Etikettarkiv: historia

Krönikor

I krig är lögn och list det främsta vapnet

Gästkrönika av Gunnar Thorell

Jag tror flertalet i Sverige har svårt att förstå hur ”respektabel” nationalsocialismen verkade vara, sedd från vår horisont före 1945. Genom tidsavståndet läser vi av den som ”ond”, ”grotesk”, ”orimlig” – så såg det inte ut då!

När Tyskland gick igenom sin metamorfos från en demokrati med Europas starkaste vänster, till en militariserad diktatur skedde det med små steg, i det stora hela (och trots våldet) på demokratisk väg.

En väsentlig sak i det här förvandlingsnumret var anti-intellektualismen – att en generation av intellektuella (läkare, jurister, arkitekter, redaktörer etc) valde att bortse från uppdraget att kritisera makten. De accepterade istället ett inslag av bedräglighet och våld. Man började se det senare som nödvändigt, för att skapa lag och ordning.

Speciellt tydligt blev konformismen och förnekandet av vad som hände, i ett litet land, som på avstånd beundrade det Stora Kulturlandet (som Tyskland benämndes på den tiden).

Få kritiserade nazismen

Det var inte många personer i Sverige som stod upp i offentligheten och kritiserade nationalsocialismen före 1943 (slaget vid Stalingrad). De som gjorde det (Anton Selander, Torgny Segerstedt, Ture Nerman) hutades åt, hindrades eller förföljdes.

På ett antikvariat kom jag över en samling av tidskriften Tidsrevyn, en nazistisk tidskrift som gavs ut på svenska. Det slående är vilken klass de svenska nazisterna hade på sin propaganda. Det märks ingenting av de hätska utfall som vi i efterhand vant oss vid i skildringarna av nazismen.

Stilen, sättet att skriva, grundvärderingarna, liknar de gängse i Sverige på den tiden.

just.Luc / Foter / CC BY-NC-SA

Min poäng är att övergången från demokrati och fred, till militarisering och fascism sker genom en hegemonisk process. Viktiga delar av de etablerade intellektuella överger sin tidigare position, ansluter sig i tysthet till ett ”nytt perspektiv”.

Det är inte de ”extrema” (järnrörsförsedda) som går i spetsen för den här förvandlingen, utan snarare typen Albert Speer. De med god ställning och god bildning, som tror sig ha något att vinna på konformitet.

Modern militarisering – utan debatt

Det som skrämmer idag är oviljan att se och granska förändringarna i USA – t.ex. införandet av NDAA-lagen och Patriot-lagen, accepterandet av tortyr, accepterande av Israels övervåld mot palestinierna. Det finns ett stillatigande inför ”vårt eget”, det vill säga Västvärldens angreppskrig och subversion i Mellanöstern och Afrika.

Det som skrämmer är den i grunden falska självbild som vuxit fram i media – som pekar ut ett militärt hot mot Väst från muslimska länder som Iran, Syrien (tidigare Irak, Libanon, Afghanistan). Länder som skapats, eller vars gränser dragits, genom kolonialmakterna (Europeiska nationer). Länder som inte utgjort något ”hot” sen 1500-talet (belägringen av Wien).

Den militära doktrinen (USAs) är att länder, underlägsna våra egna måste angripas ”i förebyggande syfte”, för ”vår” säkerhet. Extrema grupper till höger rör sig i stort sett i takt med den här massmediala ortodoxin – hyllar USAs och Israels militarism. De underblåser fientlighet mot människor som flyr från krigen i Mellanöstern och Afrika – där också Sverige numera är inblandat.

Skandaljournalistik eller förnuftsargument?

Som jag ser det har SD i grunden inte bemötts av förnuftsargument, utan snarare med försmädlighet, försök att skandalisera personer. Samma irrationella tendens märktes när Breivik förklarades vara ”psykiskt sjuk”.

Ointresset i Sverige för lagförändringarna i USA (NDAA, Patriot Act) ter sig olycksbådande. Finns det överhuvudtaget några ”kättare” som kan förmedla kritisk självinsikt i svenska massmedia? Få undantag: Åsa Linderborg, Maj Wechselman, Dror Feiler, Mattias Gardell, Jan Guillou, Donald Boström en handfull oberoende – själva ibland vacklande, attackerade som ”antisemiter”, anklagade för att vara ”konspirationsteoretiker”.

I det anglosaxiska språkområdet, är oppositionen mot militarism starkare. Många flera röster, vilket märks främst på internet. (1) Wikileaks till exempel. (Jfr det svenska mediedrevet mot Julian Assange)

Om de nuvarande konflikterna leder till världskrig, kommer det att bli en förödelse långt värre än Andra Världskrigets.

/ Gunnar Thorell

Fotnot

(1)
Kanadensiska Global Research. Truthout. Information Clearinghouse. (=Läsarfinansierade medier). Democracy Now (Amy Goodman).

Artiklar

Kåldolmens dag 30 november

Vi på Motargument vill gärna rekommendera ett evenemang den 30 november i Kungsträdgården, Stockholm. Kåldolmens dag. 12.00-13.30. Så här beskrivs evenemanget av arrangörerna!

Succén är tillbaka! Kom och fira det svenska kulturarvet med folkmusik, kåldolmar och kaffe – svenska nationalsymboler med invandrarbakgrund. Vi bjuder på gratis lunch, musik, dans, karoliner och muskedunder!


VARFÖR FIRAR VI KÅLDOLMENS DAG? …

Vårt land och vår kultur har alltid formats i utbyte med resten av världen. Utan öppenhet och nyfikenhet sker ingen kulturell utveckling. Kåldolmar är goda att äta och ett gott exempel på detta. Under 1700-talet anpassade svenska kockar den turkiska rätten dolma efter svenska förhållanden och ersatte vinbladen med kålblad. Idag är kåldolmar en självklar del av den svenska husmanskosten.
Idag finns det många som ser det mångkulturella samhället som ett hot mot den svenska kulturen. Men det vi nu ser som typiskt svenskt – kungahuset, flaggan, midsommar, nubbe, demokratin, kåldolmarna, osv – kom en gång utifrån. Om någon för länge sedan hade skyddat oss mot utländskt inflytande, hade vi alltså inte haft den svenska kultur som vissa nu vill skydda mot utländskt inflytande.

