det finns kanske inga synliga idioter då, men det hemska är att dom isåfall är helt osynliga fram tills dess att deras åsikter är i majoritet. Censur är korkat.

Vi är många antirasister som arbetar hårt mot rasismen, men som anser att det bara finns en sak som är värre än rasismen: nämligen att stater reglerar vilka åsikter som ska godkännas i ett land. Vi är också antirasister, men vi vill bemöta åsikterna i sak, inte förbjuda dem!

Om lagen kan användas för att förbjuda rasism kan den också användas för att förbjuda antirasism, glöm inte det!

Fotnot

Om man vill ha ett alternativ till Lagen om Hets mot Folkgrupp kan man stärka individens rättigheter mot förtal och hot. Då grundar man en lag på nåt annat än åsiktsförbud.

Artiklar

Rasism en extra sten att bära för många i vård och omsorg

Gästinlägg av Margareta Edling från Suntliv.nu

Jobben i vård och omsorg ger stolthet och glädje. Men medarbetare med utländsk bakgrund kan också möta brukare som inte vill ha med dem att göra – just på grund av deras ursprung. Tyngst är att uppleva diskriminering från kolleger och chefer, beskriver Yeshiwork Wondemeneh, utredare på Kommunal, i en rapport.

Yeshiwork Wondemeneh, utredare på Kommunal

”Det räcker inte att göra rätt” heter boken, som bygger på intervjuer med 17 slumpvis utvalda medlemmar med utländsk bakgrund, främst inom vård och omsorg. Författaren Yeshiwork Wondemeneh menar att deras berättelser sätter fingret på viktiga frågeställningar, även om det inte går att generalisera utifrån så få intervjuer.

Arbetet har stor betydelse, inte bara som försörjning – det är en av hennes poänger. De intervjuade är stolta och glada över jobben inom vård och omsorg. Arbetsuppgifterna är meningsfulla och de känner värme och respekt för de personer de arbetar med, oavsett om det är dementa äldre eller förskolebarn. ”Jag älskar mitt jobb”, säger flera av dem. Även de som hade högre utbildning i sina hemländer, och egentligen ville fortsätta som ekonomer eller bokförläggare i Sverige, tycker att det nuvarande arbetet är viktigt.

”Står ut med lite för mycket”

De intervjuade är också beredda att betala ett pris för att få, och behålla, ett arbete, menar Yeshiwork Wondemeneh. De vill till exempel inte klaga eller ”bråka” för att hävda sina rättigheter. Otrygga anställningskontrakt hör till vardagen.

– De står kanske ut med lite för mycket. Alla som jag intervjuade har erfarenhet av diskriminering och kränkningar på jobbet.

För flera handlar det om omsorgstagare som uttrycker sig nedsättande. En 94-årig kvinna tillåter till exempel inte Bella från hemtjänsten att öppna hennes skåp, eftersom hon är mörkhyad. Någon gång i livet ska kvinnan ha haft en ”mörk piga som stal från henne”. Det måste man respektera, eftersom hon är dement, säger Bella i intervjun.

När Bella under utbildningen praktiserade i hemtjänsten fick hon inte gå in till en äldre omsorgstagare. Han ville bara släppa in den infödda svensken, själv fick hon vänta utanför. Bella anmälde aldrig händelsen, eftersom hon inte ville ha trassel – bara bli klar med utbildningen. Hon bestämde sig dock för att aldrig mer arbeta i enskilda vårdtagares hem.

Oacceptabelt att acceptera fördomar

Toleransen för vård- och omsorgstagarna är enorm, säger Yeshiwork Wondemeneh. När det gäller personer med demens kan det vara rimligt att bortse från kränkningar, anser hon. Men det är inte acceptabelt om alla fördomar bagatelliseras.

– Att inte kräva vett och hyfs bara för att en person är gammal, är att omyndigförklara henne eller honom. Det är inte okej.

Anhöriga kan också uppträda avvisande. Undersköterskan Eden berättar om hur arbetsledningen gick med på att byta ut en arbetstagare med utländsk bakgrund som kontaktperson. Den boendes anhöriga ville ha en ”en svensk”. Sådant känns som en större kränkning än om de äldre själva har fördomar.

Chefer behöver bli bättre på att hantera den här sortens frågor, menar Yeshiwork Wondemeneh.

– För det första måste man identifiera problemen och erkänna att de finns. Sedan måste man ha strategier för hur de ska bemötas och öppna en dörr, så att medarbetare kan få stöd när det behövs.

Ett stödjande och öppet klimat mellan arbetskamraterna har stor betydelse för den som blir kränkt, säger hon. Men flera av hennes intervjupersoner har i stället upplevt negativt bemötande även från arbetskamrater och chefer. Undersköterskan Sahar skildrar till exempel i boken hur kollegerna subtilt stänger henne ute från samtal i personalrummet. Andra beskriver ren mobbning.

Flera upplever att de särbehandlas vid arbetsledning, genom att få mindre kvalificerade arbetsuppgifter, och vid lönesättning. Eden fick till exempel inte det lönepåslag som avtalet gav. Det var ett misstag som skulle rättas till nästa gång, ursäktade sig chefen. Hon hade haft ”fel uppgift” om lönen. Eden reflekterar: ”Alla andras hade hon exakt koll på, men inte min?”

