Myter om den svenska emigrationen till USA

För ungefär 170 år sedan påbörjades en stor utvandringsvåg till USA. När utvandringen ebbade ut, runt 1920, befann sig 1/5 av alla svensktalande i världen i USA. Det finns många myter om denna utvandring från Sverige. Låt oss kika närmare på några av dem:

Myt ett: ”Svenskar diskriminerades ej”

Tvärtemot myten hade invandrarna som kom till USA det oftast ganska tufft. Det var lite likt det Vilhelm Moberg skildrar i sina böcker. Inte en dans på rosor.

lunch-atop-skyscraper-new-york-construction-workers-crossbeamSvenskarna var på många sätt i samma situation som många invandrare som idag anländer till Sverige. De kunde inte språk, kunde ibland, men inte alltid, läsa och skriva. De hade ingen lämplig yrkesutbildning, de flesta som utvandrade var ju fattiga och bönder. Alltså fick svenskarna i USA i hög utsträckning ta skitjobben som ingen annan ville ha.

Till och med de med en lämplig utbildning fick ofta ta skitjobben. De kunde ju inte språket.

I Chicago tvingades de svenska männen ta de lägst betalda och farligaste jobben på industrierna. De svenska kvinnorna jobbade som barnflickor och betjänter eller sömmerskor, vilket var de jobb som fanns för de allra, allra fattigaste. En hel del svenskor prostituerade sig. Det sattes i system att använda svenskar, och skandinaver, till de lägst betalda jobben, och man såg ofta ner på de som utförde dem.

Det är därför breven hem från utvandrare ofta är en så sorglig läsning. Som min släkting Anton Karlsson från Halland som skrev hem till sin syster, min farmor, i mycket deprimerande brev att hela hans liv förvandlats till ständigt sökande efter småjobb för att få lite mat och pengar till husrum. Breven från utvandrarna andas ofta en stor besvikelse, livet blev inte så mycket bättre för alla ”over there”, trots allt…

Myt två: ”Svenskarna assimilerades”

Nej, svenskarna assimilerades inte alls, inte förrän långt in på 1900-talet. De kom till USA utan att kunna språket. Alltså sökte sig svenskarna dit där andra svenskar fanns och små svensk-ghetton växte upp överallt. Amerikanska betraktare säger att det framför allt var så fram till runt 1910. Svenskar sökte också upp svenskar att gifta sig med. Assimileringen kom i andra eller tredje generationen.
utvandring och invandring
Chicago, som en gång i tiden var den näst största svenska staden i världen, är ett sånt bra exempel. Där fanns det ett par områden med nästan bara kineser, Chinatown, men också ett par stadsdelar med nästan bara skandinaver och svenskar, t.ex. Andersonville. Även byar byggdes upp, som Bishops Hill, med nästan bara svenskar.

En av strategierna svenskarna i USA uppfann för att överleva var att samarbeta. Ett bra exempel är de keramiska industrier som utvandrare från Höganäs byggde, den s.k. Jeppssons Shop, men detta betydde givetvis ökad segregering då arbetarna ofta enbart pratade svenska med varandra i dessa svenskägda bolag.

Svenska tidningar och svenska kyrkor fanns också ”over there” och de var inte små, de var stora.

Myt tre: ”Svenskarna var inte brottsliga”

Här saknas exakt statistik men gamle Transportbasen Hasse Ericsson brukade prata om den skandinaviska maffian i USA:s hamnar på östkusten.

Svenskarna tog som sagt skitjobben i USA, vilket även de andra skandinaverna gjorde. I hamnstäderna var hamnarbetet lågbetalt, skitigt, farligt och krävde inte att de som utövade det kunde språket eller hade nån nämnvärd utbildning. Därför tog Skandinaverna dessa jobb. Ville man smuggla in något till USA var det skandinavernas maffiabossar man gick för att rådslå med.

På 1920-talet växte de olika grupperna av organiserad brottslighet upp i USA. Italienska maffian är välkänd. Som Gunnar Wall skriver fanns svenskar i maffian också. Al Capone tog faktiskt över en maffiaorganisation som Fred Lundin och hans svenska vänner drivit.

Väldigt många svenska kvinnor blev prostituerade. Myten om den blonda, villiga och sexuellt lössläppta svenska kvinnan fanns innan de kända svenska filmerna med glada blondiner och nakna tuttar som spreds runt världen på 1950-talet. Kanske myten uppkom på grund av alla blonda svenskar i prostitutionsdistrikten i USA och England. Det mest kända exemplet är kanske Liz Stride, Jack the Rippers första offer.

”Varning för flygande svenskar”!

Till sist slutade det bra för svenskarna i USA. De integrerades och idag härstammar många amerikaner från svenskarna.

Men nån rest av nåt sorts nationellt svensk trauma efter utvandringen, och nån amerikansk idé om att det är ”fint” att härstamma från en skandinav, har gjort att en massa myter faktiskt antas vara sanningar.

För nästan 20 år sen blev jag själv chockad när jag var i USA, i American Swedish Historical Museum i Philadelphia, och föreståndaren där sa att svenskarna var på 1800-talet det som mexikanerna är idag. D.v.s. de var tvungna att ta skitjobben och som därför många andra såg ner på! Inte fan var det sånt som vi fick lära oss i skolan!

Sen mötte jag en sonson till en emigrant som kunde berätta hur hans släkting tvingades ta jobb i Chicago och Detroit där skyskrapor byggdes och hur folk på gatan varnade andra människor för att se upp för alla ”flygande svenskar”. D.v.s. de arbetare som föll ner från hög höjd! Tala om skitjobb alltså, men det var iallafall ganska bra betalt.

Det kunde vi för övrigt läsa om i tidningarna nyligen. Det är flera svenskar på de berömda bilderna på arbetare på skyskraporna.

Till sist!

