Etikettarkiv: rasism

Artiklar

Allting är relativt

Big vs Small
macropoulos / Foter.com / CC BY-NC-ND

Storlek. Förhållande mellan ting. Proportioner. Perspektiv.

Varje bransch har sitt eget fackspråk. Så även fotografi. Jag ska berätta lite om hur fackspråket inom fotografi ser ut och fungerar, och hur man kan använda det för att öka sin egen förståelse och tolerans, samt i samtal med rasister. Jag kan inte garantera att en rasist kommer att förstå de liknelser och metaforer man kan använda sig av, men det är i alla fall värt ett försök.

Följande text är skriven med tanke på hur  en fotograf tänker och agerar, och hur olika element i en bild förhåller sig till varandra.

Perspektiv

Som fotograf väljer man alltid ett perspektiv ur vilket man avbildar sitt motiv. Vi kan förstå ordet perspektiv på flera sätt; dels det rent fysiska, dels ett tankemässigt/teoretiskt perspektiv.

En fotograf rör sig ofta omkring sitt objekt för att hitta det bästa perspektivet. Ibland kräver det att man kliver några centimeter åt höger eller vänster, höjer eller sänker kameran, eller kanske lägger sig på marken för att få det resultat man vill ha. Det gäller att redan innan man flyttar sig, kunna föreställa sig hur bilden ser ut genom kameran.

Utöver det fysiska perspektivet (det vi ser med ögonen) har vi även det teoretiska perspektivet. Beroende på objektet (ett träd visar inte samma sak som barnarbetare i Thailand) kan en fotograf också visa på en händelse ur olika tankemässiga perspektiv. Till exempel kan man fotografera något ur ett ekonomiskt, socialt, feministiskt, politiskt perspektiv, det finns olika sätt att fotografera manliga och kvinnliga ledargestalter… perspektiven är oändliga.

Användning

Det viktigaste att komma ihåg när det gäller perspektiv är att de finns. Att de är flera, och att inget av dem behöver vara mer rätt eller fel än det andra. För att få en större egen förståelse inför andras utgångspunkt i en debatt kan det vara bra att träna upp sin förmåga att se saker ur olika perspektiv. Faktum är att tillvägagångssättet är ungefär likadant, oavsett om det gäller ett fysiskt eller tankemässigt/abstrakt perspektiv. Som betraktare/funderare får man röra sig omkring objektet/den abstrakta tanken, och fundera över vad avsändaren vill att man ska se, alternativt hur man vill att en mottagare ska se.

Perspektivet leder vidare

Beroende på vilket perspektiv man ser något ur, skiljer sig sådant som olika tings storlek, förhållande till varandra, proportioner och så vidare.

Proportioner
Last day in Paris
danorbit. / Amazing Photos / CC BY-NC-ND

Som liten sade man ofta ”fågel, fisk eller mittemellan”. Ungefär så kan man tänka när det gäller somliga perspektiv i fotografi. Antingen fotograferar man ur ett högt perspektiv; alltså högt ovanifrån, eller så lägger man sig på marken och får ett så kallat grodperspektiv (likvärdigt med fiskperspektivet), eller så det ”normala” perspektivet – i normalhöjd. Fågel- och grod(fisk)perspektivet ger deformerade proportioner på objekt. Fotograferar vi en hel människa från hög höjd kan vi notera att dennes överkropp blir överdimensionerad och längre än benen. Lägger vi oss på marken och fotograferar samma person nedifrån, får denne väldigt långa och kraftiga ben och en kort överkropp med ett litet huvud.

Storlek

Prova själv att ställa två personer bredvid varandra, och därefter be den ena backa tio meter. Personen som står längst fram förefaller vara störst, även om det egentligen inte skiljer sig särdeles (om personerna inte är väldigt olika långa, förstås).

Användning

Proportioner och storlek ligger på olika sätt mycket nära varandra. När det gäller proportioner, så är det i samtal om exempelvis statistik rörande invandring, något som hela tiden måste ställas mot något annat. Ett ting (en siffra eller ett visst diagram) har inget eget värde, utan måste ställas mot och relatera till något annat för att få sitt värde. Detta värde kan skilja sig rejält åt, beroende på vem som tittar (det måste alltså inte handla om statistik) och lägger värdet därpå. Gällande storlek är alltings storlek relativt endast i jämförelse med något annat (jfr; Newfoundlandshund mot Jack Russelhund).

Elementens förhållande till varandra

Ett objekts storlek och proportioner skiljer sig alltså beroende på perspektiv. Finns flera bildelement med (till exempel en båt, en ö och en mängd vatten för båten och ön att flyta omkring i) förändras förhållandet mellan dessa beroende på vart man placerar objekten i bildytan. På detta sätt kan man förändra hela betydelsen i en bild. Ger man större plats åt ett bildelement uppfattas det som viktigare, liksom placeringen i bildytan har oerhört stor betydelse för hur en betraktare upplever bilden.

Användning

Här menar jag att man måste beskriva och diskutera en hel situation (hela bilden) och inte ta ett ting ur sitt sammanhang (zooma in på en detalj i bilden). Att ta något ur ett sammanhang gör det osammanhängande, och den som styr samtalet kan vända och vrida på detta ting efter eget behag. Det gör saker obegripliga och gör inte mycket annat än att förvirra motparten. Det gäller alltså att välja om man vill vara den som förvirrar eller om man vill bli förvirrad. Det går också att peka på hos sin meningsmotståndare; att denne enbart skapar förvirring med sina argument.

Tekniskt fackspråk

Som synes ligger det väldigt mycket tekniskt tänkande bakom fotografi. Vad det egentligen handlar om är förmågan att se saker. En fotograf tänker ofta i bilder, och ser bilder överallt i sin omgivning. Som fotograf är man tvungen att lära sig att se världen genom olika glasögon, för att utveckla sitt bildspråk och personliga uttryck. Kameran är endast ett hjälpmedel.

Språket som används inom fotografi samt bildanalys (både av fotografer och konstvetare) är rikt på tekniska termer som går att relatera till många olika saker, inte enbart inom den konstnärliga världen. Man kan säga att det är metaforer som förklarar ett visst fenomen; fenomen som finns på många ställen, beskrivet med olika ord.

Allting är relativt

Vid det här laget torde det vara uppenbart att för en fotograf är ingenting statiskt. Inte heller för den som betraktar ett fotografi. Uttrycket ”det beror på” är högst applicerbart på fotografi och konst/humaniora överlag. Allting är relativt; det beror på hur vi väljer att se något. Ur vilket perspektiv vi väljer att se det. Det man bör vara medveten om är att inget perspektiv nödvändigtvis är med sanningen överensstämmande. Alla perspektiv äger någon form av värdering; vi tycker att det är fint, fult, otäckt, vackert, skrämmande, lugnande, spännande, utvecklande… varje betraktare bär med sig sina egna upplevelser, sina erfarenheter och sin egen person till sitt sätt att betrakta sin omvärld.

