Etikettarkiv: rasism

Strukturell rasism: en teoretisk återvändsgränd

maj 16, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Adam Cwejman

Det upprepas ofta i det offentliga samtalet att vi måste se rasismen som struktur och bli medvetna om hur den genomsyrar det svenska samhället som beskrivs som ett ett ”rasistiskt samhälle”. Dessutom uppmanas man betrakta rasismen som ett fenomen som inte kan avgränsas till de som ger uttryck för rasistiskt språkbruk eller handlingar utan till alla, även de som är uttalade antirasister. Rasismen sitter i vår sociala varelse och även den mest engagerade antirasisten är, omedvetet och subtilt, en del av rasismen påstås det.

: levork / Foter.com / CC BY-SA

Jag har ett problem med den här linjen. Av flera skäl. Det innebär inte att jag tror att rasism inte är ett problem eller att rasism inte är en del av vardagen, inbäddad i samhället och våra sociala relationer och praktiker, tvärtom.

Vad jag vänder mig emot är att man genom att använda ordet ”strukturell” faktiskt köper en rad föreställningar både om hur fenomen och sociala praktiker ska beskrivas men även om hur de ska åtgärdas. Det är inget neutralt ord och inkluderar en rad teoretiska antaganden som jag inte skriver under på.

Efter att ha beskrivit en del av kritiken mot Jasenko Selimovic artikel fick jag två repliker som försvarar beskrivningen av rasismen som strukturell. Jag tänkte med utgångspunkt i dessa förklara varför jag anser att teorin om strukturell rasism är problematisk. I den ena artikeln, av Karim Jebari, filosofidoktorand på KTH kunde man läsa:

Att vi alla är rasister innebär bara att vi alla bär på en mängd negativa stereotyper och fördomar mot personer som vi anser tillhör vissa raser – för förklaring av begreppet ”ras”

Jebari gör begreppet strukturell rasism till ett catch-all begrepp som beskriver all form av medveten eller omedveten sortering, värdering, preferensdiskriminering av människor, kategorier, sociala funktioner och utseenden. Det är säkert bekvämt att ha en så heltäckande definition av rasism och ett antagande att människor i allmänhet sorterar andra utifrån ”raser” som vi ”anser” att människor tillhör.

All rasism bygger på ”artikulation av skillnad mellan människor, men alla artikulationer av skillnader mellan människor är inte rasistiska” (Ola Fransson). Det är denna åtskillnad som måste upprättas. Att jag uppfattar människors utseendemässiga olikhet, tyr mig till personer av ett visst utseende, attraheras av vissa utseenden och sorterar människor är inte uttryck för en rasistisk praktik. Skulle det vara det så har vi hastigt relativiserat vad rasism är.

Det är denna totala sammanblandning av alla våra handlingar och val in i en strukturell rasism som gör att vi blir oförmögna att både förstå rasismen, urskilja dess konsekvenser samt i slutändan på politisk väg omöjliggöra den i samhället.

Idéhistorikern Ola Fransson beskrev i en artikel i Sociologisk tidskrift med titeln ”Så blev vi alla rasister: Om forskning som bländar och förblindar” det som han kallade för det ”isomorfa misstaget” med strukturell diskriminering (kritiken lämpar sig även för begreppet strukturell rasism):

Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Därmed sker en sammansmältning av de tre dimensionerna; språket, bäraren och verkligheten kollapsar in i varandra. Jag kallar detta det isomorfa misstaget. Denna sammansmältning av vad som borde vara åtskilt har stora konsekvenser för bedömningen av andras beskrivning av verkligheten, det vill säga att det finns en tendens att koppla samman andras beskrivningar av verkligheten med dem som beskriver.

Den strukturella rasismen blir i Jebaris värld en a priori förståelse av världen, det vill säga att de är en förförståelse som appliceras på verkligheten. Du behöver inte mäta eller undersöka världen för att dra slutsatsen att alla samhällen i hela världen, inte minst det svenska, är helt genomsyrade av rasistiskt tankegods och praktiker. Jag har problem med den typen av grandios förförståelse av världen. Den kan nämligen läsa in rasism i nästan allt.

Så långt har vi en förståelig oenighet, det vill säga att jag inte köper förklaringsvärdet av den strukturella rasismen. Men sedan tror jag att Jebari missförstår mig (Och uppenbarligen Selimovic) när han skriver:

Det Jasenko Selimovic och Adam Cwejman gör är att återetablera vad vi allra helst vill tro: att vi är goda. Det är problematiskt, eftersom det enda sättet att vara mot diskriminering är att förstå att man är bland dem som diskriminerar. När Selimovic och Cwejman säger att Sverige inte är ett rasistiskt land så förstärker de den där sagan som vi fick höra, den där den onda är någon annan. Därför har de fel.

Här verkar Jebari har missförstått något. Jag tror inte att ”vi är goda”. Det är ett meningslöst uttryck och jag skulle aldrig använda det. Däremot menar jag att vi är autonoma individer med möjlighet att självständigt förhålla oss moraliskt till våra och andras handlingar. Att dessutom karakterisera Sverige som ”rasistiskt” är en konstig form av reduktionism som jag skulle tro att en doktorand i filosofi skulle akta sig för. Att det finns rasism i Sverige gör inte Sverige till rasistiskt, det är att besjäla landet (nationen?) med en essens.

Frågan är ens hur Jebari, som ju erkänt att han är en del av en strukturell rasism kan ställa sig utanför den och beskriva dess mekanismer. Fransson beskriver dilemmat som Jebari måste stå inför:

Hur kan någon hävda att det finns en struktur som genomsyrar hela samhället, inklusive det akademiska systemet och alla dess medlemmar? Den som hävdar detta är med nödvändighet en del av samma struktur, men hur kan det då vara möjligt att se på strukturen utifrån, det vill säga hävda strukturens existens samtidigt som den är omöjlig att träda ut ur för dem är en del av den? Var finns det strukturalistiska perspektivets företrädare i förhållande till den struktur de menar genomsyrar hela samhällskroppen? Det är bara ett allsmäktigt väsen som kan klara av att på en gång formulera sig i ett språk och vara oberoende av samma språks förutsättningar

Så nej, jag tror inte att vi kan göra en uppdelning mellan ”goda” och ”onda”. Men jag är övertygad om att vi kan göra en uppdelning mellan rasister och icke-rasister. Att visserligen båda kategorier befinner sig i samma samhälle gör dem inte båda till rasister lika lite som förekomsten av rasister i ett samhälle gör samhället/landet till rasistiskt.

Den andra repliken, skriven av Nedim Kirlic har samma tema som Jebari, jag och Jasenko Selimovic förnekar rasism:

Varken statssekreteraren eller Cwejman själv vill nyansera debatten, utan verkar bara vilja bevisa tveklöst att den strukturella rasismen inte finns

: Vermin Inc / Foter.com / CC BY-NC-SA

Det är uppenbart att det råder en teoretisk arrogans här som både Kirlic och Jaberi ger uttryck för. Låt mig förtydliga: rasism existerar. Jag ifrågasätter sättet den beskrivs och förstås och följaktligen metoden för hur den ska bekämpas. Att man inte skriver under på en typ av teoretisk förförståelse (strukturell rasism/diskriminering) är inte liktydigt med att man förnekar rasism, eller ens att det finns rasism i vardagen i ett land som Sverige.

