Etikettarkiv: Kristdemokraterna

Artiklar

Jomshofs (SD) hangup på böneutrop

Med jämna mellanrum publicerar Sverigedemokraterna en propagandabild i sociala medier med ordalydelsen: ”Böneutrop hör inte hemma i Sverige”. I textem till postningen läser vi:

”Sverigedemokraterna har tidigare föreslagit ett nationellt förbud mot böneutrop eftersom vi anser att böneutrop inte hör hemma i Sverige. Alla människor har rätt till frihet från religiösa uttryck och religiös propaganda i det offentliga rummet. Förbjud böneutrop nu!” (Källa: SD:s Facebooksida)

På riksdagens hemsida går det att läsa motioner bakåt i tiden till 2012/2013. Varje år, med undantag av 22/23 och 23/24 har Richard Jomshof (SD) skrivit motionen ”Förbud mot böneutrop”.

Hittills har Jomshof inte fått särskilt stort gehör för sin åsikt. Ytterligare ett parti, Kristdemokraterna, har sedan 2018 också motionerat om ett nationellt förbud mot böneutrop. KD har dock inte varit lika explicita i debatten som SD, även om partiledare Ebba Busch redan 2018 också uttryckte sig positivt om ett förbud mot böneutrop.

I motionen, som haft i princip samma innehåll varje gång den lämnats in, läser vi bl a:

”Denna skillnad [dvs att kristna klockringningar är oartikulerade budskap till skillnad från böneutrop som är artikulerade, min anm.] är av avgörande betydelse vad gäller religionsfrihetens rätt till frihet från religiösa budskap på offentlig plats. Religionsfrihet innebär nämligen inte att man har rätt att göra vad som helst. Religionsfrihet innebär också en frihet från tvång, en frihet från religiösa uttryck och religiös propaganda i det offentliga rummet.” (Källa: Riksdagen.se)

Motargument har vid flera tillfällen redogjort för att Jomshofs återkommande motion om förbud mot böneutrop skulle kräva en grundlagsändring, då religionsfriheten som den står skriven inte proklamerar att religionsfrihet skulle innebära frihet från religion i det offentliga rummet. I Europakonventionen, som står över svensk lag, finns inte heller stöd för att kunna förbjuda böneutrop. I FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna åberopas rätten att ensam eller i gemenskap med andra utöva sin religion i det offentliga rummet. Också Diskrimineringslagen stödjer rätten till böneutrop i det offentliga rummet. I länkarna nedan kan du läsa mer om hur dessa lagar värnar religionsfriheten.

”Med anledning av vad som framförs ovan bör det vara förbjudet med böneutrop från moskéer. Frågan är dock större än så. En medborgares rätt till frihet från religiösa uttryck och religiös propaganda i det offentliga rummet gäller naturligtvis inte bara islam. Därför bör förbudet mot böneutrop gälla alla religioner.” (Källa: Riksdagen.se)

Detta avsnitt är ett sätt för Jomshof att ge sken av att han inte vill peka ut specifikt islam och muslimer. Det är en skenhelig manöver, då det är just det han repetitivt, i hätska ordalag, gjort under hela sin politiska karriär. Han har också varit föremål för att åtalas för hets mot folkgrupp. Det finns ingen annan religiös grupp i Sverige som önskar rätten till att kunna utföra böneutrop.

Som lagarna står skrivna idag är decibel-argumenten (böneutrop kräver polistillstånd) angående förbud mot böneutrop den enda möjligheten att stoppa böneutrop. Det är polisen som beviljar tillstånd till böneutrop med ljudnivån som avgörande faktor.

Lästips:

Sverigedemokraternas FB-sida

Expressen: Ebba Bush Thor: ”Böneutrop hör inte hemma i Sverige”

Riksdagen: Motion 2024/25:231 av Richard Jomshof (SD) Förbud mot böneutrop

Motargument: Att förbjuda böneutrop är förbjudet

Motargument: SD:s besatthet av böneutrop

Motargument: Myt: Religionsfrihet innebär ”frihet från religion”

Krönikor

KD:s eskalerade muslimhat

Kristdemokraterna är det parti i Tidöregeringen som, på många punkter, ligger närmast Sverigedemokraterna. En sak som numera förenar KD och SD är avskyn mot muslimer.

I grunden har KD och SD skilda ideologier vad gäller humanism, etik och människosyn. KD har historiskt sett värnat familjer och värderingar. På senare år verkar KD ha tappat bort sin ideologiska kompass.

På KD:s hemsida läser vi:

”Kristdemokrati står för demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund. Vi sätter människovärdet och familjen högt, och motarbetar alla former av totalitarism.” (Källa: Kristdemokraternas hemsida)

”Solidaritet kan definieras som den medmänsklighet och kärlek som utgår från den gyllene regeln – allt vad du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem. Vi vill värna alla människors liv, frihet och värdighet, oavsett geografiskt avstånd. Vi vill solidarisera oss med de svaga och förtryckta, sträva efter social rättvisa, utjämna strukturella orättvisor och skapa en rättvis fördelning av samhällets goda. Alla räknas och omfattas av samhällsgemenskapen. Detta kallar vi för solidaritetsprincipen.” (Källa: Kristdemokraternas hemsida)

I takt med att SD har vuxit, och varit ledande i skrämselpropagandan om islam och muslimer, har det banat väg för KD att flytta fram positionerna vad gäller muslimfientlig retorik. Alltsedan 2018, då den första motionen om att stoppa offentliga böneutrop skrevs av Christian Karlsson och Hans Eklind, och Ebba Busch uttalade sig offentligt om att ”böneutrop inte hör hemma i Sverige”, har KD blivit alltmer explicita vad gäller islam och muslimer. KD:s nya hållning är populistisk och kan vara ett sätt att försöka stjäla väljare från SD. Problemet är att den misstänkliggör en religiös minoritet.

