Ibland stöter man på en myt som går ut på att svenska politiker och journalister 1987 ska ha kommit överens om att censurera svensk media så att man bara skulle skriva positivt om invandringen. Lilla Saltsjöbadsavtalet brukar det kallas. Enligt den myten ska de ha träffats den 21 mars 1987, vid ett möte på Grand Hotell i Saltsjöbaden för att komma överens om gemensamma riktlinjer för mediarapporteringen om invandring.

Följande ska överenskommelsen ha gått ut på enligt myten:

Som oberoende journalist har Du att beakta följande rekommendationer:

* Företrädesvis positivt bedöma och omskriva svenska medborgare av utländsk härkomst, detta särskilt i samband med ungdoms- idrotts- och konstnärlig verksamhet

* Vid evenemang med inslag av skiftande kulturer, företrädesvis intervjua och visuellt framhålla medverkande av utländsk härkomst

* Att under en tidsperiod av fem år systematiskt nedtona de negativa effekter som utpekande av speciell rastillhörighet vid brottslig verksamhet kan komma att ha för drabbade populationer.

Det är bara det att alla vi som var med vid denna tiden har en annan historia att berätta. Det var nämligen inte så att invandringen började beskrivas positivt då. Snarast tvärtom. Runt 1987 kom Hans Holmérs och Ebbe Carlssons ”kurdspår”. 1989 var vi flera som lade märke till att svensk media plötsligt började skriva mycket NEGATIVT om invandringen.

Det var ett fasskifte under dessa år. Om det var en ”konspiration” var det snarare exakt tvärtom. Som Motvallsbloggen så bra beskriver det:

Men så hände något i slutet av 80-talet (1989). Massmedia, inte minst de liberala (DN), började beskriva flykting- och invandrarpolitiken som misslyckad, som dålig, och flyktingar och invandrare som problem. De sades strömma och välla in i landet och kosta oss svenskar ofantliga summor. Bilden man gav antydde att det kom miljoner. Vi kunde läsa stora rubriker i massmedia om invandrarfaran var och varannan dag under flera år. Man skrev däremot nästan ingenting om att de allra flesta flyktingar som kom utvisades så småningom. Svenska folket förstod nu att flyktingarna kom hit i massor, att de utnyttjade våra social förmåner och levde gott på svenska skattebetalares bekostnad och att detta var deras verkliga skäl att komma hit. Kampanjen fortgick under flera år och Ny demokrati kunde utnyttja den för att komma in i riksdagen

Några år senare, i början av 1990-talet, kom den stora ekonomiska krisen, den som gjorde massor av människor arbetslösa och nu slog massmedia rekord i smutskastning av flyktingar, invandrare och av invandrar- och flyktingpolitiken. De invandrare och flyktingar som tidigare hade beskrivits som goda, som förföljda, som människor som förtjänade omsorg och vårt stöd, förvandlades i massmedia till varelser som var lata och arbetsovilliga och till människor som man måste ställa krav på, som man måste ta i med hårdare tag emot.

Detta eländiga drev mot invandrare och flyktingar, liksom mot politiken på området, pågick under flera år och kulminerade med en förstasida i Expressen (1993), om att kasta ut dem, som bara blev för mycket. Den tystade massmedia för en tid, inga fler hetsjakter på invandrare, flyktingar eller på flykting- och invandrarpolitiken. Men man hade väckt krafter som hade varit sovande under nära 50 år, som nu vädrade morgonluft, och som har fortsatt att verka sedan dess.

Vi var många som reagerade över ”Juttans” rubriksättning: ”Kasta ut dem!”… Inte riktigt i ”Lilla Saltsjöbadenavtalets anda”…

Det bästa botemedlet för den som till äventyrs tror på denna myt är att läsa boken om lasermannen. Den beskriver klimatet i det Sverige som förde in Ny Demokrati i riksdagen och främjade mer hat, rasism och terrordåd mot invandrare. Detta under de år då mytmakarna påstår att media bara skulle skrivit ”positivt” om invandring.