Försvararna av teorin om den strukturella rasismen låter påfallande mycket som marxist-leninister. De har i sann Hegeliansk anda hittat ett system som förklarar allt och alla, historiska fenomen, mänskliga beteendemönster och motiv. Allt kan praktiskt inordnas i teorin och undantag existerar inte. Rasismen är allena rådande och objektiv, bortanför den enskilde individens valmöjligheter och motiv. Kirlic mening nedan är ett exempel på detta:

”Rasismen har alltid varit strukturell” och: ”Att som Cwejman /../kalla strukturell rasism för en teori är säkerligen inget annat än en medveten desinformation.

Det är underligt hur strukturell rasism, ett inte oomstritt perspektiv, så snabbt blivit absolut sanning hos så många i offentligheten. Framförallt är det märkligt att personer som Kirlic och Jebari som förefaller så väl förtrogna med teorin om strukturell rasism inte verkar medvetna om de diskussioner som förekommit kring teorin inom filosofin, sociologin och statsvetenskapen.

På Kirlic låter det som att strukturell rasism inte har något med epistemologi att göra utan snarast kan betraktas som en naturvetenskaplig metod (”De känner säkert till den omfattande forskningen både i Sverige och internationellt som har bevisat att den strukturella rasismen existerar och för med sig negativa konsekvenser för dem som avviker från samhällsnormen.”).

Att exempelvis peka på diskriminering inom arbetslivet är inte liktydigt med att ge teorin om strukturell rasism allmängiltig förklaringsvärde. Jag tror på att man kan mäta och ge exempel på attityder, diskriminerande fenomen och rasism i samhället utan att för den sakens skulle inlemma alla sociala fenomen i en universell rasistisk struktur. Kirlic verkar orolig att någon ifrågasätter självklara sanningar:

i slutändan, om vi väljer att ”inte köpa den strukturella analysen av rasism”, vad har vi då kvar? Vi har en statssekreterare, en regering och ett flertal liberala debattörer och ledarredaktioner som väljer att ta på sig tolkningsföreträdet, medan befolkningen är endast en mängd individer, där vissa ”väljer” att ta på sig ”offerkoftan”.

Vem är det som tar på sig tolkningsföreträdet? Är det en grupp människor som säger sig kunna förklara all typ av underordning och makt i samhället med hänvisning till strukturell rasism eller de personer som ser rasismen men ställer sig ödmjuka inför om den kan förstås utifrån en monopoliserande teori med anspråk på att förstå makt, människors handlingar och samhällen i stort? Jag tror inte på teoretiska förförståelser utan ser hellre att man samlar empiri och är försiktig med att självsäkert kunna dekonstruera allt mänskligt handlande.

Åter till Ola Fransson som väl sammanfattar problemet med ett strukturell förhållningssätt till diskriminering:

Problemet kan lokaliseras till teorins grundläggande förutsättningar, som resulterar i att den strukturalistiska förklaringsmodellen i detta fall inte ger utrymme till alternativa förklaringar eftersom alla fenomen reduceras och anpassas till strukturens premisser. Väl att märka inte på grund av moraliska eller ideologiska skäl, utan på grund av de stora anspråk begreppsparet strukturell diskriminering reser. Strukturen förklarar alla fenomen, i detta fall diskriminering. Den är därför radikalt reduktionistisk och som alla reduktionistiska teorier är den rigid.

För den som orkat hänga med så här långt inser nog att huvudproblemet som jag ser det med att kunna förklara att ett samhälle är rasistiskt eller att strukturell rasism genomsyrar alla inte är en fråga om att förneka rasism, trivialisera den eller att bortförklara människors upplevelser. Det handlar istället om kritik mot ett perspektiv som, vågar jag påstå, i längden är ett fruktlöst sätt att bekämpa rasismen på. Kritiken mot detta sätt att förstå och bekämpa rasismen skulle kunna sammanfattas i ett par punkter:

1) Vi är inte slavar under rigida strukturer. Socialt utvecklade idéer och praktiker är inte allena rådande för vårt handlande. Vi behöver inte handla instinktivt och förutbestämt som led i någon struktur. I någon bemärkelse skapar vi strukturer genom vårt handlande. Det är dessa medvetna och aktiva handlingar som både är uttryck för våra bästa och sämsta sidor. Såväl den värsta rasismen som den bästa frihetskampen är inte uttryck för omedvetna handlingar utan för aktiva och genomtänkta val. Alltså: vi är sociala varelser och präglade av en rad omständigheter, men vi är är medvetna och kan fatta fria beslut, även i strid med vår bakgrund. Kan vi annars överhuvudtaget belägga någon med skuld om handlanden enbart är omedvetna och delar av en svårgreppbar struktur?

2) En teori som har totalt förklaringsvärde kan inte kritiseras och nyanseras. En strukturalistisk förklaring som inbegriper alla våra handlingar kan inte falsifieras. Motsägelser mot teorin blir per automatik bekräftelser för tesens riktighet (”Han försvarar sitt vita privilegium”). Eftersom ingen kan ställa sig bortanför och utanför en strukturalistisk förklaring (strukturen genomsyrar allt) så blir all kritik och all diskussion enbart tecken på positionering inom strukturen.

3) Rasism överallt är rasism som inte kan bekämpas. Om alla är rasister då saknar vi förmåga att urskilja, stämpla och åtgärda den rasism som skapar verkliga orättvisor och diskriminerar människor. Hur ser den politik ut som bekämpar en rasism som omfattar alla, inklusive de som ska bekämpa den, de som utsätts för den och alla mittemellan? Idag har vi en antirasistisk politik som (förhoppningsvis) bygger på lika villkor, meritokrati, lika förutsättningar och likhet inför lagen. Vad tillförs med ett allena rådande strukturellt perspektiv som konstaterar att alla ingår i den rasistiska strukturen? Hur konstruktivt är det att påtala för alla med invandrarbakgrund att de är utsatta för rasism ens innan de faktiskt stött på den?

4) De strukturalistiska felslutet. Beskrivs väl av av Per Bauhn i en kritik av Iris Marion Young (en person som lagt mycket av grunden till förståelsen av strukturellt förtryck):

Att som Young oförmedlat gå från en deskriptivt strukturell utsaga (”Vissa grupper har mindre framgång än andra”) till en normativt strukturell utsaga (”Vissa grupper är förtryckta”) är att begå vad vi kan kalla det strukturalistiska felslutet. Detta felslut kan ses som en särskild tillämpning av det felslut som brukar förknippas med David Hume och som innebär en otillåten övergång från ett är till ett bör.

Det strukturalistiska felslutet riskerar att att blanda ihop negativ särbehandling med grund i rasismen och ojämlikheter som har andra skäl (politiska misslyckanden, ofrihet, klassfrågor, socialt kapital etc.). Förtryck eller maktlöshet är inte ekvivalent med rasism, förtryck kan härledas ur rasism men det är inte det enda svaret. Ta exemplet i ojämlikhet mellan en svensk förort och innerstaden. Det är uppenbart en fråga om ojämlikhet, den kan beskrivas. Men att därefter ta steget till att detta är ett uttryck för strukturellt förtryck som äger rum då vita förtrycker icke-vita är uttryck för det strukturella felslutet. Det kan givetvis vara så att ojämlikheten är en konsekvens av en viss typ av förtryck, men att på förhand ansluta sig till att det måste handla om strukturell rasism är problematiskt. Den blir en hypotesernas enögdhet. Man är fixerad vid en teori som förklarar utfall i samhället och avskriver andra förklaringar. Istället för att leta efter empiri som både kan bekräfta eller motsäga hypotesen så bestämmer man sig på förhand för ett strukturellt perspektiv som inte kräver falsifiering eftersom tesens bekräftelse är inbyggd i teorin, det är med andra ord ett självspelande piano.