I motionen som årligen återkommit används argumentet att religionsfrihet skulle innebära ”frihet från religion”, dvs att vi inte ska behöva utsättas för religion i det offentliga rummet. Detta argument har Motargument bemött många gånger. Det finns inget i grundlagen, Europakonventionen, som står över svensk lag, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna eller Diskrimineringslagen som uttrycker att vi skulle ha rätt att slippa religion i offentligheten.

Det var också 2018 som partiledare Ebba Busch för första gången uttryckte att KD vill förbjuda böneutrop. I en debattartikel i Expressen skrev hon och Lars Adaktusson bl a följande:

”För Kristdemokraterna är religionsfriheten central. Den är grundlagsfäst och ska så förbli.” (Källa: Expressen)

Debattartikeln är motsägelsefull, då Busch och Adaktusson å ena sidan säger sig värna religionsfriheten, och å andra sidan vill begränsa den.

Vi läser vidare i debattartikeln:

”Religionsfriheten är långtgående och ska värnas. Därför ska det till och med vara möjligt att knacka dörr för den som vill sprida ett religiöst budskap. Men det ska vara lika tillåtet för den boende att stänga den eller inte ens öppna om han eller hon inte önskar att nås av informationen.” (Källa: Expressen)

Motargument påminner om att som grundlagen och andra lagar står skrivna ska ingen behöva utsättas för religiösa yttringar i hemmet.

En av 15 punkter i KD:s ”Handlingsplan mot islamism, extremism och parallellsamhällen” från 2022 proklamerar ”Nej till institutionaliserade och återkommande böneutrop”, återigen med det felaktiga argumentet om vad religionsfrihet skulle innebära.

Likt SD försöker KD att ge sken av att de inte specifikt pekar ut islam och muslimer. Eva-Britt Sjöberg, gruppledare i KD Norrköping, påstår att

”Vi kristdemokrater säger nej till regelbundna institutionella utrop antingen de kommer från moskén, kristna kyrkor eller någon annanstans ifrån”. (Källa: Folkbladet)

Uttalandet är skenheligt mot bakgrund av att det inte finns några andra religiösa grupper i Sverige som önskar rätt till böneutrop.

I en intervju med Dagens Nyheter med rubriken ”Ebba Busch vill att EU betalar för återvandring: Islam måste anpassa sig” utvecklar Busch sin syn på islam och muslimer:

– Om vi inte klarar att stå upp mot ett islam som praktiseras på ett sätt som inte är förenligt med europeiska värderingar, då kommer Europa att gå förlorat. Islam måste anpassa sig, och de som inte är beredda att anpassa sin tillämpning av islam hör inte hemma i Europa eller i Sverige. (Källa: Dagens Nyheter)

Busch raljerar i intervjun om stening av kvinnor som inte bär slöja och att homosexuella kastas ut från höghus, och menar att personer som tycker att detta är rätt inte hör hemma i Europa ska ”flytta tillbaka till Iran eller Sudan”. På frågan om att dessa är brottsliga handlingar svarar Busch:

– Värderingsmässigt, och om islam tar sig uttryck på det sättet. Kontentan är att islam måste anpassa sig till den här bottenplattan, de grundläggande gemensamma värderingarna som gör Europa till Europa, som gör att vi kan leva i tolerans, fred och frihet med varandra. Det kräver också att vissa värderingar inte är valbara. Och är man inte beredd att ställa upp på det, då tycker jag att man ska ha förbrukat sin rätt att befinna sig här. (Källa: Dagens Nyheter)

Ebba Buschs och KD:s retorik är generaliserande och kollektivt skuldbeläggande. Det talas om att muslimer ska anpassa sig eller återvända hem. Det som ”glöms bort” är att islam är inte muslimer och muslimer är inte islam. Det finns många sätt att praktisera islam, och det finns många olika muslimer. Att bedriva häxjakt på islam och muslimer bidrar till ett splittrat och polariserat Sverige. Det är något som inte stämmer, med tanke på KD:s s k ”solidaritetsprincip”: ”allt vad du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem”.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Kristdemokraterna: Ideologi och principprogram

Riksdagen: Motion 2018/19:1751 Stoppa offentliga böneutrop

Kristdemokraternas Facebooksida

Expressen: Busch Thor: ”Böneutrop hör inte hemma i Sverige”

Expressen: Böneutropen påminner om islamistiskt förtryck

Folkbladet: Därför säger vi nej till böneutrop

Dagens Nyheter: Ebba Busch vill att EU betalar för återvandring: ”Islam måste anpassa sig”


Lästips:

Motargument: Myt: Religionsfrihet innebär ”frihet från religion”

Motargument: Att förbjuda böneutrop är förbjudet

I fokus, Krönikor

”Vi ska inte spekulera”

Krönika av Paula D

Vi ska inte spekulera. Vi ska inte tänka att en vit man som klär om till militärkläder och sen skjuter främst kvinnor med invandrarbakgrund kan ha agerat med rasistiska motiv. Nej, nej absolut inte. Att överhuvudtaget spekulera i att det handlade om rasism är rasism i sig.

