Etikettarkiv: förintelsen

Krönikor, Myter

Islamisternas judehat

Paradoxalt nog, medan vi firar kärlekens dag är det så mycket hat som springer runt, hatet som skriker, ljuger, anklagar, trakasserar, misshandlar …och hatet som dödar! Det är så tydligt att en jude framför synagogan eller kosherbutiken är en måltavla.

Inte så konstigt att upptrappningen av hatet kom i så hög grad från islamisternas sida då varje islamistiskt parti eller extrem militär organisation har två saker gemensamt:

* Hatet mot judar
* Kalifatet som mål

Oavsett om det är Hizb ut-Tahrir, Muslimska Bröderskapet, IS, Boko Haram, Hamas, Al-Qaida… Det är de två ovan nämnda punkterna som de har gemensamt, och de visar det på olika sätt och i olika grader.

Enligt alla dessa islamist-laddade organisationer är det *judar* (generellt) som man måste slå ned från ”makten”, för att själv kunna styra. De ovan nämnda punkterna är två pusselbitar som nästan går ihop: för att kunna få kalifatet så måste man försvaga *judar* som *är i makt*. Det är där någonstans som man ser hinder. Mer eller mindre, i svagare eller starkare nyanser, så ser det ut i olika islamistiska grupper.

Och allt ställs i en paranoid misstanke: en människa som jobbar på ett bibliotek, på banken, är chef på ett företag eller är ägare av en fin villa, misstänks automatiskt så fort man får veta att personen har judisk bakgrund. Det är en ”agenda”, ett medvetet mål att ”ta över” och ”förslava andra”.

Den här synen har normaliserats så mycket att den kan bli mycket trovärdig i ögonen på någon som inte har någon aning om antisemitistisk historia. Islamistiska organisationer och partier har tagit alla antisemitiska myter på största allvar – ”med bevis”. Och beviset är just den jude som jobbar på ett bibliotek, på ett bankkontor, är företagschef eller villaägare.

Förintelse-monumentet i Berlin
Förintelse-monumentet i Berlin

Jag är redo, och skulle inte bli ett dugg förvånad om samma hatstruktur skapas mot mitt lilla folk. Eller… den är redan skapad. Vi är ju ett folk på bara 5 miljoner på Balkan och ca 10 miljoner utanför. Som flyktingar efter kriget så har bosnijaker visat sig i olika länder som arbetsamma, välutbildade, ambitiösa och pålitliga. Man finns i många banker, myndigheter, partier och konstgallerier. Detta beror på det samhällssystem man levde i, livsstil, sätt att leva, tänka OCH (lyssna noggrant nu) — den ständiga utsattheten som tvingar människan att tänka tre steg i förväg, att bli flexibel och kunnig för att ständigt kämpa för en bättre framtid.

Bosnijaker har i sin historia utsatts för en rad folkmord och idag känner man till det senaste under Balkankriget på 1990-talet, en kedja av koncentrationsläger, massvåldtäkter och Srebrenica. Ett exempel är 1943 då ca 150.000 bokstavligen *slaktades*, alltså dödades mest med kniv, yxa och såg, brändes upp levande, hängdes upp eller kastades i floden Drina – bara för att de var muslimer.

För att rättfärdiga folkmord efter folkmord på den här lilla gruppen på Balkan, så har man ständigt anklagats för sina framgångar: Att man skapade många framgångsrika privata företag, byggde upp många restauranger och villor, hade ett OS 1984 i Sarajevo, betydde att bosnijaker hade en agenda för att ”ta över”. De var ”hotet” mot den ”serbiska rasen” med ”många barn”.

Men, snälla, låt mig gå tillbaka en gång till, och snälla, tääääänk på det här när det gäller judar som folk:

”…den ständiga utsattheten som tvingar människan att tänka tre steg i förväg, att bli flexibel och kunnig för att ständigt kämpa för en bättre framtid.”

Tänk bara vad som händer med en folkgrupp som i flera tusen år är i asyl, fördrivning, fångenskap och utsätts för systematiska utrotningar. Det sista: *systematiska utrotningar* – pluralformen. Det handlar inte enbart om Förintelsen. Det har varit en rad utrotningar under historien, och Förintelsen är den värsta i den mänskliga historien.

Vad gör man när man bär med sig allt detta? Jo, man kämpar för att överleva, genom lärdom av enorma smärtsamma erfarenheter.

I denna kamp ingår det att man sätter enorma krav på sig själv och att man lär sig satsa på sina talanger, förmågor för att uppnå bra resultat i karriären för att kunna överleva. Det är en instinkt då man ständigt är en hatmåltavla. Naturligtvis så gäller det inte generellt men i det mesta så väcker man upp en liknande reflex helt instinktivt.

Islamisternas judehat har just den här färgen – att anklaga judar generellt för framgångar och möjligheter, att misstänkliggöra detta, istället för att lära sig något, åtminstone 10% av det här folkets historia.

Muslimer i sina församlingar måste göra sitt bästa för att lägga in en skyddsmur mot liknande myter och propagandan mot ett helt folk, propaganda som levereras i församlingar via aggressiva föreläsare, s k ”islamiska böcker” skrivna av de som tjänar islamistiska partiers ideologier. Viktigt.

Jag beklagar dagens situation och utsatthet.

Håll ut, vänner. Ge aldrig upp, oavsett vilka ni är och vilken bakgrund ni har.

/Ida Dzanovic

Artiklar

Mobbning och antirasism

Är kampen mot mobbning viktig i kampen mot rasism och nazism? En del föreläsare som själva överlevt Förintelsen menar det. Att stå upp mot mobbning är att lära barn civilkurage och att inte stå upp mot mobbning är att  peka ut någon som ”annorlunda”, ett ”hot” och ”utanför normen”, samma mekanismen som i rasism och nazism.

mobbBerättelsen om mig, och om vem jag är tar sin avstamp i en barndom som var ganska motig. Mobbning, en pappa som var kvinnomisshandlare, och en hel del annat som jag kommer att skriva om någon annan gång. Men det är där någonstans tanken på engagemang för andra människor föds. Gradvis. Främst efter att jag tagit mig ur det värsta.

