I en serie artiklar ska vi titta tillbaka på 30-talet och se hur den tidens ”motargument” mot rasism och nazism såg ut. Detta är första artikeln.

Att dra alla i en grupp över en kam är inget nytt. För 74 år, efter kristallnatten i nazityskland, gjordes det av antisemiter över hela Europa. De sa att ”judarna får väl skylla sig själva för att de utsätts för pogromer”. 

Vad som hade skett var att en tysk diplomat, Ernst vom Rath, hade skjutits av en ung judisk flykting, Herschel Grynszpan. Det tog Hitler och nazisterna som förevändning för att dra igång kristallnattens terror. Det var något de länge planerat, de bara inväntade rätt tillfälle. Snart stod 1000 synagogor i brand.

Antisemiterna pekade finger och sa: ”judarna får skylla sig själva”. Antisemiterna menade att judarna tillhörde en extrem och aggressiv ”politisk ideologi”. Det var det, inte nazisternas pogromer, som var problemet.

Hur bemötte 30-talets antirasister denna nazistiska myt?

Här är ett exempel på det. En ledare i ”Skånska Socialdemokraten” den elfte november 1938. Författare okänd.

Dagens fråga: Dödsskottet i Paris och judehetsen

Vår tid har fatt en garvad hud. Den har upplevt så starka stämningar, att den snart förlorat förmågan att reagera inför även de hemskaste ting. Det är kanske däri den största faran för hela vår kultur och civilisation möter oss. Vi förmå snart blott rycka på axlarna åt alla brutala våldsdåd och grova rättskränkningar. Vi gå vidare och tycka, att det skall så vara, att det hör till en given ordning.

Men ännu har kanske inte vår tids kultursamvete helt slocknat. Nog erfara vi lite var i dessa dagar något av beklämning för att inte säga förfäran över de judepogromer, som nu på nytt rulla fram över Tyskland.

Vi ta’ oss för huvudet och fråga oss, om det kan vara sant. Blodig misshandel och mordbränder formligen bölja fram över de stackars judarna i Tyskland. Man kan inte undvika det intrycket, att judegossens skott i Paris tagits som förevändning för en ny ohygglig utrensningsaktion mot allt judiskt i Tyskland.

De tyska judarna kunna rimligen inte ha något ansvar för skottet i i Paris. Det är uppenbarligen en överspänd ynglings oöverlagda dåd. Judar i ansvarig ställning ha naturligtvis inte kunnat ta sig någonting så huvudlöst för som att organisera attentatet i Paris. Därtill skulle de ha varit alltför medvetna om följderna för just judarna i Tyskland. Då vore det sannerligen rimligare att antaga att judehatets inspiratörer stått bakom attentatshistorien i avsikt att skapa en förevändning inför världen för en ny dödsrusch mot judarna. Det antagandet är i varje fall inte orimligt till sin innebörd. Men därför I behöver inte heller det vara sant. Det I riktiga är väl, att ynglingen ifråga handlat på egen hand och hetsats till sitt dåd av en fanatism, som kommit på högspänn genom det hårda förfarande, som för någon vecka sedan kom de polska judarna i Tyskland till del. Attentatorn är som bekant en polsk judeyngling, en pojke på 17 år.

Vi behöva blott gå till oss själva och tänka oss i judarnas ställe, så kanske vi klarare inse den himmelskriande orättfärdighet som nu går ut över dem. En svensk skjuter ned en tysk diplomat någonstans ute i världen. Man svarar i Tyskland med en hetsjakt på gatorna och i hemmen på alla svenskar av det slag, som den vilken judarna nu äro föremål för.

Man tränger in i deras hem, släpar dem ut på gatorna och misshandlar dem och ödelägger deras butiker genom plundringar så långt som de äro affärsfolk o.s.v. Någonting sådant anse vi naturligtvis otänkbart. Och dock är det ingenting annat, som nu går ut över judarna i tredje riket. Det är bara det, att man blivit så van vid att judarna ställts utanför lagen och all mänsklig hänsyn, att man rent av kanske tycker, att de inte gärna kunna få åtnjuta samma hänsyn som man anser bör tillkomma de folkgrupper som vi tillhöra. Det är emellertid att mäta med falska mått. Det är ett fruktansvärt brott att bestraffa en hel ras, vem det vara må, för att en enskild individ, tillhörig samma ras, begått ett grovt brott. Och det blir inte mindre skrämmande därför att brottet formligen hetsats fram genom tidigare våldsdåd och förföljelser mot judarna, som det nu är fråga om.

Europa har kommit långt i civilisationens utförsbacke, när någonting sådant kan inträffa som det som nu sker i Tyskland som en följd av dödsskottet i Paris.

Det tröstlösa är att intet världssamvete numera kan resa sig för att betvinga de onda makter, som äro i färd med att göra vår tid till ett helvete för massor av människor. Det råa våldet har fått ett alltför fritt svängrum. Och det svängrummet tycks öka i stället för att minska. Får det fortsätta en tid, kommer den mörka medeltiden att bli en morgonrodnad vid sidan av vår egen tid i historien en gång. Alla mänskliga begrepp om vad civilisation och kultur är förkvävas bit för bit och ersättas med en rå styrka, som direkt härrör ur animaliska drifter.

Så mörkt som det är över vår världsdel i dag har det i varje fall inte varit på många århundraden. Mörkare tycks det bli. Det sista hoppet blir väl att ett Ragnarök skall komma och göra slut på eländet. Vårt släkte kommer kanske inte från att börja om från början. På nytt.