Användbarhet

Min förhoppning är att jag ska ha gett dig verktyg att dels förstå hur och varför vi tänker och ser världen på olika sätt, liksom att ingenting med nödvändighet är rätt eller fel. Det är ok att tvivla, att vara osäker, både på det man själv tror och det andra tror och försöker övertyga en om.

abhiomkar / Foter.com / CC BY-NC-ND

Att delta i en debatt handlar om att ge och ta. Det innebär att se och erkänna att motparten kanske har någonting som är ”rätt” eller ”sant” i det den säger. Det betyder dock inte att man måste ha samma åsikt om eventuella lösningar på ett problem, men det är ett sätt att ge som i det långa loppet förhoppningsvis kan få motparten att ge någonting tillbaka. Om inte annat kan det ge en själv ett visst lugn av medvetenheten om att ingen har ”rätt” eller ”fel”, och att det inte handlar om en tävling man måste vinna. Det handlar mer om att förstå och tolerera att andra människor fungerar och drivs av andra saker än en själv, och att värderingar omkring frågor som idag är väldigt heta; nämligen tolerans (som för övrigt kan se väldigt olika ut hos människor), invandringspolitik, migration, kan skilja sig rejält, men att det inte betyder att vare sig du eller din debattpartner är ointelligenta, sjuka i huvudet, fördomsfulla eller vad annat i epitetsväg som kastas mellan lägren.

Dessutom, om man vill vara lite elak, så kan det ju vara roligt att tvinga sin meningsmotståndare att tänka efter, att kräva mer än statistik och källor på allt som sägs.

För hur som haver; åtminstone är min egen personliga åsikt att migrationspolitik och invandringsdebatten handlar mindre om ekonomi och mer om ideologi och människosyn.

Krönikor, Myter

Vita privilegier, myter och verklighet

Gästkrönika av Saladin

Innan någon spricker av ett eller annat skäl – nej, detta inlägg syftar inte till att motsäga att det skulle finnas ett vitt privilegium. Det är allmänt känt att om man kommer från vissa delar av världen och har en viss etnisk bakgrund så åtnjuter man – i vissa sammanhang – trovärdighet, yrkes- och livsförmåner som andra av annan härkomst inte gör. Från att ha varit en idé som beskrev vinstlottsdragarens sits i grav vardagsrasism när den var som värst, apartheid, har uttrycket numera utvidgats till att användas för att benämna flertalet samhällsproblem på flera plan, framförallt i västvärlden. I och med att samhällen kan ses som en kropp, med flera samverkande och nätverkande organ och funktioner, är det inte sällan så att problem på en plats ger upphov till symtom och manifestationer på flera platser.

Toki, my new Himstedt
MiriamBJDolls / Foter.com / CC BY-NC-ND

Vardagsrasismen är i min åsikt en sådan åkomma som skapar multipla och stora krusningar/vågor på samhällsvattnet. Samtidigt är begreppet inte så pass löst sittande med sin historiska förankring att det kan implementeras efter smak och tycke utan några om och men. Nuförtiden ter det sig lika rimligt bland en del antirasister att koppla ihop det vita privilegiet med slängd arbetsansökan p.g.a. namnet Fatima som med att inte ha kommit in på Handels när man egentligen hade kassa betyg. I sådana fall blir användandet en ogenomtänkt semantisk import av ett historiskt förankrat begrepp och man spränger in det i kontext där det inte är helt oproblematiskt. När detta inlägg inte kan ta sig an den stora diskussionen med globala aspekter på det vita privilegiet kan man utan tvekan grubbla över det under svenska förhållanden. I ett Sverige där ideologiska fallenheter delar upp land och rike i potentiella småemirater vågar jag påstå att manifestationen av vita privilegiet fått törnar av skakande karaktär.

Jag tycker mig se ett visst vitt privilegium som är kopplat till etnicitet/hudfärg, men även ett visst ”vitt” privilegium som är ett sociopolitiskt tillstånd. Dessa kan finnas samtidigt eller visa sig separata utan nödvändigt behov av överlappning. I det senare privilegiet är man given rang utifrån ett sociopolitiskt sammanhang och den privilegierade behöver definitivt inte sin hudfärg för att vara ”vit”. ”Vitheten” ligger i den ikonisering som följer när personen har de ”vita” rena åsikterna och politiska böjelserna i kontexten. Här är privilegiet i händerna på den som har massornas uppmärksamhet och kan orera med förmånen att ifrågasättas betydligt mindre och senare än andra. Det är en medveten favorisering med att ha fördelen av de dubbla måttstockarna. Och det är när det första privilegiets position finns tillsammans med den andra formen av privilegium — VITT privilegium (kombinationen kommer att skrivas med versaler) — som farorna börja blixtra extra mycket i kanterna. Inom antirasismen finns detta, och det skrämmer mig.

I regel verkar det medfölja vitheten/”vitheten” ett sanningsmonopol över tillvaron. Förmånen att definiera, verifiera och falsifiera det objektiva, rätten att fastslå sanningar och falskheter. Det brukar skämtas att folk med vitt privilegium inte ser rasism eftersom de själva inte drabbas. Men detta är ett påstående med modifikation, då detta är lika förankrat hos den vite/”vite”/VITE som hos den som har något av privilegierna men som menar sig kritisera det med ett utifrån-perspektiv. Med andra ord — det kanske krävs en med vitt/”vitt”/VITT privilegium att se och erkänna det vita privilegiets form och bredd, men då är man själv i en lika starkt privilegierad sits. Här har antirasistiska rörelsen i Sverige devierat. När rörelsen består av både etniska svenskar och svenskar med utländskt ursprung så omhuldas den av ett tjockt täcke med ”vithet”, och man pekar självsäkert och gärna på vitt privilegium som förklaring till rasismens överlevnad. I detta görs det inte sällan anspråk på att — just — omdefiniera vad som är/inte är rasism, oftast med argument som inte är bättre än opponents anspråk.

blue hair
merwing✿little dear / Foter.com / CC BY-NC-ND

I det uppskruvade och högt tempererade debattklimatet börjar denna konfliktartade syn bli alltmer problematisk med breda konsekvenser. Att stödet för hatiska politiska partier och organisationer ökar är en inte helt osannolik sådan konsekvens då debattklimatet handlar lika mycket om tal som om agerande ute i samhället. Här är det vita/”vita”/VITA privilegiet också självtalande i de risker som folk tar. Det är utan tvekan ett underförstått privilegium att veta att vad som än händer, vilka konsekvenser ens agerande än får, så kommer man i egenskap av vit/”vit”/VIT alltid klara sig bättre än alla andra. Därmed kan man töja och passera gränser, man kan provocera, skruva upp och attackera eftersom någonstans i en finns det en trygghet att när räkningen kommer så är det oftast andra som betalar det mesta av priset.

Det är lika illasittande att förankra konceptet med samhällsprivilegium i hudfärgen helt och hållet som att förneka att även ”vita” kan ha, och missbruka, privilegium. När problem finns så är de aggregerade och slår till med kraft för flera. Det är min klara uppfattning i dagens Sverige att när antirasisten verkligen betraktat sig själv utifrån och insett sitt eget privilegium som antirasismen kan börja förändra av egen ansträngning. För bakom varje misslyckad antirasistisk rörelse finns ett vitt, ”vitt” eller VITT okonfronterat privilegium.

Bildkälla

Artiklar, Myter

"Älskade fascism"…

Vi publicerar här ett utdrag ur Henrik Arnstads bok: ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” som utkom i mars 2013.

Fascismen är en man. Detta är sant, oavsett ansträngningarna hos kvinnliga fascistiska aktivister. Att vara man i moderniteten ”är att vara normbärare”, skriver historikern Yvonne Hirdman. Detta gäller överallt. Men även Hirdman framhåller fascismen som en extremisering av maskulinum. Ingen annan ideologi har samma uttalade manifestation av manlighet, maskulinitet och virilitet som fascismen. Den stora frågan för alla fascismer – även nutidens – har i stället varit exakt vilka egenskaper som ska bygga Den nye fascistiske mannen.

