Etikettarkiv: rasism

Negerordstraditionalisten

Gästkrönika av Peter Towers

Negerordstraditionalisten är ett vanligt släkte i landet Sverige där de utmärks genom att de inte har ett uns av rasism flytande i sina ådror. I de enstaka fall då en smula rasism kanske ändå existerar så är negerordstraditionalisten hur som helst antagligen bra mycket mindre rasistisk än den genomsnittliga svensken. I själva verket existerar rasism knappt i Sverige eftersom just svenskar är av tradition väldigt snälla människor helt enkelt, vilket bl.a. utmärks genom hur många utlänningar som ”tillåts få komma hit”.

Picaninny Freeze
Deeceevoice / Foter / Public domain

Negerordstraditionalisterna är så milda till sinnet och orasistiska att de friskt kan använda sig av vilka uttryck som helst, och göra anspeglingar till vad som helst när det gäller personer av annan kulturell eller nationell härkomst än de själva, eftersom negerordstradionalisternas själar är lite ädlare än andra människors. Vilket framgår av det speciellt orasistiska sätt som just negerordstraditionalisterna säger, t ex ”negerboll” (vilket vem som helst borde fatta att det ju för fan inte alls är rasistiskt, ju).

”Neger”, är bara ett ord liksom och betyder förresten bara svart, det vet ju alla. Så vad är problemet? ”Nigger”, kan man ju förstå, det låter ju lite mer rasistiskt men å andra sidan så kallar ”de” sig ju själva för ”nigger”, det kan man se på TV och höra i ”deras” rapmusik, så de får väl skylla sig själva i så fall… Trots det, så säger Negerordstraditionalisten sällan ”nigger” utom möjligtvis i undantagsfall om negerordstraditionalisten blir förbannad på en ”neger”. Men det har ju ingenting med rasism att göra, utan för att de blivit förbannade. Är det kanske politiskt inkorrekt att bli arg nu också?

Hur känner man i övrigt igen en negerordstraditionalist? Förutom den icke-rasistiska glorian som lyser ett par centimeter ovanför deras hjässa så hänvisar de ofta till en ”negerkompis” som inte hade någonting emot att bli kallad ”neger” när de var yngre. ”Negerkompisen”, är inte sällan en person adopterad ifrån ett afrikanskt land uppvuxen i en svensk småstad till vita svenska föräldrar och var den enda afrikaättade personen i det lokala samhället. ”Negerkompisen” minns negerordstraditionalisten varmt, kunde både vräka i sig negerbollar och skämta om att strypa en neger när han tog en skit, minsann, och inte fan lipade han för det eller tyckte synd om sig själv som ”negrerna” gör idag.

Negerordstraditionalisten blev dessutom tilltalad som ”svenne” flera gånger av ”negerkompisen”, och negerordstraditionalisten kontrade då tillbaka med ”du då, din djävla neger” och så skrattade de hjärtligt tillsammans, samtidigt som en solens stråle bröt sig igenom molntäcket och lyste upp deras harmoniska orasistiska lycka.

Negerordstraditionalisten kan även flankeras av en polare med arv ifrån Finland som inte alls blir upprörd över att någon vill fika med ”finska pinnar”, fotbollskompisen ifrån Serbien som själv kallar sig blatte, snubben ifrån Irak som förvisso blev förbannad när han hörde ”sandneger” för första gången, men som nu skämtar om det själv och skriker svennebanan tillbaka. Samt tjejen som jobbar i affären som nog är adopterad ifrån Korea eller nå’t, som garvar åt sucki-sucki fucki-fucki skämt.

I negerordstraditionalistens värld är det egentligen bara allas djävliga gnällighet som hindrar den underliggande idylliska rasharmonin som existerar inom honom eller henne att spridas till andra för att sedan dominera det skandinaviska landskapet. Om alla i själva verket kunde vara lite mer som negerordstraditionalisterna skulle jorden nog vara ett lite bättre ställe att leva på.

På sistone, förstås, har även negerordstraditionalisterna börjat tycka att det är lite väl mycket tjafs. Va’ fan, det är ju nästan att man förstår ju de i SD alltså, vi svenskar måste ju också få uttrycka oss. Det är väl inget fel på ”negrer” och ”svartskallar” så länge de inte gnäller eller skall hålla på och ändra på allting hela tiden. Här i Sverige så är vi förvisso helt orasistiska men framför allt så är vi SVENSKA.

Gästkrönika av Peter Towers

En annan bild av Rosengård

Den mediala bilden av Rosengård i Malmö präglas av rasism, fördomar och okunskap. Det har i media länge målats upp en falsk bild av en statsdel tyngd av kriminalitet och upplopp, en stadsdel där ett besök är förenat med livsfara. Spaltmetrar har fyllts med upprörda medborgares ord, debattörer har menat att man måste ta tag i och prata om det allvarliga problem som de invandrartäta stadsdelarna utgör. Mycket få (även bland anti-rasister) har kritiserat den bild som media har presenterat.

Samtidigt har de nyfascistiska medierna såsom Avpixlat, Nationellt.nu och Fria tider gynnats av den mediala uppmärksamheten kring områden såsom Rosengård. På deras kommentarsfält och i deras artiklar frodas myten om Rosengård som en zon som närmast kan liknas vid en krigszon. Det förfasas över politiker och makthavare som lever isolerade på Söder i Stockholm långt ifrån den kriminella och kaosartade verkligheten många svenskar lever i.

Dessa två bilder hänger ihop, medias beskrivning av områden som Rosengård är en viktig anledning till att vi idag har en allt starkare växande rasistisk rörelse. Det är myter som den om det kriminella Rosengård som har lagt grunden för Sverigedemokraternas frammarsch i politiken. SD har aldrig behövt presentera en egen, en ny samhällsberättelse, de har aldrig behövt förklara invandringen på ett nytt vis: De har redan från början kunnat använda sig av en befäst myt om invandrartäta områden som områden präglade av kriminalitet. Därifrån är steget kort till att komma till slutsatsen att invandrare för med sig kaos och kriminalitet.

I detta bär de stora medierna en enorm skuld, det är deras uppgift att presentera en beskrivning av samhället som stämmer överens med verkligheten. På den punkten har de brustit, istället för att på ett verklighetstroget vis beskriva områden såsom Rosengård har man valt att falla till föga och leverera en falsk och rasistisk bild av våra invandrartäta områden.

Det är de stora mediernas bild av samhället som ligger till grund för SD:s frammarsch det är den bilden som vi måste kritisera, den är rasistisk, den stämmer inte överens med verkligheten.

405996_10151622178043275_123492512_n
Den mediala bilden av Rosengård riskerar att leda till stora polisiära felsatsningar: på bilden är, enligt ögonvittnen, 40 poliser delaktiga i att bryta upp ett slagsmål mellan två män i Rosengård.

Nu till verkligheten, den verklighet som ligger långt ifrån medias beskrivning av samhället med alla rasistiska tolkningar. Rosengård har 15 begångna brott per 100 invånare, Malmö centrum har 38, Göteborgs centrum har 46 och Norrmalm i Stockholm har hela 51. Även stadsdelar så som Östermalm där många av våra makthavare antas bo har högre brottslighet per 100 invånare 22. Hur kan det då komma sig att när man reser, flyttar eller besöker Malmö eller Rosengård ofta får höra ”hur vågar du? Akta så du inte blir skjuten/rånad”, medan man aldrig hör det när man ska ta sig en öl på en av Söders krogar. Det finns bara ett svar på detta; media har matat oss med en felaktig bild av förhållandena. Rosengård är inte ett farligt område. Det är dags att vi börjar inse det.

För oss som inte vill se de rasistiska rörelserna vinna mark är det viktigt att slå hål på myten om det farliga Rosengård. Det är viktigt för oss att avkräva ett ansvar från media. Det är viktigt att vi kräver av media att deras rapportering har någon förankring i de fakta och den forskning som finns till förfogande. Gör vi inte det öppnar vi dörren för rasisterna.