Jag undrar om inte myterna om utvandringen till viss del kan ligga bakom myterna om invandringen till Sverige idag. Man antar att svenskar var ett högutbildat, skötsamt folk som togs emot med öppna armar i USA och blev en elit där, och kontrasterar det med det s.k. ”slödder” som man säger kommer hit till Sverige idag.

Det kanske behövs en diskussion om MIGRATIONEN till och från Sverige med jämförande studier!

Men USA var drömmen om nåt bättre och det var onekligen så att den drömmen påverkade Sverige! De som industrialiserade Sverige drevs framåt av drömmen att amerikanisera Sverige och stoppa utvandringen! Den drömmen lever även i hemländerna i de länder som folk utvandrar från idag!

Den känslan beskrevs kanske bäst 1938 då Sverige och USA firade 300-årsjubiléum av bygget av Nya Sverige, den svenska kolonin på amerikansk mark. Och med filmklipp, foton och tal från det jubiléet avslutar jag detta blogginlägg!

Mer läsning!

Swedish immigration and underpaid jobs.

Diverse bloggar om utvandringen: härhär och här.

Ett Bibliskt liv – Islamfobi

Islamofober, ett relativt nytt ord i mitt vokabulär. Islamofobi, också det ett nytt begrepp för mig. Den senaste tiden har det trendat bland rasister och främlingsfientliga personer att slänga sig med citat ur Koranen. Det märks en ökande ambition hos en del offentliga personer att motarbeta religionen Islam och en vilja att försöka framställa Islam som något slags hot emot oss människor som lever i sekulära demokratier.

QuranIbland upplever jag det som att de här människorna inbillar sig själva att de vet mer om vad som står i Koranen än vad en praktiserande muslim vet. Det verkar som att de vet mer om vad som står i Koranen än vad som står i någon annan religiös skrift.

Om vi tar de tre stora religionerna Judendom, Kristendom och Islam, så är de alla vad man kallar ”Abrahamitiska religioner”, som utgår ifrån den väldigt mytiske patriarken Abraham.

Judendomen är äldst, Kristendomen är näst äldst och ”nyast” är Islam (den senast utvecklade).

Det vimlar av uttalade Kristna människor som spottar ve på Islam och stämmer in i kören av röster som säger att Islam är ett hot emot västvärlden.

Judendom, Kristendom och Islam har i princip samma historia i en ganska lång linje.

Från begynnelsen och fram till Jesus är religionerna nästan identiska. Judarna tror inte att Jesus var Messias men muslimerna anser att Jesus var en stor profet. Efter Jesus slutar de kristna sin historia medan muslimerna fortsätter med Muhammed, som var den största och sista profeten. Judarnas ”Gud” och muslimernas ”Gud” är mer lika varandra än de kristnas ”Gud”, då de kristna tror på treenigheten. Men i stort sett är de lika varandra och ska ha ”sagt” och ”gjort” likadant.

Det finns fler likheter i dessa tre religioner än vad det finns skillnader. Ja, citaten ur Koranen låter hemska, precis lika hemska som citat ur Bibeln. Eftersom de är skrivna på en tid då människor inte var lika civiliserade eller upplysta som idag. Då kvinnor inte fick vara i kyrkan under sin menstruation, inte fick säga nej till att bli bortgift, inte fick bestämma över sitt liv eller sina kroppar. Då bögar skulle brännas på bål och otrohet straffades med stening.

Dessa böcker förespråkar en fruktansvärd människosyn, men de är en del av vår historia. I dem kan vi läsa och förstå hur det var under en tid som inte längre existerar.

Vissa delar kan vara sanna, vissa bara hittepå, allt det där är en fråga om tolkning och hur du väljer att leva ditt liv. Det är därför det heter ”tro” eftersom ingenting är bevisat rent vetenskapligt.

De flesta religiösa människor som jag känner idag moderniserar sin tro. Ingen av dom sitter och läser in sig på citat ur sin religiösa skrift och tolkar den B O K S T A V L I G E N. Om alla troende människor i världen skulle tolka sina skrifter bokstavligen, ja då skulle det finnas anledning att vara rädd på riktigt. Här kommer lite läskiga citat ur Bibeln.

Följande citat ur Bibeln skulle innebära att vi måste döda miljontals människor världen över:

Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.
Tredje Moseboken Kapitel 20, Vers 13

Detta Bibelcitat skulle innebära att alla kvinnor direkt lyder under männen, av ingen annan anledning än att han är en man:

Till kvinnan sade han:
Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn.
Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig. — Första Moseboken Kapitel, 3 Vers 16

Många mödrar skulle behöva ta sina söner till den äldsta personen i staden där sonen skulle behöva dödas:

Om en son är trotsig och upprorisk och inte lyder sin far och mor, inte ens när de tuktat honom, skall de ta honom med sig och föra honom till de äldste i staden, till hemstadens port.
De skall säga till stadens äldste: Det här är vår son, han är trotsig och upprorisk och lyder oss inte, han bara festar och super.
Då skall alla männen i staden stena honom till döds. — Kapitel 21, Vers 18-21

Återigen, detta skulle innebära lite mer dödande:

Om en orörd flicka är trolovad med en man och en annan man träffar henne i staden och ligger med henne där, skall ni föra ut båda till stadsporten och stena dom till döds, flickan därför att hon inte ropade på hjälp inne i staden, och mannen därför att han lägrade en annans kvinna. — Kapitel 22, Vers 23-27

Följande citat skulle innebära att många män inte längre får vistas i kyrkor:

Ingen, som fått testiklarna krossade eller lemmen avskuren får upptas i Herrens församling.
Kapitel 23, Vers 1

Och detta citat skulle innebära många kvinnor med bara en hand:

Om två män råkar i slagsmål och den enes hustru skyndar för att hjälpa sin man och sträcker ut handen och griper tag om könet på den som slår hennes make, skall du utan förskoning hugga av hennes hand. — Vers 11-12

MinaretCitaten ovan har jag axplockat ur Bibeln för att belysa den avskyvärda människosynen som existerar i den skriften. I Koranen existerar likadana verser och liknande meningar. Judendomen, Kristendomen och Islam, om de tolkas B O K S T A V L I G E N, utgör en människosyn och ett sätt att leva som är oförståeligt och vedervärdigt. Som tur är så tolkar inte människor sina religiösa skrifter bokstavligen.

