Krönikor

Negerordstraditionalisten

Gästkrönika av Peter Towers

Negerordstraditionalisten är ett vanligt släkte i landet Sverige där de utmärks genom att de inte har ett uns av rasism flytande i sina ådror. I de enstaka fall då en smula rasism kanske ändå existerar så är negerordstraditionalisten hur som helst antagligen bra mycket mindre rasistisk än den genomsnittliga svensken. I själva verket existerar rasism knappt i Sverige eftersom just svenskar är av tradition väldigt snälla människor helt enkelt, vilket bl.a. utmärks genom hur många utlänningar som ”tillåts få komma hit”.

Picaninny Freeze
Deeceevoice / Foter / Public domain

Negerordstraditionalisterna är så milda till sinnet och orasistiska att de friskt kan använda sig av vilka uttryck som helst, och göra anspeglingar till vad som helst när det gäller personer av annan kulturell eller nationell härkomst än de själva, eftersom negerordstradionalisternas själar är lite ädlare än andra människors. Vilket framgår av det speciellt orasistiska sätt som just negerordstraditionalisterna säger, t ex ”negerboll” (vilket vem som helst borde fatta att det ju för fan inte alls är rasistiskt, ju).

”Neger”, är bara ett ord liksom och betyder förresten bara svart, det vet ju alla. Så vad är problemet? ”Nigger”, kan man ju förstå, det låter ju lite mer rasistiskt men å andra sidan så kallar ”de” sig ju själva för ”nigger”, det kan man se på TV och höra i ”deras” rapmusik, så de får väl skylla sig själva i så fall… Trots det, så säger Negerordstraditionalisten sällan ”nigger” utom möjligtvis i undantagsfall om negerordstraditionalisten blir förbannad på en ”neger”. Men det har ju ingenting med rasism att göra, utan för att de blivit förbannade. Är det kanske politiskt inkorrekt att bli arg nu också?

Hur känner man i övrigt igen en negerordstraditionalist? Förutom den icke-rasistiska glorian som lyser ett par centimeter ovanför deras hjässa så hänvisar de ofta till en ”negerkompis” som inte hade någonting emot att bli kallad ”neger” när de var yngre. ”Negerkompisen”, är inte sällan en person adopterad ifrån ett afrikanskt land uppvuxen i en svensk småstad till vita svenska föräldrar och var den enda afrikaättade personen i det lokala samhället. ”Negerkompisen” minns negerordstraditionalisten varmt, kunde både vräka i sig negerbollar och skämta om att strypa en neger när han tog en skit, minsann, och inte fan lipade han för det eller tyckte synd om sig själv som ”negrerna” gör idag.

Negerordstraditionalisten blev dessutom tilltalad som ”svenne” flera gånger av ”negerkompisen”, och negerordstraditionalisten kontrade då tillbaka med ”du då, din djävla neger” och så skrattade de hjärtligt tillsammans, samtidigt som en solens stråle bröt sig igenom molntäcket och lyste upp deras harmoniska orasistiska lycka.

Negerordstraditionalisten kan även flankeras av en polare med arv ifrån Finland som inte alls blir upprörd över att någon vill fika med ”finska pinnar”, fotbollskompisen ifrån Serbien som själv kallar sig blatte, snubben ifrån Irak som förvisso blev förbannad när han hörde ”sandneger” för första gången, men som nu skämtar om det själv och skriker svennebanan tillbaka. Samt tjejen som jobbar i affären som nog är adopterad ifrån Korea eller nå’t, som garvar åt sucki-sucki fucki-fucki skämt.

I negerordstraditionalistens värld är det egentligen bara allas djävliga gnällighet som hindrar den underliggande idylliska rasharmonin som existerar inom honom eller henne att spridas till andra för att sedan dominera det skandinaviska landskapet. Om alla i själva verket kunde vara lite mer som negerordstraditionalisterna skulle jorden nog vara ett lite bättre ställe att leva på.

På sistone, förstås, har även negerordstraditionalisterna börjat tycka att det är lite väl mycket tjafs. Va’ fan, det är ju nästan att man förstår ju de i SD alltså, vi svenskar måste ju också få uttrycka oss. Det är väl inget fel på ”negrer” och ”svartskallar” så länge de inte gnäller eller skall hålla på och ändra på allting hela tiden. Här i Sverige så är vi förvisso helt orasistiska men framför allt så är vi SVENSKA.

Gästkrönika av Peter Towers

Artiklar

Oblivion

Oblivion är ett engelskt ord som betyder glömska. I dagens politiska klimat där media i egenskap av att vara den tredje makten och agent, hela tiden utkräver nya nyhetsstoff, kan det lätt hända att politiska händelser fort faller i glömska.

Ibland granskas inte nyhetsstoffen tillräckligt noga för att kunna analyseras av konsumenten/väljaren, som ofta får förlita sig på medias rapportering av hur de som har fått vårt förtroende att styra vårt land sköter sitt jobb. En händelse där den tredje makten verkligen gjort grova misstag angående politikers agerande är av rapporteringen av den s.k. ”SD-gate”; där ledande representanter för Sverigedemokraterna hade ägnat sig åt aktiviteter som kan räknas som brottsliga — dock vid tidpunkten av avslöjandet av media hade preskriptionstiden redan gått ut. De tre Sverigedemokratiska representanterna varav två — Kent Ekeroth och Erik Almqvist — var riksdagsledamöter vid avslöjandet, samt den tredje, Christian Westling som bl.a. satt i Sverigedemokraternas Stockholm Stads styrelse samt i deras utrikespolitiska råd. Här nedan beskriver jag kort den s.k. ”SD-gate”, detta för att jag vill ge en inblick i vad som kan ske när media missköter sitt uppdrag vilket är att granska makten. När den tredje makten faller i glömska kan det få väldiga konsekvenser för hela samhället.

Juni 2010

The Grey Men of AusterityUnder november 2012 framkom att SD-politiker varit inblandade i en händelse som skedde i valkampanjen sommaren 2010. Många har glatt sig åt att Erik Almqvist och Kent Ekeroth har avslöjats och nu får betala ett pris för sina lögner och förvanskningar — i alla fall Almqvist. Andra pratar om att detta är nonsens, utan menar på att det pågår en häxjakt på SD-politiker. I bl.a. nättidningen Fria tider kan man läsa exempel om andra politiker som har betett sig illa men som ändå fått en till chans och menar att det är dubbelmoral att kräva SD-politikernas avgång. Företrädare för SD:s ungdomsförbund tycker att SD:s partiledare agerat förhastat och borde inte ha sparkat Almqvist utan stått vid hans sida.

Något jag tycker är utmärkande angående drevet mot Almqvis och Ekeroth samt kritiken mot detta är att nästan alla bortser ifrån vad Almqvist och Ekeroth verkligen har gjort. De har förvanskat och ljugit om innehållet i en video som de själva spelade in och använt det för att smutskasta och förtalat Soran Ismail bara några månader innan det är riksdagsval.

Detta tycker jag är ett överfall mot demokratin, men ingen av SD:s försvarare verkar betänka detta men inte heller media har lagt någon vidare stor vikt på detta. Jag vet att det finns de som sympatiserar med Almqvist och Ekeroth och som kommer att fortsätta göra det genom att fortsätta att rösta på SD och dess politiker. Därför är jag inte alls säker på att denna händelse och framtida händelser kommer att skada SD så hår. Som jag ser det beror SD:s framtida utveckling på den ekonomiska situation som Sverige befinner sig i och kommer att befinna sig i. SD kommer att spela på folks känslor, man kommer att fortsätta att använda sig av argument så som ”somaliska analfabeter” kontra svenskfödda arbetare som blir varslade, uppsagda och som kan få problem.

Valkampanjen 2014

När det kommer till nästa val kommer många människor rösta efter vad de har i plånboken. Vilket är ett olyckligt resultat av en dålig ekonomi och en allt för orolig värld, men tyvärr försåtligt för den individ som känner sig maktlös över sin livssituation. Individer som känner maktlöshet tenderar söka sig till likasinnade som genomlever samma situation; ett vi-mot-dom-argument som avgörs mer av ekonomiska premisser än mänskliga tenderar att blossar upp. Beroende på hur den tredje makten hanterar sin roll som informationskälla kommer SD:s framtid avgöras.

