I en partiledarutfrågning i TV4 Nyhetsmorgon inför valet 2010 utfrågades Jimmie Åkesson bland annat om uttalanden från hans parti om att leasa platser i ryska fängelser.
Hans inledande svar på frågan var att det kunde ses som ”lite skoj men visst man kan se det lite allvarligt också”.
När Jimmie Åkesson pressades av reportrarna huruvida han menade allvar svarade han slutligen:
”Men visst, det är klart att vi skulle kunna leasa fängelseplatser utomlands också om vi saknar plats.”
SD:s politiska uttalande har sedan dess hängt i luften. Främst är det SD som fokuserat sig på praktiska frågor som platsbrist inom svensk kriminalvård. Kritikerna har mest lämnat ospecifika åsikter om att förslaget är dåligt.
Men handlar dessa förslag (som får ses som unika för ett svenskt riksdagsparti i svensk politisk demokratisk historia) verkligen om huruvida SD:s förslag är ”bra” eller ”dåligt”?
Det är relativt dyrt att hålla fångar inlåsta. Ett tänkbart förslag är att låta polisens Nationella Insatsstyrka rusa in i fängelserna med skarpladdade automatkarbiner och summariskt meja ner de intagna. Eller skall vi ha lite mer nyans och endast låta polisen skjuta ner livstidsdömda. Intagna dömda för våldtäkt och sexualbrott mot barn också?
Polisiära förundersökningar är dyra. Är det kanske dags att polisen sätter ett tak på hur många mordutredningar som behöver göras per år?
Socialförsäkringssystemen i Sverige är dyra. Kan det vara på sin plats att införa ett lotteri för hur många som skall beviljas sjukpenning per år?
Diskussionen kring sådana frågor borde aldrig vara föremål för diskussioner kring om mina hypotetiska förslag ovan är ”bra” eller ”dåliga”.
De ska framförallt kritiseras för att de är olagliga. Det är förslag som skulle vara olagliga om så 100 % av Sveriges riksdag godkände dem. Olagliga om så Lagrådet inte hade något att erinra och olagligt om samtliga domstolar och svenska myndigheter lojalt tillämpade sådana förslag omsatta i lagändringar.
Olagliga därför att de skulle strida mot de mänskliga rättigheterna.
Mina slutsatser kan tyckas uppenbara men uppenbarligen har de inte varit uppenbara när SD:s tal om att leasa fängelser kommit på tal.
2 kap. 7 § regeringsformen som utgör svensk grundlag, stadgar att ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket.
Artikel 9 i Förenta Nationernas deklaration om de universella mänskliga rättigheterna stadgar att ingen godtyckligt får landsförvisas.
Att med tvång placera svenska medborgare i exempelvis ryska fängelser skulle således strida dels mot grundlag och dels mot de mänskliga rättigheterna.
Om detta har inte sagts ett ord. Tanken tycks ej ha föresvävat journalister, anhängare av förslaget, dess kritiker och den viktiga frågan som uppstår är: hur stor är kunskapen om SD:s konsekvent människorättsfientliga politik?
Svingande med järnrör och förolämpande skällsord är något som går att titta på, lyssna på och därmed förstå i samma sekund som de svingas och uttalas. Frågan är hur ofta svenska journalister anser sig kunna ha tid att begrunda, ta reda på och uttrycka de mer övergripande konsekvenserna av SD:s människorättsfientliga politik?
Det räcker med en lungt och sansat talande partiledare i nyheternas morgonprogram för att politiska förslag om fängelser i Ryssland mest skall leda till lite fnysningar och lite korta frågor om SD menar allvar.
Men allvaret i förslag i sig inses inte förrän svenska fångar börjar fösas in i flygplan på väg till sibiriska fångläger. Det är först då som de konkreta bilderna och slutligen dess konsekvenser börjar fastna på tillräckligt många reportrars och nyhetsredaktörers näthinnor.
Och hur ligger det till med de mänskliga rättigheterna i den dagliga tillämpningen av frihetsberövade människor på svenska fängelser i förhållanden, jämfört med fängelser i Ryssland?
1 kap. 4 § fängelselagen (2010:610) stadgar:
”4 § Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.”
Ett kortare nyhetsinslag från Voice of America visar en omfattande och systematisk misshandel av fångar i ryska fängelser. En del av filmerna skapas och visas för nyintagna fångar i syfte att visa vad som gäller.
SD:s givna svar skulle kunna bli att de inte skulle skicka fångar till fängelser där övergrepp sker. Men hur har de tänkt sig att kunna garantera en sådan sak? För svenska myndigheter har ingen jurisdiktion över utländska fängelser. Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, svensk polis, Kriminalvårdens disciplinära myndigheter, Statens Personalansvarsnämnd, svenska domstolar och svenska åklagare kan inte granska, utreda eller beivra ev. övergrepp i ryska fängelser.
Det är inget svårt att konstatera.
Vilka instanser har det riksdagspartiet tänkt skall kunna garantera kriminalvårdens respekt för de intagnas människovärde, enligt 1 kap. 4 § fängelselagen?