/Hiram Li

Källor:

http://www.brottsportalen.se/index.php?curPage=26&kommun=142

http://www.brottsportalen.se/index.php?curPage=29&kommun=110&stadsdel=8

http://debatt.svt.se/2012/03/21/brottsstatistik-visar-att-rosengard-ar-ett-lugnt-omrade/

 

"Menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll"

Gästkrönikör: Peter Towers

Från ännu en Facebook-interaktion

Kommentaren som jag fick syn på:

Förstår inte varför nån skulle ta illa upp av ordet negerboll… isåfall har dom egna problem dom borde ta hand om istället för att vilja få lite exponering i nån tidning eller liknande.

fbstartkommentar

Mitt svar (kanske inte mitt mest pedagogiska svar, men jag trumpnade till):

Ja du, vilken psykologisk insikt du verkar ha vad gäller bruna och svarta svenskars sinne. Det vore väl käckt om du kunde vara språkrör för alla oss som är bruna och svarta, eftersom vi inte vet vad vi själva vill och bara är ute efter uppmärksamhet. För någon uppmärksamhet fick vi ju knappast när vi växte upp. Förutom då av raggarna som jagade mig hem ifrån skolan under två års tid för att de ville bonka negerdjävulen, de övriga ständiga negerdjävulkommentarerna, uppmaningen att åka ”hem”, jag vet inte till vad, något fiktivt negerland kanske. Eller min favorit; kaptenen i lumpen när jag tjänade mitt land, som högst medvetet och respektlöst gentemot en hel kontinent använde ordet neger i negativ mening när han talade om afrikanska soldater. Eller när han tillät andra soldater att säga neger till mig när det hettade till, utan åtgärd (å andra sidan tillät han mig att slå den andre killen på käften, så det var ju i.o.f.s rättvist.). Synd bara för de ”negrerna” som ”inte kunde ta för sig”…

Hands Of Harmony
Vermin Inc / Foter / CC BY-NC-SA

Du vet, det funkar inte så bra för bruna och svarta svenskar att å ena sidan bli kallad för negerdjävel och negerhora för att sedan helt släppa den både historiska och omedelbara negativiteten i den benämingen som uppfunnits av europeiska människor och helt glatt gå och fika på en ”negerboll”.

Det är inte heller så kul när man har barn och läser om finurliga Emil, starka Pippi, och obstinata Lotta och om prinsessor med långt hår men där varje bild av ”negrer” är som en hoper hjälplösa kuredutter, ett slags barnmänniskor som inte klarar sig utan Pippis pappa. Eller som den tokroliga svarta pickaninnydockan i Tomtens Julverkstad som säger ”Mami” med skrovlig röst, men där den blonda dockan i kontrast är blond, söt, och säger ”Mommy” med den ljuvaste lilla stämma.

Det finns alltså ett postkolonialt bildspråk vars tradition Sverige också förvaltar som inte ens jag själv var medveten om förrän jag flyttat ifrån Sverige och började tala om svenska traditioner och minnen med folk som inte är ifrån Sverige.

Människor som inte tycker det är självklart att choklad kan beskrivas som ”neger” eller att kineser skall återges som på de svenska godispåsarna till Kinapuffarna.

Detta stereotypa bildspråk har sitt ursprung i USA och kom till under en tid då svarta inte ens kunde använda samma toalett som en vit människa under de amerikanska Jim Crow-lagarna som inte försvann förrän 1965. Efter andra världskriget demoniserades Japaner som gula och fula människor med stora tänder och det satt i under Vietnamkriget likväl. Ungefär som hur islamister beskrivs idag med bombturbaner och som notoriska kvinnohatare. Dessa rasistiska symboler har sedermera övergetts i USA till lättnad för alla med afrikansk och asiatisk börd. Muslimer kämpar fortfarande.

Hur är det att ständigt bli missrepresenterad? En bra jämförelse kanske kan vara att som en vit tysk ständigt behöva bli associerad som nazist. Som lite kuriosa kan nämnas att den sista tvångssteriliseringen av en Samisk kvinna begicks 1967 som en del i en etnisk rensning i Norden, så det är inte så att vi i Norden är oskyldiga till historisk och brutal rasism.

Så vad menas med ”ett postkolonialt bildspråk”, och uttryck som ”vit normativitet” och andra akademiskt klingande dängor? Som ett exempel på vit normativitet låt oss tala om hår. För en liten tjej som växer upp, en ”negerunge” som hon kanske skulle beskrivas av dig och andra (min dotter), hennes bild av vad som är vackert, liknar många andra småtjejers ideal; långt hår. Redan nu vid 4 års ålder gråter hon ofta och är upprörd över att hon inte har samma vackra ”prinsesshår” som hennes kinesiska, indiska och europeiska kamrater (vi bor i Norra Kalifornien i ett av de mest multikulturellt koncenterade områdena i USA). Nästan varenda kväll när hon tar av sig sin tröja drar hon den över huvudet, låter tröjan sitta kvar så att den hänger ”som hår”, och frågar sedan upprepat, uppmanande, bekräftande, ”titta vilket vackert långt hår jag har pappa”. Det kan låta som en liten grej och hade kanske varit det om det hänt endast ett fåtal gånger. Men det sker nästan varje dag i snart ett halvår och det är hjärtskärande för en förälder. Visst, det kommer att gå över, men just vetskapen om att hon gör detta för att hon inte ser sitt eget hår som vackert, för att det har en helt annan karaktär är tråkigt. Sorgligt, t.o.m.

Även den svarta Disneyprinsessan har långt böljande hår. För att få ett sådant hår när man är av afrikansk börd får man antingen shocka det med kemikalier (straight perm) och eller använda s.k. ”hot combs”, värma upp håret och lösa upp krullorna med hjälp av vaselinliknande hårprodukter, vilket tar flera timmar om dagen (vilket min farmors generation gjorde regelbundet för att inte se för mycket ut som ”negrer”). Det är en tradition som pågår än idag världen över, framför allt i södra USA. M.a.o. svarta människors naturliga utseende ses som alltför ”kurreduttit”, primitivt och ”outbildat”. Svarta kvinnor spenderar hundratals, ibland tusentals dollar i månaden för att dölja sitt afrikanska hår. En perm kostar ca $500 gången och många går varje vecka och fixar håret.

Så där har du ”neger”-associationen för en kulturellt svensk människa av delvis (amerikansk) afrikansk börd. En annan åsikt än din egen. Vilken tycker du skall befrämjas? Ditt eget påstående där du redan beslutat för oss vad vi tycker och att vi själva skall tampas med ”våra problem”? Eller finns det utrymme för andra åsikter?

Du har dock rätt i att vi har problem. Tyvärr kan jag inte fixa dem själv och det funkar inte längre att knyta näven i fickan, svälja hårt och hålla käften? Jag har provat det i nu snart 40 år… det blir allt svårare kan jag säga.

Jag tänker så här, kanske det inte är en så stor grej att sluta använda ordet ”neger” eftersom det är både utdaterat, numera utjatat och helt enkelt förolämpande såsom det uppfattas av oss själva. Vad säger du?

Svaret jag fick ifrån den person som jag skrev till:
fbrespons

orkar inte läsa din uppsats just nu, men menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll?

Gästkrönikör: Peter Towers

"Positiv antirasism" av Expo

Malinka Persson skrev nyligen en recension om Expos bok ”Positiv antirasism”. Även jag har läst boken och har kommentarer. Expo försöker bana nya vägar för antirasismen och det bådar gott.

1076När en del av de som är mot Sverigedemokraterna ska bemöta Sd så vänder de partiet och väljarna ryggen och ignorerar dem, saboterar för dem och fokuserar på att visa varför man bör vara MOT Sverigedemokraterna och MOT rasismen.

Problemet med det är att om för många gör så så kan det få en negativ effekt. Om folk uppfattar att de behandlas som idioter och mindre vetande så reagerar de så klart. Så var det under valkampanjen 2010.

Det var ganska få som 2010 bemödade sig med att ta debatten MOT Sverigedemokraterna på ett djupare plan, och bemöta deras idéer och argument. Sd:s politik förblev i praktiken ganska oemotsagd under hela valkampanjen trots att mängder av folk sa att rasism är fel och att man bör vara MOT Sverigedemokraterna.

Man får inte glömma att mycket få röstade på Sverigedemokraterna för att de var rena rasister, eller för att de var intoleranta. De flesta röstade antagligen på Sd för att de känner sig oroliga för sin egen och sina barns framtid i Sverige, för att de är oroade över ekonomin, över de ekonomiska nedskärningarna, över demokratin, över brottsligheten.

Ja, kanske det viktigaste skälet till varför Sd fick röster var nog att folk inte känner sig sedda eller lyssnade på. Att avståndet mellan valda och väljare upplevs för stort. Att demokratin har problem.

Ska man stoppa Sd räcker det alltså inte med att ”bara” vara ”mot” Sverigedemokraterna, mot rasismen och att uppmana andra att vara det också, anser jag. Man måste gå djupare och bemöta Sd:s metod och syn på människan och man måste försöka ge folk alternativ till Sd.

Den slutsatsen har Expo också kommit fram till, verkar det som.

Samexistens, identitet och konflikt

Till min stora glädje har en del organiserade antirasister börjat bana nya vägar för sin kamp. D.v.s de har kommit fram till att det inte bara räcker att vara ”mot”, att man måste kunna visa vad antirasism står för också.

Daniel Poohl och Alexander Bengtsson från EXPO har gett ut en bok tillsammans: positiv antirasism. Jag var på en pubafton där boken presenterades förra året och har läst boken (71 sidor) och måste säga att jag blev positivt överraskad då jag läste den. Daniel och Alex söker nya vägar för att komma åt problemet med rasism och intolerans i samhället och resultatet syns i denna bok.

Vad har författarna för idéer om detta?