VARMT VÄLKOMNA ÖNSKAR KÅLDOLMENS VÄNNER!

————————–
UR MUSIKPROGRAMMET

1700-talet var en tid av intensivt musikutbyte. Från det Osmanska riket hämtades rytmer, melodier och instrument. Kåldolmens dag har glädjen att presentera ett antal framstående musiker och dansare som på ett liknande sätt låter sig inspireras över gränserna.
Marque Gilmore med Anton Schneider & Pia Pohjakallio
Marque är världsberömd slagverkare, född i USA men numera bosatt i Skarpnäck. Turnerar i stora delar av världen. Marque framträder tillsammans med folkdansaren Anton Schneider och flamencodansaren Pia ”la Ardilla del Norte” Pohjakallio. Marque ger också en fullängdskonsert på Stallet Folk- och Världsmusikscen klockan 20.
Burcu Ada & Kudret Ada
Burcu är klassiskt skolad vid de bästa seminarierna i Turkiet och mycket erkänd i sitt gamla hemland. Numera bor hon i Hjulsta tillsammans med sin man Kudret Ada, som spelar luta och slagverk.
Emilia Amper
Regerande världsmästare på nyckelharpa och en av Sveriges ledande folkmusiker. Har Grammynominerats två gånger i USA.
Konferencier: Esmeralda Moberg
Folksångerska, tonsättare och skådespelerska. Programledare för Folke, Sveriges Radios program för folk- och världsmusik.

_____________

KÅLDOLMENS DAG arrangeras i Kungsträdgården av KÅLDOLMENS VÄNNER i samarbete med Stockholms stift, Judiska församlingen, Islamiska förbundet, Sveriges hembygdsförbund, Stockholms läns hembygdsförbund, Riksförbundet för folkmusik och dans, Svenska folkdansringen, Sveriges spelmäns riksförbund, Eric Sahlström-institutet, Globala gymnasiet, ABF och Sensus.

Tack till karolinerna i Norrtelge Compagnie!

Krönikor, Myter

Skånska Socialdemokraten 1938: "dra inte folkgrupper över en kam"!

I en serie artiklar ska vi titta tillbaka på 30-talet och se hur den tidens ”motargument” mot rasism och nazism såg ut. Detta är första artikeln.

Att dra alla i en grupp över en kam är inget nytt. För 74 år, efter kristallnatten i nazityskland, gjordes det av antisemiter över hela Europa. De sa att ”judarna får väl skylla sig själva för att de utsätts för pogromer”. 

Kristallnatten 1938

Vad som hade skett var att en tysk diplomat, Ernst vom Rath, hade skjutits av en ung judisk flykting, Herschel Grynszpan. Det tog Hitler och nazisterna som förevändning för att dra igång kristallnattens terror. Det var något de länge planerat, de bara inväntade rätt tillfälle. Snart stod 1000 synagogor i brand.

Antisemiterna pekade finger och sa: ”judarna får skylla sig själva”. Antisemiterna menade att judarna tillhörde en extrem och aggressiv ”politisk ideologi”. Det var det, inte nazisternas pogromer, som var problemet.

Hur bemötte 30-talets antirasister denna nazistiska myt?

Här är ett exempel på det. En ledare i ”Skånska Socialdemokraten” den elfte november 1938. Författare okänd.

Dagens fråga: Dödsskottet i Paris och judehetsen

Vår tid har fatt en garvad hud. Den har upplevt så starka stämningar, att den snart förlorat förmågan att reagera inför även de hemskaste ting. Det är kanske däri den största faran för hela vår kultur och civilisation möter oss. Vi förmå snart blott rycka på axlarna åt alla brutala våldsdåd och grova rättskränkningar. Vi gå vidare och tycka, att det skall så vara, att det hör till en given ordning.

Men ännu har kanske inte vår tids kultursamvete helt slocknat. Nog erfara vi lite var i dessa dagar något av beklämning för att inte säga förfäran över de judepogromer, som nu på nytt rulla fram över Tyskland.

Vi ta’ oss för huvudet och fråga oss, om det kan vara sant. Blodig misshandel och mordbränder formligen bölja fram över de stackars judarna i Tyskland. Man kan inte undvika det intrycket, att judegossens skott i Paris tagits som förevändning för en ny ohygglig utrensningsaktion mot allt judiskt i Tyskland.

De tyska judarna kunna rimligen inte ha något ansvar för skottet i i Paris. Det är uppenbarligen en överspänd ynglings oöverlagda dåd. Judar i ansvarig ställning ha naturligtvis inte kunnat ta sig någonting så huvudlöst för som att organisera attentatet i Paris. Därtill skulle de ha varit alltför medvetna om följderna för just judarna i Tyskland. Då vore det sannerligen rimligare att antaga att judehatets inspiratörer stått bakom attentatshistorien i avsikt att skapa en förevändning inför världen för en ny dödsrusch mot judarna. Det antagandet är i varje fall inte orimligt till sin innebörd. Men därför I behöver inte heller det vara sant. Det I riktiga är väl, att ynglingen ifråga handlat på egen hand och hetsats till sitt dåd av en fanatism, som kommit på högspänn genom det hårda förfarande, som för någon vecka sedan kom de polska judarna i Tyskland till del. Attentatorn är som bekant en polsk judeyngling, en pojke på 17 år.

Vi behöva blott gå till oss själva och tänka oss i judarnas ställe, så kanske vi klarare inse den himmelskriande orättfärdighet som nu går ut över dem. En svensk skjuter ned en tysk diplomat någonstans ute i världen. Man svarar i Tyskland med en hetsjakt på gatorna och i hemmen på alla svenskar av det slag, som den vilken judarna nu äro föremål för.

Ett tidigare nr. av Skånska Socialdemokraten. De rapporterar om riksdagshusbranden.

Man tränger in i deras hem, släpar dem ut på gatorna och misshandlar dem och ödelägger deras butiker genom plundringar så långt som de äro affärsfolk o.s.v. Någonting sådant anse vi naturligtvis otänkbart. Och dock är det ingenting annat, som nu går ut över judarna i tredje riket. Det är bara det, att man blivit så van vid att judarna ställts utanför lagen och all mänsklig hänsyn, att man rent av kanske tycker, att de inte gärna kunna få åtnjuta samma hänsyn som man anser bör tillkomma de folkgrupper som vi tillhöra. Det är emellertid att mäta med falska mått. Det är ett fruktansvärt brott att bestraffa en hel ras, vem det vara må, för att en enskild individ, tillhörig samma ras, begått ett grovt brott. Och det blir inte mindre skrämmande därför att brottet formligen hetsats fram genom tidigare våldsdåd och förföljelser mot judarna, som det nu är fråga om.

Europa har kommit långt i civilisationens utförsbacke, när någonting sådant kan inträffa som det som nu sker i Tyskland som en följd av dödsskottet i Paris.

Det tröstlösa är att intet världssamvete numera kan resa sig för att betvinga de onda makter, som äro i färd med att göra vår tid till ett helvete för massor av människor. Det råa våldet har fått ett alltför fritt svängrum. Och det svängrummet tycks öka i stället för att minska. Får det fortsätta en tid, kommer den mörka medeltiden att bli en morgonrodnad vid sidan av vår egen tid i historien en gång. Alla mänskliga begrepp om vad civilisation och kultur är förkvävas bit för bit och ersättas med en rå styrka, som direkt härrör ur animaliska drifter.

Så mörkt som det är över vår världsdel i dag har det i varje fall inte varit på många århundraden. Mörkare tycks det bli. Det sista hoppet blir väl att ett Ragnarök skall komma och göra slut på eländet. Vårt släkte kommer kanske inte från att börja om från början. På nytt.

Krönikor, Myter

Att inte bekämpa rasism med rasisters metoder…

Det är en myt att muslimer är mer rasistiska än andra människor. Ändå hör man de som vill bekämpa antisemitismen gnälla på att det är ”muslimerna” som är problemet. Även bland en hel del aktivister som egentligen borde veta bättre, finns det en acceptans för islamofobi som bara kan förklaras genom att man använder dubbla måttstockar. Man ser inte att demoniseringar och negativa generaliseringar om grupper är lika illa oavsett vilken grupp det drabbar.

Herbert Tingsten 1896-1973

Det finns mycket att lära av gamla konsekventa antinazister på 1930- och 40-talen.

”Man får aldrig, aldrig, aldrig, bekämpa nazism och antisemitism genom att använda metoder och retorik som antisemiter och nazister använder”, brukade den gamle antinazisten, senare chefredaktören på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten säga då han hörde att man gnällde på ”de onda tyskarna” under 40-talet. Detta sades under en tid då nazityskland stod på höjden av sin makt. Tingsten hade modet att inte bara vara en av de fränaste kritikerna mot nazismen i det isolerade Sverige under kriget, han var dessutom den fränaste kritikern av den antinazism som lånade nazismens metoder.

Tyskhat var också ett hat. Ja, det var att låna nazismens svepande generaliseringar och demoniseringar av judar att lika svepande kalla alla tyskar för ”onda”.

Ture Nerman och Torgny Segerstedt, brinnande antinazister och förkämpar för judar (och senare även, i Nermans fall, Israel) sa samma sak. Nerman gav ut en bok redan 1918 om ”Folkhatet” och de demoniseringar av folk som följde i krigsretorikens spår.

Min morfars morbror var polis i Höganäs under kriget. Jag har läst vad han var med om. Han, som var antinazist och Socialdemokrat blev en gång arg på en person som gick omkring i Väsby kommun, utanför Höganäs, och pratade tyska. ”Jävla tyska nazist, åk hem”, eller nåt liknande sa han till honom… Det var bara att den ”tyske nazist” han bad dra hem till Tyskland var judisk socialdemokrat som hade flytt till Sverige.

Min morfars morbror skämdes. Så borde alla skämmas som accepterar att personer drar andra folk över en kam, oavsett om de är judar, muslimer, romer eller vad de än är. Svenskar t.ex.

Det är inte ofarligt att dra folk över en kam. Fråga de norska ”tyskbarnen” vad de anser! Deras enda brott var att ha en tysk till pappa och en norsk kvinna som mamma under kriget. Under flera decennium har hat och mobbning mot ”tyskbarnen” varit sanktionerat från högsta ort, från kung och regering.

Och nej. Bara för att det är krig rättfärdigar ej att man tar fiendens värsta metoder och gör dem till sina egna bara för att man hatar…

Glöm aldrig Tingstens visdomsord, som man kan läsa bland annat i hans memoarer. Använd inte nazismens, rasismens och hatets metoder i kampen mot nazism, rasism och hat!

Krönikor

Neutralitet öppnar för rasism

Gästkrönika av Henry Bronett

Sverigedemokraterna är nu vårt tredje största parti och antisemiter hotar sedan en tid svenska medborgare i Malmö. Det man accepterar att säga högt om romer och muslimer blir allt grövre. Och när en käck schlagerfarbror (f.d. ledare för Ny Demokrati) startar flyktingförläggning (!), undrar jag om något skört och känsligt i den svenska identiteten blivit blottat, något som förut varit dolt.

Sverige har inte känt av något krig sedan 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. I drygt 200 år har vi undvikit väpnade konflikter, det är sällsynt i Europa. Under första världskriget förklarade Sverige sig neutralt. Likaså 1939, då Tyskland gick in i Polen — Storbritannien och Frankrike kort därpå förklarade Tyskland krig. Sveriges statsminister Per Albin Hansson var tydlig med att Sveriges hållning skulle vara neutral. Tyskland dominerade visserligen Sverige under flera år, tyska soldater och tyskt materiel transporterades på våra järnvägar till tyskarnas krig och invasion av Norge. Tyskland blev vår största handelspartner, 80 procent av vår export gick dit. Till finska vinterkriget förhöll vi oss ”icke krigförande” och bistod Finland med pengar och vapen mot Sovjet. Neutraliteten har hållit Sverige utanför krig och låtit människor leva ett någorlunda normalt liv. Samtidigt har allt ett pris. Vi har lärt oss tystnaden, förmågan och möjligheten att se till ”båda sidor” i en konflikt. Men den neutrala hållningen samtidigt som världen stod i lågor, måste också ha satt andra spår i oss.

Min mamma och pappa är inte födda i Sverige, jag är det. Jag är svensk, känner mig i hög grad svensk och jag vill leva och jag vill dö i Norden. Men när jag råkar på människor som pekar finger åt och skuldbelägger andra bara för att de är annorlunda, då reagerar jag på ett helt annat sätt än mina vänner, vars föräldrar är födda här och vars familjer levt i vårt land sedan generationer. För jag upplever ofta då invandrare och religion kommer på tal att det blir otydligt i Sverige. Det är lite som med politik, det talar vi inte gärna om. Vi blir blyga och mumlar artigt något generellt, sedan talar vi hellre om vädret eller fotboll. Den något glasartade men vänliga blicken då till synes obehagliga samtalsämnen kommer på tal och den därpå följande tystnaden, är något jag aldrig riktigt förstått mig på. Det var något jag inte fick med mig hemifrån. Har alltid ställt mig undrande till den där tystnaden. Men nu tycker jag mig se spår av vad den handlar om, denna böjelse till luddighet då invandrare och politik förs på tal. Kan det vara spåren av 200 års neutralitet som nu blivit synlig? Den svenska konsten att inte lägga sig i, att ta det lilla lugna och att förstå båda parter. Blir den tydligare nu då extrema vindar blåser över hela Europa och skapar oro också här? Har den svenska identiteten som neutral och balanserad blivit störd av EU-medlemskap och invandring? Hur ska vi svenskar förhålla oss neutrala och balanserade, när vi plötsligt står mitt i och inte längre kan hålla oss utanför?

Det blir allt svårare att vara svensk på det viset. Att förhålla sig neutral kanske inte längre är möjligt? Europa är en allt tydligare del av vårt Sverige, vi är inte utanför längre, vi är mitt i det. Går det ens att låtsas vara neutral då? När främlingshat och rasism blir tydligare, hur kan vi stå neutrala i det?

Min mamma kommer ihåg Rikskristallnatten. Den 7-13 november 1938, då Nazisterna brände 1400 synagogor och bönehus, krossade omkring 7500 skyltfönster och misshandlade judar, kvinnor, barn. Omkring 1500 judar dog under det som kom att kallas Kristallnatten. Hon berättar hur hon kommer ut från skolan och såg män med påkar, såg slagsmålen, blodet och krossat glas överallt. ”Snälla Gud låt pappa vara i livet!”, var det enda hon tänkte. Hon sprang hem genom vansinnet, sprang för allt hon var värd genom slag, förstörelse och skrik. Hon berättar att hennes pappa kommit hem på kvällen, oskadd. Hela natten hade de legat i hennes säng och han hade hållit om henne hårt. Han hade tröstat henne, lugnat henne. Hela natten hade han gjort det för hon var utom sig. Min mamma berättar om det och om när himlen blev svart om dagen, för alla bombplan som kom med döden. Om sådant berättar min mamma. Min far smugglades över sundet av en vänlig svensk skeppare då nazister marscherade in i Danmark. Det var den 9e april 1940. Det är ekon från deras erfarenheter, den tiden av förföljelser och övergrepp jag hör då människor nu blir utpekade av inget annat skäl än sin etniska härkomst eller sin religiösa tillhörighet. När människor blir misshandlade och bespottade för att de inte är som ”vi”, då hör jag mina föräldrars erfarenheter.

Och därför, när romer nu blir betraktade som tjuvar, muslimer som terrorister och svarta som lata utsugare av vårt system, förstår jag inte varför statsminister Fredrik Reinfeldt är så anonym och inte heller varför partiledare Löfvén intar en så neutral position. Nu längtar jag efter tydlighet, inte svensk neutralitet. Fast jag vet att både statsminister Reinfeldt och partiordförande Löfvén är för vår demokrati. Fast jag vet att de anser gränslöshet i vilken form det vara må, är motbjudande så önskar jag att de sa det lite oftare. Att de sa det lite högre, att de visade det lite tydligare och att de gjorde det just nu. Jag önskar mig det.

Min känsla är att vi behöver kliva fram ur vår invanda historiska identitet, och titta på hur vi ska vara Svenskar nu i vår tid. Vi är inte skyldiga historien något alls, förutom att känna till något om våra förfäders del i den. Historien sätter osynliga spår i oss, den gör saker med generationerna och vi har en skyldighet att veta något om det. Då har vi en möjlighet, en chans att undvika att i slentrian och okunskap göra om samma misstag. För vår egen och våra barns skull — låt bli att säga ”jag visste inte”. Det håller inte.

När någon pekar finger och beskyller en människa, behöver vi visa vilka vi är, var vi står och vi bör göra det innan neutraliteten ställer oss där vi inte vill vara.

Gästkrönikör Henry Bronett © 2012

Recensioner

Recension: "I fascismens Europa"

Man rycktes med av stundens stämning – och ingen som inte levat i Tredje riket kan göra sig en föreställning om det stundom övermäktiga psykiska tryck man var utsatt för. Man var inte tillräckligt väl informerad och förväxlade propagandateser med fakta. En några och tjugo år ung journalist från det, trots allt, demokratiskt anständiga och i umgängesformerna hyggliga Sverige kastas – kastar sig – plötsligt ut i en värld av politiska lidelser, där råheten satts i system och populariserats.

I fascismens EuropaSå beskriver Agne Hamrin sin upplevelse av det politiska klimatet i Tyskland de år han befann sig där, dvs. åren innan Hitlers maktövertagande -33. Han lyckades bli utvisad från Tyskland ganska kort tid därpå, eftersom han skrivit en artikel i Jönköpings Posten som beskrev det allra första mordet på en jude. En händelse han blev vittne till av en slump och enligt de myndighetspersoner – från båda länderna – han kom i kontakt med var det såpass ”känsligt” att det var bäst att hålla tyst och erkänna att han kan ha misstagit sig! Det gjorde han inte, och blev således utvisad.

Jag hittade till boken genom en tråd på Facebook som diskuterade det politiska klimatet i Sverige, inte minst med tanke på Sverigedemokraternas intåg i maktens finare korridorer. Specifikt efterfrågade jag hur ”vanligt folk” diskuterade i Tyskland under 30-talet. Hur gick fikadiskussionerna? Vad tyckte och tänkte mannen på gatan? Vad diskuterades runt middagsborden?

Nytt om 30-talet

Några saker var nyheter för mig, som delvis förändrar min bild av hela ”berättelsen” om upprinnelsen till andra världskriget. För det första verkar inte Hitler varit någon begåvad eller ens lysande talare:

Men detta är ju vanvett! Hur är det möjligt att folk låter sig hypnotiseras av den där mannen? Jag antecknade, jag skrev och fick tryckt: ”— inte ens Hitler som talare verkade suggererande. Och ändå skall ju Hitler vara störst just som — talare. Det finns ingenting fascinerande hos mannen, man har absolut ingen känsla av att stå inför en överlägsen personlighet, och det förefaller otroligt att han kan fängsla massorna så som han ändå faktiskt gör. Redan ett ringa mått av intellektuell kyla och kritisk sans tycks mig vara nog för att gardera sig…”

Alltså mera ett ”fenomen” än en retorisk mästare. På ett annat ställe i texten beskriver Hamrin hur förklaringen snarare låg hos publiken än hos talaren; breda lager av fattigdom och hopplöshet. Han prövade t.o.m. på att försörja sig som gatumusikant tillsammans med några vänner en dag för att förstå situationen. Från morgon till dess solen gick ned sjöng de på gatan för att tjäna ihop till mat för dagen.

Den andra aspekten som var en nyhet för mig var den ringaktning som Tysklands ledargestalter innan Hitler visade en av den parlamentariska demokratins grundläggande ordningar — genomlysningen av lagförslag hos parlamentet. Med hjälp av olika ”trick” lyckades motsvarigheten till regeringen gå förbi parlamentet, dvs. passera den kanske viktigaste granskaren av lagtext för att på så sätt behålla mer makt hos sig själva. Detta var en medveten strategi för att minska oppositionspolitikern Hitlers inflytande och frammarsch. Som misslyckades fatalt!

Vilket för mig till den tredje nyheten: Hitler hade aldrig egen majoritet! Som mest hade han 43% av rösterna — vid maktövertagandet. Detaljerna om hur det gick till får läsaren bekanta sig själv med genom att läsa boken.

Frälsaren

Kvällen efter ceremonin då den tidigare ”landsfadern” Hindenburg lämnade över Tyskland till ”führern” Hitler innehåller en scen jag vill belysa. När Hamrin är på väg tillbaka längs Berlins gator lägger han märke till något som går utöver de obligatoriska paraderna och gevärssaluterna. I fönster efter fönster och balkong efter balkong ser han utplacerade porträtt av Adolf Hitler, med små ljus omkring. Han får en Déjà vu av det han ser (inte minst p.g.a. sin förtrogenhet med Italien — andra halvan av boken handlar mer om Italien än Tyskland). Det är helgonet som smyckas ut likt de små ritualplatserna typiskt för katolska länder. Frälsaren har kommit!

Nationalstaten var död redan då

Hamrin reste runt i flera av Europas länder från -31 och framåt, och hamnade till slut i Italien. Dessförinnan hade han bland annat besökt Estland, England och Polen. I Polen fick han erfara vilken smältdegel av olika kulturer som Europa redan då bestod av, och konstaterar att den homogena nationalstaten är ett hopplöst projekt och en vansinnig idé.

Jag är inte säker på att den här boken har gett mig ett helt fullödigt svar på de frågor jag ställde i Facebooktråden, men den har definitivt gett mig en bättre inblick i hur det var i Tyskland dessa ödesdigra år.

Att få tag på boken

Om du vill läsa boken tror jag det lättaste är att hitta den på ett bibliotek. Jag hittade den genom att googla på ”antikvariat” och skicka mailförfrågan till två-tre stycken.

Bokens titel: I fascismens Europa
Författare: Agne Hamrin
År: 1979
Förlag: Bonniers
ISBN: 91-0-044105-8

 

Krönikor

Att vinna eller försvinna

Evolution. Ett otäckt ord på många sätt. Förändring. Utveckling. Det gamla försvinner in i minnenas dimmor, och försvinner så småningom i historiens varande där individen är ganska ovidkommande och de stora skeendena är mer intressanta.

Vissa grupperingar av rasister vill hålla blodet och genpoolen ren.

Ibland diskuterar jag med nära vänner om evolutionen, hur den fungerar, men framför allt hur många människor reagerar och agerar när djurarter håller på att dö ut. Vi är helt överens om att de flesta människor har väldigt svårt att acceptera att vissa saker är helt naturliga och kommer att ske vare sig vi vill eller ej. Som till exempel delfinerna. De kommer att dö ut, förr eller senare. Försöken att rädda dem är väldigt fina, omtänksamma och mänskliga, men i slutänden kommer vi att förlora delfinerna. Vi kommer att ha delfinskelett hängandes på museer och det kommer att finnas barnböcker som förklarar hur delfinerna levde, hur de såg ut (jfr barnböcker om t ex dinosaurier) och så vidare. Det är kanske inte något du och jag kommer att uppleva under vår livstid, men det kommer att hända. Förr eller senare.

Progress
kevin dooley / Foter / CC BY

Evolution och konflikt

Det är naturligt för folk (såsom i folkslag, individer och grupper av individer) att flytta på sig. Det är så utveckling förs framåt, vilket också innebär förändring. Den matematiken är väldigt lätt att förstå sig på. Det är också naturligt att man bosätter sig på ett nytt ställe om man flyttat sig en längre sträcka. På den nya platsen är det heller inte helt osannolikt att man hittar en partner, om man inte redan har en. Det innebär att blod blandas med blod, nya band skapas, nytt liv ser dagsljuset. Så har det sett ut förr, så kommer det att se ut framledes.

När två individer, grupper av individer eller två folkslag möts, är det inte alls konstigt att det blir konflikt. Tänk bara på de ungdomsgäng som rör sig i storstäderna. De rör sig i olika områden av staden och ibland blir det sådana konflikter dem emellan att det utbryter gängkrig. Ungefär samma effekt blir det när något nytt och okänt kliver in i våra liv. Vi blir som tagna på sängen av det nya och det är lätt att hamna i en anfall-är-bästa-försvar-ställning. Det är inget konstigt, utan en djupt rotad instinkt. Alla människor fungerar olika, och den här skräcken som är mer en instinkt än något annat, stiger till olika nivåer hos oss alla. Vad det handlar om är förmågan att ta till sig nya tankar och idéer, och det är inte alltid helt lätt. Som jämförelse kan vi ta en kvinna som levt singel väldigt länge, och så kommer en man in i hennes liv – och han diskar på ett helt annat sätt. Tanken på att göra något på ett helt annorlunda sätt än det man känner till kan ibland kännas oöverstiglig.

Rasism och evolution

Bloodbags
User ”montuno” on Flickr / Foter / CC BY-SA

Vissa grupperingar av rasister vill hålla blodet och genpoolen ren. Jag säger att det inte är möjligt. Sverige har aldrig varit homogent och kommer aldrig att bli det. Vi har alltid haft invandring på ett eller annat sätt, och det kommer vi att fortsätta ha, statsekonomin obeaktat. Fransmännen som invaderade kungarnas och drottningarnas hov, sydeuropeerna som kristnade landet under vikingatiden, vallonerna som flyttade hit för att arbeta, de europeiska konstnärerna som kom hit för att måla våra kyrkor, italienarna som också de kom hit för att jobba.. det svenska folket har redan ett så utblandat blod att det är fånigt att tro att vi ska kunna behålla det ”rent”.

Dessutom skulle svenska folket på sikt riskera att försvinna om vi inte tillät nytt blod att komma in. Att stänga våra gränser skulle åstadkomma precis det som rasisterna (nu generaliserar jag grovt) anklagar folken i Pakistan och Afghanistan för; kusingifte och inavel.

Att vinna eller försvinna

Det var bättre förr.. eller?

Den som har möjlighet att så att säga vinna och klara sin arts eller sitt folks överlevnad längst, är den som kan acceptera förändringar och utveckling. Den bakåtsträvande kan inte se en framtid utan vill hela tiden tillbaka till en tid romantiserad – det var bättre förr, säger man och tänker tillbaka. Men gårdagen kan vi aldrig få igen, den är ett förbrukat ögonblick. Därför kan vi endast titta åt ett håll; framåt, och fundera över hur vi kan slänga oss ut i det okända utan rädsla men med viljan att lära oss nya saker, utvecklas och förändras.

Det är den största vinsten.

Här kan du se filmen skapad av De Odödliga, som gav mig tanken till den här krönikan.

Artiklar, Myter

Folkhatets myter 2: Eurabiamyten

Om man studerar hat och rasism i sina renaste former ser man att det finns fler likheter än skillnader. Vi kommer att fokusera på hur myterna använts och används inom antisemitismen och islamofobin.

MYT:

”De” planerar att ta över världen. ”De” infiltrerar regeringar. ”De” föder en massa barn för att erövra oss…

Eurabiamyten, muslimhatarnas “vises protokoll”

I förra artikeln studerade vi Sions Vises protokoll. Eurabiamyten är uppbyggd på liknande sätt.

I korthet går myten ut på detta; Den har två beståndsdelar — dels en myt om att muslimer konspirerar för att ta över världen och en om att muslimer föder så många barn att Europas ”urbefolkningar” hotas av utrotning.

Författarinnan Bat Ye’or är den som populariserat myterna. Enligt henne slöts en överenskommelse mellan arabländerna och väst under den stora oljekrisen på 70-talet. I utbyte mot olja skulle västländerna ta emot muslimska invandrare och acceptera muslimers kultur.

Som Expo skriver:

Bat Ye’or menar att detta hemliga samarbete genomförts av något som kallas den Euroarabiska Dialogen, EAD. EAD fungerar enligt konspirationsteorin som den verkliga och hemliga regeringen i dagens Europa. “Dialogen” finns i alla viktiga samhällsinstanser. Exempelvis inom skol- och universitetsvärlden, i media, i de stora företagen och i de europeiska ländernas regeringar.

Enligt myten är baktanken från muslimernas ledare att de på detta sätt ska ta över Europa genom invandrare som föder muslimska barn.

skärmdump Avpixlat
En typisk rubrik på nättidningen Avpixlat. Klicka för en större bild.

Ofta liknas muslimer vid nazister. En ny ”nazism”, islam, håller på att ta över Europa, hävdar man. Dessa nazister kan ta över Europa genom att de samarbetar med förrädare eller ”quislingar”, även kallade kulturmarxister, i Europas ledarskap som accepterar invandring och muslimsk kultur och moral.

De som sprider myten, som det s.k. counterjihad och massmördaren Breivik, ser sig ofta som ”motståndskämpar” mot denna nya nazism. Breivik ser sig själv som Max Manus, den norska motståndskämpen under andra världskriget.

Enligt myten kommer muslimer snart att vara en majoritet i Europa på grund av att de föder så många barn.