Precis som att världen utvecklas och vi får mer kunskap, så utvecklas och moderniseras också tolkningarna av religionerna. Det finns grupper, samhällen och hela länder som inte har utvecklats och fortfarande lever efter religiösa skrifter bokstavligt, men då är det ju de människorna vi måste hjälpa utvecklas och inte deras tro.

För mig är islamofobin mer skrämmande än de religiösa skrifterna. Skrämmande för att den orsakar ett förtryck av en stor grupp människor enbart baserat på fördomar och stereotyper. Den förutfattar att alla muslimer tolkar sin heliga skrift bokstavligt och lämnar inte utrymme för en grundläggande mänsklig rättighet ”religionsfrihet”.

Islamofobin sprider myter och okunskap. Den orsakar hat och förtryck av oskyldiga människor. Senast en kvinna i Sverige som blev slagen tills hon var medvetslös, den enda orsaken bakom våldet: hon var muslim.

Ingrid Carlqvist, journalist och en av vår tids största islamofober som är inblandad i Tryckfrihetssällskapet och lanseringen av den islamofobiska tidsskriften Dispatch International, brukar twittra flitigt om hur ”farlig” Islam är. Enligt henne och många andra (bl.a. flera SD-politiker) är Islam det största hotet mot oss i väst och vi kan vilken dag som helst gå från att vara ett sekulärt, demokratiskt land till att bli en diktatur styrt under Sharia-lagar. Enligt mig är Ingrid Carlqvist och hennes värderingar ett större hot mot Sverige än vad religionen Islam är. Eftersom Ingrids åsikter och mytspridande är en av orsakerna till att muslimer blir nedslagna — bara för att de är muslimer — det och ren och skär idioti.

Ingrid Carlqvist har nyligen lanserat en studie som påstås berätta hur många muslimer som finns i Sverige idag. Hur har de kunnat räkna fram det?, frågade jag henne, då man i sekulära Sverige inte får använda sig av åsiktsregistrering/religionsregistrering. ”Vi har räknat muslimsk-klingande namn i Sverige” var svaret. En studie baserad på fördomar med andra ord. Vilka s.k. muslimska namn de har räknat på framgår inte. Jag frågade Ingrid om hon tyckte att Ibrahim var ett muslimskt namn, det svarade hon ja på. Jag frågade henne om de hade räknat med barn, eftersom barn inte formellt kan bli muslimer förrän de kan säga orden ”Jag är muslim”, det svarade hon inte på. Däremot påstår hon att det finns över fem hundra tusen muslimer i Sverige.

Newspapers B&W (4)När jag twittrade med Ingrid Carlqvist så hade hon uppenbara svårigheter att hålla isär orden ”Arabisk” och ”muslim”. Hon verkar tro att alla människor som kommer ifrån mellanöstern och arabisktalande länder ÄR muslimer. Jag känner många arabisktalande människor som inte är muslimer. Jag känner människor vars föräldrar gett dem ”traditionella muslimsk-klingande” namn men som själva inte ÄR muslimer. Jag känner människor med ”svensk-klingande” namn som ÄR muslimer. Ju mer jag skriver desto mer ser ni ju att studien de har gjort är fånig och ohållbar. Det går inte att säga hur många praktiserande muslimer som finns i Sverige genom att räkna namn.

Däremot går det att säga varför man vill göra en sådan studie. Det är för att ”skrämma” upp folk och sprida myter om muslimer. Nästan alla tänkbara anledningar bakom att vilja veta hur många muslimer som finns i Sverige är klart främlingsfientliga.

”Jag är inte rasist, jag är religionskritisk” brukar Islamofoberna slänga sig med. Jag skulle vilja påstå att de är både och. Att vara kritisk mot religionen Islam det är att vara religionskritisk. Att tro att Islam är ett hot mot oss som lever i demokratiska länder, det är Islamofobiskt. Att tro att ALLA muslimer är onda, det är också Islamofobiskt. Att tro att alla människor som kommer ifrån arabisk-talande länder och har ”muslimskt-klingande” namn ÄR muslimer det är däremot rasistiskt.

Jag kan vara kritisk emot religion, men kan kritisera utan att kränka några individer med saklig kritik. Och jag är kritisk gentemot alla religioner utan undantag, då jag anser att så många människor riskerar att hamna i utnyttjandesituationer jämte sin tro. Men det är min åsikt, sen får människor leva precis som de vill och tro precis vad de vill.

Jag är stolt över att Sverige är ett land med mångfald. Ett land där du kan se ut som du vill och tro på vad du vill. Jag tycker att det är bra att det finns moskeér för de praktiserande muslimerna att gå till. Det är bra att det finns kyrkor för de som vill gå dit, heliga rum, heliga byggnader, samlingsplatser och så vidare. Låt dem samlas där och dela sin tro, om det nu är vad de vill.

Viktigast för landet måste ju ändå vara att alla vi som lever här upprätthåller lagar och regler och inte lagstiftar om vilken tro invånarna får välja att tillhöra eller att inte tillhöra.

Anna Siekas

Hur flyttar folk?

Motargument rekommenderar sajten peoplemovin för den som vill studera migrationsflödena i världen.

Det ger en bra balans åt påståendena att just Sverige och Europa skulle ta emot så många flyktingar och invandrare. Som exemplet i bilden här nedan är det andra länder som tar emot flyktingarna. Visste ni att 1,7 miljoner afghaner flyttat till Iran fram tills 2010?

Och vart flyttar svenskarna? ja gå in på sajten och titta själva.