Deras tanke är att den antirasistiska rörelsen till större delen har arbetat ”mot”, och i mindre grad brytt sig om att ta reda på vad man är för och i alltför ringa grad vilka problem och utmaningar vi står inför i samhället. Problemet med detta är att ett sånt synsätt ofta blir utopiskt. Att bara vi alla ”gillar olika” och så blir det fred och samförstånd, och samhället blir rikt. Så enkelt är det inte.

Samexistens och konflikt är två nyckelord författarna använder för att beskriva vad de är ”för”. Och det är bra. Samhället har aldrig varit den homogena utopi som många sverigedemokrater beskriver det som. Det har alltid funnits enorma skillnader och konflikter. Förr var det ”klasskillnader” och skillnader mellan stånden, mellan borgare, präster, adel, bönder och mellan dessa och de fattigaste. Dessa skillnader har upphävts, men andra skillnader finns, med konflikter och utmaningar och möjligheter…

Ska man stoppa intoleransen måste man bemöta detta, anser de. Utifrån förståelsen att verkligheten inte är ”utopisk”, dvs problem finns, och kommer alltid att finnas. Det behövs en djup ideologisk debatt. Olika politiska grupper, med olika ideologier borde bemöta Sd på sitt eget sätt; liberaler från en liberal synvinkel, och socialdemokrater från en socialdemokratisk. Men det måste ske med djup och i alla politiska områden, inte bara i kampen mot intoleransen.

Som Daniel Poohl sa på pubkvällen jag besökte då boken presenterades:

En djup och grundlig debatt stärker demokratin. När partier liknar varandra för mycket, när de upplevda skillnaderna är få och budskapet utslätat tappar folk förtroende för partierna och i en sån politisk miljö frodas extremism.

Så sant, så sant! Tänk om fler hade kommit till den insikten 2010.

Konsekvens

Själva det antirasistiska arbetet måste bedrivas konsekvent. Intolerans, generaliseringar och liknande måste bemötas varifrån de än kommer och mot vem de än riktas, skriver författarna.

Dessutom ber de politikerna att inte använda Sverigedemokraterna, och det antirasistiska arbetet, som ett slagträ mot andra politiska motståndare.

Den antirasistiska debatten har förvandlats till ett Svarte-Petter-spel, skriver de, där politiska motståndare har placerat intoleransen i knäet på varandra. Röster inom högern har gnällt på att vänstern är antisemitisk medan röster inom vänstern säger att högern är islamofobisk.

Det bör tilläggas, anser jag, att valet 2010 gick till på samma sätt. Socialdemokraterna och fackföreningarna började mot slutet av valet att säga att Sd var ett ”borgerligt parti”, i syfte att svartmåla Alliansen. Problemet med det var att Sd:s väljare oftast är folk som är dödströtta på det politiska spelet, som misströstar om demokratin. Om de får se ett sånt politiskt taskspel så stärks deras förtroende för Sverigedemokraterna. Så skedde 2010 och varje ord från Alliansen om att V och Sd var lika, eller från S om att Sd är ”borgerligt” stärkte Sd.

Kort och gott. Politisk taktik och fulspel gynnar inte kampen för varken demokrati eller antirasism.

Möten

Det är i folks vardag man kan bemöta, och bekämpa rasism och fördomar, skriver Poohl och Bengtsson. Ytterst handlar det om möten mellan folk och kulturer.

Själv skulle jag tillägga möten med de intoleranta, med de som har grova fördomar och rasistiska idéer och med alla de som gett upp hoppet om politiker, demokrati och val. Med de som är rädda…

Möten mellan människor är liksom den naturliga sammanfattningen av vad antirasism på ett djupare, positivt plan, handlar om. Boken avslutas därför med en serie exempel på hur föreningar på gräsrotsnivå fört folk närmare varandra.

Och där boken slutar vill jag också sluta min recension.

De antirasister jag känner som bäst bemött intolerans och rasism är de som jobbat med ungdomar och redan varit vana vid den uppsjö av olika kulturer som ungdomskulturen består av. Att få skejtare, hårdrockare, hiphopare och datanördar att mötas är inte helt olikt hur man får folk från olika kulturell bakgrund att mötas. Men de har alltid fått grupperna att mötas i kampen för något gemensamt, eller för någon annans väl och ve. Om kampen bara förs för det egna intresset, är det ofta dödfött.

Läs boken om positiv antirasism.

Vit, brun, svart och afro

Gästkrönika av Peter Towers

Minnen av ursprung, färg, ras och klass
Som uppvuxen i Sverige med en vit, svensk mamma och en svart, amerikansk pappa så har jag oftast identifierat mig som en ”brun svensk”. En enkel opretentiös beskrivning av hur jag såg mig själv. Brun och svensk. Ordningen är inte helt oviktig, för nog var jag brun först och svensk i andra hand. Det är svårt att smälta in i ett land som Sverige när man har brunt krulligt hår och en jämn solbränna. Således brun först. Folk som såg mig tänkte ju inte i första hand där går en svensk pojke! De tänkte nog; där går en brun pojke och han verkar vara svensk.

Midsummar berries
Per Ola Wiberg ~ powi / Foter / CC BY

Vilken bra svenska du pratar? Var kommer du ifrån då? Jo, men jag menar var kommer du ifrån.

När jag frågade min mamma när jag var mycket liten varför jag var brun så förklarade hon att jag var ”mulatt”, vilket då ansågs vara en passande beskrivning (en term som sedermera förpassats till arkiven). I ett försök att identifiera mig själv och för att undvika jobbiga följdfrågor när jag träffade nya människor så  började jag därför jag presentera mig med: ”Hej, jag heter Peter och jag är Malutt”…. och om de fortfarande såg frågande ut kunde jag lägga till den biologiska förklaringen att ”min pappa är ifrån amerika och har svarta frön och min mamma har vita ägg, därför är jag brun”. Det svenska 70-talets öppenhet inför sexualitet i aktion. Efter det kom det sällan några fler frågor.

Sedermera blev det ”brun” istället för ”malutt”, det kändes mer naturligt.Under min uppväxt identifierade jag mig med andra bruna människor både med afrikanskt och indiskt arv, men de flesta av mina vänner såg inte ut som jag och det var aldrig några problem med dem. Men häcklingarna från andra ledde mig till Malcolm X, Eldrige Cleaver och Stokely Carmichael (Svarta Pantrarna) i böcker som fanns i min mammas bibliotek. Det var som en liten metamorfos och ett slags ”svart” medvetande började komma över mig, speciellt som mycket av detta utspelade sig i Oakland där min pappa växte upp. Men jag var fortfarande ”brun svensk”.

Från 15 års ålder — och som hyfsad basketspelare — blev det helt plötsligt en fördel att vara brun. Det var lite coolt, t.o.m. Om vi spelade utanför stan fick jag ibland skriva autografer. Det var kanske spännande för småkillarna i mindre samhällen att träffa en riktig brun basketspelare precis som på TV. Eller nå’t.

Som 19-åring flyttade jag till USA direkt ifrån en svensk medelklassförort in i djupaste East Oakland i Kalifornien under 80-talets crack-era, när Oakland toppade mordstatistiken i USA. En helt ny värld öppnades och jag fick snabbt lära mig hur det var att vara ”svart”. Främst ifrån andra svarta amerikaner; ”Brother”, ”blood”, ”nigger” —”what’s up?” ”Whe’ u from man?”, ”Switzerland?”. “I have a brother who lived in Germany in the military”. “Sweden”. “Ya’ll got som fiiiine women over there, ain’t ya?”.

Det positiva var det omedelbara accepterandet från andra svarta och det kändes helt underbart att kunna smälta in i mängden för första gången i mitt liv. Det kändes bra att vara svart. Men trots det, utan det bagage som kommer sig utav att växa upp i ett område som är fyllt av droger, undermålig utbildning och kriminalitet — och som välrest och mångspråkig, hade jag i slutändan mycket svårt att identifera mig med vad jag uppfattade som ”svarta amerikaner”.

Majstång Norrbärke
YlvaS / Foter / CC BY-NC-ND

Vad jag insåg senare var att jag, min brunhet och eventuella svarthet till trots, bar på ett slags ”vitt rikt privilegierad”. Inte rik på pengar i mitt fall, utan rik på kultur och erfarenheter. Jag gick på i ullstrumporna och höll mig inte inom de osynliga rasgränser som fattiga svarta i många fall målade upp för sig själva och som de sällan eller aldrig klev utanför eftersom de inte hade de sociala verktyg som krävdes. Min ljusare hy, mångspråkighet och exotism spelade säkert en roll till att jag accepterades av andra icke-svarta amerikaner och tilläts kliva inför deras osynliga grind. Bara att vara Europé var en stor fjäder i hatten och att vara ifrån Sverige var ”fantastiskt” för liberala San Francisco Bay Area-bor –”why did you leave?”, kunde de fråga. Jag kände mig då manad att inte bara måla upp Sverige som en slags utopi där alla är snygga, vältränade och har fri sjukvård, och delade med mig av rasistiska erfarenheter, talade om mångkulturalism och dess problem och förklarade hur amerikaniserat Sverige är. Men ganska stolt var jag nog.