Ni ser. En konspiration sedan 1970-talet. Hemlig rörelse. Ta över Europa genom att knulla och skaffa barn och genom kulturell infiltration.

I korthet kan man säga att Eurabiamyten är uppbyggd av samma grundstenar som myten om Sions vises protokoll, som vi kikade på i förra artikeln.

  • ”Muslimerna konspirerar för att styra världen och styr redan Europa. Konspirationen är hemlig och styrs av hemliga organ.”
  • ”Muslimerna styr Europa direkt, men också indirekt, genom ‘medlöpare’, det Breivik, Bruce Bawer och counterjihad kallar “kulturmarxister” eller “quislingar”.
  • ”Parallellt med att de styr och vill “islamifiera” Europa pågår ett sexuellt krig för att blanda det europeiska blodet med muslimskt blod. På samma sätt infiltreras den europeiska kulturen med muslimsk kultur, så kallad ‘kulturberikning’.”
  • ”Demografiskt sett är tillväxten av antalet muslimer ett problem. Den dramatiska tillväxten av antalet muslimer i Europa gör att muslimerna tar över.”
  • ”Islam är ingen religion, utan ett politiskt system, en politisk konspiration. Islam är nazistiskt.”

Breiviks förebild, Fjordman, har skrivit mycket om Eurabia. Även om det är vidrig läsning rekommenderas ett utdrag ur Breiviks manifest, med en artikel av Fjordman, som det översatts av Percy Rosengren, mannen bakom Demokratbloggen, den blogg som tydligast tagit ställning för Breiviks tankar i Sverige.

Eurabiamyten sprids idag av många Sverigedemokrater. Här är en samling citat som jag hämtat ifrån Expo:

“Islam är det största hotet mot västerlandet”
— Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder under Almedalsveckan 2011“Tidningen rapporterar om en mörk framtid där den europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket — om ingenting görs — oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin — långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism.”

“Den låga nativiteten bland Europas folk kombinerat med en ökande massinvandring och en betydligt högre nativitet bland vissa invandrargrupper, kommer att “fundamentalt” förändra vad vi i dag kallar Europeisk kultur och samhälle, om ingenting drastiskt görs.”
— Blogginlägg av Sverigedemokraternas riksdagsledamot Richard Jomshof 2009.

“Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”
— Jimmie Åkesson på Aftonbladets debattsida 19/10 2009.

“Eurabia” – Europas omvandling till en muslimsk sfär. Det är inget nytt, i alla fall om man hållt ögon och öron öppna de senaste 25 åren. Vad däremot många troligen inte känner till är att det hela började med ett politiskt beslut på 70-talet som vi i dag ser effekterna av.
— Blogginlägg av SD-politikern Ted Ekeroth 2007 “EAD – då Europa sålde ut sig själva”.

Ibland ser de som sprider Eurabiamyten islam som VÄRRE än nazismen, som Erik Almqvist gör:

Jag tror inte att Jimmie Åkesson hade så fel trots allt. I en sak är jag dock inte överens med min partiordförande: Jag ser inte bara undfallenheten för islam som det största hotet sedan andra världskriget. Jag ser islam som det största hotet. Sedan Hedenhös.

 

Artiklar, Myter

Myten att president Obama är muslim

I USA anser miljontals människor att presidenten Barack Hussein Obama i hemlighet är muslim och att detta gör honom till en säkerhetsrisk i USA. Det är denna rasism som ligger bakom allt pratet som man hör talas om ibland om att Obamas födelseuppgifter skulle ha varit falska. Obama ska enligt ryktet inte ha fötts i USA och förts in i landet som en slags muslimsk bebisagent, ett hemligt vapen mot USA…

Från muslimhatets och Obamahatets USA

Cirka en femtedel av alla amerikaner delar denna syn på Obama enligt undersökningar.

Detta är ett fenomen jag tror vi kommer att få se mer av framöver. Sverige är inte förskonat från denna form av hat. Fredrik Reinfeldt kallas ofta ”neger” på olika rasistiska hemsidor. Detta efter att han berättade att en av hans släktingar, bakåt i tiden, kommer från Afrika.

Den förre Socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin brukar beskrivas som ”muslim”. Hon har beskrivits som både smygmuslim och bilder på henne i hijab har spridits på nätet med antydningar om att hon konverterat.

Rasism och smutskastning

Att smutskasta personer genom att påstå att de i hemlighet är medlemmar i nån hatad grupp, är en metod som funnits länge. Se bara hur man smutskastade politiker och kända personer i USA på 50-talet med McCarthy-erans homofobi och kommunistskräck. Under John F. Kennedys presidentperiod spreds lögner om en ”katolsk sammansvärjning” som hotade USA. Kennedy var nämligen katolik.

Det mest ökända exemplet på sådan kombination av smutskastning och rasism är hur antisemiter brukar anklaga folk de ogillar för att vara ”judar”, för att misstänkliggöra. Som om judiskhet skulle vara något farligt och misstänkt i sig.

Hat mot presidenter

En del amerikanska presidenter har utsatts för samma sak som Obama nu, under sin regeringstid. Men då har man misstänkliggjort dem genom att spela på antisemitismen.

Från Obamahatets och muslimhatets USA.

President Wilson i USA, som var president då första världskriget slutade, påstods vara jude och därmed landsförrädare. Nationernas Förbund, som Wilson var en drivande kraft bakom, såg antisemiterna som en ”judisk konspiration”. Enligt Klu Klux Klan skulle hans farfarsfar skulle ha kommit från Polen och varit en jude. Dessutom påstod man att hans andra fru var en judinna. Hennes far skulle ha tagit namnet Bolling efter att ha kommit till USA. I Wilsons fall sa man alltså att födelseuppgifter förfalskats TVÅ gånger(!).