Samtidigt är det helt okej att spekulera i att Salwan Momika dödades på grund av att han eldade koranen. Ja, vi kan till och med slå fast att det är vad det hela handlade om och att hans död därmed innebär en attack på hela det svenska samhället och kräver kraftfulla svar. Att det fortfarande är oklart vad motivet faktiskt var spelar ingen roll. Om någon som hetsat mot islam dör så MÅSTE det handla om att någon kränkt muslim bestämt sig för att personen ska dö.

Skärmdump från X 250211
Skärmdump från Alice Teodorescu Måews blogg 250211
Skärmdump från X 250211

Det är intressant att se hur Alice Teodorescu Måwe (KD) och hennes likar har noll problem med att göra koppling ”X sker och skapar en viss debatt som kan få någon att agera med våld” när det gäller muslimer, men när det kommer till vita västerländska män då kan samhällsdebatten och år av hetsande om inbördeskrig och samhällets kollaps pga invandrarna absolut inte ha med saken att göra. Hur denna dubbelmoral uppstår är inte ett dugg svårt att förstå.

Skärmdump från X 250219
Skärmdump från SVT 250211

För djupt rasistiska islamofober som Teodorescu Måwe är muslimer helt enkelt inte riktigt människor och det är därför bara förväntat att de ska ”bete sig som djur”. Medan vita västerlänningar ju är civiliserade och rimliga. Så när de begår det vidrigaste våldsdådet i svensk historia så måste det helt enkelt finnas rationella förklaringar. ”Han var rasist” ses inte som rationellt nog, alltså kan det inte vara skälet.

Krönika av Paula D

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

KD öppnar för SD

Sverigedemokraterna har sedan sitt intåg till riksdagen 2010 nått uppgångar i val efter val, trots att partiet kantats av allvarliga skandaler i en omfattning som inget annat riksdagsparti kommer i närheten av. SD lyckades bli näst största riksdagsparti och därmed det tyngsta regeringsunderlaget. Under nuvarande mandatperiod har de haft ett avgörande inflytande i regeringspolitikens utformning och riktning där deras ideologiska positioneringar förflyttas fram. Jimmie Åkesson är emellertid inte nöjd. Han har börjat skärpa tonen och ställa ultimatum: Efter nästa riksdagsval sitter SD antingen i regeringen eller i opposition.

Hur ställer sig övriga Tidöpartier till Åkessons utspel?

Jo, åtminstone ett Tidöparti har redan i början av det här året bekänt färg. I dagarna har Kristdemokraternas partistyrelse har nämligen beslutat om att stryka följande mening ur sin valplan:

”Att aktivt bilda majoritetsstyre tillsammans med partier som SD och V och andra partier som värderingsmässigt ligger långt ifrån kristdemokratisk ideologi bör däremot undvikas.” (Källa: SVT)

I ett pressmeddelande skriver KD att man ”kommer att arbeta för ett regeringssamarbete som resulterar i det bästa för Sverige”, vilket enligt KD innebär ”så mycket kristdemokratisk politik som möjligt”. Ironiskt nog hade partiledaren Ebba Busch inför valet 2018 yttrat att hon inte såg ett samarbete med SD som rimligt på 20 års sikt.

Att KD valt att ta detta stora steg säger något om de senaste 15 årens politiska utveckling i Sverige.

I början av 2010-talet var den politiska situation som vi befinner oss idag otänkbar. Hur svårt det må vara att föreställa det, men det fanns antirasistiskt motstånd inom betydande delar av borgerligheten. Det anordnades aktioner, demonstrationer och manifestationer för försvar av demokratin och mänskliga rättigheter. Det fanns en bred, antirasistisk folkrörelse över partigränserna där flera partier medverkade. Man var inte nödvändigtvis eniga om exempelvis arbetsmarknadsfrågor och den ekonomiska politiken, men man var överens om att slå vakt om demokratiska värden och principer, däribland om alla människors lika värde.

Spola fram 15 år och blicka ut det politiska landskapet idag. Begrunda vart vi har hamnat och hur långt förskjutningen mot högerextremismens tankegods har gått, liksom normaliseringen av rasism. Vad krävs för att inse hur utomordentligt farligt det är för demokratin att göra det vägval som KD gjort? Är demokratins värden och principer numera underordnat strävan efter att behålla regeringsmakten?

Emerich Roth och Hédi Fried, båda överlevande av Förintelsen, ägnade de sista åren av sina liv åt att varna för SD. Roth och Friéd visste mycket väl vad de talade om. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra började öppna dörren för SD 2017 skrev Roth följande till henne:

”Sverigedemokraterna är fortfarande Sverigedemokraterna. Det har de inte ens själva försökt ändra på. Allt som uppdagades efter att de lyckades komma in i riksdagen bekräftar för alla med förmåga till logiskt tänkande att ränderna inte gått ur. Att mörka och tysta duger inte. Inte ens namnet har de bytt. Det är sant att Sverigedemokraterna har bytt om till kostym och hyfsat
språket, men man behöver bara skrapa lite grand på ytan för att bli varse vilka idéer dessa kostymer hänger på och vilka krafter som döljer sig under det tunna ytskiktet.