Media bör inte ägna sig åt att skriva snaskiga rubriker som inte tjänar till annat än till att sälja extra många tidningar. Jag eftersöker djupa analyser om Sverigedemokraternas invandringspolitik men även också de andra partiernas, för de är inte utan skuld, utan de har varit och är en del av problemet, genom att inte ta itu med frågan. När Centerpartiets idéförslagsprogram — som bland annat innehöll fri invandring som vision — var klar så var medias reaktion häpnadsväckande. Istället för att berömma Centerpartiet för deras modiga förslag så valde de flesta tidningar att istället fokusera — som de beskriver otydligt och löjligt, kanske för tidningsförsäljningens skull — på andra förslag som inte är lika viktiga i nuvarande samhällsklimat. Rubriker som ”Annie Lööf var för månggifte” eller ”Annie Lööf kallar till krismöte” fick istället ta plats, när kanske rubrikerna kunde varit ”SD får se upp för Centerns förslag” eller ”Jimmy Åkesson kallar till krismöte angående centerns förslag”, men tyvärr verkar media mer intresserade av att mata massorna med betydelselösa rubriker som inte leder till någonting annat än till ett klimat där SD fritt får härja fritt och styra diskursen av invandringspolitiken. För media verkar det som om det räcker med att utmåla SD som ett rasistiskt parti som och där med har man gjort sitt arbete.

Genom sitt agerande bidrar media till att diskussionen om invandringspolitik görs på Sverigedemokraternas villkor, det vill säga att det är SD som får sätta agendan på debatten och vi andra får förhålla oss till det. Ett exempel på detta är att diskussionen om invandrare inte så mycket handlar om invandrare  som en hel grupp utan om somalier eller människor ifrån mellanöstern, vad dessa två grupper har gemensamt är att de är muslimer och svåra att integrera. Dessa är de premisser vi utgår ifrån när Centerpartister i Bohuslän utrycker sig så här om partiets egna idéförslag:

Om idéprogrammets vision går igenom kommer Sverige att överbefolkas av illitterata storfamiljer” och att dessa ”löser arvsskiften med kalasjnikovs.

Man kan undra var denna retorik har sin grund och vem som egentligen sätter agendan om invandringspolitiken. Men det är som sagt inte bara ”den tredje makten” som missat sin roll som agent utan även regeringen och riksdagen. Riksdagsmän och regeringsföreträdare kan inte stå vid vägkanten och vänta på att media ska använda SD som slagträ för att uppnå egna politiska vinster med rubriker som ”Björklund till angrepp på rödgrönas SAMARBETE MED SD” eller  ”S anklags för SD-samarbete”. Politiska företrädare behöver verkligen nu komma med bra argument-för det finns ett flertal- till varför vi skall ha fortsatt invandring, hur vi kan överkomma de svårigheter som vi står inför nu. Många fler måste bemöta ”argument” med argument och inte bara med att hoppas att SD gör bort sig själva.

Jag tror att vi och alla andra måste fråga oss själva vad det är för terräng vi försöker utkämpa denna ”kamp” i. Ska vi öka vi-mot-dom-känslorna hos det andra lägret eller ska vi försöka att övertala de med våra argument? Ska vi skrämma bort de som ännu inte gått till andra lägret genom känslomässiga argument som de kanske inte prioriterar just nu vid dessa tider?

Alla människor är inte idealister, många är kortsiktiga och själviska. Detta behöver inte alls betyda att de är rasister eller främlingsfientliga, utan bara att de är ej öppna nog att kunna se det långsiktiga och det positiva i att få fler nya grannar, medmänniskor till sin hembygd.

/ Telason Getachew

Myter

En annan bild av Rosengård

Den mediala bilden av Rosengård i Malmö präglas av rasism, fördomar och okunskap. Det har i media länge målats upp en falsk bild av en statsdel tyngd av kriminalitet och upplopp, en stadsdel där ett besök är förenat med livsfara. Spaltmetrar har fyllts med upprörda medborgares ord, debattörer har menat att man måste ta tag i och prata om det allvarliga problem som de invandrartäta stadsdelarna utgör. Mycket få (även bland anti-rasister) har kritiserat den bild som media har presenterat.

Samtidigt har de nyfascistiska medierna såsom Avpixlat, Nationellt.nu och Fria tider gynnats av den mediala uppmärksamheten kring områden såsom Rosengård. På deras kommentarsfält och i deras artiklar frodas myten om Rosengård som en zon som närmast kan liknas vid en krigszon. Det förfasas över politiker och makthavare som lever isolerade på Söder i Stockholm långt ifrån den kriminella och kaosartade verkligheten många svenskar lever i.

Dessa två bilder hänger ihop, medias beskrivning av områden som Rosengård är en viktig anledning till att vi idag har en allt starkare växande rasistisk rörelse. Det är myter som den om det kriminella Rosengård som har lagt grunden för Sverigedemokraternas frammarsch i politiken. SD har aldrig behövt presentera en egen, en ny samhällsberättelse, de har aldrig behövt förklara invandringen på ett nytt vis: De har redan från början kunnat använda sig av en befäst myt om invandrartäta områden som områden präglade av kriminalitet. Därifrån är steget kort till att komma till slutsatsen att invandrare för med sig kaos och kriminalitet.

I detta bär de stora medierna en enorm skuld, det är deras uppgift att presentera en beskrivning av samhället som stämmer överens med verkligheten. På den punkten har de brustit, istället för att på ett verklighetstroget vis beskriva områden såsom Rosengård har man valt att falla till föga och leverera en falsk och rasistisk bild av våra invandrartäta områden.

Det är de stora mediernas bild av samhället som ligger till grund för SD:s frammarsch det är den bilden som vi måste kritisera, den är rasistisk, den stämmer inte överens med verkligheten.

405996_10151622178043275_123492512_n
Den mediala bilden av Rosengård riskerar att leda till stora polisiära felsatsningar: på bilden är, enligt ögonvittnen, 40 poliser delaktiga i att bryta upp ett slagsmål mellan två män i Rosengård.

Nu till verkligheten, den verklighet som ligger långt ifrån medias beskrivning av samhället med alla rasistiska tolkningar. Rosengård har 15 begångna brott per 100 invånare, Malmö centrum har 38, Göteborgs centrum har 46 och Norrmalm i Stockholm har hela 51. Även stadsdelar så som Östermalm där många av våra makthavare antas bo har högre brottslighet per 100 invånare 22. Hur kan det då komma sig att när man reser, flyttar eller besöker Malmö eller Rosengård ofta får höra ”hur vågar du? Akta så du inte blir skjuten/rånad”, medan man aldrig hör det när man ska ta sig en öl på en av Söders krogar. Det finns bara ett svar på detta; media har matat oss med en felaktig bild av förhållandena. Rosengård är inte ett farligt område. Det är dags att vi börjar inse det.

För oss som inte vill se de rasistiska rörelserna vinna mark är det viktigt att slå hål på myten om det farliga Rosengård. Det är viktigt för oss att avkräva ett ansvar från media. Det är viktigt att vi kräver av media att deras rapportering har någon förankring i de fakta och den forskning som finns till förfogande. Gör vi inte det öppnar vi dörren för rasisterna.

/Hiram Li

Källor:

http://www.brottsportalen.se/index.php?curPage=26&kommun=142

http://www.brottsportalen.se/index.php?curPage=29&kommun=110&stadsdel=8

http://debatt.svt.se/2012/03/21/brottsstatistik-visar-att-rosengard-ar-ett-lugnt-omrade/

 

Krönikor

"Menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll"

Gästkrönikör: Peter Towers

Från ännu en Facebook-interaktion

Kommentaren som jag fick syn på:

Förstår inte varför nån skulle ta illa upp av ordet negerboll… isåfall har dom egna problem dom borde ta hand om istället för att vilja få lite exponering i nån tidning eller liknande.

fbstartkommentar

Mitt svar (kanske inte mitt mest pedagogiska svar, men jag trumpnade till):

Ja du, vilken psykologisk insikt du verkar ha vad gäller bruna och svarta svenskars sinne. Det vore väl käckt om du kunde vara språkrör för alla oss som är bruna och svarta, eftersom vi inte vet vad vi själva vill och bara är ute efter uppmärksamhet. För någon uppmärksamhet fick vi ju knappast när vi växte upp. Förutom då av raggarna som jagade mig hem ifrån skolan under två års tid för att de ville bonka negerdjävulen, de övriga ständiga negerdjävulkommentarerna, uppmaningen att åka ”hem”, jag vet inte till vad, något fiktivt negerland kanske. Eller min favorit; kaptenen i lumpen när jag tjänade mitt land, som högst medvetet och respektlöst gentemot en hel kontinent använde ordet neger i negativ mening när han talade om afrikanska soldater. Eller när han tillät andra soldater att säga neger till mig när det hettade till, utan åtgärd (å andra sidan tillät han mig att slå den andre killen på käften, så det var ju i.o.f.s rättvist.). Synd bara för de ”negrerna” som ”inte kunde ta för sig”…

Hands Of Harmony
Vermin Inc / Foter / CC BY-NC-SA

Du vet, det funkar inte så bra för bruna och svarta svenskar att å ena sidan bli kallad för negerdjävel och negerhora för att sedan helt släppa den både historiska och omedelbara negativiteten i den benämingen som uppfunnits av europeiska människor och helt glatt gå och fika på en ”negerboll”.