Krönikor

Avpixlat: Hjälp! Stockholm blir afrikanskt!

maj 15, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Raffina Wall på Slutpixlat

De paranoida konspirationsteoretikerna och rasisterna på den av SD sponsrade hat och rasistsajten Avpixlat tror snart att Stockholm kommer att likna den Nigerianska huvudstaden Lagos. Och den utflippade teorin bygger de enbart på vad finansminister Borg sade i en artikel i Expressen i samband med sitt Afrika besök. Och så här citerade Avpixlat vad Borg sade under domedagsrubriken ”Stockholm ska bli som Lagos”.

”Alla de vackra färgerna man ser på kvinnorna här. På tio års sikt kommer det att se ut så i hela Europa. Hemma är det ju bara svart överallt, det är så avmätta färger hos oss. Europa kommer bli bättre, mer multikulturellt.”

Bättre om Avpixlat citerat hela texten för då får man en helt annan bild av vad Anders Borg menar. Han talar om hur mode och smaker från Afrika kommer att bli normsättande och influera oss här i Europa. Precis som vi genom århundradena blivit influerade av andra trender från andra delar av världen. Och inte med ett ord säger Borg att Stockholm ska bli som Lagos.

”Alla de vackra färgerna man ser på kvinnorna här. På tio års sikt kommer det att se ut så i hela Europa. Hemma är det ju bara svart överallt, det är så avmätta färger hos oss. När våra barn växer upp är det en och en halv till två miljarder människor i Afrika, och vi är fortfarande 500 miljoner. Det är klart att de kommer att vara oerhört normsättande för både mode och smaker.”

”Europa kommer bli bättre, mer multikulturellt”, fortsätter han.

”Man börjar se det i popmusik och annat att Afrika börjar höras på ett helt annat sätt. Men jag tror att när vi verkligen har sett utvecklingen är när vi har afrikanska snabbmatskedjor i Stockholm.”

Men nu sade ju Borg, för tokstollarna på Avpixlat det så förhatliga ordet, ”multikulturellt”. Och genast så gick konspirationsteoretikerna på Avpixlat i taket och tog detta som intäkt för att Borg vill göra Stockholm till ett nytt Lagos.

Och vad skulle det vara för fel om vi i Sverige fick afrikanska snabbmatskedjor? De kan ju i alla fall inte bli sämre än de snabbmatskedjor som redan finns här. Och oss veterligen på Slutpixlat så är ju Stockholm redan en multikulturell stad i många avseenden. Så stäng igen kakgapet Dagerlind & Company! Multikulturen är här för att stanna!

”När konspirationsteoretikernas indoktrineringsvals tar strypgrepp på sanningen och blir så självförhärligande att det till slut blir en verklig sanning för den som fallit för dessa konspirationsteoretikers lögner, ja då är det verkligen illa.” (Raffina Wall)

Och så kan man idag i Aftonbladet läsa i en forskningsrapport att invandrare är bäst utbildade. Något som SD anhängarna naturligtvis avfärdar som statistiska lögner då de inte begriper bättre.

Raffina Wall för Slutpixlat

Krönikor

33 punkter av intolerans, främlingsfientlighet och rasism!

maj 14, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg från Slutpixlat

Vem minns väl inte Sverigedemokraternas 33 punktsprogram om flyktingar och invandrare.

Lika aktuell idag som när den presenterades 2006. Och lika vedervärdigt människoföraktande då som nu. Allt SD vill är att nedvärdera flyktingar från andra länder, speciellt muslimer, och framhålla sig själva som den rätta rasen. ”Äktsvenskarna.”

Kan tala om att genom mångårig erfarenhet i släktforskning så finns det ingen som egentligen kan kalla sig äktsvensk. För genom århundraden av invandring till Sverige så har de flesta svenskar invandrarblod i ådrorna från någon av sina anfäder. De enda som egentligen borde kunna kalla sig äktsvenskar är väl den samiska befolkningen. De bodde här ju långt före det att Sverige ens var påtänkt som nation.

Här är några av de 33 punkterna som SD vill införa i svensk lag:

10.Stopp för föräldrars möjligheter att driva barn till apati för att utverka PUT. Sådant skall inte belönas
22. Effektivare utlänningskontroll inne i landet.
25. Förbud mot burka/nikab på allmän plats.
26.Inga fler moskéer på svensk mark.

Övriga stolleförslag från SD kan ni läsa i den här Expressen artikeln: Sverigedemokraternas 33 punkter

Anita Svensson-Vilegård för Slutpixlat

Krönikor, Myter

Hur kan en säga sig företräda människors lika värde och inte vilja kämpa emot strukturer?

maj 11, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Fanny Åström

Twittrade om hur soft det måste vara att vara liberal och medelklass eftersom man då tror att alla ens framgångar i livet beror på ens eget slit. En person menade på att hårt slit lönar sig oavsett. Nå, detta må vara sant, inte vet jag, men fortfarande så är ens bakgrund en väldigt avgörande komponent i var man hamnar, skulle säga att den står för i alla fall 80-90 % om man begränsar sig till olika människor i Sverige. Jag påtalade detta och fick ett smått nedlåtande svar som löd ungefär: ”nej, världen är inte rättvis, men en får jobba ifrån sin utgångspunkt”, underförstått att det inte är någon mening med att kämpa mot strukturellt förtryck utan att det bästa är att bara svälja det och köra på. Kämpa hårdare.

Detta är standardsvaret från liberaler när man påtalar att det finns strukturella faktorer som påverkar människors levnadsbana. Först ett förnekande, sedan ett uppfodrande ”jamen kämpa på så blir det bra, hårt slit lönar sig”. Läste bland annat en debattartikel av Cwejman med titeln ”offra offermyten”, som tyvärr verkar vara nedtagen men som finns i en cachad version här, som handlade om att invandrare inte borde tänka så mycket på att de är strukturellt förtryckta utan istället borde kämpa hårdare:

Många av de jag växte upp med uppmanades av sina föräldrar att anstränga sig dubbelt så hårt. De insåg att deras barn hade sämre ekonomiska förutsättningar men också färre kunskaper om samhället, dess arbetsmarknad och sociala koder än de jämnåriga kamraterna. Därför var kraven högt ställda. Man visste att det inte gick att falla tillbaka på något.

Cwejman erkänner alltså det strukturella förtrycket. Han medger att den som har invandrarbakgrund måste jobba dubbelt så hårt för att nå samma resultat. Ändå ser han inte detta som ett tecken på ett samhälle som måste förändras, utan endast som ett argument för att den enskilda individen måste kämpa hårdare. Lösningen på strukturellt förtryck är därmed given: kämpa dubbelt så hårt. Tyvärr är det ingen kamp emot förtryck som åsyftas här, utan en kamp för att personligen få komma in i samhällets finrum, eller ens kunna leva ett någorlunda drägligt liv. Det spelar inte roll om enskilda individer gör detta, förtrycket kommer ändå kvarstå.

Dessutom så är det där ”hårda slitet” som det alltid talas om ingen obetydlig småsak. Att slita mer på arbetet är ingenting man bara väljer att göra, utan det är något som tar på en. Det tar av ens tid och ens kropp, ja faktiskt av ens liv. Det handlar inte bara om typ målmedvetenhet utan det handlar om att strukturellt förtryckta måste ge mer av sig själva för att kunna nå samma resultat som någon som inte är förtryckt. Det handlar om att slita mer på sin kropp och sitt psyke, om att offra mer av tiden med vänner och familj. Detta kommer inte heller att upphöra när man ”kommit in” och ”nått framgång”, utan överpresterandet är något man måste fortsätta med även efteråt. Det som strukturellt förtryckta personer betalar med är alltså sina liv. Det är liksom ingen småsak detta, även om det är så vissa försöker framställa det genom att säga att det ”bara” är att kämpa hårdare.