Jag var den där osäkra skåningen som bräkte på skånska. Jag var den där hörselskadade idioten. Jag var den där som såg dåligt och betedde mig konstigt

Som utanför och mobbad får man nöja sig med lite. Jag minns hur glad jag blev en gång när några ”kamrater” pratade med varandra över huvudet på mig. ”Torbjörn har blivit lite intelligentare den sista tiden, eller hur? Tycker ni inte det?” Jag blev glad. Istället för att vara den korkade som hörde dåligt blev jag ett ögonblick sedd som iallafall på väg att bli lite intelligentare. Dum som ett spån och ful var jag, det ”visste” jag men blev glad att bli sedd som ”dum som ett spån och ful men iallafall lite intelligentare än för nån månad sen”.

Tänk vilken skam och förnedring som ligger i att som tonåring får höra det framför klassens vackra flickor och att kräla så djupt i förnedring att man blir GLAD för kommentaren!

Nyligen hörde jag berättelsen om hur en vän blev mobbad för att hens pappas yrke och kallades ”stinkande” och ”illaluktande”. Hen  berättade hur hen försökte tvätta bort ”lukten” med tvål hemma. Då tänkte jag på vad jag var med om. Alla de gånger jag tog det som mobbarna sa som sant. Som min vän såg sig som illaluktande såg jag mig som dum och korkad. Det var jag ju… Jag hörde dåligt och alla vet ju att om man hör dåligt så har man fan en skruv lös.

Och de vuxna såg inte. Förutom när jag bodde i Stockholm. Då såg lärarna och försökte få mig att ”prata rent”. ”Var snälla mot honom, han är lite annorlunda för att han är skåning och hör dåligt, men han är snäll”, minns jag att en lärare sa då jag var en åtta eller nio år.

Mobbning sätter sina spår. Man blir aldrig av med såren helt.

Förintelsen

mobb2Mobbning har mer gemensamt med rasism, homofobi och liknande förtryck än vi ofta tror. Det är samma sorts stereotyper och generaliserande hat. ”Han hör dåligt och är dum”, ”hens far har ett stinkande jobb, alltså stinker hen”. Dessutom är mobbning ofta ett resultat av att folk går i flock, av att man ”gör det alla andra gör”. Dessutom kan mobbarna fortsätta mobba för att ingen ingriper.

Ingen säger stopp, även om de hör. Ibland för att de vill vara populära själva, ofta för att de inte vågar men också för att man ibland håller med lite ”men han är väl ändå lite dum”, och ”lite stinker hen väl ändå”.

Man pekar ut någon som ”annorlunda”, ett ”hot” och ”utanför normen” och där börjar hatet.

Jag läste en artikel som berörde mig nyligen, i Dagen, där man skrev om förintelseöverlevaren Livia Fränkels besök i en skola. Där läste jag detta:

I dag är Livia Fränkel 86 år. Åldersrynkorna löper genom ansiktet, och när hon kommer till Lovisedalsskolan förs hon sakta fram, arm i arm, av läraren som bjudit in henne. Hon parkerar på stolen framför de två niondeklasser som ska lyssna till henne, smått andfådd. Sedan börjar hon sin berättelse med att tala om mobbning. Att det är där allt börjar. Sätter inte någon stopp så kan det sluta i det allra värsta.

–  Alla ni som sitter här har ett ansvar, säger hon och uppmanar ungdomarna att visa civilkurage.

– Jag kan vara bitter när jag tänker tillbaka på vår förföljelse. Jag har inget minne av någon som visade civilkurage.

Så rätt!

Jag har ofta slagits av en sak. Att många av de överlevande från Förintelsen som rest runt och talat till skolor ofta berör det här med mobbning. Jag lyssnade på Emerich Roth, en annan föreläsare och överlevare, för några år sen och han var inne på samma sak. När ungdomarna fick frågan vad de kunde göra svarade han både att de kunde börja arbeta mot splittring och hat redan samma dag, där de var, med att säga nej till mobbning, och ingripa då de såg någon bete sig fel.

Jag tror jag förstår varför Livia och Emerich sa vad de sa.

Ska vi stoppa rasismen och splittringen i samhället måste vi bemöta uppdelningen av folk i ”vi” (de goda) och ”dom” (hotet/de onda). Därmed börjar kampen mot rasismen med att barn står upp mot mobbning och kränkningar.

 

Artiklar, Myter

Varför antas romerna sakna ledare?

Visst är det jobbigt när man har fel? Ni vet när man har en fast övertygelse som man resonerat sig fram till och som man i sin tur använder för att driva en mängd argument och bygger en viktig del av sin världsbild på? Och när man inser att man har haft fel så tappar man, åtminstone tillfälligt, en bit av sin egen självkänsla. En insikt som leder till tystnad och ofta förträngning.

So Complicated Was the Fall | 227.365
Stephan Geyer / Foter / CC BY-NC-ND

Författaren till denna artikel har drabbats av sina egna felaktigheter flera gånger i livet. Som när insikten om att jultomten inte finns ledde till känslan av bedrägeri.

Eller när vuxna i min barndom slutligen övertygade mig om att jag, till skillnad från pojkarna i Astrid Lindgrens bok Nils Karlsson Pyssling flyttar in, inte kunde växla mellan att bli liten som en tumme genom att vidröra en spik och säga ”tjillevippen”.

Och de jobbiga insikterna om att ha fel har fortsatt. Från min förmåga att leverera domedagsprofetior om svenskt medlemskap i EU, till att idag vara en passionerad EU-förespråkare. Från att ha förutspått Sveriges kommande ekonomiska ruin om vi avstod från att ansluta oss till den Europeiska Monetära Unionen, till att med lättnad se Sverige behålla sin egen valuta.

Jag gjorde antaganden och påståenden som passade min världsbild. Och jag hade fel.

Vi är många som har fel ibland, men som har svårt att inse det, kanske för att vår egen förträfflighet står i vägen. Nu senast Peter Kadhammar, i hans artikel ”Varför har romerna inga politiska ledare?”

Kadhammar skriver:

De romska tiggarna ­sitter vid banko­mater, i nedgången till ­tunnelbanan, längs väggarna på Kungsgatan, de går på trottoarerna och skramlar med pappmuggar.De sätter upp en kåkstad i Högdalen. Kronofogden kör bort dem. De bygger en ny i Flemingsberg. Hur kommer det sig att ingen företrädare för ­romerna uttalar sig om ­denna misär? Varför har ­romerna inte organiserat sig i hemlandet Rumänien?Ja, de är bottenlöst fattiga. Ja, de är diskriminerade. Men det kan inte vara hela bilden. Det finns många ­andra som är bottenlöst fattiga.

I artikeln berättar han därefter om just en romsk ledare i Sverige för vilken Peter Kadhammar försöker förklara varför romer förtrycks och hur romer tänker och brister i sitt tänkande. Den romske ledare som Kadhammar träffat heter Marian Wydow, en enligt honom ”klok och sansad karl”. Peter Kadhammar kanske också vanligtvis är klok och sansad, men han tycks ha drabbats av blindhet i sin logik och slutledningsförmåga.

Han anser sig veta att ingen företrädare för romerna uttalar sig om misären som många romer lever i. Han efterlyser romska ledare samtidigt som han just talar om en romsk ledare han träffat i Sverige.
Han anser sig veta att romer ”inte kan vara förtryckta hela tiden”. Hur vet han att romer som förtrycks i så fall förtrycks på deltid istället för heltid?

Han konstaterar att det finns många andra än tiggare som samtidigt är romer som är bottenlöst fattiga. Har Kadhammar frågat sig om icke-romer som är hemlösa, bottenfattiga, dragits in i missbruk och annat elände bara drabbats av detta på deltid?

Och Kadhammar levererar mer av sin kunskap och sina insikter:

De svarta i USA hade ledare. ­Judarna, och många av dem levde före andra världs­kriget lika eländigt som ­romerna i Östeuropa, hade ledare. ­Bara romer kan ­befria romerna. Varför har de inga politiska anförare?

Ja, svarta i USA hade och har ledare. Även under slaveriet. Många mördades, misshandlades, torterades och fördrevs. Innan de slutligen befriade sig själva genom att få majoriteten av rösterna i den amerikanska kongressen, de amerikanska delstaterna och genom att rösta bort diskrimineringen. Eller fick de kanske en viss hjälp från den vita majoritetsbefolkningen i USA? Kom den hjälpen i så fall över en natt? Krävdes det ett inbördeskrig och en mer än hundraårig medborgarrättskamp för att få bort den värsta diskrimineringen och förföljelsen? En kamp som kanske också krävde deltagande från det vita majoritetssamhället? Har Kadhammar tänkt på det? Det borde han göra om han är klok och sansad.

Judarna i Europa hade och har mycket riktigt ledare. ”Trots” dessa ledare och trots perioder av minskat förtryck av Europas judiska befolkning drabbades den av Förintelsen. De allierade bombade sönder Tyskland till ruiner under andra världskriget, men bombade inte koncentrationslägren eller järnvägarna som transporterade miljoner människor till gaskamrarna.

Skall Europas judar klandras för att ha bedrivit för dålig lobbyism eller för att så få av dem lyckades rymma från sina egna mördare?

Och Förenta Nationernas deklaration av de mänskliga rättigheterna, Nürnbergrättegången, likväl som skapandet och erkännandet av staten Israel, krävde medverkan från merparten av världens övriga nationer och folk. Har Kadhammar tänkt på det? Det borde han göra om han är klok och sansad.

Således, faktumet att utsatta människor har starka ledare och organisationer skyddar dem inte nödvändigtvis från diskriminering och förföljelse. Det var inte bara svarta i USA som kunde befria svarta amerikaner. Det var inte bara judar som kunde befria sig själva. Det är inte bara romer som kan befria romer.

Framförallt bör inte förtryckaren förutsättas förtrycka. Upphör förtryckaren med sitt förtryck så upphör behovet att befria sig från ett förtryck. Har Kadhammar tänkt på det? De borde han göra om han är klok och sansad.

Men hur ligger det till nu egentligen? Saknar romer ledare och organisationer, vid sidan av den ledare i Sverige som Kadhammar omnämner och besökt?

Om Kadhammar är klok och sansad borde han ha sökt på www.google.se och www.youtube.com. Då hade han upptäckt att verkligheten och hans antaganden är två diametralt motsatta företeelser.

De romska kungarna

Till skillnad från i Kadhammars föreställningsvärld har romer haft politiska ledare genom Europas historia.

Främst i äldre tider men även idag verkade traditionella romska ledare utifrån europeiska kungar och adel som modell. De kallas och kallades för kungar och ärver sin makt. Inte sällan lever denna politiska och ekonomiska elit i stor rikedom. De hade och har en uppdelning i klaner till viss del motsvarande nationer.

Men existensen av detta romska ledarskikt under flera sekler har inte förhindrat romer att förföljas i sekler. En förföljelse som kulminerade i Förintelsen då hundratusentals romer mördades.

Den romska medborgarrättsrörelsen

I modern tid organiserar sig romer allt mer och kämpar allt mer i Europas länder och på EU-nivå och kampen omformas till en medborgarrättsrörelse ofta dominerad av yngre, välutbildade, romska män och kvinnor. Ett exempel på den utvecklingen är hur en romsk organisation år 2011 höll en demonstration utanför EU-parlamentet i Strasbourg för att uppmärksamma förföljelserna, diskrimineringen och pogromer gentemot romer i Bulgarien.

I Rumänien rivs byar och kvarter bebodda av romer – med bulldozrar. Romer tvångsförflyttas till områden utanför rumänska städer som tidigare använts som dumpningsplatser för kemiskt avfall. Där saknas fungerande bilvägar, rent dricksvatten, uppvärmt vatten, men det finns gott om råttor och vilda djur.

Har de drabbade romerna en åsikt om saken? Protesterar de? Är det romernas fel att de inte lyckats stoppa sin egen tvångsdeportering till områden fyllda av gift, vilket Kadhammar tycks implicera?

Är det romers fel att de utbildas för dåligt?

Romer anklagas för att inte vilja att deras barn skall få en utbildning. Studier av en rapport, som är utförd av en romsk organisation i Polen, visar att liksom liknande rapporter tar romska föräldrar sina barn ur skolor på grund av andra skäl. Som att romer ofta mobbas, beskylls för att de hamnar i bråk och för att de placeras i specialskolor mot sin vilja.

Rapporten visar även att romer ofta har svårt att få anställning även när EU eller organisationer betalar 100% av deras löner. Något som kanske i vissa fall förklarar varför en del romer inte i första hand överväger att söka jobb istället för att tigga?

Inser romer att de kan vända sig till nationella och överstatliga rättsväsenden om de anser sig utsatta för diskriminering? Ja åtminstone i vissa fall.

En romsk student i Tjeckiska republiken lyckades driva sin egen placering i en ”specialskola”, med övervägande romska elever med en undervisning kraftigt undermålig det nationella genomsnittet, till Europadomstolen. Han vann sitt mål.

Observera att denne student inte vägrade gå i en skola för att han ville slippa gå i skolan, utan för att skolan var för dålig och att han placerats där på grund av sin etnicitet.

Men skall romer anklagas för att många av dem har för dåliga juridiska kunskaper, om mänskliga rättigheter och om hur det lagliga skyddet mot diskriminering fungerar?

Tjuvaktigheten mot romer

Till skillnad från den kloke och sansade Kadhammars föreställningsvärld, finns det allt fler rättsutbildade romer i Europa:

Inte minst organisationen European Roma Rights Centre, bland annat bestående av romska advokater specialiserade på mänskliga rättigheter. Vid sidan av att de driver enskilda diskrimineringsärenden och andra mål som berör romer i Europa, bedriver de lobbyism bland Europeiska Unionens institutioner.

Romer har i ett halvt årtusende anklagats för att vara tjuvaktiga. I själva verket är det romer som utsatts för systematisk tjuvaktighet. Såväl tjuvandet av deras bostäder, utbildning, framtid, men även pengar. European Roma Rights Centre påpekar att Bulgarien, men även andra länder skär ner på romers utbildning och boende, varpå EU ger samma länder pengar ämnade för att försöka förbättra romers situation. European Roma Rights Centre påpekar att även anslagen från EU stjäls av mottagarländerna.

Romer för dåliga på att stoppa beskjutning

I Ungern har privata ‘stormtrupper’ börjat angripa romer med piskor, pistoler och gevär. Vuxna män angrips. Kvinnor angrips. Barn angrips. Som tur är har romer insett att det finns polis och de har tillkallat polis. Polisen har antingen sett sig oförmögen att stoppa våldet eller så har de arresterat romer.

Hur skulle romerna ha agerat? Enligt Kadhammar kan ju bara romer befria romer. Fanns det romska ledare på plats i den ungerska by som filmklippet ovan gör en dokumentär om? Ja, romska ledare fanns och de bad byns romska befolkning att inte försvara sig på grund av risk för en förvärrad förföljelse.

Till synes verkar romerna misslyckas med sin egen befrielse oavsett om de försvarar sig eller inte. Eller skjuter de för lite och för sällan och för dåligt på de som beskjuter dem?

Och det är kanske möjligt att en del av dem istället väljer att bege sig till ställen som Högdalen i Stockholm? Medan Peter Kadhammar och andra sitter i sina uppvärmda lägenheter, med rinnande vatten och funderar på varför en del romer kommer till Sverige, för att leva med sina barn, i tält, utan rinnande vatten, mitt i vintern.
Varpå de drar slutsatsen att romer saknar ledare och bara kan befria sig själva från förtrycket.

Hur klok och sansad är man då? Är man ens intresserad av att ta reda på och hålla sig till sanningen? Eller nöjer man sig med de myter och lögner som kletats på romer i femhundra år? Blir inte lögnerna en del av det förtryck som Kadhammar vill att romer själva skall befria sig ifrån?

Krönikor

Utflykt i det gröna

Sommaren 2012 var jag och min sambo på semester i Kraków. Det är verkligen en fantastiskt vacker stad, med en arkitektur som får en att häpna. Vi vandrade runt i de judiska kvarteren, åkte till Schindlers fabrik, åt otroligt god mat och besökte den enorma saltgruvan i Wieliczka. Veckan avslutade vi med en utflykt i det gröna, i björkskogarna på den polska landsbygden.

LouisaH2Det tyska ordet för björk är Birke. Den uppsluppna stämningen som rådde i minibussen på väg till saltgruvan några dagar tidigare, hade till denna bussresa förvandlats till total tystnad. Vi var nu på väg till ett ställe som vissa skulle beskriva som helvetet på jorden. Ett idylliskt landskap som blivit förgiftat och idag påminner oss om rasismens yttersta konsekvenser.

Auschwitz I är relativt litet och består av något som jag skulle likna vid kasernbyggnader. Något som gjorde mig otroligt obekväm var att det var så vackert. Jag hade målat upp en fasansfull bild i mitt inre, att lägret skulle se lika otäckt ut som de handlingar som utfördes bakom taggtråden. Vår guide berättade att lägerkommendanten Rudolf Höss såg Auschwitz som paradiset på jorden, det enda han hade att anmärka på var att han inte fick spendera mer tid med sina barn. Hans hus gick att se från galgen där han hängdes, han måste ha känt stanken från krematoriet och när hans barn lekte i trädgården måste de ha hört skotten när judar arkebuserades ute på gården. Det är inte min bild av paradiset.

Auschwitz II, det som kallas Birkenau, är det enorma lägret med den ökända perrongen. Här valdes ett fåtal av de mest arbetsdugliga ut och de fick gå till vänster mot barackerna, resten föstes till höger mot en säker död. En tågvagn som transporterat de dödsdömda stod kvar, täckt av stenar. Judar lägger inte blommor vid minnesplatser.

Det var ingen som grät eller var uppriven, men det var en dämpad stämning i gruppen. Vi var tagna av stundens allvar, för vi var där, det var inte en bild på internet eller en journalfilm.

Herregud, gjorde människor verkligen det här mot andra människor? Hur i helvete kunde det hända? En grupp valde ut en annan grupp som  inte ansågs vara som oss andra. De pekades ut som syndabockar och ansvariga för allt som tycktes kunna utgöra ett hot mot samhället. Vi lät den hätska stämningen eskalera till komplett vansinne, och till slut hade medmänniskor avhumaniserats till den grad att de kunde mördas utan att någon drog i bromsen. Jag väljer avsiktligt att använda ordet ‘vi’, för vi är människor som mördade andra människor. Det är allas vårt gemensamma ansvar att se till att något liknande aldrig får ske igen.

Gästkrönikör: Louise H.

Krönikor

Vad är folkmord?

Är det rätt eller fel att kalla massmordet i Srebrenica 1995 för folkmord, etnisk utrensning eller ”devalverar” man begreppet och förringar andra folkmord genom att ”använda det för ofta”. Vi kikar närmare på det.

Nyligen var det minnesdagen över offren i Srebrenica. Då, 1995, mördades ungefär 8.000 muslimska bosnier av serberna på grund av att de var muslimer. Detta definieras som en del av ett folkmord mot de bosniska muslimerna, av de allra flesta människor.

x-ray delta one / Foter / CC BY-SA

En del påpekade i samband med minnesdagen att det var fel att kalla det folkmord. Folkmorden under andra världskriget, t.ex. mot judarna, eller det som hände i Rwanda var folkmord, tyckte de. Och på nåt sätt anser de att begreppet folkmord urvattnas om det används vid ”små massmord”. Eller om man försöker påstå att bombningarna av civilbefolkningen i Hiroshima och Nagasaki med atombomber under andra världskriget var folkmord.

”Sluta kalla allt för folkmord!”, säger några kritiska röster.

Vad man än anser om olika massmord och folkmord kan det vara värt att titta vad  FN:s konvention om folkmord säger:

I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,
a) att döda medlemmar av gruppen;
b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;
c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;
d) att genomföra åtgärder som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;

och

e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp

Begreppet folkmord är som ni ser ett vidsträckt begrepp. Det är mycket som kan, bör och ska täckas av begreppet.

För att massmord ska ses som folkmord ska de ovanstående punkterna omfatta en nationell, kulturell, religiös eller etnisk grupp, helt eller delvis.

Den första punkten är lätt att förstå sig på, en vilja att utrota/eliminera en grupp människor helt eller delvis. De andra punkterna, att påtvinga en grupp helt eller delvis sådan terror som högst troligt skapar långvariga själsliga skador, eller att sänka levnadsstandarden för gruppen, kan verka luddiga, men är extremt viktiga.

Om man ser närmre på folkmorden i Rwanda och mot judarna under andra världskriget så utgjorde flera punkterna en del av folkmordsprogrammet. Dessutom inleddes folkmorden med att man sänkte levnadstandarden för folk och åsamkade många ”själslig skada”. En person som undgick förintelsen i Rwanda och nazityskland, men levde med en usel levnadsstandard, var också utsatt för skräcken för förintelse och folkmord, även om de inte direkt utsattes för mordförsök. INDIREKT massmord är också massmord, enligt konventionerna.

Den sista punkten om att överföra barn i stor skala bör vi i Norden fundera över. I Sverige och Norge gjorde vi det mot finnar, romer och samer. I Danmark utsattes eskimåer för detta. Enligt FN KAN det definieras som en del av ett folkmord.

Så, det är inte alls fel att kalla det som bosnier utsattes för för folkmord. Serbiska extremister försökte utrota delar av dem och tvingade dem att leva med usla levnadsvillkor. Och verkar att ha fortsatt med sina planer om de inte hade blivit hindrade.

Och, det är inte heller fel att kalla de amerikanska bombningarna av Hiroshima och Nagasaki för folkmord, om man anser det. Att massmörda civila japaner bara för att de är japaner är faktiskt också folkmord enligt definitionerna.

Överhuvudtaget är det idiotiskt att denna artikel ens ska behöva skrivas. Istället för att argumentera, slåss och käbbla om ”mitt folkmord är mer äkta än ditt” eller ”mitt folk utsattes för värre folkmord än ditt folk”, så bör vi lägga mer tid och energi på att granska och hålla utkik efter de gemensamma mönster som de olika folkmorden uppvisar. Och hjälpa till att lära varandra att sluta vara rädda för främlingar och sluta att hata andra grupper av människor.

Krönikor

Fragment från en resa i Förintelsens spår

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Agneta Berliner är ledamot i arbetsutskottet för SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism), styrelseledamot i Rädda Barnen Västmanland och var tidigare riksdagsledamot (FP). Agneta bloggar på: Berliners blogg.

Agneta BerlinerPå Malmaskolan i Kolsva i Västmanland går nästan 500 elever, från förskoleklass till år 9. Varje år sedan 1999 arrangeras resor i Förintelsens spår för avgångseleverna. Resan är finalen på ett gediget och omfattande arbete genom alla årskurser när det gäller värderingar, antirasism och mänskliga rättigheter. Hela samhället bidrar, bland annat genom att skänka pengar och sponsra färdkost. För några år sedan hade jag förmånen att delta i en sådan resa. Mina anteckningar från resan är tidigare publicerade i Frisinnad Tidskrift.

Fragment från en resa i Förintelsens spår

15 maj: Vad är ett samhälle?
Genom ett försommarvackert Sverige har vi börjat resan i Förintelsens spår. Från det lilla brukssamhället Kolsva i Västmanland på väg med buss mot Karskrona för att ta oss vidare i geografin till Polen. Men också en resa i sinnet till en annan tid – nazismens 30- och 40-tal.

För ungdomar på Malmaskolan i Kolsva har resan till Polen i tio år varit avslutningen på ett omfattande värderingsarbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Och mot rasism och främlingsfientlighet. ”Vi har längtat och jobbat för detta sedan i sexan”, säger en at tjejerna som är med på resan.

Arbetat för resan, det har också skolans rektorer Johan Hallberg och Gun-Marie Persson, resornas eldsjäl läraren Ewa Andersson, övriga lärare, fritidsledare och föräldrar gjort. Genom gedigna förberedelser; filmer, uppgifter, berättelser om personer som möter oss under resans gång. Och inte minst genom att med förenade krafter ordna finansiering av resan.

I mån av plats får även andra, som givetvis betalar sitt deltagande själva, följa med. Med på denna resa finns, förutom skolans medarbetare och de drygt 30 niondeklassarna, också några föräldrar, en intresserad pensionerad företagare, en universitetsstudent som fått resan i födelsedagspresent och jag.

Vi får alla ett nästan tomt häfte som, kommer det att visa sig, vartefter resans gång fylls med uppgifter och tankar. Kopplingar mellan fakta och egna reflektioner. Vad är ett samhälle? Vad innebär att leva tillsammans? Behövs regler och lagar för att det ska fungera? Vad innebär det om samhället inte finns till för alla? Dessa första uppgifter handlar också om att vi beskriver och definierar vår egen identitet; vad tror jag på, vilken personlighet har jag?

Vi funderar och resonerar kring foton av ungdomar från 30-talet; med drömmar om framtiden, precis som våra ungdomar här på bussen. Precis som alla ungdomar världen över. Var och en av oss får också stifta bekantskap med en person som varit med om Förintelsen – och fundera kring denna medmänniskas liv. Och död.

Jag inser så snart jag börjat göra anteckningar för denna artikel, att den inte kommer låta sig skrivas så lätt. Och att intrycken inte kommer att låta sig fångas i sin helhet och i sitt fulla djup. Det skrivna får nöja sig med att bli fragment.

16 maj: Kan en människa göra skillnad?

Från Gdynia till det tidigare gettot i Warszawa. Dit tvångsförflyttades 375.000 judar 1939, nästan 30 % av Warszawas befolkning. De kristna flyttades ut ur området och judarna flyttades in. Till gettot deporterades inte bara judar från Warszawa utan också från övriga Polen och andra ockuperade länder.

Våren 1940 startades det murbygge som skulle isolera gettot från resten av staden. Murbygget pågick sedan under hela gettotiden. Gränsen ändrades och gettot blev allt mindre. Muren blev ca 18 km lång, tre meter hög och var överst försedd med krossat glas och taggtråd. Att lämna gettot var förbjudet och de som försökte blev ofta skjutna. Livet i gettot var smutsigt och trångt. Hur trångt är det när 10-12 personer ska samsas på varje yta om 6 kvadratmeter? 12 svenska ungdomar stod huttrande och trängdes i regnet i den lilla rutan som drogs upp i gruset vid resterna av muren.

Matransoneringskort infördes i Polen i början av 1940. Judarnas matkuponger var försedda med Davidstjärnan och deras ransoner var avsevärt mindre än de som övriga polacker fick. Ca 200 kalorier om dagen. Hur klarar man sig på 10 % av dagsbehovet? 300-400 människor dog varje dag av svält. Barn skiljdes från sina föräldrar och förde ofta en ensam kamp för att överleva, om de inte hamnade på något av de överfulla barnhemmen.

Vilka alternativ hade judiska rådets ordförande Adam Czerniaków när han, trots löfte om motsatsen, fick order om att se till att även barnen deporterades? När han insåg att deportationerna inte handlade om att starta ett nytt liv, utan om att sändas till döden. När han visste att varje tecken på motstånd innebar att hans fru skulle komma att skjutas. Spelade det någon roll vilket beslut han tog? Och i så fall för vem? Var går gränsen för det egna samvetet? Var går min egen gräns i olika sammanhang?

ab_text_memorialSamtalet denna dag handlade mycket om att en människa gör skillnad. Feigele som förlorat hela sin familj i gettot och som smugglade ut kartan över Treblinka. Den unga läkaren Adina på barnsjukhuset som i förtvivlan gav de små barnen dödande morfin när nazisterna stormade sjukhuset. Irena som räddade över 2.000 barn. Janusz Korczak, känd läkare och barnpedagog, som grundade ett hem för föräldralösa barn. Och som slutligen valde att följa med sina barnhemsbarn in i boskapsvagnen mot förintelsen i Treblinka när gettots barn deporterades i juli 1942. Han kunde och ville inte lämna sina barn, trots att han gavs flera möjligheter att själv bli räddad.

Tankar om att visst gör en enskild människa skillnad – vid Janusz Korczaks barnhem där kastanjerna redan blommat över.

Den stora deportationen av Warszawas judar till utrotningslägret Treblinka påbörjades i juli 1942. Efter deportationen organiserade sig de judiska motståndsgrupperna till väpnad kamp. De flesta av de judiska motståndsaktivisterna var ungdomar med yngre syskon och föräldrar som deporterats till Treblinka. Ungdomar som inte hade några illusioner om nazisternas planer – och som ville kämpa även om det ledde till döden. Den första militära sammandrabbningen ägde rum i januari 1943 när tyskarna försökte sätta igång en ny deportationsvåg. Den 19 april bröt upproret i Warszawagettot ut – samma kväll som den judiska påsken inleddes. Pesach – frihetens fest. Den sista striden gällde inte att överlevnad – utgången var given. Upproret slogs brutalt ner av nazisterna. Motståndskämparna dödades eller begick kollektivt självmord. Den 16 maj 1943 sprängde nazisterna den stora synagogan vid Tlomackiegatan för att fira segern.

17 maj: Vad säger gravarna om det judiska livet idag?
Warszawas judiska begravningsplats. Minnesmonumentet över barnen som mördades under Förintelsen. Fotot av Anne Frank. Minnesmonumentet över Janusz Korczak, över motståndsrörelsens kvinnor och män, över soldater som dog under kriget, över motståndskämparna i gettot. Massgraven för dem som dog i gettot – vita stenar med svarta sorgband.

Alla dessa gravar vända mot öster och Jerusalem. Symbolerna som berättar om välstånd, för tidig död, äktenskaplig lycka, tron på evigt liv, yrkesidentiteter. Alla dessa liv. Alla dessa namn. Leon. Sara. Jósef, Izabella. Markus. Izraela. Jakob. Róza. Natan. Zophia. Salomon. Janina. Saul. Irena. Jerzy. Samuela. Himmelfarb. Mandelbaum. Goldman. Perelmutter. Baumritter.

Slående hur få gravar det finns från efter 1940 och framåt. Slående hur få av gravarna som har någon som sköter om dem. Småstenar till åminnelse, enligt judisk sed, ligger endast på ett fåtal av gravarna. Ett antal israeliska soldater är på besök samtidigt som vi. De, liksom vi, blir tystare och tystare ju längre in på begravningsplatsen vi kom.

Besök vid minnesplatsen över Warszawagettots uppror. Den bohuslänska graniten som Hitler beställt för att bygga ett segermonument användes istället till minnet av motståndsrörelsen. Historien blir inte alltid som makten tänker sig.

18 maj: För vem är resan värd pengarna?
Besök på Birkenau (Auschwitz II) hela dagen. Här tog tågrälsen slut. För den som gick in genom ”dödsporten” fanns bara en väg ut – genom krematoriernas skorstenar.

Järnvägsrampen där urvalet gjordes. Mengeles experiment. Kvinnofängelset i fängelset. Dit de sjukaste, svagaste fördes. För att svälta ihjäl. Vattenbrist. Katastrofala sanitära förhållanden. De timslånga uppställningarna. Straffexercisen. Berättelsen om de tusentals polska barnen med ariskt utseende som rövats från sina föräldrar för adoption till tyskar. Många dög inte vid närmare granskning – och skickades därför tillbaka till Polen. Till huset för barn i Birkenau. De små stegarna till britsarna längst upp. Barnen överlevde inte länge i lägret.

1.000 fångar per barack byggd för 52 hästar. 100-tals baracker. Skorstenarna står kvar.

Bland ruinerna – trappan ner till det underjordiska omklädningsrummet, steget innan gaskammaren. Resterna av krematoriet. Vad tänkte arkitekterna som deltog i tävlingen om att hitta den bästa, mest effektiva lösningen på logistiken kring gaskamrarna och krematorierna?

1 miljon judar dödades i Birkenau och huvudlägret Auschwitz. 100.000-tals romer, homosexuella, personer med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar, oliktänkande, krigsfångar. Mördandet – en teknisk hantering. Utstuderad. Cynisk. Kallhamrad. Omänsklig. Långt bortom förståelse. Men ändå hände det.

Den grönskande ängen med knoppande sommarblommor. Svarta gravstenar som påminner oss om att detta är en massgrav. Solen bryter igenom. Skärande kontraster. Vi tänder ljus och lägger små stenar på gravstenarna.

Utställningen med alla foton. Som hämtade ur mina föräldrars fotoalbum. Brudpar. Barn som gungar. Ungdomar som åker skidor. Vinglande cykelturer. Skratt mot kameran. Familjefoton. Alla dessa skeenden som avbröts. Mitt i livet.

Vandring i ett nästan overkligt symboliskt åskoväder tillbaka till hotellet.

På kvällen reflekterar vi över dikten ”Först kom de…” som tillskrivs Martin Niemöller, tysk teolog och antinazist som internerades i koncentrationslägret Dachau.

” I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag är inte kommunist.
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag är inte fackansluten.
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag är inte jude.
Sedan hämtade de mig, och då fanns det ingen kvar som kunde protestera.”

Under kvällen har vi diskussioner kring svårigheten och mödan att finansiera dessa skolresor. I tider av ekonomisk knapphet i samhället blir sponsring från företag och organisationer svårare än någonsin – just när denna typ av värderingsarbete sannolikt behövs som allra mest för att hålla rasistiska attityder stången. Folke Bernadottsfonden ställer tydligen alltid upp – men fondens bidrag räcker inte till hela resan. Jag funderar kring min riksdagsmotion i höstas om en särskild statlig finansiering. Det känns som det är dags att ta en ny sats kring finansieringen av denna typ av resor. När kunskap om Förintelsen är önskvärd att sprida i Sverige, då är det rimligt att staten bidrar.

19 maj: Vill vi ha ett samhälle där människor är olika värda?
I slutet av 1939 införlivades staden Oswiecim med Tredje Riket och samtidigt ändrade nazisterna namnet till Auschwitz. Ett namn som under andra världskrigets fem sista år väckte fruktan i de länder som ockuperats av Nazi-Tyskland. Ett namn som än idag står för den ofattbara, precisionsplanerade ondskan.

Koncentrationsläger. Utrotningsanläggning. Vald för sin strategiska placering som järnvägsknut. Långt österut. Isolerad från omvärlden. Tomma polska kaserner. Det genomsnittliga antalet fångar var 13.000 – 16.000. I takt med ökningen av antalet fångar utvidgades lägerområdet – ett helt nät av nya läger. En jättelik utrotningsanläggning.

Sinnesstämningen var tryckt redan när vi gick in genom lägerporten med den välkända, cyniska devisen ”Arbeit macht frei”. Den lägerport som tusentals fångar varje dag passerade ut på väg till arbetet – och sedan passerade in igen efter många timmars slit. Till tonerna av lägerorkestern.

Här startade massutrotningen av judar 1942. I Europa fanns ca 9 miljoner människor med judisk härkomst när nazisterna kom till makten. 75 % av dem mördades. Många av judarna kom till Auschwitz i tron att de förts till östra Europa för att få starta ett nytt liv där. Resväskans maxvikt var 25 kg – och ofta innehöll den ägarens allra mest värdefulla ägodelar som skulle vara grundplåten för det nya livet. I det lilla häftet om muséet Auschwitz-Birkenau läser jag senare att mest lurade blev judarna i Ungern och Grekland. Till dem sålde nazisterna innan resan, icke,existerande tomter, jordbruk och affärer.

En tung förmiddag i ett ständigt strilande regn.

Bussen går vidare till Krakow. Diskussion kring några av huvudpunkterna i nationalsocialisternas partiprogram. Vilka värderingar lurar bakom orden? Vilka värderingar ledde fram till Förintelsen? Hur skulle vi reagera om ett parti i Sverige kom ut med ett liknande program? I vår hand får vi då det svenska partiet Folkfrontens punktprogram. Flera av punkterna känns skrämmande lika dem vi just diskuterat. Vad betyder ”Endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare.”? Vem bestämmer vem som är etnisk svensk? Hur många i vår buss skulle räknas som det? Vilka är planerna för dem som inte räknas som etniska svenskar?

På eftermiddagen skiljs våra vägar för denna gång. Ungdomarna ska vidare till Kazimierz – den judiska stadsdelen. Och sen, innan färden går hemåt, till den lilla byn Zbylitowska Gora med en massgrav för 800 barn som blev arkebuserade i en skogsdunge. Jag återvänder till Warszawa för att diskutera kvinnors ställning på arbetsmarknaden med parlamentariker i Sejmen, människohandel med frivilligkrafterna i La Strada och jämställdhetsarbetet efter kommunismens fall med representanter för Heinrich Böll Stiftelsen och premiärministerns kontor för jämställdhetsfrågor.

I början av resan var en av våra uppgifter att fundera kring vad ett samhälle är. Många av tankarna och svaren handlade då om skolor, vägar, sjukhus – att ett samhälle är en plats där människor bor och lever sina liv. En gemensam reflektion i slutet av vår resa, är att ett samhälle byggs av de värderingar vi delar. Och om vi kan, vågar, orkar stå upp för dem i det stora och det lilla. I vardagen. I ett odemokratiskt samhälle skapas det lagar och regler som behandlar människor olika. Vill vi ha ett sådant samhälle? Hur kan vi tillsammans, och också var och en på egen hand, motverka de krafter som står för andra värderingar än dem om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde?