Det är inte heller så kul när man har barn och läser om finurliga Emil, starka Pippi, och obstinata Lotta och om prinsessor med långt hår men där varje bild av ”negrer” är som en hoper hjälplösa kuredutter, ett slags barnmänniskor som inte klarar sig utan Pippis pappa. Eller som den tokroliga svarta pickaninnydockan i Tomtens Julverkstad som säger ”Mami” med skrovlig röst, men där den blonda dockan i kontrast är blond, söt, och säger ”Mommy” med den ljuvaste lilla stämma.

Det finns alltså ett postkolonialt bildspråk vars tradition Sverige också förvaltar som inte ens jag själv var medveten om förrän jag flyttat ifrån Sverige och började tala om svenska traditioner och minnen med folk som inte är ifrån Sverige.

Människor som inte tycker det är självklart att choklad kan beskrivas som ”neger” eller att kineser skall återges som på de svenska godispåsarna till Kinapuffarna.

Detta stereotypa bildspråk har sitt ursprung i USA och kom till under en tid då svarta inte ens kunde använda samma toalett som en vit människa under de amerikanska Jim Crow-lagarna som inte försvann förrän 1965. Efter andra världskriget demoniserades Japaner som gula och fula människor med stora tänder och det satt i under Vietnamkriget likväl. Ungefär som hur islamister beskrivs idag med bombturbaner och som notoriska kvinnohatare. Dessa rasistiska symboler har sedermera övergetts i USA till lättnad för alla med afrikansk och asiatisk börd. Muslimer kämpar fortfarande.

Hur är det att ständigt bli missrepresenterad? En bra jämförelse kanske kan vara att som en vit tysk ständigt behöva bli associerad som nazist. Som lite kuriosa kan nämnas att den sista tvångssteriliseringen av en Samisk kvinna begicks 1967 som en del i en etnisk rensning i Norden, så det är inte så att vi i Norden är oskyldiga till historisk och brutal rasism.

Så vad menas med ”ett postkolonialt bildspråk”, och uttryck som ”vit normativitet” och andra akademiskt klingande dängor? Som ett exempel på vit normativitet låt oss tala om hår. För en liten tjej som växer upp, en ”negerunge” som hon kanske skulle beskrivas av dig och andra (min dotter), hennes bild av vad som är vackert, liknar många andra småtjejers ideal; långt hår. Redan nu vid 4 års ålder gråter hon ofta och är upprörd över att hon inte har samma vackra ”prinsesshår” som hennes kinesiska, indiska och europeiska kamrater (vi bor i Norra Kalifornien i ett av de mest multikulturellt koncenterade områdena i USA). Nästan varenda kväll när hon tar av sig sin tröja drar hon den över huvudet, låter tröjan sitta kvar så att den hänger ”som hår”, och frågar sedan upprepat, uppmanande, bekräftande, ”titta vilket vackert långt hår jag har pappa”. Det kan låta som en liten grej och hade kanske varit det om det hänt endast ett fåtal gånger. Men det sker nästan varje dag i snart ett halvår och det är hjärtskärande för en förälder. Visst, det kommer att gå över, men just vetskapen om att hon gör detta för att hon inte ser sitt eget hår som vackert, för att det har en helt annan karaktär är tråkigt. Sorgligt, t.o.m.

Även den svarta Disneyprinsessan har långt böljande hår. För att få ett sådant hår när man är av afrikansk börd får man antingen shocka det med kemikalier (straight perm) och eller använda s.k. ”hot combs”, värma upp håret och lösa upp krullorna med hjälp av vaselinliknande hårprodukter, vilket tar flera timmar om dagen (vilket min farmors generation gjorde regelbundet för att inte se för mycket ut som ”negrer”). Det är en tradition som pågår än idag världen över, framför allt i södra USA. M.a.o. svarta människors naturliga utseende ses som alltför ”kurreduttit”, primitivt och ”outbildat”. Svarta kvinnor spenderar hundratals, ibland tusentals dollar i månaden för att dölja sitt afrikanska hår. En perm kostar ca $500 gången och många går varje vecka och fixar håret.

Så där har du ”neger”-associationen för en kulturellt svensk människa av delvis (amerikansk) afrikansk börd. En annan åsikt än din egen. Vilken tycker du skall befrämjas? Ditt eget påstående där du redan beslutat för oss vad vi tycker och att vi själva skall tampas med ”våra problem”? Eller finns det utrymme för andra åsikter?

Du har dock rätt i att vi har problem. Tyvärr kan jag inte fixa dem själv och det funkar inte längre att knyta näven i fickan, svälja hårt och hålla käften? Jag har provat det i nu snart 40 år… det blir allt svårare kan jag säga.

Jag tänker så här, kanske det inte är en så stor grej att sluta använda ordet ”neger” eftersom det är både utdaterat, numera utjatat och helt enkelt förolämpande såsom det uppfattas av oss själva. Vad säger du?

Svaret jag fick ifrån den person som jag skrev till:
fbrespons

orkar inte läsa din uppsats just nu, men menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll?

Gästkrönikör: Peter Towers

Artiklar

Granskning av Affes statistik blogg, del 2

Jag skrev en granskning av Affes statistikblogg nyligen som bemöttes med en replik av Affe själv, en replik där den anonyma bloggaren försöker försvara sina ovetenskapliga metoder. Man skulle kunna önska att Affe istället för att vilt slå ifrån sig, faktiskt tog till sig av kritiken och omvärderade en del av sina totalt undermåliga ”rapporter”. En sådan önskan är naturligtvis hopplös då det inte råder någon tvekan om att Affe inte har något som helst intresse i att sammanställa fakta på ett vetenskapligt vis, utan endast söker att befästa sina fördomar och främja sina politiska motiv.

public anger
how will i ever / Foter / CC BY-SA

Repliken som Affe publicerat innehåller — precis som det mesta på bloggen — många vetenskapliga tveksamheter och underliga ställningstaganden. Jag ska börja med den första delen av repliken.

Affe menar där att jag gör en stor sak av en tillspetsad formulering. Det är en mening där Affe hävdar att invandrare nu står för majoriteten av alla brott, ett påstående som helt saknar belägg då den statistik som Affe använder sig av för att grunda påståendet endast mäter i hur stor utsträckning vissa grupper blir anmälda. Inte hur många brott som begås av olika grupper. Detta är naturligtvis ett allvarligt fel i en ”rapport” som aspirerar på att ha så pass stor trovärdighet så att även riksdagsledamöter kan forma sina politiska ställningstaganden på den. Faktumet är att den typ av fel inte bara sker i början av texten utan att det är ett genomgående tema texten igenom.

Affe skriver till exempel följande:

Invandrare har länge varit överrepresenterade i brottslighet

Här gör sig Affe skyldig till samma fel som i den inledande meningen i ”rapporten”, felaktigheten ligger i att påståendet saknar belägg! Det enda korrekta skulle vara att påstå att invandrare är överrepresenterade bland de brott som blir polisanmälda.

Genom den typen av felaktigheter får Affe det att låta som att det finns belägg för ett påstående — som saknar vetenskaplig grund. Det är ett oärligt, ovetenskapligt och tydligt politiskt motiverat vis att presentera ”fakta” på. Den typen av felaktigheter och felsyftningar bör aldrig avfärdas som oviktiga detaljer, de skulle med all säkerhet resultera i ett underkänt eller åtminstone ett krav på ändring på vilket universitet som helst i landet.

Är invandrarnas brottslighet statisk?

Vidare till den andra delen av Affes replik, en del som komiskt nog behandlar just det tema som del två i denna artikel serie ursprungligen var tänkt att avhandla. Det rör sig om det helt ogrundade antagandet att invandrarnas brottslighet är statisk, att invandrarnas överrepresentation i anmälningsstatistiken endast beror på att de är invandrare. För att tydliggöra det resonemang som Affe använder sig av ska jag ställa upp en metafor:

Föreställ er en by med hundra invånare, 95 av dem är ”svenskar” och 5 kommer från Irak. Tänk er att det i byn finns tre kriminella, som står för alla brott, en är irakier och två är svenskar. Det betyder att irakierna i vår tänkta by står för 33% av alla brott. Tänk er nu att det 10 år senare kommer ytterligare 5 irakier till byn. Enligt Affes sätt att tänka skulle detta leda till att irakierna stod för 50% av all brottslighet. Men stämmer då detta antagande? Är det bara etnicitet som avgör hur brottsbenägen en individ är. Finns det belägg för att anta att de ”nyanlända” från irak har exakt samma brottsbenägenhet som de irakier som redan bodde i byn? Går det att belägga att inget i byn kan ha ändrats som påverkar den totala brottsbenägenheten?