Ondskan uppenbarar sig i olika skepnader, men oavsett vilka titlar den ger sig, är det samma hat och samma mekanismer som driver dagens hatare, som de jag upplevt tidigare i mitt liv. Om ni nu inte lyssnar på oss, som har överlevt Förintelsen och upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser, vilka ska ni då lyssna på när alla vittnen är borta?” (Källa: SvD)

Källor:

SVT: KD öppnar för att sitta i regering med SD

KD: Pressmeddelande 250117

Aftonbladet: Åkesson: ”Vi kommer att fälla alla regeringar där vi själva inte ingår”

GP: Inget SD-samarbete – ens på sikt

SvD: Förintelseöverlevaren: ”Kinberg Batra, du banar väg för ondskan”

Krönikor

Därför bör en nationell kulturkanon förkastas

Bland de större kulturpolitiska debatter som ägt rum i Sverige på senare år hör tveklöst frågan om införandet av en nationell kulturkanon. Frågan har under mandatperioden aktualiserats på grund av att regeringen Kristersson avser att införa denna typ av kanon.

Förslaget tycks vara ett krav från Sverigedemokraterna (SD) och Kristdemokraterna (KD), men ansvarigt statsråd för att förverkliga detta förslag är Parisa Liljestrand från Moderaterna (M). Som nytillträdd kulturminister berättade hon i en SVT-intervju att hon var positivt inställd och var övertygad om att en kulturkanon kunde fungera som en ”enande kraft” i ett splittrat och
polariserat samhälle.

I Tidöavtalet (s. 62) beskrivs uppdraget om tillsättning av en nationell kulturkanon på följande vis: ”Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.” Som man märker i denna avtalstext, framgår inga förklaringar kring vare sig relevans eller funktion som en nationell kulturkanon ska ha. Dock när regeringen i december 2023 beslutade om direktiven för den kommitté som skulle framlägga ett förslag på en nationell kulturkanon beskrev man att det skulle vara ”ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”.

Jag tillhör dem som anser att planerna på att införa en nationell kulturkanon bör skrotas helt och hållet. Utgångspunkten för min kritik är de nyckelord som anges i kommitténs uppdragsbeskrivning: ”bildning”, ”gemenskap” och ”inkludering”. Om jag ska sammanfatta min kritik i en enda mening, handlar det om att jag av principiella skäl anser att staten överhuvudtaget inte ska lägga beslag på enskilda konstnärers verk och än mindre av ideologiska skäl upphöja dem i nationens förmenta intresse.

När det gäller bildning, är den följdriktiga frågan hur man definierar detta begrepp. Ordet ”bildning” härrör från tyskans bildung, som tillkom under 1800-talet via bildningsromaner, det vill säga, skönlitterära berättelser om människors inre utveckling under livets gång. Insikten att människan inte är färdigutvecklad från allra första början, utan besitter förmågan att förändras genom kunskapsinhämtning. Den inre utvecklingen blev upphöjd till ett ideal under 1900-talet av en rad folkrörelser under 1900-talet, däribland arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Bildningsidealet kom att lägga grunden för framväxten av föreningslivet, studieförbund, folkbibliotek och folkhögskolor, och blev sedermera en svensk tradition. Enligt svenska Nationalencyklopedin positioneras bildningsbegreppet ofta i ett motsatsförhållande till utbildning: ”Medan utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, syftar bildning till en omvandling av hela människan”.

Den följdriktiga frågan är: kan bildning gå hand i hand med nationalism, vars ideologiska tankegods som idén om kulturkanon grundar sig på? Det är möjligt att det kan fungera under vissa omständigheter, förutsatt att man ställer stolthet åt sidan. Men, relationen mellan bildning och nationalism förblir ändå ansträngd och komplex eftersom det förhållandet skapar ett ständigt beroende av definitioner för att kunna stabiliseras – något som i sin tur vidare ständiga risker för uppluckringar, i samband med väsensskilt olika tolkningar när det hela ska konkretiseras och praktiseras.

Bildning grundar sig i ett öppet och kritiskt reflekterande förhållningssätt, som möjliggör inte bara intellektuell utveckling hos individen, utan i förlängningen tillgängliggör en mångfald av perspektiv, som inte är avhängig nationella tillhörigheter och gränser. En nationell kulturkanon riskerar att förstärka ett snävt, nationalistiskt perspektiv och därigenom skapa en statisk och steriliserad syn på kultur, som inte på något sätt avspeglar kulturbegreppets mångfacetterade rörlighet i tid och rum. Eller som Mats Malm, ständig sekreterare i Svenska Akademien, formulerade det: ”en nationell kanon sätter ideologi före litteraturens egen kraft”. I det här fallet en ideologi som nyttjar kulturkanon för att understödja kulturella och historiska narrativ i syfte att stärka en antydd större politisk agenda. Mot denna bakgrund riskerar man att förvanska bildningsbegreppets underliggande syfte, som är att kritiskt reflektera och analysera snarare än att bekräfta förutbestämda uppfattningar.