Det förbryllar mig att en person som är uttalat liberal och borde ha någon slags idé om människors jämlikhet och okränkbara värde kan se och erkänna förekomsten av strukturellt förtryck och ändå inte vilja lösa det på ett politiskt plan. Jag trodde att det var en grundläggande idé inom liberalismen att människor ska ha samma möjligheter i livet. Vissa liberaler går runt detta genom att helt enkelt förneka att det existerar förtryckande strukturer över huvud taget, vilket må vara idioti men åtminstone troget ideologin, men detta resignerade konstaterande av strukturer som sedan ändå följs upp av ett ”men det är inget att göra åt, utom att kämpa hårdare såklart” övergår mitt förstånd.

Hur kan man säga sig företräda människors lika värde, frihet och så vidare och samtidigt inte vilja kämpa emot strukturer som utgör en faktiskt begränsning av dessa.

Krönikor

Rasistiska stolleförslag från Sverigedemokraterna!

april 29, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Raffina Wall från Slutpixlat.blogspot.se

Sverigedemokraterna har lagt en rad motioner som behandlats i riksdagen under området ”Migration och asylpolitik”. Partiet förespråkar tuffare lagstiftning mot asylsökande och människor utan uppehållstillstånd. Dessutom vill Sverigedemokraterna införa flera lagar som gör skillnad på svenska medborgare och utländska medborgare.

Till exempel vill man förbjuda tiggeri för utländska medborgare, men inte för svenska!? Utländska medborgare som tigger ska utvisas på livstid.

Man vill även att alla härbärgen ska tvingas att registrera hemlösas medborgarskap och om de är utländska medborgare skall de anges till polisen.

I motionen ”Kriminalisera hjälp till illegala invandrare”, som är undertecknad av riksdagsledamoten Kent Ekeroth, föreslås att alla anställda vid offentliga institutioner eller ”privata motsvarigheter” ska vara skyldiga att rapportera om ”de påträffar en illegal invandrare som den anställde förstår eller borde ha förstått är illegal invandrare”, och man ska inte heller få ge någon hjälp till personen i fråga.

I motionen ”Medborgarskapets betydelse” av riksdagsledamöterna David Lång och Mikael Jansson föreslås att man måste varit svensk medborgare i tio år för att få bli statsråd. För att bli överbefälhavare ska man fötts i Sverige och ha haft svenskt medborgarskap i hela sitt liv. Källa: EXPO

Och sist men inte minst vill SD att det skall ”inrättas förvaringscenter” där alla som söker uppehållstillstånd i Sverige ska ”förvaras innan gränspassagen.”

”Här ska de som söker någon form av uppehållstillstånd förvaras samt alla av- och utvisade, skriver Ekeroth i motionen ”Utvisning och förvar av svårutvisade.”

Om vi sammanfattar dessa av Sverigedemokraternas förslag så vill man för det första införa ett angiverisystem där man tvingar folk att anmäla misstänkta eventuellt illegala invandrare. Och de som underlåter sig att rapportera misstänkta illegala invandrare kommer att anses som kriminella!?

Det här med att SD föreslår ett angiverisystem får en att känna obehagliga vibbar från nazitysklands tid då den som till exempel undvek att rapportera var en jude gömde sig, straffades mycket hårt. Arbetsläger eller dödsstraff var påföljden då. Är det dithän Sverigedemokraterna vill driva Sveriges folk i sin hänsynslösa jakt på invandrare?

Sen vill ju som sagt SD även inrätta sin light version av koncentrationsläger, kallat för förvaringscenter, där man slänger in alla utlänningar som söker uppehållstillstånd och de som skall avvisas eller utvisas från Sverige.

Andemeningen med Kent Ekeroths förslag ”Utvisning och förvar av svårutvisade”, är naturligtvis att de vill hålla full kontroll på alla utlänningar vare sig de söker någon form av uppehållstillstånd eller ska avvisas/utvisas. Och det är ju naturligtvis helt i linje med SD:s grundläggande ideologi om invandring och invandrare. Det vill säga klart rasistiskt.

Man kan då fråga sig vad som är nästa steg i Sverigedemokraternas migrations- och asylpolitik. Arbetsläger för dem som skyddar eller gömmer flyktingar då detta enligt Sverigedemokraterna väl är att anses som Sverigefientlig verksamhet?

Förslagen beskrivs som odemokratiska och rasistiska av ordföranden för Centrum mot Rasism och den partipolitiskt obundna sajten Flyktingbloggen, Kalle Larsson, som skriver:

Hela grundtanken är att försvåra människors möjligheter att få ett fotfäste och få ta del av det svenska samhället. Det vore förödande för svensk demokrati om ännu fler människor stängs ute från möjligheten att forma det politiska systemet och villkoren för sitt eget vardagsliv

Kalle Larsson menar att Sverigedemokraterna för samma politik som partiets förlaga, den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt.

Att man lägger sådana förslag beror på att man i grunden är ett rasistiskt parti och att man inte alls har ändrat sig. Man har slipat språkbruket och putsat kostymen men förslagen är samma gamla rasistiska politik.

Och det är något vi på Slutpixlat håller med om. Å ena sidan står Åkesson och talar om nolltolerans mot rasism för att i nästa komma med klara politiskt rasistiska utspel.

Sverigedemokraterna är definitivt ett parti man inte ska lita på. Inte i någon fråga. Ja, de har ju egentligen bara en politisk fråga. Invandringen. Och den är av sådan klar rasistisk karaktär att den numer ter sig som ett absurt spektakel i normala människors ögon.

SD:s nolltolerans mot rasism? Pfuitt!

Raffina Wall för Slutpixlat

Läs även:
Berättelsen om Kent och Houng, Alex Bengtsson skriver i Expo om den Sverigedemokratiska visionen blir sann.

Läs hela Expos artikel här: SD vill sätta invandrare i förvaringscenter.

17 påståenden om invandring bemöts av regeringen, i SvD

Krönikor

Thoralf Alfsson vill bli nolltoleransens bödel!

april 28, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Karl-Johan Johansson-Svensk från Slutpixlat

Den Sverigedemokratiska riksdagsmannen och före detta FN-soldaten Thoralf Alfsson är mäkta förgrymmad på att skribenterna på InteRasistMen och EXPO granskar SD.

Anledningen är att han i ljuset av de senaste uteslutningarna av SD-politiker tycker att det är InteRasistMen och EXPO som styr vilka som utesluts ur partiet på de så kallade nolltoleransgrunderna mot rasism.

Alfsson vill uppenbarligen själv avgöra vilka han anser bör uteslutas. (Thoralfs blogg) Inga!

Jag anser att uteslutningar skall vara absolut den sista åtgärden och bara användas i undantagsfall. Att en medlem länkat till ”fel” sida på nätet och råkat gilla ”fel” grupp på Facebook kan inte vara tillräckligt underlag för en uteslutning.

Märk här att Alfsson sätter citationstecken kring ordet fel, som om att det som SD medlemmar länkar till egentligen är rätt men inte borde länkas till offentligt.

En person som varit en eldsjäl för SD och partiet och varit en klippa på den lokala nivån med stort engagemang och sedan gör några misstag i ”stridens hetta” på nätet skall inte kunna bli föremål för uteslutning.

