Detta är del 4 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om medborgarskapet som ett ”klassfilter”.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
Att höja inkomstkravet till 20 000 kronor per månad försvårar för breda grupper att nå medborgarskap: låginkomsttagare, deltidsarbetande, kvinnor, studenter, nyanlända. Det handlar inte om karaktär eftersom det handlar om klass.
Skulle regeringen applicera samma krav på redan existerande svenska medborgare, skulle vi i Sverige få ett samhälle där många SD-väljare inte kvalar in. Många av dem står utanför arbetsmarknaden, har låga inkomster och har samtidigt auktoritära, antidemokratiska eller extremistiska åsikter, värderingar och beteenden. Järnrörsskandalen, hot mot journalister, hatkampanjer och öppet rasistiska uttalanden har förekommit både bland SD:s företrädare och sympatisörer.
Detta är del 3 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om godtyckliga åsikter maskerade som liberala värderingar.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
Att Kristersson bland annat talar om ”respekt för svenska värderingar” är särskilt problematiskt. Vilka värderingar? Vems? I praktiken är det ett kodord för assimilation och bild av svenskhet som är ofta godtycklig och nationalistisk.
Absurt nog använder regeringen här ofta just liberala, progressiva, universella värderingar som jämlikhet, jämställdhet, tolerans som argument för att exkludera människor samtidigt som regeringen är beroende av Sverigedemokraterna vars värderingar överlag är motsatsen till det regeringen formellt kommunicerar om.
Bland andra har forskaren Clara Sandelind visat hur just denna typ av retorik och fraser inte leder till ökad integration eller tillit utan snarare förstärker misstro och segregation. När staten kräver, framför allt genom godtyckliga och fördomsfulla beteenden, att invånare ska bevisa sin lojalitet, moral och kulturella anpassning, undergrävs tilliten i båda riktningar.
Detta är del 2 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om myten om det kravlösa medborgarskapet.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap:
Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling).
Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn).
Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig.
Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige.
Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid:
5 år för de flesta sökande.
4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
3 år om du är nordisk medborgare.
2 år om du är statslös eller erkänd flykting.
Ingen eller låg brottslighet.
Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN).
Detta är del 1 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om att medborgarskap är en rättighet – inte ett privilegium för de utvalda av regeringen.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
När statsminister Ulf Kristersson (M) i sociala medier proklamerar att ”det svenska medborgarskapet inte ska delas ut kravlöst” och att regeringen vill höja inkomstkravet till 20 000 kronor i månaden, handlar det inte om att skapa ett rättvisare samhälle eller främja bättre integration. Det handlar istället om att staten ska ägna sig åt fler godtyckliga, repressiva och odemokratiska beteenden som i sin tur leder bara till mer diskriminering, uppdelning och splittring.
Enligt moderna principer och idéer, i en demokrati är medborgarskap inte något en ska förtjäna – det är en rättighet. Demokratiska och medborgerliga principer som enligt EU:s konstitutionella dokument är även skapade på grund av dåliga och omänskliga historiska erfarenheter. Från historiska perioder när främst kvinnor, minoriteter, flyktingar behandlades illa, brutalt och orättvist bland annat genom till exempel nekande av fullvärdigt medborgarskap just med argument i stilen att de inte riktigt ”hör till” i landet.
Det är därför dagens demokratier som i EU har byggt in medborgarskapets status som en grundläggande rättighet. Offentliga institutioner som staten ska garantera detta – inte sätta upp hinder för att slippa ta ansvar. Staten ska inte heller på godtyckliga och odemokratiska sätt styra hur människor praktiserar sin medborgerliga liv.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons (M) Facebooksida.
Medborgarskap är en rättighet – inte ett privilegium för de utvalda av regeringen
När statsminister Ulf Kristersson (M) i sociala medier proklamerar att ”det svenska medborgarskapet inte ska delas ut kravlöst” och att regeringen vill höja inkomstkravet till 20 000 kronor i månaden, handlar det inte om att skapa ett rättvisare samhälle eller främja bättre integration. Det handlar istället om att staten ska ägna sig åt fler godtyckliga, repressiva och odemokratiska beteenden som i sin tur leder bara till mer diskriminering, uppdelning och splittring.