Det var därför som en stor del av alla erfarna och intelligenta reportrar påpekade dessa problem med sverigedemokraternas politik, efter partiets framlagda idéer om svenska fångar i ryska fängelser.
Förutom att de inte riktigt gjorde det så att svenska lyssnarna förstod innebörden.
Reportrarna har endast återgivit Jimmie Åkessons uttalanden, samt frågat om han skojat eller menat allvar med att hyra ryska fängelser.
Sverigedemokraterna vill i någon form göra ”svenskfientlighet” till ett brott. Förslaget kan diskuteras i sig, likväl som partiets önskan att låta svenskar kunna bli brottsoffer för hets mot folkgrupp. Något jag personligen stödjer.
Med en oprecis definition av ”svenskfientlighet” som brott finns en överhängande risk att brottet istället får en bred användnng som allt mer kan användas för fängslande av politisk opposition. Det har skett tidigare i europeiska länder. Det sker i dagens Europa, bland annat i Vitryssland. Det håller på att ske i ytterligare andra europeiska länder. Kan det tänkas ske i ett Sverige styrt av en regering och riksdag kontrollerad av sverigedemokraterna?
Men nästa fråga som rimligen kan ställas, är hur en svensk kriminalpolitik (styrd av Sverigedemokraterna) skulle kunna utdöma fängelse för en hittills odefinierad brottsrubricering av ”svenskfientlighet” kombinerad med ryska fängelser som väntar på att ta emot fångar dömda för ”svenskfientlighet”.
Är det långsökt att tänka sig att även politiska fångar skulle deporteras till ryska fängelser bortom kontroll av svenska myndigheter?
Tills vi får klara svar från sverigedemokraterna gällande hur de tänker anpassa sin kriminalvårdspolitik och sin reformering av yttrandrefrihetsbrott i linje med de mänskliga rättigheterna finns risken för en skrämmande framtid.
En framtid med Jimmie Åkessons Gulagläger.
Tänker svenska journalister ställa sig själva den frågan? Tänker de ställa frågor till sverigedemokraterna kring om sverigedemokraternas politik är förenlig med mänskliga rättigheter?
För ytterligare information om situationen i ryska fängelser hänvisas till länkarna nedan:
Vi här på Motargument får rätt ofta gliringar och funderingar omkring vilka som avlönar oss. Det är tydligen väldigt svårt att förstå att en sådan här blogg är alldeles gratis att driva och att vi är en samling personer som skriver på ideell basis. Är man engagerad och motiverad så behöver man inte vara avlönad för att driva en blogg.
Jag har genom diskussioner på Twitter förstått att många tror att driva en blogg är som att ge ut en tidning. Så är det ju inte, för att få ge ut en tidning måste man ha en ansvarig utgivare. Det är därför Avpixlat är en blogg, inte en tidning. Ingen ansvarig utgivare.
Jag har också blivit upplyst om att Avpixlat måste be sina trogna läsare om donationer för att kunna driva bloggen. Just det fick mig att börja fundera. Bortsett från frikyrkovibben man direkt får, att församlingen förväntas ge sitt tionde till kyrkan, så kan man fundera på hur mycket Avpixlat egentligen behöver för att hålla skutan flytande.
Avpixlat skriver på sidan ”Donationer” så här:
Avpixlat växer så det knakar, och att driva sajten blir för varje dag som går förenat med allt högre löpande kostnader, och tar dessutom allt mer tid och arbete i anspråk.
Vi tar därför tacksamt emot alla donationer som våra läsare kan avvara. Varje bidrag är välkommet, stort som litet, och pengarna går naturligtvis oavkortat till att hålla igång, utveckla och förbättra verksamheten.
Nu kommer jag att spekulera kring den här frågan. Jag har ingen insideinformation, ingen liten fågel som har viskat i mitt öra eller så. Grunden till mina funderingar finns öppet på nätet.
Avpixlat har runt 12000 läsare i månaden. Jag skulle tro att två tredjedelar består av media, antirasister och en del poliser som vill hålla koll på vad SD-sympatisörerna sysslar med.
Så vi kan säga att det är ca 4000 personer som läser Avpixlat, som är trogna SD-anhängare.
På Avpixlat kan man bli månadsdonerare och bidraga med allt från 50 kr/mån till 500 kronor i månaden.
Säg nu att tretusen av de trogna läsarna donerar i genomsnitt 200 kronor var i månaden så blir det en summa på 600 000 kronor i månaden.
Jaha, kan man tänka, men de måste ju betala servern i U.S.A. som man använder för att inte kunna ställas till svars för vad man skriver på bloggen.
Den här servern är jättedyr. Max 1000 kronor i månaden. Så då är det 599 000 kvar. I månaden.
Man behöver inte ha några lokalkostnader, då allt snudd på kan skötas via en Iphone. Medarbetarna är inte anställda på Avpixlat. Eftersom Avpixlat inte är registrerat som företag, organisation eller stiftelse så finns det inga anställda som ska ha lön. Däremot är domännamnet avpixlat.info registrerat hos ett kanadensiskt anonymiseringsföretag kallat silentregister.com.
Man får väl ta med i beräkningen att själva transaktionerna kanske kostar en del också.