Några misstag ”i stridens hetta!?”

Nu är det ju faktiskt så att det från vissa SD-politiker inte är några misstag ”i stridens hetta”. Det är en pågående process i rasism. Något som Thoralf Alfsson själv med liv och lust själv deltar i. Därför får väl hans bloggartikel ses som något av en frivolt i den högre skolans dubbelmoraliska cirkus.

Men sedan finns det också personer som helt enkelt inte är lämpliga att företräda vårt parti. Personer som inte själva begriper och inser var gränserna går. Dessa personer är helt enkelt inte lämpliga företrädare för partiet men det innebär inte att de måste uteslutas från partiet. De kanske brinner för vårt parti och kan göra mycket nytta för partiet i andra roller som t.ex. vid utdelning av flygblad och informationsmaterial.

Där slog du huvudet på spiken Thoralf Alfsson. Får vi se Thoralf dela ut flygblad inför nästa års riksdagsval på Stortorget i Kalmar? Ja, då, eftersom Thoralf uppenbarligen inte själv begriper och inser var gränserna går.

Men det verkar tyvärr som om Thoralf Alfsson fått något så kallat Carte blanche från Jimmie Åkesson när det gäller nolltolerans mot rasism och att det är Thoralf själv som vill bestämma vilka som skall hamna under ”bödelsyxan” och tvingas lämna partiet.

Det är hög tid att partiet tar tillbaks taktpinnen från EXPO och InteRasistMen. Det är dags att partiet bemöter EXPO och InteRasistMen.

En liten upplysning till Thoralf är nog på sin plats här. Ni har aldrig haft taktpinnen från första början. Enbart de taktfasta stegen i rasismens brutalt hårda gatsten. Och tänker ni försöka bemöta EXPO och InteRasistMen med samma frenesi, ilska och fulspel som ni bemött Aftonbladets Åsa Linderborg på så blir vi inte förvånade. Att hetsa upp din SD-pöbel till att begå vidrigheter är du bra på Thoralf Alfsson.

Gästkrönikör Karl-Johan Johansson-Svensk för Slutpixlat

Krönikor

Så stoppas ”radhusrasismen” och den rasistiska normaliseringen

april 24, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Mats Jonsson

Jag intresserar mig för rasism och främlingsfientlighet. Jag ställer mig ofta frågan – hur kan människor i allmänhet triggas så starkt av alla de rasistiska och främlingsfientliga organisationer som uppenbarligen vill provocera fram det allra sämsta hos människor?

Vad är det som gör att gemene man går in och kommenterar under bilder som den här bredvid – så snabbt och utan att tänka efter? Jag tror nämligen att det är precis så – alltså utan eftertanke – många av de hotfulla, rasistiska och förtalande kommentarerna på Facebook kommer till.

Nu är inte jag ett stort fan av brända svenska flaggor. Jag tycker det är en dum, provokativ och onödig åsiktsyttring. Trots denna åsikt lyckas jag utan ansträngning undvika att uttala mig rasistiskt och hatiskt kring handlingen.

Jag förutsätter att det ligger något bakom den brända flaggan. Kan det ha något med Lars Vilks att göra? Mohammedteckningar? USA i Irak? Jag vet inte – men någonting har i alla fall upprört de som syns på bilden.

Gemene man ”gör” innan han ”tänker”. Jag brukar kalla det för radhusrasism. Den typen av rasism som det pratas om runt köksbordet. Det man säger till sin närmsta kompis, fru eller arbetskollega. Det man snabbt och enkelt säger och gör på Facebook, Twitter, etc. Inte för högt, inte för synligt. Bara lagom högt.

Radhusrasismen normaliserar och skapar ett klimat där det är okej att subtilt och ironiskt nedvärdera människor med annan härkomst och religon. Och jag tror att detta är på väg att prägla oss – att detta riskerar att bli det ”nya sverige”. Jag vill inte ha det så.

För inte så länge sedan fann jag bilden ovan på min egen Facebookvägg med kommentaren ”Va i helvete!”. Det var en helyllekille, en kompis sedan barnsben, som kommenterat bilden. Självklart väckte det mitt intresse. Jag gick in och läste kommentarerna och döm om min förvåning då jag i kommentar efter kommentar läste allt detta hat, all missvisande fakta, all manipulerad statistik och slutligen all rasistpropaganda. En och annan kommentar sa också emot de främlingsfientliga (jag själv t.ex.) men de få som protesterade drunknade snabbt i nya rasistiska kommentarer.

Det är den här typer av initiativ – en Facebookgrupp som odlar obetänksamt hat – som normaliserar tanken hos gemene man. Det är inte okej, och det måste stoppas.

Hur gör vi det då? Fem enkla tips:

Stå alltid upp för dina egna anti-rasistiska åsikter, vänligt men bestämt och utan våld.
Ställ frågor; ”hur menar du?”, ”vad får dig att tycka så?”, ”var får du din fakta ifrån?”, etc.
Ha gärna ett knippe med egna, anti-rasistiska argument i bakfickan, plugga dem.
Luta dig mot demokratins stöttestenar och acceptera andras åsikter, resonera kring dem.
Ge dig inte, stå på dig, vi är ofantligt många fler som är anti-rasister än rasister.

Jag uppmanar alla icke rasister att inte vara tysta. Att stå upp och ta diskussionen – i alla lägen. Markera att det inte är okej att uttrycka rasistiska eller främlingsfientliga åsikter!

// Mats Jonsson, Senior Project Manager & Musiker

PS – Vill du läsa om de rasistiska påhoppen angående den brända flaggan ovan så kan du göra det i denna Facebooktråd.

Krönikor

Om vi byter skinn – hjälper det då?

april 22, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av George Bandak.

För någon vecka sedan kunde man läsa den prisbelönade författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask i DN. I brevet uppmanar han henne att byta skinn med honom för en dag. Avsikten med bytet är att hon skall få möjligheten att uppleva hur det är att vara svensk med utländskt utseende. Hur det är att dagligen möta fördomar som är riktade mot ens hudfärg eller etnicitet och etiketteras som invandrare. I brevet berättar Khemiri om hur det var att växa upp i ett fördomsfullt Sverige. Ett Sverige där poliserna sätter kriterierna för vem som bör etiketteras som svensk, och vem som bör etiketteras som invandrade. Brevet är skrivet med anledning av regeringens förslag om det så kallade projekt Reva. Projektet går i stort sett ut på att polisen får ”fria händer” att stoppa personer med utländskt utseende för att kontrollera om de vistas illegalt i landet. De som vistas illegalt skall utvisas till sitt hemland, oavsett om de riskerar att få dödsstraff eller om det skulle råda krig där.

När jag först hörde talas om projektet trodde jag att det var ett skämt. Det låter ju nästan som ett fascistiskt knep – ett knep för att göra sig av med de som inte tillhör det egna landets kriterier för hur en svensk medborgare bör se ut. Helt absurt. Hur banalt det nya regeringsförslaget än låter så är det ett faktum. Det har redan börjat ske. Personer med utländsk bakgrund eller utseende stoppas och projektet kallar det ”rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”. Vissa har till och med blivit utvisade.

Var det det här som var Sverigedemokraternas mål? Att på ett eller annat sätt få sin vilja igenom med att aktualisera frågor som de andra partierna åsidosätter? Och kanske blev det så kritiskt för den sittande regeringen att de inte längre kunde negligera frågor om invandring eftersom det i sin tur bara skulle leda till fördel för SD? Kanske. Men är inte det här med projekt Reva att gå över gränsen? Finns det någon gräns över huvud taget? En gräns för vad som är omänskligt?