”Det sliter inifrån”

De intervjuade har bilden av att det inte räcker att klara jobbet lika bra som arbetskamraterna, eller till och med bättre. Har du utländsk bakgrund, så hör du inte riktigt till. Du blir annorlunda bedömd och det finns mindre tolerans för dina misstag.

– Det här talas det alldeles för lite om. Många arbetsledare känns inte vid problemet och tar därmed inte tag i det, säger Yeshiwork Wondemeneh.

Vissa forskare använder uttrycket emotionellt lönearbete om arbete inom bland annat vård och omsorg. De anställda arbetar i nära relationer till andra, men måste bete sig på ett visst sätt, oberoende av vad de själva känner.

– En undersköterska kan inte skrika åt en gammal vårdtagare, oavsett bemötande. Det är självklart. Men att inte kunna agera utifrån hur du känner, eller ens visa det, det sliter inifrån. Blir du dessutom dåligt bemött på grund av etnicitet, blir det en extra sten att bära.

Socialt stöd, från chefer och arbetskamrater, har särskilt stor betydelse i relationsyrken, konstaterar Yeshiwork Wondemeneh. Om Sverige ska kunna rekrytera den arbetskraft som behövs inom vård och omsorg framöver, är en av de avgörande frågorna hur personer med utländsk bakgrund blir bemötta, menar hon.

Fakta

Av de kommunanställda är 12 procent födda utomlands. Drygt 14 procent är födda i Sverige, men bägge deras föräldrar är födda i ett annat land.
I landstingen är knappt 13 procent av medarbetarna utlandsfödda och drygt 15 procent har två föräldrar som är födda utomlands. Siffrorna gäller år 2011.
Källa: Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)

/Margareta Edling från Suntliv.nu

Krönikor

Jag är och förblir antirasist!

Sverige är inte längre lika vackert.

Jag vaknar på morgnarna och inser att jag inte är lycklig, inte lika lycklig som förut! Valnatten 2010, alltså när det stod klart att (SD) kom in i riksdagen, grät jag. Vi har fått ett ännu kallare samhällsklimat sedan den natten. Ute på arbetsplatser runt om i vårt land, är det åter igen legitimt att skämta nedsättande om invandrare!Jesper Odelberg

Min mamma har jobbat på ett äldreboende. Många av min mammas kollegor sa att:
”Det är bra att ett nytt parti kommer in i riksdagen och rör om i grytorna.”
Men till vilket pris? Undrar jag.

Sedan Dansk Folkeparti med Pia Kjaersgaard i spetsen kom in i Folktinget 2001, har man sett att hatbrotten mot fysiskt funktionshindrade människor har ökat i Danmark. Det är ett faktum!

Det finns en grupp som i Sverige idag som ingen talar om. Det är människor med invandrarbakgrund som har funktionshinder. De får absolut INTE glömmas bort i debatten. Jag vet inte hur många som kommer hit per år, men jag vet att de finns. Och det räcker för mig!

Att jag är antirasist beror på att jag under hela min gymnasietid i Angered umgicks mest med folk från Turkiet, Chile, Bolivia och Spanien. De visade mig respekt på ett sätt jag dittills aldrig hade upplevt.
Min mormor berättade tidigt för mig om romernas situation i Sverige under 40-50 talet och hur hon hjälpte dem. Hon blev också kallad det ena och det andra för att hon gjorde det hon gjorde.

Romernas situation är fortfarande väldigt illa både i Sverige och i resten av Europa.

Jag blir utsatt av rasism nästan dagligen på Twitter. Jag har till exempel blivit kallad för ett ”nerbajsat rullstols-mongo”. Och hur bemöter man ett sådant argument. Det säger de ju bara för att såra! Inget annat!
Jag kommer alltid att stå på de svagastes sida. Annars kommer jag inte kunna se mig själv i spegeln!

På politikerveckan i Almedalen på Gotland 2011, tog jag en debatt mot (SD):s partisekreterare Björn Söder. Vi skulle debattera mänskliga rättigheter. Så jag läste på deras partiprogram som var ganska lättläst kan jag säga!

Under debatten försökte Björn Söder hela tiden förminska mig genom att bland annat vända ryggen mot mig, avbryta mina inlägg, han tittade aldrig på mig under hela debatten. En härskarteknik utan dess like.
Men Björn Söder sa ingenting om invandring i hela debatten. Så jag blev faktiskt lite ställd. Istället berättade partisekreterare Björn Söder vad (SD) mer är emot:
De är emot abort! De är emot homoäktenskap! De är FÖR tvångssterilisering på folk som vill byta kön!
Då handlar det inte bara om invandringen, utan om en människosyn som jag aldrig kan ställa upp på! Så länge min mun kan andas!

©Jesper Odelberg

Krönikor, Myter

I pepparkaksdebattens kölvatten

I samband med debatten om pepparkaksgubbarna och Lucia blossade debatten om vårt rasistiska förflutna upp igen. Dvs frågan om vad vi ska göra med det i vår kultur som har en rasistisk bakgrund. Frågan är inte enkel. ALLT i vår kultur har använts rasistiskt och nästan ALLT skapats homofobiskt, funkofobiskt, sexistiskt eller rasistiskt. Det blir inget kvar.

Så vad gör vi? Gör vi som Mao ville i Kina, bränner vi alla historieböcker och river alla gamla byggnader för att slippa ”skiten”?