Först kommer de in på kontot som Kent Ekeroth står för och sen ska en liten del till webhotellet och servern, men sen då? Det rör sig ju om betydande summor. I runda slängar 6.000.000 kronor per år.
Det kostar inte 500 – 600.000 i månaden att driva en blogg.
När det gäller obskyra frikyrkor så visar det sig rätt ofta att Tiondet går till att bekosta pastorernas dyra leverne. De har gärna fina bilar och hus m.m. Nu är det tydligen inte så i fallet med t.ex. talespersonen och Avpixlats ansikte utåt Mats Dagerlind, den stackaren verkar i det närmaste utblottad. Om man ska göra en gissning så går pengarna till SDs partikassa. Är det därför SD på samma sätt som Moderaterna inte vill behöva redovisa privata donationer till partikassan? Bandet mellan SD och Avpixlat blir då för tydligt och uppenbart. Med andra ord väldigt svårt för Jimmie ”Nolltolerans” Åkesson att rättfärdiga inför Sveriges i grunden människovänliga och toleranta medborgare.
Hat på nätet har varit på tapeten de senaste veckorna. För mig är det uppenbart att olika främlingsfientliga grupper använder nätet strategiskt för att vinna sympatisörer, ofta anonymt och med tveksamma metoder. Det som också är uppenbart är att hatet inte beror på Internet i sig. Det är högst mänskligt med fördomar. Det visste Olof Palme. Ett av hans tal har Latin Kings tonsatt som låten Fördomar 2. Idag när jag letade på Youtube hittade jag en fin video till låten med rörlig text, så kallad kinetisk typografi. Orden passar lika bra idag som när Olof Palme höll talet på juldagen 1965.
Demokratin är fast förankrad här i landet
Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna
Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste
Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta
Men så enkelt är det ändå inte
Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori
Den har ett mycket enklare ursprung
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet
Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret
Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser
Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla
Okunnighet om andra människors särart
Rädslan för att förlora en position, ett socialt privilegium
En förhandsrätt
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort
Har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra
Att gradera människor med en sådan måttstock
Står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde
Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen
På arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken
Därför ligger fördomen alltid på lur
Även i ett upplyst samhälle
Den kan blossa ut i ett stickord
En obetänksam replik, en nedrighet i det lilla
Kanske menar den som handlar inte så illa
Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.
Följetongen kring Sd:s kamp mot moskén i Borlänge fortsätter. Nu har Sd överklagat bygget och tidigast i april vet vi hur det går med den. Sd:s argument mot moskén och det islamska centret har varierat med tiden. Just nu är argumentet att man vill rädda en park. Förra året handlade det om risken att Saudiarabien finansierar bygget och rädslan för en muslimsk friskola. För några år sen var det ”de där muslimerna behöver väl inte visa sig på gatorna” och liknande öppet rasistiskt struntprat.
Sd:s starka kvinna i Borlänge är Marie Edenhager. Vi har skrivit om henne tidigare. Det kan vara på sin plats att repetera det vi skrev om då.
Så här beskrev Marie Edenhager kampen mot moskén för några år sen.
Borlänge är nu en av de kommuner där Sverigedemokraterna har starkast stöd. Marie Edenhager, 49, leder partiet i Borlänge och Dalarna. Partiet säger också nej till en större moské i Borlänge. I alla fall som ett islamiskt centrum. Man kan diskutera en gudstjänstlokal, men inte en plats för skola och undervisning. Det skapar en enklav i samhället som hindrar integration. Vi är inte emot muslimer, men religion är en privat sak.
Men det finns ju en kristen friskola i Borlänge?
– Men Sverige är byggt på kristna värderingar. Det måste de förstå som väljer att bo här.
Vid valet 2010 förklarade sverigedemokraterna i Borlänge att de såg på islam som en totalitär ideologi.
Ett Islamiskt center är mångt mycket mer än bara ett bönerum. Att praktisera sin religion kan man göra på annat sätt, för sig själv eller i mindre sammanhang. Detta Islamiska Center kommer enligt oss ytterligare skapa segregering och utanförskap i det Svenska samhället. Islam är mer än en religion, islam är även en politisk totalitär ideologi… Islam står även delvis för en kvinnosyn som förtrycker och man uttalar att kvinnan är mindre värd…
Vi på Motargument.se anser att det är ett egendomligt sätt att “inte vara mot muslimer”, att säga åt dem att de är totalitära, måste acceptera kristna värderingar och att de för övrigt borde stanna hemma i sitt hem och utöva sin religion så folk slipper se dem.
Det kan vara på sin plats att påminna om att liknande saker som Edenhager sa om muslimer, dvs ”de behöver väl inte visa sig på gatorna, de kan väl utöva sin religion i hemmet, är vad en del antisemiter sa till judar och vad en del antikatoliker sa till katoliker för 80 år sen. ”De där” kan väl utöva sin religion i hemmet så vi slipper se dem. Homofober i alla tider har sagt samma sak om homosexuella.
Det är inte en park Sd vill rädda i Borlänge, de vill stoppa muslimerna.