Enligt moderna principer och idéer, i en demokrati är medborgarskap inte något en ska förtjäna – det är en rättighet. Demokratiska och medborgerliga principer som enligt EU:s konstitutionella dokument är även skapade på grund av dåliga och omänskliga historiska erfarenheter. Från historiska perioder när främst kvinnor, minoriteter, flyktingar behandlades illa, brutalt och orättvist bland annat genom till exempel nekande av fullvärdigt medborgarskap just med argument i stilen att de inte riktigt ”hör till” i landet.
Det är därför dagens demokratier som i EU har byggt in medborgarskapets status som en grundläggande rättighet. Offentliga institutioner som staten ska garantera detta – inte sätta upp hinder för att slippa ta ansvar. Staten ska inte heller på godtyckliga och odemokratiska sätt styra hur människor praktiserar sin medborgerliga liv.
Myten om det kravlösa medborgarskapet
Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap:
Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling).
Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn).
Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig.
Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige.
Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid:
5 år för de flesta sökande.
4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
3 år om du är nordisk medborgare.
2 år om du är statslös eller erkänd flykting.
Ingen eller låg brottslighet.
Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN).
Godtyckliga åsikter maskerade som liberala värderingar
Att Kristersson bland annat talar om ”respekt för svenska värderingar” är särskilt problematiskt. Vilka värderingar? Vems? I praktiken är det ett kodord för assimilation och bild av svenskhet som är ofta godtycklig och nationalistisk.
Absurt nog använder regeringen här ofta just liberala, progressiva, universella värderingar som jämlikhet, jämställdhet, tolerans som argument för att exkludera människor samtidigt som regeringen är beroende av Sverigedemokraterna vars värderingar överlag är motsatsen till det regeringen formellt kommunicerar om.
Bland andra har forskaren Clara Sandelind visat hur just denna typ av retorik och fraser inte leder till ökad integration eller tillit utan snarare förstärker misstro och segregation. När staten kräver, framför allt genom godtyckliga och fördomsfulla beteenden, att invånare ska bevisa sin lojalitet, moral och kulturella anpassning, undergrävs tilliten i båda riktningar.
Medborgarskapet som ett “klassfilter”
Att höja inkomstkravet till 20 000 kronor per månad försvårar för breda grupper att nå medborgarskap: låginkomsttagare, deltidsarbetande, kvinnor, studenter, nyanlända. Det handlar inte om karaktär eftersom det handlar om klass.
Skulle regeringen applicera samma krav på redan existerande svenska medborgare, skulle vi i Sverige få ett samhälle där många SD-väljare inte kvalar in. Många av dem står utanför arbetsmarknaden, har låga inkomster och har samtidigt auktoritära, antidemokratiska eller extremistiska åsikter, värderingar och beteenden. Järnrörsskandalen, hot mot journalister, hatkampanjer och öppet rasistiska uttalanden har förekommit både bland SD:s företrädare och sympatisörer.
Ett förslag som skapar ett sämre samhälle rörande integration
Regeringens politik förbättrar inte integrationen. Den gör inte medborgarskapet ”finare” eller mer värdefullt. Den gör det bara svårare. Det är som att säga att en Volvo är bättre om den kostar 1,5 miljoner samtidigt som färre har råd att köpa och köra den.
Så varför gör regeringen det här? Svaret är: för att blidka en väljarkår som alltmer präglas av fördomar, rasism, populism, ilska och känslan av förlorad kontroll och bekvämlighet. Det är ett försök att skapa ordning, men inte genom rättvisa, utan genom godtycklighet och uteslutning. Det är ett sätt att erbjuda syndabockar till de som tror att deras liv blir bättre om andra får det sämre.
Forskning visar gång på gång att “kravbaserad” medborgarskapspolitik inte leder till bättre samhällsdelaktighet, inkludering och öppenhet. Det som krävs för integration är bland annat tillit, sociala nätverk, möjlighet att påverka, alltså inkluderande åtgärder.
Medborgarskap för vår tid – inte 1800-talet
Världen ser inte ut som den gjorde när nationalstaten skapades och blev en norm. Idag är människor mer uppkopplade globalt, rör sig över gränser, samarbetar över kontinenter. De verkliga hoten är inte invandrare som inte tjänar 20 000 kronor.