Sådana teser saknas det helt och hållet belägg för och det tänkesättet är också helt orimligt. Det finns hundratals olika faktorer som påverkar brottsligheten, den är inte frånkopplad från samhället, en grupps överrepresentation är inte statisk och det är helt rimligt att anta att det sker förändringar i representationen. Exempel på faktorer som kan påverka anmälningsfrekvensen (först och främst när man talar om tämligen små grupper som t.ex. de ”irakier” som Affe talar om) är det faktum att det ofta är en mycket liten grupp som begår en stor del av alla brott. Hamnar dessa individer i fängelse kan det ske stora statistiska förändringar i brottsligheten.

Vidare så är det ett belagt faktum att socioekonomisk status påverkar anmälningsfrekvensen för olika grupper, förändringar i den kan orsaka stora statistiska förskjutningar. Även tillgängligheten av olika former av droger och då främst alkohol kan påverka brottsligheten för olika grupperingar. Listan kan göras lång och det råder ingen tvekan om att för att förstå brottsligheten kan man inte haka upp sig med ett rasistisk tänkande kring att olika etniska grupperingars brottslighet är statisk, för ett sådant påstående saknas det belägg.

För en seriös skattning av olika gruppers överrepresentation i anmälningsstatistiken måste man ställa frågan; ”vad beror överpresentationen på?” Den frågan ställer Affe sig aldrig, där tas svaret för givet! På ett fördomsfullt och totalt ovetenskapligt vis tar Affe för givet att överrepresentationen grundar sig i etnicitet. I och med detta faller också hela Affes resonemang, det kan ske förändringar i brottsligheten, det gör det och det kommer alltid göra det. De som idag är överrepresenterade kan imorgon vara underrepresenterade. Det finns inga belägg för att brottsbenägenheten beror på etnicitet snarare tvärtom.

Hiram Li

Källor:

http://www.migrationsinfo.se/valfard/kriminalitet/

http://www.bra.se/bra/forebygga-brott/upprepad-utsatthet.html

http://www.bra.se/bra/brott–statistik.html#&panel1-1

http://www.accentmagasin.se/okategoriserade/starkt-samband-mellan-alkohol-och-grova-brott/

http://www.brottsrummet.se/sv/alkohol-och-droger

http://hig.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:431682

http://www.vardguiden.se/Tema/Psykisk-ohalsa/Vald-och-overgrepp/Vald-och-alkohol/

http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1357859&fileOId=1357860

http://affes.wordpress.com/2013/01/02/granskning-av-affes-statistik-del-1-replik/#comments

Invandrarna och brotten 1 – Samtliga brott

 

Krönikor

Politisk problemlösning

Jag satt just och funderade över detta med hur Sverige hittills under 1900-talet styrts av antingen vänster- eller högerblocket. Det har handlat om solidaritet eller det som tidigare kallats konservativ högerpolitik. Idag skulle åtminstone jag själv vilja vända på steken och säga att det mesta till vänster på den politiska barometerskalan i mina öron är ganska konservativt och mindre benäget att vilja se någon form av förändring. Ja, nu bortser jag från både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, för dessa båda nånstans till höger om mittstrecket är faktiskt väldigt konservativa.

Det kan inte finnas en enda människa som missat att Sverigedemokraterna är arga. Inte nödvändigtvis uteslutande unga, arga män utan högre utbildning, men politiker och väljare är arga för att sittande regering och regeringar innan dess misslyckats med att bevara Sverige såsom dessa politiker och väljare önskar att det vore.

Tänk utanför lådan!De flesta av oss inser att det är befängt att önska sig tillbaka till en tid med ett samhälle som inte skulle fungera idag. Däremot är det befängt att tro att det inte går att lösa de problem som med stor sannolikhet ligger bakom invandringskritikernas oro. Givetvis går det att lösa problemen, men jag tror att man måste ägna sig åt att tänka lite utanför boxen, så att säga.

Blockpolitik och kompetens

Jag tror inte att det längre är rimligt att höger- och vänsterblocken arbetar mot varandra. Det är så oerhört tydligt vart de olika blockens lojaliteter och skarpa kompetens ligger. Vänsterblocket arbetar så starkt för solidaritet på olika sätt, och har förmodligen en bättre insikt om hur den svenska sjukvården, omsorgen och så vidare, borde fungera. Högerblocket, å andra sidan, har troligen bättre kännedom om hur företagande och kontakter med världen utanför Sverige och Skandinavien fungerar. Alltså torde en sammansmältning (vill säga; ett starkare och bättre samarbete) mellan blocken vara intressant – för alla. Kunde man dessutom lägga in en liberal överton i det hela tror jag att det skulle kunna fungera bra.

Blockpolitik med liberal överton

Jag är liberal och tror ärligen på individens personliga lycka och personliga utveckling som förutsättning för att kunna stödja och hjälpa andra. Det finns för mig ingen motsättning mellan att vara för individens enskilda rättigheter, skyldigheter, ansvar och frihet, samt ett fungerande socialt skyddsnät.

Ekonomi, prioriteringar och kompetens

Det här är något som Sverigedemokrater och deras anhängare, liksom läsarna av exempelvis Avpixlat.info ofta retar upp sig på. De flesta, oavsett politisk tillhörighet, undrar nog ibland hur partierna tänker när de planerar sina förslag till statsbudgeten. Vad jag tror att särskilt de som läser och tror på det som står på Avpixlat.info och liknande sajter, missar, är att man oavsett om det är statsekonomi eller privatekonomi, hela tiden måste prioritera. Även detta är ett område där jag tror att alla skulle tjäna på att båda blocken samarbetar snarare än motarbetar varandra. Kunde man komma överens om att fördela ekonomin på ett vettigt sätt och att de som handhar ekonomin över överenskomna delar får fördela pengarna inom dessa områden, tror jag att det skulle fungera bättre. Det man måste komma ihåg är att med en begränsad peng som ska fördelas är det alltid så att där den ena vinner en krona, förlorar en annan samma krona.

Sen är det ju också så att det inte enbart är pengar som spelar roll. I de flesta områden och branscher är det också oerhört viktigt vilka som jobbar i verksamheterna. För att det ska fungera på ett bra och smidigt sätt, även med ekonomin, måste det vara personal med hög kompetens och erfarenhet. För de som kommer nya till ett yrke är det att föredra om de får jobba med personal som har erfarenhet, så att kunskapen förs vidare på ett effektivt sätt. Det är också personerna ute i verksamheterna man bör lyssna på för att med utgångspunkt i deras kunskap och erfarenhet kunna genomföra förändringar som fungerar, snarare än förändringar man utan egentlig insikt tror fungerar.

Så. Min slutsats av blockpolitik och kompetens är att om de partier som sitter i riksdag och regering fördelade arbetsbördan så att olika delar av politiken tas omhand av den som har störst kompetens, skulle det förhoppningsvis fungera bättre i längden.

Verklighetsförankring

Det här är ett problem jag anser sträcker sig över alla block- och partigränser. Min uppfattning är att de flesta politiker som sitter i riksdag och regering (ibland ända ner på kommunnivå) har en bakgrund inom statsvetenskap och liknande ämnen, med starka politiska intressen – men utan reell kunskap om hur politiken faktiskt påverkar samhället. Det här är ett problem såtillvida att en politiker som lever och arbetar på nationell och internationell nivå inte har några referensramar till hur de lagar de beslutar om påverkar den vanliga människan som går till jobbet varje dag, tar hand om familj och barn, blir sjukskriven och utförsäkrad, och så vidare.

Att som politiker gå ut på studiebesök och träffa människor som jobbar i fabrik, som lärare, kulturutövare, sjukvårdspersonal eller något annat, det räcker inte. Det är den egna personliga erfarenheten som krävs för att man ska kunna ta vettiga beslut. Sedan är vi ju alla olika; även om vi har jobbat i samma verksamhet ser våra erfarenheter troligen olika ut. Därför dras vi till olika politiska ideologier, och tar våra beslut utifrån dessa.

Politisk problemlösning

 För att lösa politiska problem är det några saker som sticker ut. Till att börja med är detta med verklighetsförankring något som är grundläggande för att klara av att utföra sitt politiska uppdrag. Jag är socialliberal, och vill bland annat påpeka detta med hur det kommunala försörjningsstödet fungerar idag. Ponera att alla riksdagspolitiker innan de fick tillträde till sina poster, tvingades leva med försörjningsstöd under ett eller två års tid för att på riktigt uppleva hur det är att inte kunna äta bättre än det absolut billigaste, att efter två veckor inte ha några pengar kvar, att hela tiden konfronteras med gamla vanor och dessutom en handläggare på socialkontoret som inte alltid uppvisar någon större förståelse för ens situation. Vad tror ni det skulle göra med politikernas förståelse för hur det är att inte ha ett jobb, att leva i ett utanförskap och att inte alltid få den hjälp man behöver?

Vidare anser jag att politikerna bör lyssna till vad den svenska befolkningen har att säga. I just det här fallet menar jag att man bör lyssna på vad de som går från att rösta på vilket annat parti som helst, till att rösta på Sverigedemokraterna, har att säga. Såsom framkommit i den enkät som utförts av Anna Siekas här på Motargument.se är det inte nödvändigtvis invandringsfrågan som är den största anledningen till att man väljer Sverigedemokraterna (även om den givetvis är mest synlig), utan det finns andra frågor såsom bostäder, jobb, vård och omsorg, kriminalitet med mera. För att kunna åtgärda dessa problem är det av yttersta vikt att ta reda på hur människor uppfattar dem och vad man vill ska göras. Allting är kanske inte realistiskt, men jag tror att om flera partier faktiskt lyssnade på riktigt och därefter kom med nya , faktiska, praktiska lösningar skulle Sverigedemokraterna tappa röster och procent i opinionsundersökningar.

Vore inte det ett bra alternativ till att ge rasism och fascism en allt större plats i det svenska samhället?

Recensioner

"Positiv antirasism" av Expo

Malinka Persson skrev nyligen en recension om Expos bok ”Positiv antirasism”. Även jag har läst boken och har kommentarer. Expo försöker bana nya vägar för antirasismen och det bådar gott.

1076När en del av de som är mot Sverigedemokraterna ska bemöta Sd så vänder de partiet och väljarna ryggen och ignorerar dem, saboterar för dem och fokuserar på att visa varför man bör vara MOT Sverigedemokraterna och MOT rasismen.

Problemet med det är att om för många gör så så kan det få en negativ effekt. Om folk uppfattar att de behandlas som idioter och mindre vetande så reagerar de så klart. Så var det under valkampanjen 2010.

Det var ganska få som 2010 bemödade sig med att ta debatten MOT Sverigedemokraterna på ett djupare plan, och bemöta deras idéer och argument. Sd:s politik förblev i praktiken ganska oemotsagd under hela valkampanjen trots att mängder av folk sa att rasism är fel och att man bör vara MOT Sverigedemokraterna.

Man får inte glömma att mycket få röstade på Sverigedemokraterna för att de var rena rasister, eller för att de var intoleranta. De flesta röstade antagligen på Sd för att de känner sig oroliga för sin egen och sina barns framtid i Sverige, för att de är oroade över ekonomin, över de ekonomiska nedskärningarna, över demokratin, över brottsligheten.

Ja, kanske det viktigaste skälet till varför Sd fick röster var nog att folk inte känner sig sedda eller lyssnade på. Att avståndet mellan valda och väljare upplevs för stort. Att demokratin har problem.

Ska man stoppa Sd räcker det alltså inte med att ”bara” vara ”mot” Sverigedemokraterna, mot rasismen och att uppmana andra att vara det också, anser jag. Man måste gå djupare och bemöta Sd:s metod och syn på människan och man måste försöka ge folk alternativ till Sd.

Den slutsatsen har Expo också kommit fram till, verkar det som.

Samexistens, identitet och konflikt

Till min stora glädje har en del organiserade antirasister börjat bana nya vägar för sin kamp. D.v.s de har kommit fram till att det inte bara räcker att vara ”mot”, att man måste kunna visa vad antirasism står för också.

Daniel Poohl och Alexander Bengtsson från EXPO har gett ut en bok tillsammans: positiv antirasism. Jag var på en pubafton där boken presenterades förra året och har läst boken (71 sidor) och måste säga att jag blev positivt överraskad då jag läste den. Daniel och Alex söker nya vägar för att komma åt problemet med rasism och intolerans i samhället och resultatet syns i denna bok.

Vad har författarna för idéer om detta?

Deras tanke är att den antirasistiska rörelsen till större delen har arbetat ”mot”, och i mindre grad brytt sig om att ta reda på vad man är för och i alltför ringa grad vilka problem och utmaningar vi står inför i samhället. Problemet med detta är att ett sånt synsätt ofta blir utopiskt. Att bara vi alla ”gillar olika” och så blir det fred och samförstånd, och samhället blir rikt. Så enkelt är det inte.

Samexistens och konflikt är två nyckelord författarna använder för att beskriva vad de är ”för”. Och det är bra. Samhället har aldrig varit den homogena utopi som många sverigedemokrater beskriver det som. Det har alltid funnits enorma skillnader och konflikter. Förr var det ”klasskillnader” och skillnader mellan stånden, mellan borgare, präster, adel, bönder och mellan dessa och de fattigaste. Dessa skillnader har upphävts, men andra skillnader finns, med konflikter och utmaningar och möjligheter…

Ska man stoppa intoleransen måste man bemöta detta, anser de. Utifrån förståelsen att verkligheten inte är ”utopisk”, dvs problem finns, och kommer alltid att finnas. Det behövs en djup ideologisk debatt. Olika politiska grupper, med olika ideologier borde bemöta Sd på sitt eget sätt; liberaler från en liberal synvinkel, och socialdemokrater från en socialdemokratisk. Men det måste ske med djup och i alla politiska områden, inte bara i kampen mot intoleransen.

Som Daniel Poohl sa på pubkvällen jag besökte då boken presenterades:

En djup och grundlig debatt stärker demokratin. När partier liknar varandra för mycket, när de upplevda skillnaderna är få och budskapet utslätat tappar folk förtroende för partierna och i en sån politisk miljö frodas extremism.

Så sant, så sant! Tänk om fler hade kommit till den insikten 2010.

Konsekvens

Själva det antirasistiska arbetet måste bedrivas konsekvent. Intolerans, generaliseringar och liknande måste bemötas varifrån de än kommer och mot vem de än riktas, skriver författarna.

Dessutom ber de politikerna att inte använda Sverigedemokraterna, och det antirasistiska arbetet, som ett slagträ mot andra politiska motståndare.

Den antirasistiska debatten har förvandlats till ett Svarte-Petter-spel, skriver de, där politiska motståndare har placerat intoleransen i knäet på varandra. Röster inom högern har gnällt på att vänstern är antisemitisk medan röster inom vänstern säger att högern är islamofobisk.

Det bör tilläggas, anser jag, att valet 2010 gick till på samma sätt. Socialdemokraterna och fackföreningarna började mot slutet av valet att säga att Sd var ett ”borgerligt parti”, i syfte att svartmåla Alliansen. Problemet med det var att Sd:s väljare oftast är folk som är dödströtta på det politiska spelet, som misströstar om demokratin. Om de får se ett sånt politiskt taskspel så stärks deras förtroende för Sverigedemokraterna. Så skedde 2010 och varje ord från Alliansen om att V och Sd var lika, eller från S om att Sd är ”borgerligt” stärkte Sd.

Kort och gott. Politisk taktik och fulspel gynnar inte kampen för varken demokrati eller antirasism.

Möten

Det är i folks vardag man kan bemöta, och bekämpa rasism och fördomar, skriver Poohl och Bengtsson. Ytterst handlar det om möten mellan folk och kulturer.

Själv skulle jag tillägga möten med de intoleranta, med de som har grova fördomar och rasistiska idéer och med alla de som gett upp hoppet om politiker, demokrati och val. Med de som är rädda…

Möten mellan människor är liksom den naturliga sammanfattningen av vad antirasism på ett djupare, positivt plan, handlar om. Boken avslutas därför med en serie exempel på hur föreningar på gräsrotsnivå fört folk närmare varandra.

Och där boken slutar vill jag också sluta min recension.

De antirasister jag känner som bäst bemött intolerans och rasism är de som jobbat med ungdomar och redan varit vana vid den uppsjö av olika kulturer som ungdomskulturen består av. Att få skejtare, hårdrockare, hiphopare och datanördar att mötas är inte helt olikt hur man får folk från olika kulturell bakgrund att mötas. Men de har alltid fått grupperna att mötas i kampen för något gemensamt, eller för någon annans väl och ve. Om kampen bara förs för det egna intresset, är det ofta dödfött.