När det gäller gemenskap och inkludering på det sätt som regeringen åberopar, finns två grundläggande problem. För det första skapar man risker för osynliggörande av motsättningar och skiljelinjer som kultur ofta eftersträvar att exponera. Förutsättningen för att upprätthålla gemenskap och inkludering är att skapa så konfliktfria zoner som möjligt, men kultur har aldrig varit konfliktfri.

I likhet med statsvetaren Ulf Bjereld anser jag att en levande kultur bör utmana gränser, ifrågasätta maktstrukturer och avtäcka konfliktförhållanden. Några exempel på svenska kulturskapare som på olika sätt gjort just detta hör Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg, Vilhelm Moberg, Ingmar Bergman, Karin Boye, Sara Lidman och Elisabeth Ohlsson. Mig veterligen har ingen av dessa ägnat sin estetiska verksamhet av nationalistiska skäl, utan tvärtom genom konstens kraft och möjligheter har de ämnat levandegöra olika samhällskritiska och existentiella frågor. Hur hänger denna inställning samman med anspråket på samhällsgemenskap? Ska alla invånare göra en och samma tolkning av verkens innehåll för att upprätthålla en tillgjord konsensus?

För det andra tenderar en kulturkanon att dikteras av samhällsgrupper – företrädelsevis vita män från det övre samhällsskiktet – som historiskt sett haft dominerande inflytande, vilket skapar en normativ uppfattning om vad ”riktig” kultur bör vara. Uppfattningar som i praktiken underminerar strävandet efter både gemenskap och inkludering. Om andra grupper och deras kultur utesluts ur denna kulturkanon kan det skapa en oroväckande signaleffekt om att de inte fullt ut tillhör nationen. Kraften i den signaleffekten bör man aldrig underskatta.

Källor:

SVT: Nya kulturministern Parisa Liljestrand (M): ”Kulturkanon kan vara en enande kraft”

Tidöavtalet

Regeringen: En svensk kulturkanon ska tas fram

Nationalencyklopedin: Bildning

DN: Mats Malm: Svenska Akademien har inte till uppdrag att renodla svenskheten

Ulf Bjereld: Farorna med en kulturkanon

I fokus

Tidö: Angiverilagen – Vilka blir undantagna?

Skola, vård, socialtjänst och bibliotek kommer inte att omfattas av den nya angiverilagen, officiellt kallad informationsplikt. Det beskedet kom på en pressträff 26 november, efter att regeringens särskilda utredare presenterat sitt utlåtande.

Redan i Tidöavtalets första version för två år sedan avslöjades att Tidöpartierna, dvs regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna samt stödpartiet Sverigedemokraterna hade planer om att lagstifta om att offentlig sektor ska tvingas ange papperslösa, dvs anmäla dem till polisen eller Migrationsverket.

SD har tidigare inte velat se några undantag alls, men verkar nu ha ändrat ståndpunkt. L har under processens gång velat se undantag för hälso- och sjukvård, skola, socialtjänst och bibliotek.

På pressträffen förkunnade migrationsminister Johan Forssell (M):

– Samarbetspartierna är överens om att verksamheterna skola, vård, socialtjänst och bibliotek ska undantas från den föreslagna informationsplikten. (Källa: SvD)

Den särskilda utredaren Anita Linder förklarade förutsättningarna för sitt utlåtande om vilka yrkesgrupper som ska undantas:

– Det innebär att vi inte skulle leva upp till barnkonventionen eller vår egen inhemska lagstiftning. (Källa: SvD)

På frågan om huruvida angiverilagen kommer att få så stor effekt, mot bakgrund av att stora sektorer blir undantagna, svarar Forssell:

– Det här blir ett stort steg framåt. Utredningen bedömer att det är de berörda myndigheterna som sitter på informationen som behövs, och då är det ett väldigt tungt vägande argument. (Källa: SvD)

Forssell är hoppfull:

– Fler kommer att lämna Sverige, frivilligt eller med tvång. (Källa: SvD)

De myndigheter som kommer att omfattas av angiverilagen och därmed tvingas att ange papperslösa är Arbetsförmedlingen, Kronofogden, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Kriminalvården och Skatteverket.

Källor:

Tidöavtalet

SvD: Skol- och vårdpersonal undantas från angiverilagen

I fokus

Tolkavgift saknade lagstöd – hävs

14 februari 2024 beslutade regionfullmäktige i Blekinge om tolkavgifter vid läkarbesök i regionen. Avgifterna var tänkta att gälla personer som haft uppehållstillstånd i två år eller mer. Förslaget kritiserades av såväl jurister som vårdpersonal, eftersom det inte hade stöd i lagstiftning och riskerar patienters liv och hälsa.

Efter att en S-politiker samt organisationen Civil Rights Defenders överklagat till förvaltningsrätten har det nu slutligen hävts eftersom det saknat stöd i lag eller annan författning.