Att balansera mellan historia, nutid och framtid är inte lätt. Inte heller att balansera mellan traditioner och nyskapande. Det vet du om du tittar på dig själv. Att ignorera det förflutna i ditt liv, oavsett vad det är, är inte sunt. Inte heller att okritiskt bygga ett liv utan att granska vad man varit med om i livet. När man ser tillbaka på sitt eget liv får man ibland se på saker som inte var helt ok och ge det man var med om en ny mening. Vi kan nämligen inte förändra det förflutna men vi kan ändra vår syn på det förflutna och välja vad vi lyfter fram.

Har man haft vidriga julaftnar som barn betyder det inte att man behöver rata julen, man kan lyfta fram ljusglimtarna och omdefiniera historien för att bygga en bättre framtid.

Lite så får vi göra med vår historia.

Men allt är inte rasism. Pepparkakevisan är utan tvivel lite konstig. Men det är de flesta visorna som sjungs om Lucia, om ni tänker efter. Och även om pepparkaksgubbarna inte kan associeras till något rasistiskt i sig har, förståeligt nog, många invandrarbarn och adoptivbarn tröttnat på att jämt och ständigt vara pepparkaksgubbar. Det är inte konstigt att folk med invandrarbakgrund, eller adoptivbarn, ifrågasätter seden med pepparkaksgubbar om de alltid blev de som valdes ut som pepparkaksgubbar av läraren eller lärarinnan på skolan.

Det är sunt att ifrågasätta kulturen. Sen behöver man inte gå så långt som att ”göra en Mao”. Istället för att förstöra saker som använts olämpligt i historien kan vi omdefiniera det. Lyfta fram andra delar av sedvanan.

Pepparkaksgubbar

Apropå det här med tre pepparkaksgubbarna från pepparkakeland. Ja, det ska givetvis vara tre ”afrikaner” eller ”araber”.

Bakgrunden till pepparkaksvisan är att den uppstod i Elisabeth II:s Storbritannien. Där brukade adel och hovfolk göra små karikatyrer av de ”mörkare” motståndarna i Spanien genom att göra små pepparkaksgubbar av dem. Någonstans på vägen förändrades myten och blev faktiskt ihopkopplad med myten om de tre vise männen. Därav de tre pepparkaksgubbarna i visan. De tre vise männen är ingen rasistisk stereotyp. De är förebilder i kristen tradition.

Vi komma, vi komma från Pepparkakeland
och vägen vi vandrat tillsammans hand i hand.
Så bruna, så bruna vi äro alla tre,
korinter till ögon och hattarna på sne’.

Tre gubbar, tre gubbar från Pepparkakeland,
till julen, till julen vi komma hand i hand.
Men tomten och bocken vi lämnat vid vår spis,
de ville inte resa från vår pepparkakegris.

Det är inte rasistiskt på samma sätt som bilderna från ABC boken jag lagt in här. Men det är en stereotyp, om än en positiv sådan.

Vi ska verkligen inte börja lägga ner traditioner som t.ex. den med Lucia. Den är värd att bevara. Men lärare och andra måste bli lite mer självmedvetna om vad de gör. Det är inte ok att bara blonda kvinnor får vara lucior och att de rödhåriga tjejerna blir nån sorts tomtar längst bak, som det var på min tid i skolan. Eller att klassens mörkhyade blir pepparkaksgubbar, bara ”för att så ska det vara”.

Precis som med vår egen historia kan vi inte fly från den. Vi kan välja att glömma och ignorera den men då gör vi oss en otjänst. Jag tror på en sund balans med att man behåller seder… men med förnuft!

 

Krönikor

Om den välvilliga rasismen

För någon vecka sen publicerades ett inlägg av Adam Cwejman på Sveriges Resurser, där han behandlar fenomenet att även anti-rasister handlar utifrån ett rasistiskt perspektiv.

Min tes är att antirasismen själv bär på rasistiska föreställningar, och att denna välviljans rasism har blivit en del av det offentliga samtalet.

Adam Cwejman i sin debattartikel på Sveriges Resurser, december 2012

At a regional convergence against hate
Toban Black / Foter / CC BY-NC

Hur kan man vara antirasist och samtidigt vara rasist?

Om man bortser från de destruktiva och negativa vi förknippar med ordet rasism, så handlar det om att generalisera och förknippa grupper av människor med specifika epitet, oavsett om de är positiva eller negativa. Vi gör det alla med olika grupper; ekonomistudenterna på gymnasiet och högskolan såg ut på ett visst sätt, teologi- och filosofistudenterna hade ett utpräglat utseende – för att inte tala om esteterna.

Det jag just beskrivit är ett sätt att generalisera och bedöma en grupp människor med utgångspunkt i hur de väljer att uttrycka sin personlighet.

Ännu tydligare exempel har vi i punkarna eller andra subkulturer där grupptillhörigheten visas i en form av uniform.

När vi bedömer en grupp människor som invandrare är det, oavsett om man är rasist eller antirasist, svårt att se en grupp av individer, eller ens flera grupper från olika länder. Gruppen av invandrare blir ur ett perspektiv homogen – vi kallar dem invandrare, och därefter grupperar vi dem ytterligare genom att benämnda dem politiska flyktingar, asylsökande, anhöriginvandrare – och så vidare. Oavsett vilka egenskaper vi ålägger dessa grupper, generaliserar vi. Skillnaden mellan en rasist och en antirasist är huruvida egenskaperna vi ger dessa grupper är positiva eller negativa.

Vi vill dem bara gott

Rasismen ur ett globalt och historiskt perspektiv har två sidor. Den ena är den nedlåtande rasismen (från renässansen och framåt), där västvärlden ser ner på mindre civiliserade folkgrupper och där man vill utrota dem för dess egen skull. Man tror att folkgruppen kommer att dö ut av sig själv, och vill därför hjälpa dem på traven. Den andra formen av rasism handlar om att man vill hjälpa en folkgrupp att uppnå en högre form av civilisation, och att man själv är rätt person (land) att göra det. Man vill så att säga tvinga sin egen samhällsform på en annan kultur, och gör det gärna med hjälp av våld om så krävs.

Sistnämnda formen av rasism (minus våldet) är vad man skulle kunna säga att den antirasistiska kåren sysslar med idag. Det finns ett flertal saker som är värda att noteras och funderas över. Vi är så oerhört låsta i tanken att vi vill hjälpa och stödja, att risken finns att vi antar en överbeskyddande, svagt nedlåtande ton som på något sätt utgår från att de vi vill hjälpa inte är egna, starka individer, utan svaga människor. Kanske är det så att vi i vår välvilja gör mer skada än nytta – ibland.

Globalt sett

little boys carrying chairs to our meeting with the chief
breezy421 / Foter / CC BY-NC-ND

Av både rasister och antirasister, samt alla däremellan, pratas det en hel del om att olika fenomen som händer i andra kulturer (t ex könsstympning, kvinnosyn med mera). Det pratas också ofta om att dessa fenomen måste utrotas därför att de är inhumana. Jag vill påstå att detta är en typiskt västerländsk rasism. Det är därför vi skickar soldater till länder vars kultur är väsensskild från vår egen; för att ”förbättra” den. Ur ett historiskt perspektiv är det här något västvärlden sysslat med i flera hundra år – ”förbättrat” kulturer vi inte förstår oss på och som för oss verkar oerhört märkliga. Vi utgår från att vårt eget sätt att leva är det ultimata för alla människor. Man kan dra en parallell till hur vi ser på rikedom. För oss är det märkligt hur en afrikansk bonde kan se 100 getter som en enorm rikedom, medan han lever med sin familj i en hydda utan rinnande vatten eller toalett. För oss är det självklarheter, och rikedom för oss handlar ofta om att ha flera miljoner på kontot.

I min värld skulle jag helst se en större, mer djupgående förståelse – och acceptans. Acceptans för att människor från olika kulturer fungerar olika, men att ingens kultur är mer rätt än någon annan. Visst kan vi i västvärlden tycka att könsstympning och kvinnosyn är omänskliga, och i vårt eget land kan vi se till att det inte händer.

Men trots att jag inte anser att somliga kulturuttryck är varken bra eller humana, tycker jag inte heller att vi har rätt att berätta för andra länder hur de ska omforma sin kultur för att passa vårt sätt att se världen.

Krönikor

Att se spöken mitt på ljusan dag

Jag noterar att årets julkalender kritiseras en hel del. Den handlar nämligen om spökmysterier och sånt finns det många som protesterar mot. Att förmedla en tro på osynliga andliga varelser, kan nämligen leda till indoktrinering och hjärntvätt, samt medföra sådana konsekvenser som satanism, fri sex, New Age och allmän moralisk förslappning.

Catrinas 2
Tomascastelazo / Foter / CC BY-SA

Nu bortser vi en stund från att de som anmäler tror på ett osynligt väsen (Gud) och studerar själva fenomenet.

Det är ganska intressant att prata med religiöst folk som reagerar mot ”nyandlighet” och ”satanism” på detta sätt. De som anmäler har en bild av det värsta, värsta de kan tänka sig. Det är brottslighet, krig, mord, våldtäkter. De anser att det finns en lätt förklaring till varför ondskan finns i världen och det är ”den mörka sidan”, kalla det satan eller som en del föredrar ”avsaknaden av Gud”.

En del tror att det sitter en mäktig kraft som styr allt ont i världen (och som måste vara mäktigare än Gud eftersom Gud inte kan göra sig av med honom). Andra tror att Gud tillåter ondska i och med den fria viljan och att ondska därmed är ”avsaknaden av Gud”.

Att dra över en kam

Ja nu ska jag inte trötta den stackars läsaren med komplicerade teologiska resonemang, trots att det är söndag. Nån måtta får det vara. Men det finns intressanta paralleller med rädslan för muslimer och den allmänna rädslan för det främmande.

Rädslan för det man anser vara ”det onda” gör att en del kopplar bort all känsla för nyanser. Man drar över en kam. Allt och alla som man anser vara förknippade med det man uppfattar som ont blir liksom bärare av en ”andlig smitta”. Det de gör riskerar att sprida det onda.

Ett TV-program om spöken blir därför en del av hotet mot civilisationen.

”Vi kan inte bara sitta i våra tv-soffor likgiltiga utan att reagera när SVT vill uppmuntra barn till att öppna upp mot andliga dimensioner som är farliga.”

”Jag har anmält detta till Granskningsnämnden. Jag vill uppmana fler att göra det. I en tid då skolavslutningar inte får vara i våra kyrkorum om det finns kristna inslag uppmuntrar SVT till att barn skall leka med andliga dimensioner som kan vara skadliga.”

Ett annat exempel:

”Men årets julkalender är en smygindoktrinering för att leda barnen in i ockultismen och på spiritismens område.”