Läs boken om positiv antirasism.

Krönikor, Myter

Enkätundersökning av Sverigedemokraternas väljare

Sverigedemokraterna må vara ett parti som jag själv inte röstar på och som jag personligen anser står för rasistiska värderingar. Jag trodde inte att det var möjligt att ett sådant parti med så starka patriotiska åsikter skulle hamna i Sveriges Riksdag. Innan valet 2010 har jag sett den främlingsfientliga politiken stiga i andra Europeiska länder, men jag trodde inte att den trenden skulle komma hit. Nu är den här och trots skandaler inom partiet verkar SD till och med öka sitt väljar-stöd.

Det är ganska lätt att göra sig lustig över SD:s utspel och mediafloppar, men jag tror inte att det främjar debatten. Jag tror att vi behöver bemöta, inte partiet i sig, men åtminstone de som röstar. Kanske har de någonting att säga? Kanske kan vi dra nytta av att lyssna till dem?

Förut påstods det att det var mest arbetslösa människor som röstade på SD, men nya studier visar att så är inte fallet. Däremot tyder studier gjorda på SD:s väljare att de flesta är lägre utbildade än genomsnittet och oftast män. De allra flesta som röstar på SD gör det på grund av invandringsfrågan och flyktingpolitiken, men verkar ganska splittrade i de övriga frågorna i partiet.

De som röstar på SD är inte nödvändigtvis de man tror, jag har länge haft fördomar och stereotyper för hur en SD-väljare är och lever. Men allteftersom partiet växer så har jag upptäckt att min bild av en SD-väljare inte alltid stämmer, utan många som röstar är helt ”vanliga” människor. Människor som tycker att Sverige är ett land som håller på att gå under på grund av den ”massiva” invandringen. Människor vars förutsättningar i landet blir sämre på grund av sämre tider och som behöver någon eller något att skylla på. Det kan vara precis vem som helst i din närhet som lägger sin röst på SD. Du behöver inte ens veta om det, sannolikheten att du inte vet om det är stor eftersom det är en skam för många av SD:s väljare att gå ut med vilket parti de väljer. En skam och en risk att få samhällets förakt och kanske bli arbetslös utifall deras politiska värdering blir känd.

Jag valde att göra en enkel, liten enkät-undersökning för att få lite svar på de frågor jag har haft kring väljarna. Jag ville komma dem lite närmare och försöka att förstå varför de lägger sin röst på ett parti som Sverigedemokraterna. Jag tror att det är först när vi kan förstå det som vi kan hitta bättre verktyg för att börja motargumentera och försöka vinna tillbaka de väljarna till de andra partierna. Min undersökning är inte på något sätt den absoluta sanningen och det finns utrymme för att de som har fyllt i enkäten bara har hittat på, men vi kan ju ponera att de talar sanning.

Det är ca 130 personer som har svarat på undersökningen. Av dessa var 23 stycken kvinnor och resten män. Åldrarna varierar från 17 år och upp till 74, majoriteten av de som svarat var emellan 30 och 50 år. När det gäller Civilstatus så var det blandade svar, många hade partner men en stor del av de som har svarat var singlar. Kanske ger singellivet mer tid att reflektera över hur Sverige skulle bli bättre utan invandring? Finns det inte en myt som säger att de inte bara tar våra jobb utan också våra potentiella partners?

Geografisk placering visade sig vara mest Stockholm och neråt, det var bara ett fåtal som bodde i mellersta delarna av Sverige och ytterst få som bodde i Norra Sverige. Föga förvånande var att många bodde i Skånetrakten, där SD:s stöd är rätt så starkt.

Punkten som fascinerade mig mest är frågan om Yrke, då jag också tidigare har trott att de allra flesta som röstar SD var arbetslösa som eventuellt tycker att deras livssituation skulle bli bättre med mindre invandring. En del var studerande och en del hade gått i pension, men de flesta av de som svarat har ett yrke. När jag läser igenom listan av yrken så blir jag lite ställd. Som jag skrev innan är det absolut inte säkert att de som har svarat talar sanning, men om det stämmer så förvånar det mig vilka ”högstatusyrken” vissa av de som svarat har. Projektledare på ett större företag, IT-konsult, Civilingenjör, Affärsbiträde, Undersköterska, Personlig assistent, Forskare, Psykolog, Tandläkare, Matematiker, Egen företagare med 25 anställda, Statstjänstemän, Ekonom, Advokat, Statsvetare, Lärare, Lagerarbetare, Receptionist, Byggarbetare, VVS-tekniker, Producent, IT-chef, Snickare, Kock, Bibliotekarie, Professor, Kompositör, Akademiker, Journalist, Författare och Revisor, dessa är ett urval av alla yrken som de svarande i enkäten har och som ni ser är variationen stor.

Tänk att det finns en lärare på ditt barns skola som röstar SD, eller psykologen du går till för att prata, författaren vars bok du läser och kocken som lagar din middag ute på restaurangen, tänk dig att vem som helst i din omgivning i detta nu väljer att rösta på SD och du har ingen aning. För hur ska vi få veta det när det är så tabufyllt och skamligt att rösta på dem?

De flesta som svarat på enkätundersökningen har sitt val av parti hemligt för sin omgvining på grund av riskerna det medför att låta valet bli offentligt.

Jag tror att det är när vi hånar och förlöjligar SD:s väljare vi gör dem som union starkare. Vi trycker in dem i ett hörn, där deras politiska övertygelse bara växer sig starkare på deras valmöten och i deras sociala medier. De kanske till och med känner att de på något sätt ”räddar” landet Sverige fast vi bara inte vet om det ännu. Vi kommer att förstå det sen och då kanske de till och med är övertygade om att vi kommer känna en tacksamhetsskuld till dem.

På frågan om vilket parti som de röstat på innan (dvs vilket parti som förlorat en väljare till SD) så blev jag återigen lite förvånad. Jag hade en förutfattad mening om att antingen så har de innan röstat på något konservativt parti som KD eller så är de missnöjda med högerblocket, men även den röda sidan har förlorat en hel del väljare till SD. Ungefär lika många hade röstat på Socialdemokraterna innan som på Moderaterna, tydlig majoritet var ändå partierna på högersidan som M, KD och FP. Som enskilda partier så var det V och C som var minst förekommande i svaren, alltså ett vänsterparti och ett högerparti.

Det kanske är omöjligt att svara på varför människor väljer bort ett parti för ett annat men i frågan om vad som skulle få väljaren att återigen rösta på ett annat parti än SD så var den övergripande tonen ”Om ett parti på allvar tar tag i integrationsproblematiken och invandringsfrågan”. Vissa svar var givetvis annorlunda och tydde på starka rötter i att ”Bevara Sverige Svenskt”, men en hel del människor verkade rösta på SD i rent missnöje. En del skrev även det att de röstar på SD ”för att röra om i grytan” och visa sin protest mot den sittande regeringen, och för att de upplever att inget annat parti på allvar driver frågorna kring invandring och integration.

Sen förekom det också en hel del myter som att vi till exempel skulle ha någon form av ”massinvandring” i landet eller att Sverige var utsatt för något som kallas ”Islamisering”. Någon svarade att denne var trött på ”araberna” och därför röstade på SD. Den personen hade för övrigt inga andra politiska frågor som intresse utan enbart det, att få ut ”araberna” ur landet.

Det absolut lustigaste svaret på valet av SD som parti var att partiet värnade om ”klimatfrågan” och tycker att vindkraft är vansinne. Att det var lustigt för mig var för att jag inte ens hade en aning om var SD står i miljöfrågor och att jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tro att någon röstar på SD för miljöns skull.

Min slutsats är att undersökningar av liknande slag som jag har gjort borde intressera de flesta politiker i Sverige, eftersom det är politikerna som förlorar sina väljare till SD. Jag tror att lågkonjukturen i Sverige bidrar till SD:s ökade stöd, när det är tufft behöver man skylla på någon. Det, vardagsrasism och okunskap. Vi behöver fortsätta bemöta alla myter kring invandring men också lyfta debatten upp ur sandlådan och bemöta de som väljer att rösta på SD istället för att håna dem. Om vi inte förstår varför de röstar på SD och vad som krävs för att de ska rösta annorlunda så är det ganska svårt att vända trenden. Det är också viktigt att alltid prata om vardagsrasismen. Gör det! När någon säger något som låter rasistiskt och kränkande kan du själv ta bladet ifrån munnen och prata om det.