Skärmklipp

 

 

 

Motarguments politiska inriktning

Det har kommit till min kännedom att det bland annat på Flashback diskuteras vad Motargument har för politisk inriktning, och att man där är ganska överens om att vi alla är liberaler, troligen kopplade till Centern för styrning och finansiering.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. Motargument.se är ett partipolitiskt obundet initiativ där alla medarbetare har sin egen, individuella politiska åsikt. I våra interna diskussioner om de texter vi skriver och publicerar är vi inte alltid överens, vilket är precis som det ska i ett demokratiskt samhälle. Vår gemensamma agenda med Motargument är att visa att det finns flera olika sätt att se på invandringspolitik och migrationsfrågor. Vi har ingen gemensam lösning och har aldrig insinuerat att det endast finns en enda lösning.

♥ The Drongo Love ♥ Happy Valentine's Day ♥
VinothChandar / Love Photos / CC BY

Att det finns människor ute i etern som tvunget behöver bunta ihop oss och pålägga oss gemensamma egenskaper utöver vårt engagemang för ett öppet samhälle där invandring är ett naturligt inslag i samhället är ouppfostrat, saknar fullständigt argumentationsteknik och är väldigt tråkigt. Och ja, det stör mig.

Ni vill själva inte bli dragna över en kam, eller bli ihopbuntade utefter åsikter, men ni gör det med invandrare och ni gör det med oss. Er förmåga att kunna se individer snarare än en massa av åsikter verkar totalt obefintlig, så länge det inte gäller er själva. Det enda ni gör är att genera er själva framför någon annan.

Varför inte ta er i kragen och fråga var och en av oss skribenter rakt ut vad vi har för individuella politiska åsikter i stället? Om det känns viktigt för er att veta. Räkna inte med att alla eller ens någon svarar — vi har valhemlighetsprincip i Sverige och därmed rätten att inte behöva avslöja vad vi röstar på. Det gäller för både er och oss. Eller är det så att alla ni som tror er debattera invandrings- och migrationsfrågor på Flashback, Avpixlat med flera ställen, inte röstar på samma parti?

Giant Tree Frog (Litoria infrafrenata)
Twin Peaks / Nature Photos / CC BY-NC-ND

Det är tragiskt att era föräldrar inte uppfostrat er bättre än att ni ska ta så många saker för givet att ni inte ens ids ta reda på fakta innan ni kläcker ur er groda efter groda.

Skärpning.

Myt: Kommentarsfältsdemokrati

Hotas ens demokratiska rättigheter av att man inte får lov att kommentera på en blogg? Betyder yttrandefriheten att man har rätt att säga vad man vill, var som helst, hur som helst?

They taped over your mouth, scribbled out the truth with their lies.
Serena. / Foter.com / CC BY-NC-ND

En del misstar begreppet ”yttrandefrihet” med: rätten att få säga vad man vill — vart man vill. Men yttrandefrihet handlar om att alla ska ha chans att få göra sin röst hörd i samhället, inte att du ska ha rätt att komma in i mitt hem och säga vad du vill. Yttrandefrihet betyder inte rätten att kommentera hur man vill på privata bloggar eller tidningar.

Dessutom finns det många andra lagar som måste följas. Visst är det fint att man har möjlighet att säga vad man vill! Men det gör inte att du får fritt fram att skriva eller säga saker som bryter mot någon annan lag eller ens föreslå i text att någon annan ska bryta mot en lag eller kränker en annan persons rättighet eller frihet. Sprider man förtal eller hotar man någon måste man givetvis kunna ställas till svars för det.

Inbillar du dig att dina rättigheter på något sätt kränkts eller begränsats om du inte har fått chans att kommentera, som t.ex. på vår blogg där vi inte har helt öppna kommentarsfält?

Dina åsikter förtrycks inte på något sätt av att du inte kan kommentera här nedanför detta blogginlägg. Vill du kritisera detta inlägg så kan du göra det på så många olika sätt, men vänta dig inte att den du kritiserar behöver bry sig, eller ens läsa och svara dig. För det ingår också i våra rättigheter, skyldigheter och friheter. Friheten att avstå från att läsa någons åsikt, friheten att inte behöva sprida vidare en viss åsikt.

Motargument.se var aldrig tänkt som ett debattforum eller plats för dialog eller tvåvägskommunikation. Tidigt i processen bestämdes det att all ”läsar-kontakt” och en eventuell dialog skulle bedrivas i en Facebook-grupp, på grund av många olika anledningar, främst juridiska och ekonomiska, tidseffektiva orsaker.

With smiles like that they must be...stoned
TruShu / Foter.com / CC BY-NC

Motargument.se har börjat få in tips, epost och kommentarer på twitter @Motargument och i gruppen på facebook.com/Motargument där det anses väldigt många konstiga saker om att vi valt att inte ha kommentarsfält på själva bloggen. Det är alltifrån uttryck om vår feghet och det odemokratiska och insinueringar om att vi måste ha en viss extrempolitisk ideologi som bara vill sprida vår enögda propaganda.

I extrema fall säger en del att frånvaron av kommentarsfält, och modererade kommentarsfält, hotar demokratin. Så lite vet de om vad demokrati och censur och fria valmöjligheter är för något.

Jag repeterar: yttrandefriheten tvingar inte mig att tolerera allt. Jag kan välja bort rasistiska åsikter i mitt kök och kalla på polisen om nån tränger sig in och vill skandera rasistiska slagord bredvid mitt kylskåp. Yttrandefrihet innebär nämligen inte enbart att jag har rätt att säga vad jag vill, jag har också rätt att slippa läsa eller behöva lyssna på det jag inte vill höra. Rätten till privat egendom gör att tidningar och bloggare kan utöva denna rätt också.

Klaga gärna om du anser att din rätt att yttra dig hotas i samhället, men förväxla inte samhället med privata bloggar.