Efter ett överlag vänligt mottagande i det amerikanska samhället och där jag snabbt befordrades till ett jobb som servitör på ett internationellt hotell efter blott 5 veckor som diskplockare — den svarta snubben som rekommenderade jobbet till mig hade varit diskplockare i 5 år — så började jag tänka, ”vad är det för fel med de svarta amerikanerna?”. Varför kunde de inte ”rycka upp sig”. Jag lärde mig många år senare att jag hade kritiserat svarta amerikaner precis på samma sätt som andra icke-svarta amerikaner som hade lyckats i livet, där den amerikanska ”Pull YourSelf Up Through Your Boot Straps”-mentaliteten är helgad. Det var ju så enkelt för mig, varför kunde de inte göra likadant. Jag hade fortfarande mycket att lära om insitutionell och historisk rasism.

Jag började bli alltmer deprimerad av Oakland för det var inte roligt att vara svart längre och det kändes verkligen inte som hemma. Vad jag förstod senare var att det jag då tolkade som svart och vitt i själva verket var klasskillnad. Som lägre medelklass-svensk utan några speciella pengar hade jag aldrig identifierat mig som ”rik”. Vi hade bott i lägenhet på Hisingen under min barndom och ganska nyligen flyttat in i ett radhus i Landvetter, en villaförort till Göteborg. Jag hade aldrig haft moped, vi hade inget lantställe och åkte inte på några dyra semestrar. Någonstans här slutade jag aktivt att vara ”svart” eller ”brun”, nu ville jag bara vara svensk. En svensk som dock ”råkade” vara brun och som ”råkade” ha en svart pappa — men ändock en svensk.

Jag sökte upp andra svenskar och umgicks uteslutande med dem som en slags metropolisk världsresenär på min egna om än nya hemmaplan. Där umgicks jag som unga svenskar gör utomlands med festande, beachliv, skidsemestrar och mer festande. Men när festen var över slutade jag att vara svensk och åkte hem till ”svarta” Oakland och till min gammeldags farmor ifrån Louisana och åt fried catfish och greens, plockade upp skräp ifrån gräsmattan, passerade blommorna som lagts ut för någon som skjutits ner ett block ifrån farmors hus och undvek crackheadsen som hängde utanför Liquorstoren när jag väntade på bussen för att åka till jobbet. Det var jobbigt att vara svart i veckorna, men det var kul att vara svensk på helgen.

Väl tillbaka i Sverige igen så försvann ”den svenska känslan”. Jag kände mig inte ens brun längre. I svensk miljö blev jag omedelbart ”svart”. Med en ny stolthet och en känsla av tillhörande något större än jag själv, blev det en period av nolltolerans gentemot n-ordet och rasism. Jag var en mycket arg, ung man som KRÄVDE respekt och med taggarna utåt tolkade jag allt som rasistiskt vilket provocerade fram många konfrontationer där jag tidigare skulle ha använt mig av min multi-kulturella diplomati genom att förstå att de menade ju inte något illa, de visste ju inte bättre. Men nu ville jag personligen straffa de som inte visste hur de skulle uppföra sig gentemot mig och sådana som såg ut som jag. Med hela Oakland i ryggen ville jag hämnas för ett helt liv av oförätter och orättvisor. Men det funkade inte så bra.

Med tiden softade jag ner mig men slutade inte att vara ”svart”, men nu mer på insidan än på utsidan. Jag känner mig fortfarande ”brun” tillsammans med andra svenska ”bruna” barndomskompisar men identifierar mig idag som vuxen, som”svart”. En stor del i det hänger ihop med att jag nu bor i USA. Lustigt nog som ingift i en familj med rötter i Uganda är jag den vitaste familjemedlemmen 🙂 One Love!

P.S. Nyligen blev jag ”afro-svensk”, vilket känns helt OK det med.

Gästkrönika av Peter Towers

Det där om antirasister som använder stereotyper…

Mycket har sagts om stereotyper riktade mot folkslag under den sista tiden. Det är bra. Vi behöver göra oss medvetna om den rasism som finns i vardagsspråket. Att beskriva homosexuella som ”fjolliga fjantar”, att använda uttryck som neger eller kroknästa jude och liknande är verkligen inte bra. Själv välkomnar jag att så många har reagerat över ordet negerboll så att ordet försvinner ur språket. Det är bra och rätt. Samma sak när stereotyper om asiater försvinner, eller stereotyper om kvinnor. Men en del stereotyper anses ännu vara ok, och används till och med av antirasister ibland, som mot funktionshindrade, vita, män, amerikaner eller religiösa. Varför det?

Three magnified morons. Tres idiotas aumentados.
Xosé Castro / Foter / CC BY-NC-ND

Det är väl bara naturligt att språket ändrar sig med åren, och att alla tänker till lite. Läs på om hur vardagsspråket var för lite mer än 100 år sedan. Smålänningsjävlar, lata skåningar, dumma lappar. Ja, kroknästa judar och giriga judar var liksom allmängods i språket. Och avskyvärda ateister hatades givetvis också. Det fanns ett helt språk riktat till kvinnor. Jag har ett gäng bildjournalen från 50-talet. Försök hitta dem på loppis. Det är fascinerande. Det är ett språk som är anpassat till grundtanken att kvinnor är lite opraktiska, dumma och ointellektuella och inte kan handskas med politik (t.ex) på ett avancerat, vuxet eller manligt sätt.

Tack och lov har språket ändrat sig och vi blivit lite mer medvetna om ordens makt.

Men det finns fortfarande några områden där negativa generaliseringar och stereotyper anses vara inte bara tillåtet utan även bra. Det är på sin plats att påminna om det här.

”CP”

För det första; funktionshindrade. Ordet ”CP” verkar helt accepterat som skällsord, liksom ”mongo”. Jag har sett politiker och drivande antirasister använda stereotypen också, vilket är mycket sorgligt. Dessutom utsätts funktionshindrade med t.ex. aspergers och autism för förlöjligande i media och i skämtprogram. Massmedias skriverier om att olika massmördare hade ”den och den diagnosen” med bifogade expertutlåtanden om att ”inte alla” med den diagnosen är farliga, gör ju givetvis sitt till för att skapa problem och fördomar.

”Amerikaner”

New York New York in Las Vegas
Werner Kunz / Foter / CC BY-NC-SA

Frågan är om inte amerikaner är en av de folkgrupper som utsätts för mest fördomar idag i Sverige. Dessutom är det helt ok att driva med ”dumma och obildade” amerikaner. Som det program i radion jag hörde för nån vecka sen där programledaren beskrev en typisk ”amerikan” på besök i Sverige. Obildad, visste inget, brutal, ohyfsad och från en kultur som ansågs vara en katastrof för mänskligheten.

Hade judar eller afrikaner beskrivits så hade det blivit ramaskri!

Som det är nu ser jag till och med ofta ledande antirasister som skriver nedsättande om gruppen ”amerikaner”, speciellt om de är från vänster (tyvärr) och ogillar USA:s politik.

”Vita och män”

Att en grupp är i överläge rättfärdigar ALDRIG hat, rasism, hot eller fördomar mot just den gruppen. Män är i överläge (som grupp) och vita är i överläge (som grupp) det gör att många verkar ta sig friheten att generalisera hej vilt om ”vita” och om ”män”.

Tyvärr har jag ofta sett antirasister som generaliserar över ”vita kränkta” och säger sådant som hade fått dem att gå i taket om det sagts mot någon annan grupp som de uppfattar som varande i ”underläge”.

Det är som att det finns någon form av mental spärr. En spärr som bara ser rasism och fördomar då det drabbar de som DE anser är i underläge.

En hel del rasister anser att de inte är rasister. Många av dom funkar på exakt det sättet. De anser att ”svenskar” är i underläge och ”muslimer” och ”PK-maffian” styr Sverige. När filmen med Kent Ekeroth och Erik Almqvist spreds var det många sverigedemokrater, inklusive dem själva, som försökte rättfärdiga användandet av ord som ”babbe” och ”blatte” med att Sd, och Almqvist samt Ekeroth befann sig i någon form av underläge. Detta rättfärdigade och förklarade användandet av rasistiska stereotyper för en del åskådare.

Så funkar det även för de antirasister som verkar anse att ”vita” och ”män” som grupp ”förtrycker” andra, och att man därför får säga saker som att ”vita är rasister” eller ”män misshandlar”.

Ja, rasister anser att de befinner sig i underläge, och att detta underläge rättfärdigar grova stereotyper och rasistiska generaliseringar!

Problemet med detta är uppenbart. ALLA gör inte det. Men stereotyper gör ingen skillnad mellan män som misshandlar och män som inte gör det eller som till och med BLIR misshandlade av kvinnor; stereotyper drar alla över en kam.