 ”Smygislamiseringen”

Real Christians Do Not Sin
danny.hammontree / Foter / CC BY-NC-ND

Denna rädsla för det okända kan man se på många håll. Jag har skrivit om hetsen mot hårdrockarna på 80-talet. Det var ganska typsikt. Hårdrocken sågs av många som ond. En del sjöng om satan och krig och sex och därför måste HELA musikgenren och ALLA hårdrockare vara liksom smittade av ondska.  Dataspel och rollspel utsattes för samma behandling. Fantasier, lek, tankespel och musik betraktades som besmittat av ondska, eller satan själv. Eller som vissa ansåg, arketyper från vårt innersta mörkaste djup som inte fick släppas lös inom oss…

Bakom rädslan låg alltid kopplingen mellan dataspel och kriminalitet, hårdrock och fri sex, eller video och mord (motorsågsmassakern!) eller som mellan en julkalender på TV och satan själv, med horn och eldgaffel! Mord och brottslighet antas ha ett ursprung i ”mörkrets” krafter, i satan eller avsaknaden av Gud. Därmed blir all beröring med detta något negativt.

Jag har känt religiösa som känt att deras ”gudsenergier” liksom förstördes av att de rörde en LP-skiva av någon hårdrockare och som ansåg att en Tarot-kortlek i sig drog energier ur dem…

”Mörkerkrafterna” eller satan, är liksom en bra förklaringsmodell som förklarar ondskans problem för många. Det är lätt och behändigt. Då har man svaret. ”Satan gjorde det”. Det känns tryggt!

Rädslan för invandrare ser ut på liknande sätt. Brottslighet, mord, moralisk förslappning och allt förklaras av att det ”icke svenska” och ”det främmande” kommer in hit. Utan ”det främmande” hade vi inte haft några problem, anser man.

Före andra världskriget hörde man det om judar och om romer. Man kopplade kriminalitet till dessa grupper och drog alla över en kam. Sen var det katolikerna man gnällde på. Sen finnarna. Sen Jugoslaver, sen kosovoalbaner och nu muslimer och i synnerhet somalier…

Smygindoktrinering och ”smygislamisering”…

Samma lätta förklaringsmodell som ifråga om rädslan för spöken. Samma rädsla för att civilisationen hotas…

Steget mellan en sverigedemokratisk politiker och en som med ögon som lyser av skräck ropar på hjälp när hen hör talas om en julkalender med spöken i, är inte så långt. De är rädda för det främmande, men det är snarast de, inte de de är rädda för,  som ser spöken mitt på ljusan dag. 

Artiklar

Varning för Godwins lag

Har ni hört talas om ”Godwins lag”? Om man jämför något med nazism, får man ofta som svar att man ska undvika att göra en ”Godwin”. I värsta fall märker man att personen slutat lyssna eftersom ”du just gjorde en Godwin”.

Godwin's Law
Klicka för större bild.WilliamsProjects / Foter / CC BY-SA

Så här definieras den på Wikipedia:

Godwins lag (Godwin’s law) handlar om fenomenet att diskussionstrådar på Usenet (och numera hela Internet) oavsett ämne förr eller senare leder fram till liknelser som inbegriper Hitler eller nazister. Uttrycket kan också beteckna en netikettregel som avråder från sådana liknelser…

Anspelningar på lagen syftar på att vidare diskussion kommer att vara lönlös…

Lagen brukar åberopas för att påpeka att liknelser med nazister och Hitler är klichéartade och sällan relevanta. Framförallt brukar sådana liknelser uppträda då diskussionen redan urartat till den grad att den knappast leder till något fruktbart. Att dra sig ur diskussionen i detta skede är enbart hedersamt.

Ofta när man varnar för antisemitism, myndighetsmissbruk eller för det extrema muslimhat som Sverigedemokrater och sajter som Avpixlat och Dispatch International sprider, får man höra att man gör en ”Godwin”. Det gör att diskussioner om de stora likheter som finns i retoriken mellan muslimhatet och den extrema antisemitism som t.ex. nazisterna spred omöjliggörs.

Så när muslimer liknas med kackerlackor på Avpixlat, och då muslimer anklagas för massvåldtäkter, för en global världsomfattande konspiration, för att ta över Europa genom politik och genom att föda barn, eller då de anklagas för att vara inavlade och IQ-befriade, så omöjliggörs alla jämförelser med hur nazister spred och sprider samma retorik mot judar genom att uppmana till att ”inte göra en Godwin”.

Godwins lag på 20-talet

Problemet med Godwins lag är att de som varnade för nazismen på 20-talet — judar, socialdemokrater, liberaler, kristna m.fl. — möttes av liknande argument som ”Godwins lag”.

Tyskspråkiga judiska tidningar från tiden före nazisternas maktövertagande.

Man kan t.ex. studera debatten bland judarna i Tyskland på 20-talet.

Många av judarna på 20-talet, i synnerhet de politiskt aktiva sionisterna, varnade för antisemitismen och nazismen. I Europa trodde de flesta judar att det höll på att bli bättre. I synnerhet sa man så om Tyskland. Att ”antisemitismen håller på att försvinna med liberaliseringen av Europa”.

En del gick mot strömmen och varnade för folkmord liknande det Turkiet hade utfört mot armenerna eller för pogromer i Tyskland. De möttes ofta med skratt och hån. ”Pogromer i Tyskland, lägg av din sionistiska fjant! Om du springer omkring och ropar vargen kommer hela tiden, och målar fan på väggen, så kan man inte prata med dig ju.”

