Etikettarkiv: rasism

Artiklar, Myter

Myt: “Lilla Saltsjöbadsavtalet”

Ibland stöter man på en myt som går ut på att svenska politiker och journalister 1987 ska ha kommit överens om att censurera svensk media så att man bara skulle skriva positivt om invandringen. Lilla Saltsjöbadsavtalet brukar det kallas. Enligt den myten ska de ha träffats den 21 mars 1987, vid ett möte på Grand Hotell i Saltsjöbaden för att komma överens om gemensamma riktlinjer för mediarapporteringen om invandring.

Följande ska överenskommelsen ha gått ut på enligt myten:

invandrare

Som oberoende journalist har Du att beakta följande rekommendationer:

* Företrädesvis positivt bedöma och omskriva svenska medborgare av utländsk härkomst, detta särskilt i samband med ungdoms- idrotts- och konstnärlig verksamhet

* Vid evenemang med inslag av skiftande kulturer, företrädesvis intervjua och visuellt framhålla medverkande av utländsk härkomst

* Att under en tidsperiod av fem år systematiskt nedtona de negativa effekter som utpekande av speciell rastillhörighet vid brottslig verksamhet kan komma att ha för drabbade populationer.

Det är bara det att alla vi som var med vid denna tiden har en annan historia att berätta. Det var nämligen inte så att invandringen började beskrivas positivt då. Snarast tvärtom. Runt 1987 kom Hans Holmérs och Ebbe Carlssons ”kurdspår”. 1989 var vi flera som lade märke till att svensk media plötsligt började skriva mycket NEGATIVT om invandringen.

Det var ett fasskifte under dessa år. Om det var en ”konspiration” var det snarare exakt tvärtom. Som Motvallsbloggen så bra beskriver det:

Men så hände något i slutet av 80-talet (1989). Massmedia, inte minst de liberala (DN), började beskriva flykting- och invandrarpolitiken som misslyckad, som dålig, och flyktingar och invandrare som problem. De sades strömma och välla in i landet och kosta oss svenskar ofantliga summor. Bilden man gav antydde att det kom miljoner. Vi kunde läsa stora rubriker i massmedia om invandrarfaran var och varannan dag under flera år. Man skrev däremot nästan ingenting om att de allra flesta flyktingar som kom utvisades så småningom. Svenska folket förstod nu att flyktingarna kom hit i massor, att de utnyttjade våra social förmåner och levde gott på svenska skattebetalares bekostnad och att detta var deras verkliga skäl att komma hit. Kampanjen fortgick under flera år och Ny demokrati kunde utnyttja den för att komma in i riksdagen

Några år senare, i början av 1990-talet, kom den stora ekonomiska krisen, den som gjorde massor av människor arbetslösa och nu slog massmedia rekord i smutskastning av flyktingar, invandrare och av invandrar- och flyktingpolitiken. De invandrare och flyktingar som tidigare hade beskrivits som goda, som förföljda, som människor som förtjänade omsorg och vårt stöd, förvandlades i massmedia till varelser som var lata och arbetsovilliga och till människor som man måste ställa krav på, som man måste ta i med hårdare tag emot.

Detta eländiga drev mot invandrare och flyktingar, liksom mot politiken på området, pågick under flera år och kulminerade med en förstasida i Expressen (1993), om att kasta ut dem, som bara blev för mycket. Den tystade massmedia för en tid, inga fler hetsjakter på invandrare, flyktingar eller på flykting- och invandrarpolitiken. Men man hade väckt krafter som hade varit sovande under nära 50 år, som nu vädrade morgonluft, och som har fortsatt att verka sedan dess.

Vi var många som reagerade över ”Juttans” rubriksättning: ”Kasta ut dem!”… Inte riktigt i ”Lilla Saltsjöbadenavtalets anda”…

Det bästa botemedlet för den som till äventyrs tror på denna myt är att läsa boken om lasermannen. Den beskriver klimatet i det Sverige som förde in Ny Demokrati i riksdagen och främjade mer hat, rasism och terrordåd mot invandrare. Detta under de år då mytmakarna påstår att media bara skulle skrivit ”positivt” om invandring.

Artiklar

Befolkningsökning av vita människor – ett klargörande

På förekommen anledning publicerar Motargument.se idag en artikel som kompletterar ”Antivitismen” Del 1.

En av våra läsare har reagerat på Motarguments Facebooksida, på grund av artikeln om ”Antivitismen”. Han har anklagat oss för att ”radera källor” som påstås ”motbevisa” oss. Vi har även anklagats för att ”slänga ut folk” som ”motsäger” oss. Därefter frågar sig läsaren om Motargument.se inte tål kritik, granskning och debatt. Slutligen betraktar läsaren oss för att uppvisa ett sektliknande beteende.

I've got the blues...
ecstaticist / Foter.com / CC BY-NC-SA

Anklagelserna tycks främst bottna i ett påstående jag gjorde i den första artikeln om ”Antivitismen” och som lyder:

Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt.

Mitt påstående avfärdas som en lögn. Detta med hänvisning till ett citat i en artikel i Wikipedia om befolkningstransition.

Länder med snabbt minskande födelse- och dödsnivåer, där fertiliteten minskar snabbare än mortaliteten, vilket leder till minskade folkökningssiffor (Nord- och Västeuropa, Nordamerika och Australasien) … Länder såsom Tyskland, Italien, Spanien, Portugal, Grekland och framförallt Japan har födelsetal som ligger under dödstalen, och har därför en minskande befolkningsutveckling. Dessa länder bygger sin befolkningsökning på invandring.”

Kritikern fortsätter:

Observera att det inte existerar någon nazistisk världskonspiration som styr Wikipedia, om ni nu tror det.
Wikipedia säger helt enkelt emot er länks påstående:…

… er länk har inga källor som bekräftar ovanstående citat.
Vågar ni diskutera med källhänvisningar istället för trosargument?”