Mats Dagerlind, krönikör på Avpixlat, kastar anklagelser runt omkring sig likt en mycket desperat och trängd människa. Det är omgivningen runt omkring Mats Dagerlind som manifesterar antidemokrati, yttrandefrihetskränkningar och näthat. Han kallar Åsa Lindeborg (Aftonbladet) för att vara en kommunist som vurmar diktaturer och påstår att Julia Bahner (FI) ger uttryck för Apartheid – rasism. Men samtidigt som Dagerlind ger sig på de demokratiska företrädarna, eller PK – eliten som Dagerlind med vänner vill kalla det, så ger Dagerlind sig ut för att krossa mångkulturen. Inte sällan med djupt kränkande, missvisande och fördomsfulla kommentarer. Det är på dessa grunder han också är inbjuden till publicistklubben.
Det är nästan komiskt, och nästan lite pinsamt, att läsa Dagerlinds mästrande monologer om västvärldens förträfflighet och den muslimska världens efterblivenhet. Samtidigt som Dagerlind påstår sig vara en hyvens snubbe som fallit offer för en hatisk kulturmarxistisk världskonspiration så spottar han ur sig konstigheter efter konstigheter i jakten på muslimerna. Han skriver bland annat i en krönika från den tredje februari;
”Islam är på det hela taget lika oreformerad idag som den var på profetens tid för snart 1500 år sedan. Detta gäller i synnerhet de geografiska regioner från vilka den stora majoriteten av Sveriges muslimer kommer. Där råder snarast det omvända förhållandet jämfört med Sverige och kristendomen – visst kan du hitta en och annan muslim som inte anser att samhället ska styras i enlighet med Koranen och sharialag, som tycker att kvinnan bör vara jämställd med mannen och som inte anser att homosexualitet måste straffas med döden, men särskilt många är de inte. Och de byter inte magiskt åsikt bara för att sätter foten på svensk mark.”
Är han så där okunnig på riktigt eller spelar den gode Mats dum? Sant är att det ligger en hel del att skåda bakom de där orden. Han manifesterar en tveklös generaliserande bild av muslimer, utan att skämmas påstår han att alla muslimer är lika dana. Mats Dagerlind, offret, sparkar nedåt. Då Dagerlind med all säkerhet har mindervärdeskomplex och känner sig extremt hotad av de mer etablerade och kunniga krönikörerna och debattörerna så ger sig Dagerlind på de som inte kan försvara sig. Att han sen menar att han inte är rasist och att han inte är antidemokrat är bara att förlöjliga sig själv och sitt eget intellekt. Självklart är han medveten om varför vi andra drar dessa paralleller mellan Mats Dagerlinds hets mot minoriteter och epitet så som rasist och främlingsfientlig. Dagerlind bryr sig heller inte om det, trots att han låtsas vara kränkt. Nog tror jag att han är lite stolt över uppmärksamheten. Utan Åsa Lindeborgs kritik, och alla andra etablerade mediers kritik mot Dagerlind och hans vänner så skulle han sitta där och skriva för sig själv och sina närmaste. Nu är han någon, till och med inbjuden till publicistklubben.
Vid varje enstaka krönika kan vi hitta någonting som får nackhåren att resa sig, musklerna att spännas och pupillerna vidgas. Dagerlind är provokatören som drar till med det som han vet irriterar de ”etablerade”, eller PK – eliten, kulturmarxisterna. Vi tar några fler Dagerlindska citat ur den fauna av dumheter som den mannen plitat ned;
”Bakom termen “ensamkommande flyktingbarn” döljer sig påfallande ofta personer som inte kommit ensamma utan smugglats till Sverige i grupp, som inte är flyktingar enligt Genèvekonventionen och som inte är barn enligt svensk myndighetsålder. Begrepp som “papperslösa” och “gömda” används för personer som bryter mot utlänningslagen genom att uppehålla sig illegalt i Sverige och som inte respekterar det svenska rättssamhällets myndighets- och domstolsbeslut.” (27/12 – 2012)
”I en artikel på DN Kultur den 18 december rekapitulerar Mathan Ravid en incident där han och några vänner från judiska studentföreningen i Uppsala under en utekväll ska ha blivit utsatta för olika former av antisemitism från vanliga Uppsalabor och Uppsalastudenter. Anklagelserna är svepande och obelagda och bär inte trovärdighetens prägel.Ravid använder sin judiska bakgrund och antisemitism som en förevändning för att underblåsa den falska bild av strukturell främlingsfientlighet bland svenskar som utgör en del av propagandan mot Sverigedemokrater och kritiker av svensk massinvandring.” (19/12 – 2012)
De här två citaten taget direkt från hans krönikor på Avpixlat visar oss de vanligaste uttryckssätten som extremhögerns talkörer ständigt viftar med. Det har talats om ”skäggbarn” med den underförstådda meningen att ensamkommande flyktingbarn varken är ensamma eller barn. Synen på människor som illegala är Dagerlind inte ensam om. Kent Ekeroth, före detta SD:s kriminalpolitiska talesperson, har kallat flyktingar och papperslösa för brottslingar. I det har både Dagerlind och Ekeroth stöd i både Dublinförordningen och i utlänningslagen, tyvärr. Svenska staten jagar papperslösa nu mera än någonsin.