Tråkigt nog skedde det inga förändringar. Beatrice Ask drog inte tillbaka Reva-projektet och hennes svar till Khemiri var långt ifrån det vi hade väntat oss. Hon svarade så som politiker oftast brukar svara – känslolöst, oengagerat och med en ovilja att visa medkänsla. Ingenting tycks bita på dagens politiker; inte ens en fråga om mänskliga rättigheter eller mänsklig värdighet.

Debattören och nyhetskrönikören Dilsa Demirbag-Sten skriver om det kommande valet i sin krönika: ”Vi kan räkna med fler utspel om invandringen”. Det parti som utlovar minskad arbetslöshet och bättre skola kommer att få väljarnas röster, skriver hon. Men, frågar sig Demirbag-Sten, ”vilket parti för fram att alla människor är lika mycket värda och vägrar att lägga den kollektiva skulden för alla problem på gruppen av ansiktslösa invandrare, dessa mörkhåriga främlingar som görs till syndabockar för allt som är mindre bra i samhället?” Det parti som väljer att göra det kommer med stor sannolikhet att misslyckas. Dessvärre. För det ingår i Europas historia att utmåla en fiende, en kollektiv grupp som bär det egna landets skuld. En grupp som får en etikett. För Sverigedemokraterna är det invandrarna och muslimerna som bär det egna landets och till och med Europas skuld. De är övertygade i sin sak och även om någon skulle skrapa fram bevis som strider mot deras övertygelse, skulle de ändå vara övertygade. Det är dem det är fel på, inte oss. Aldrig oss.

: Extra Medium / Beach Photos / CC BY-NC-ND

Om vi byter skinn – hjälper det då? Jag vet inte. Kanske. Det kanske inte kan förändra alla de som är kritiska till invandrare och har en föreställning om att alla invandrare är potentiella brottslingar. Eller de som i smyg uttrycker sina rasistiska åsikter och gömmer sig bakom det parti som utger sig för att stödja nolltolerans. Men om det förändrar en person och får honom eller henne att reflektera över hur en vardag kan se ut hos en som inte är blåögd och har blont hår, är det inte värt det då?

För mer än tjugo år sedan kom jag till Sverige med min familj. Jag var två år. Under hela uppväxten i detta land – som jag aldrig sett som främmande – mötte jag fördomar. Överallt. På ett sommarjobb för mer än tio år sedan blev jag dagligen kränkt och mobbad av personer med rasistiska åsikter. Jag förstod inte varför. Jag försökte förstå, jag gjorde verkligen det. ”Åk hem till ditt blatteland din turk”, sa de. ”Men, jag är inte turk, jag kommer från Syrien”. Vad jag sade spelade ingen roll. De gav mig etiketten turk och invandrare. Just denna ovisshet – denna fullkomliga gåta – att det är mig det är fel på är något som jag än idag inte kan begripa.

Det var inte bara denna händelse. Varje gång jag och mina kompisar från högstadiet gick in till en affär fick jag butikägarens ögon på mig. Hur jag än vred och vände på det förblev jag en främling i mitt eget land. Den som drog till sig uppmärksamhet. Inte på grund av kläderna utan på grund av utseendet. På grund av det tjocka mörkbruna håret, de bruna ögonen och färgen på min hud. Jag avvek från kriterierna för en typisk svensk och fick ständigt höra det. ”George, du som är från ett annat land, kan du berätta om din religion… din kultur?” fick jag ständigt höra från mina högstadielärare. Detta ständiga ”du”.

Varför fick inte någon annan i min klass en sån fråga?

I ett land som skall stå för mångkultur, tolerans och jämställdhet ter sig projekt Reva som en motsägelse. Jag säger inte att det partiet gör fel och att det partiet är bättre. Däremot kan vi inte ignorera vår känsla för vad som är rätt och fel. Vi kan inte skicka hem personer till ett land som inte välkomnar dem och hotar att beröva dem livet. Vi kan inte. Det är fel. På samma sätt är det fel att polisen stoppar människor med utländskt utseende för att fråga en sån banal sak som: ”Ursäkta, är du svensk? Är du verkligen det? Kan du bevisa det för mig?”. Nej, det är inte att visa mänsklig värdighet. Det är inte att visa tolerans.

Det är att döma.

George Bandak

Artiklar, Myter

Intervju; Henrik Bachner

april 19, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Henrik Bachner, idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism, intervjuas av Agneta Berliner. Båda ingår i arbetsutskottet för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Henrik Bachner är styrelseledamot i Per Ahlmarkstiftelsen.

Intervjun är tidigare publicerad i Frisinnad Tidskrift.

Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna. En studie som Forum för levande historia publicerade 2010 indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att ”judar har för stort inflytande”. 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”.

Kan det anses vetenskapligt belagt att antisemitismen har tilltagit både i Sverige och i övriga Europa?

– Utvecklingen ser olika ut i olika länder i Europa. Det är belagt att antalet incidenter och hatbrott riktade mot judar under 00-talet ökat i vissa länder, däribland Storbritannien och Frankrike. I Sverige har vi inte sett en sådan utveckling. Undantaget är 2009 då antalet anmälda hatbrott mot judar ökade kraftigt. Det finns också attitydundersökningar som indikerar att inställningen till judar blivit mer negativ i ett antal länder, till exempel Pew-centrets studie från 2008. Den mest markanta förstärkningen av antijudiska attityder hade enligt den undersökningen ägt rum i Spanien. Den tyska studie du nämner visar att antisemitiska föreställningar är relativt utbredda i flera EU-länder. Men den pekar också på skillnader: av de undersökta länderna är antisemitismen mest utbredd i Polen och Ungern. De lägsta nivåerna uppmättes i Holland och Storbritannien.

En rad kvalitativa studier pekar på att antisemitiska föreställningar och argument på ett tydligare sätt förekommer i medier och debatt i delar av Europa. Det tycks inom vissa opinioner finnas en ökad attraktion och acceptans för vissa stereotypa och mytologiska bilder. Bland annat cirkulerar åter på ett mer märkbart sätt – även inom delar av den politiska mittfåran – föreställningar om en oerhörd judisk makt som styr amerikansk politik eller manipulerar medier i Europa. Även den sekundära antisemitismen, som utvecklats som en reaktion på Förintelsens konsekvenser, gör ett allt tydligare avtryck. Detta är en aversion som hämtar näring ur skuldproblematik och irritation över Förintelsens fortsatta centralitet i den politiska kulturen. Den tar sig bland annat uttryck i en strävan att relativisera folkmordet på Europas judar och i försök att transformera offer till gärningsmän, att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel. Dessa tendenser kan även iakttas i svensk debatt. Sammantaget kan man således säga att antisemitiska diskurser gjort ett tydligare avtryck i delar av Europa under 00-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.

Är det just antisemitismen som blivit mer märkbar eller har rasismen överlag ökat?

– Vi har sedan flera år sett en tilltagande xenofob strömning i delar av Europa. Den riktar sig mot en rad olika grupper. En primär måltavla för många högerpopulistiska partier är vissa invandrargrupper och särskilt muslimer. Men det finns också specifika rasismer som drabbar till exempel romer eller afrikaner och asiater, oavsett deras religion. Bilden skiljer sig delvis från land till land. Antisemitismens reaktivering torde delvis hänga samman med detta klimatskifte. Men det är viktigt att se, att även om olika gruppfördomar har mycket som förenar, inte minst vad gäller deras funktioner, bär de samtidigt på specifika och särskiljande drag och återfinns ibland i delvis olika opinioner.