Som svar på frågan kan Motargument.se säga att vi vågar diskutera med källhänvisningar. Efterlysning av mer fakta är dessutom något vi välkomnar. Det glädjer oss även att artiklarna ger upphov till debatt.

Förklaring

Nuremberg chronicles - Nuremberga
Hartmann Schedel / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

Vår kritiker har helt rätt i att artikeln ”Antivitismen Del 1” saknar källhänvisningar gällande påståendet om att antalet människor med vit hudfärg ökat under världshistoriens gång. Det kanske var naivt av oss att se det som självklart att alla våra läsare kände till detta.

Om artikeln påstått att antalet människor med vit hudfärg ökat i alla länder där de utgör en majoritet och detta under de senaste decennierna, hade vår kritiker haft helt rätt i att vi haft fel och eventuellt varit lögnare. Men i sin iver verkade han ha glömt att fråga vilken eller vilka tidsperioder som påståendet kopplades till.

Låt oss därför förklara.

Rent generellt kan det konstateras att antalet människor med vit hudfärg i likhet med de flesta andra definierbara människogrupper ökat i antal både innan, men även efter det att mänskligheten övergått från att vara jägare och samlare till att bli jordbrukare.

Om det nu alltså rådde något tvivel kring detta.

Men artikeln om ”Antivitismen – Del 1” tar främst sikte på de demografiska förändringar som skedde i Europa, följt av Nord- och Sydamerika i samband med skapandet av världsomspännande europeiska kolonialimperier, samt den Vetenskapliga Revolutionen och den Industriella Revolutionen mellan cirka 1500-1900 e.kr.

Europas historia har sedan antiken präglats både av ökningar och minskningar i sin befolkning. Ett exempel är pestens reducering av Europas befolkning under 1300-talet. En minskning av befolkningen som det tog relativt lång tid för Europa att återhämta sig ifrån. Under 1700-talet och framåt ledde en rad unika vetenskapliga uppfinningar och samhällsförändringar i Europa till en dramatisk befolkningsökning . Därtill skall även nämnas införseln av nya former av livsmedel till Europa, såsom potatisen.

Utvandring

Panorama Paris December 2007
Rosss / Foter.com / CC BY-SA

Samma teknologiska uppfinningar, samhällsförändringar spreds till en rad europeiska kolonier och stater som uppstått ur europeiska kolonier med en befolkningsökning som följd. Till den utvecklingen skall läggas att befolkningen till ättlingar av europeiska utvandrare i Nord- och Sydamerika ökade genom ett expanderande jordbruk.

Vi hoppas att det är allmänt känt att Nord- och Sydamerika koloniserades av ett antal europeiska länder, samt att åtskilliga miljoner européer utvandrade till Nord- och Sydamerika. I annat fall kan sannolikt samtliga böcker som berör europeisk kolonialhistoria bekräfta detta.

Västeuropas befolkning fördubblades under 1700-talet från cirka 100 miljoner till 200 miljoner människor. Den fördubblades från drygt 200 miljoner människor till drygt 400 miljoner människor under 1800-talet

 

Parallellt med ökningen av européer och deras utvandrade ättlingar i Nord- och Sydamerika, minskade den ursprungliga befolkningen på de två sistnämnda kontinenterna. Befolkningsminskningen berodde huvudsakligen på grund av spridandet av sjukdomar från Europa och Afrika, samt storskaliga folkmord som följde i de koloniala erövringarnas spår. Detta är allmänt känt och oomtvistat, även om forskare är oense om exakt hur stor befolkningsminskningen var.

 

Därtill anser flertalet forskare att Afrikas befolkning stagnerade eller minskade till följd av den omfattande transatlantiska slavhandeln som pågick mellan 1500-1900 e.kr.

Sammanfattningsvis så ökade den europeiska befolkningen och deras ättlingar kraftigt i Nord- och Sydamerika, samt även Australien och vissa delar av Afrika mellan 1500-1900, samtidigt som andra befolkningrupper i världen minskade.

Framförallt några decennier efter andra världskriget som befolkningsökningen i många, kanske flertalet länder med vit majoritetsbefolkning planat ut. Det är först under de senaste decennierna som befolkningsökningen i många av världens länder med en majoritetsbefolkning av vita främst ökat genom invandring. En invandring som till stor del kommer från övriga världen.

Det är även efter andra världskriget som den del av världens befolkning som inte är vita ökat väldigt dramatiskt. Den senare befolkningsökningen ligger utanför ämnet för denna artikel. Den har beskrivits i andra artiklar på Motargument.se, men kan komma att utvecklas i framtida artiklar.

Utifrån de fakta som presenterats i denna artikel och som lätt kan stödjas av liknande uppgifter från en mängd andra källor kan följande konstateras; samma konstaterande som gjordes i artikeln ”Antivitismen Del 1”:

Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt.
Krönikor

Mina tankar om näthat

Gästinlägg av Anny Berglin

Anny2
Anny Berglin

Är det bara jag, eller känns det som att hot på internet har blivit en stor och viktig fråga senaste tiden? Det gör mig glad om det är så, för det är ett stort problem. För individen som får ta emot hoten, såklart, men även för samhället. Bemöts man konstant av hot, nedsättande ord, kränkningar så kommer man till slut inte orka vara med mer.

Det finns en gräns för alla människor, det är jag övertygad om. Jag själv har varit väldigt förskonad. Nog för att jag fått ta emot diverse dynga, inklusive hot om att jag borde våldtas och liknande, men det är inte alls i närheten av vad många andra kvinnliga debattörer har fått stå ut med.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men de blir också förringade, förminskade, och bemöts med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM (Interasistmen.se) och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

 

Krönikor

"Upp till kamp", eller: att våga prata

Gästkrönika av Anny Berglin

Att Sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningar tycker inte jag är särskilt märkligt. Inte konstigt alls, på något sätt. Varför? Jo, för att vi lever i en tid där klyftorna bara ökar och det blir allt tydligare vilka som är värda något i kapitalismens samhälle.