Sitting Lady Falls
quas / Water Photos / CC BY-NC-SA

Den västerländska modernitetens traditionella uppfattning om män bygger på övertygelsen om att en ”verklig man” är oföränderlig. Sann maskulinitet utgår från biologi. Mannens kropp styr hans handlingar – och konstruerar vissa ”sanningar”, exempelvis att män av naturen är mer våldsamma än kvinnor eller att deras okontrollerbara sexualdrift leder till våldtäkter. På samma sätt anses den manliga kroppen medföra vissa begränsningar, till exempel i fråga om att ta hand om småbarn. Dessa uppfattningar existerade inom könspolitik var den än uppstod – inte bara inom fascismen, påpekar maskulinitetsforskaren R.W. Connell: ”Hur man än ser det är politik nästan alltid detsamma som mäns politik. Männen överväger i kabinett, generalstaber, statsförvaltning, politiska partier och påtryckningsgrupper likaväl som ledande befattningar i företagen.”

Denna generella manlighet var inget problem för fascismen när ideologin profilerade sig med maskulinitet som ett eget kännetecken. Fascismen gjorde sig ultramaskulin – på samma sätt som den var ultranationalistisk. Genom att erövra maskuliniteten som sin domän kunde fascismen omedelbart dra fördel av det samhälleliga bifall som tankarna om ”äkta män” väckte. Fascismen kunde spinna vidare på den maskulina populärkulturen. Genom att utnyttja en ideal manlighet som kunde beskådas överallt fick både fascismen som sådan och dess specifika maskulinitet ökad legitimitet. Mellankrigstidens maskulina ideal – på bioduken, i romaner och serietidningar – var cowboyer, äventyrare och privatdetektiver. Därav en del av fascismens succé under tidsperioden. Den nye fascistiske supermannen var en kraftfull bild som funnit fotfäste överallt i samhället – även hos antifascister. Genom denne idealman byggde fascismen ett varumärke: kärlek till äventyr och heroism samt hyllandet av våld. Via maskuliniteten ”tillfredsställdes både behovet av individuella hjältedåd och en önskan att sjunka ner i ett ärorikt kollektiv”, skriver historikern James Anthony Mangan.

I Italien 1919 skapade fascismen en verklighetens idealman – Benito Mussolini personligen. ”Il Duce” manifesterade aktivt och medvetet en mytisk bild som maskulin nietzscheansk övermänniska, med inflytande från futurismens kvinnohatande manlighetskult. Visuellt dramatiserades Mussolini som den perfekte fascisten utifrån teatraliska gester som var överraskande effektiva. Offentligt var han ständigt medveten om sitt manliga kroppsspråk: händerna på höfterna, fötterna brett isär, käken spänd och stirrande hård blick. Oftast filmades eller fotograferades han – som offentlig talare – nedifrån, för att ge ett överväldigande intryck. Denna mistica fascista (”fascistiska mysticism”) underströk att Mussolini hade åstadkommit sin fantastiska karriär på egen hand, en fascismens och maktpolitikens selfmade man. Han var krigshjälte, fysiskt stark och atletisk. Han avbildades som idrottsman och kraftkarl – ryttare, fäktmästare, simmare, gymnast, tennisspelare, skidåkare och boxare. ”Han lät sig fotograferas springande tillsammans med soldater, skördande druvor och råg tillsammans med bönder. Samtidigt som han exponerade sin nakna överkropp”, skriver historikern Gigliola Gori. Det var uttryckligen förbjudet att fotografera eller avbilda Mussolini i sammanhang som kunde förknippas med sjukdom eller ohälsa. Tvärtom personifierade han det antika romerska idealet om mens sana in corpore sano – ”en sund själ i en sund kropp”.

Fascismens manlighetsideal hörde nära samman med den övergripande idén om ett samhälle i förfall, om en degenererad nation på gränsen till kollaps. Om fascisterna misslyckades med att återskapa en nationell maskulinitet skulle landet möta apokalypsen. Den största delen av detta feminina förfall hade uppstått i modernitetens storstäder. Fascismen ville bota den urbant feminine mannen med hjälp av friluftsliv, fysisk aktivitet och traditionella agrara sysselsättningar – därav dessa ständiga framställningar av hur Mussolini hjälpte till med skördar på landsbygden. Den jordbrukande mannen som ”riktig karl” var en viktig del av fascismens alternativa modernitet. Denna strävade inte efter att göra Italien mer agrart, tvärtom. Däremot skulle maskuliniteten hos bonden importeras in i storstaden och den nya tiden. Även industriarbetaren – liksom till och med den rasistiska stereotypen av afrikanen – kunde framhållas som överlägset maskulina. Fascismen ansåg att de urbana tjänstemännen utmärktes av livsfarlig vekhet, eftersom de inte härdades av äldre tiders hårda tillvaro på landsbygden.

Mussolinis tankegång var att storstäderna växte eftersom de drog till sig unga män från landsbygden, men att så fort de urbaniserades så minskade dessa mäns sexuella förmåga. Till slut skulle de bli sterila och inte längre bidra till befolkningsökningen. Storstaden förvägrade mannen den hälsosamma, eviga kampen mot naturen. Urbaniteten hindrade mannen från att mäta sina krafter och sin maskulinitet mot vildmarkens grymheter och fiendskap. Samtidigt ansågs den feminine stadsmannen olycklig, eftersom den lycklige bondens naturliga liv mytifierades av Mussolinis regim.

Storm Over the Fenceline
ecstaticist / Foter.com / CC BY-NC-SA

Fascismen vid makten kunde därmed erbjuda den urbane medelklassmannen en enkel utväg från sin feminina tjänstemannatillvaro. Genom att på kvällar och helger sätta på sig sin fascistiska uniform och delta i någon maskulin aktivitet – gevärsskytte, marscherande eller liknande – blev fascismens maskulinitet ett litet söndagsäventyr.

Dessa aktiviteter beskrevs som ”terapier” för maskulinitet, precis som den styrkekrävande idrotten – som i sin tur anknöt till strid och krigföring. Historikern Sandro Bellassai skriver: ”Upphöjelsen av krigaren knöts till ett specifikt kulturellt klimat, där förlusten av viril härstamning, demografiska problem och därmed den minskade kvaliteten hos ’rasen’ samt hyllandet av spänning och ’ett liv i fara’ sattes i motsats till den tröttande monotonin i medelklassexistensen.”

Fascismen var därmed den enda ideologi som erbjöd ett motgift inom alla de fält som sammanföll inom tankegångarna om en degenerering av samhällelig maskulinitet. Den enda utvägen ur feminiseringens dödsfälla var en fascistisk uppgradering av krigiska dygder. Krigets krav på hierarki – liksom dess våldsamhet – skulle överföras på det fascistiska civila samhället. Bellassai har använt sig av fascistiska romaner som källmaterial i sin forskning. Den italienske författaren Mario Carli skrev 1930 om kriget som ”något sublimt eftersom det tvingar varje man att välja mellan heroism och feghet”. Carli fortsatte: ”På den ena sidan finns den fege, den mjuke, den hysteriske, den feminine, lipsillen, mammapojken; på den andra sidan den starke, den medvetne, idealisten, farans mystiker, den hetlevrade hjälten och viljans hjältar.”

Rent konkret uttryckte sig denne fascistiske man i squadristi, fascistiska våldsverkare som reste landsbygden runt på lastbilsflak och utövade våld mot socialister. Detta var alltså inte enbart en politisk manifestation, utan även konkret terapi för att skapa män av veka storstadsbor; feminina civilister som ifördes svart skjorta och beväpnades. Därigenom förvandlades samtliga till maskulina krigare. Den fascistiske journalisten Mino Maccari skrev att det handlade om att ”göra italienarna – av utlänningar betraktade som pastaätare, mandolinspelare, och så vidare – till män”.

Ultranationalismen, våldet och mannen skulle lyfta Italien från dekadensens avgrunder. Krig är för mannen vad moderskap är för kvinnan, fastslog Mussolini: Våldet är Guds röst! Våldet är naturens egen rättvisa!

Fascismens urbana antimaskulinitet hade en konkret manifestation som gick under benämningen ”den intellektuelle”. Modern, reflekterande och vek – ett barn av bourgeoisien. Total avsaknad av virilitet, glasögonprydd och uppblandad med rasistiska föreställningar om judiskhet. Detta tolkas ofta felaktigt som att fascismen var antiintellektuell. Så var inte fallet; kunskap och intellektuell skärpa kunde hyllas av fascismen. Men den fascistiske intellektuelle fick inte vara feminin – hans kompetens måste kombineras med maskulina förmågor och en imponerande muskulatur, som kanske inte var fysisk men åtminstone själslig. Idealet syns i män som Nietzsche, Wagner och D’Annunzio. En fascistisk och maskulin intellektuell var en orädd gestalt som strävade bortom kända gränser, en andens krigare och äventyrare. Den feminine intellektuelle däremot var ett negativ av den fascistiske maskuline idealmannen. Därmed var feminin intellektualism detsamma som ”infertil intelligens”, eller för att citera en samtida fascistisk källa: ”Dess funktion är i själva verket feminin, men utifrån fenomenets vidrigaste betydelse. För det är en femininitet som aldrig kommer att innebära moderskap.”

Ett annat begrepp som användes för att beskriva intellektualism var ”senilitet”. Motsatsen – den positiva maskuliniteten – kopplades ihop med fascismens hyllande av ungdom. Giovinezza! En dynamisk fascistisk kraft som drogs mot framtiden, som hyllade den eviga pånyttfödelsen av ständigt nya generationer. Idealfascisten var ”en ung man. Och med ung så syftar vi på djärvhet, uppriktighet, frihet i tanke och tal och handling; kärlek till faran, viljans kraft, fallenhet för våld, bekymmerslöshet, ande och tro.”

After the Storm
ToniVC / Foter.com / CC BY-NC-ND

Den unge mannen skulle spela med livet som insats och leka med döden, han borde berika sitt blod med granatsplitter och krut. Han måste återföda sig själv, som maskulinitet. Eller för att tala med fascisten Mario Carli: ”En helt ny mänsklig varelse! Ett färskt exempel på italiensk virilitet!” Detta tankesätt hade en högst påtaglig inverkan på Benito Mussolini personligen, skriver historikern Barbara Spackman: ”Mussolini rakade sin skalle så att inga grå hårstrån skulle förstöra intrycket av en man i sina bästa år. Han fick helt enkelt inte bli gammal. Ljuset hölls tänt långt in på nätterna i hans kontor vid Piazza Venezia, inte bara för att signalera hans flit utan även hans goda vigör och uthållighet. Han fick aldrig ses utföra icke-virila aktiviteter (termen non virili användes), exempelvis dans. I stället visades han upp som deltagare i virila sporter som ridning, flygning, motorcykelkörning och så vidare.”

Den uppmärksamme anar ett självhat utifrån fascismens förakt för den borgerlige mannen, det vill säga medelklassmannen. För samtidigt var det just denna lägre medelklass – bestående av lärare, affärsidkare och tjänstemän – som utgjorde fascismens tidigaste och starkaste stöd i samhället. Ändå drabbades ”den mediokra medelklassen” särskilt hårt av propagandan om maskulinitet. Medelklassens ”mellanman” beskrevs som förmedlare av feminina tendenser just genom sin vardaglighet. Lösningen blev till stor del personlig, där den enskilde manlige medelklassfascisten i sin PNF-uniform uppmuntrades till att projicera dessa värden på sina grannar. Särskilt om dessa inte var lika aktiva fascister som han själv, och exempelvis inte deltog i helgaktiviteter.

I Nazityskland byggde maskulinitetskulten på historiska arv, framför allt det tidiga 1900-talets ungdomsrörelser. Den typiske nazistledaren var född åren 1890–1900 (Adolf Hitler 1889, Hermann Göring 1893, Joseph Goebbels 1897, Heinrich Himmler 1900 och så vidare) och formades av dessa rörelser under sina tidiga levnadsår. Detta tyska manliga kamratskap – Männerbund – var huvudsakligen en medelklassrevolt mot borgerlig modernitet och hade extra starkt inflytande hos tyska unga män som med knapp marginal undslapp första världskriget. I Nazitysklands ”ungdomsverksamhet, i frikårerna och i nazistpartiet som sådant hade Männerbund en kraftfull närvaro”, skriver Martin Durham. Men kulturen kring dessa exklusivt manliga miljöer var också en källa till oro hos den nazistiska eliten, maskulinitetskulten var inte oproblematisk. En stående stereotyp – särskilt av tyska nazister inom dagens populärkultur – är homoerotiken, det vill säga att de avbildade nazisterna i hemlighet har homosexuella böjelser. Detta står i skarp kontrast till att homosexuella förföljdes och mördades av Nazityskland under Förintelsen. Paradoxen är ingen efterhandskonstruktion, framför allt SS-ledaren Heinrich Himmler hyste oro för att Männerbund skulle uppmuntra homosexualitet.

Onekligen fanns det ett starkt homoerotiskt drag hos fascismens hyllande av den manliga kroppen, som skulptural viril manifestation av den ideala maskuliniteten. Glorifieringen av brödraskapet, den exklusivt manliga sammanslutning som utförde heroiska stordåd, förutsatte villkorslös kvinnlig frånvaro. Genom att undvika kvinnor skapades virila, kamratliga och osjälviska enklaver som kontrasterades mot den könsblandade tillvaro som präglade bourgeoisien. Riktiga karlar behövde inga kvinnor. Initialt hade nazistpartiet en viss tolerans gentemot homosexualitet, framför allt inom stormtrupperna SA. Men massmordet på SA-män under de långa knivarnas natt sommaren 1934 satte stopp för denna politik. Homohatet tog vid, ideologiskt motiverat av att homosexualitet var ett hot mot folkets fortplantning och överlevnad. En tydlig gräns sattes för den exklusiva manligheten inom nazistiska organisationer. De manliga idealen – som hämtades från soldatlivet – tilläts inte gå för långt, bland annat därför att den fascistiska ideologin uppmuntrade kvinnlig aktivism.

Principen var att manliga och kvinnliga fascistiska organisationer skulle arbeta parallellt, vid varandras sida. Det hindrade inte att ord som styrka, handlingskraft och ungdom var – för en fascist – självklart maskulina. Till och med det kvinnliga moderskapet kunde tolkas maskulint, eftersom dess syfte var att producera maskulina soldater och kadrer av nya, unga och framför allt manliga fascister. Det gällde nu, det gällde i morgon – och det fortsätter att gälla inför framtiden.

Henrik Arnstad
Vi publicerar här ett utdrag ur Henrik Arnstads bok: ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” som utkom i mars 2013.
Artiklar

Medborgaren Nyamko Sabuni

I min förra artikel Oblivion skrev jag om det viktiga att inte låta Sverigedemokraterna bestämma diskursen angående invandringsfrågan. Detta för att det lätt kan göra oss andra passiva till att försöka hitta en lösning på de frågor och problem som invandring kan ställa.

I månaden som gick avgick Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister. Sabuni har gjort en spikrak karriär från egenföretagare till maktens korridorer. Hon har under sju år hunnit bli integrationsminister, jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister. Hennes framgångar har främst varit att sätta hedersrelaterade frågor på agendan genom olika utspel som till exempel gynekologiska undersökningar för muslimska flickor.

Stockholm. Rosenbad. Estocolmo.
J. A. Alcaide / Water Photos / CC BY-NC-ND

Andra utspel har varit om två månaders mindre mammaledighet för utländska kvinnor som inte fått uppehållstillstånd. Både dessa utspel har möts med gillande men också skepticism. De positiva till Sabunis utspel har varit ”Jan Björklund-liberaler” allmänt kända som ”batongliberaler”. Som enligt mig delvis har anammat sverigedemokraternas diskurs angående

Jag som liberal tycker att Sabunis utspel var väldigt oliberalt. Inte för att hennes premisser är fel, för de instämmer jag i:

  • Att det finns problem med hederskultur och att man då måste bedriva en politik emot det.
  • Invandrarkvinnor har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och därför måste man bedriva politik som vänder på trenden.

Vad jag tycker är oliberalt med hennes utspel är lösningen på problemen. Det eftersom man inte vet exakt vilka eller hur många flickor som lever i hederskultur där de tvingas till könsstympning. Men hon vill att alla tjejer skall genomgå undersökning hos gynekolog. Det drabbar alla som möjligen kan tillhöra gruppen muslimer, samma sak är det med invandrade mödrar som med morot och piska ska komma fås ut i arbetslivet. Även om förslaget om mindre mammaledighet för invandrarmödrar ämnar till ett positivt resultat så är förslaget oliberalt. Om man vill få ut fler kvinnor i arbete så är en individualisering av föräldraförsäkringen att föredra av en som kallar sig liberal. Kort och gott kan man säga att Sabuni förordar att medlen helgar ändamålen som är att nå positiva resultat med oliberala medel.  

Sabuni med sin afrikanska bakgrund har setts som ett tillskott i en politisk maktelit som består av män som är vita och gamla. Det har bekanta till mig med både utländsk och svensk bakgrund påtalat. Som regel i samband med hävdandet att Sabuni är en ursäkt för Reinfeldtregeringens försök att driva igenom en invandrarpolitik som skulle ha betraktats som rasistisk om inte Sabuni gjorts till frontfigur i sådana frågor. Felen med detta argument är många, men den viktigaste är att man tar ifrån den integritet och intellekt som Sabuni besitter.

Med tanke på den debatt som Adam Cwejman blottat med sin bok Välviljans Rasism får det mig att tänka på att argumentet om att Sabuni skulle vara en ursäkt för att driva en ”rasistisk” invandringspolitik.

Vad som är häpnadsväckande med detta argument är att en del människor, både etniska svenskar och svenskar med invandrarbakgrund, är att de inte kan tro att det finns invandrare som kan ha en åsikt om svensk invandringspolitik som inte stämmer överens med deras ”icke rasistiska” åsikter.  Problemet med denna syn tycker jag är att man skapar en syn om att rasism är något som enbart kan komma från en viss folkgrupp och att de som faller offer för deras rasism ej kan vara rasister.

Hur som helst. Trots sina utspel har Sabuni fått föga eller ingen alls offentlig kritik ifrån några av de ledande institutionerna som säger sig jobba emot rasism, som organisationer som Centrum Mot Rasism och Afrosvenskarnas riksförbund (ASR). I det sistnämnda fallet har jag inte hört en enda kritik mot Sabunis utspel. Varför kan man fråga sig?

Organisationer som ASR och Centrum Mot Rasism är ju väl etablerade organisationer. I alla fall etablerade nog för att få medias uppmärksamhet.  De har bland annat varit mycket framgångsrika i sin kritik mot Tintin I Kongo, konstutställningen (som ville uppmärksamma könsstympning av kvinnor i Afrika) av Makode Linde; där en tårta föreställande en svart kvinna (Linde) med blackface blev uppäten av kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. ASR Krävde kulturministern avgång.

ASR uppmärksammande av dessa frågor och händelser är välbehövliga men deras patos för de förtryckta grupperna var nästan bortblåst när de lät en minister föreslå lagstiftning som pekar ut grupper på grund av deras religion, kultur och geografiska ursprung.

En anledning till att man har valt att inte kritisera Sabunis utspel kan kanske ligga att hon är svart och därför valt att tiga och om det skulle visa sig vara så, då är det mycket olyckligt. För utgår man ifrån att Sabunis utspel ej kan ha rasistiska företecken för att hon är en svart kvinna, har man en overklig bild av vad rasism är.

En annan anledning till att Sabuni undsluppit kritik från ASR skulle kunna vara Sabunis koppling till ASR där hon tidigare varit projektledare. Sabunis bror Kitimbwa Sabuni är den nuvarande talesmannen och samordnaren för ASR. Om det är så att släktskapet mellan Nyamko och Kitimbwa ställer sig i vägen för en möjlig kritik mot Nyamko från ASR, då råder det ett moraliskt och etiskt förfall inom ASR. Och nu kommer vi tillbaks till inledningen av denna text: att ASR och Centrum Mot Rasism får bestämma diskursen för vad som ska anses vara rasism och inte rasism är fel på många plan, här är två viktiga:

  • ASR och Centrum Mot Rasism som säger sig representera afrikaner och andra invandrare, vilket jag inte ifrågasätter. Däremot motsätter jag mig att två organisationer ska föra talan för hundratusentals människor i frågor som de inte konsulterat med de som de säger sig representera.
  • ASR och Centrum Mot Rasism är elitistiska organisationer som ser grupper framför individer och där av utgår ifrån premisser som kanske inte delas av den ”grupp” de representerar.

Jag tycker att Nyamko Sabuni som offentlig person visat sig vara en mycket kompetent person med så pass mycket integritet att hon kan ha egna åsikter och agera utifrån dem. Håller jag med hennes åsikter?

Nej, inte de utspel som jag har tagit upp här. Sabuni är en individ som har gjort en resa ifrån Burundi till Sverige som politisk flykting, boende i en Stockholmsförort till att bli minister, det i sig är en bragd att hurra för många gånger om.

Artiklar

”Antivitismen” – Del 4 – rasism mot icke-svarta i Afrika

Motargument fortsätter att granska ideologin om den så kallade ”Antivitismen”. För en enklare förklaring av ideologin hänvisas till tidigare artiklar i serien.

Ett av argumenten som ”antivitist”-ideologerna driver är att afrikanska eller asiatiska länders regeringar aldrig skulle anklagas för rasism om de på olika sätt skulle försöka göra sina befolkningar mer etniskt homogena.

Motargument har  i artikeln ”Antivitismen Del 3 – Invandring och rasism i Japan”,  granskat Japans invandringspolitik och invandringslagstiftning. Detta eftersom just Japan anväds av ”antivitist”-ideologerna i ett försök att påvisa att landet har ett kompakt motstånd mot invandring och som dessutom inte kritiseras för denna påstådda invandringspolitik.

Motargument visade att påståendena var grundlösa. Men hur förhåller det sig med invandringspolitiken i afrikanska länder? ”Antivitismen Del 2” visade hur Angola och Mocambique villigt mottagit ett relativt stort antal invandrare från Portugal under de senaste åren.