Vi kanske ska backa ett steg och definiera begreppet antisemitism?

– Enkelt uttryckt är antisemitism fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar om en historiskt och kulturellt rotad och vidareförmedlad föreställningsvärld, men också om en av denna idétradition skapad känslomässig distansering. Antisemitism kan inbegripa allt ifrån ganska milda fördomar till ett intensivt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visat kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Och var kommer själva termen ifrån? Det är ju snarast en nonsensterm eftersom det ju inte finns någon semitism att vara ”anti” i förhållande till.

– Termen myntades av den tyske publicisten och antijudiske agitatorn Wilhelm Marr på 1870-talet. Han tillhörde den politiska judefientliga rörelse som då växte fram. För denna var det viktigt att markera avstånd till den äldre kristna judefientligheten. Den moderna antisemitismen angrep judarna med framför allt nationalistiska och rasistiska argument och sökte klä det sekulära judehatet i en vetenskapligt klingande terminologi. Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper och rasliga klassificeringar. Den dåtida rasforskningen lanserade idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått nedbrytande och hotfulla verksamhet. Ordet antisemitism är dock sedan länge vedertaget som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder termen är det dock viktigt att vara medveten om att den är missledande.

Vilka är de starkaste eller mest återkommande fördomarna och stereotyperna som gäller judar?

: Diebold Schilling / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

– Fortfarande spelar både ursprungligen kristna föreställningar och den moderna antisemitismens stereotyper och myter stor roll. Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord har lagt grunden till en rad demoniserande bilder som så småningom försetts med sekulära rationaliseringar. Andra föreställningar härrör ur konstruktionen av judendomen som kristendomens motsats, till exempel påståenden om en specifik judisk hämndlystnad, ofta kodifierad i satsen ”öga för öga, tand för tand”, vilka ibland dyker upp i debatten om Israel. Men de mest centrala föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ av bilder som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism. Den utgör för vissa grupper inte bara en fördom utan också en alternativ förklaring till historiska och samtida skeenden på såväl global som nationell nivå.

Beskriv hur antisemitismen yttrar sig idag, i Sverige och i andra länder i världen.

– Antisemitism kommer till uttryck i olika sammanhang och på olika sätt. Den utgör en viktig ideologisk komponent inom högerextremism och radikal islamism. Inom delar av den extrema vänstern återfinns antisemitiska former av antisionism samtidigt som myter om judiska sammansvärjningar florerar i olika konspiracistiska miljöer, som till exempel den s.k. sanningsrörelsen som ifrågasätter den etablerade förklaringen till terrorattackerna mot USA den 11/9 2001. Men antijudiska föreställningar och attityder förekommer även i medier och debatt inom den bredare politiska mittfåran. Attitydundersökningar pekar på att negativa uppfattningar mot judar är mest utbredda i högerradikala opinioner. Enligt vissa studier är de också relativt utbredda i muslimska grupper.

Men bilden skiljer sig också delvis mellan länder. I delar av Central- och Östeuropa fortlever på ett tydligare sätt än i Västeuropa en folklig, nationalistisk och kristet färgad antisemitism. Där är också associationen mellan judar och kommunism ett viktigare tema i den antijudiska agitationen än i väst. I Ungern har det högerradikala partiet Jobbik vunnit framgångar med en politik som förenar en hårdför nationalism med antisemitism och antiziganism.

I arabvärlden och i andra muslimska länder som Iran och Pakistan är situationen annorlunda än i väst i den meningen att antisemitismen är rumsren och inte sällan statssanktionerad. Den propageras av regimer – Iran är det mest extrema exemplet – och ledande medier, men också av islamistiska rörelser. Denna utveckling har globala effekter. Föreställningar och mytbildningar som Europa under 1800- och 1900-talet exporterade till Mellanöstern – där de sammanlänkades med en redan existerande tradition av förakt och fientlighet mot judar och kom att exploateras i konflikten med sionismen och Israel – slungas nu tillbaka och bidrar till att reaktivera antijudiska tendenser i västvärlden.

Har Du några kommentarer till hur nutida judefientlighet behandlas i debatten i Sverige och av svensk media?

– Även om det finns flera exempel på kunniga skribenter och politiker så präglas förhållningssättet till antisemitism på många håll av ignorans, politisering och ideologiska blockeringar. Kunskaperna om den globala och europeiska utvecklingen är magra, antijudiska bilder och argument känns ofta inte igen, och inte sällan möts de av förnekelse eller bagatellisering. För delar av vänstern blir det särskilt problematiskt när antijudiska inslag dyker upp i debatten om Israel. Inte sällan avfärdas i dessa opinioner kritik mot antijudiska uttryck med påståendet att ”så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitism”. Att detta påstående inte är sant torde vara uppenbart för de flesta, men det har blivit ett bekvämt sätt att slippa konfrontera frågan om antisemitism. Men förståelsen för antisemitismen försvåras även av att begreppet intimt associeras med nazismen och Förintelsen – de mest extrema yttringarna av judehat tycks ibland utgöra kriteriet för vad som uppfattats som antisemitism.

Ibland sägs i debatten att judefientligheten primärt är historia och att den har ersatts av islamofobi. Vad säger forskningen om detta?

– För dessa påståenden finns inget stöd i forskningen. De tycks i första hand styras av en politisk agenda. Påståendena utgör ett problem i så måtto att de skapar en felaktig bild och bidrar till att såväl antisemitism som andra former av rasism förtigs eller förminskas. Islamofobin utgör ett reellt och allvarlig problem, men den existerar parallellt med andra former av gruppfientlighet.

Kritik mot staten Israel är givetvis inte i sig själv antisemitism. Men Israel får ibland vara måltavla för judefientlighet. Kritik mot Israels politik kan också bli en förevändning för att ge uttryck för antisemitism. Kan du reda ut begreppen och ge oss några exempel?

– Självfallet är kritik av Israels politik inte antisemitism. Denna kritik är naturligtvis lika legitim som kritik mot varje annan stats politik. Enligt min personliga uppfattning är den därtill inte sällan befogad. Men samtidigt bör noteras att debatten om Israel och Mellanösternkonflikten även utgör en viktig kontext för samtida antisemitiska diskurser. Gränsen mellan kritik och fördomar överträds när antijudiska motiv förs in i en politisk debatt. Detta sker till exempel när anklagelser om Kristusmord, föreställningar om ”gammaltestamentlig” hämndlystnad eller moderniserade blodsanklagelser vävs in i kritiken mot Israel. Och det sker när Israel likställs med Nazityskland, framställs som huvudorsak till flertalet stora världsproblem eller konflikter – eller när judar i andra länder hålls ansvariga för Israels agerande.

Viktigt i sammanhanget är att se att Israels agerande inte orsakar antisemitism, däremot kan Mellanösternkonflikten aktivera redan existerande antisemitiska föreställningar eller tjäna som förevändning för att lufta fientlighet mot judar. Att Israel på något sätt skulle orsaka antisemitism är ett återkommande påstående. Det är oroande. Om någon skulle hävda att den rasism mörkhyade människor möter i Europa ingenting har att göra med ett historiskt arv av rastänkande utan beror på den politik som förs av Nigerias eller Zimbabwes regeringar – eller att fördomar och diskriminering av araber i europeiska länder måste förstås som en form av protest mot Marockos ockupation av Västra Sahara, då skulle de flesta ganska enkelt inse att förklaringen inte bara är felaktig, utan även utgör ett försök att rationalisera hatet och skuldbelägga offren. Men när samma sak sägs om antisemitismen, det vill säga att denna orsakas av Israels politik, då finns en ganska utbredd beredskap att acceptera denna argumentation. Att utpekandet av judars beteende som orsak till antisemitismen sedan århundraden utgör ett återkommande inslag i antijudisk argumentation förefaller i dessa fall inte vara något som bekymrar.