Relaterat

Praktika för den svenska yttrandefriheten

Sverigedemokraternas partiprogram del 2: människan

Gästartikelserie om Sverigedemokraterna av Ann Karlsson

Jag måste säga att detta kapitel om människan är ett av de mest spännande i Sverigedemokraternas principprogram. Många av de tankar och idéer som presenteras här är så nyskapande att de är svåra att ta in, men jag ska göra ett tappert försök.

Ta bara detta med den nedärvda mänskliga essensen. Jag ska villigt erkänna att jag innan jag läste SD:s principprogram aldrig hört talas om detta tidigare och jag kittlas av tanken: Finns det en osynlig essens som vi ärver, och hur ser den i så fall ut? Tyvärr blir jag något besviken när de senare skriver:

”Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få.”

Jimmy Åkesson 2011-07-10
Politikerveckan / Foter.com / CC BY-SA

Jag hoppas innerligt att SD i sina kommande skuggbudgetar kommer avsätta forskningspengar till detta då jag inte tror jag är ensam om att vilja få en djupare förståelse för vad det är. Om jag förstått det hela rätt så delar vissa grupper av människor samma mänskliga essens, något som de inte delar med andra grupper av människor. Jag gissar att detta är något som det rasbiologiska institutet kanske hade kunnat förklara, om det nu hade tillåtits vara kvar.

Något annat som fascinerar mig är detta att SD inte tror att vi människor föds som blanka blad och jag gissar att även detta kan härledas till essensen. De tror helt enkelt inte på det sociala arvet. Vidare skriver de att människan inte föds god och därför är det viktigt att upprätthålla de normer, beteenden och traditioner vi idag har i vårt samhälle. Jag vill inte vara kritisk mot detta förhållningssätt då jag inte är påläst gällande essensen och därför förmodligen inte har en djupare kunskap att kunna analysera detta. Men, kan det finns en risk i att upprätthålla normer och traditioner annan än att den mänskliga utvecklingen stannar av? Jag undrar lite över vem som ska bestämma hur normen ska se ut och om det kommer lagstiftas om hur vår norm ska vara för att undvika en förskjutning av denna. Jag har alltid trott att traditioner lever vidare för att människor vill ha kvar dessa, inte för att de är påtvingade.

För SD är det viktig att bygga ett samhälle som består av människor med samma mänskliga essens och de landar tillslut i följande slutsats:

”Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.”

Ännu en gång är det ju som sagt svårt att hitta forskningsunderlag som kan bekräfta denna bild med tanke på hur lite forskning det idag har gjorts på den mänskliga essensen (åh, vad jag vill veta vad den är!), men jag tror en får utgå från att SD vet vad de pratar om. Visst hade jag här velat se en klassanalys som visa att ju mindre den ekonomiska klyftan är mellan olika sociala grupper desto mindre motsättningar har vi i vårt samhälle. Men självklart förstår jag att det tar mer tid att göra riktiga analyser än att hänvisa till en (påhittad?) essens som klart gör skillnad på folk och folk. Gissningsvis kan en inte plocka lika många populistiska poäng genom detta, så tror SD valt rätt väg här.

Enligt egen utsago skiljer sig SD:s bild av människan från både liberalismen och socialismen då dessa två ideologier anser att människan i grunden är god. Jag var tvungen att googla för att hitta vilken ideologi som ligger närmast SDs syn på människan kopplat till essensen. Det närmsta jag kommer är punkt 4 i det tyska nazistpartiets partiprogram från 1920-talet där de pratar om att en nation enbart kan bestå av människor med ”tyskt blod”. Funderar på om detta tyska blod  skulle kunna kallas essens, men finner tyvärr inga svar. Det är ju inte säkert en hade upptäckt detta med essens redan på 20-talet. Detta är ju som sagt rena spekulationer från någon som precis lärt sig att vi har en mänsklig essens.

Om en vill vara cynisk går det också att tolka SD:s avsnitt om människa att människor som kommer från olika delar av världen och har olika kulturell bakgrund inte ska leva tillsammans i samma land. För att motivera detta har SD helt sonika hittat på att människor har en så kallad nedärvd essens som bevis för detta. Jag är medveten om att jag bryter mot Godwins lag när jag jämför SD med nazismen, men när en i sitt principprogram börja diskutera raser (vilket är precis vad essensen handlar om) då är det viktigt att dra öronen åt sig och komma ihåg vår historia. För det fanns ett parti i Tyskland, som jag länkat till ovan, som också ville att ett land bestod av renrasiga individer en gång i tiden. Vi vet alla hur det slutade.

Recension: Välviljans rasism, av Adam Cwejman

Välviljans rasism, av Adam Cwejman är en underbart tankeväckande bok. Men efter att ha läst den infinner sig känslan ”var detta allt”? Det är liksom som att halva boken saknas. Som när man ser en Hollywoodfilm utan att få veta hur det går för huvudrollsinnehavarna. Planeras det uppföljare måhända, Välviljans rasism del 2 och 3, kan man fråga?

Question mark
Marco Bellucci / Foter.com / CC BY

Jag har diskuterat mycket med folk som håller på med olika alternativterapeutiska ”självhjälps”-metoder. NLP, regressionsterapier, etc. I dessa kretsar finns det folk som fokuserar mycket på det här med att man ska tänka positivt, affirmationer, lära sig se det positiva i det som sker, sätta positiva mål, etc.

Det är i grunden bra metoder som fungerar, ingen tvekan om det. Problemet är att en del extrema självhjälpsförespråkare är inne på att man inte ska se bakåt alls. Inte fundera över vad som skett, vad som gick fel och varför. För då ältar man problem. Sånt ska man inte tänka på alls. Man ska tänka positivt. 

Å andra sidan finns det de som anser att man inte ska blicka framåt utan BARA gräva i det förflutna terapeutiskt sett. Det är liksom som om balans saknas.