Rasistiska och xenofoba motsättningar mellan olika folk i Afrika, är precis som samma företeelser i Europa väldokumenterat, men det ligger utanför ämnet för denna artikel. Finns exempel som påvisar anklagelser om rasism gentemot ”vita” människor och andra etniska grupper i Afrika som har ett utomafrikanskt ursprung? Och om svaret är ”ja”, har en sådan rasism fördömts internationellt eller nationellt? Något som ”antivitist”-ideologerna hävdar inte är fallet.

För att få en bättre bild av läget väljer vi att studera Zimbabwe, Sydafrika och Uganda.

Zimbabwe

Mugabe
Al Jazeera English / Foter.com / CC BY-

Zimbabwes inrikespolitik har under de senaste tjugo åren präglats av att ett stort antal vita jordbrukare fått sin mark tvångskonfiskerad. I samband med den processen har även ett antal vita lantbrukare dödats av polis och andra grupper kopplade till den zimbabwiska regeringen. Det skall också nämnas att många zimbabwier som är oppositionella gentemot Zimbabwes regering misshandlats och dödats, alternativt flytt landet.

Exakt vad konfiskeringen av land från vita beror på och om det kan anses vara ”rättfärdigt” är en komplicerad fråga och ligger utanför ramen för denna artikel. Det är samtidigt värt att notera att Zimbabwe tidigare gick under namnet Rhodesia och styrdes av en vit minoritetsregim som utövade strukturell rasism mot svarta.

Det väsentliga i sammanhanget är att Zimbabwes president Robert Mugabe anklagats för rasism av bl.a. Dr John Sentamu, ärkebiskopen  av York i Storbritannien. Ärkebiskopen är själv en svart man och invandrad från Uganda.

Sentamu uttalade till brittiska medier år 2007:

”Mugabe är den värsta sortens rasistiska diktator”

Sentamu menade vidare att Mugabe angriper vita på grund av deras rikedomar, och genomfört en ”Orwellisk vision”, där de tidigare förtryckta tagit på sig rollen som förtryckare och glänser i sina diktatoriska förmågor.

Sentamu fortsatte sin kritik genom att hävda att Storbritannien måste komma ifrån sitt ”koloniala  samvetsskuld när det kommer till Zimbabwe”, samt att ”tiden för enbart afrikanska lösningar är över”

Sentamus uttalanden citeras och uppskattades även på Stormfronts hemsida, som är en relativt välkänd högerextremistisk hemsida under parollen ”White Pride – World Wide”. En hemsida som ”Antivitist”-ideologerna svårligen lär kunna klassa som ”antivit”.

Säkert är att Zimbabwe är ett land som kritiserats internationellt för rasism av människor med olika etniciteter och extremt olika politiska åsikter. Från brittisk-ugandiska ärkebiskopar till nazistiska högerextremister.

Sydafrika

Viva Julius Malema, Viva!
Vark1 / Foter.com / CC BY-SA

 

Det sydafrikanska regeringspartiet ANC:s ungdomsorganisation leddes tidigare av Julius Malema, men avsattes senare av ANC. Malema hade bland annat uttryckt sitt stöd för Robert Mugabe och offentligt sjungit den i Sydafrika förbjudna sången ”Skjut Boern” (Boer betyder = bonde på Afrikaans och är ett namn för ätlingar till huvudsakligen franska hugenotter som invandrade till Sydafrika under tidigare sekler).

Anklagelser om rasism gentemot Malema  har även framförts av Russel Loubser, professor i ekonomi vid University of Witwatersrand i Sydafrika.

Malema dömdes sedermera av en sydafrikansk domstol för hets mot folkgrupp på grund av sitt sjungande men fortsatte att sjunga sången ”Skjut Boern” även efter domen fallit.

Anklagelser Om rasism framförts med emfas gentemot svarta politiker i Sydafrika. Anklagelser som utreds och som inte resulterat i statligt sanktionerade repressalier mot de som anklagar. Anklagelser och som prövas av ANC, tillika Sydafrikas största och mäktigaste politiska parti som styr landet. Anklagelser som även resulterat i straffansvar utdömt av sydafrikanska domstolar.

Uganda

Idi Amin
a-birdie / Foter.com / CC BY-NC

I Uganda har man under lång tid haft etniska motsättningar mellan främst svarta ugandier och etniska indier. Även här är orsakerna komplicerade och mångfacetterade och anklagelser om rasism och diskriminering mellan grupperna är ömsesidiga. De ligger utanför ramen för artikeln.

Den viktiga frågan i sammanhanget är om den politik som olika ugandiska regeringar fört gentemot den indiska befolkningen, likväl som attityder hos svarta uganider gentemot indier, lett till större nationell och internationell kritik för att vara rasistisk.

En artikel och ett TV-reportage om återvändandet av uganider av indiskt ursprung till Uganda, sänt i den världsomspännande TV-kanalen ”Al-Jazeera” visar hur Ugandas indiska befolkning fördrevs under 70-talet på order av landets dåvarande militärdiktator Idi Amin. Samma ugandier med indiskt ursprung och deras ättlingar som på uppmuntran av Ugandas nuvarande president återvänder till landet.

Reportaget anger även att en ”djuprotad rasism gentemot asiakter fortfarande existerar i landet”.

Det får därmed även förstås att rasismen existerat under den period då ugandierna med indiskt ursprung fördrevs från Uganda.

Det skulle kunna göras fler exempel som visar att ”Antivitismen”-ideologerna har fel, men de som presenterats ovan lär tydligt visa att även svarta människor och regeringar i länder med svart majoritetsbefolkning i Afrika anklagas för rasism gentemot icke-svarta.

”Antivitist”-ideologerna uttalar ständigt sitt slagord ”Antirasist är bara ett kodord för Antivit”.

Vi på Motargument vill istället hävda att ”antivit” bara är ett kodord för omfattande lögner.

 

 

 

Artiklar, Myter

Myt: “Lilla Saltsjöbadsavtalet”

Ibland stöter man på en myt som går ut på att svenska politiker och journalister 1987 ska ha kommit överens om att censurera svensk media så att man bara skulle skriva positivt om invandringen. Lilla Saltsjöbadsavtalet brukar det kallas. Enligt den myten ska de ha träffats den 21 mars 1987, vid ett möte på Grand Hotell i Saltsjöbaden för att komma överens om gemensamma riktlinjer för mediarapporteringen om invandring.

Följande ska överenskommelsen ha gått ut på enligt myten:

invandrare

Som oberoende journalist har Du att beakta följande rekommendationer:

* Företrädesvis positivt bedöma och omskriva svenska medborgare av utländsk härkomst, detta särskilt i samband med ungdoms- idrotts- och konstnärlig verksamhet

* Vid evenemang med inslag av skiftande kulturer, företrädesvis intervjua och visuellt framhålla medverkande av utländsk härkomst

* Att under en tidsperiod av fem år systematiskt nedtona de negativa effekter som utpekande av speciell rastillhörighet vid brottslig verksamhet kan komma att ha för drabbade populationer.

Det är bara det att alla vi som var med vid denna tiden har en annan historia att berätta. Det var nämligen inte så att invandringen började beskrivas positivt då. Snarast tvärtom. Runt 1987 kom Hans Holmérs och Ebbe Carlssons ”kurdspår”. 1989 var vi flera som lade märke till att svensk media plötsligt började skriva mycket NEGATIVT om invandringen.