Jag är övertygad om att en resa som denna bidrar till att bygga framtida samhällen med goda värderingar. Oavsett var i världen dessa Kolsvaungdomar hamnar i sina liv och väljer att bygga just sina samhällen. Jag fick veta att eleverna när vi skiljts åt fört fram sin syn om, att de som förnekar Förintelsen de saknar kunskap och känslor – och förnekar för att sanningen skrämmer. Jag är tacksam över alla de vuxna som gör resorna möjliga för ungdomarna.

Och oerhört tacksam över att jag fått dela resans stunder och upplevelser med kunniga, empatiska och modiga ungdomar.

Läs mer om

Svenska kommittén mot antisemitism
Malmaskolan
Forum för levande historia, fakta om Förintelsen

Krönikor

Mordet på moderniteten

Gästkrönika av Mattias Irving
Den som inte ser bakåt när hen går framåt får se upp — Tage Danielsson
Den 27/1 var det Förintelsens minnesdag. Vi gör nya försök att formulera en erfarenhet som ingen av oss själv har gjort. Med ordens hjälp kan vi ändå väcka känslorna till liv. Fasan och nihilismen. ”Auschwitz finns, därför kan inte Gud finnas”, som förintelseskildraren Primo Levi skrev.
Hope for the planet
kevin dooley / Water Photos / CC BY

Gud är död! Gud är död, och vi har dödat honom! Så skrek profeten i Den glada vetenskapen. Inga oceaner av vatten kan tvätta bort guds blod från våra händer, skrev Nietzsche. Spåren efter dådet märker urberget. Guds dödsskrik förklingar aldrig.

Hör vi det ännu, ljudet av mordet på den Andre, Juden, Gud, eller har det blivit ett bakgrundsbrus, en naturlig del av den moderna ljudbilden? Ett diktonianskt ”Orladoffa doschkoff”, internaliserat?
(Orlodoffa doschkoff
orlodoffa doschkoff:)
det är maskinen –
jag.
Stänger och hjul
och
nitnaglar skruvar och muttrar
drivremmar (doschkoff) –
många män har gjort mig
släggat och putsat och hamrat och filat
fin är jag fin (orlo)
skinande
sjungande
rungande
skakande
golv och tak.
— Utdrag ur Maskinsång av Elmer Diktonius
Förintelsen blev möjlig för att vi rörde oss från en värld av obeskrivliga värden till en värld av mätbarhet, menar Zygmunt Bauman. Industrins massproduktion gav oss också föreställningen om massdestruktion.
Aldrig har det kanske varit så lätt att beskriva människor i termer av stereotyper, som i ett samhälle där alla förbrukningsvaror var stereotyper av sig själva. Det enda som utmärkte ens eget hem från det mittemot var numret på porten. Ett nummer som det starkaste egna, inte en tillvaro, inte ett hem som gått i arv, utan ett massproducerat ad hoc som gick under beteckningen ”standard”.
Historielösheten sammanfattas av dessa siffror: Nummer som bränns in på handleder, administrativa åtgärder. Rakade huvuden och tolvkuvertsserviser. Ett förallmänneligat främlingsskap, ett krackelerat subjekt vars kringströdda likdelar någon måste bära.
Hur gestaltade nazisterna en hel samtids känsla av identitetsförlust, egentligen hela världens känsla av modernitet? De satte identitetsförlusten på anstalt. Likt plågade dårar som använder dockor eller fångar för att ställföreträda den egna smärtan, påtvingade nazisterna hela sin samtids alienation på ett folk, under rituellt kontrollerade former. Trodde de sig därigenom kunna mörda hela det tyska folkets främlingsskap i ett storslaget fascistiskt katharsis: Rening genom att iscensätta deras egen egen plåga med andras kroppar?
Jesus var människa, men också jude. Berättelsen om hans död på korset handlar om våra synder, sägs det. Just idag talar den gamla symboliken med förnyad kraft, åtminstone för mig själv: Den enda skillnaden mellan syndabock och offerlamm är ju tonfallet. Alla de judar som dog i nazisternas makabra iscensättande av mordet på moderniteten och alltings upplösning, dog också för våra synders skull.
Men när lammen tystnar måste vi höja våra röster. Vi måste sörja med de döda, vi måste fortsätta formulera deras erfarenheter med nya ord, och ett nytt språk som talar in i samtiden. Vår solidaritet med offren får inte gå dithän att vi låtsas som att nazisternas grymheter var oförklarliga, omänskliga undantagshandlingar som genom sin ondska blir oförklarliga och därmed onödiga att sätta sig in i. Vi kan ta avstånd från Auschwitz tusen gånger utan att för den sakens skull se vad som pågår under våra egna ögon.
Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen, sade Primo Levi också. Hans nummer var 174 517.
/Mattias Irving
Recensioner

Studiematerial om Raoul Wallenberg

Vi vill rekommendera ett mycket intressant studiehäfte som Svenska kommittén mot antisemitism producerat om Raoul Wallenberg. Det är bra och lättöverskådligt — kort sagt en bra introduktion.

Vi behöver förebilder. Wallenberg är en viktig sådan som visar vad en människa kan göra. SKMA har bra material på sin hemsida. Det borde skolor köpa in och använda i undervisningen.

1389.9 Holocaust B

Raoul Wallenberg valde att agera för att hjälpa och skydda människor. Hans insatser räddade tusentals judar från nazisterna i den ockuperade ungerska huvudstaden Budapest. Raoul Wallenbergs liv och gärning visar oss att en människas val kan göra stor skillnad.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har tagit fram ett studiematerial om Raoul Wallenberg. Till studiehäftet finns en sammanställning av pedagogiska reflektions- och värderingsövningar, samt dokument.

Pedagoger kan beställa Studiehäftet kostnadsfritt i klassuppsättning, skolan betalar endast portokostnad. Övriga intresserade kan beställa mot en kostnad på 75 kronor. Beställ!

Lärarhandledning och elevövningar finns tillgängliga som pdf-fil här på SKMA:s hemsida. Klicka HÄR!… Läs hela texten hos SKMA.