Antisemitismen är förmodligen den fördom som det forskats allra mest om. Och Förintelsen är det folkmord som är mest dokumenterat. Men det tycks inte som vi dragit tillräcklig lärdom av all denna kunskap. Hur kan vi på bättre sätt än hittills använda den evidens som finns, för att förebygga och motverka antisemitism och rasism?

: gruntzooki / Foter.com / CC BY-SA

– Det är en ingen lätt fråga. Bättre kunskaper om rasismens och antisemitismens historia och förödande konsekvenser är viktigt, men av detta följer inte nödvändigtvis större motståndskraft mot fördomar och grupphat. Men jag har svårt att se någon annan väg än en intensifierad upplysning och utbildning. Den erfarenhet som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har av utbildningssatsningar riktade till lärare och elever är god. SKMA har tillsammans med Forum för levande historia nyligen även givit ut ett studiematerial om antisemitism och andra fördomar riktat till högstadie- och gymnasieelever. Rätt använt kan det bli ett effektivt redskap i skolundervisningen. Men även rättsväsendet, journalister och opinionsbildare behöver lära sig mer. Av central betydelse är också att politiker bildar sig på området och tydligare och mer konsekvent än hittills markerar mot antisemitiska, islamofoba och rasistiska yttringar i samhället.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Tycker du att kampen mot antisemitism är viktig? Anser du att det är viktigt att lärare och skolelever får gedigna kunskaper om judefientlighet, rasism, nazism och Förintelsen? I så fall kan du stödja SKMA:s verksamhet. Som stödmedlem får du SKMA:s nyhetsbrev och information om organisationens aktiviteter. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se

Läs mer;

Om Henrik Bachner
Forum för levande historias studie, Den mångtydiga intoleransen
Per Ahlmarkstiftelsen

Krönikor

Är man en "jävla bög" om man inte skjuter först?

april 15, 2013 Jerlerup

Gästinlägg av MM och Torbjörn Jerlerup

I onlinespelen som heter World of Tanks, Warhammer, World of Warcraft eller liknande behöver man nästan sätta på skygglapparna. Ingenstans ser man kanske så tydligt att hat och rasism lever kvar som i spelvärlden på internet. Även en hel del svenskar verkar låta sin rasism och sina fördomar flöda fritt då de tror att de kan gömma sig bakom tangentbordets anonymitet. Det är på hög tid att vi börjar prata om detta för att synliggöra att problemet finns!

Rasism

Spelar man ett onlinespel via amerikanska spelservrar är det inte ovanligt att man ser tillmälen som ”nigger” flyga förbi. På europeiska spelservrar är ett stort problem snarare att det växer upp ett sorts uppdämt hat mellan öst- och västeuropeer. Det är lite av en ond cirkel. Det kastas tillmälen mot ryssar, tyskar, polacker, etc, och mot gruppen ”östeuropeer”.

: Profound Whatever / Foter.com / CC BY-NC-SA

Om man läser på spelforumen och ser vad en del spelare i World of tanks (t.ex) föreslår för vidareutvecklingar av spelet, så kan någon skriva att ”östeuropéer är rasistiska, kan inte Wargaming (företaget bakom spelet) skapa en server för östeuropa och en för västeuropa, så vi slipper dem”. Det är bara att denna uppmaning i sig döljer en generaliserande fördom: att östeuropéer är rasister…

”Jävla nazistiska tyskar”… ”Du spelar som en arab”… ”Det måste vara en polsk utvecklingsstörd Siemkaspelare”… ”Niggerjävel!”… ”Du är säkert en jävla ryss!”

Man kan anmäla, och bör göra det. Men man vänjer sig liksom vid den ständig strömmen av elände och lär sig blunda…

Homofobi och sexism

Det är mer regel än undantag att man blir kallad bög, dvs ”faggot” eller ”gay”, om några andra i spelet blir arga på en. Spelen som jag själv spelar på, och våra ungdomar spelar på, är ofta en supertuff manlig miljö. Manliga spelare är i majoritet, och det märks. Spelar man dåligt så ”spelar man som en kvinna”, är en liten ”pussy” eller en ”girl” eller har ”glömt att ta av sig kjolen”.

”Nej, ytterligare ett jävla homo-team igen”… ”Östeuropeer är rasistiska rump-pojkar”… ”Jävla nazi-bög, du sköt mig i ryggen som en fet pussy-girl”… ”Var en MAN och ingen pussy”… ”Var inte en bög, skjut först!”

Man vänjer sig liksom… Man orkar liksom inte anmäla alla fördomar man ser. Och… Vad är alternativet? Sluta spela?

Paradoxen

Det är som om spelvärldens anonymitet, och intensiteten i spelen, gör att en del släpper lös alla sina hämningar. Det är väl förmodligen anonymiteten i internetvärlden som gör att man kan göra så. Bakom den trygga anonymiteten verkar många vara som sig själva och fritt släppa lös alla sina fördomar.

Men det är inte anonymiteten som är problemet. Anonymiteten kan också vara lösningen på problemet.

: Tojosan / Foter.com / CC BY-NC-SA

När jag tar ut min stridsvagn i World of Tanks eller min spelkaraktär i World of Warcraft är det ingen som vet vem jag är. Är jag man, kvinna, ”svart” eller ”vit”, är jag gammal eller ung, är jag rik eller fattig? Ingen vet. Personen jag riktar min fiktiva pistol mot i ett onlinespel, eller den fantastiska kämpen jag har med mig i mitt lag som segrar över allt och alla, kanske är prins i Jordanien eller arbetslös invandrare i Brighton, Storbritannien. Personen kanske är rullstolsburen, eller elitlöpare. Personen kanske är kvinna, kanske man, kanske 15 och kanske 60? Kanske är det en person som tänder på personer av samma kön? Kanske är det en professor, kanske en som ännu inte gått ut grundskolan. Kanske är det en polack, en svensk eller en ryss?

Man vet inte… Det är en viktig poäng!

Genom internet, och möjligheten till anonymiteten på nätet, finns det för första gången en möjlighet att låta folks reella KUNSKAPER och EGENSKAPER vara det avgörande — inte hudfärg, kön, ekonomi, ålder, utbildning eller sexuell läggning. Så även i spelvärlden.

Det bör vi fundera lite över innan vi gnäller på anonymiteten på nätet. Anonymiteten ger möjligheter, inte bara problem.

Men det gäller att få fler att protestera mot fördomarna på nätet, även om det kan verka hopplöst. Och framför allt är det företagen bakom spelen som protesterna måste rikta sig till. De måste börja rensa upp i det här träsket.

Men det är inte lätt. Vad gör vi med hat mot homosexuella i spel som har utvecklats i länder där sådant hat inte anses konstigt eller fel eller straffbart?

Det finns en tystnad om rasism, fördomar och hat i spelvärlden. Låt oss börja prata om det mer! Det är första steget mot en förändring!

/ M.M och Torbjörn Jerlerup

Dela detta:

Dela detta:

Övriga stolleförslag från SD kan ni läsa i den här Expressen artikeln: Sverigedemokraternas 33 punkter

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Rasism

Homofobi och sexism

Paradoxen

Man vet inte… Det är en viktig poäng!

Dela detta: