Krönikor, Myter

Språk

För att känna tillhörighet, i en familj, en kultur eller i ett land så utgör språket en stor faktor. Jag minns när jag år 2001 tog steget och flyttade till Spanien för att studera spanska. Den första dagen satt jag och min rese-väninna på en restaurang i Malagá.

Vi började tala med servitören på engelska eftersom ingen av oss kunde ett ord på spanska. I Spanien har jag upptäckt att människor ogärna talar engelska, orsakerna som jag har fått veta till detta fenomen varierar. Konflikter sedan 1600-talet och Engelsk-Spanska krigen, att det är svårt med uttalet då det spanska språket skiljer sig avsevärt från det engelska, men också att man i Spanien tycker sig klara sig bra med ett av världens mest talade språk. Vad det än kan bero på så satt vi där på restaurangen och hade mycket svårt med kommunikationen. Vi var jättehungriga och servitören ignorerade oss ett litet tag, men lade sedan fram menyer, på spanska.

Vi bestämde oss för att ”Bocadillo de queso” inte lät så konstigt och lyckades till dem beställa en varsin coca-cola. Där satt vi med två stycken ostmackor och noll språkkunskaper i ett land som inte verkade vilja interagera med oss på engelska.

Ett plus med att inte kunna göra sig förstådd på engelska var att vi studerade lite extra mycket i skolan. Jag studerade bland annat maträtter för att kunna förstå vad jag beställde ute. Det blev också så att vi snabbt fick börja interagera med människor på spanska. Hade det varit lätt att göra sig förstådd på engelska i Spanien så hade min inlärning av det spanska språket inte gått lika fort som det gjorde. Jag levde i Spanien i ca ett år, studerade i tre månader och jobbade sedan i restauranger. Det var en oerhörd skillnad att prata spanska i skolan där det fanns tillgång till lexikon och duktiga lärare än att faktiskt på riktigt interagera med språket på en arbetsplats.

När jag kom hem till Sverige fortsatte jag med mina studier i det spanska språket på Universitetet i Stockholm och idag extraknäcker jag ibland som tolk. Ett varierande och roligt arbete — att hjälpa människor med att göra sig förstådda.

Intelligent kommunikation

Den kanadensiska forskaren Albert Mehrabian säger att när vi kommunicerar tolkar mottagaren vad vi säger genom att hämta 7 procent från orden, 38 procent från rösten och hela 55 procent från kroppsspråket. Detta bör rimligtvis gälla de människor som kommunicerar via ett talat språk.

Även om det är så, att vårt kroppspråk står för en väldigt stor del av kommunikationen av det vi förmedlar så kan jag tycka att det är oerhört svårt att göra sig förstådd med enbart det.

Under det året som jag bodde i Spanien deltog jag inte i särskilt djupa eller komplicerade diskussioner som handlade om livet eller politik. Många gånger tolkade jag orden fel när de sades för fort. Efter mina universitetsstudier har jag återvänt till vänner jag har i Spanien och upptäckt att människor där numer bemöter mig annorlunda. Som om jag vore mer intelligent då jag talar språket bättre. Jag deltar i alla diskussioner och människor pratar lika avslappnat med mig som de gör med någon som har det spanska språket som modersmål.

Jag har även haft stor nytta av det spansktalade språket i Sverige, det öppnar liksom upp möjligheter för mig att interagera med spansktalande människor som inte pratar så bra svenska. Jag kommer dem närmre och känner en slags tillhörighet till dem. Jag kan också tjuvlyssna på vad spansktalande människor säger till varandra utan att de vet att jag förstår. En tillgång jag ibland nyttjar på bussen eller tunnelbanan när jag lider av tristess. Däremot om jag befinner mig i ett rum med människor som talar både spanska och svenska så talar jag om att jag förstår och pratar spanska. Det har hänt några gånger att spansktalande människor talat med varandra i närheten av mig, utan att de inser att jag kan förstå, och sådant är bara obekvämt.

Det här med ett ”intelligent bemötande”, det var precis så jag upplevde det. Att de spansktalande människorna tog mig för att vara mer intelligent när jag började kunna det spanska språket flytande. Jag minns när jag växte upp och vi ibland skrattade åt en person som kommit hit från ett annat land och jobbade på den lokala pizzerian som sa ”Äta här eller i påsen?”. Klart att det lät roligt, men den personen som vi skrattade åt var en utbildad advokat ifrån Turkiet. Jag känner honom fortfarande och idag pratar han svenska betydligt bättre. Vilket gör att vi kan prata med varandra på ett helt annat sätt, då mina turkiska språkkunskaper är dåliga.

Så även om kroppspråket säger mycket, så är ändå språket som talas i landet man lever i viktigt att lära sig, för att kunna känna tillhörighet. Eftersom det då öppnas helt andra dörrar till att delta i landet och fler möjligheter till att exempelvis få jobb. Att sakna förmågan att uttrycka sig i språket som talas begränsar möjligheten att göra sin röst hörd.

Praktisk språkutbildning

Det finns olika tillvägagångssätt att lära sig språk. Och även olika sätt att ta emot människor ifrån andra länder. Jag till exempel lärde mig spanskan snabbare då jag blev tvungen att praktisera den direkt och fick jobba på en spansktalande arbetsplats.

Jag gjorde en gång en observationsstudie på en ung flicka från Colombia som började i den svenska skolan. Där upptäckte jag att de vuxna till en början undvek att sätta den lilla flickan i en situation där hon skulle bli tvungen att tala det svenska språket. All undervisning för henne bestod av att räkna i en enkel svensk mattebok utan särskilt mycket språk i, och läsa böcker på spanska. Böcker som exempelvis ”Rödluvan och vargen”, flickan var 12 år! Flickan kom hit ifrån en spansktalande skola där hon redan studerade geografi, religion, språk och matematik. Det var en rätt märklig syn att se hur de svensktalande barnen pratade om hur mycket av vår jord som består av sjöar och hav samtidigt som den spansktalande flickan läste i ”Rödluvan och vargen”. Nog tycker jag att de hade kunnat skrapa fram annat studiematerial, till exempel matteböcker/räkneuppgifter på spanska istället för att hon ska hamna efter i också de ämnena då det egentligen bara var det svenska språket som fattades.

En annan intressant grej jag observerade var att barnen inte verkade bry sig om att situationer kunde bli obekväma när de inte förstod varandra. När barnen hade bestämt sig för att fråga eller förklara något för flickan så kröp de på golvet, under bänkar, på bänkar och gestikulerade för att hon skulle förstå vilka ord de var ute efter. Det var en väldigt rolig observation och jag påminns om hur vi vuxna kanske ibland är alldeles för reserverade. Att tillåta sig själv att bli bortgjord eller låta bli att skratta om någon gör bort sig språkmässigt kanske är något vi vuxna kan lära oss ifrån barnen?

Språkets betydelse för interaktion och därmed integration har utan tvekan en stor betydelse.

Det finns människor som blir upprörda för att det överallt är översättningar till exempelvis arabiska, turkiska, kurdiska och andra icke-svenska språk. ”De får väl lära sig svenska”  har jag hört några gånger i denna upprörda massa. Ja, men innan de lär sig svenska så är det väl ypperligt bra om vi kan hjälpa till så de kan förstå enkla saker så som: hur man tar kontakt med vården, skolan, polisen, ingångar, utgångar och annat vardagsnyttigt.

Vi är ju ett mångkulturellt land och då tycker jag att det är väldigt humant att anpassa vissa saker efter det, som enkla beskrivningar på andra språk.

För många år sedan kom jag över en studie som påstod att tvåspråkighet skulle vara något negativt. Nu minns jag inte vart jag har lagt den studien eftersom jag tycker att det är en befängd tanke. Jag är inte heller en analytisk-knäcka-myt-människa-med-siffror-och-statistik, jag är krönikör här på sajten. Som krönikör finns det lite mer öppningar för att vara tyckande och tänkande utan att behöva backa upp det med formalia.

Hur som helst tycker jag att det är konstigt att människor vill vinkla flerspråkiga som något negativt. För min del har det öppnat upp oerhört mycket fler möjligheter då jag är trespråkig om jag räknar in engelskan. Jag kan ta del av de spansktalande kulturerna på ett helt annat sätt än om jag inte skulle kunna tala det språket. Det har gett mig många fina spansktalande vänner och minnen. Jag får dessutom jobb jag inte annars hade fått, som tolk bland annat.

Tänk er själva vilken nytta Sverige har av globaliseringen och flerspråkiga människor. Vi förbättrar ju möjligheterna att bedriva handel med varor och tjänster internationellt med flera språk. Svenskt näringsliv tjänar faktiskt på att ha flerspråkiga medarbetare. Svenska företag kan skapa goda arbetsrelationer och mer exporter till och kanske bättre priser på import från exempelvis arabisktalande länder för att inköpare och säljare är människor som kan prata både flytande svenska och arabiska. Det är ju definitivt roligare om människor betraktar möjligheterna och vinsterna med att ha flerspråkiga medarbetare än tvärtom.

”Hemspråket”

Det finns människor som menar att hemspråket begränsar individens förmåga att utveckla det svenska språket och på så sätt hindrar ”integreringen” för individen i det svenska samhället. Jag ser snarare hemspråket som en bra möjlighet att fortsätta hålla det språket levande och utveckla det också.

Min sons pappa pratar både arabiska och svenska. Jag  har varit ensamstående i många år och vi inte har pratat så mycket arabiska med grabben så hans kunskaper i det språket är väldigt få. Jag har fått förklara upprepade gånger för skolan som han går i varför han ska ha hemspråk då han själv inte kan det så bra. Vissa hemspråkslärare har antytt att för att min son ska få gå på hemspråkslektionerna så ska han ha vissa grundläggande kunskaper innan. Kraven för att bli beviljad hemspråk är ju inte kunskaperna i det utan att det aktivt talas i hemmet. Vilket det gör, dock inte hemma hos mig men väl hos hans pappa och i deras familj. Att kunna göra sig förstådd i sin egen familj är att kunna känna sig fullständigt delaktig. Alltså att känna ”tillhörighet”.

En person sa till mig ”Jamen då får väl hans familj lära sig svenska då!”. Det är lite ologiskt eftersom hela hans familj inte bor i Sverige utan lite utspritt i världen. Men de kommer ofta hit och hälsar på, till exempel förra vintern då min sons farfar dog. Då hade de en fyra dagars lång sörjefest och sedan begravning. Där talades det bara arabiska och min son kände sig ganska så utanför. Visst hade jag kunnat jobba hårdare för att min son ska lära sig arabiska hemma, men med en frånvarande pappa och det att jag inte kan språket så har det inte varit så lätt. Nu går min son i alla fall på hemspråkslektioner i skolan vilket jag ser som utomordentligt bra. Om jag bidrar med att lära honom spanska så får han ytterligare ett stort språk i sitt liv som öppnar upp framtida möjligheter. Jag ser det som en självklarhet att hemspråk är en rättighet i skolan i ett mångkulturellt land, och jag kan inte se något negativt med att vara flerspråkig.

Språk ger möjligheter och tillhörighet också till sin egen historia.

Sverige bör nyttja flerspråkiga människor för att öka den internationella handeln, företag som gör det borde skylta med det för att inspirera andra företag. Efter det år som jag bodde i Spanien och lärde mig spanska — och lyckades göra bort mig fullständigt med felsägningar — idag hade jag inte skrattat åt någon som sa ”Vill du äta här eller i påsen?”.

/ Anna Siekas

Artiklar, Myter

Myter om muslimer: demografiska antaganden

Myter om islam. Hämtad från regeringens utredning 2012:74:

Myt: ”Invandringen från muslimska länder kommer att fortgå i oförändrad takt och muslimer kommer dessutom att föda många fler barn än infödda”.

SVAR: Medan arbetskraftsinvandringen efter andra världskriget till länder som Storbritannien, Frankrike och Nederländerna ofta kom från muslimskt dominerade, tidigare kolonier var muslimsk invandring vid denna tid mindre vanlig till Sverige. Det handlade då främst om en del av invandringen från Turkiet. Invandrare till Sverige med bakgrund i muslimska länder har, som tidigare nämnts, främst kommit under de senaste 25 åren som flyktingar och skyddsbehövande i övrigt.

Det har aldrig varit ett mål för svensk invandringspolitik att främja invandring från muslimska länder. Den muslimska invandringen är inte ett resultat av svensk invandringspolitik utan av åtaganden som Sverige har gjort internationellt att ge människor i behov av skydd en fristad och få möjligheter att återförenas med sina anhöriga. Omfattningen av den framtida migrationen från länderna i Mellanöstern, Nordafrika och på Afrikas horn beror på utvecklingen där. Fortsatt oro i området kommer med största sannolikhet att

leda till fortsatt migration, men om situationen stabiliseras kommer den snarast att avta. Det bör framhållas att det stora antalet flyktingar finns i grannländerna till oroshärdarna, det vill säga i Pakistan, Syrien, Jordanien, Kenya m.fl.

What Next ???
VinothChandar / Foter / CC BY

Påståendena om de höga födelsetalen stämmer inte med verkligheten. Jespersen & Pittelkow påpekar själva att födelsetalen hos invandrarna i regel anpassas till vad som är normalt i det nya hemlandet, men det tror likväl att de kommer att ligga kvar på en högre nivå och bidra till den islamska ”erövringen” av Europa.

Man kan till att börja med konstatera att födelsetalen sjunker även i flera av de muslimska länderna. Det officiella födelsetalet i Iran, det land som mer än något annat fått symbolisera islamismens strävanden, ligger för närvarande på 1,88, vilket är under den aktuella nivån i Sverige. Det ligger strax över två i länder som Indonesien, Turkiet och Saudiarabien, det vill säga på den nivå som innebär att befolkningen över tid behåller sin storlek. I alla dessa länder tycks det vara på väg ner. I Bosnien-Hercegovina, som är ursprungsland för en stor andel av muslimerna i Sverige, är födelsetalet 1,27. Redan denna utveckling dementerar således påståendet att muslimer föder extremt många barn och av det skälet kommer att befolka jorden. Vid en internationell jämförelse framgår att födelsetalen i långt högre grad bestäms av fattigdom än av religion (CIA World Factbooks).

Bland personer i Sverige med utländsk bakgrund kan man se ett tydligt mönster: födelsetalen anpassar sig till den nivå som gäller bland infödda svenskar. Bland svenskfödda kvinnor med svenskfödda föräldrar var födelsetalet år 2008 1,86. För utrikesfödda kvinnor var det 2,2 men för svenskfödda kvinnor med utrikesfödda föräldrar 1,68, alltså lägre än för svenskfödda kvinnor med svenskfödda föräldrar. Den lägre fruktsamheten i gruppen svenskfödda kvinnor med utrikesfödda föräldrar gäller inte bara kvinnor med anknytning till andra europeiska länder utan också kvinnor med anknytning till länder utanför Europa med medelhög utvecklingsnivå, till exempel Iran, Libanon och Syrien (SCB 2010).

Den totala bilden av fruktsamhetsmönstret för utrikes födda kvinnor är att utvecklingen går mot en konvergens i förhållande till svenskfödda. En orsak bedöms vara den svenska föräldraförsäkringen, som är starkt kopplad till inkomst och därmed till förvärvsarbete. Detta bidrar till att homogenisera barnafödandemönstret. Studier visar också att socioekonomiska förutsättningar, till exempel att ha arbete och inkomst eller inte, påverkar svenskfödda och utrikesfödda på ett likartat sätt. Man kan alltså på sikt räkna med en ökad homogenitet mellan kvinnor med svenskfödda och utrikesfödda föräldrar när det gäller nativiteten.

Krönikor

Främlingsrädslans logik

Hämtat ur Sou 2012:74 “Främlingsfienden inom oss“.

Att bemöta fördomar och rasism handlar till stor del om att visa faran med negativa generaliseringar. Att klumpa ihop grupper av människor och dra negativa slutsatser om gruppen grundat på antaganden om hur ett fåtal av dem fungerar, kan få stora konsekvenser om generaliseringarna är negativa. Westerbergutredningens rapport bemöter bland annat det som kallas ”främlingsrädslans logik”. Vi citerar ur rapporten:

Onde Swahili
”Muslimer är…” och ”islam är…” Har ni hört sådana generaliseringar förut?sambukot / Foter / CC BY-NC-SA

Jens Rydgren, professor i sociologi vid Stockholms universitet och ledamot av utredningens expertgrupp, har visat att det på det individuella planet kan finnas ett slags ”främlingsrädslans logik”.

Han pekar på hur vi, när vi fattar beslut i vardagen, ofta gör ett slags sannolikhetskalkyl som bygger på tidigare erfarenheter. Han tar som exempel en person som går till Systembolaget för att köpa en flaska vin. Senast han gjorde det köpte han en Bordeaux och den smakade bra. Samma märke finns inte inne nu, men han hittar en annan Bordeaux och antar att den också smakar bra, så han köper den. Genom att tillämpa samma logik när han ska bedöma en invandrare kan han komma fram till att vederbörande är brottsling därför att han råkar känna till att en landsman till invandraren ifråga har begått brott. Eller så dömer han invandraren därför att någon som han litar på har sagt att människor med samma härkomst är starkt brottsliga.

Rydgren påpekar att logiken har sina brister redan när vinköparen drar slutsatser om det okända vinet från Bordeaux, men den blir än mer bristfällig när han använder den för att bedöma en invandrare — individer från ett visst land är långt mer heterogena än viner från Bordeaux som tillhandahålls på Systembolaget. Likväl tillämpas en sådan logik ofta vid bedömningen av ”främlingar” och detta kan bidra till främlingsrädsla eller rent av främlingsfientlighet…

Främlingsfientlighet förutsätter således en kategorisering av människor i vi och dom, eller, med termer som är vanliga i forskningen, i en ingrupp och en (eller flera) utgrupp(er). Vad som konstituerar in- respektive utgrupp kan variera. Någonting skiljer ingrupp och utgrupp och någonting förenar dem som tillhör respektive grupp…

När vi möter en för oss främmande människa kan vi värdera vederbörande på olika sätt. Vid en vad forskare kallar bottom-up-process (nerifrån och upp) försöker vi successivt lära känna den okända. Vi lägger bit till bit och först så småningom formar sig en helhetsbild. Alternativet är en top-down-process (uppifrån och ner). Då utgår vi från vissa kriterier som snabbt kan registreras, till exempel utseendemässiga karaktäristiska, och kopplar enligt ett intuitivt schema snabbt ihop dem med olika egenskaper.

Inte minst i mötet med personer med utländsk bakgrund finns många gånger en benägenhet att använda en sådan top-down-process, det vill säga att på grundval av en snabbgranskning tillskriva en person en rad egenskaper: ”Han ser ut som en arab och jag vet ju hurudana araber är. Då vet jag också hurudan han är!” Sådana föreställningar bygger ofta på fördomar och stereotypa föreställningar om hur människor från olika länder eller av olika etnicitet är. Hogg & Vaughan nämner som exempel en forskningsrapport från USA från mitten av 1990-talet där över 25 procent av de tillfrågade karaktäriserade afro-amerikaner (svarta) som atletiska och rytmiska och också som mindre intelligenta, mer kriminella, fientliga och högljudda än vita. Liknande stereotypa föreställningar finns naturligtvis om grupper i vårt eget land.

Om vi på ett personligt plan djupare lär känna en person av annan etnicitet förändras ofta bilden av honom eller henne. Den blir mer nyanserad och personen visar sig i många avseenden avvika från den stereotypa föreställning vi har av personer från samma grupp. Det innebär dock inte självklart att vi ändrar uppfattning om gruppen som sådan utan ofta drar vi i stället slutsatsen att personen avviker från gruppen i övrigt…

Främlingsfientlighet förutsätter kategorisering av människor, en indelning i vi och dom. Kategorisering kan generellt sett vara motiverad av till exempel administrativa skäl. Men ofta kategoriserar vi andra utan att ha sådana rationella skäl.

Ofta tillskrivs kategorier av människor gemensamma egenskaper. Men individer inom en grupp har i själva verket olika egenskaper och också många andra sociala identiteter än sin etnicitet, till exempel medborgarskap, bostadsort, kön, klass, politiska åsikter, yrke, matvanor, sportintresse, musiksmak och sociala engagemang.

Kategorisering innebär att man fokuserar på olikheter mellan till exempel etniska grupper. Men det finns alltså stora individuella variationer inom alla grupper och mycket som förenar grupper och individer från olika etniska grupper.

Artiklar, Myter

Myter om muslimer: radikal islamism och islam

Myter om islam. Hämtad från regeringens utredning 2012:74:

Myt: ”de bokstavstroende fundamentalisterna har medvind och därför ökar i betydelse. Radikala islamska grupper förväntas få ett växande inflytande över den stora gruppen muslimer och över utvecklingen i det svenska samhället.”

SVAR: Gemensamt för islamistiska rörelser är att de på ett eller annat sätt vill islamisera samhället. All politisk, ekonomisk, social, rättslig och annan form av verksamhet ska präglas av en specifik tolkning av islam som dessa grupper ger uttryck för, konstaterar Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet, i sin bok Vems islam (2008:124).