Det är bland annat frågor om klimatet, krig, artificiellt intelligens, digitalisering och mycket annat. För att möta dessa utmaningar behövs även nya former av medborgarskap, som bygger på inkludering, solidaritet och gemensamt ansvar, både lokalt och globalt.
Regeringen bör därför avsluta sin repressiva, godtyckliga och motsägelsefulla politik kring medborgarskap. Den stärker inte demokratin – den försvagar den. Den bygger inte gemenskap – den splittrar. Medborgarskap är något som ska förena och vara en rättighet för fler och inte något som ska kunna missbrukas genom godtyckliga metoder.
Man undrar vad Liberalerna sysslar med och vad för slags analyser de egentligen gör. Detta parti har sedan riksdagsvalet 2022 legat under fyra-procentspärren i flera opinionsmätningar, trots att de ändå har fem tunga ministerposter, givet partiets kärnfrågor.
Mot bakgrund av de usla opinionssiffrorna har Liberalerna sjösatt ett förnyelseprojekt vid namn ”Vision Selma” – namngivet efter Selma Lagerlöf som var medgrundare till partiet för 90 år sedan. Vad detta projekt har med Lagerlöf att göra är högst oklart, men enligt Aftonbladet handlar grundidén om att Liberalerna ska bli ”tydligare och driva politik som diskuteras vid människors köksbord”.
Vad betyder då detta i praktiken? Jo, Liberalerna ämnar utveckla invandrings- och integrationspolitiken. Enligt den nya visionen menar Liberalerna att Sverige måste börja ställa krav på invandrare att anpassa sig efter grundläggande värderingar som präglar Sverige. Man har nämligen under lång tid drivit ”en kravlös politik” och att det har varit känsligt att tala om vilka ”osunda värderingar” som vissa invandrargrupper har.
Detta påstående är tröttsamt och provocerande på flera sätt. Om det är invandring och integration som Liberalerna vill att ”vanligt folk” ska diskutera hemma vid köksbordet så är det verkligen att slå in öppna dörrar. Nästan ingen annan fråga har dominerat det offentliga samtalet sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Men inte bara det. Den här rasistiska utvecklingsriktningen som Liberalerna tycks förespråka baseras inte på ideologi, utan enbart på röstfiske i sann opportunistisk anda.
Om liberalismen som ideologi har något existensberättigande i en svensk kontext skulle den kunna fungera som en motkraft till nationalism och högerextremism. Liberalismen betonar individuella rättigheter, demokrati och internationellt samarbete, till skillnad från nationalism och högerextremism som betonar påtvingad kollektivism och exkludering av alla grupper som inte anses tillhöra deras världsbild.
Liberalismen hade kunnat kämpa för att försvara rättsstatens principer och demokratins institutioner från auktoritära tendenser, med tanke på att högerextrema rörelser vill centralisera makten. Ska man dessutom upphöja en historisk profil som Selma Lagerlöf till en ideolog, hade man kunnat anknyta till litterära teman i hennes författarskap som avspeglar liberalismens tidlösa värden, till exempel social rättvisa, medmänsklighet och kritik mot falska auktoriteter.
Inget av detta hade Liberalerna dock kunnat göra med trovärdighet idag, eftersom de har valt att ingå i ett fördjupat samarbete med Sverigedemokraterna under en hel mandatperiod. Det är inte trovärdigt när partiledaren Johan Pehrson säger att ”Liberalernas uppgift är att skydda den liberala demokratin” samtidigt som Liberalerna har gett Sverigedemokraterna ett avgörande inflytande på regeringspolitikens innehåll som på många sätt underminerar demokratin. Om det är denna utvecklingslinje som Liberalerna vill fortsätta, vore det åtminstone hederligt om de bytte partinamn.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Tidöpartierna, dvs regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna med stöd av Sverigedemokraterna stoppar genom en lagändring möjligheten till s k ‘spårbyte’. Tidigare har avvisade asylsökande kunnat beviljas arbetstillstånd – förutsatt att de uppfyllt alla krav – utan att behöva lämna landet.Den nya lagen träder i kraft 1 april 2025.