Lagmannen Claes Mårtensson kommenterar beslutet:

– Förvaltningsrätten har vid sin prövning funnit att en avgift för tolk inte utgör en vårdavgift i lagens mening. Det finns därmed inte stöd i hälso- och sjukvårdslagstiftningen för uttag av sådana avgifter. Eftersom regionen inte har presenterat något annat författningsstöd för avgiftsuttag har förvaltningsrätten upphävt beslutet om tolkavgift. Då förvaltningsrätten anser att det saknas författningsstöd för att ta ut tolkavgifter vid läkarbesök, och att beslutet redan på den grunden ska upphävas, saknas det anledning att pröva de av klagandena i övrigt anförda grunderna. (Källa: Domstol.se)

Beslutet, som klubbades igenom av Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna i Region Blekinge, stoppades redan i mars i väntan på slutgiltig dom. Nu har den slutgiltiga domen fallit och beslutet rivs.

SD i Region Blekinge har planer på att överklaga förvaltningsrättens dom. Gruppledaren Björn Tenland Nurhadi (SD) utvecklar:

– Vi räknar med att förlora i både förvaltningsrätt och kammarrätt och sedan få rätt i Högsta förvaltningsdomstolen. (Källa: Altinget)

Motargument välkomnar den slutgiltiga domen och att beslutet om tolkavgifter i Region Blekinge hävs. Detta mot bakgrund av att vi anser att säker vård ska ges på lika villkor.

Källor:

SVT: Klart: Tolkavgifter införs i vården i Blekinge

Domstol.se: Beslut om införande av tolkavgifter saknar författningsstöd

Syre: Tolkavgift i vården stoppas i väntan på dom

SR: Förvaltningsrätten: Tolkavgifterna stoppas i väntan på dom

Altinget: SD överklagar domstolens nej till tolkavgifter

I fokus

Tidö: Åtstramning av anhöriginvandringen

1 kommentar

Under en pressträff 9 juli 2024 presenterade migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) och Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, att de tillsätter en särskild utredare i uppdrag att se över hur villkoren för anhöriginvandring ska kunna skärpas ytterligare. Konsekvenserna av eventuella ändringar i regelverket gällande anhöriginvandring kommer att medföra att det blir svårare att beviljas uppehållstillstånd pga anknytning.

Malmer Stenergard utvecklar:

– Senare års omfattande invandring i kombination med bristande integration har bidragit till stora utmaningar med ett växande utanförskap. Att se över och ytterligare skärpa villkoren för anhöriginvandring är ett viktigt led i att vända utvecklingen och säkerställa en ansvarsfull, stram och långsiktigt hållbar migrationspolitik. (Källa: Regeringen.se)

– Utgångspunkten för utredarens arbete ska vara en stram reglering som inte går utöver vad som krävs enligt EU-rätten, och som fortsatt respekterar Sveriges internationella åtaganden i övrigt. (Källa:Regeringen.se)

Aspling preciserar syftet med utredningen:

– Regeringen vill kraftigt minska antalet asylsökande som söker sig till Sverige och antalet beviljade uppehållstillstånd. (Källa: Regeringen.se)

1 december 2023 trädde en del lagförändringar gällande anhöriginvandringen i kraft, bl a:

  • Höjd åldersgräns till 21 år på båda parter
  • Ändring i undantag för försörjningskrav för alternativt skyddsbehövande
  • Ändrad tidsfrist för kvotflyktingar

Den nya utredningen gällande åtstramningar gällande anhöriginvandring ska fokusera på:

  • Att försörjningskraven ska skärpas
  • Villkoren för anhöriginvandring till svenska medborgare
  • Krav på heltäckande sjukförsäkring för anhöriginvandrare
  • Ökad användning av DNA-analys för att bevisa biologist släktskap
  • Åtstramning av vilka familjemedlemmar som ska kunna vara anhöriginvandrare

Uppdraget ska redovisas senast 25 augusti 2025.

Tidöpartiernas s k paradigmskifte vad gäller åtstramningar i invandringspolitiken överlag står i stark kontrast till det som tidigare har varit tydliga kännetecken för Sverige, som t ex humanitet och öppenhet. Regeringen och SD har under de knappa två åren vid makten med all kraft visat att de är villiga att avkall på dessa kännetecken i syfte att skapa ”ordning och reda i migrationspolitiken”.

Källor:

Regeringen: Uppdrag om skärpta villkor för anhöriginvandring

Migrationsverket: Ändrade regler för anhö­ri­gin­vand­ring

I fokus

#EUVAL2024: S, C och L enda partier som inte samarbetar med extremister

1 kommentar

Idag, söndag 9 juni är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har bestämt dig för om du ska rösta, eller inte vet vilka du ska rösta på, är detta viktig läsning för dig. I EU-valet väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Din röst är nödvändig för att motverka att extremister får mer makt i EU och Sverige. Jag tänker i denna artikel berätta varför det är så viktigt för oss att gå och rösta även i detta valet.

Förra gången, 2019, röstade endast 55 % av röstberättigade i Sverige. Detta kan ställas i jämförelse med ca 80 % i riksdagsval. De två EU-länder som sticker ut och har överlägset flest antal röstare är Belgien och Luxemburg, där mellan 85 och 90 % av röstberättigade röstade senast.

8 partigrupper – 5 av dessa innehåller extremistpartier

Det finns i nuläget åtta partigrupper i Europaparlamentet. Högerextrema partier ingår i tre av dessa: Identity and Democracy (ID), European Conservatives and Reformists Group (ECR) och European People’s Party (EPP). Vänsterextrema partier ingår i två av de åtta partigrupperna: European United Left–Nordic Green Left (GUE-NGL) och Greens European Free Alliance (Greens/EFA). Flertalet av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna.