Att den mannen är inbjuden till anrika publicistklubben visar bara på hur debattklimatet har förskjutits långt åt höger de senaste åren. Etablissemanget påvisar en handfallenhet och en desperation som svar på de främlingsfientliga krafter som ger eko i opinionsmätning efter opinionsmätning. Reinfeldt talar om att arbetslösheten inte är ett problem för etniska svenskar mitt i livet och att de vikande skolresultaten är konsekvensen av den höga andelen invandrarbarn i skolorna. Billström vill minska volymerna av asylinvandring och Hanif Bali vill bara se invandrare som är ”starka, kapabla individer.”
Nu skall även Stina Dabrowski ställa sig i ledet av de förvirrade som gör de mest konstigaste saker för att bemöta främlingsfientligheten. Hon bjuder in den mest hatiska av de alla – Mats Dagerlind, att diskutera näthat. Vill vi bekämpa rasisterna så är detta helt fel sätt.
Vi noterar att jakten på illegala flyktingar intensifieras. Polisen i Stockholm ställer sig nu vid tunnelbanor och ber mörkhyade (!) om legitimation (i samarbete med biljettkontrollanter från SL) för att hitta så kallade ”illegala invandrare”.
Personer som inte ser ut att vara invandrare får givetvis inte lika många frågor av polisen.
Vi har inget pass eller legitimationstvång i Sverige. Så man behöver inte bära ett ID-kort på sig. Så frågan är vad polisen gör med de som säger att de inte har det på sig? Polis har kort och gott ingen rätt att kräva legitimation av någon, mer än om särskilda skäl föreligger (misstanke om brott). (Källa här, här och här.)
Efter mordförsöket på personen, som Avpixlat beskriver som ”journalisten, författaren, ordföranden för danska Tryckfrihetssällskapet samt danske chefredaktören för Dispatch International”, Lars Hedegaard, skrev Avpixlat en artikel (5/2) om att ”svensk media är lika osmakliga som vanligt”.
Avpixlat skrev:
DN inleder sin artikel med “Den en gång rasismdömde Lars Hedegaard har utsatts för ett mordförsök”. Domen avsåg uttalandet “när en muslimsk man våldtar en kvinna, är det hans rätt att göra det”. Hedegaard friades i högsta domstolen, men det “glömmer” DN bort.
Det intressanta här är att Avpixlat, förvånansvärt nog, ljuger. Eller, det kanske inte är så förvånande? Avpixlat till och med länkar till DN:s artikel. Första meningen i ingressen är ”Islamkritikern Lars Hedegaard har utsatts för ett mordförsök.” och redan där är det en minst sagt mild etikett på Hedegaard, och dessutom tvärtemot vad Avpixlat skrev.
Författaren Hedegaard, som är ordförande i danska Tryckfrihetssällskapet, är en av de få danskar som ett tag hade papper på att han var rasist, sedan han för några år sedan av hovrätten dömdes till böter för att i en bloggintervju bland annat ha sagt att muslimska fäder våldtar sina barn.Han frikändes senare i högsta domstolen.
Klicka på bilden för att förstora den.
Återigen kan vi se att Avpixlat i sin artikel försöker svartmåla DN, som bevis för de svenska etablerade mediernas negativa inställning mot Hedegaard och brist på fördömanden av attacken mot honom.
Till Avpixlats försvar kan man anmärka på att DN:s artikel publicerades 5/2 kl. 14:25 och uppdaterades 5/2 kl. 16:13, ungefär två timmar senare. Avpixlats artikel publicerades 5/2 kl. 15:49, alltså innan DN:s uppdatering. Så det kan mycket väl ha stått så som Avpixlat hävdar. Men Avpixlats artikel uppdaterades 6/2 kl. 10:41, dagen efter! Kunde de inte då ha dubbelkollat DN:s artikel? Det lutar åt att Avpixlat trots allt struntar i fakta och bara sprider propaganda, eller snarare, mobiliserar och likriktar sin läsarkrets ideologiska övertygelse.
Jag lämnade själv en kommentar, där jag skrev följande:
När media rapporterar om en händelse är det en neutral ton som gäller. I krönikor och ledare skriver journalisten egna åsikter och där har man större frihet att lägga värderingar och fördöma någonting. Nu är det inte så illa. Till och med Expohar fördömt attacken mot Hedegaard:”Vi står långt ifrån varandra. Men vi står på samma arena. Oavsett vad man tycker om Lars Hedegaards politiska och publicistiska gärning måste dådet mot honom fördömas förbehållslöst. Det finns inga ursäkter eller förmildrande omständigheter när det gäller attacker som denna. Om man tror på yttrandefrihetens kraft är det ett brott, inte bara mot personen som drabbas, utan mot hela det grundfundament vårt samhälle vilar på.