Jag kom att tänka på det när jag läste Adam Cwejmans bok om ”Välviljans rasism”.

Adams bok saknar inte poänger. Att positivt särbehandla en grupp som utsatts för förtryck kan föra med sig problem, som kan bli riktigt farliga om man inte ser upp. Detta sker dels genom att man inte lägger fokus vid meriter och lämplighet utan vid ursprung och grupptillhörighet, vilket ofrånkomligt leder till att man diskriminerar vissa för att hjälpa andra och dels genom att det är lätt att man sätter en ”offerstämpel” på personer, som blir svår att ta bort.

Adam beskriver detta väl.

Det som saknas

Men när man talar om strukturell rasism och folks svårigheter att ta sig fram, vilket de menar KAN bero på rasism, så uppkommer frågan: om man inte är beredd att hjälpa till och lyfta fram en grupp som utsatts för förtryck, hur ska man då hjälpa individerna som kämpar för att göra sig sedda och hörda? Det som en person — som tillhör en grupp som utsatts för mycket diskriminering genom åren — ofta tänker på är nämligen inte bara ”tänk positivt” utan även ”hur ska jag kunna komma förbi de hinder som riktas mot mig för min grupptillhörighets skull på grund av bland annat fördomar”.

Detta berör Adam inte alls i sin bok. Och det förbryllar mig mycket. Jag har funderat på varför. Är det för att han vill provocera och skriva en bok utan att beröra det, eller anser han att problemet inte finns?

Eller är det bara för att han fallit i den debattmässiga fällan att välja sida av myntet, att antingen är man si eller så? Att myntet kan ha två sidor berör han inte.

Bokens framsida Cwejman avslutar sin bok med sina ”lösningar”. De två första lösningarna är att undvika positiv diskriminering (att lyfta fram den grupp som diskrimineras) och att de som drabbats av diskrimineringen ska undvika offermentaliteten. Det vill säga: tänk positivt. Individens inställning betyder allt, som han skriver.

Jag påminner mig om de små flickorna (och deras föräldrar) som var med i en idrottsförening i en by jag känner till. Flickorna var fler än pojkarna i idrottsföreningen och mammorna mer aktiva än papporna, ändå fanns ingen (!) kvinna i styrelsen och inga flickor fick göra nåt viktigt i föreningen. Det hjälpte liksom inte att flickorna och mammorna tänkte positivt. Man fick tvinga föreningen att MEDVETET införa en 50/50-regel för att de ens skulle se kvinnornas och flickornas betydelse.

Det kan hända att 50/50-lösningen var fel, som Adam antyder. Men även om den är fel kommer man inte ifrån att flickorna och kvinnorna hade reella problem att ta sig fram. De var nedtryckta i skorna.

Adam menar att den strukturella rasismen är överdriven i Sverige. Måhända är det så. Men varför denna polarisering? Det hade varit på sin plats att i alla fall beröra de problem, tankar och känslor — de som utsatts för strukturell rasism utsatts för (eller som de anser de varit utsatta för). Inga problematiseringar om vad det innebär att vara den som ”tänker positivt” i en miljö där man trycks ner i skorna institutionellt.

Om man undersöker frågan om strukturell rasism bör man vara mycket medveten om etnocentrism och att fördomar väldigt lätt präglar även undersökningar om det. Jag har sett många exempel på detta. Undersökningar från Sydstaterna i USA på 1960-talet som kom fram till att svarta inte strukturellt diskriminerades där, är nog det mest absurda exemplet. Det finns svenska exempel som man kan leta fram och peta i om man vill. Det mest absurda är nog när man inom SL undersökte om funktionshindrade kunder särbehandlades negativt. Svaret var nej. Vid samma tid fanns ingen (!) buss som kunde ta en elrullstol och ingen kunde ta sig in i en tunnelbanevagn på grund av stången mitt för ingången innanför dörrarna på de gamla tågvagnarna, och de stora höjdskillnaderna på perrongerna.

Tyvärr kan vi nog inte förvänta oss någon uppföljare på denna bok. Välviljans Rasism 2 kommer nog inte med de saknade kapitlen. Och det tycker jag är synd. Det är en bra bok som väcker många tankar. Men som lämnar en bitter eftersmak eftersom problem negligeras.

Tänk på vad du säger

Vi publicerar här ett gästinlägg av en avhoppad nationalist; Pernilla Marcos. En av teserna hon för fram är att det är fel när Svenskarnas Parti kallas nazistiskt. Det förtjänar ett svar. Några av oss i redaktionen för Motargument.se håller inte med.

hämtaSvP kommer ur Nationalsocialistisk front. D.v.s. det parti som kallade sig öppet nazistiskt, och bytte namn till Folkfronten (samma personer förekom i båda) som sedan blev SvP (samma personer). Tidningen Realistens föregångare hette Den Svenske Nationalsocialisten. Det där med det nazistiska arvet är en klar del av SvP:s arv.

Ett arv som de inte gjort sig av med. Man ser tydligt idéerna i deras nuvarande ideologi än idag även om SvP tonat ner det öppet nazistiska och kallar sig demokratiska. (Även Hitler kallade sig ibland demokratisk, dvs innan 1933.)

Nätsidan Realisten och SvP prisar för övrigt ofta och gärna gamla nazister, så även ur den synvinkeln är det inte helt fel att peka ut SvP som nazistiskt parti. ( Ett exempel av alla gäller dödsrunan efter Göran Oredsson. )

Så visst kan man kalla SvP nazistiskt. Det jag personligen motsätter mig är att man gör det utan att visa VARFÖR man kan kalla dem det.

/Torbjörn Jerlerup

************

Gästinlägg av Pernilla Marcos.