Migrationsverket varnar nu för att det snabba avskaffandet av ‘spårbyte’, utan övergångsregler, kommer att påverka många som är i en pågående process. Den nya lagändringen står i strid med vad experter har uttryckt, nämligen att lagen hade behövt kompletteras med övergångsregler.
Usprungligen ingick ‘spårbytet’ i ett större lagpaket med syfte att reformera svenska arbetstillstånd. Lagpaketet var tänkt att träda i kraft i juni. Istället valde Tidöpartierna att lyfta ut ‘spårbyte’ och skynda på processen. Experterna har inte fått tillräckligt med tid att varna för konsekvenserna av lagen, inte minst med tanke på konsekvenserna för dem som direkt berörs.
De som tidigare valt ‘spårbyte’ och beviljats arbetstillstånd kommer inte att kunna förlänga sitt arbetstillstånd när det går ut. Den nya lagen kommer att kräva att man lämnar landet och ansöker från utlandet. I de flesta fall kommer de som inte får beslut före 1 april kunna kvalificera sig för en förlängning. I dagsläget väntar 2 000 personer på beslut.
Tidöpartierna viftar alltså bort kritiken och hävdar att syftet med att avskaffa ‘spårändringar ‘spårbyte’ är att skapa större incitament för personer med utvisningsbeslut att lämna Sverige.
Migrationsverket uppskattar att ungefär 4 700 personer som bor i Sverige kommer att påverkas av avskaffandet av ‘spårbyte’, vilket inte bara kommer att tvinga tidigare asylsökande som har använt detta alternativ att lämna landet, utan även deras familjer. Det snabba avskaffandet av ‘spårbyte’ innebär att många inte kommer att hinna förstå informationen innan det är för sent.
Ska vi tro att ”En swishhoras berättelser” eller vad fan Lamottes bok nu heter ligger högt i lista över böcker integrationsminister Mats Persson (L) gillar just nu?
Missbedöm inte vikten av hundvisselsignalerande. Persson är inte ett dugg rädd för vanligt folk i Rinkeby men med sitt agerande hundvisslar han till landets rassar att de har rätt om de invandrartäta områdena. Att de är så farliga att synlig skyddsväst är ett måste där, men inte i hans övriga vardag när han främst rör sig i väldigt vita områden. De han vill nå, nås. Vi som inte är målgruppen men förstår vad han är ute efter nås också. Medan de i ”mitten” som gärna vill lägga locket på kommer hävda att vi överdriver…
Sverigedemokraterna har sedan sitt intåg till riksdagen 2010 nått uppgångar i val efter val, trots att partiet kantats av allvarliga skandaler i en omfattning som inget annat riksdagsparti kommer i närheten av. SD lyckades bli näst största riksdagsparti och därmed det tyngsta regeringsunderlaget. Under nuvarande mandatperiod har de haft ett avgörande inflytande i regeringspolitikens utformning och riktning där deras ideologiska positioneringar förflyttas fram. Jimmie Åkesson är emellertid inte nöjd. Han har börjat skärpa tonen och ställa ultimatum: Efter nästa riksdagsval sitter SD antingen i regeringen eller i opposition.
Hur ställer sig övriga Tidöpartier till Åkessons utspel?
Jo, åtminstone ett Tidöparti har redan i början av det här året bekänt färg. I dagarna har Kristdemokraternas partistyrelse har nämligen beslutat om att stryka följande mening ur sin valplan:
”Att aktivt bilda majoritetsstyre tillsammans med partier som SD och V och andra partier som värderingsmässigt ligger långt ifrån kristdemokratisk ideologi bör däremot undvikas.” (Källa: SVT)
I ett pressmeddelande skriver KD att man ”kommer att arbeta för ett regeringssamarbete som resulterar i det bästa för Sverige”, vilket enligt KD innebär ”så mycket kristdemokratisk politik som möjligt”. Ironiskt nog hade partiledaren Ebba Busch inför valet 2018 yttrat att hon inte såg ett samarbete med SD som rimligt på 20 års sikt.
Att KD valt att ta detta stora steg säger något om de senaste 15 årens politiska utveckling i Sverige.