Anny
Anny Berglin

Vi har en regering som verkar tycka att arbetslös = lat, som tycker att sjuk = lat och som tycker att det finaste som finns är att jobba. Fast du ska inte nödvändigtvis få en lön som det går att leva på. Samhället går från kollektivet till individen, var man för sig själv. Jobbskatteavdrag i fickan är najs, några extra slantar att stoppa i plånboken. Att de påverkar de som har minst i samhället, det kan man låta bli att tänka på. Sänk skatten för de som har mest, se till att kollektivet betalar läxhjälp och städning för ett fåtal som har råd med det och försämra A-kassan. Trygghet? Bara om du redan har pengar.

Klart som fasen då att SD ökar. I svåra tider är det lätt att lockas av enkla lösningar och det är ju just vad SD erbjuder. Alla problem kan lösas på ett sätt – stoppa invandringen.

Jo jag vet, de har några fler svar på politiska frågor men det mesta har ändå sin grund i att skylla alla problem på en specifik grupp av människor. Klart det är enkelt och tilltalande! Jag har full förståelse för varför man lockas av en enkel världsbild, varför man tjusas av konceptet skylla ifrån sig.

Att se strukturer i samhället, att se klyftor och maktordning och klasser – det är svårt för de flesta. Det är något man aktivt måste välja att lära sig. Därför är jag övertygad om att vi alla måste bli bättre på att våga prata om det. Våga prata feminism, demokrati, solidaritet. Ord som för alldeles för många idag är helt utan tyngd, mening och betydelse.

Klart vi kan förändra. Klart vi kan förbättra. Det är inget särskilt utopiskt i det, det är så världen fungerar. Men vi måste sluta vara lata, sluta vara fega och börja sticka ut hakan lite mer. Vi måste börja förklara steg för steg, för alla runtomkring oss, detta väldigt grundläggande budskap som av vissa tycks vara bortglömt:

Alla människor är lika mycket värda.

Recensioner

Bokrecension; Välviljans rasism

I sin nya bok Välviljans rasism utmanar Adam Cwejman både antirasister, politiker och andra som jobbar med integrationsfrågor och liknande. Det är vad jag gillar mest med hela boken – jag gillar att tänka om och få intellektuella och mentala utmaningar.

SkärmklippNu är det inga nya tankar Cwejman presenterar. Tanken om diskriminering i all välmening existerar sen tidigare, men den har inte presenterats på det här sättet i en populärlitterär presentförpackning förrän nu. Jag blir väldigt glad när jag läser boken eftersom den rakt igenom ifrågasätter tanken med att vara antirasist och hur den tar upp olika exempel på hur vi, svenska antirasister, i vår välvilja att inkludera och premiera, faktiskt är rasister på ett annat sätt än det vi är vana att tänka på som rasism.

Adam Cwejman är liberal (fd ordförande i Liberala ungdomsförbundet), vilket märks oerhört tydligt i det han vill säga. Den främsta anledningen han menar att den antirasistiska rörelsen har rasistiska drag är dess oförmåga att se individen och dess meriter, utan snarare använder sig av en individ som representant för ett kollektiv. Han tar som exempel hur vi kvoterar in en person med invandrarbakgrund enbart på grund av detta; inte för dennes meriter som styrker personens plats i en styrelse, på en arbetsplats eller vad det nu kan vara.

Som läsare tror jag att det kan vara lätt att uppfatta Cwejman som anklagande och skuldbeläggande, men det är inte därför han har skrivit den här boken. Min uppfattning är att han vill att vi som läsare ska tänka till och fundera över vårt syfte med vår antirasism och hur vi använder den för att möta invandrare. Bland annat använder Cwejman ett helt kapitel åt att beskriva hur offerrollen skapas från två håll och hur samhället med bifogad politik kan fungera stärkande av denna roll snarare än tvärtom.

Det här är en väldigt bra bok som jag rekommenderar å det starkaste. Den är tungläst – lätt i språket, men innehållet och de frågor som väcks tar tid att bearbeta. För mig som gillar att tvingas tänka och eventuellt omforma mina egna tankar och åsikter är det här en guldgruva.

Kommer den att kunna användas som studielitteratur?

Ja, kanske. Den ger inte någon egentlig kunskap (jämför; historiebok med kungar och årtal), men är oerhört effektiv när det gäller just detta att tänka själv, dra egna slutsatser och så vidare.  Den är också upplagd på ett väldigt pedagogiskt sätt; varje kapitel börjar med en teori som sedan förtydligas genom ett antal exempel. Det märks att Cwejman är akademiker, både i språk, upplägg och den gedigna litteraturförteckning vi hittar i bokens slut. För min del uppskattas det oerhört, eftersom det innebär att jag kan gå vidare och läsa mer om det som lockar mig mest.

Som med den andra boken jag recenserat tänker jag inte gå in djupare på bokens innehåll, utan det lämnar jag till dig som ny läsare att ta reda på – och bilda dig en egen uppfattning. Men för 119 spänn får du massor med frågor att ta ställning till, lite nya tankar om hur rasismen kan dölja sig och se annorlunda ut i antirasismens slöjor, och förhoppningsvis lite trevlig läsning på köpet.

Köp den – genast!

Artiklar

”Antivitismen” Del 1 – ”Folkmord på vita människor" – en juridisk jämförelse

Reportage: Antivitism

Under det senaste året har ett antal diskussionsgrupper på Facebook dykt upp, med den gemensamma nämnare att de vill bekämpa vad de kallar för ”antivitismen”.