Ibland hör man kritik mot Tidskriften och Stiftelsen Expo, för att de skulle ha för få ”mörkhyade” i sin medarbetarstab. Jag har läst flera som skrivit att Expo inte vet något om strukturellt förtryck på grund av just det. Och då missade dessa kritiker helt att homosexuella, judar och latinamerikaner m.fl. också utsatts för förtryck, är det inte att spotta på folk som utsatts för rasism, diskrimineringar och förtryck att påstå att de inte vet vad förtryck är?

Motargument.se fick höra liknande kritik då vi bildades hösten 2012. Vi hade ingen i gruppen eller bland skribenterna som utsatts för rasism, och som visste vad det var, menade några respekterade debattörer. Nehej. Stereotypiskt tänkande förblindar. Är man inte intresserad av individerna så ser man inte heller till individernas erfarenheter och bakgrund.

”Religiösa” vs ”ateister”

Sen sist men inte minst. Religiösa och ateister får man driva med hur mycket man vill i Sverige.

Det finns ingen hejd på det. Man verkar få påstå vad man vill om religiösa i artiklar, TV-program och bloggar att religiösa har egoproblem eller ‘tror på spöken’ och att de är sämre på vetenskapligt tänkande. Man får driva med folk som ber och folk som tror.

Nu är i och för sig inte religiösa alltid bättre. Religiösa som tar väldigt illa upp då de som grupp dras över en kam kan själva gnälla högt över, och demonisera, ateister och ateism.

Även här ser man ofta uttalade antirasister som inte kan hålla sig från att generalisera negativt.

Strunt är strunt…

Ingen är perfekt. På gott och ont har vi människor förmågan att generalisera och skapa mönster och grupper. Det är av godo för mänskligheten, men har också skapat sjuhelvetes mycket lidande i mänsklighetens historia.

Därför är det viktigt att vi som är antirasister visar vägar och möjligheter till en förändring. Stereotyper kan såra och döda. Glöm inte det. Det gäller även stereotyper mot vita eller män.

Som Gustaf Fröding skaldade:

”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Kan man inte öppna munnen utan att dra alla afrikaner, muslimer, vita, män eller funktionshindrade över en kam, bör man fråga sig varför man överhuvudtaget ska öppna munnen.

Vi måste bli flera som visar på vägar mot en bättre värld, om inte ens vi antirasister kan sluta med generaliserandet och stereotyperna, vem ska då göra det?

Rasism i nationens intresse

Gästkrönika av Peter Towers.

Jag hittade denna pärla till avhandling som—även om den inte handlar om afrosvenskar—kan utgöra en bra referens när man diskuterar ämnen som identitet, Sverige som postkolonial nation och den betydelse det har i hur minoritetsidentiteter behandlats i det publika rummet och pressen.

Pro-eugenics poster
Brittisk rasbilogogiBen Sutherland / Foter / CC BY

Skriften heter ”Att representera och representeras” (Anna-Lill Ledman) och handlar om hur samiska kvinnor beskrivits i svensk och samisk press mellan 1966-2006.

Ifrån inledningen:

”I Sverige problematiseras sällan frågor kring kolonialism, eftersom landet inte, i jämförelse med andra länder, anses ha varit någon framgångsrik aktör på den internationella koloniala arenan. Själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet, vilket gör det svårt att acceptera skildringar av ett kolonialt förflutet och en historia av förtryck, och kolonialismen har istället definierats som något som skett utanför Sveriges gränser. Även om Sveriges inspel på en internationell, kolonial skådeplats varit perifer, har landet ändå påverkats av västerländsk, europeisk identitetskonstruktion som i sin tur influerats av koloniala och imperialistiska mönster”

Detta är något det sällan talas om; Sverige som postkolonial nation med en europeisk identitetskonstruktion […] som influerats av imperialistiska mönster.

Det låter väldigt lång bort ifrån den identitet svenskar ofta själva har, där ”själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet”.

Många svenskar, jag själv inkluderad, tyckte långt in i mitt vuxna liv att Sverige, trots en hel del negativa rasistrelaterade upplevelser som yngre, nog var det ‘bästa’, mest ‘fantastiska’ och mest ‘rättvisa’ landet i världen. Nu är det svårt att avgöra på någon slags rättviseskala kanske, men nog känner jag mig nu senare lite som ett misshandlat barn som glömde bort örfilarna. Med backspegelns klarhet står det klart för mig att anledningen till det var att jag hade mycket av min identitet uppsnurrad i min svenskhet. Att kritisera Sverige var därför att kritisera mig själv, min egen existens. Det beror kanske också på att jag flyttade till USA under en tid då det kändes mycket viktigt att hålla fast vid den svenska identiteten eftersom det land USA hade utvecklats till efter 9/11 mer liknade en fasciststat än det ”friaste landet i världen”. Sverige kändes i jämförelse som ett drömland.

Hur kunde du, mitt kära Sverige?

Men det varade inte länge och snart började Sverige till min ypperliga förvåning följa i USAs fotspår med att jaga terrorister, lyssna på folks telefonsamtal, spela in internettrafik och begå andra övergrepp i ”nationens intresse”. Plötsligt gjorde sig örfilarna påminda. Att övergrepp emot den heliga demokratin inte var något nytt-snarare en utångspunkt än ett undantag-var något som snabbt förankrades av icke-sanerade versioner av historisk och politiska information jag började upptäcka. Den enda anledningen till att jag aldrig upptäckt sådan information tidigare var för att jag inte letat efter den (och varför skulle jag det, Sverige var ju det ‘bästa’ mest ‘rättvisa’ landet i världen)…

Ett politiskt, historiskt och konspiratoriskt intresse slog rot och jag plöjde igenom en hel del litteratur, dokumentärer och artiklar. Jag har ingen universitetsutbildning så det kan hända att jag missat en del som yngre, men ju mer jag grävde desto mer realistisk kändes min nya bild av Sveriges där ämnen som tidigare saknat förklaring blev självklara. Jag började se den historia jag trodde jag kände till i ett helt nytt ljus. Det nya Sverige som växte fram ändrades ifrån min barndoms idealiserade bild till den av en motsvarande halvalkoliserad hustrumisshandlare, som vänsterprasslade, ljög för släkten och skyllde blåmärkena på kapitalismen eller socialismen, beroende på vem man frågade. Jag började kunna dra direkta paralleller till vad jag upplevt tidigare och vad som händer i nutid genom att springa på en stor mängd av information som helt enkelt inte lärs ut i den svenska grundskolan – eller ens talas om i allmänhet. Det är fascinerande för mig hur mycket energi svensk politik och press spenderar på att ondgöra sig över orättvisor i världen men totalt ignorerar våra egna fläskiga skandaler med kort minne.

IMG_0004
JohannCoetzer / Foter / CC BY-ND

Jag insåg att jag under många år befunnit mig i någon slags svensk 60-70-tals solidarietsdemokratisk ideologibubbla där jag på djupet trodde på det mesta av den propaganda jag lärt mig under min uppväxt, och alltid försvarat med näbbar och klor. Inte för att jag kunde backa upp det med fakta utan för att det var allt jag visste och aldrig haft någon anledning att någonsin betvivla.

Djupare ner i kaninhålet…

I grävandet upptäckte jag att min morfar, Kurt Allan Lundin, deltog i Sveriges Nazistiska frivilligarmé och innan det lärde jag mig att en sådan armé inte existerade. Wow. Jag delade med mig av detta till min familj, men  i traditionellt svenskt sopa-under-mattan-manér hörde jag i princip ingenting annat än en kort kommentar ifrån en av mina bröder. Ingenting av mina kusiner. Helt otroligt att ingen hade något att säga.

Att Kurts fyra döttrar, varav en är min mamma, inte ville prata om det kan jag till en viss del förstå. Men om detta, ändå ganska omvälvande ämne, någonsin kommenterades i övrigt så var det inte ett samtal som jag någonsin fick höra talas om. Det är ju inte ett ämne man vill öppna med på släktträffen kanske, men att inte ens ett enda knyst hördes väl ändå lite märkligt? Det är kanske något jag bör ta upp igen, röra om lite i nazistgrytan och se vem som har fladdermöss i garderoben.

Om mina misstankar stämmer – att min familjs attityd till den egna familjehistorien hellre glöms bort än diskuteras öppet – är det kanske inte så konstigt att andra mer allvarliga ämnen anses vara tabu i samhället i stort, och även de glöms bort.

Skolundervisning i politik och historia – jag är skeptisk

Min kärlek till min familj, och mitt moderland,  har dock inte förlorats för det. Men en djup skepsis till i princip allt jag lärt mig och inte lärt mig, dominerar nu min generella inställning till ämnen framför allt inom politik och historia. Det vi lärde oss i skolan om ‘olagliga’, ‘odemokratiska’ och ‘osolidariska’ metoder, som begicks av diktaturer, bananrepubliker och imperialiststater, hade under alla dessa år varit allra högst levande aktiviteter rätt under näsan på både min egen, min mammas och mina morföräldrars generation hemma i kära lagoma Svedala.

