Detta är del 1 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om att medborgarskap är en rättighet – inte ett privilegium för de utvalda av regeringen.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
När statsminister Ulf Kristersson (M) i sociala medier proklamerar att ”det svenska medborgarskapet inte ska delas ut kravlöst” och att regeringen vill höja inkomstkravet till 20 000 kronor i månaden, handlar det inte om att skapa ett rättvisare samhälle eller främja bättre integration. Det handlar istället om att staten ska ägna sig åt fler godtyckliga, repressiva och odemokratiska beteenden som i sin tur leder bara till mer diskriminering, uppdelning och splittring.
Enligt moderna principer och idéer, i en demokrati är medborgarskap inte något en ska förtjäna – det är en rättighet. Demokratiska och medborgerliga principer som enligt EU:s konstitutionella dokument är även skapade på grund av dåliga och omänskliga historiska erfarenheter. Från historiska perioder när främst kvinnor, minoriteter, flyktingar behandlades illa, brutalt och orättvist bland annat genom till exempel nekande av fullvärdigt medborgarskap just med argument i stilen att de inte riktigt ”hör till” i landet.
Det är därför dagens demokratier som i EU har byggt in medborgarskapets status som en grundläggande rättighet. Offentliga institutioner som staten ska garantera detta – inte sätta upp hinder för att slippa ta ansvar. Staten ska inte heller på godtyckliga och odemokratiska sätt styra hur människor praktiserar sin medborgerliga liv.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons (M) Facebooksida.
Medborgarskap är en rättighet – inte ett privilegium för de utvalda av regeringen
När statsminister Ulf Kristersson (M) i sociala medier proklamerar att ”det svenska medborgarskapet inte ska delas ut kravlöst” och att regeringen vill höja inkomstkravet till 20 000 kronor i månaden, handlar det inte om att skapa ett rättvisare samhälle eller främja bättre integration. Det handlar istället om att staten ska ägna sig åt fler godtyckliga, repressiva och odemokratiska beteenden som i sin tur leder bara till mer diskriminering, uppdelning och splittring.
Enligt moderna principer och idéer, i en demokrati är medborgarskap inte något en ska förtjäna – det är en rättighet. Demokratiska och medborgerliga principer som enligt EU:s konstitutionella dokument är även skapade på grund av dåliga och omänskliga historiska erfarenheter. Från historiska perioder när främst kvinnor, minoriteter, flyktingar behandlades illa, brutalt och orättvist bland annat genom till exempel nekande av fullvärdigt medborgarskap just med argument i stilen att de inte riktigt ”hör till” i landet.
Det är därför dagens demokratier som i EU har byggt in medborgarskapets status som en grundläggande rättighet. Offentliga institutioner som staten ska garantera detta – inte sätta upp hinder för att slippa ta ansvar. Staten ska inte heller på godtyckliga och odemokratiska sätt styra hur människor praktiserar sin medborgerliga liv.
Myten om det kravlösa medborgarskapet
Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap:
Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling).
Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn).
Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig.
Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige.
Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid:
5 år för de flesta sökande.
4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
3 år om du är nordisk medborgare.
2 år om du är statslös eller erkänd flykting.
Ingen eller låg brottslighet.
Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN).
Godtyckliga åsikter maskerade som liberala värderingar
Att Kristersson bland annat talar om ”respekt för svenska värderingar” är särskilt problematiskt. Vilka värderingar? Vems? I praktiken är det ett kodord för assimilation och bild av svenskhet som är ofta godtycklig och nationalistisk.
Absurt nog använder regeringen här ofta just liberala, progressiva, universella värderingar som jämlikhet, jämställdhet, tolerans som argument för att exkludera människor samtidigt som regeringen är beroende av Sverigedemokraterna vars värderingar överlag är motsatsen till det regeringen formellt kommunicerar om.
Bland andra har forskaren Clara Sandelind visat hur just denna typ av retorik och fraser inte leder till ökad integration eller tillit utan snarare förstärker misstro och segregation. När staten kräver, framför allt genom godtyckliga och fördomsfulla beteenden, att invånare ska bevisa sin lojalitet, moral och kulturella anpassning, undergrävs tilliten i båda riktningar.
Medborgarskapet som ett “klassfilter”
Att höja inkomstkravet till 20 000 kronor per månad försvårar för breda grupper att nå medborgarskap: låginkomsttagare, deltidsarbetande, kvinnor, studenter, nyanlända. Det handlar inte om karaktär eftersom det handlar om klass.
Skulle regeringen applicera samma krav på redan existerande svenska medborgare, skulle vi i Sverige få ett samhälle där många SD-väljare inte kvalar in. Många av dem står utanför arbetsmarknaden, har låga inkomster och har samtidigt auktoritära, antidemokratiska eller extremistiska åsikter, värderingar och beteenden. Järnrörsskandalen, hot mot journalister, hatkampanjer och öppet rasistiska uttalanden har förekommit både bland SD:s företrädare och sympatisörer.
Ett förslag som skapar ett sämre samhälle rörande integration
Regeringens politik förbättrar inte integrationen. Den gör inte medborgarskapet ”finare” eller mer värdefullt. Den gör det bara svårare. Det är som att säga att en Volvo är bättre om den kostar 1,5 miljoner samtidigt som färre har råd att köpa och köra den.
Så varför gör regeringen det här? Svaret är: för att blidka en väljarkår som alltmer präglas av fördomar, rasism, populism, ilska och känslan av förlorad kontroll och bekvämlighet. Det är ett försök att skapa ordning, men inte genom rättvisa, utan genom godtycklighet och uteslutning. Det är ett sätt att erbjuda syndabockar till de som tror att deras liv blir bättre om andra får det sämre.
Forskning visar gång på gång att “kravbaserad” medborgarskapspolitik inte leder till bättre samhällsdelaktighet, inkludering och öppenhet. Det som krävs för integration är bland annat tillit, sociala nätverk, möjlighet att påverka, alltså inkluderande åtgärder.
Medborgarskap för vår tid – inte 1800-talet
Världen ser inte ut som den gjorde när nationalstaten skapades och blev en norm. Idag är människor mer uppkopplade globalt, rör sig över gränser, samarbetar över kontinenter. De verkliga hoten är inte invandrare som inte tjänar 20 000 kronor.
Det är bland annat frågor om klimatet, krig, artificiellt intelligens, digitalisering och mycket annat. För att möta dessa utmaningar behövs även nya former av medborgarskap, som bygger på inkludering, solidaritet och gemensamt ansvar, både lokalt och globalt.
Regeringen bör därför avsluta sin repressiva, godtyckliga och motsägelsefulla politik kring medborgarskap. Den stärker inte demokratin – den försvagar den. Den bygger inte gemenskap – den splittrar. Medborgarskap är något som ska förena och vara en rättighet för fler och inte något som ska kunna missbrukas genom godtyckliga metoder.
Tidöpartierna, dvs regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna med stöd av Sverigedemokraterna stoppar genom en lagändring möjligheten till s k ‘spårbyte’. Tidigare har avvisade asylsökande kunnat beviljas arbetstillstånd – förutsatt att de uppfyllt alla krav – utan att behöva lämna landet.Den nya lagen träder i kraft 1 april 2025.
Migrationsverket varnar nu för att det snabba avskaffandet av ‘spårbyte’, utan övergångsregler, kommer att påverka många som är i en pågående process. Den nya lagändringen står i strid med vad experter har uttryckt, nämligen att lagen hade behövt kompletteras med övergångsregler.
Usprungligen ingick ‘spårbytet’ i ett större lagpaket med syfte att reformera svenska arbetstillstånd. Lagpaketet var tänkt att träda i kraft i juni. Istället valde Tidöpartierna att lyfta ut ‘spårbyte’ och skynda på processen. Experterna har inte fått tillräckligt med tid att varna för konsekvenserna av lagen, inte minst med tanke på konsekvenserna för dem som direkt berörs.
De som tidigare valt ‘spårbyte’ och beviljats arbetstillstånd kommer inte att kunna förlänga sitt arbetstillstånd när det går ut. Den nya lagen kommer att kräva att man lämnar landet och ansöker från utlandet. I de flesta fall kommer de som inte får beslut före 1 april kunna kvalificera sig för en förlängning. I dagsläget väntar 2 000 personer på beslut.
Tidöpartierna viftar alltså bort kritiken och hävdar att syftet med att avskaffa ‘spårändringar ‘spårbyte’ är att skapa större incitament för personer med utvisningsbeslut att lämna Sverige.
Migrationsverket uppskattar att ungefär 4 700 personer som bor i Sverige kommer att påverkas av avskaffandet av ‘spårbyte’, vilket inte bara kommer att tvinga tidigare asylsökande som har använt detta alternativ att lämna landet, utan även deras familjer. Det snabba avskaffandet av ‘spårbyte’ innebär att många inte kommer att hinna förstå informationen innan det är för sent.
Med jämna mellanrum publicerar Sverigedemokraterna en propagandabild i sociala medier med ordalydelsen: ”Böneutrop hör inte hemma i Sverige”. I textem till postningen läser vi:
”Sverigedemokraterna har tidigare föreslagit ett nationellt förbud mot böneutrop eftersom vi anser att böneutrop inte hör hemma i Sverige. Alla människor har rätt till frihet från religiösa uttryck och religiös propaganda i det offentliga rummet. Förbjud böneutrop nu!” (Källa: SD:s Facebooksida)
På riksdagens hemsida går det att läsa motioner bakåt i tiden till 2012/2013. Varje år, med undantag av 22/23 och 23/24 har Richard Jomshof (SD) skrivit motionen ”Förbud mot böneutrop”.
Hittills har Jomshof inte fått särskilt stort gehör för sin åsikt. Ytterligare ett parti, Kristdemokraterna, har sedan 2018 också motionerat om ett nationellt förbud mot böneutrop. KD har dock inte varit lika explicita i debatten som SD, även om partiledare Ebba Busch redan 2018 också uttryckte sig positivt om ett förbud mot böneutrop.
I motionen, som haft i princip samma innehåll varje gång den lämnats in, läser vi bl a:
”Denna skillnad [dvs att kristna klockringningar är oartikulerade budskap till skillnad från böneutrop som är artikulerade, min anm.] är av avgörande betydelse vad gäller religionsfrihetens rätt till frihet från religiösa budskap på offentlig plats. Religionsfrihet innebär nämligen inte att man har rätt att göra vad som helst. Religionsfrihet innebär också en frihet från tvång, en frihet från religiösa uttryck och religiös propaganda i det offentliga rummet.” (Källa: Riksdagen.se)
Motargument har vid flera tillfällen redogjort för att Jomshofs återkommande motion om förbud mot böneutrop skulle kräva en grundlagsändring, då religionsfriheten som den står skriven inte proklamerar att religionsfrihet skulle innebära frihet från religion i det offentliga rummet. I Europakonventionen, som står över svensk lag, finns inte heller stöd för att kunna förbjuda böneutrop. I FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna åberopas rätten att ensam eller i gemenskap med andra utöva sin religion i det offentliga rummet. Också Diskrimineringslagen stödjer rätten till böneutrop i det offentliga rummet. I länkarna nedan kan du läsa mer om hur dessa lagar värnar religionsfriheten.
”Med anledning av vad som framförs ovan bör det vara förbjudet med böneutrop från moskéer. Frågan är dock större än så. En medborgares rätt till frihet från religiösa uttryck och religiös propaganda i det offentliga rummet gäller naturligtvis inte bara islam. Därför bör förbudet mot böneutrop gälla alla religioner.” (Källa: Riksdagen.se)
Detta avsnitt är ett sätt för Jomshof att ge sken av att han inte vill peka ut specifikt islam och muslimer. Det är en skenhelig manöver, då det är just det han repetitivt, i hätska ordalag, gjort under hela sin politiska karriär. Han har också varit föremål för att åtalas för hets mot folkgrupp. Det finns ingen annan religiös grupp i Sverige som önskar rätten till att kunna utföra böneutrop.
Som lagarna står skrivna idag är decibel-argumenten (böneutrop kräver polistillstånd) angående förbud mot böneutrop den enda möjligheten att stoppa böneutrop. Det är polisen som beviljar tillstånd till böneutrop med ljudnivån som avgörande faktor.
Kristdemokraterna är det parti i Tidöregeringen som, på många punkter, ligger närmast Sverigedemokraterna. En sak som numera förenar KD och SD är avskyn mot muslimer.
I grunden har KD och SD skilda ideologier vad gäller humanism, etik och människosyn. KD har historiskt sett värnat familjer och värderingar. På senare år verkar KD ha tappat bort sin ideologiska kompass.
På KD:s hemsida läser vi:
”Kristdemokrati står för demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund. Vi sätter människovärdet och familjen högt, och motarbetar alla former av totalitarism.” (Källa: Kristdemokraternas hemsida)
”Solidaritet kan definieras som den medmänsklighet och kärlek som utgår från den gyllene regeln – allt vad du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem. Vi vill värna alla människors liv, frihet och värdighet, oavsett geografiskt avstånd. Vi vill solidarisera oss med de svaga och förtryckta, sträva efter social rättvisa, utjämna strukturella orättvisor och skapa en rättvis fördelning av samhällets goda. Alla räknas och omfattas av samhällsgemenskapen. Detta kallar vi för solidaritetsprincipen.” (Källa: Kristdemokraternas hemsida)
I takt med att SD har vuxit, och varit ledande i skrämselpropagandan om islam och muslimer, har det banat väg för KD att flytta fram positionerna vad gäller muslimfientlig retorik. Alltsedan 2018, då den första motionen om att stoppa offentliga böneutrop skrevs av Christian Karlsson och Hans Eklind, och Ebba Busch uttalade sig offentligt om att ”böneutrop inte hör hemma i Sverige”, har KD blivit alltmer explicita vad gäller islam och muslimer. KD:s nya hållning är populistisk och kan vara ett sätt att försöka stjäla väljare från SD. Problemet är att den misstänkliggör en religiös minoritet.
I motionen som årligen återkommit används argumentet att religionsfrihet skulle innebära ”frihet från religion”, dvs att vi inte ska behöva utsättas för religion i det offentliga rummet. Detta argument har Motargument bemött många gånger. Det finns inget i grundlagen, Europakonventionen, som står över svensk lag, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna eller Diskrimineringslagen som uttrycker att vi skulle ha rätt att slippa religion i offentligheten.
”För Kristdemokraterna är religionsfriheten central. Den är grundlagsfäst och ska så förbli.” (Källa: Expressen)
Debattartikeln är motsägelsefull, då Busch och Adaktusson å ena sidan säger sig värna religionsfriheten, och å andra sidan vill begränsa den.
Vi läser vidare i debattartikeln:
”Religionsfriheten är långtgående och ska värnas. Därför ska det till och med vara möjligt att knacka dörr för den som vill sprida ett religiöst budskap. Men det ska vara lika tillåtet för den boende att stänga den eller inte ens öppna om han eller hon inte önskar att nås av informationen.” (Källa: Expressen)
Motargument påminner om att som grundlagen och andra lagar står skrivna ska ingen behöva utsättas för religiösa yttringar i hemmet.
En av 15 punkter i KD:s ”Handlingsplan mot islamism, extremism och parallellsamhällen” från 2022 proklamerar ”Nej till institutionaliserade och återkommande böneutrop”, återigen med det felaktiga argumentet om vad religionsfrihet skulle innebära.
Likt SD försöker KD att ge sken av att de inte specifikt pekar ut islam och muslimer. Eva-Britt Sjöberg, gruppledare i KD Norrköping, påstår att
”Vi kristdemokrater säger nej till regelbundna institutionella utrop antingen de kommer från moskén, kristna kyrkor eller någon annanstans ifrån”. (Källa: Folkbladet)
Uttalandet är skenheligt mot bakgrund av att det inte finns några andra religiösa grupper i Sverige som önskar rätt till böneutrop.
I en intervju med Dagens Nyheter med rubriken ”Ebba Busch vill att EU betalar för återvandring: Islam måste anpassa sig” utvecklar Busch sin syn på islam och muslimer:
– Om vi inte klarar att stå upp mot ett islam som praktiseras på ett sätt som inte är förenligt med europeiska värderingar, då kommer Europa att gå förlorat. Islam måste anpassa sig, och de som inte är beredda att anpassa sin tillämpning av islam hör inte hemma i Europa eller i Sverige. (Källa: Dagens Nyheter)
Busch raljerar i intervjun om stening av kvinnor som inte bär slöja och att homosexuella kastas ut från höghus, och menar att personer som tycker att detta är rätt inte hör hemma i Europa ska ”flytta tillbaka till Iran eller Sudan”. På frågan om att dessa är brottsliga handlingar svarar Busch:
– Värderingsmässigt, och om islam tar sig uttryck på det sättet. Kontentan är att islam måste anpassa sig till den här bottenplattan, de grundläggande gemensamma värderingarna som gör Europa till Europa, som gör att vi kan leva i tolerans, fred och frihet med varandra. Det kräver också att vissa värderingar inte är valbara. Och är man inte beredd att ställa upp på det, då tycker jag att man ska ha förbrukat sin rätt att befinna sig här. (Källa: Dagens Nyheter)
Ebba Buschs och KD:s retorik är generaliserande och kollektivt skuldbeläggande. Det talas om att muslimer ska anpassa sig eller återvända hem. Det som ”glöms bort” är att islam är inte muslimer och muslimer är inte islam. Det finns många sätt att praktisera islam, och det finns många olika muslimer. Att bedriva häxjakt på islam och muslimer bidrar till ett splittrat och polariserat Sverige. Det är något som inte stämmer, med tanke på KD:s s k ”solidaritetsprincip”: ”allt vad du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem”.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vi ska inte spekulera. Vi ska inte tänka att en vit man som klär om till militärkläder och sen skjuter främst kvinnor med invandrarbakgrund kan ha agerat med rasistiska motiv. Nej, nej absolut inte. Att överhuvudtaget spekulera i att det handlade om rasism är rasism i sig.
Samtidigt är det helt okej att spekulera i att Salwan Momika dödades på grund av att han eldade koranen. Ja, vi kan till och med slå fast att det är vad det hela handlade om och att hans död därmed innebär en attack på hela det svenska samhället och kräver kraftfulla svar. Att det fortfarande är oklart vad motivet faktiskt var spelar ingen roll. Om någon som hetsat mot islam dör så MÅSTE det handla om att någon kränkt muslim bestämt sig för att personen ska dö.
Skärmdump från X 250211Skärmdump från Alice Teodorescu Måews blogg 250211Skärmdump från X 250211
Det är intressant att se hur Alice Teodorescu Måwe (KD) och hennes likar har noll problem med att göra koppling ”X sker och skapar en viss debatt som kan få någon att agera med våld” när det gäller muslimer, men när det kommer till vita västerländska män då kan samhällsdebatten och år av hetsande om inbördeskrig och samhällets kollaps pga invandrarna absolut inte ha med saken att göra. Hur denna dubbelmoral uppstår är inte ett dugg svårt att förstå.
Skärmdump från X 250219Skärmdump från SVT 250211
För djupt rasistiska islamofober som Teodorescu Måwe är muslimer helt enkelt inte riktigt människor och det är därför bara förväntat att de ska ”bete sig som djur”. Medan vita västerlänningar ju är civiliserade och rimliga. Så när de begår det vidrigaste våldsdådet i svensk historia så måste det helt enkelt finnas rationella förklaringar. ”Han var rasist” ses inte som rationellt nog, alltså kan det inte vara skälet.
Krönika av Paula D
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sverigedemokraterna har sedan sitt intåg till riksdagen 2010 nått uppgångar i val efter val, trots att partiet kantats av allvarliga skandaler i en omfattning som inget annat riksdagsparti kommer i närheten av. SD lyckades bli näst största riksdagsparti och därmed det tyngsta regeringsunderlaget. Under nuvarande mandatperiod har de haft ett avgörande inflytande i regeringspolitikens utformning och riktning där deras ideologiska positioneringar förflyttas fram. Jimmie Åkesson är emellertid inte nöjd. Han har börjat skärpa tonen och ställa ultimatum: Efter nästa riksdagsval sitter SD antingen i regeringen eller i opposition.
Hur ställer sig övriga Tidöpartier till Åkessons utspel?
Jo, åtminstone ett Tidöparti har redan i början av det här året bekänt färg. I dagarna har Kristdemokraternas partistyrelse har nämligen beslutat om att stryka följande mening ur sin valplan:
”Att aktivt bilda majoritetsstyre tillsammans med partier som SD och V och andra partier som värderingsmässigt ligger långt ifrån kristdemokratisk ideologi bör däremot undvikas.” (Källa: SVT)
I ett pressmeddelande skriver KD att man ”kommer att arbeta för ett regeringssamarbete som resulterar i det bästa för Sverige”, vilket enligt KD innebär ”så mycket kristdemokratisk politik som möjligt”. Ironiskt nog hade partiledaren Ebba Busch inför valet 2018 yttrat att hon inte såg ett samarbete med SD som rimligt på 20 års sikt.
Att KD valt att ta detta stora steg säger något om de senaste 15 årens politiska utveckling i Sverige.
I början av 2010-talet var den politiska situation som vi befinner oss idag otänkbar. Hur svårt det må vara att föreställa det, men det fanns antirasistiskt motstånd inom betydande delar av borgerligheten. Det anordnades aktioner, demonstrationer och manifestationer för försvar av demokratin och mänskliga rättigheter. Det fanns en bred, antirasistisk folkrörelse över partigränserna där flera partier medverkade. Man var inte nödvändigtvis eniga om exempelvis arbetsmarknadsfrågor och den ekonomiska politiken, men man var överens om att slå vakt om demokratiska värden och principer, däribland om alla människors lika värde.
Spola fram 15 år och blicka ut det politiska landskapet idag. Begrunda vart vi har hamnat och hur långt förskjutningen mot högerextremismens tankegods har gått, liksom normaliseringen av rasism. Vad krävs för att inse hur utomordentligt farligt det är för demokratin att göra det vägval som KD gjort? Är demokratins värden och principer numera underordnat strävan efter att behålla regeringsmakten?
Emerich Roth och Hédi Fried, båda överlevande av Förintelsen, ägnade de sista åren av sina liv åt att varna för SD. Roth och Friéd visste mycket väl vad de talade om. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra började öppna dörren för SD 2017 skrev Roth följande till henne:
”Sverigedemokraterna är fortfarande Sverigedemokraterna. Det har de inte ens själva försökt ändra på. Allt som uppdagades efter att de lyckades komma in i riksdagen bekräftar för alla med förmåga till logiskt tänkande att ränderna inte gått ur. Att mörka och tysta duger inte. Inte ens namnet har de bytt. Det är sant att Sverigedemokraterna har bytt om till kostym och hyfsat språket, men man behöver bara skrapa lite grand på ytan för att bli varse vilka idéer dessa kostymer hänger på och vilka krafter som döljer sig under det tunna ytskiktet.
Ondskan uppenbarar sig i olika skepnader, men oavsett vilka titlar den ger sig, är det samma hat och samma mekanismer som driver dagens hatare, som de jag upplevt tidigare i mitt liv. Om ni nu inte lyssnar på oss, som har överlevt Förintelsen och upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser, vilka ska ni då lyssna på när alla vittnen är borta?” (Källa: SvD)
Bland de större kulturpolitiska debatter som ägt rum i Sverige på senare år hör tveklöst frågan om införandet av en nationell kulturkanon. Frågan har under mandatperioden aktualiserats på grund av att regeringen Kristersson avser att införa denna typ av kanon.
Förslaget tycks vara ett krav från Sverigedemokraterna (SD) och Kristdemokraterna (KD), men ansvarigt statsråd för att förverkliga detta förslag är Parisa Liljestrand från Moderaterna (M). Som nytillträdd kulturminister berättade hon i en SVT-intervju att hon var positivt inställd och var övertygad om att en kulturkanon kunde fungera som en ”enande kraft” i ett splittrat och polariserat samhälle.
I Tidöavtalet (s. 62) beskrivs uppdraget om tillsättning av en nationell kulturkanon på följande vis: ”Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.” Som man märker i denna avtalstext, framgår inga förklaringar kring vare sig relevans eller funktion som en nationell kulturkanon ska ha. Dock när regeringen i december 2023 beslutade om direktiven för den kommitté som skulle framlägga ett förslag på en nationell kulturkanon beskrev man att det skulle vara ”ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”.
Jag tillhör dem som anser att planerna på att införa en nationell kulturkanon bör skrotas helt och hållet. Utgångspunkten för min kritik är de nyckelord som anges i kommitténs uppdragsbeskrivning: ”bildning”, ”gemenskap” och ”inkludering”. Om jag ska sammanfatta min kritik i en enda mening, handlar det om att jag av principiella skäl anser att staten överhuvudtaget inte ska lägga beslag på enskilda konstnärers verk och än mindre av ideologiska skäl upphöja dem i nationens förmenta intresse.
När det gäller bildning, är den följdriktiga frågan hur man definierar detta begrepp. Ordet ”bildning” härrör från tyskans bildung, som tillkom under 1800-talet via bildningsromaner, det vill säga, skönlitterära berättelser om människors inre utveckling under livets gång. Insikten att människan inte är färdigutvecklad från allra första början, utan besitter förmågan att förändras genom kunskapsinhämtning. Den inre utvecklingen blev upphöjd till ett ideal under 1900-talet av en rad folkrörelser under 1900-talet, däribland arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Bildningsidealet kom att lägga grunden för framväxten av föreningslivet, studieförbund, folkbibliotek och folkhögskolor, och blev sedermera en svensk tradition. Enligt svenska Nationalencyklopedin positioneras bildningsbegreppet ofta i ett motsatsförhållande till utbildning: ”Medan utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, syftar bildning till en omvandling av hela människan”.
Den följdriktiga frågan är: kan bildning gå hand i hand med nationalism, vars ideologiska tankegods som idén om kulturkanon grundar sig på? Det är möjligt att det kan fungera under vissa omständigheter, förutsatt att man ställer stolthet åt sidan. Men, relationen mellan bildning och nationalism förblir ändå ansträngd och komplex eftersom det förhållandet skapar ett ständigt beroende av definitioner för att kunna stabiliseras – något som i sin tur vidare ständiga risker för uppluckringar, i samband med väsensskilt olika tolkningar när det hela ska konkretiseras och praktiseras.
Bildning grundar sig i ett öppet och kritiskt reflekterande förhållningssätt, som möjliggör inte bara intellektuell utveckling hos individen, utan i förlängningen tillgängliggör en mångfald av perspektiv, som inte är avhängig nationella tillhörigheter och gränser. En nationell kulturkanon riskerar att förstärka ett snävt, nationalistiskt perspektiv och därigenom skapa en statisk och steriliserad syn på kultur, som inte på något sätt avspeglar kulturbegreppets mångfacetterade rörlighet i tid och rum. Eller som Mats Malm, ständig sekreterare i Svenska Akademien, formulerade det: ”en nationell kanon sätter ideologi före litteraturens egen kraft”. I det här fallet en ideologi som nyttjar kulturkanon för att understödja kulturella och historiska narrativ i syfte att stärka en antydd större politisk agenda. Mot denna bakgrund riskerar man att förvanska bildningsbegreppets underliggande syfte, som är att kritiskt reflektera och analysera snarare än att bekräfta förutbestämda uppfattningar.
När det gäller gemenskap och inkludering på det sätt som regeringen åberopar, finns två grundläggande problem. För det första skapar man risker för osynliggörande av motsättningar och skiljelinjer som kultur ofta eftersträvar att exponera. Förutsättningen för att upprätthålla gemenskap och inkludering är att skapa så konfliktfria zoner som möjligt, men kultur har aldrig varit konfliktfri.
I likhet med statsvetaren Ulf Bjereld anser jag att en levande kultur bör utmana gränser, ifrågasätta maktstrukturer och avtäcka konfliktförhållanden. Några exempel på svenska kulturskapare som på olika sätt gjort just detta hör Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg, Vilhelm Moberg, Ingmar Bergman, Karin Boye, Sara Lidman och Elisabeth Ohlsson. Mig veterligen har ingen av dessa ägnat sin estetiska verksamhet av nationalistiska skäl, utan tvärtom genom konstens kraft och möjligheter har de ämnat levandegöra olika samhällskritiska och existentiella frågor. Hur hänger denna inställning samman med anspråket på samhällsgemenskap? Ska alla invånare göra en och samma tolkning av verkens innehåll för att upprätthålla en tillgjord konsensus?
För det andra tenderar en kulturkanon att dikteras av samhällsgrupper – företrädelsevis vita män från det övre samhällsskiktet – som historiskt sett haft dominerande inflytande, vilket skapar en normativ uppfattning om vad ”riktig” kultur bör vara. Uppfattningar som i praktiken underminerar strävandet efter både gemenskap och inkludering. Om andra grupper och deras kultur utesluts ur denna kulturkanon kan det skapa en oroväckande signaleffekt om att de inte fullt ut tillhör nationen. Kraften i den signaleffekten bör man aldrig underskatta.
Skola, vård, socialtjänst och bibliotek kommer inte att omfattas av den nya angiverilagen, officiellt kallad informationsplikt. Det beskedet kom på en pressträff 26 november, efter att regeringens särskilda utredare presenterat sitt utlåtande.
Redan i Tidöavtalets första version för två år sedan avslöjades att Tidöpartierna, dvs regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna samt stödpartiet Sverigedemokraterna hade planer om att lagstifta om att offentlig sektor ska tvingas ange papperslösa, dvs anmäla dem till polisen eller Migrationsverket.
SD har tidigare inte velat se några undantag alls, men verkar nu ha ändrat ståndpunkt. L har under processens gång velat se undantag för hälso- och sjukvård, skola, socialtjänst och bibliotek.
På pressträffen förkunnade migrationsminister Johan Forssell (M):
– Samarbetspartierna är överens om att verksamheterna skola, vård, socialtjänst och bibliotek ska undantas från den föreslagna informationsplikten. (Källa: SvD)
Den särskilda utredaren Anita Linder förklarade förutsättningarna för sitt utlåtande om vilka yrkesgrupper som ska undantas:
– Det innebär att vi inte skulle leva upp till barnkonventionen eller vår egen inhemska lagstiftning. (Källa: SvD)
På frågan om huruvida angiverilagen kommer att få så stor effekt, mot bakgrund av att stora sektorer blir undantagna, svarar Forssell:
– Det här blir ett stort steg framåt. Utredningen bedömer att det är de berörda myndigheterna som sitter på informationen som behövs, och då är det ett väldigt tungt vägande argument. (Källa: SvD)
Forssell är hoppfull:
– Fler kommer att lämna Sverige, frivilligt eller med tvång. (Källa: SvD)
De myndigheter som kommer att omfattas av angiverilagen och därmed tvingas att ange papperslösa är Arbetsförmedlingen, Kronofogden, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Kriminalvården och Skatteverket.
14 februari 2024 beslutade regionfullmäktige i Blekinge om tolkavgifter vid läkarbesök i regionen. Avgifterna var tänkta att gälla personer som haft uppehållstillstånd i två år eller mer. Förslaget kritiserades av såväl jurister som vårdpersonal, eftersom det inte hade stöd i lagstiftning och riskerar patienters liv och hälsa.
Efter att en S-politiker samt organisationen Civil Rights Defenders överklagat till förvaltningsrätten har det nu slutligen hävts eftersom det saknat stöd i lag eller annan författning.
Lagmannen Claes Mårtensson kommenterar beslutet:
– Förvaltningsrätten har vid sin prövning funnit att en avgift för tolk inte utgör en vårdavgift i lagens mening. Det finns därmed inte stöd i hälso- och sjukvårdslagstiftningen för uttag av sådana avgifter. Eftersom regionen inte har presenterat något annat författningsstöd för avgiftsuttag har förvaltningsrätten upphävt beslutet om tolkavgift. Då förvaltningsrätten anser att det saknas författningsstöd för att ta ut tolkavgifter vid läkarbesök, och att beslutet redan på den grunden ska upphävas, saknas det anledning att pröva de av klagandena i övrigt anförda grunderna. (Källa: Domstol.se)
SD i Region Blekinge har planer på att överklaga förvaltningsrättens dom. Gruppledaren Björn Tenland Nurhadi (SD) utvecklar:
– Vi räknar med att förlora i både förvaltningsrätt och kammarrätt och sedan få rätt i Högsta förvaltningsdomstolen. (Källa: Altinget)
Motargument välkomnar den slutgiltiga domen och att beslutet om tolkavgifter i Region Blekinge hävs. Detta mot bakgrund av att vi anser att säker vård ska ges på lika villkor.
Motargument 