Antivitismen är ett uttryck vars ursprung är omtvistat, men som av många tillskrivs Bob Whitaker. Vid sidan av en varierande yrkeskarriär med höga befattningar inom den federala amerikanska statsförvaltningen, har han under lång tid varit politiskt motståndare till svarta elevers integrering i amerikanska skolor.

Whitaker har under större delen av sitt liv och särskilt efter sin pensionering 1990 varit politiskt aktiv som skribent och talare. Det är på så sätt hans politiska åsikter fått en allt större spridning som nu med kraft börjat nå Sverige. Stora delar av Whitakers texter och allmänna resonemang finns översatt till svenska.

Tesen: folkmord på vita pågår

En av Whitakers teser under senare år är vad som kan betraktas som en politisk föreställning kallad för ”antivitism”. Enligt denna ideologi är världens vita människor, betraktat som kollektiv, utsatta för ett pågående folkmord.

Den exakta definitionen av ”vita”, och världens övriga befolkning, kan för enkelhetens skull lämnas därhän. En hanterbar beskrivning av vita människor kan vara personer med relativt liten eller obefintlig pigmentering.

Såsom det får förstås består folkmordet av att vita människor å ena sidan skaffar barn med människor som inte är vita, å andra sidan en invandring av påstått hundratals miljoner människor till länder där vita idag utgör en majoritet av befolkningen.

Frågan om mängden invandrare till länder med vit majoritetsbefolkning är dels felaktig och missvisande – men framförallt irrelevant av skäl som skall beskrivas nedan.

Metoden: hjärntvätt från vagga till grav

Enligt de som förespråkar tankarna om ”antivitismen” är faktumet att människor med olika hudfärg skaffar barn med varandra och bor i närheten av varandra bara möjlig genom en hjärntvätt av vita och enbart vita människor. ”Hjärntvätten” uppges bestå av att vita människor, genom politisk och medial propaganda från vaggan till graven, övertygas att sakna respekt och integritet för sig själva som kollektiv.

Men vilka är ”gärningsmännen”? det vill säga ”de” som står för ”hjärntvätten”? I princip ger förespråkarna för ideologin om ”antivitism” inga konkreta svar. Däremot pekas vanligtvis en odefinierad grupp av styrande i samhällen med en majoritet av vita människor ut som de ansvariga.

Gärningsmännen: antirasisterna – de antivita

Ofta pekas den typen av människor ut som ”antirasister”, vilket uppges vara ett kodord för ”antivit”.

De som driver tesen om ”antivitism” stödjer sig ofta på vad som kan kallas för ett försök till juridisk argumentation, där det påstådda folkmordet på vita anges vara ett brott enligt internationell och nationell lagstiftning.

Det är främst folkmord enligt Förenta Nationernas konvention om folkmord, förordet till artikel 2, samt punkt (c), som anses passa in på hur folkmord på vita människor som grupp utförs.

Beviset: FNs konvention om folkmord

Enligt denna del av folkmordskonventionen utgör folkmord

” … vilken som helst av följande gärningar begångna med uppsåt att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp, såsom:

– [… att] avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.”

Men hur passar invandring till länder med vit majoritetsbefolkning, umgänge och frivilligt barnafödande mellan människor av olika hudfärg in på kriteriet för folkmord?

David L. Nersessian, professor i folkrätt vid Oxford University, berör frågan och andra aspekter på lagtolkning gällande uppsåt till folkmord, i sin uppsats publicerad i Texas International Law Journal ”The Contours of Genocial Intent: Troubling Jurisprudence from the International Criminal Tribunals”.

Vad är ett folkmord egentligen?

Utifrån en rad rättsfall och normgivande rättslig litteratur bedömer Nersessian inledningsvis att definitionen av folkmord enligt detta lagrum inte är fullständig, och att den inte kräver ett fysiskt dödande av en eller flera individer tillhörande en grupp människor. Istället måste avgörandet huruvida ett folkmord begås avgöras från fall till fall utifrån de sammantagna omständigheterna.

Samtidigt påvisar Nersessian att befintlig doktrin och rättspraxis, såsom domen ”Prosecutor v. AKAYESU”, avkunnad i Internationella Krigsförbrytartribunalen för Rwanda, samt nämnda domstols åtal mot Kayishema redan utvecklat en relativt bred, om än inte fullständig definition av folkmord,. Ett folkmord genom ”skapande av livsförhållanden” för människor med uppsåt att fysiskt utrota en hel folkgrupp eller delar av den.

Som exempel nämns:

  1. Sättandet av en grupp på en diet under existensminimum.
  2. Reducerandet  av nödvändig hälsovård under ett minimum.
  3. Undanhållande av tillräckliga livsvillkor.
  4. Deporteringen av människor i syfte att begå folkmord.
  5. andra handlingar vilka förorsakar en”långsam död”, inklusive ”undanröjande av grundläggande möjligheter för överlevnad”, våldtäkter, eller ”påtvingandet av övermäktigt arbete eller fysisk överansträngning på gruppen”.

Så sker ett folkmord på vita då?

Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt. Detta parallellt med att livsmedelskonsumtion, tillgång till sjukvård, kläder, bostäder, elektricitet, vatten med mera ökat i mängd och kvalitet. I samma länder har generellt sett antalet nedlagda arbetstimmar minskat, likväl som antalet människor i fysiskt tungt arbete.

I själva verket utmärks snarare länder med en majoritetsbefolkning av människor med vit hudfärg av att ha en generellt sett högre levnadsstandard—oftast avsevärt högre—än världens övriga befolkning. Samma förhållande råder även i många länder där vita utgör en minoritet, såsom i en del forna europeiska kolonier.

Länk till en världskarta som visar levnadsstandard i världens länder. Publicerad av United Nations Development Programme.

Folkmord på vita – Ja! – om kärlek är folkmord

Så långt faller alltså teorin om att människor med vit hudfärg riskerar utrotning på grund av allvarligt försämrade livsvillkor. Något tvång till försämrade livsvillkor kan rimligtvis inte heller ha skett om livsvillkoren inte försämrats.

Så länge ingen behörig domstol eller juridisk doktrin av sakkunniga jurister betraktar ömsesidig kärlek och sexuell attraktion mellan människor som skaffar barn med varandra som folkmord, lär de som driver tesen om ”antivitismen” bli ensamma om sin definition av folkmord på vita människor.

// powered by Fotopedia

Fotnot:

Uppgifter om Bob Whitaker hämtade från hemsidan ”National Salvation Net”.

 

Krönikor

Om rasism och föräldrars ansvar (del 2)

Sista delen av Tant Ninettes gästkrönika

Läs första delen här!

Nolltolerans när det gäller rasism.

Det finns två grundläggande känslor hos människor. Skuld och skam. Skuld är när man har en bra självkänsla och känner skuld över nånting man gjort. Man tar inte åt sig om man får en utskällning, för man vet att det är själva handlingen som är problemet, man själv är en bra individ som föräldrarna älskar. Skam kan uppstå när man känner att det är jag som är problemet, det är jag som är fel, som ingen älskar.

Om man inte affirmerar sina barns känslor utan i stället upprepade gånger säger ”dom menade inte det” eller ”nu är du nog lite väl känslig” så kommer barnet att riskera att känna skamkänslor, och inte lita på sina föräldrar. Såna kommentarer urholkar självförtroendet. Vem skall man sen lita på, om till och med ens egna föräldrar säger åt en att det man känner är fel, att det bara är att skaka av sig elaka kommentarer?

Children in Namibia(1 cropped)
Thomas Schoch / Foter / CC BY-SA

Ett annat problemområde är särbehandling. Många som tillhör majoritetsbefolkningen uppfattar det inte som nånting jobbigt att de vänder sig mot barn som ser annorlunda ut (speciellt om det är tydligt att föräldrarna ser ut som majoriteten) och kommenterar deras utseende. Dom tycker ju bara att dom är snälla när dom säger hur söta ”såna där” är eller vill röra deras hår.

För att citera en annan bloggare med erfarenhet om detta: Sandra:

Så länge man jobbar på sin egen osäkerhet för det som är annorlunda, är man mycket försiktig med vad man säger. Jag tror det är därför jag så ofta får höra att bruna barn är så otroligt mycket sötare än vita barn. Folk känner att de måste säga någonting då de ser mina barn, för de är rädda för den pinsamma tystnaden som det första mötet kan innebära och vill poängtera att de gillar läget.

Sandra snackar om att det blir en motreaktion när man möter nån som sticker ut och är annorlunda och man är ovan att hantera läget, och beter sig kanske inte alltid precis så som man i efterhand hade önskat. Det här är nåt jag kan förstå, det är ett mänskligt beteende helt enkelt, men mitt jobb som förälder är inte att hela tiden gå runt och ha överseende för alla vuxna i vår omgivning som just då inte kom på nåt smart att säga — min roll är att stå på mina barns sida i alla situationer. Mitt jobb är att visa nolltolerans mot rasism.

Att lära ut gränser

Det är vår sak som föräldrar att dra gränserna här och låta våra barn förstå att det är okej att säga åt främmande tanter att dom inte får röra deras hår.

Som min man sade till ett av barnen på HVC-mottagningen en gång: ”Tycker du det är obehagligt när den här främmande tanten talar till dej så här?”

Tanten blev lång i synen och tog kanske illa vid sig, men vårt barn fick en känsla av att pappan stod på barnets sida och uppmärksammade barnets känslor (barnet blev rädd för damen och det såg pappan).

Jag brukar säga ”alla våra barn är vackra” när någon kommenterar våra afrikanska barns utseende, speciellt om det är främmande personer som kommenterar det och specifikt syftar på våra afrikanska barn. ”Du menar säkert afrikan/brun/mörkhyad?” brukar jag säga om n-ordet dyker upp, eller ”du menar säkert biologiska syskon?” när det snackas om riktiga syskon eller ”alla min mans och mina barn är syskon till varandra”. Det brukar få tyst på dom flesta diskussioner (men inte alla).

Det är viktigt att lära sina barn gränser. Ibland finns en tendens att tycka att adoptivbarn är allas ägodelar. Det är så intressant att få veta allt om deras bakgrund och hur det kom sig att dom blev adopterade, så folk tänker inte alltid på att det är känsliga saker som man kanske inte vill diskutera med vem som helst. Jag inbillar mej att det är liknande om man har ett synligt handikapp eller annars sticker ut i samhället. Man blir nån slags mini-kändis som det plötsligt är fritt fram att fråga en massa saker av.

Free Daddy and His Little Shadow Girls at The Skate Park Creative Commons
Pink Sherbet Photography / Foter / CC BY

Jag brukar göra ett tankeexperiment och byta ut mej själv mot en svart kvinna — skulle en svart kvinna få samma frågor? Oftast tror jag att svaret är ”nej” på den frågan. Som adoptivförälder vill man kanske inte diskutera sina barns bakgrund med vem som helst, när som helst. Precis som att våra barn säkert inte vill prata om sina traumatiska historier med helt främmande personer (för alla adoptivbarn har varit genom det värsta trauma ett barn kan vara med om — att förlora sin mamma).

Vem skall vara förebilder för våra barn om inte vi föräldrar? Det är vår sak att sätta gränserna och visa för våra barn att det är okej att sätta gränserna. Man behöver inte ens var ohövlig, det räcker med ett kort ”det är privat”.

Man gör inte sina barn en tjänst genom att lära dom att blunda för problem. Det enda man lär ut i så fall är hur man lever i en illusion, och det är inte hållbart i detta samhälle. Förr eller senare dyker det upp nånting som krossar illusionen, och då har barnet inte de verktyg det behöver för att hantera de känslor som uppstår då. Det är mycket bättre att lära sina barn att hantera sina känslor från första början, att hantera också de svåra känslorna. På det sättet får man en god självkänsla och blir rustad att klara det mesta här i livet.

Jag är inte på något sätt ute efter att omvända folk med mina texter om rasism. Jag är medveten om att jag i många fall talar för döva öron, men jag vänder mig till sådana som är som jag var tidigare. Med det menas personer som kanske inte har tänkt så mycket på saken i frågan. Personer som kanske i okunskap har sagt och gjort dumheter som inte var illa menade, men som ändå blev lite fel. Personer som nu när de vet bättre också agerar på ett annat sätt.

Jag minns hur vi berättade rasistiska vitsar på skolgården när jag var liten, jag har själv deltagit i hur många korkade saker som helst. Det var då det, nu vet jag bättre och då går jag inte runt och håller fast vid min rättighet att kalla saker och ting för sånt som jag lärde mig som liten nu när jag är vuxen och vet att det sårar människor.

Om du vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag:

I’m chocolate, you’re vanilla: Raising Healthy Black and Biracial Children in a Race-Conscious World

Twenty Things Adopted Kids Wish Their Adoptive Parents Knew

Does Anybody Else Look Like Me?: A Parent’s Guide To Raising Multiracial Children

För varje dag som går dyker det upp fler artiklar som visar på hur barn blir utsatta för rasism i Finland, i vissa fall det som en del kallar för ”vardagsrasism”, i andra fall sånt som inte ens rasismförnekarna kan förneka är rasism som t.ex. våld. Här finns ett par såna artiklar (endast på finska):

Lapset kärsivät rasismista Suomessa: ”Valitettavan yleistä”

Teit sitten pennun ulkomaalaisen kanssa

Näkökulma: Lottovoitto on lunastettu

Gästkrönikan kan du läsa i sin helhet här: Tant Ninette

Krönikor

Om rasism och föräldrars ansvar (del 1)

Gästkrönika av Tant Ninette

Finns det rasism eller ej?

Som jag ser det finns det två sätt att förhålla sig till rasism och särbehandling när man själv har barn av annan hudfärg än man själv:

•  att le lite åt det och lära barnen att det inte är så farligt att bli kallad för elaka saker (för då är dom ju inte elaka), att härda ungarna.

•  att förklara åt barnen att det är elakt att säga så, att dom inte behöver acceptera att bli kallade elaka saker eller särbehandlade. Att lära barnen att deras föräldrar står på deras sida oavsett vad som händer.

The Hidden Beauty!
VinothChandar / Foter / CC BY

Nr 1 utgår från att det är skillnad på rasism och rasism, och det är inte så farligt att bli kallad för elaka saker om föräldern med sitt beteende visar att det inte är farligt. Nr 2 utgår från att det finns rasism i samhället, och att den kan ta sig flera olika uttryck. Men det är lika jobbigt för barn att bli utsatta för rasistiska uttryck som precis all annan sorts mobbning/särbehandling (som t.ex. att få höra att man är tjock, för smal, underlig, annorlunda — ja, allt som sticker ut från normen)

Min premiss är att det finns rasism i vårt samhälle. Det är här som mina och andras åsikter går isär, för det finns en del som av någon anledning inte vill acceptera att rasism förekommer, och det är precis av den anledningen som jag är så glad att det äntligen förekommer en debatt om det i både Sverige och Finland. Om ens första premiss är att det inte finns rasism så blir det mycket svårare att göra nånting åt saken. Steg ett i problemlösning är att definiera problemet, och om man inte ens inser att man har ett problem så kan man aldrig komma vidare och hitta en lösning.

Jag utgår alltså från att rasism förekommer. Barn behöver lära sig hur de skall hantera rasism när de blir utsatta för det. Barnen behöver ord för rasism, behöver få prata om det hemma så att de har ett lämpligt ordförråd när behovet uppstår i skolan och med kompisarna. Egentligen tycker jag det här är nånting som alla barn behöver lära sig, för det handlar ju om att man skall respektera andra och respektera olikheter, vad dom än består av.

Det är inte sagt att barnen själva kommer med frågor kring rasism — det är föräldrarnas sak att prata om det, precis som det är vår sak att prata om barnens ursprung, trauman och allt annat viktigt i våra barns liv. Man kan inte ge barnen ansvaret att starta alla såna diskussioner, men man kan respektera om dom inte vill snacka om det just då när föräldrarna kommer med sin input. Det gäller att ge öppningar, visa att man vågar prata om såna saker i denna familj precis som när det gäller alla andra saker som är jobbiga. Om inte föräldrarna visar att dom är öppna för att prata om jobbiga saker, kommer barnen inte heller att ta upp såna saker med föräldrarna.

Att prata om rasism är lite som att prata om sex. Det är alla föräldras ansvar att lära sina barn att vara ansvarsfulla och respektfulla mot sina egna och andras kroppar. Det är inte det lättaste för föräldrar att prata om, men det är nödvändigt.

Det gäller att ta fatt i vardagssituationer som kan ge upphov till givande diskussioner

Det här är jag inte ensam om att tänka — det finns en stor mängd med litteratur om detta med rasism och hur man skall prata med sina barn om det, och en jättebra text hittar du här: Transracial Parenting in Foster Care and Adoption. Strengthening Your Bicultural Family

Citat från denna text:

I often felt crazy, doubting my perceptions of racist situations, because I was told I was being ”too sensitive” and ”too serious.” At some point I gave up trying to talk to my family about what I was going through, and resigned myself to expecting less in the way of support and understanding from them. I felt alienated from my family and friends, and totally alone as the only person of color I knew who was coping with a racist reality.