Sverigedemokraterna ingår i European Conservatives and Reformists (ECR). I denna partigrupp ingår exempelvis nationalkonservativa/högerextrempopulistiska Österrikes Frihetsparti (FPÖ), franska Marine Le Pens nystartade nationalistiska/högerextrempopulistiska National Rally (RN), polska nationalkonservativa/högerextrempopulistiska Lag och Rättvisa (PiS) och italienska nationalistiska/högerextrempopulistiska Lega.

Miljöpartiet ingår i Greens European Free Alliance (Greens/EFA). I denna partigrupp ingår vänsterextrema nationalisterna/EU-skeptiska Galician Nationalist Bloc (BNG).

Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, European Left + Nordic Green Left (GUE/NGL), en grupp som, till två tredjedelar, innehåller flera kommunistiska, marxist-leninistiska och vänsternationalistiska partier. Ett av partierna (Partida Comunista Portugues, PCP) har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol. Där ingår också exempelvis irländska vänsternationalisterna Sinn Féin och spanska, vänsterextrempopulistiska Podemos.

Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen European People’s Party (EPP). I denna partigrupp ingår t ex bulgariska, nationalkonservativa Union of Democratic Forces (SDS), estniska, nationalkonservativa Isamaa, rumänska nationalkonservativa och högerextrempopulistiska People’s Movement Party (PMP).

Kommer V, MP, M, KD och SD fortsätta samarbeta med extremister?

Ännu vet vi inte helt säkert vilka partigrupper dessa partier kommer att välja. Kommer de att stanna i de partigrupper de är del av nu, dvs partigrupper som innehåller extremistpartier? Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet.

Det finns flera skäl till att du ska rösta i EU-valet. Sedan Lissabonfördraget slöts 2009 har EU-parlamentarikerna fått större makt och beslutanderätten har blivit mer utbredd. Vi ska inte heller glömma att ca 60 % av all lagstiftning i Sveriges riksdag är beroende av EU. De viktigaste skälen är att EU, oavsett vad man tycker om det, påverkar samhället och din vardag väldigt mycket. Det handlar om EU:s inre marknad, jordbrukspolitik, klimat, arbetsmarknad, kampen mot terrorism, krishjälp, migration samt fri rörlighet för arbete och studier. Om svensk lagstiftning står i strid med EU-lagstiftning är det den senare som gäller.

De stora frågorna i såväl den svenska som den internationella debatten är klimatet och migrationen. Men det allra viktigaste argumentet för att rösta är att vara med och stoppa utvecklingen av den högerextremism som har vuxit sig allt starkare i Europa senaste decenniet. Individuellt har de flesta EU-länder inte särskilt stort inflytande på världspolitiken, men genom samarbete är EU en maktfaktor globalt sett.

Vårt val och vilka vi röstar på handlar uppenbarligen inte bara om vilket parti vi väljer. Vårt val och vilka vi röstar på, handlar även om vilka partigrupper dessa väljer att ingå i. På så sätt kan vi se till att antidemokrater på vänster- och högerflankerna inte får mer makt. Framför allt är det högerextremistiska partier som har skördat stora framgångar.

Detta är en förkortad version av den längre artikeln ”#EUVAL2024: Varför ska jag rösta?” Där finner du adekvata länkar.

I fokus

#EUVAL2024: Varför ska jag rösta?

1 kommentar

Idag, söndag 9 juni är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har bestämt dig för om du ska rösta, eller inte vet vilka du ska rösta på, är detta viktig läsning för dig. I EU-valet väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Din röst är nödvändig för att motverka att extremister får mer makt i EU och Sverige. Jag tänker i denna artikel berätta varför det är så viktigt för oss att gå och rösta även i detta valet.

Historiskt sett är vi dåliga på att rösta i EU-val. Förra gången, 2019, röstade 55 % av röstberättigade i Sverige. De två EU-länder som sticker ut och har överlägset flest antal röstare är Belgien och Luxemburg, där mellan 85 och 90 % av röstberättigade röstade senast (Källa: Europaparlamentet).

Det blåser hård kuling i EU. Blåsten består av högerextrema partier på frammarsch. I flera EU-länder har högerextrema partier makten. I ytterligare länder har högerextrema partier stort inflytande på den politik som förs i landet. Redan i förra EU-valet skördade högerextremismen stora framgångar.

8 partigrupper – 5 av dessa innehåller extremistpartier

Det finns i nuläget åtta partigrupper i Europaparlamentet. Högerextrema partier ingår i tre av dessa: Identity and Democracy (ID), European Conservatives and Reformists Group (ECR) och European People’s Party (EPP). Vänsterextrema partier ingår i två av de åtta partigrupperna: European United Left–Nordic Green Left (GUE-NGL) och Greens European Free Alliance (Greens/EFA). Flertalet av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna.

Sverigedemokraterna ingår i European Conservatives and Reformists (ECR). I denna partigrupp ingår exempelvis nationalkonservativa/högerextrempopulistiska Österrikes Frihetsparti (FPÖ), franska Marine Le Pens nystartade nationalistiska/högerextrempopulistiska National Rally (RN), polska nationalkonservativa/högerextrempopulistiska Lag och Rättvisa (PiS) och italienska nationalistiska/högerextrempopulistiska Lega.