Det finns krafter som tror att det går att tysta sina motståndare med våld och hot. Bland dem som oftast drabbas finns antirasister, högerextremister, feminister, personer ur minoritetsgrupper. Förövarna är samma andas barn. De tror sig stå över demokratins spelregler. Låt dem inte vinna. Låt dem inte tysta Lars Hedegaard. Och låt oss hoppas att Lars Hedegaard i framtiden har samma inställning som så många nu uppvisat mot honom; att yttrandefriheten inte bara gäller dem man håller med utan även dem vars idéer man avskyr.”
[Redaktionens markering med fet stil]
Min kommentar fanns inte kvar dagen efter. Är det någon som är förvånad? Men följande kommentar (och ett flertal liknande) rensades inte bort: ”Tänk Er att om alla pizzerior och restauranger är små terroristceller, då räcker det inte med en snorkråka i maten, utan på en given signal förgiftas alla svennar”. Återigen, är det någon som är förvånad?
Avpixlats agenda är inte fakta och kunskap. Expo, en av Avpixlats motpoler, fördömer attacken mot Hedegaard. Avpixlat vill inte att deras läsare ska känna till detta. Därför modereras kommentarsfältet så att åsikterna blir mycket likriktade. Avpixlat tystar ner alla avvikande röster och mörkar mer än gärna att majoriteten av de svenska medierna, inklusive Expo som sagt, fördömer attacken mot Hedegaard. Avpixlat vill inte att deras läsare ska se och förstå att de etablerade medierna faktiskt är fördömande mot varje form av extremism och attacker mot det demokratiska samhället, oavsett varifrån de kommer.
Avpixlats agenda är: sprid myten om ”fienden på hemmaplan” och få det att se ut som att det bara är Avpixlat och deras meningsfränder (Sd, Dispatch International, m.fl.) som är de enda kvarvarande på det västerländska fosterlandets sista försvarslinje. Den ideologiska fasaden håller Avpixlat uppe till varje pris, annars har både Avpixlat och Sd spelat ut sin roll.
Var åttonde LO-medlem, 12,2 procent, uppgav i september 2012, att de skulle rösta på Sverigedemokraterna om det vore val i dag. I januari hade stödet för Sverigedemokraterna ökat till 16,2 procent, det är nästan var sjätte LO-medlem, enligt den undersökning SVT beställde av SIFO. Detta har väckt en hel del förvåning bland många, inte minst inom arbetarrörelsen. Man kan undra varför, för Sd har sedan 2002 (!) varit det parti som proportionellt sett haft flest LO-medlemmar.
Kan det vara så att Socialdemokraterna och LO har ältat frasen att ”Sd är ett borgerligt parti” så mycket att de missat att Sd:s väljare inte ser sig som borgerliga?
2006
Låt oss kika närmare på hur det förhåller sig med statistiken… Vid valet 2006 fick Sverigedemokraterna 2,93% av rösterna. Det är värt att notera att samma andel, dvs 3%, av LO-medlemmarna röstade på Sverigedemokraterna. Det är höga siffror. Vid studier av fackföreningstillhörigheten för väljare som röstade på SD upptäcker man att hela 56 procent var medlemmar i LO.
LO-dominansen bland SD-väljarna var alltså till och med större än bland socialdemokraterna redan år 2006! 38% av Socialdemokraternas väljare 2006 var LO-medlemmar och 34% av Vänsterpartiets.
Av figuren, som visar partibytare vid valet 2006, framgår att i princip alla sverigedemokraternas nya väljare kom från vänsterblocket. Om man dessutom betänker att de väljare som röstade på kd i valet 2002, men inte 2006, till stor del är väljare inlånade från socialdemokraterna klarnar bilden.
Statistiken kommer från SCB. I deras rapport om valet 2006 står det:
Enligt valundersökningen 2006 vann sverigedemokraterna sina väljare i huvudsak från de tre samarbetspartierna och från gruppen blankröstare. Sverigedemokraternas väljarvinster motsvarar 18 000 väljare från socialdemokraterna, 18 000 väljare från gruppen blankröstare, 10 000 från miljöpartiet och 5 000 från vänsterpartiet. Valets vinnarpartier, de fyra borgerliga allianspartierna, bidrog visserligen också med väljare till sverigedemokraterna, men drar man ifrån väljarströmmarna som lämnade Sd för de olika allianspartierna blir balansräkningen nära noll.
SD i skåne
Det finns en till undersökning som är intressant och som gjordes av SOM-institutet år 2006, om skånska väljare, De okända väljarna, av Anders Sannerstedt. Han skriver;
Sverigedemokraterna har sitt absolut starkaste stöd bland väljare från arbetarhem. Partiet går inte särskilt bra bland företagare eller jordbrukare och har mycket svagt stöd bland akademiker. Detta understryker bilden av Sverigedemokraterna som ett parti som har sitt starkaste stöd i arbetarklassen. För andra europeiska länder är också tendensen att högerextrema partier har starkare stöd i arbetarklassen. Ofta rapporteras också ett starkt stöd från småföretagare, men det gäller alltså inte för Sverigedemokraterna.Uppgiften att försöka attrahera arbetare och småföretagare samtidigt beskrivs av flera forskare som en svår balansgång.
10% av väljarna i Skåne, med arbetarbakgrund, röstade på Sd 2006, enligt undersökningen, som ni kan se i denna tabell ur den rapporten.