En del tycks tro att barn inte får god självkänsla om man påpekar att folk beter sig rasistiskt mot dem. Newsflash — man kan få god självkänsla och ändå veta om att folk beter sig rasistiskt. En god självkänsla består inte i att växa upp i en bubbla av godhet och alla bara smilar mot en och regnbågar dyker upp och enhörningar hoppar omkring. En god självkänsla uppkommer när ens föräldrar ser en och accepterar en som den man är och älskar en som den man är. Att berätta för sina barn att man tycker om dom just som dom är, med sin ljusa/bruna hud, med sitt raka/lockiga hår eller vad det nu är. Med alla fel och skavanker, just för att dom är den dom är.

Fortsätt och läs Del 2 här!

Gästkrönika av Tant Ninette

Artiklar

Om bemötande av…

Jag anser mig vara lyckligt lottad som växt upp med föräldrar som under stora delar eller hela sitt yrkesliv arbetat med barn och ungdomar med olika utvecklingsstörningar eller funktionshinder. Dessutom har jag flera nationaliteter i min familj. Det gör att min tolerans är inbyggd redan sen barnsben. Därför irriterar jag mig oerhört på när folk intar en nedlåtande attityd mot människor som inte tillhör normen.

Synliga eller trodda olikheter ger varierande bemötande.

Jag satt i baksätet på mina föräldrars bil häromdagen och vi kom in på detta med rasism och intolerans. Jag berättade att jag hade tänkt skriva om det här med bemötande, och det blev en lång diskussion om hur man använder just det ordet. Så kortfattat som möjligt tänkte jag berätta hur jag ser på ordet och dess innebörd beroende på hur det används.

I diskussioner med några av medarbetarna här på Motargument fick jag reda på att bemöta, det är minsann ett positivt laddat ord. Man bemöter människor med artighet, vett och etikett och hyfs. Typ. Jag håller inte riktigt med, men jag köper att ordet kan användas i positiva sammanhang. Däremot retar jag mig på när folk (generalisering, jag vet) i största allmänhet inte förstår eller vill förstå att ordet också kan användas i negativ mening.

Låt mig förklara hur jag menar.

Så fort en människa ställer sig utanför normen – medvetet, ofrivilligt eller utan att vara medveten om det, så ställs vi inför en utmaning. Hur ska vi bemöta den här personen. Det spelar inte så stor roll vari olikheten ligger; det kan vara att personen valt att klä sig på ett annorlunda eller utmanande sätt, att denne tillhör HBTQ-rörelsen, har ett funktionshinder vi inte vet hur vi ska hantera, eller för den delen – kommer från ett annat land. Så fort det handlar om en grupp vi kan applicera en större mängd trodda egenskaper om, förutsätter vi att alla personer inom den gruppen har alla dessa egenskaper. Som till exempel tror vi gärna att funktionshindrade är mindre intelligenta, att de inte kan kommunicera ordentligt, att de behöver hjälp, för att inte tala om att det är synd om dem.

Det här är tyvärr en attityd som finns överallt, även inom omsorgen med föregående studier där man får lära sig att bemöta framtida funktionshindrade eller utvecklingsstörda. Det vill säga; glömma bort att de är individer, och dessutom bete sig snällt på ett sätt som förnedrar och idiotförklarar personen man har framför sig.

Respektlöst och ouppfostrat, menar jag att det är.

Ungefär samma egenskaper belägger vi invandrare med, fast ur ett annat perspektiv. Oavsett om vi är rasister eller antirasister buntar vi ihop dem alla och funderar över hur vi ska bemöta dem för att ge dem vårt färdiga koncept över hur de bäst ska integreras – helst utan att fråga dem. Vi intar en nedlåtande attityd i vårt bemötande, därför att de är nya i landet, ur vårt perspektiv har de inte någon kunskap, de kan inte språket och förstår därför inte den kunskap vi försöker förmedla – gärna genom att klappa dem på huvudet. Vi vill gärna tro om oss själva att vi tar hand om dem och hjälper dem in i samhället, men vi glömmer bort att även invandrare är individer som förhoppningsvis och troligtvis har egna idéer om hur de vill komma in i vårt samhälle. Även här intar vi en attityd av snällhet som har en grundton av tycka-synd-om-syndromet. Tanken är god, men resultatet ger en passiv individ som sjunker längre och längre in i en situation där andra tar hand om allt.

Tycka-synd-om-syndromet på flera nivåer

Vi kanske inte medvetet tycker synd om exempelvis funktionshindrade och invandrare, men det är någonting som pågår i flera samhällsskikt. Som privatpersoner är det lätt att tycka synd om någon i stället för att hysa empati och förståelse för en annans situation. Tycka-synd-om och empati är två helt skilda saker, och det bör man ha i åminne.

Utöver det personliga tycka-synd-om, tycker man gärna synd om, som kommunpolitiker, landstingspolitiker och riksdags-/regeringspolitiker. Man går kanske ut på studiebesök på en dagverksamhet, på ett flyktingboende, eller kanske till och med på någon av ABF’s eftermiddagsfikaträffar för nyanlända. Man ser, reflekterar och tänker att man ändå har en himla tur som har det så bra som man har det. Och så intar man en attityd som är just nedlåtande, överdrivet snäll och förstående, även om man tror att man är sådär lagom svenskt snäll.

Tja, dumsnäll, kanske. Utan förståelse för hur den reaktion och attityd man förmedlar kan vara långt mer sårande och förnedrande än om man skulle vara elak. Ren elakhet är lättare att förstå än en dumsnäll elakhet inlindad i bomull.