Liknande rykten spreds om generalen och presidenten Eisenhower. Han ska ha varit av svensk (!) judisk härkomst via sin far som hade hette David Jacob. Givetvis cirkulerade påståenden om falska födelseuppgifter. (För nutida exempel se här, här och en artikel om den ”svenske juden” Eisenhower här)

Givetvis ansåg en del att presidenten under andra världskriget, Franklin D. Roosevelt också var jude. En tysk professor, Dr. Johann von Leers, publicerade år 1939 en analys över Roosevelts härkomst, där man utgick från hans mors släkt. Hans mor hette Sarah Delano och sades ha varit sjunde generationen jude. Man misstänkliggjorde alltså Roosevelt eftersom han antogs ha en holländsk jude som släkting 300 år tidigare. I hans fall påstod nazister och antisemiter att han förfalskat sin stamtavla för att verka mer ”arisk”.

Ett avgörande ”bevis” för att Roosevelt var jude var att han gifte sig med en kusin, eftersom antisemiter ansåg att det var en typisk ”judisk sedvana”.

Poängen är alltså inte själva ryktet att de är judar, utan att man använde antisemitismen för att smutskasta dem. På samma sätt hade det givetvis inte spelat någon roll om Obama hade varit muslim: det skrämmande är islamofobin.

Från muslimhatets och Obamahatets USA.

För en skrämmande inblick i Obamahatets, och rasismens, USA rekommenderas följande google-sökningar:

Obama + Monkey

Obama + Hitler

Obama + Muslim

Tea Party + Obama + Nazi

Tea Party + Obama + Monkey

 (Källor: internet och boken ”Must men hate” av Sigmund Livingston samt min artikel likheter mellan antisemitism och islamofobi.)

Krönikor, Myter

2. Myten om att "Massinvandringen är ett allvarligt hot mot Sverige!"

Detta är del två i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

Folkmängd är något som debatteras och främst hur många invandrare det egentligen kommer till Sverige varje år.

Bilden visar ett diagram med siffror från SCB där jag har gjort ett urval för att få fram den totala folkmängden, diagrammet visar alla som är folkbokförda i Sverige mellan 2007 och 2011. Ökningen från 2007 till 2011 är 301 641 människor (9 476 105 – 9 174 464 = 301 641). I genomsnitt per år är det en ökning med 60 328 personer i Sverige (301 641 / 5 = 60 328). Vi är alltså 9 476 105 människor boende i Sverige. En ökning med 60 328 personer innebär en befolkningsökning i procent med 0,64 % per år. Totalt. Inklusive invandring.

Längre ner på sidan hittar ni ett annat diagram som visar hur många som finns i Sverige och som är födda i ett annat land.

I Sverige fanns det alltså, år 2011, 1 427 296 personer som inte var födda i Sverige. Eftersom frågan var huruvida massinvandringen var ett hot eller inte så kan vi räkna på vilken ökning som har skett dessa år. Ökningen från 2007 är 199 526 personer på dessa 5 år. Det är 39 905 personer per år. Den totala ökningen av befolkningen var 301 641 personer och invandringen står för 199 526 av dessa personer, nästan dubbelt så många som den naturliga befolkningsökningen (migration är en naturlig del av den mänskliga historien men jag menar här förhållandet mellan hur många som föds, i Sverige, och hur många som dör) skulle ha gett oss.

Sveriges inhemska befolkningsökning är, som diagrammet visar, näst intill marginell. Skulle vi inte ha någon invandring så skulle vi öka med drygt 20 000 personer per år, eller 0,22 % per år. Vi vet än idag inte hur det går för industrialiserade samhällen som har en marginell eller negativ befolkningskurva, men när det gäller urbanisering så kan vi se vad som har hänt med de samhällen som har haft en degenerering av sin befolkning. De finns inte kvar.

Att säga att vi inte har råd med invandringen är helt fel. Vi har inte råd att sluta ta in invandrare. Sveriges inhemska befolkning står i stort sett still (det föds ungefär lika många som det dör) och om marknadskapitalismen skall få fortsätta råda och vi ska klara av att hålla 3 % i årlig tillväxt, så krävs också att vi har människor som kan göra detta. I dagsläget ser vi inte dessa problem, eftersom vi har en stor grupp arbetsföra människor mellan 40-50 år. Men om 20 år kommer detta att vara ett stort problem för Sverige, om vi inte tänker oss för.

Integrationspolitiken är en helt annan sak. Den måste ses över för att de invandrare som kommer till Sverige så snart som möjligt ska kunna komma in på arbetsmarknaden och bli en del av det svenska pluskontot när det gäller skattesystemet. Just nu är detta en fråga som politiker inte ens vill ta i med tång. Frågorna går fortfarande kring om vi skall ta in invandrare eller inte. Det borde handla om hur vi ska kunna integrera människor som migrerat hit till en del av vår statsapparat.

Migration är en viktig del av människans historia och är mycket äldre än vad tanken på en nation eller nationalstat är. Innan tanken på länder fanns så var det klaner, byar och samhällen som var rådande. Eller det ännu viktigare; folkslaget (inte att förknippa med dagens etnicitet). På den tiden fanns dock inte en värdering hos folkslagen, det var mest fråga om vilka som tillhörde ens eget folkslag och vem som inte gjorde det. Det var heller inte helt ovanligt att tillhöra flera olika folkslag under sitt liv. Och det var inte så länge sedan. Ser vi på Karl den Store, som levde för 1200 år sedan så var han kung över Frankerna. Folkslaget alltså. Frankerna erövrade massor av land, vilka ibland behöll sina gamla namn men blev delar av ”Frankernas rike”. Europas historia under denna tid kallas för ”folkvandringstiden” vilket tyder på att folkslag vandrade runt, trots att det fanns både städer och byråkrati i världen. Med tiden inrättades fenomenet att regler skulle skrivas ner, för i stort sett allt, vilket ledde till att land kunde ”ägas” av någon — privat eller nation, utan att denna måste vakta landet med vapen. I förlängningen kom detta innebära en jakt för nationerna när det gällde att äga rikedomar, vilket ledde till merkantilismens och kolonialismens era — mer om det i del fem.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8