Att SD-väljarna kommer från vänstern och har arbetarbakgrund betydde dock inte att de TÄNKTE som socialdemokraterna. Undersökningen om de Skånska väljarna visade också att Sd-s väljare inte såg sig som vänster, utan mer som mittemellan vänster och höger. De var t.ex. för sänkt skatt. Men författaren hävdade ändå:
Vi har inte underlag för att avgöra varifrån Sverigedemokraternas nytillströmmande väljare har kommit. Partiets väljare påminner emellertid i fler avseenden om socialdemokraterna: starkast stöd i arbetarklassen, starkare ställning bland väljare med låg eller medellåg utbildning. Sverigedemokraternas väljare befinner sig heller inte på den åsiktsmässiga högerkanten, utan i mitten. Det förefaller rimligt att våga gissningen att en stor del av Sverigedemokraternas väljare i Skåne 2006 tidigare har stött socialdemokraterna.
Arbetare och SD, mer statistik från 2008
På riksnivå är det fler som klassar sig som arbetare. 2008 gjordes en ny undersökning där man kom fram till att sextiotre procent av Sd:s väljare klassade sig som arbetare, mot 25% i genomsnitt bland väljarna. Andelen LO-anslutna antogs då vara 41%, alltså lika mycket som bland Socialdemokraternas väljare. Detta kan jämföras med Vänsterpartiet som hade 50% av väljarna som definierade sig som arbetare 2008, och 1/3 var LO-anslutna! Undersökningen 2006 (Scb) har mer intressant information om detta. Låt oss titta på en tabell:
55% arbetarklass mot 43% hos sossarna!
Undersökningen 2008 och undersökningarna 2006 (Scb) visar ännu mer intressant statistik. 21% av Sd:s väljare år 2006 var industriarbetare mot 16% av sossarnas väljare och 6% (!) av Vänsterpartiets (sidan 337). Bland gruppen ”övriga arbetare” tillhörde 29% av Sd:s väljare denna grupp, därefter följde även här sossarna med 24% och Vänsterpartiet 21%.
Arbetarrörelsens & S misstag 2010
Med denna statistik som fanns tillgänglig 2010 kan man tycka att arbetarrörelsen borde ha känt till var Sd:s väljare kom från — då det var val — och dragit igång en motoffensiv mot Sd. Tyvärr skedde inte så. Jag frågade väldigt många Socialdemokrater och LO-aktivister vid valet om hur de ville bekämpa Sd. Tyvärr visste ingen (!) av dem att Sd:s väljarbas utgjordes av arbetare och LO-medlemmar. Valarbetarna sa istället unisont att ”Sd är ett borgerligt parti, vars väljare kommer från det borgerliga blocket”.
Om man ska bekämpa något sådant som Sd och få väljare att inte rösta på dem underlättar det om man vet hur deras väljare tänker. Hur ska man bekämpa Sd om man inte ens vet att väljarna kommer från arbetarkretsar och att andelen LO-medlemmar är stor? Anledningen att arbetarrörelsen gjorde detta misstag är nog att Socialdemokraterna och LO tidigt valde taktiken att kalla Sd ett ”borgerligt parti” för att använda Sd som slagträ i debatten mot Alliansen. I det interna Socialdemokratiska materialet inför valet 2010, kunde vi läsa följande:
I en debatt där SD deltar måste debatten handla om värderingar, om höger och vänster och att SD är ett högerparti som nästan alltid stödjer alliansen. I en direkt argumentation mot SD bör följande huvudbudskap framgå: Sverigedemokraterna är ett högerparti med rötterna i nazismen. De är arbetarfientliga, kvinnofientliga och främlingsfientliga. Sverigedemokraterna bryr sig inte om jobbfrågan, de har en oansvarig ekonomisk politik och en politik för ökade klyftor.
För det första var detta katastrofalt eftersom detta till viss del legitimerade Sd. Sd jämfördes med etablerade borgerliga partier, och det gjorde Sd rumsrent. För det andra känner ingen Sd-medlem igen sig i detta.
Hur ska man då kunna bemöta argumenten? Arbetarrörelsen spelade en nyckelroll i det lyckade arbetet mot nazismen på 30-talet och arbetarrörelsen har en nyckelroll att spela i kampen mot rasism och nazism även idag. Arbetarrörelsens roll är så viktig att den inte får schabblas bort av partistrateger som vill använda kampen mot rasism för att ge Alliansen ett tjuvnyp.
För nio år sedan ansåg 55 procent att Sverige tagit emot invandrare i alltför stor omfattning. I dag är den andelen 37 procent. Det går åt rätt håll. Så, snälla arbetarrörelsen! Gör inte om samma idiotiska misstag 2014!
Rädsla för främlingar är inget ovanligt. I någon mån är nog de flesta rädda för det okända. När denna rädsla övergår i främlingsfientlighet – för det okända, börjar jag bli rädd för det kända.
Visst vill människor ofta ha någon att skylla på när saker inte är som de tycker det borde vara, och visst är det alltid lättare att skylla på någon annan.