I början av 2010-talet var den politiska situation som vi befinner oss idag otänkbar. Hur svårt det må vara att föreställa det, men det fanns antirasistiskt motstånd inom betydande delar av borgerligheten. Det anordnades aktioner, demonstrationer och manifestationer för försvar av demokratin och mänskliga rättigheter. Det fanns en bred, antirasistisk folkrörelse över partigränserna där flera partier medverkade. Man var inte nödvändigtvis eniga om exempelvis arbetsmarknadsfrågor och den ekonomiska politiken, men man var överens om att slå vakt om demokratiska värden och principer, däribland om alla människors lika värde.
Spola fram 15 år och blicka ut det politiska landskapet idag. Begrunda vart vi har hamnat och hur långt förskjutningen mot högerextremismens tankegods har gått, liksom normaliseringen av rasism. Vad krävs för att inse hur utomordentligt farligt det är för demokratin att göra det vägval som KD gjort? Är demokratins värden och principer numera underordnat strävan efter att behålla regeringsmakten?
Emerich Roth och Hédi Fried, båda överlevande av Förintelsen, ägnade de sista åren av sina liv åt att varna för SD. Roth och Friéd visste mycket väl vad de talade om. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra började öppna dörren för SD 2017 skrev Roth följande till henne:
”Sverigedemokraterna är fortfarande Sverigedemokraterna. Det har de inte ens själva försökt ändra på. Allt som uppdagades efter att de lyckades komma in i riksdagen bekräftar för alla med förmåga till logiskt tänkande att ränderna inte gått ur. Att mörka och tysta duger inte. Inte ens namnet har de bytt. Det är sant att Sverigedemokraterna har bytt om till kostym och hyfsat språket, men man behöver bara skrapa lite grand på ytan för att bli varse vilka idéer dessa kostymer hänger på och vilka krafter som döljer sig under det tunna ytskiktet.
Ondskan uppenbarar sig i olika skepnader, men oavsett vilka titlar den ger sig, är det samma hat och samma mekanismer som driver dagens hatare, som de jag upplevt tidigare i mitt liv. Om ni nu inte lyssnar på oss, som har överlevt Förintelsen och upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser, vilka ska ni då lyssna på när alla vittnen är borta?” (Källa: SvD)
Skola, vård, socialtjänst och bibliotek kommer inte att omfattas av den nya angiverilagen, officiellt kallad informationsplikt. Det beskedet kom på en pressträff 26 november, efter att regeringens särskilda utredare presenterat sitt utlåtande.
Redan i Tidöavtalets första version för två år sedan avslöjades att Tidöpartierna, dvs regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna samt stödpartiet Sverigedemokraterna hade planer om att lagstifta om att offentlig sektor ska tvingas ange papperslösa, dvs anmäla dem till polisen eller Migrationsverket.
SD har tidigare inte velat se några undantag alls, men verkar nu ha ändrat ståndpunkt. L har under processens gång velat se undantag för hälso- och sjukvård, skola, socialtjänst och bibliotek.
På pressträffen förkunnade migrationsminister Johan Forssell (M):
– Samarbetspartierna är överens om att verksamheterna skola, vård, socialtjänst och bibliotek ska undantas från den föreslagna informationsplikten. (Källa: SvD)
Den särskilda utredaren Anita Linder förklarade förutsättningarna för sitt utlåtande om vilka yrkesgrupper som ska undantas:
– Det innebär att vi inte skulle leva upp till barnkonventionen eller vår egen inhemska lagstiftning. (Källa: SvD)
På frågan om huruvida angiverilagen kommer att få så stor effekt, mot bakgrund av att stora sektorer blir undantagna, svarar Forssell:
– Det här blir ett stort steg framåt. Utredningen bedömer att det är de berörda myndigheterna som sitter på informationen som behövs, och då är det ett väldigt tungt vägande argument. (Källa: SvD)
Forssell är hoppfull:
– Fler kommer att lämna Sverige, frivilligt eller med tvång. (Källa: SvD)
De myndigheter som kommer att omfattas av angiverilagen och därmed tvingas att ange papperslösa är Arbetsförmedlingen, Kronofogden, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Kriminalvården och Skatteverket.
Motargument 