Jag tittar på första säsongen av dokumentärserien Hate thy neighbour (Viceland) från 2017. Stå-upp-komikern Jamali Maddix reser runt i världen och hänger med olika hatgrupper som exempelvis NSM (Nationalist Socialist Movement) och ISUPK (Israelite School of Universal Practical Knowledge) i USA, NU (Nordisk Ungdom) i Sverige och EDL (English Defense League) i Storbritannien.

Det är på ett sätt insikts-skapande. De representanter för organisationerna som Maddix träffar är för det mesta väldigt öppna om sina ställningstaganden och överlag försöker de förklara ärligt för honom hur de kommit fram till sina slutsatser. Och det som slår en när man sett ett par avsnitt är förstås att alla har hatet gemensamt. Hat och att de bygger sina ställningstaganden på svepande påståenden om olika folkgrupper: muslimer, vita, ryssar, invandrare, judar o s v. Men det är bara ursäkter. Vad som driver dem är Hatet. Och det spännande är att bara man lyckas se förbi deras hat (utan att för den skull acceptera det), vilket Maddix på något sätt klarar, avtecknar sig plötsligt individer på skärmen; och de framstår dessutom som lite sympatiska – fast på det där knepiga ”han är ändå rätt gullig när han försöker förneka Förintelsen”-sättet.

Det uppstår en helt enkelt angenäm dissonans, som när t ex nationalsocialisten i första avsnittet flaggar med en svastika och lär barnen heila, men samtidigt är en jättetrevlig snubbe som vill väl (nåja) – och som ortens präst tycker synd om, eftersom han hamnat så fel i livet. Eller de högerextrema fotbollshuliganerna i Ukraina, som egentligen bara vill att Putin ska ge fan i deras land (men passar på att jaga invandrare och homosexuella när de ändå håller på). Och Fredrik Hagberg i NU, som å ena sidan hyllar rasistiskt och nationalistiskt drivna mördare/terrorister som Anton Lundin Pettersson och Anders Behring Breivik, men å andra sidan gillar att bygga kojor i skogen och vars enda egentliga svaghet tycks vara att han är lite för rädd för människor som ser ut och beter sig lite annorlunda än han själv.

Jag gillar det. Att Maddix lyckas lyfta fram de här mänskliga (och ibland märkliga) sidorna hos individer man annars bara uppfattar som ondskefulla stereotyper: rasistmonster. Programmet tycks lita på att även om de här personerna/grupperna ges utrymme att själva sätta ord på vad som driver dem och vad de vill uppnå, så finns det ändå ingen risk att någon verkligen är så dum att hen tänker att ”ja, det låter ju rimligt att hata alla vita eftersom det var vita män som kontrollerade slavhandeln i Nordamerika” eller ”jag har inte tänkt på att Storbritannien styrs i hemlighet av muslimer, men så måste det ju vara!”

Även jag tror – om jag ska vara ärlig – att det krävs mer än att få de här påståendena utkastade genom TV:n för att man ska anpassa sig kognitivt och perceptuellt till någon av de alternativa verklighetsbeskrivningarna. Det är en resa, helt enkelt. Och man behöver få några knuffar i ryggen för att komma ända fram.

”Men,” undrar nu vän av ordning, ”finns det inte en risk att det här programmet, just genom att ge dessa människor utrymme, blir en av de där knuffarna du skriver om?”

Ja, det finns en risk. Men den utgörs inte så mycket av det utrymme de ges eller av Maddix ganska sköna intervjustil, som får honom inbjuden att delta vid svastika-bränning(!) på KKK-territorium, camping med Nordisk Ungdom och andra bisarra grejer som är få andra granskare förunnat, och trots att de han intervjuar mycket väl vet/förstår att han inte håller med dem. Istället tror jag risken dyker upp när Maddix helt enkelt river ner varenda liten smula av förtroende han fått genom att i det färdiga programmet varva intervjuerna/det dokumentära materialet med ett stå-upp-material där han utgår från sina upplevelser och gång på gång hånar de människor som öppnat sig för honom, som att de är helt dumma i huvudet.

Det är rätt centralt för programidén och Maddix är komiker. Men ändå… När han lyckats komma en övertygad nationalsocialist så nära att han blir hembjuden till dennes hus, får träffa och leka med hans barn, till och med får den här killen att berätta hur han inte längre har kontakt med sin övriga familj och att han haft ett tidigare förhållande med en mörkhyad kvinna, med vilken han har barn (som han inte har någon kontakt med) – varför väljer Maddix då att belöna det här förtroendet genom att skratta åt honom bakom hans rygg? Vad tillför det, mer än att Maddix framstår som en klassisk mobbar-typ? Var hamnar sympatin från den del av TV-tittarna som är genuint intresserade av att försöka se människan bakom ideologin/rasistmonstermasken? Människan som – om hen ges rätt förutsättningar – är en varelse med potential att förändras?

Jag blir faktiskt lite förbannad på Maddix och besviken på programmet, som trots allt har/hade potential att bli så mycket bättre.

Så när han i slutet av första säsongen äntligen(?) konfronteras av en medlem i EDL och är nära att få stryk blir jag nästan glad. Inte för att jag förespråkar våld eller så, men just för att jag inte vill att han ska kunna utnyttja de här människorna utan vidare. De utnyttjas redan på grund av att de inte kunnat hantera att livet inte blev som de föreställde sig (nationalsocialisten i avsnitt ett), eller att det blev just som de föreställde sig (de svarta separatisterna i avsnitt två), eller att de är så rädda för det främmande och avvikande att de reagerar med blint hat (Nordisk Ungdom och English Defence League).

Nej, jag är inte besviken eftersom jag hoppades på någon slags feelgood-produktion där Maddix reser runt och omvänder människor från hat till kärlek. Jag är besviken för att han hånar den lilla kärlek de har kvar.

Jag köper helt enkelt inte tanken på att ”mock thy neighbour” är en särskilt mycket bättre inställning än ”hate thy neighbour”.