Vare sig man känner igen sig i den där känslan av att ha blivit ”lurad” eller inte; om man åtminstone kan förstå den utgångspunkten innan den mer kompletterande insikten nådde mig, så kan man också förstå den utgångspunkt många svenskar har när det diskuteras ”svenska” ämnen och varför det ofta blir mycket känsligt väldigt snabbt.
Det är för att diskussioner om identitet, svenskhet, kultur och tradition leder till frågor om vad som kan tolkas som en slags svensk ”existentialism”, alltså inte den filosofiska disciplinen utan den medvetandegrund på vilken ens identitet vilar.Det kan låta både självklart och befängt beroende på vem man är.

Att förstå upprördheten

Oavsett hur man ställer sig till det påståendet står det i alla fall klart för mig att vissa svenskar, som ätit pepparkaksgubbar och n-bollar i hela sitt liv samtidigt som de läst Tintin i Kongo och diggat Pippis pappa i Söderhavet, utan att för den delen nödvändigtvis tyckt särdeles illa om eller ens ha tänkt på människor som är svarta och bruna, utifrån sitt perspektiv kan tolka det som ett enormt övergrepp emot deras egen historia om någon vill ta bort det man höll av som barn.
Det är som om någon vill censurera ens egen barndom och ens egen bakgrund. Efter mina egna kompletterande insikter om Sverige och internationell politik i allmänhet kan jag kan i ärlighetens namn förstå det, eftersom jag vet hur det är att vara nästintill sekteristiskt lojal emot någonting, utan att egenligen förstå varför, och tolka världen utifrån ett filter.
Något som jag först inte ens kunde inse var skilt ifrån mig själv.Detta trots att jag identiferar mig som multikulturell, är en individ som bott och arbetat i flera länder och som talar flera språk, som har vänner ifrån olika religioner och nationer och är i övrigt hyfsat kulturellt och internationellt erfaren.

Om världsvana har svårt att se, hur lätt är det för inskränkta?

Hur svårt är det då inte för någon som identifierar sig som ”etnisk svensk” (vad det nu än betyder) som sällan eller aldrig har rest utanför Sverige, som aldrig umgås över kultur- eller språkgränser och som tycker att Sverige är det bästa landet sedan ‘skivat bröd’ (för att direktöversätta det amerikanska uttrycket)?

En människa som utifrån sin egen svenska ”existentiella” tolkning inte ser någon konflikt i att den egna svenskheten är föga nationalistisk, baserad på amerikanska seriesnuttar kring Jul, eller belgiska serietidningar och bakverk som domineras av en produkt som är importerad (choklad).

Nu har ju jag själv gjort allt det där, ätit chokladbakverk och läst serietidningar. Men jag och många andra reagerar annorlunda på den nya utvecklingen. Vi ser den som positiv eftersom ett identitetssökande är en integrerad del i livet för alla som inte tolkas som ”vanliga svenskar, där hur svensk man än är eller känner sig, så är man inte ”vanlig” när man är brun eller svart i de flestas ögon.

Tillbaka till samerna

Vilket leder oss tillbaka till samerna. Trots att samerna vandrade in i Europa och senare till de områden där de traditionellt bott i flera tusen år, långt innan de germanska folkslagen drog norr, så räknas inte samerna som ”vanliga svenskar” heller.

Samerna och språket samiska blev i själva verket inte officellt erkända som minoritetsbefolking respektive minoritetsspråk i Sverige förrän år 2000. Jag minns inga rubriker ifrån den tiden och visste inte om det tills idag när jag läste om det på samirights.org (en samisk intressewebbsida).

Hur länge har inte USA, Kanada, Australien och andra länder arbetat med sin skuld gentemot ursprungsbefolkningar i deras respektive områden och öppet fört samtal om sitt brutala arv?

Oavsett om man anser att det gjorts med framgång eller inte så existerar åtminstone ett samtal. I Sverige har vi knappt börjat ens utanför de egna direkta intressegrupperna. På samma webbsida ovan kan vi lära oss att olika samekommittéer och samfund som tillsatts av regeringen ofta inte haft en enda person med samiskt ursprung med.

När samer fanns med var de i minoritet.

Man kan verkligen fråga sig hur väl sådana konstellationer och de beslut som fattades i samernas sak representerade samiska intressen.

Generellt verkar det inte finnas någon politisk eller samhällelig vilja att öppet tala om dessa ämnen eller att till exempel dra svenska nationalikoners antisemitiska byk ut i öppenheten.

Det är ingen som vill tala om den svenska rashygienen på 20-30 talet. Dokumentären om familjen Bonniers för ett par år sedan var intressant men också väldigt överslätande vad gällde antisemitismen, i syfte att inte trampa på känsliga svenska tår.

Folkmedvetandet måste hinna ikapp innan vi kan gå framåt

Så länge dessa ämnen förblir okända och ignorerade kommer det att existera en oproportionerlig brist på empati och socialt ansvar hos många av de som kallar sig för (men inte är) ”etniska svenskar” och andra som sympatiserar eller flörtar med den numera i stort sett rumsrena xenofobin, i ämnen som behandlar ursprung och identitet.

För att ändra på sådana attityder och trender måste hela det det svenska folkmedvetandet evolveras och först då kommer samtalet om ursprung, hänsyn och empati sluta att fokusera på bakverk och huruvida pepparkakor skall bakas i hjärt-, bock-, eller gubbform.

Istället kommer samtalen att handla om medmänniskor, känslor och tillhörighet oavsett vilken färg man har på sitt skinn eller huruvida skulten är berikad med krulligt, vågigt eller rakt hår.

Män, sluta förminska mäns våld mot kvinnor!

Torsdagen den 3/1 2013 skriver Ingvar Persson en ledarkrönika i Aftonbladet om våldet mot kvinnor, föranledd av den brutala våldtäkten i Indien som ledde till enorma protester och demonstrationer. Han drar en parallell till våldet som drabbar svenska kvinnor, en klar och tydlig fingervisning att våldet mot kvinnor ser likadant ut om det så sker i Indien, USA eller Sverige.  

Broken Flowers
h.koppdelaney / Foter / CC BY-ND

Det var en väldigt bra krönika Ingvar skrev, som även tog upp den artikelserie som Kerstin Wiegl och Kristina Edblom tidigare skrivit om de 201 kvinnor som mördats av närstående män sedan år 2000.

Det är om dem den här krönikan ska handla.

Precis som vanligt dök de upp i kommentarsfältet efter artiklarna, skuldkastarna, självbedragarna och rasisterna. Lösningen klar och färdig, det är ju på grund av massinvandringen som vi har våld mot kvinnor i Sverige. Eller som en person påstod:

Hederskulturen som har kommit till Europa med massinvandringen bör bekampas till högsta grad. Kvinnokontroll, arrangerade äktenskap, förföljelser när någon försöker bryta sig ut från förtryckande omständigheter, s.k. hedersmord for att ”upprätta” familjens heder, alla dessa har sin uppkomst från den s.k.hederskulturen.

Någon annan hävdade bestämt att:

Vi i Sverige har ingen tradition att misshandla eller förtrycka någon och om det händer så görs det i det tysta av personer som är sjuka… I vissa länder däremot så kan dom slå ihjäl sin fru och gå raka vägen till polisen med gott samvete, ingen av vänner eller grannar kommer att säga nåt om det för hon hade ju skadat hans heder och han kanske max får fängelse någon månad om ens det..?

Sen så hade vi de som tyckte att våldet mot kvinnor inte ska lyftas om man inte samtidigt lyfter våldet mot män. Att män som grupp alltid får bära skuld för det andra män gör.

Because I love you...........(EXPLORE)
kakeyzz—- / Foter / CC BY-NC-SA

Ja det blir ju lätt så, så länge som män notoriskt förnekar att mäns våld mot kvinnor är ett globalt problem.

Enligt kommentarfältsherrarna är misshandlade och mördade kvinnor alltså inget egentligt problem eller så är det något som bara invandrare håller på med.

Jag har ägnat dagen åt att verkligen granska de här 201 mördade kvinnorna för att se om det finns någonting som stödjer påståendet om att mördandet av kvinnor är ett så kallat importerat brott.

Det finns absolut inga belägg för att det skulle var på det sättet. Merparten av mördarna är infödda svenska män.

Av de 201 mördarna är 25 stycken utlandsfödda, de kommer från minst fyra olika kontinenter och det enda de har gemensamt är att de har mördat kvinnan de sa sig älska.

Av de mördade kvinnorna är 37 stycken utlandsfödda, det innebär att tolv utlandsfödda kvinnor har bragts om livet av svenskfödda män.

Så myten om att det är invandrare som misshandlar och mördar kvinnor åker rakt ner i papperskorgen.

Kerstin Weigl och Kristina Edblom har visat oss kvinnorna, helt vanliga kvinnor i åldrarna 15 till 86 år, döttrar, systrar och mödrar vars enda misstag var att slå sig ihop med fel man.