Miljöpartiet ingår i Greens European Free Alliance (Greens/EFA). I denna partigrupp ingår vänsterextrema nationalisterna/EU-skeptiska Galician Nationalist Bloc (BNG).

Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, European Left + Nordic Green Left (GUE/NGL), en grupp som, till två tredjedelar, innehåller flera kommunistiska, marxist-leninistiska och vänsternationalistiska partier. Ett av partierna (Partida Comunista Portugues, PCP) har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol. Där ingår också exempelvis irländska vänsternationalisterna Sinn Féin och spanska, vänsterextrempopulisterna Podemos.

Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen European People’s Party (EPP). I denna partigrupp ingår t ex bulgariska, nationalkonservativa Union of Democratic Forces (SDS), estniska, nationalkonservativa Isamaa, rumänska nationalkonservativa/högerextrempopulistiska People’s Movement Party (PMP).

Bland partier i Europaparlamentet som inte ingår i någon partigrupp finner vi bl a ungerska, nationalkonservativa Fidesz – som sparkades ur partigruppen EPP med motiveringen att de är antidemokratiska – och ungerska etnonationalistiska/antisemitiska Jobbik, Greklands Kommunistiska Parti (KKE), med hammaren och skäran som partisymbol och italienska populisterna Femstjärnerörelsen (M5S). Vi kan också konstatera att tyska nationalkonervativa/högerextrempopulistiska Alternative für Deutschland (AfD) nyligen sparkats ur partigruppen ID pga kontroversiella uttalanden om SS från deras ledande politiker.

Kommer V, MP, M, KD och SD att fortsätta samarbeta med extremistpartier?

Ännu vet vi inte helt säkert vilka partigrupper som Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kommer att välja. Kommer de att stanna i de partigrupper de är del av nu, dvs partigrupper som innehåller extremistpartier? Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet.

Sverigedemokraterna är svårbedömda vad gäller vilken partigrupp de kommer att välja. Vi kan utgå ifrån att de kommer att sälla sig till en grupp innehållande EU-skeptiska, nationalkonservativa och högerextrema partier, alternativt väljer de att inte ingå i någon partigrupp alls.

Vänsterpartiet kommer med all säkerhet att fortsätta vara del av en partigrupp med mängder av kommunistiska partier.

Miljöpartiet kommer troligtvis att stanna i sin partigrupp där ett  vänsterextremt och nationalistiskt parti ingår.

Moderaterna och Kristdemokraterna kommer högst sannolikt att fortsätta samarbeta med nationalkonservativa och högerextrempopulistiska partier.

Inte förrän efter valet bestämmer sig partierna för vilken partigrupp de avser att ingå i.

60 % av vår lagstiftning är beroende av EU

Det finns flera skäl till att du ska rösta i EU-valet. Sedan Lissabonfördraget slöts 2009 har EU-parlamentarikerna fått större makt och beslutanderätten har blivit mer utbredd. Vi ska inte heller glömma att ca 60 % av all lagstiftning i Sveriges riksdag är beroende av EU. De viktigaste skälen är att EU, oavsett vad man tycker om det, påverkar samhället och din vardag väldigt mycket. Det handlar om EU:s inre marknad, jordbrukspolitik, klimat, arbetsmarknad, kampen mot terrorism, krishjälp, migration samt fri rörlighet för arbete och studier. Om svensk lagstiftning står i strid med EU-lagstiftning är det den senare som gäller.

De stora frågorna i såväl den svenska som den internationella debatten är klimatet och migrationen. Men det allra viktigaste argumentet för att rösta är att vara med och stoppa utvecklingen av den högerextremism som har vuxit sig allt starkare i Europa senaste decenniet. Individuellt har de flesta EU-länder inte särskilt stort inflytande på världspolitiken, men genom samarbete är EU en maktfaktor globalt sett.

EU – ett fredsprojekt som innehåller antidemokrater

EU är i grunden ett fredsprojekt, med sitt ursprung i efterkrigstidens Kol- och stålunionen 1952. I EU-valet har vi möjlighet att säkerställa att demokratin segrar, så att representationen i Europaparlamentet stämmer överens med hur folket vill att arbetet i EU ska fortlöpa.Vårt val och vilka vi röstar på handlar uppenbarligen inte bara  om vilket parti vi väljer. Vårt val och vilka vi röstar på, handlar även om vilka partigrupper dessa väljer att ingå i. På så sätt kan vi se till att antidemokrater på vänster- och högerflankerna inte får mer makt. Framför allt är det högerextremistiska partier som har skördat stora framgångar.

Vad vill du bidra med till människor i Europa? Känns det rätt att rösta på partier som samarbetar med kommunister, ultranationalister, fascister eller nazister? På söndag 9 juni röstar vi för ett öppensinnat och mänskligt Europa, ett Europa där alla får vara med. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet.

Marine Le Pen, partiledare för franska ultranationalistiska National Rally (RN), har flörtat med Giorgia Meloni, den högerextrempopulistiska och nationalkonservativa italienska premiärministern, om att starta en ny högerextrem ”supergrupp”. Le Pen har insett att de högerextrema partierna är väldigt splittrade i Europaparlamentet och ser möjlighet att forma en partigrupp som skulle kunna bli den näst största partigruppen i Europaparlamentet.