Under mina år som aktiv nationalist inom den nationella rörelsen kom jag att granska antirasisternas argument gång på gång. Debatterna på gator och torg var många och allt som oftast vann man även debatten. Det kanske låter konstigt i mångas öron. Hur kan en aktiv nazist som förespråkar väpnat motstånd jämte rasideologiska ideal vinna debatter mot demokratiska krafter? Anledningen var ganska enkel. I 9 av 10 fall framförde motståndaren floskler utan faktaunderlag. Ej heller hade man en nyanserad bild av vad jag som nationell aktivist faktiskt stod för. Vilket naturligtvis innebar att motståndaren inte kunde argumentera utifrån en falsk bild. Argumenterar man genom föreställningar istället för med fakta så kan man med enkelhet konstatera att debatten är förlorad innan dess att den har hunnit börja.

1nd
Valet 2010

Jag minns exempelvis en debatt vid valstugorna i Södertälje 2006 efter ett torgmöte. Tillsammans med en rad andra aktivister stod vi och delade ut propagandan.

Efter en stund kom en företrädare för Folkpartiet fram och ville avhysa oss från den allmänna platsen. Vi började argumentera emot och snabbt var debatten igång. Epitet som antidemokratiska, nazistiska och rasistiska flög genom luften.

Undertecknad lät folkpartisten häva ur sig det hen hade på hjärtat.

Därefter levererade jag motfrågorna: ”Hur kan du göra koppling mellan alla folks rätt till liv och nazismen?”, ”Finner du det inte löjligt att kalla Nationaldemokraterna för ett ickedemokratiskt parti när de i själva verket vill utöka demokratin enligt de grundläggande principerna kring direktdemokrati?”, ”Att förneka att etniska svenskar existerar är rasism för mig, men inte för dig, jag erkänner alla folkslag, men inte du, varför?”. Det tog inte många sekunder innan dess att folkpartisten var röd i ansiktet och bad mig dra åt helvete. Jag hade lyckats få hen ur balans. Att det dessutom skedde öppet på gatan var en bonus, för då kunde förbipasserande se hur ”mångkulturalisterna” agerar när de inte har svar på tal.

Strategin var väl beprövad redan innan debatten. Strategin är mer välutvecklad nu. Något som man kommer få se mycket av i valrörelsen 2014 då Svenskarnas Parti ska slå på stora trumman och försöka erövra tio kommunala mandat och 10 000 riksdagsröster. Ett inte helt orealistiskt mål om man fortsätter som man har gjort.

Den radikala nationalismen får ständigt nya sympatisörer.

Idag när jag blickar objektivt på kommentarsfälten, på sociala medier och på människors bloggar så märker hur tydlig radikaliseringen faktiskt är. Inte sedan 90-talet har stödet för den radikala nationalismen varit så här pass högt. Vilket naturligtvis även väcker motreaktioner i hela samhället. Motreaktioner är givetvis något positivt. Men frågan är på vilket sätt de framförs. Att jag kunde sitta och argumentera sönder i princip samtliga antirasistiska argument talar sitt tydliga språk. Den organiserade antirasismen oavsett ideologisk bakgrund måste bli bättre. Året är nämligen 2013. Vi lever i kommunikationsåldern numera. Genom några enkla knapptryck på en dator kan jag med enkelhet kontrollera om motståndaren faktiskt har rätt i sina påståenden. I grund och botten är det nationalisterna som är sina egna värsta motståndare. Detta ska vi tacka dem för. För en sak är säkert. Den argumentation som har förts mot dem under väldigt många år har varit misslyckad.

Jag förstår att människor egentligen bara vill väl. Men just därför måste man beskriva saker utifrån vad de verkligen är. När Svenskarnas Parti kallar sitt parti för nationalister så är de inte längre ett öppet nationalsocialistiskt parti. De är faktiskt ett nationalistiskt parti. Möjligen extremnationalister, antidemokrater och antisemitiska, men inte öppet nationalsocialistiska. Det kan tyckas vara en löjlig sak att peka på. Men vad varje antirasistisk debattör måste tänka på är att debatten mot rasisten spelar mindre roll. Det som spelar roll är alla de människor som tar del av debatten. Den du debatterar emot kommer antagligen inte sluta vara rasistisk. Men genom att vara saklig mot osaklighet, bestämt avfärda bloggar som verklig källhänvisning, genom att kalla saker för vad de är och inte för vad man anser dem vara, så kan man vinna debatten.

Ställ dem till svars för deras egna politik. För vad de vill uppnå och för vad deras politik leder till. Upprepa inte 90-talets floskler om att radikala nationalister kom från splittrade hem, var mobbade i skolan och hade svårt för teoretiska ämnen. För ärligt talat, det stämde inte då och det stämmer inte nu. Motargumenten får inte lov att vara ihåliga. För varje ihåligt argument utan eftertanke som skrivs ut så riskerar man att föda en sympatisör. Så ser verkligheten ut idag 2013.

Det kan svida med självkritik men det kan också vara nyttigt. Tänk på detta i framtiden. Lycka till med motargumenten.

Gästkrönika av Pernilla Marcos.

Allting är relativt

Big vs Small
macropoulos / Foter.com / CC BY-NC-ND

Storlek. Förhållande mellan ting. Proportioner. Perspektiv.

Varje bransch har sitt eget fackspråk. Så även fotografi. Jag ska berätta lite om hur fackspråket inom fotografi ser ut och fungerar, och hur man kan använda det för att öka sin egen förståelse och tolerans, samt i samtal med rasister. Jag kan inte garantera att en rasist kommer att förstå de liknelser och metaforer man kan använda sig av, men det är i alla fall värt ett försök.

Följande text är skriven med tanke på hur  en fotograf tänker och agerar, och hur olika element i en bild förhåller sig till varandra.

Perspektiv

Som fotograf väljer man alltid ett perspektiv ur vilket man avbildar sitt motiv. Vi kan förstå ordet perspektiv på flera sätt; dels det rent fysiska, dels ett tankemässigt/teoretiskt perspektiv.