Det var ett fasskifte under dessa år. Om det var en ”konspiration” var det snarare exakt tvärtom. Som Motvallsbloggen så bra beskriver det:

Men så hände något i slutet av 80-talet (1989). Massmedia, inte minst de liberala (DN), började beskriva flykting- och invandrarpolitiken som misslyckad, som dålig, och flyktingar och invandrare som problem. De sades strömma och välla in i landet och kosta oss svenskar ofantliga summor. Bilden man gav antydde att det kom miljoner. Vi kunde läsa stora rubriker i massmedia om invandrarfaran var och varannan dag under flera år. Man skrev däremot nästan ingenting om att de allra flesta flyktingar som kom utvisades så småningom. Svenska folket förstod nu att flyktingarna kom hit i massor, att de utnyttjade våra social förmåner och levde gott på svenska skattebetalares bekostnad och att detta var deras verkliga skäl att komma hit. Kampanjen fortgick under flera år och Ny demokrati kunde utnyttja den för att komma in i riksdagen

Några år senare, i början av 1990-talet, kom den stora ekonomiska krisen, den som gjorde massor av människor arbetslösa och nu slog massmedia rekord i smutskastning av flyktingar, invandrare och av invandrar- och flyktingpolitiken. De invandrare och flyktingar som tidigare hade beskrivits som goda, som förföljda, som människor som förtjänade omsorg och vårt stöd, förvandlades i massmedia till varelser som var lata och arbetsovilliga och till människor som man måste ställa krav på, som man måste ta i med hårdare tag emot.

Detta eländiga drev mot invandrare och flyktingar, liksom mot politiken på området, pågick under flera år och kulminerade med en förstasida i Expressen (1993), om att kasta ut dem, som bara blev för mycket. Den tystade massmedia för en tid, inga fler hetsjakter på invandrare, flyktingar eller på flykting- och invandrarpolitiken. Men man hade väckt krafter som hade varit sovande under nära 50 år, som nu vädrade morgonluft, och som har fortsatt att verka sedan dess.

Vi var många som reagerade över ”Juttans” rubriksättning: ”Kasta ut dem!”… Inte riktigt i ”Lilla Saltsjöbadenavtalets anda”…

Det bästa botemedlet för den som till äventyrs tror på denna myt är att läsa boken om lasermannen. Den beskriver klimatet i det Sverige som förde in Ny Demokrati i riksdagen och främjade mer hat, rasism och terrordåd mot invandrare. Detta under de år då mytmakarna påstår att media bara skulle skrivit ”positivt” om invandring.

Artiklar

Befolkningsökning av vita människor – ett klargörande

På förekommen anledning publicerar Motargument.se idag en artikel som kompletterar ”Antivitismen” Del 1.

En av våra läsare har reagerat på Motarguments Facebooksida, på grund av artikeln om ”Antivitismen”. Han har anklagat oss för att ”radera källor” som påstås ”motbevisa” oss. Vi har även anklagats för att ”slänga ut folk” som ”motsäger” oss. Därefter frågar sig läsaren om Motargument.se inte tål kritik, granskning och debatt. Slutligen betraktar läsaren oss för att uppvisa ett sektliknande beteende.

I've got the blues...
ecstaticist / Foter.com / CC BY-NC-SA

Anklagelserna tycks främst bottna i ett påstående jag gjorde i den första artikeln om ”Antivitismen” och som lyder:

Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt.

Mitt påstående avfärdas som en lögn. Detta med hänvisning till ett citat i en artikel i Wikipedia om befolkningstransition.

Länder med snabbt minskande födelse- och dödsnivåer, där fertiliteten minskar snabbare än mortaliteten, vilket leder till minskade folkökningssiffor (Nord- och Västeuropa, Nordamerika och Australasien) … Länder såsom Tyskland, Italien, Spanien, Portugal, Grekland och framförallt Japan har födelsetal som ligger under dödstalen, och har därför en minskande befolkningsutveckling. Dessa länder bygger sin befolkningsökning på invandring.”

Kritikern fortsätter:

Observera att det inte existerar någon nazistisk världskonspiration som styr Wikipedia, om ni nu tror det.
Wikipedia säger helt enkelt emot er länks påstående:…

… er länk har inga källor som bekräftar ovanstående citat.
Vågar ni diskutera med källhänvisningar istället för trosargument?”

Som svar på frågan kan Motargument.se säga att vi vågar diskutera med källhänvisningar. Efterlysning av mer fakta är dessutom något vi välkomnar. Det glädjer oss även att artiklarna ger upphov till debatt.

Förklaring

Nuremberg chronicles - Nuremberga
Hartmann Schedel / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

Vår kritiker har helt rätt i att artikeln ”Antivitismen Del 1” saknar källhänvisningar gällande påståendet om att antalet människor med vit hudfärg ökat under världshistoriens gång. Det kanske var naivt av oss att se det som självklart att alla våra läsare kände till detta.

Om artikeln påstått att antalet människor med vit hudfärg ökat i alla länder där de utgör en majoritet och detta under de senaste decennierna, hade vår kritiker haft helt rätt i att vi haft fel och eventuellt varit lögnare. Men i sin iver verkade han ha glömt att fråga vilken eller vilka tidsperioder som påståendet kopplades till.

Låt oss därför förklara.

Rent generellt kan det konstateras att antalet människor med vit hudfärg i likhet med de flesta andra definierbara människogrupper ökat i antal både innan, men även efter det att mänskligheten övergått från att vara jägare och samlare till att bli jordbrukare.

Om det nu alltså rådde något tvivel kring detta.

Men artikeln om ”Antivitismen – Del 1” tar främst sikte på de demografiska förändringar som skedde i Europa, följt av Nord- och Sydamerika i samband med skapandet av världsomspännande europeiska kolonialimperier, samt den Vetenskapliga Revolutionen och den Industriella Revolutionen mellan cirka 1500-1900 e.kr.

Europas historia har sedan antiken präglats både av ökningar och minskningar i sin befolkning. Ett exempel är pestens reducering av Europas befolkning under 1300-talet. En minskning av befolkningen som det tog relativt lång tid för Europa att återhämta sig ifrån. Under 1700-talet och framåt ledde en rad unika vetenskapliga uppfinningar och samhällsförändringar i Europa till en dramatisk befolkningsökning . Därtill skall även nämnas införseln av nya former av livsmedel till Europa, såsom potatisen.

Utvandring

Panorama Paris December 2007
Rosss / Foter.com / CC BY-SA

Samma teknologiska uppfinningar, samhällsförändringar spreds till en rad europeiska kolonier och stater som uppstått ur europeiska kolonier med en befolkningsökning som följd. Till den utvecklingen skall läggas att befolkningen till ättlingar av europeiska utvandrare i Nord- och Sydamerika ökade genom ett expanderande jordbruk.

Vi hoppas att det är allmänt känt att Nord- och Sydamerika koloniserades av ett antal europeiska länder, samt att åtskilliga miljoner européer utvandrade till Nord- och Sydamerika. I annat fall kan sannolikt samtliga böcker som berör europeisk kolonialhistoria bekräfta detta.

Västeuropas befolkning fördubblades under 1700-talet från cirka 100 miljoner till 200 miljoner människor. Den fördubblades från drygt 200 miljoner människor till drygt 400 miljoner människor under 1800-talet

 

Parallellt med ökningen av européer och deras utvandrade ättlingar i Nord- och Sydamerika, minskade den ursprungliga befolkningen på de två sistnämnda kontinenterna. Befolkningsminskningen berodde huvudsakligen på grund av spridandet av sjukdomar från Europa och Afrika, samt storskaliga folkmord som följde i de koloniala erövringarnas spår. Detta är allmänt känt och oomtvistat, även om forskare är oense om exakt hur stor befolkningsminskningen var.