Långt ifrån alla, men ändock några av dessa xenofober, rättfärdigar sin egen misslyckade livssituation med att skylla den på ”dom där” i stället för att försöka ta tag i sitt eget liv. Man säger saker i stil med ”invandrarna tar våra jobb, det är därför jag tvingas gå på socialbidrag” för att i nästa andetag svära över att ”dom kommer hit och lever på bidrag”.
För mig verkar det som att dessa personer i själva verket är rädda att bidragspengarna inte skall räcka till dem själva och deras fylla på pizzerian.
Vidare så finns det de som pekar på gatukriminaliteten i samhället och menar att den dels har ökat och att ”invandrare” är överrepresenterade i statistiken. Försök att se den statistik ni hänvisar till ur mer än en synvinkel, var bor majoriteten av dessa kriminella? vilken socialgrupp tillhör de? Ni kanske hittar tydligare mönster där än vad ni kan se i hudfärgen? Det kanske är de ökande klyftorna i samhället som är roten till den, eventuellt, ökande gatukriminaliteten?
Då jag inte sitter inne med det statistiska underlaget kan jag inte uttala mig om varken den påstått ökade kriminaliteten eller de statistiska sambanden mellan den och orsakerna till densamma. Men jag kan, utifrån egna observationer och antaganden, dra slutsatsen att de som hänvisar till dessa siffror och menar att allt är ”massinvandringens fel” endast sökt de samband som passar deras egen agenda.
Många skyller arbetslösheten på ”invandrarna”. Ni som gör så, har ni tittat djupare på arbetslösheten i Sverige? Har ni koll på vilka budgetlagar som svenska politiker, och EU politiker, drivit genom? Är ni medvetna om hur dagens rådande ideologier i väst sätter inflationen i relation till individen?
Är ni medvetna om att arbetslösheten gynnar vissa aktörer i samhället? Har ni en aning om vilka som finansierat alliansens propaganda? Har ni en aning om vilka lobbyister som verkar i Bryssel? Har ni någon gång reflekterat över att det kan finnas en politik bakom klyftorna och arbetslösheten? Eller är det så att ni i själva verket gillar dessa klyftor och segregationen för att ni själva tjänar på det, och ”dom andra” är bra att skylla på? Ett sätt att rikta sökarljuset på någon annan helt enkelt.
Nu blev det kanske lite mycket politik här, men är inte frågan politisk från första början? Arbetslöshet, nivå eller bekämpning, handlar om politisk vilja, viljan att skapa jobb, eller förutsättningar för jobbskapande, åt alla. Olika ideologier ser på det på olika sätt, vissa menar att staten kan skapa arbetstillfällen i bistra tider, andra menar att staten inte ska lägga sig i eller kanske på sin höjd försöka skapa bättre förutsättningar för privat jobbskapande och ytterligare andra menar att allt löser sig som genom ett mirakel bara ”dom andra” försvinner härifrån.
Avslutningsvis vill jag lägga till att jag tror att grogrunden för denna islamofobi, och framför allt xenofobin, är att de räddas argument sällan bemöts med konkreta, trovärdiga, politiska motargument. Oftast skriker man bara ”rasist” åt dem i stället för att försöka se de problem som faktiskt existerar ur andra perspektiv.
När de rädda pekar på problemen, som faktiskt existerar, i och kring en del förorter och säger att de beror på invandring och mångkultur, varför ger då inte nyliberaler sin bild av att det beror på en allt för reglerad marknad? Socialisterna borde påpeka att de tror att problemen kommer sig av rådande klasstrukturer i samhället, och så vidare.
I stället låter man den konservativa synen på samhället som en organism. En organism där varje individ har sin plats och denna ordning är av Gud instiftad och inte bör rubbas, vara den enda som ges utrymme när det kommer till frågor som rör problem i dessa delar av Sverige.
Jag tycker det är konstigt att man låter främlingsfientliga ideologier stå oemotsagda av den egna ideologin. Ända sedan 1991, då Ny demokrati röstades in i riksdagen, har det varit en sanning att ”de andra” är problemet. Ingen har bemött de rädda med egen ideologi. Man har rakt av köpt att problemen i förorterna beror på invandring och mångkultur och försökt angripa det problem som de rädda ”skapat” i stället för att se det ut ifrån sin egen ideologiska vinkel.
Dessutom vill jag påpeka att jag i viss mån bekänner mig till socialkonstruktivismen. Jag tror att om du behandlar en person som kriminell tillräckligt länge så kapitulerar denne inför ditt bemötande och hemfaller åt kriminalitet, eller om alla kallar mig dum så tror jag till slut på er och ser mig själv som dum.
Men jag tycker mig se att kejsaren kanske inte är fullt påklädd, kanske till och med naken.
Som sagt så är detta en helt ovetenskaplig text skriven i ilska och frustration rakt ur hjärtat, men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att jag önskar att det inte fanns så många rädda människor där ute.
Nu kommer jag att spekulera kring den här frågan. Jag har ingen insideinformation, ingen liten fågel som har viskat i mitt öra eller så. Grunden till mina funderingar finns öppet på nätet.
Motargument 