När det hävdas att fundamentalisterna har medvind kan man lätt få intrycket att det handlar om en homogen grupp som vinner ökat stöd. Som Fazlhashemi framhåller uppstår det skiljaktigheter mellan dessa grupper i frågan om hur denna islamisering ska gå till. Faktum är att även de som anser att det är bokstaven, det vill säga vad som står i Koranen, som man ska hålla sig till är splittrade. Som alla religiösa texter, det gäller också den kristna Bibeln och den judiska Torahn, måste Koranen tolkas av människor och som vi erfarenhetsmässigt vet går tolkningarna isär. Dessutom måste framhållas att tolkningarna inte bara styrs av de religiösa texterna utan också av den sociala kontext där de tolkas. Därför varierar alla religioner i tid och rum.

Tony Fischer Photography / Foter / CC BY

Grogrunden för islamism i muslimska länder har framförallt varit stater med djuplodande strukturkriser, länder som under lång tid har lidit av ekonomiska problem, med djupa klyftor mellan olika samhällslager och avsaknad av socialt skyddsnät som följd. Därtill har ofta kommit utbredd korruption och avsaknad av rättsskydd. Många gånger har islamismen också vuxit fram som en reaktion mot västerländsk kolonialism eller imperialism. Framförallt efter invasionerna i Afghanistan 2001 och Irak 2003 har också den internationella islamismen vuxit sig starkare (Fazlhashemi 2008:129).

Enligt Säkerhetspolisens bedömning (SÄPO 2010) förekommer islamistisk verksamhet också i Sverige. SÄPO gör bedömningen att det i vårt land finns knappt 200 personer som på något sätt har deltagit i eller stött våldsbejakande islamistisk extremism under 2009 eller senare (fram till dess rapporten redovisades i december 2010). Man konstaterar att sådan extremism förekommer oftare i miljöer som präglas av utanförskap och svåra sociala situationer. En parallell kan här dras till framväxten av islamism i den muslimska världen. SÄPO framhåller vidare att skälen till att vissa personer radikaliseras snarare är sociala och känslomässiga än ideologiska. SÄPO finner inga belägg för att radikaliseringen ökar utan den bedöms ligga på motsvarande nivå som tidigare år. Man bedömer således att omfattningen är begränsad och inte ett problem på samhällsnivå.

En uppfattning som ofta tillskrivs fundamentalister är att de motsätter sig demokrati i västlig mening. Men ser man till utvecklingen på ländernivå kan vi konstatera att fler och fler muslimskt dominerade länder är demokratier, till exempel Indonesien, Turkiet, Malaysia och Kirgizistan. Utvecklingen efter det som har kallats den arabiska våren är ännu oviss men åtminstone Tunisien, Libyen och kanske Egypten förefaller vara på väg att etablera demokratier. Det tyder inte på ett ökat stöd för fundamentalister.

Roald har följt utvecklingen i Jordanien sedan början på 1990-talet, bland annat av det Muslimska brödraskapet. Hon konstaterar att alla som hon mötte 1991 var emot ”västerländsk” demokrati med flerpartisystem. Några år senare menade samma talesmän att det islamska begreppet shura, ”rådplägning”, var detsamma som västerländsk demokrati och 2007 hade de övergett termen shura och talade om demokratiyya. Generalsekreteraren för Islamiska aktionsfronten, som är Muslimska brödraskapets politiska gren, säger till och med att ”för oss är demokrati inte oislamiskt, utan något som är naturligt” (Roald 2012:100).

Enligt World Values Survey finns i många muslimska länder ett starkt folkligt stöd för demokrati, i förutom de nämnda till exempel Marocko, Iran och Irak (Gardell 2011).

Krönikor

Rasism – ett slöseri med mänskliga resurser

På Stockholms stads intranät kunde man för ett par dagar sedan läsa att ”Nära 68.000 personer i Stockholms län är utan jobb — hälften av dem är utlandsfödda. Samtidigt finns det över 10.000 lediga jobb i staden och vi står inför en av de största pensionsavgångarna någonsin.”

Är det något vi behöver så är det kvalificerad arbetskraft, samtidigt så går utlandsfödda antingen arbetslösa eller i ”fel” arbete p.g.a. en strukturell vardagsrasism. 34 procent av Stockholms utrikesfödda har gymnasiekompetens, och över 30 procent har universitetsutbildning.

I helgen mötte jag en person som har levt trettio år i Sverige, har tre examina från KTH och har sökt hundratals arbeten inom sin profession. Hen försörjer sig och familjen genom att köra taxi.

Utbildad i Sverige till ingen nytta, för hen har ett utländskt namn.

08sprrec01
sponng / Foter / CC BY-NC-ND

Det är konstaterat i olika undersökningar att man slentrianmässigt blir bortsorterad direkt i jobbansökningarna om man har ett icke svenskklingande namn. Det beror absolut inte på att arbetsgivare är speciellt rasistiska personer, men tack vare SDs malande om invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet så äter sig rasistiska fördomar även in i potentiella arbetsgivares undermedvetna.

Dömd och utsorterad p.g.a. sitt namn.

Personen jag talade med i helgen slog uppgivet ut med händerna och sa:
— ”De talar om religion, jag har ingen religion. Allt jag vill är att få arbeta med det jag är utbildad till. Ge mina barn en bra uppväxt. Jag räds för hur framtiden i Sverige blir för mina barn. Det här är deras hemland, ska de bli dömda och utsorterade p.g.a. sina namn?”
Detta är ett horribelt slöseri med kvalificerad högutbildad arbetskraft.
Det är ett fruktansvärt svek mot hela Sveriges befolkning att inte ta tillvara på varenda människas resurser.
Jag håller Sverigedemokraterna direkt ansvariga till att skapa ett utarmat samhälle där människor inte bedöms efter sina personliga kvalitéer och förmågor utan efter färgen på hår, hud, ögon och namn.

Sverige är fullt av glesbygd, avfolkningsbygder, småsamhällen som sakta dör för att det fattas människor.

Handlarn lägger ner, skolan stängs och bygden dör. Lösningen och frälsningen kan vara att ta emot flyktingar. Men på i stort sett vartenda ställe där det öppnas en flyktingförläggning så dyker SDs sympatisörer och förtrupper — de Nationella — upp och skrämmer upp lokalbefolkningen med ord som massinvandring och islamisering. Lokalbefolkningen blir fientligt inställda till nykomlingarna som självklart drar vidare till någon trevligare plats i Sverige så fort de kan.
Det är ett direkt angrepp på glesbygdens överlevnadsmöjlighet. Om ingen kom och strödde misstro och rädsla så stannar nykomlingarna i bygden och bidrar till en framtida blomstring.
SDs politik skadar hela Sverige.

Enligt den rasistiska syn på människors värde som underblåses av Sverigedemokraterna så är det skillnad. Jag vet inte hur många gånger jag har läst från SD-sympatisörer att det är skillnad på människors värde och att somliga förtjänar att ha det bättre, är mer värda.
Vi har i dagarna sett och hört högt uppsatta SDpolitiker, idag riksdagsledamöter, under en natt på stan häva ur sig till Soran Ismail att han inte är svensk och inte har här att göra. Att de äger rätten till Sverige.
Hur tror ni Erik Almqvist, Kent Ekeroth och riksdagskandidat Christian Westling ser på personen jag talade med i helgen? Efter 30 år i landet, utbildad här och med barn födda här?
De gjorde det glasklart för oss alla, de betraktar ingen utlandsfödd som svensk.

Det får mig att vilja hävda att personen jag i helgen mötte är värd mer än tio av dem och den person vid namn Jimmie Åkesson som har läst lite olika fristående kurser i Lund, gått med i och tagit över ett rasistiskt parti och plockar ut minst 94050 kronor i månaden.
För Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna motarbetar utveckling och välstånd i Sverige.

Rasismen Sverigedemokraterna företräder utarmar oss.

Krönikor

Den "katolska faran" och Ku Klux Klan

I en tidigare artikel skrev Svarten om den ”katolska faran”. Fram till för inte så länge sedan användes samma argument — som idag används av t.ex. Avpixlat eller Sverigedemokraterna mot muslimerna — för att smutskasta katoliker. Om detta berättar Svarten. Denna gången om Ku Klux Klan, KKK; som inte bara hatade afroamerikaner, utan även katoliker. För källmaterial om KKK: klicka här.

På 1920-talet riktade den amerikanska högerextremistiska och rasistiska organisationen Ku Klux Klan, som presenterade sig själva som en patriotisk organisation, sin propagandistiska agitation främst mot invandringen, judarna och katolikerna. De ansåg att katolicismen var oförenlig med demokrati och att undervisningen i de katolska skolorna förhindrade katoliker från att bli lojala amerikaner. Lokala Ku Klux Klan-grupper attackerade katolska bostäder och brände kors utanför katolska kyrkor.

Den 16-sidiga månatliga tidskriften The Good Citizen gavs ut under perioden 1913-1933. Redaktören Alma White blev 1918 USA:s första kvinnliga biskop. Under 1920-talet blev tidskriften en hängiven supporter till Ku Klux Klan.

Al Smith var demokratiska partiets presidentkandidat 1928. Enligt Ku Klux Klan låg hans lojalitet hos ”horan i Babylon”, liktydigt med påven i Rom.

 

I delstaten Washington tog Ku Klux Klan 1924 initiativ till en omröstning om förbud av katolska skolor. Förslaget röstades ned med stor majoritet.

Klicka på bilderna för större format.
/Svarten
Artiklar

Den "katolska faran"

Gästartikel från Svarten

När Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkodörren i Wittenberg den 31 oktober 1517 tändes gnistan till reformationen och sedan dess har katoliker och protestanter legat i luven på varandra. Det har i Sverige talats om ”den katolska faran” långt in på 1900-talet. I Örebrokuriren kunde man 1934 läsa konspiratoriska resonemang av detta slag:

”Adolf Hitler kom själv från ett katolskt land, han är och förblir sin kyrkas son. Låt ock tänka oss att nationalsocialismen skulle närma sig katolicismen, att Hitler och Vatikanen skulle samarbeta mot en gemensam fiende. Tänk om nazismen och katolicismen skulle förena sina ansträngningar i kampen mot kommunismen, var står vi då?”

Först efter att riksdagen 1951 antagit lagen om religionsfrihet blev det tillåtet för katoliker att arbeta som läkare, sjuksköterskor och lärare. Att bli vald till riksdagen hade tidigare också varit en omöjlighet för katoliker.

Stora delar av antikatolicismens svenska historia är fortfarande oskriven. Men på historiska institutionen vid Lunds universitet påbörjades förra året forskningsprojektet ”Den katolska faran”: Antikatolicismen som en identitetsformerande kraft i Norden 1815-1965, som ska vara klart 2016.

Demonisering

Många fattiga och förföljda europeiska katoliker lämnade sina hemländer under 1800-talet för att söka efter ett bättre liv i Amerika. Men välkomnandet blev inte vad de hade väntat sig. Bilderna nedan är exempel från 1800-talet och början av 1900-talet på den antikatolicism som fanns i USA. ”Den mest frodiga och seglivade tradition av paranoid agitation i amerikansk historia”, som en amerikansk historiker uttryckt det.

Katolska kyrkan framställdes som en helt igenom ond makt som under religionens täckmantel hade en politisk ideologi som strävade efter att lägga hela världen under sig. De ansågs inte som kristna. Demokratin och dess institutioner var hotade. Katolikernas familjer var barnrika. De tog sina barn ur de allmänna kommunala skolorna, som lärde ut en protestantisk version av kristendomen, och indoktrinerade dem i katolska kyrkans egna skolor. De dygdiga amerikanska kvinnorna fördes bort med våld av lustfyllda, sexgalna katoliker. De irländska katolikerna avbildades ofta som apliknande fyllon. Extrema högerkrafter ansåg att katolikerna samarbetade med både det republikanska och demokratiska partiet för att uppnå sina mål. När katolikerna fått tillräckligt stort inflytande skulle de kasta den falska religiösa masken och visa sitt skoningslösa härskarlystna ansikte.

/Svarten

Krönikor, Myter

Hur Sverigedemokraternas väljare tänker

Hur mycket påverkar krisen kring Expressens avslöjanden Sverigedemokraterna? Många tror att partiet kommer att förlora stort på avslöjandena. Tyvärr är det kanske inte så enkelt. Väljarna har valt Sd trots att, och eventuellt ibland på grund av att, de vet att rasismen finns med i bakgrunden. Det finns en del olika anledningar till att folk väljer att rösta på Sd och så länge de anledningarna finns kvar krävs det ganska mycket för att folk ska tappa förtroendet för Sd även om Expressens artiklar är ett steg i rätt riktning.

AloneRädsla är en mäktig drivkraft.
Pink Sherbet Photography / Foter / CC BY

Men… En av anledningarna till att folk valde att rösta på Sd år 2010 var t.ex. att folk hade tappat förtroendet för massmedia och för politik. Den kritik som kommer nu från massmedia och politikerna — i det Sd själva kallar ”sjuklövern” — leder inte till att Sd automatiskt förlorar stöd, eftersom kritiken mot Sd kommer från källor som väljarna inte har förtroende för.

Sd:s väljare

Man ger inte sin röst till Sd enbart för att Sd är rasister. Sd har fått stöd för att Sd:s väljare tappat tilltron till demokratin och politikerna och de är rädda; för arbetslöshet, kriminalitet, förändringar i Sverige som de upplever som negativa. Sd får stöd för att de upplevts som ”underdogs”. Sd är de som mobbats av den elit som allmänheten tappat förtroende för; ”om Sd kan reta de korrupta, idéfattiga politiker som styr så mycket som de gör, måste Sd vara bra. De stödjer vi”.

Sd ger dem på något sätt hopp, både för att de ger ”de som styr” en spark i röven och för att de vågar säga vad de tycker.

Riksdagspolitiker idag betraktas av många som stereotypa, andefattiga jasägare och partierna som tråkiga, idéfattiga organisationer. Politiker och partier pratar mycket, men om sådant som inte har med ”vanligt folks” verklighet att göra. Segregation, arbetslöshet, korruption, fattigdom, frustration, allt sådant påverkar deras val.

Nedskärningarna oroar dem. Skolor drar ner sina resurser. Folk utförsäkras. Mindre pengar läggs på lekplatser. Gammelmoster Agda för mindre och mindre hjälp i hemtjänsten som ständigt skär ner resurserna. kriminaliteten ökar. Samhället blir sämre. Samtidigt ser de att pengar finns för flyktingar och invandrare. Det är fråga om miljarder som de kontrasterar mot de nedskärningar som sker på hemmaplan.

Jag pratar inte om vad som verkligen händer i samhället eller ej. Utan vad som kommer fram när man frågar Sd:s väljare vad de tänker, tycker och känner. Vi måste ha modet att fråga hur världen ser ut i deras ögon. Vi kan blunda för det om vi vill och tro att det räcker med Expressens avslöjanden för att stoppa Sd, men det gör det inte.

Ju sämre man upplever att man har det, desto mindre är man benägen att hjälpa andra. Och det är ju så som invandring och flyktinghjälp beskrivs av alla politiker idag, som ”hjälp” som ”stöd” som något vi gör ”för att vara snälla”.

”Våra egna pensionärer lider, vi har inte råd att vara ”snälla” mot flyktingar längre”, så kan det heta…

Det okända, främlingsfientligheten

Detta är uppblandat med en vardagsrasism. Det är inte egendomligt. I alla tider har man reagerat på olika former av kriser genom att lägga skulden på minoriteter eller på det ”nya” som förändrar samhället.

Men det är inte rasismen, och hatet mot nya fenomen i samhället, som muslimerna, som är förklaringen till att Sd blivit så stora. Vardagsrasister finns i alla partier. De värsta vardagsrasister jag mött är de som röstar på Folkpartiet och bor t.ex. i Bromma, på Moderaterna och bor i Täby, eller sossarna och bor i Höganäs. 

Det är inte rasismen som gör att Sd får sitt stöd. Vill man vara rasist går det utmärkt att vara med i Socialdemokraterna och gnälla på invandrarna i omklädesrummet på det lokala bruket. Det är något annat.

Och ska vi få stopp på Sd måste vi rikta in oss på det där ”andra” också.

Massmedia

NIGHT
ValetheKid / Foter / CC BY-ND

Något som var fascinerande förra valet var att studera hur Sd:s väljare reagerade på massmedias skriverier om Sd.

Aftonbladet och Expressen körde stora kampanjer, bland annat med temat ”Gilla Olika” inför valet 2010. STORA kampanjer som riktades in mot att stoppa Sd. När jag pratade med potentiella Sd-väljare märkte jag att de hatade Aftonbladets ”gilla olika”-kampanj.

De ansåg att den kampanjen bekräftade Sd:s tes att de var utsatta för censur och mobbning från staten, massmedia och alla politiska partier, hur annars kunde det komma sig att alla stora tidningar körde en ”rösta inte på Sd kampanj”?

Det bekräftade Sd:s ”underdog”-perspektiv och gav dem röster.

Glöm inte att Sd-väljare misstror politiker och massmedia, dvs ”överheten”. Så om överheten säger ”rösta inte på Sd” kan det faktiskt få motsatt effekt. Det skedde 2010, och jag tror inte att de som drev t.ex. ”gilla olika”-kampanjen då har förstått det ens idag. Samma var det när media skrev att Sd var ”rasister” eller ”nazister” men utan att skriva VARFÖR de var det.

Det räckte inte.

I massmedias ställningstagande mot Sd 2010 saknades en rad viktiga saker, men främst förståelse för hur Sd-väljaren tänker.

Demokrati och lösningar

Svaret på hur man stoppar Sd vilar på två ben, kan man säga. Det ena är politiskt, demokratiskt, och det andra handlar om att motarbeta rasistiska vanföreställningar.

Demokratiarbete och lösningar på ekonomiska krisen är viktigast. På sikt genom att politiken förändras. Där har vi mycket att lära av hur arbetarrörelsen och de andra partierna på ett framgångsrikt sätt stoppade den inhemska nazismen på 30-talet. Det var ett arbete där polemiken mot nazismen handlade om demokrati, demokrati och ännu mer demokrati och att ta fram lösningar på krisen.

Saltsjöbadenavtalet mellan arbetsgivarna och staten 1938, nödarbetena, Socialdemokraternas politik mot arbetslösheten på 30-talet. Varje politiskt drag som togs gjordes för att man ville minska nöden i landet och man hade alltid biavsikten med det att man ville stoppa nazisterna. Sen kan vi idag vara mot eller för det, men så var det. Händelserna i Tyskland förskräckte alla och ALLT gjordes för att motverka detta i Sverige.

Att skära ner resurser till pensionärer idag kan måhända vara nödvändigt men det får konsekvenser.

Det är detta som är tuffast. Politiker betraktas som korrupta, träiga tråkmånsar. De betraktas som folk som skiter i hur ”vanligt folk” har det. Att lösa det handlar om en kombination av GIGANTISKA reformer i det politiska arbetet, demokratiarbete och lösningar på problemen.

Motargument

afraid
Pablo Municio / Foter / CC BY-NC-ND

Det Motargument arbetar med är andra benet.

Att folk tappar tron på politiker och vill ha lösningar på de problem de ser omkring sig, behöver inte betyda att de nödvändigtvis måste rösta på Sd eller gnälla på invandrare. Där kan sajter som Expo, interasistmen och Motargument spela en viktig roll.

Vi bör gemensamt visa t.ex. att: ”Ja, det är rätt. Kräv en förändring av politiken. ja, det är ok att tycka att ”sjuklövern” består av en massa rövhål och att massmedia är korrupt. Men ta det lugnt, fall inte i de vardagsrasistiska fällorna och tro inte att det är muslimer eller invandrare som är problemet”.

Men detta MÅSTE göras så att man inte spelar in i det ”underdog”-tänkande som Sd har. Att bara peka finger och kalla Sd ”rasistiskt” är DESTRUKTIVT! Man måste hela tiden visa VARFÖR Sd är rasistiskt. Varför det är fel att generalisera negativt om ALLA muslimer. Varför invandrare inte är ”syndabockarna” man ska skylla ALLT på.

D.v.s: ”Det är politikernas fel, inte invandrarnas eller muslimernas. Det är sossarnas och Alliansens fel att man skär ner, skyll på dem och sluta sprida vanföreställningar om muslimerna!”

Det cirkulerar mängder av rasistiska myter på nätet. De måste och de kan punkteras som uppenbart falska. Om det är samhällsproblem som diskuteras måste man visa att det är Socialdemokraterna och Alliansen som styrt Sverige de sista 100 åren, inte muslimerna eller romerna!

Och folks benägenhet att beskylla invandringen för problemen måste också bemötas.

Förändrad syn på invandring

Politiker ska inte vara förvånade att invandringen får ta skulden för de samhällsproblem vi har idag. Invandring brukar beskrivas som en ekonomisk belastning på samhället. Något som kostar pengar men som vi ska acceptera för att ”vara snälla” mot invandrarna och för att ”hjälpa” flyktingar och folk i nöd.

Med ett sådant tänkande är det inte konstigt att röster höjs som säger: ”minska invandringen, ge pengarna till pensionärerna istället”.

Free Scared Child Alone in the Dark Creative Commons
Pink Sherbet Photography / Foter / CC BY

Som man bäddar får man ligga. Som vi format invandringspolitiken, sådant blir resultatet.

Säga vad man vill om t.ex. USA, men där har invandringspolitik aldrig handlat om ”vi ska vara snälla” utan om att invandring är en investering. De grupper som vill öka invandringen till USA betonar ofta det och hänvisar till hur man tänkte på samma sätt under 1800-talets stora invandringsvåg.

Vi behöver skrota det unkna gamla synsättet på invandring som en belastning för samhället och enbart se det som en investering för framtiden, vilket det är.

Alltför sällan diskuteras den svenska befolkningspyramiden. Snart går 68-generationen i pension. Faktum är att det inte finns annat alternativ för oss i Sverige än att ta emot många invandrare. Utan invandrare kommer vi om några år att ha för få människor i arbetsför ålder. Utan folk som kan jobba har vi inte heller möjlighet att försörja pensionärer eller sköta om alla sjuka.

Invandring är en investering, inte en kostnad. Precis som med andra investeringar lägger man ut pengar för stunden för att säkerställa framtida vinster. Lika lite som vi kan strunta i att göra investeringar i skola eller sjukvård kan vi vara utan investeringar i invandring. Men vi måste se till att investeringarna sker på bästa möjliga sätt; Vi behöver invandring för vårt välstånds skull.

Om politiker kunde prata mer om det och mindre om ”vi ska vara snälla mot flyktingar” hade mycket varit vunnet.

Sverigedemokraterna kan stoppas och vi kan kasta ut dem ur riksdagen 2014. Men det kräver att vi börjar lyssna till hur Sd:s väljare tänker och bemöter dem där de befinner sig. Det som sker med Expressen-avslöjandena är ett bra första steg. Att avslöja VAD som är rasistiskt i Sd:s program och verksamhet är en del av svaret på hur man stoppar Sd. Till skillnad från mycket av det som skrevs inför valet 2010 handlar nu Expressens artiklar om att visa upp konkreta rasistiska åsikter, det är bra!

Men det behövs inga skakiga filmer på Sd-politiker som löper amok för att visa för folk att Sd accepterar rasism i sina led. Det räcker med att visa hur de tolererar muslimhatet.

Rädsla och oro är en mäktig drivkraft i människor. Ska vi stoppa rasismen måste vi ta den på allvar

Rekommenderad läsning: Niklas Orrenius brukar ha bra åsikter kring detta. Annika Hamrud också. Läs dessutom Ehsan Fadakars inlägg i Nyheter24.

Artiklar, Myter

Myter om muslimer: kvinnor och islam

Myter om islam. Hämtad från regeringens utredning 2012:74:

Myt: ”Till de stränga reglerna i islamska samhällen hör de som förtrycker och diskriminerar kvinnor (genom barnäktenskap, tvångsäktenskap, slöjkrav, hedersregler etc.)”.
Symbol venus
Foter / CC BY-SA

SVAR: Det råder knappast någon tvekan om att en mycket stor grupp inom islam, sannolikt majoriteten, har en syn på relationen mellan män och kvinnor som avviker från den officiella svenska. Samtidigt bör framhållas att den syn på jämställdhet mellan kvinnor och män som gäller i dag i Sverige är av ganska modernt snitt. Kvinnorna fick rösträtt först 1921, föräldraförsäkringen infördes 1974 och jämställdhetslagen 1980 för att nämna några exempel från utvecklingen mot ökad jämställdhet. Ännu återstår mycket innan man kan hävda att vi i Sverige lever i ett jämställt land.

Bowen noterar just att det i väst finns en kritik mot islam för att den inte delar våra värderingar med avseende på till exempel homo-sexuella och förtryck av kvinnor. Men minnet är kort, påpekar han. För bara en generation sedan dominerade en patriarkal syn på familjen och homofoba föreställningar. För ett par generationer sedan hade franska kvinnor inte rösträtt och inte samma rätt till ägande som män. Muslimska kvinnor i stora delar av världen hade lättare att få skilsmässa än europeiska kvinnor. Amerikanska pro-testanter och amerikanska muslimer är lika negativa till homo-sexualitet. Skillnaden, i varje fall i USA, går inte mellan islam och väst utan mellan mer eller mindre konservativt religiösa (Bowen 2012:58).

Men Sverige har som sagt nått längre än något muslimskt land när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män, både vad gäller lagstiftning och social praktik. Det finns också muslimer i Sverige som har svårigheter att acceptera den svenska jämställdhetssynen. Men som jag tidigare har redovisat finns en tydlig utveckling från första generationens invandrare till deras barn. Många i den unga generationen anammar viktiga delar av den svenska jämställdhets-synen utan att överge sin muslimska tro och uppfattar till och med att den är väl förankrad i islam.

Det är inte bara muslimer i Sverige och andra europeiska länder som i detta avseende omtolkar islam. Det förekommer en internationell inomislamsk debatt om jämställdheten. I flera muslimska länder anser en majoritet att kvinnor ska ha samma juridiska status som män och kunna välja yrke utanför hemmet.

Kritiken riktas således mot den patriarkala ordningen inom islam och inte mot islam i sig. Skulden för de kvinnofientliga bestämmelserna läggs, som jag har nämnt, till största delen på det manliga tolkningsföreträdet och de patriarkala sociala strukturernas påverkan på tidigare tolkningar och lagar. En del menar att detta strider mot Muhammeds grundläggande tankar och att han i själva verket var pionjär på jämställdhetsområdet. De framhåller att de regler som i dagens samhälle kan uppfattas som reaktionära, som att kvinnor bara får ärva hälften av männen, vissa regler för skilsmässa, mäns rätt att ha upp till fyra fruar etc, i själva verket innebar förbättringar av kvinnors villkor när de infördes. En muslimsk feministisk organisation som driver dessa frågor är Sisters of Islam i Malaysia. De och andra kvinnorättsaktivister i muslimska länder arbetar på flera fronter för att få en omtolkning av Koranen till stånd. Framstegen har hittills varit begränsade men kan ändå skönjas. Ett exempel är att flickor trots protester från många konservativa muslimska män har fått tillgång till utbildning. I dag utgör flickorna över hälften av eleverna i en majoritet av muslimska länder och få muslimska ledare med självaktning skulle i dag motsätta sig kvinnors rätt till utbildning (Fazlhashemi 2008:81-115).

En fråga som har diskuterats livligt i många länder är muslimska kvinnors och kanske framförallt flickors användning av huvudduk. Störst uppmärksamhet har beslutet i Frankrike den 15 mars 2004 fått om att förbjuda ”iögonfallande tecken” på religiös tillhörighet i allmänna skolor. Förbudet omfattar inte bara huvuddukar utan även judiska kippor, stora kristna kors och sikhiska turbaner, men det råder knappast någon tvekan om att beslutet riktade sig mot muslimska slöjor. Liknande regler har införts i flera andra europe-iska länder och har diskuterats även i Sverige.

Synen på huvudduken varierar med kulturell kontext. I Sverige, liksom i flera andra europeiska länder, associeras huvudduken främst med kvinnoförtryck och svårigheter för muslimska kvinnor att få jobb. För muslimska kvinnor används huvudduken ofta i protest mot utländskt styre (till exempel i Algeriet på 1950-talet) eller i opposition mot det tryck som förekommer från majoritets-samhället (Roald 2009). Det ska understrykas att även när det gäller slöja förekommer en omfattande inomislamsk debatt. Unge-fär hälften av muslimska kvinnor i Frankrike stödde förbudslagen när den infördes, vilket visar på den muslimska splittring som finns (Bowen 2012).

Det kan vara av intresse att notera att en av de händelser som låg bakom den franska lagstiftningen 2004 var när systrarna Alma och Lila Lévy kastades ut från sitt gymnasium därför att vägrade ta av sig sina huvuddukar. Deras föräldrar var inte religiösa, pappan var ”jude utan gud”, mamman berber från Algeriet, döpt i katolska kyrkan men inte utövande. Flickorna hade nyligen konverterat till islam. Pappan konstaterade att han inte försvarade huvudduken men väl sina barns rätt att gå i skolan. Beslutet att bära huvudduk var deras eget (Wallach Scott 2010:32).

I en bok som publicerades i Frankrike 2004, L’une voilée, l’autre pas (Den ena beslöjad, den andra inte) diskuterade två muslimska kvinnor, Daïda Kada och Dounia Bouzar, den ena med och den andra utan huvudduk, om förbudsförslaget. De intervjuade också ett antal unga kvinnor. De kvinnor och flickor som bär huvudduk och som intervjuas i boken uppger alla att beslutet att bära huvud-duk var fritt och en del av deras personliga sökande. En del uppgav till och med att användningen av huvudduk innebar en kamp med släkt och vänner, precis som för systrarna Lévy (Wallach Scott 2010:124-129).

Artiklar

Motioner i riksdagen om asylrätt för HBT-personer

Det ligger en rad bra motioner från riksdagsledamöter och partier, just nu, om att stärka HBT-personers rätt till asyl i Sverige. Det är bra. Det är skandalöst att vi än idag skickar tillbaka folk som söker asyl till länder där de förföljs om de är öppna med sin läggning.

Stockholm Pride 2010
*Kicki* / Foter / CC BY-NC-ND

Miljöpartiet kräver det i sin motion om att ”all kärlek är bra kärlek” samt ”Drömmen om Sverige”.

Vänsterpartiet kräver det i sin motion om flykting och migrationspolitiken. Där skriver de bl.a. att:

fortfarande avslås dock asylansökningar från hbt-personer med motiveringen att de tidigare dolt sin läggning i hemlandet och borde kunna fortsätta med det för att undgå förföljelse.

Barbro Westerholm (Fp) tar också upp temat i en motion:

I utskottets betänkande om propositionen 2005/06:SfU4 står det bland annat att det ”aldrig kan komma ifråga att avvisa t.ex. en homosexuell person till hemlandet om han eller hon riskerar förföljelse på grund av sin sexuella läggning”. Trots denna formulering sker utvisningar av homosexuella personer till länder som till exempel Irak och Uganda där homosexualitet är straffbart. Motiveringen är att de homosexuella själva ”inte personligen utsatts för något”.

Det är bra initiativ som ingen partipiska eller något politiskt schackrande borde dribbla bort. Det här är så självklart, kan man tycka.

En socialdemokratisk motion om asylrätt för HBT-personer är också intressant. Den tar upp frågan hur vi i Sverige bemöter HBT-flyktingar som inte kommit ut ännu. Jag citerar:

Det är vanligt att hbt-flyktingar vid ankomsten till Sverige inte vågar berätta om sin sexuella läggning, utan dessa omständigheter kommer fram först senare i asylprocessen. Schablonmässigt menar då Migrationsverket att den asylsökande inte är trovärdig på denna punkt och att asylskälen därmed över huvud taget inte är trovärdiga. Detta förhållningssätt rimmar illa med kravet på en individuell bedömning och visar också på bristande insikt i den oftast svåra situation som många hbt-flyktingar befunnit sig i sitt hemland. Den nu pågående omdaningen på Migrationsverket vad gäller implementeringen av projektet ”Kort väntan” löper risk att skapa ytterligare problem för personer som har svårt att inför okända handläggare förelägga hela sin situation.Om man kommer från ett land där hbt-personer systematiskt förföljs, där det finns dödsstraff och där det är en stor synd att vara homo- eller bisexuell kan det vara svårt att omgående berätta om sina personliga skäl inför en myndighetsperson. Många hbt-flyktingar utgår från, vid sin ankomst till Sverige, att Sverige har samma negativa syn på hbt-frågan som flyktingens hemland. Att då berätta om de rätta förhållandena innebär för flyktingen detsamma som att man erkänner att man är kriminell och därför riskerar att bli utvisad.

Så småningom brukar dock hbt-flyktingen få kunskaper om att den svenska inställningen till hbt-personer skiljer sig markant från hemlandets. Då är det dock ofta för sent. Migrationsverket har redan satt stämpeln ”ej trovärdig” på ärendet.

I Sverige brukar vi tala om att många hbt-personer genomgår en komma-ut-process innan man är mogen att exempelvis berätta för omgivningen om sin sexuella läggning. Denna process kan givetvis ta olika lång tid hos olika personer. Processen är inte heller något typiskt svenskt och dessa mekanismer är inte geografiskt avgränsade. Det innebär att också en hbt-person på flykt från sitt hemland kan ha samma svårigheter som en svensk att berätta för sin omgivning om sin sexuella läggning. Detta är dock en omständighet som Migrationsverket brukar bortse från.

Den nyligen avlämnade utredningen med en utvärdering av den nya instans- och processordningen i asylprocessen har inte särskilt behandlat frågan om hur hbt-flyktingars asyl har påverkats. Detta är en brist. En särskild utvärdering av denna fråga bör därför skyndsamt initieras av regeringen.

Migrationsverket är en statlig myndighet som enligt vår mening har en obefintlig uppföljning och kvalitetssäkring av sina ärenden. Enligt vår erfarenhet är detta mer eller mindre en ordning som råder i en absolut majoritet på de flesta myndigheter som har att handlägga ärenden då både lagar, föreskrifter men slutligen den enskilde tjänstemannens bedömning avgör ett ärende. Någon utvärdering om att asylsökande hbt-personer eller för den delen andra asylsökande finns inte. Regeringen bör omgående i regleringsbrevet till migrationsverket meddela att man snarast upprättar uppföljning och kvalitetssäkring av migrationsverkets verksamhet.

Nu är frågan vad de övriga HBT-vännerna inom Alliansen gör. Det borde vara lätt att få politisk enighet runt denna fråga. Förhandla inte bort människovärdet!