”Prata gärna om antisemitismen men undvik att varna för pogromer i Tyskland eller att utmåla nazisterna som massmördare, för då förstör du stämningen och den fina debatten”, var vad de som varnade för de kommande nazistiska våldsdåden fick höra.

Begreppet ”att göra en Godwin” fanns inte då så man sa sådant som ”ropa inte vargen kommer”, ”måla inte fan på väggen” eller ”håll en god diskussionston”.

För en del är det viktigare att de slipper höra upprörande saker då de diskuterar politik eller samhället, än att få höra varningar om vad som kan ske – om vi inte ser upp. ”Bomullifiering” som en del kallar det; bäddar man bara in debatten i bomull och myspys så blir debatten bra. ”Säg inget som kan uppröra!”

Nästa gång du använder begreppet ”att göra en Godwin” mot någon, minns att det var så man bemötte judarna på 20-talet också. Lyssna vad som sägs och bemöt sakargumenten, eller bristen på sakargument, istället för att hänvisa till ”Godwin”.

 

Krönikor

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti i grunden

Gästinlägg av Björn Skölving Mellangård

I SDs förra kommunikationsplan förbjöds uniformer

De senaste turerna kring Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling är upprörande men samtidigt inte särskilt förvånande, men visst är det märkligt att flera ställer sig upp och försvarar deras beteende? Om jag tänker mig Carl Bildt, Beatrice Ask och Anders Borg i samma situation så skulle jag tycka att det var ännu värre. Jag förväntar mig detta beteende från Sverigedemokrater, eftersom jag vet att SD är ett rasistiskt parti. Under Åkessons ledning är SD mästare på att maskera — eller snarare paketera — sitt budskap.

Åkessons kommunikationsplan är ett led i detta. I det förra dekretet som gick ut i SDs partitidning på 90-talet, så uppmanade man medlemmar att inte bära uniform på möten eftersom det inte såg bra ut, inte för att man tog avstånd från nazism och fascism. I kommunikationsplanen menar Åkesson att man ska kalla saker för deras rätta namn, att ”papperslösa” ska benämnas som ”någon som vistas i landet illegalt”, och att uttrycket ”utanförskap” är ett sätt att dölja problem som uppkommit genom invandring. Han kritiserar också att Sverigedemokrater kallas för främlingsfientliga trots att det sällan finns någon ”fientlighet”.

SDs andra kommunikationsplan talar om mer subtila ting än uniformer

Uttrycket ”invandringskritisk” är ett nysvenskt ord skapat av sverigedemokraterna. Almkvist, Ekeroth och Westling var mer än kritiska, de var fientliga den där tidiga morgonen på Kungsgatan. Åkesson vill att SD ska uttrycka sig korrekt och polerat, inte för att man tar avstånd från dessa extrema och människovidriga åsikter. Nyligen publicerades en debattartikel i DN av Henrik Arnstad som är historiker med inriktning på fascismen. Henrik slår fast att SD är ett nyfascistiskt parti med inspiration från andra fascistiska partier i Europa. SD var antisemitiska i början men idag så inkluderas svenska judar i nationen. Istället har hatet riktats mot muslimer, något som ivrigt eldats på av Ekeroth.

I SDs principprogram så diskuterar man synen på människan. De flesta moderna partier har antagit en humanistisk människosyn. Humanismen utgår från att människan är god i grunden. Den betonar den enskilda individens värde och en tro att människan vill utveckla och bilda sig. SD har en annan människosyn. SDs människosyn gör skillnad på människor och folkgrupper och delar in dem i fack och de menar att detta är en mer realistisk människosyn:

”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.”

Detta citat från SDs syn på människan, som kan läsas på deras hemsida, är ett uttryck för rasideologi — men omskrivet och uppmjukat med ord som ”nedärvd essens” — istället för det negativt laddade ordet ”ras”.

Det är anmärkningsvärt att SD uppvisar denna syn på människan då den representerar en syn som försvann för decennier sedan. Att det skulle finnas en ”nedärvd essens” som gör att folkgrupper skiljer sig åt har ingen förankring i dagens kunskap om genetik eller psykologi. Miljön formar oss och vårt jag utvecklas och vi har alla möjlighet att bli konstruktiva, sociala individer. Med SDs resonemang borde adopterade barn vara i grunden eller i ”essensen” olika sina adoptivföräldrar och alltså ha helt andra förutsättningar att leva i ett svenskt samhälle. SDs människosyn representerar en modern form av rastänkande, polerat och fritt från de negativt laddade orden, men fortfarande med samma innebörd.

Björn Skölving Mellangård

Artiklar, Myter

Folkhatet 4: demonisering av religion

I tre tidigare artiklar granskade jag Sions vises protokoll och Eurabiamyten samt hur våldtäkter använts i rasistiskt syfte. Om man studerar hatet ser man många likheter mellan olika typer av rasistiskt hat. I synnerhet många likheter mellan hatet mot judarna och muslimerna. Denna gång ska vi titta på hur rasister drar religiösa utövare över en kam.

En typisk muslim? Knappast! Men en typisk rasistisk kommentar om alla judar. Om än lite felstavad…

Det är egentligen ett klassiskt rasistiskt knep. Man pekar på de mest extrema utövarna av en religion, sen påstår man att ALLA utövare och HELA religionen är så som dessa extremister är. Detta kryddar man sen med skrämmande citat ur koranen, talmud eller nån annan religiös källa.