Jag har försökt  få grepp om orsakerna till varför dessa män har begått dessa hemska mord och i 64 fall har skälet varit att kvinnan har eller var på väg att lämna förhållandet. I 15 fall har det varit ren svartsjuka, mannen har trott att kvinnan varit otrogen. Oftast har det inte funnits något reellt skäl till misstankarna.
I 27 fall har mannen lidit av depression eller liknande, i flera fall har han sökt hjälp hos sjukvården men inte fått adekvat vård. I ett fall var mannen dement. Sex stycken mord kan rubriceras barmhärtighetsmord, kvinnan och mannen har båda varit mycket gamla och sjukliga och i flera av dessa fall har mannen även tagit livet av sig själv.

I 9 fall har alkohol och/eller droger varit den utlösande faktorn.

I de resterande 37 fallen finns det ingen synbar orsak till mordet, man får känslan att det är en ständigt återkommande misshandel som till slut gått för långt. I ett fall blev kvinnan ihjälslagen för att hon nobbat sin äkta make sex en kväll.

I 33 fall har mannen tagit sitt eget liv antingen direkt efter mordet eller inom några dagar.  Fem barn har även mördats samtidigt med sina mödrar.

I ett enda fall har mördaren varit en kvinna. Alexandra Fossmo mördades av familjens barnflicka på ”uppdrag” av Alexandras make Helge Fossmo.

Det har varit plågsamt att läsa om de här kvinnorna och deras öde, smärtsamt att veta att det finns 179 moderlösa barn vars grundtrygghet har tagits ifrån dem av män som i flera fall varit deras fäder.

Nej, det här är inget invandrarproblem, nej det är inte psykiskt sjuka män. Det är män som har en skev självbild, som inte klarar av att leva i relationer men inte heller klarar av att bli lämnade eller ratade. Män som tar sig rätten att förtrycka en annan människa, för att döva sin egen känsla av litenhet och mindervärde. När hon väljer att bryta upp och lämna honom så bekräftar hon det han innerst inne vet, att han är värdelös och oälskad av alla. När han mördar henne så försöker han antagligen att mörda det mörka och hatiska inom sig själv.

Faktum är att det här är ett samhällsproblem som vi har i Sverige idag. Vi måste börja erkänna problemet för att kunna göra något åt det. Vanliga män som aldrig slår måste sluta förneka problemet och ta ansvar för att de uppfostrar andra män indirekt, vare sig de vill eller ej. Sluta kalla kvinnor för kärringar t.ex. sluta med dåliga vid-spisen-skämt och framför allt sluta förminska andra mäns dåliga beteende. Varje gång en vuxen man uttrycker sig kränkande mot en kvinna i en pojkes närhet så lägger han grunden till en förnedrande kvinnosyn hos pojken.

Det är inte kvinnors uppgift att lära män att inte slå, män måste börja lära män.

/Loan Sundman

Att klappa ormen…

Gästinlägg av Nelly Mathilda, en del av en större text som handlar om året 2012.

Det pratades mycket om vardagsrasismen förra året, och hur viktigt det är att ”bekämpa” denna. Vilket förvisso delvis är sant, men vad jag önskar att man lade sin energi på i första hand när det gäller den här frågan är den riktiga rasismen; rasismen som gör att vissa arbetsgivare väljer bort arbetssökande med en viss adress eller efternamn, rasismen som gör att fler med utländskt ursprung åtalas för brott trots att den etniska fördelningen är ganska jämn bland kriminella och rasismen som skapar stora rubriker i tidningarna för att någon vill bygga en plats för sin trosutövning, trots att vårt land hävdar religionsfrihet. Och det som hänt/händer i min gamla hemkommun Tomelilla är verkligen rasism. För att nämna några saker.

Feel So Cold That I Long for Your Embrace
Thomas Hawk / Foter / CC BY-NC

I jämförelse med ovanstående tycker jag att hetsjakten på dem som fortfarande använder ord som ”negerboll” är något patetisk och direkt kontraproduktiv. I en diskussion med ett par bekanta för några veckor sedan, blev jag informerad om att ”om man inte är rasist så borde det vara ganska lätt att lära sig att säga chokladboll istället”. Ptja… Sanning med modifikation säger jag då.

Först och främst, ett ord blir inte rasistiskt förrän värderingen finns bakom. Om du någon gång hör mig säga ordet ”neger” (jo, det händer) så är det inte för att jag är rasist eller på något sätt ser ner på människor som är mörkare än mig och nej, du kan inte heller tillskriva mig den åsikten. För TROTS att jag vet att man inte ”ska” använda sig av ordet för att någon kan bli ”kränkt” så har jag en hel del mörka vänner som känner precis tvärtom och verkligen ogillar att bli kallad saker som ”färgad” (är vi beiga färglösa då, eller?) och därför föredrar att bli kallad neger. Detta är inget som jag har bestämt åt dem och jag kan inte säga till dem att de har fel, för det är ju faktiskt dem det handlar om. Detta gör att jag varierar mellan ordet ”neger” och ”svart” beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i. Men eftersom ”neger” är det första av dessa ord som jag lärt mig, händer det att jag vid trötthet faller tillbaka till detta ord, för det är enklast för hjärnan. Och jo, jag är fullt medveten om att det även finns dem som tar illa upp av ordet ”neger”, men någonstans måste man nyansera hur man tänker och känner.

Kränkt Skåning?

Är det t.ex. rimligt att jag blir skitförbannad och skriver arga blogginlägg varje gång någon refererar till mig som ”halvdansk” eller påtalar att jag ”inte kan prata svenska ordentligt” p.g.a. mitt skånska ursprung? Tydligen inte, för varje gång jag påtalat att vi skåningar fortfarande blir diskriminerade (tillsammans med samer, gutar, finlandssvenskar och andra folkgrupper i minoritet inom Sveriges gränser) p.g.a. hur vi pratar eller hur vår kultur ser ut så anses jag vara mer eller mindre rabiat. Folk har avföljt mig på Twitter enbart för att jag tyckte att vi i alla fall kunde få tillbaka vår historia, d.v.s. att Sverige erkänner vad man gjorde mot oss under snapphanekriget och även erkänner oss som minoritet, i likhet med organisationer som Euro Minority och därmed även ger oss rätt till det språk vi nu håller på att förlora efter flera hundra år av utstuderad försvenskning. Tror jag att Skåne hade klarat sig alldeles utmärkt utan Sveriges inblandning? Definitivt. Men det handlar mer om att Sverige styrs av en bunt idioter än att jag är en rabiat separatist  Det går dessutom inte att undgå att Skåneland rent geografiskt ser annorlunda ut än resten av Sverige varför många beslut som fattas kring Sverige inte alltid passar oss här nere i söder. Man kan bli arg för mindre. T.ex. om någon kallar ett bakverk för ”fel” namn. (Vad ska vi egentligen göra med alla dessa människor som kallar makroner för ”mackaroooner”????!! Jag kräver uppror! Inte det? Hmmm…)

Albino rattlesnake
Tambako the Jaguar / Foter / CC BY-ND

Nå väl, nog om Skåne och kränkningarna som jag m.fl. bara ska acceptera och svälja, tillbaka till vardagsrasismen. Som jag skrev ovan tror jag att pikar om ”chokladbollar” och att tillskriva folk åsikter enbart baserat på ordval är direkt kontraproduktivt.

Hur människor fungerar

Nu ska jag berätta lite om hur människodjuren fungerar! Vi människor är både vanedjur och flockdjur. Vi känner oss som tryggast när vi får vandra tillsammans med andra och följa våra rutiner. Inget skakar vår värld så mycket som när kollektivtrafiken flippar ut och vi blir sena till jobbet. Skämt åsido, när vi vant oss vid något som fungerar (oavsett om det fungerar bra eller dåligt rent logiskt) så har vi väldigt svårt att ändra på detta. En annan sak vi har svårt för är att lära oss språk efter att vi nått en viss ålder, vilket gör att folk som jag som är uppväxta med att säga ”negerboll” (utan att innerst inne tänka ”jävla slavnegerjävlar, döööö!”) istället för ”chokladboll” har väldigt svårt att lära om. Det kan tyckas enkelt att byta ut ett enda ord, men tro det eller ej, hjärnan är upptagen med att tänka på annat i vuxen ålder. Baskunskaperna för överlevnad har den ju redan så varför lägga energi på dessa när barnen måste matas och chefens röv behöver slickas? Så det är alltså rent biologiskt jävligt svårt för människodjuren att göra detta enkla byte.

En annan farlighet med att lägga för mycket vikt och värderingar i enstaka ord är att folk slutar prata och uttrycka sina känslor på ett adekvat sätt. Jag pratar med många människor, men det är väldigt få människor som jag kan prata fritt med utan att känna att jag behöver väga mina ord i varje mening och vice versa. Det är ruskigt obekvämt inte bara att behöva göra det, utan även att sitta mittemot någon som desperat försöker undvika att förolämpa mänskligheten.