Anna Siekas, Motargument.se
Anna Siekas, Motargument.se

Politiker måste ta bladet ifrån munnen både när det gäller SD:s politik men också när det kommer till integration/invandringsfrågor. Det är inte farligt att prata om det, det är farligare att inte prata om det och naivt att tro att vi kan tysta bort ett parti som har ca 8-11% i olika opinionsmätningar.

Sen är det dags att lägga ned ”hihi-haha”-debatten, det är alldeles för enkelt att göra sig rolig över SD:s misstag, dessutom tror jag att den typen av taktik bara leder till en starkare känsla av samhörighet inom partiets väljare.

Nu när jag har gjort min reflektion så lämnar jag över stafettpinnen till mina medarbetare på motargument.se som har lovat att de ska kika lite på myterna och konspirationsteorierna i svaren för att sedan bemöta dem. Något jag tycker är intressant är att SD tycker att det inte är rasistiskt att kollektivisera alla muslimer, vilket betyder att SD verkar ha en egen syn på vad rasism är som skiljer sig ifrån samhällets.

Jag tackar verkligen alla som har deltagit och lovar att era IP-adresser är säkra hos mig, om inte någon betalar ett bra pris för dem.

Jag inser att du som läser detta är så pass begåvad med humor att du inser att det där sista var ett skämt.

Anna Siekas för Motargument.se

 

Krönikor

Vit, brun, svart och afro

Gästkrönika av Peter Towers

Minnen av ursprung, färg, ras och klass
Som uppvuxen i Sverige med en vit, svensk mamma och en svart, amerikansk pappa så har jag oftast identifierat mig som en ”brun svensk”. En enkel opretentiös beskrivning av hur jag såg mig själv. Brun och svensk. Ordningen är inte helt oviktig, för nog var jag brun först och svensk i andra hand. Det är svårt att smälta in i ett land som Sverige när man har brunt krulligt hår och en jämn solbränna. Således brun först. Folk som såg mig tänkte ju inte i första hand där går en svensk pojke! De tänkte nog; där går en brun pojke och han verkar vara svensk.

Midsummar berries
Per Ola Wiberg ~ powi / Foter / CC BY

Vilken bra svenska du pratar? Var kommer du ifrån då? Jo, men jag menar var kommer du ifrån.

När jag frågade min mamma när jag var mycket liten varför jag var brun så förklarade hon att jag var ”mulatt”, vilket då ansågs vara en passande beskrivning (en term som sedermera förpassats till arkiven). I ett försök att identifiera mig själv och för att undvika jobbiga följdfrågor när jag träffade nya människor så  började jag därför jag presentera mig med: ”Hej, jag heter Peter och jag är Malutt”…. och om de fortfarande såg frågande ut kunde jag lägga till den biologiska förklaringen att ”min pappa är ifrån amerika och har svarta frön och min mamma har vita ägg, därför är jag brun”. Det svenska 70-talets öppenhet inför sexualitet i aktion. Efter det kom det sällan några fler frågor.

Sedermera blev det ”brun” istället för ”malutt”, det kändes mer naturligt.Under min uppväxt identifierade jag mig med andra bruna människor både med afrikanskt och indiskt arv, men de flesta av mina vänner såg inte ut som jag och det var aldrig några problem med dem. Men häcklingarna från andra ledde mig till Malcolm X, Eldrige Cleaver och Stokely Carmichael (Svarta Pantrarna) i böcker som fanns i min mammas bibliotek. Det var som en liten metamorfos och ett slags ”svart” medvetande började komma över mig, speciellt som mycket av detta utspelade sig i Oakland där min pappa växte upp. Men jag var fortfarande ”brun svensk”.

Från 15 års ålder — och som hyfsad basketspelare — blev det helt plötsligt en fördel att vara brun. Det var lite coolt, t.o.m. Om vi spelade utanför stan fick jag ibland skriva autografer. Det var kanske spännande för småkillarna i mindre samhällen att träffa en riktig brun basketspelare precis som på TV. Eller nå’t.

Som 19-åring flyttade jag till USA direkt ifrån en svensk medelklassförort in i djupaste East Oakland i Kalifornien under 80-talets crack-era, när Oakland toppade mordstatistiken i USA. En helt ny värld öppnades och jag fick snabbt lära mig hur det var att vara ”svart”. Främst ifrån andra svarta amerikaner; ”Brother”, ”blood”, ”nigger” —”what’s up?” ”Whe’ u from man?”, ”Switzerland?”. “I have a brother who lived in Germany in the military”. “Sweden”. “Ya’ll got som fiiiine women over there, ain’t ya?”.

Det positiva var det omedelbara accepterandet från andra svarta och det kändes helt underbart att kunna smälta in i mängden för första gången i mitt liv. Det kändes bra att vara svart. Men trots det, utan det bagage som kommer sig utav att växa upp i ett område som är fyllt av droger, undermålig utbildning och kriminalitet — och som välrest och mångspråkig, hade jag i slutändan mycket svårt att identifera mig med vad jag uppfattade som ”svarta amerikaner”.

Majstång Norrbärke
YlvaS / Foter / CC BY-NC-ND

Vad jag insåg senare var att jag, min brunhet och eventuella svarthet till trots, bar på ett slags ”vitt rikt privilegierad”. Inte rik på pengar i mitt fall, utan rik på kultur och erfarenheter. Jag gick på i ullstrumporna och höll mig inte inom de osynliga rasgränser som fattiga svarta i många fall målade upp för sig själva och som de sällan eller aldrig klev utanför eftersom de inte hade de sociala verktyg som krävdes. Min ljusare hy, mångspråkighet och exotism spelade säkert en roll till att jag accepterades av andra icke-svarta amerikaner och tilläts kliva inför deras osynliga grind. Bara att vara Europé var en stor fjäder i hatten och att vara ifrån Sverige var ”fantastiskt” för liberala San Francisco Bay Area-bor –”why did you leave?”, kunde de fråga. Jag kände mig då manad att inte bara måla upp Sverige som en slags utopi där alla är snygga, vältränade och har fri sjukvård, och delade med mig av rasistiska erfarenheter, talade om mångkulturalism och dess problem och förklarade hur amerikaniserat Sverige är. Men ganska stolt var jag nog.

Efter ett överlag vänligt mottagande i det amerikanska samhället och där jag snabbt befordrades till ett jobb som servitör på ett internationellt hotell efter blott 5 veckor som diskplockare — den svarta snubben som rekommenderade jobbet till mig hade varit diskplockare i 5 år — så började jag tänka, ”vad är det för fel med de svarta amerikanerna?”. Varför kunde de inte ”rycka upp sig”. Jag lärde mig många år senare att jag hade kritiserat svarta amerikaner precis på samma sätt som andra icke-svarta amerikaner som hade lyckats i livet, där den amerikanska ”Pull YourSelf Up Through Your Boot Straps”-mentaliteten är helgad. Det var ju så enkelt för mig, varför kunde de inte göra likadant. Jag hade fortfarande mycket att lära om insitutionell och historisk rasism.

Jag började bli alltmer deprimerad av Oakland för det var inte roligt att vara svart längre och det kändes verkligen inte som hemma. Vad jag förstod senare var att det jag då tolkade som svart och vitt i själva verket var klasskillnad. Som lägre medelklass-svensk utan några speciella pengar hade jag aldrig identifierat mig som ”rik”. Vi hade bott i lägenhet på Hisingen under min barndom och ganska nyligen flyttat in i ett radhus i Landvetter, en villaförort till Göteborg. Jag hade aldrig haft moped, vi hade inget lantställe och åkte inte på några dyra semestrar. Någonstans här slutade jag aktivt att vara ”svart” eller ”brun”, nu ville jag bara vara svensk. En svensk som dock ”råkade” vara brun och som ”råkade” ha en svart pappa — men ändock en svensk.

Jag sökte upp andra svenskar och umgicks uteslutande med dem som en slags metropolisk världsresenär på min egna om än nya hemmaplan. Där umgicks jag som unga svenskar gör utomlands med festande, beachliv, skidsemestrar och mer festande. Men när festen var över slutade jag att vara svensk och åkte hem till ”svarta” Oakland och till min gammeldags farmor ifrån Louisana och åt fried catfish och greens, plockade upp skräp ifrån gräsmattan, passerade blommorna som lagts ut för någon som skjutits ner ett block ifrån farmors hus och undvek crackheadsen som hängde utanför Liquorstoren när jag väntade på bussen för att åka till jobbet. Det var jobbigt att vara svart i veckorna, men det var kul att vara svensk på helgen.