 

Därtill anser flertalet forskare att Afrikas befolkning stagnerade eller minskade till följd av den omfattande transatlantiska slavhandeln som pågick mellan 1500-1900 e.kr.

Sammanfattningsvis så ökade den europeiska befolkningen och deras ättlingar kraftigt i Nord- och Sydamerika, samt även Australien och vissa delar av Afrika mellan 1500-1900, samtidigt som andra befolkningrupper i världen minskade.

Framförallt några decennier efter andra världskriget som befolkningsökningen i många, kanske flertalet länder med vit majoritetsbefolkning planat ut. Det är först under de senaste decennierna som befolkningsökningen i många av världens länder med en majoritetsbefolkning av vita främst ökat genom invandring. En invandring som till stor del kommer från övriga världen.

Det är även efter andra världskriget som den del av världens befolkning som inte är vita ökat väldigt dramatiskt. Den senare befolkningsökningen ligger utanför ämnet för denna artikel. Den har beskrivits i andra artiklar på Motargument.se, men kan komma att utvecklas i framtida artiklar.

Utifrån de fakta som presenterats i denna artikel och som lätt kan stödjas av liknande uppgifter från en mängd andra källor kan följande konstateras; samma konstaterande som gjordes i artikeln ”Antivitismen Del 1”:

Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt.
Krönikor

Mina tankar om näthat

Gästinlägg av Anny Berglin

Anny2
Anny Berglin

Är det bara jag, eller känns det som att hot på internet har blivit en stor och viktig fråga senaste tiden? Det gör mig glad om det är så, för det är ett stort problem. För individen som får ta emot hoten, såklart, men även för samhället. Bemöts man konstant av hot, nedsättande ord, kränkningar så kommer man till slut inte orka vara med mer.

Det finns en gräns för alla människor, det är jag övertygad om. Jag själv har varit väldigt förskonad. Nog för att jag fått ta emot diverse dynga, inklusive hot om att jag borde våldtas och liknande, men det är inte alls i närheten av vad många andra kvinnliga debattörer har fått stå ut med.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men de blir också förringade, förminskade, och bemöts med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM (Interasistmen.se) och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

 

Krönikor

"Upp till kamp", eller: att våga prata

Gästkrönika av Anny Berglin

Att Sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningar tycker inte jag är särskilt märkligt. Inte konstigt alls, på något sätt. Varför? Jo, för att vi lever i en tid där klyftorna bara ökar och det blir allt tydligare vilka som är värda något i kapitalismens samhälle.

Anny
Anny Berglin

Vi har en regering som verkar tycka att arbetslös = lat, som tycker att sjuk = lat och som tycker att det finaste som finns är att jobba. Fast du ska inte nödvändigtvis få en lön som det går att leva på. Samhället går från kollektivet till individen, var man för sig själv. Jobbskatteavdrag i fickan är najs, några extra slantar att stoppa i plånboken. Att de påverkar de som har minst i samhället, det kan man låta bli att tänka på. Sänk skatten för de som har mest, se till att kollektivet betalar läxhjälp och städning för ett fåtal som har råd med det och försämra A-kassan. Trygghet? Bara om du redan har pengar.

Klart som fasen då att SD ökar. I svåra tider är det lätt att lockas av enkla lösningar och det är ju just vad SD erbjuder. Alla problem kan lösas på ett sätt – stoppa invandringen.

Jo jag vet, de har några fler svar på politiska frågor men det mesta har ändå sin grund i att skylla alla problem på en specifik grupp av människor. Klart det är enkelt och tilltalande! Jag har full förståelse för varför man lockas av en enkel världsbild, varför man tjusas av konceptet skylla ifrån sig.

Att se strukturer i samhället, att se klyftor och maktordning och klasser – det är svårt för de flesta. Det är något man aktivt måste välja att lära sig. Därför är jag övertygad om att vi alla måste bli bättre på att våga prata om det. Våga prata feminism, demokrati, solidaritet. Ord som för alldeles för många idag är helt utan tyngd, mening och betydelse.

Klart vi kan förändra. Klart vi kan förbättra. Det är inget särskilt utopiskt i det, det är så världen fungerar. Men vi måste sluta vara lata, sluta vara fega och börja sticka ut hakan lite mer. Vi måste börja förklara steg för steg, för alla runtomkring oss, detta väldigt grundläggande budskap som av vissa tycks vara bortglömt:

Alla människor är lika mycket värda.

Recensioner

Bokrecension; Välviljans rasism

I sin nya bok Välviljans rasism utmanar Adam Cwejman både antirasister, politiker och andra som jobbar med integrationsfrågor och liknande. Det är vad jag gillar mest med hela boken – jag gillar att tänka om och få intellektuella och mentala utmaningar.

SkärmklippNu är det inga nya tankar Cwejman presenterar. Tanken om diskriminering i all välmening existerar sen tidigare, men den har inte presenterats på det här sättet i en populärlitterär presentförpackning förrän nu. Jag blir väldigt glad när jag läser boken eftersom den rakt igenom ifrågasätter tanken med att vara antirasist och hur den tar upp olika exempel på hur vi, svenska antirasister, i vår välvilja att inkludera och premiera, faktiskt är rasister på ett annat sätt än det vi är vana att tänka på som rasism.

Adam Cwejman är liberal (fd ordförande i Liberala ungdomsförbundet), vilket märks oerhört tydligt i det han vill säga. Den främsta anledningen han menar att den antirasistiska rörelsen har rasistiska drag är dess oförmåga att se individen och dess meriter, utan snarare använder sig av en individ som representant för ett kollektiv. Han tar som exempel hur vi kvoterar in en person med invandrarbakgrund enbart på grund av detta; inte för dennes meriter som styrker personens plats i en styrelse, på en arbetsplats eller vad det nu kan vara.

Som läsare tror jag att det kan vara lätt att uppfatta Cwejman som anklagande och skuldbeläggande, men det är inte därför han har skrivit den här boken. Min uppfattning är att han vill att vi som läsare ska tänka till och fundera över vårt syfte med vår antirasism och hur vi använder den för att möta invandrare. Bland annat använder Cwejman ett helt kapitel åt att beskriva hur offerrollen skapas från två håll och hur samhället med bifogad politik kan fungera stärkande av denna roll snarare än tvärtom.

Det här är en väldigt bra bok som jag rekommenderar å det starkaste. Den är tungläst – lätt i språket, men innehållet och de frågor som väcks tar tid att bearbeta. För mig som gillar att tvingas tänka och eventuellt omforma mina egna tankar och åsikter är det här en guldgruva.

Kommer den att kunna användas som studielitteratur?

Ja, kanske. Den ger inte någon egentlig kunskap (jämför; historiebok med kungar och årtal), men är oerhört effektiv när det gäller just detta att tänka själv, dra egna slutsatser och så vidare.  Den är också upplagd på ett väldigt pedagogiskt sätt; varje kapitel börjar med en teori som sedan förtydligas genom ett antal exempel. Det märks att Cwejman är akademiker, både i språk, upplägg och den gedigna litteraturförteckning vi hittar i bokens slut. För min del uppskattas det oerhört, eftersom det innebär att jag kan gå vidare och läsa mer om det som lockar mig mest.

Som med den andra boken jag recenserat tänker jag inte gå in djupare på bokens innehåll, utan det lämnar jag till dig som ny läsare att ta reda på – och bilda dig en egen uppfattning. Men för 119 spänn får du massor med frågor att ta ställning till, lite nya tankar om hur rasismen kan dölja sig och se annorlunda ut i antirasismens slöjor, och förhoppningsvis lite trevlig läsning på köpet.

Köp den – genast!