Jag har hellre en vän som öppet är rasist än en vän som är smygrasist. Av många anledningar. För det första kan jag med en person som öppet är rasist diskutera åsikterna och känslorna som ligger bakom rasismen, för det andra kan både jag och min vän lära oss av varandra ifall vi undviker att döma varandra på förhand. Och det är väl just däri mitt problem med ”bekämpandet av vardagsrasismen” ligger, att man dömer folk när man tillrättavisar, snarare än utbildar och nånstans i allt detta förstår man inte att man då gör exakt samma sak som rasisterna: dömer folk man inte känner p.g.a. skitsaker. Jag har slutat döma folk helt och hållet. Jag har lärt mig att alla har sin historia, sina gener och sina rädslor. Och det är just det rasism är, en rädsla.

Att bota rasism

När någon är rädd för ormar så försöker vi inte ”bota” dem genom att kasta stenar mot huvudet eller strypa dem med en boa, utan först börjar vi med att titta på bilder av ormar tills det slutar vara läskigt, sen övergår vi till att titta på verklighetstrogna ormdockor osv tills patienten till slut vågar klappa en livs levande orm. Så varför gör vi inte samma sak med rasisterna? Varför trycker vi ner deras huvuden i ormgropen direkt? Varför tror vi att vi är bättre än dessa ”förvirrade själar”? Varför tror vi oss ha rätten att kränka och trycka ner dessa människor när vi inte ger dem samma rätt? Vi kan inte deras historia, vi vet inte varför dom börjat hata och vara rädda och vi kan inte lära oss det heller om vi skrålar våra bannor så högt att vi inte hör vad dom säger.

1357032156357
Foto av skribenten

Efter valet 2010 (som jag faktiskt ställde upp i :D ) fick SD två mandat mer än i föregående val här i Malmö. Röster skrek att ”vi skåningar var rasister så det var väl väntat” och liknande saker. Jag tänker inte förneka att en och annan rasistisk eller nazistisk organisation har sitt ursprung här i Skåne, men det betyder inte heller att alla som röstade på SD är rasister. Men vi har problem här i Malmö. Vissa beror på invandringen, eller snarare på hur vi hanterar invandringen.

Invandrares syn på integrationspolitiken

De senaste två åren har jag bedrivit en alldeles egen liten studie i mitt huvud på vem det faktiskt var som lade sin röst på detta främlingsfientliga parti och varför. Eftersom den stereotypa Sverigedemokraten är en lågutbildad man i åldern 18 och uppåt från landsbygden (gärna med föräldrar som är kusiner eller liknande) så tänker jag inte ta med dessa i min studie. (Observera gärna hur jag likt andra ”antirasister” beskriver en klassisk Sverigedemokrat.)

Först ut är invandrarna som fått nog av den icke existerande integrationspolitiken. När jag då försiktigt försökt säga ”jamen… Dom är ju rasister och vill kasta ut folk som dig?” har responsen varit ”ja, men å andra sidan är SD dom enda som ens påtalar att det finns ett problem”. Livsfarligt. Det är precis sånt här som inte får hända i ett modernt och öppet samhälle, att folk håller käften för att slippa bli tillskriven åsikter man de facto inte har. Eller ännu värre, håller käften för att partiet inte tillåter en att tala öppet.

Integrationspolitik på allvar

Vi har problem med hur vi tar emot invandrare och flyktingar. T.ex. räknar man på att en flykting ska vara integrerad och ”klar svensk” inom 5 år. Detta utan att ta hänsyn till diverse olika faktorer så som fysiska och psykiska krigsskador, i de fall då det handlar om krigsflyktingar. När det handlar om politiska flyktingar och då framför allt folk som flyr p.g.a. sin sexuella läggning, tror man inte på folks historier och misstror alla eventuella pappersdokument man har lyckats få med sig. Man blundar för att det fortfarande finns dödsstraff för homosexualitet på flera platser i världen. Man blundar även för att inte alla platser i världen har något så fint som en sekulariserad stat och att tron på fel gud (eller ingen gud alls för den delen) kan vara tillräckligt för att utplåna ett helt folk. Dessa människor, som misstros av våra myndigheter så till den grad att man skickar iväg små barn, gamla, ensamma och sjuka till ovissheten, hellre än ge någon en (andra) chans, stannar inte sällan kvar i Sverige efter utvisningsbesked.

Vi har massor av ”papperslösa” i Malmö, vilket också har lett till en enorm svart marknad där dessa utnyttjas som slavar. Den generella psykiska hälsan i Malmö är under all kritik och med en icke fungerande psykiatri i staden är det förståeligt. Dessutom förlitar man sig på att frivilligorganisationer som Röda Korset ska hantera och behandla alla fall av psykiska krigstrauman. Varför finns det inte en speciellt inriktad psykiatrisk avdelning för trauma i en stad som Malmö?

Riktig rasism

Nu börjar vi komma in på dom riktiga kränkningarna som faktiskt påverkar folks liv negativt.

För nästa grupp människor som röstade på SD var även dom missnöjda med myndigheternas och samhällets agerande, denna grupp innehåller sjuka, fattiga och andra i utanförskap. Och lever man i utanförskap så söker man sig till andra i utanförskap, oavsett om man lever där av samma anledning. Samma problematisering nämndes här. ”Ingen annan tar upp frågan om sjukförsäkringen, fattigdom och utförsäkringarna”. Det ironiska i detta är att alla dessa frågor och problem som ger ett ytterst icke-liberalt parti röster, är frågor som liberaler verkligen borde arbeta med. För det handlar om frihet och integritet. Många förstår inte under vilken lupp vi sjuka lever, hur beroende vi är av andras välvilja och hur mycket kränkningar vi får ta, dagligen! Från allt och alla. Vänner som fiender. Och när jag påpekar detta för andra så får jag inte sällan höra saker som ”var glad att du inte bor i USA, då hade du inte fått nånting om du var sjuk!” eller ”tänk på barnen i Afrika”. Fast nu lever jag varken i Afrika eller USA, jag lever i Sverige där jag betalat hög skatt i många olika modeller för att ha en försäkring som löser ut när och om något går åt helvete. Vi har en regeringsform som garanterar alla medborgare en bostad och att myndigheterna ska tjäna medborgarna, inte tvärtom. Ändå dräps folk dagligen indirekt av myndigheternas beslut och vi har gott om hemlösa i Sverige som inte gjort det valet själva.

När regering och riksdag missar att se dessa människor, svarar de genom att inte rösta på de vanliga trötta partierna och smarta rasister ser och utnyttjar detta. När sedan alla deras motståndare börjar kasta bajs på dem kan de även spela ut offerkortet och påstå sig vara missförstådda.

/Nelly Mathilda

Vad är rasism?

Vad menas egentligen när man säger att någon är rasist? Vad innebär det? För att bena i den frågan vill jag vända på den och fundera kring vad som är motsatsen till att vara rasist. Är det en person som vill införa fri invandring i Sverige? Eller handlar det om att man inte ska använda vissa ord som anses nedsättande?

Nej, för mig är motsatsen till rasism något i grunden mycket enklare. Motsatsen till rasism är enligt min åsikt att se och erkänna alla människors lika värde.

The Scales
‘Camera baba’ aka Udit Kulshrestha / Foter / CC BY-NC-ND

Jag är aktiv inom den svenska funktionshinderrörelsen. Jag arbetar för att alla personer med omfattande funktionsnedsättning ska få rätt till personlig assistans för att med stöd av assistansen kunna leva ett liv på samma villkor som andra. Assistansen kompenserar funktionsnedsättningen och möjliggör för personen som får den att delta i samhällslivet på det sätt personen själv önskar.

Att alla har samma värde är så självklart för mig att jag har svårt att förstå åsiktsmotståndare när de tycks argumentera för att bara VISSA personer har samma värde medan andra har ett annat, ett mindre värde. Det är inte så att vi inte stöter på det inom funktionshinderrörelsen, det gör vi. Den senaste svåra attacken handlar om att en ledarskribent på Expressen ansåg att det är för dyrt med ”24-timmarspassning” av personer med väldigt omfattande behov. Skribenten föreslog återinförandet av institutioner… Självklart mötte ledaren på ett kompakt motstånd från alla berörda. Det är inte längre ett tänkbart alternativ.

För mig har det ingen betydelse om vi diskuterar funktionshinderfrågor, feminism, hbt-frågor eller frågor som handlar om personers etniska eller religiösa bakgrund. Likavärdes-principen gäller i alla sammanhang.

Så om motsatsen till rasism är att hävda människors lika värde måste alltså rasism innebära att man INTE anser att människor har samma värde. En rasist menar att personer som kommer från ett annat land eller har en annan etnisk bakgrund har ett annat människovärde som personen själv.

I grunden är det nog oss alla lika främmande att någon skulle tro att människor med omfattande funktionsnedsättningar inte har rätt till lika villkor som andra, att de har ett mindre människovärde. Jag hoppas att rasism är oss lika främmande.