Så snälla ni. Oavsett vem ni bemöter i framtiden – fundera på hur ni gör det, vad ni säger, och hur en individ är unik även i ett kollektiv.

Glöm aldrig det.

Relaterat

Om välviljans rasism
Antirasism bygger på rasistiska föreställningar
 Antirasistisk kritik av mångkulturalism

Krönikor, Myter

Fördomar om religioner…

När det gäller religion och ateism finns det en farlig tendens att man drar alla som tycker om det man själv ogillar över en kam. Det är inte ovanligt att religiösa drar alla ”ogudaktiga” ateister över en kam och förklarar att de har moraliska brister. Men det är nog mer vanligt att ateister drar religiösa över en kam och förklarar att de är lite dumma i huvudet, ovetenskapliga och lider av nån sorts storhetsvansinne. Sen har vi givetvis de som pekar ut EN specifik religion som ondskan själv,  som då sverigedemokrater pratar om islam. Detta är också att dra alla över en kam, och destruktivt.

Det här om islam

second impact
Bevis för islams ondska?wstera2 / Foter.com / CC BY-NC-SA

Många med fördomar om islam ser bara till hur fundamentalister och terrorister praktiserar och tolkar islam. Eftersom sharia är det galna kvinnoförtryckare och Saudiarabiens ledarskap hänvisar till är all sharia och hela islam på det sättet, resonerar de.

Ofta hör man folk säga att islam, till skillnad från kristendom, saknar kärleksbudskapet och liknande kristna ord om att ”älska sin nästa som sig själv”. Detta, anser man, gör hela religionen suspekt.

Nu är det en myt att islam saknar kärleksbudet. Men låt oss bortse från det ett ögonblick. Kan man inte tolka och misstolka även kärleksbudet?

Jo, självklart kan man det. Det finns inget i en ideologi eller religion som inte kan tolkas för att rättfärdiga förtryck.

Kristendom och nazism

En religion är bara en religion, inte nåt annat. Om religionen påverkar folk positivt eller negativt beror på vad som är i hjärtat och hjärnan på utövaren, inget annat.

Vi kristna ska inte slå oss för bröstet med kärleksbudskapet eller liknande. Quisling och Joseph Goebbels var båda troende och älskade kärleksbudskapet mer än allt annat. Men de tolkade det på sitt eget sätt. ”Älska din NÄSTA” som dig själv, står det ju i bibeln. Inte älska alla människor, utan BARA NÄSTAN. De som inte var ”nästan”, kunde man ju utrota.

Slaveriet

slavery
Beviset för kristendomens ondska?

De som försvarade slaveriet i Sydstaterna var ”goda kristna”. Det där med kärleksbudet var viktigt för dem också. Om man studerar skrifterna som rättfärdigade slaveriet (de kan läsas på MOA) ser man att kärleksbudet om att göra mot andra vad man vill att de ska göra mot en själv var ett av argumenten FÖR slaveri. Som i ”Slavery ordained by God” där författaren skriver att Jesus förutsatte att varje människa visste sin plats och sin rang och vad som ”förväntades” av dem och att därför kärleksbudet handlar om att de sämre raserna ska LÄRAS och KONTROLLERAS, för om vita var en sämre ras skulle man önskat att de skulle varit slavar.

Ja, det låter flummigt, men  det var ett dräpande argument för slaveriet.

Slaveriförespråkarnas främsta argument mot slaverimotståndarna var nämligen att de som var MOT slaveriet inte ville ge kvinnor samma rättigheter som män. ”Se där”, sa de, ”inte ens ni tror att alla människor ska ha lika rättigheter”. ”Att älska sin nästa som sig själv betyder att man ska finna sig i sin lott i livet. Är man slav ska man älska sin slavägare som en kvinna ska älska sin man som bestämmer över henne”.

Ja, allt kan förvridas och förvändas… Ska man tolka en religion som de värsta utövarna av den religionen ser på den, eller ska man utgå från vad varje människa har för syn på människan och gud?

Ateism

Lenin does interpetive dance
Beviset för ateismens ondska?x-ray delta one / Foter.com / CC BY-NC-SA

Inte bara folk med fördomar om islam drar andra över en kam. Det finns ganska många som har fördomar mot religiösa i allmänhet i Sverige idag. Det lustiga är att de fungerar på samma sätt som de religiösa man träffar på som har fördomar om alla som kallar sig ateister.

Jag minns samtalet jag hade med några kyrkliga amerikaner 2003. Det gällde ateism och frågan om det finns goda ateister. De var 50 år gamla och hade varit med under det kalla kriget, så det första dessa amerikaner tänkte på då de hörde ordet ateism var ”Sovjet”. Om man var ateist betyder det givetvis att man var moraliskt defekt.

Jag fick uppräknat några av historiens värsta ateister, Mao Zedong, Pol Pot, Stalin, Mussolini, kannibalen Jeffrey Dahmer, Nordkoreas ledarskap och Napoleon Bonaparte samt Burmas diktator Than Shwe, och fick frågan om inte jag kunde se vad som var gemensamt mellan dem? Jo, givetvis att de var ateister. Ateister har moraliska defekter och brister i sin empatiska förmåga generellt sett, var vad de sa.

Lite samma sak som man ibland hör för föreningshumanister i Sverige som påstår att alla religiösa lider av storhetsvansinne eller brister i sin vetenskapliga förmåga för att de tror på Gud.

Om man vill kan man förvrida och förvända precis allt till att bli argument FÖR slaveri, förtryck eller massmord. Ingen ideologi eller religion är skyddad från dårars tolkningar. Det bör man tänka på innan man drar alla religiösa (eller ateister) över en kam genom att demonisera deras livsåskådning.