I denna artikel ska vi titta närmare på det första, det som man kan kalla demonisering av religion, av rasistiska skäl.

Att använda religiösa urkunder i muslimhatet

Muslimhatare använder ofta citat ur koranen och haditherna för att försöka utmåla muslimer som kulturellt och mentalt underlägsna. Det finns miljontals exempel på denna syn på muslimerna, enbart från svenska internet.

Här är ett: en intervju av Robert Spencer med Nicolai Sennels som översatts och publicerats på Avpixlat där det påstås att muslimer uppfostras till att vara ansvarslösa och aggressiva.

Vad är orsaken, jo religionen.


Här och nu vill jag att ni tittar på det som Sennels anser vara orsaken till att religionen gör muslimer så ”aggressiva” och galna, nämligen: koranen och haditherna.

Det här är en ganska belysande sammanfattning av hur islamofoberna tänker.

För att göra en lång historia kort så gör de mest extrema såhär; de plockar ut tolkningarna av vad koranen och haditherna representerar, de radikala islamisternas syn på de heliga texterna, ur sitt egentliga sammanhang, sedan extrapolerar de det på hela islam och på alla muslimer. Därmed är koranen och haditherna enligt dom; ondskefulla böcker som man ska tolka på värsta möjliga sätt.
Eller som Breivikbeundraren Percy Rosengren skriver på Demokratbloggen:

Det viktigaste som en icke-muslim måste känna till om islam är de tre grundlagar som speciellt är riktade mot den otrogne:1. Falskhet och lögn är tillåten och uppmuntras (taqiyya doktrinen)
Det är tillåtet för en muslim att ljuga och bedra om det tjänar eller skyddar islam. Det är tillåtet att visa falsk vänskap för en muslim gentemot en otrogen fast han känner hat och förakt mot den som inte är Allah trogen.
2. Att sprida islam och sharia är en politisk-religiös plikt för anhängarna
Det är alla muslimers skyldighet att sprida islam och försöka att befästa sharialagen världen över. Sharia är Allahs lag och alla andra styrelseskick är en synd. Islam är en politisk rörelse, islam är en fascistisk ideologi med religiösa inslag och som ansluter sig till nationalsocialismen (nazismen).
3. Det är tillåtet att döda den som trotsar Allah
Det är till och med tillåtet för en förälder att döda sitt barn eller barnbarn om det trotsar Allah, inget straff utmäts för ett sådant brott från sharialagen, föräldrarna förblir lagligen ostraffade. De som försöker att lämna islam (avfällingar och förrädare) förespråkas av islam att de skall dödas. Islam uppmanar muslimerna att erövra världen i jihad och de som motsätter sig jihad kan då dödas.

Detta innebär att du som otrogen aldrig skall ha tillit till en muslim och aldrig tro på vad en muslim säger eftersom han alltid försvarar och sprider islam och är falsk i vänskap, och om du motsätter dig honom och trotsar Allah så kan du som otrogen bli dödad eller fördriven från ditt eget land.

Antisemitism

Antisemiterna genom alla tider har använt exakt denna metod för sitt hat. Fast antisemiterna pratar inte om t.ex. sharia, som islamofober är så fixerade vid, utan om judiska fenomen som mitzwa, eller om ”talmudrätt”.

Hatet är samma, föremålet för hat och retoriken skiljer sig lite åt.

Här är ett svenskt exempel: antisemiten Ahmed Rami;

Många frågar sig om detta dåd är ett utslag av en central ritual inom judendomen — en så kallad mitzwa? Vad innebär då judendomens mitzwa?Mitzwa är en gärning till den judiske guden Jahves ära. För juden är det en mitzwa att döda en icke-jude, en goj. Radio Islam har uttömmande visat hur judarnas bibel, Torah, är fylld av uppmaningar till mitzwa. Detsamma gäller den heliga judiska skriften Talmud. För den oinsatte läsaren måste detta verka otroligt. Ja, ofattbart. Kanske, kan man tro att mitzwa gällde i forntiden. I biblisk tid. Men att något sådant vore möjligt idag, i vår tid? Det förefaller absurt. Men sanningen är den, att judendomens befallning om mitzwa, i högsta grad är aktuell och levande. En av judendomens historiska förgrundsgestalter, Maimonides, säger t ex: att även den gode gojen måste dödas”. Således en uppmaning till urskiljningslöst massmord på icke-judar. Maimonides, som levde i Spanien under medeltiden, är en av judendomens mest vördade uttolkare, och föremål för stora hedersbetygelser inom dagens judenhet. Hänsynslös terror mot icke-judar har således en central förankring i den judiska religionen. Någon motsvarighet till judendomens mitzwa finns inte i de andra världsreligionerna, som kristendomen och Islam, och inte heller inom den humanism, som ligger till grund för ateistiska samfund. Judendomen intar en särställning, helt skild från det övriga världssamfundet.

Ser ni likheterna? Den antisemitiska varianten av detta folkhat är ungefär så här; Att de heliga skrifterna, som var jude måste lyda bokstavligt, föreskriver att varje jude deltar i ett heligt krig med terror och massmord på ”gojim”, de underlägsna icke judarna. Det är de judiska heliga skrifterna som lett till att judarna blivit ett så aggressivt, girigt och hänsynslöst folk.