Väl tillbaka i Sverige igen så försvann ”den svenska känslan”. Jag kände mig inte ens brun längre. I svensk miljö blev jag omedelbart ”svart”. Med en ny stolthet och en känsla av tillhörande något större än jag själv, blev det en period av nolltolerans gentemot n-ordet och rasism. Jag var en mycket arg, ung man som KRÄVDE respekt och med taggarna utåt tolkade jag allt som rasistiskt vilket provocerade fram många konfrontationer där jag tidigare skulle ha använt mig av min multi-kulturella diplomati genom att förstå att de menade ju inte något illa, de visste ju inte bättre. Men nu ville jag personligen straffa de som inte visste hur de skulle uppföra sig gentemot mig och sådana som såg ut som jag. Med hela Oakland i ryggen ville jag hämnas för ett helt liv av oförätter och orättvisor. Men det funkade inte så bra.

Med tiden softade jag ner mig men slutade inte att vara ”svart”, men nu mer på insidan än på utsidan. Jag känner mig fortfarande ”brun” tillsammans med andra svenska ”bruna” barndomskompisar men identifierar mig idag som vuxen, som”svart”. En stor del i det hänger ihop med att jag nu bor i USA. Lustigt nog som ingift i en familj med rötter i Uganda är jag den vitaste familjemedlemmen 🙂 One Love!

P.S. Nyligen blev jag ”afro-svensk”, vilket känns helt OK det med.

Gästkrönika av Peter Towers

Krönikor

Det där om antirasister som använder stereotyper…

Mycket har sagts om stereotyper riktade mot folkslag under den sista tiden. Det är bra. Vi behöver göra oss medvetna om den rasism som finns i vardagsspråket. Att beskriva homosexuella som ”fjolliga fjantar”, att använda uttryck som neger eller kroknästa jude och liknande är verkligen inte bra. Själv välkomnar jag att så många har reagerat över ordet negerboll så att ordet försvinner ur språket. Det är bra och rätt. Samma sak när stereotyper om asiater försvinner, eller stereotyper om kvinnor. Men en del stereotyper anses ännu vara ok, och används till och med av antirasister ibland, som mot funktionshindrade, vita, män, amerikaner eller religiösa. Varför det?

Three magnified morons. Tres idiotas aumentados.
Xosé Castro / Foter / CC BY-NC-ND

Det är väl bara naturligt att språket ändrar sig med åren, och att alla tänker till lite. Läs på om hur vardagsspråket var för lite mer än 100 år sedan. Smålänningsjävlar, lata skåningar, dumma lappar. Ja, kroknästa judar och giriga judar var liksom allmängods i språket. Och avskyvärda ateister hatades givetvis också. Det fanns ett helt språk riktat till kvinnor. Jag har ett gäng bildjournalen från 50-talet. Försök hitta dem på loppis. Det är fascinerande. Det är ett språk som är anpassat till grundtanken att kvinnor är lite opraktiska, dumma och ointellektuella och inte kan handskas med politik (t.ex) på ett avancerat, vuxet eller manligt sätt.

Tack och lov har språket ändrat sig och vi blivit lite mer medvetna om ordens makt.

Men det finns fortfarande några områden där negativa generaliseringar och stereotyper anses vara inte bara tillåtet utan även bra. Det är på sin plats att påminna om det här.

”CP”

För det första; funktionshindrade. Ordet ”CP” verkar helt accepterat som skällsord, liksom ”mongo”. Jag har sett politiker och drivande antirasister använda stereotypen också, vilket är mycket sorgligt. Dessutom utsätts funktionshindrade med t.ex. aspergers och autism för förlöjligande i media och i skämtprogram. Massmedias skriverier om att olika massmördare hade ”den och den diagnosen” med bifogade expertutlåtanden om att ”inte alla” med den diagnosen är farliga, gör ju givetvis sitt till för att skapa problem och fördomar.

”Amerikaner”

New York New York in Las Vegas
Werner Kunz / Foter / CC BY-NC-SA

Frågan är om inte amerikaner är en av de folkgrupper som utsätts för mest fördomar idag i Sverige. Dessutom är det helt ok att driva med ”dumma och obildade” amerikaner. Som det program i radion jag hörde för nån vecka sen där programledaren beskrev en typisk ”amerikan” på besök i Sverige. Obildad, visste inget, brutal, ohyfsad och från en kultur som ansågs vara en katastrof för mänskligheten.

Hade judar eller afrikaner beskrivits så hade det blivit ramaskri!

Som det är nu ser jag till och med ofta ledande antirasister som skriver nedsättande om gruppen ”amerikaner”, speciellt om de är från vänster (tyvärr) och ogillar USA:s politik.

”Vita och män”

Att en grupp är i överläge rättfärdigar ALDRIG hat, rasism, hot eller fördomar mot just den gruppen. Män är i överläge (som grupp) och vita är i överläge (som grupp) det gör att många verkar ta sig friheten att generalisera hej vilt om ”vita” och om ”män”.

Tyvärr har jag ofta sett antirasister som generaliserar över ”vita kränkta” och säger sådant som hade fått dem att gå i taket om det sagts mot någon annan grupp som de uppfattar som varande i ”underläge”.

Det är som att det finns någon form av mental spärr. En spärr som bara ser rasism och fördomar då det drabbar de som DE anser är i underläge.

En hel del rasister anser att de inte är rasister. Många av dom funkar på exakt det sättet. De anser att ”svenskar” är i underläge och ”muslimer” och ”PK-maffian” styr Sverige. När filmen med Kent Ekeroth och Erik Almqvist spreds var det många sverigedemokrater, inklusive dem själva, som försökte rättfärdiga användandet av ord som ”babbe” och ”blatte” med att Sd, och Almqvist samt Ekeroth befann sig i någon form av underläge. Detta rättfärdigade och förklarade användandet av rasistiska stereotyper för en del åskådare.

Så funkar det även för de antirasister som verkar anse att ”vita” och ”män” som grupp ”förtrycker” andra, och att man därför får säga saker som att ”vita är rasister” eller ”män misshandlar”.

Ja, rasister anser att de befinner sig i underläge, och att detta underläge rättfärdigar grova stereotyper och rasistiska generaliseringar!

Problemet med detta är uppenbart. ALLA gör inte det. Men stereotyper gör ingen skillnad mellan män som misshandlar och män som inte gör det eller som till och med BLIR misshandlade av kvinnor; stereotyper drar alla över en kam.

Ibland hör man kritik mot Tidskriften och Stiftelsen Expo, för att de skulle ha för få ”mörkhyade” i sin medarbetarstab. Jag har läst flera som skrivit att Expo inte vet något om strukturellt förtryck på grund av just det. Och då missade dessa kritiker helt att homosexuella, judar och latinamerikaner m.fl. också utsatts för förtryck, är det inte att spotta på folk som utsatts för rasism, diskrimineringar och förtryck att påstå att de inte vet vad förtryck är?

Motargument.se fick höra liknande kritik då vi bildades hösten 2012. Vi hade ingen i gruppen eller bland skribenterna som utsatts för rasism, och som visste vad det var, menade några respekterade debattörer. Nehej. Stereotypiskt tänkande förblindar. Är man inte intresserad av individerna så ser man inte heller till individernas erfarenheter och bakgrund.

”Religiösa” vs ”ateister”

Sen sist men inte minst. Religiösa och ateister får man driva med hur mycket man vill i Sverige.

Det finns ingen hejd på det. Man verkar få påstå vad man vill om religiösa i artiklar, TV-program och bloggar att religiösa har egoproblem eller ‘tror på spöken’ och att de är sämre på vetenskapligt tänkande. Man får driva med folk som ber och folk som tror.

Nu är i och för sig inte religiösa alltid bättre. Religiösa som tar väldigt illa upp då de som grupp dras över en kam kan själva gnälla högt över, och demonisera, ateister och ateism.

Även här ser man ofta uttalade antirasister som inte kan hålla sig från att generalisera negativt.

Strunt är strunt…

Ingen är perfekt. På gott och ont har vi människor förmågan att generalisera och skapa mönster och grupper. Det är av godo för mänskligheten, men har också skapat sjuhelvetes mycket lidande i mänsklighetens historia.

Därför är det viktigt att vi som är antirasister visar vägar och möjligheter till en förändring. Stereotyper kan såra och döda. Glöm inte det. Det gäller även stereotyper mot vita eller män.

Som Gustaf Fröding skaldade:

”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Kan man inte öppna munnen utan att dra alla afrikaner, muslimer, vita, män eller funktionshindrade över en kam, bör man fråga sig varför man överhuvudtaget ska öppna munnen.

Vi måste bli flera som visar på vägar mot en bättre värld, om inte ens vi antirasister kan sluta med generaliserandet och stereotyperna, vem ska då göra det?