Från Radio islam:

Den judiska religionen har alltid varit en grym och rasistisk religion och många av dagens massakrer och grymheter i Palestina kan spåras direkt till judendomens rötter. För att därför kunna förstå dagens judiska rasism måste man återgå till de religiösa skrifterna. Dessa återfinns främst i två skrifter. Den första av dessa är det Gamla Testamentet, den judiska Bibeln. Viktigast där i är de fem moseböckerna eller Torah, lagen, som judarna kallar dem. De fem moseböckerna är de som lägger grunden till den judiska religionen och är också utan tvekan de grymmaste böckerna i det Gamla Testamentet. Den andra källan till den judiska religionen är Talmud. Talmud är en tolkning av de äldre skrifterna som judiska rabbiner, präster, har gjort genom tiderna. Talmud är i sig mycket avslöjande eftersom där också avslöjas hur de judiska prästerna valt att tolka sina andra skrifter.

Den som har en stark mage kan läsa mer på: Talmud Unmasked och i Stormfront, nynazister i USA, eller Revisionisthistory.

Likheterna mellan judehatet och muslimhatet är större än man kan tro. Poängen är att detta är generaliseringar! Jag säger inte att det inte t.ex. finns islamistiska galenpannor som tänker sjukt och rasistiskt. Problemet är att man smutskastar ALLA muslimer genom att demonisera islam så att alla muslimer dras över en kam. På samma sätt som antisemiter också demoniserar judendomen.

Religionskritik är viktigt, hat och rasism handlar om något annat. Hataren och rasisten drar ALLA utövare över en kam och förnekar existensen av nyanser då hen betraktar religionen eller kulturen.

(Del 5 handlar om hur citat från heliga skrifter används av rasister.)

Krönikor

Varning för lagar mot "hädelse" av religion!

En del som arbetar mot rasism är för en lag mot ”smutskastning av religion”, dvs ”hädelse”. Även om rasism ofta tar formen av hat och demoniseringar av religioner, är det problematiskt med en sådan lag eftersom ALLT kan vara hädelse.

För många är det smutskastning och ”hädelse” att koppla ihop profeten Muhammed med homosexualitet eller sex.

Religiös kritik och ”hädelse” mot religion är viktigt att försvara. Om man förespråkar lagar mot hädelse bör man vara medveten om vad som kallats hädelse genom tiderna. Här är en kort lista över lite av det jag själv hört beskrivas som ”hädelse” mot religion: demokrati, att kvinnan sitter ovanpå vid sex, homosexualitet, kampen mot tortyr, kampen mot fattigdom, kvinnliga strumbyxor, jazz, hiphop, hårdrock, Mozart, kyrkoorglar (!), The Beatles, Rolling Stones, Alice Babs, bibelöversättning till det talade språket i ett land, kampen mot slaveri, kampen mot nazism, att vara antirasist, att vara mot barnaga, bilar, smågodis i butiker, tidningar, kaffe, te, sprit, vin, apelsinjuice, oralsex, analsex, datorer… Etc, etc.

Att en lag mot hädelse kan vara problematiskt förstår man om man ser vad som i Sverige setts som hädelse de sista åren. En rondellhund med profeten Muhammeds ansikte, beskrivningar av Jesus och lärjungarna som homosexuella och en film med en person iklädd en mask med profeten Muhammeds ansikte.

Idag finns ingen lag mot hädelse i Sverige, men många vill ha det och både FN och EU har pratat om det. Då hade dessa exempel, som ofta anses vara ”smutskastning av religion” kunnat åtalas.

Förr fanns sådana lagar i Sverige. Då åtalades August Strindberg för att i Giftas ha skrivit respektlöst om oblater och den som publicerade en bild av Jesus med en socialdemokratisk ros på kläderna hamnade i fängelse på 1880-talet. Många såg nog på den bilden så som många säkerligen ser på bilden här ovan med Muhammed som homosexuell.

Idag riktas ”hädelse”-lagar främst mot homosexuella och mot kvinnors rättigheter, internationellt sett.

Här är några moderna exempel som är talande.

Hädelse? Varför det?!

I Grekland riskerar en person fängelse för ”hädelse” på grund av den pjäs om homosexualitet han satte upp. Han utmålar Jesus som homosexuell och det anses vara något som smutskastar kyrkan och kristendomen, och sårar religiösa, och det finns än idag en lag i Grekland mot sådant.

I Uganda riskerar en man fängelse för en pjäs också, en pjäs om homosexualitet. Det anses också vara ”hädelse”, dvs att medvetet trampa på religiösas tro och känslor. Där diskuteras för övrigt att påbjuda dödsstraff mot denna form av religiös hädelse.

Tunisien och Egypten diskuterar att införa hädelselagar också, för att komma åt ”problemet” med all homosexualitet och ”västerländsk degenererad kultur”. I Tunisien har ett lagförslag om detta just slagits tillbaka, men striden fortsätter.

Ryssland har ingen hädelselag men lokala lagar och nationella lagar mot förförelse av ungdomen som används på liknande sätt. Det pågår ett arbete för att skapa en sådan lag också. Majoriteten av ryssarna stöder förslaget.

Många som är för lagar mot hädelse vill väl, men glömmer att för religiösa fundamentalister kan ALLT vara hädelse… om de tror att något går emot deras religion. En lag som begränsar yttrandefriheten om religion lämnar rum för godtycke. Därför är det bästa att totalt tillåta hädelse mot religion. Yttrandefriheten är viktig.