En fotograf rör sig ofta omkring sitt objekt för att hitta det bästa perspektivet. Ibland kräver det att man kliver några centimeter åt höger eller vänster, höjer eller sänker kameran, eller kanske lägger sig på marken för att få det resultat man vill ha. Det gäller att redan innan man flyttar sig, kunna föreställa sig hur bilden ser ut genom kameran.

Utöver det fysiska perspektivet (det vi ser med ögonen) har vi även det teoretiska perspektivet. Beroende på objektet (ett träd visar inte samma sak som barnarbetare i Thailand) kan en fotograf också visa på en händelse ur olika tankemässiga perspektiv. Till exempel kan man fotografera något ur ett ekonomiskt, socialt, feministiskt, politiskt perspektiv, det finns olika sätt att fotografera manliga och kvinnliga ledargestalter… perspektiven är oändliga.

Användning

Det viktigaste att komma ihåg när det gäller perspektiv är att de finns. Att de är flera, och att inget av dem behöver vara mer rätt eller fel än det andra. För att få en större egen förståelse inför andras utgångspunkt i en debatt kan det vara bra att träna upp sin förmåga att se saker ur olika perspektiv. Faktum är att tillvägagångssättet är ungefär likadant, oavsett om det gäller ett fysiskt eller tankemässigt/abstrakt perspektiv. Som betraktare/funderare får man röra sig omkring objektet/den abstrakta tanken, och fundera över vad avsändaren vill att man ska se, alternativt hur man vill att en mottagare ska se.

Perspektivet leder vidare

Beroende på vilket perspektiv man ser något ur, skiljer sig sådant som olika tings storlek, förhållande till varandra, proportioner och så vidare.

Proportioner
Last day in Paris
danorbit. / Amazing Photos / CC BY-NC-ND

Som liten sade man ofta ”fågel, fisk eller mittemellan”. Ungefär så kan man tänka när det gäller somliga perspektiv i fotografi. Antingen fotograferar man ur ett högt perspektiv; alltså högt ovanifrån, eller så lägger man sig på marken och får ett så kallat grodperspektiv (likvärdigt med fiskperspektivet), eller så det ”normala” perspektivet – i normalhöjd. Fågel- och grod(fisk)perspektivet ger deformerade proportioner på objekt. Fotograferar vi en hel människa från hög höjd kan vi notera att dennes överkropp blir överdimensionerad och längre än benen. Lägger vi oss på marken och fotograferar samma person nedifrån, får denne väldigt långa och kraftiga ben och en kort överkropp med ett litet huvud.

Storlek

Prova själv att ställa två personer bredvid varandra, och därefter be den ena backa tio meter. Personen som står längst fram förefaller vara störst, även om det egentligen inte skiljer sig särdeles (om personerna inte är väldigt olika långa, förstås).

Användning

Proportioner och storlek ligger på olika sätt mycket nära varandra. När det gäller proportioner, så är det i samtal om exempelvis statistik rörande invandring, något som hela tiden måste ställas mot något annat. Ett ting (en siffra eller ett visst diagram) har inget eget värde, utan måste ställas mot och relatera till något annat för att få sitt värde. Detta värde kan skilja sig rejält åt, beroende på vem som tittar (det måste alltså inte handla om statistik) och lägger värdet därpå. Gällande storlek är alltings storlek relativt endast i jämförelse med något annat (jfr; Newfoundlandshund mot Jack Russelhund).

Elementens förhållande till varandra

Ett objekts storlek och proportioner skiljer sig alltså beroende på perspektiv. Finns flera bildelement med (till exempel en båt, en ö och en mängd vatten för båten och ön att flyta omkring i) förändras förhållandet mellan dessa beroende på vart man placerar objekten i bildytan. På detta sätt kan man förändra hela betydelsen i en bild. Ger man större plats åt ett bildelement uppfattas det som viktigare, liksom placeringen i bildytan har oerhört stor betydelse för hur en betraktare upplever bilden.

Användning

Här menar jag att man måste beskriva och diskutera en hel situation (hela bilden) och inte ta ett ting ur sitt sammanhang (zooma in på en detalj i bilden). Att ta något ur ett sammanhang gör det osammanhängande, och den som styr samtalet kan vända och vrida på detta ting efter eget behag. Det gör saker obegripliga och gör inte mycket annat än att förvirra motparten. Det gäller alltså att välja om man vill vara den som förvirrar eller om man vill bli förvirrad. Det går också att peka på hos sin meningsmotståndare; att denne enbart skapar förvirring med sina argument.

Tekniskt fackspråk

Som synes ligger det väldigt mycket tekniskt tänkande bakom fotografi. Vad det egentligen handlar om är förmågan att se saker. En fotograf tänker ofta i bilder, och ser bilder överallt i sin omgivning. Som fotograf är man tvungen att lära sig att se världen genom olika glasögon, för att utveckla sitt bildspråk och personliga uttryck. Kameran är endast ett hjälpmedel.

Språket som används inom fotografi samt bildanalys (både av fotografer och konstvetare) är rikt på tekniska termer som går att relatera till många olika saker, inte enbart inom den konstnärliga världen. Man kan säga att det är metaforer som förklarar ett visst fenomen; fenomen som finns på många ställen, beskrivet med olika ord.

Allting är relativt

Vid det här laget torde det vara uppenbart att för en fotograf är ingenting statiskt. Inte heller för den som betraktar ett fotografi. Uttrycket ”det beror på” är högst applicerbart på fotografi och konst/humaniora överlag. Allting är relativt; det beror på hur vi väljer att se något. Ur vilket perspektiv vi väljer att se det. Det man bör vara medveten om är att inget perspektiv nödvändigtvis är med sanningen överensstämmande. Alla perspektiv äger någon form av värdering; vi tycker att det är fint, fult, otäckt, vackert, skrämmande, lugnande, spännande, utvecklande… varje betraktare bär med sig sina egna upplevelser, sina erfarenheter och sin egen person till sitt sätt att betrakta sin omvärld.

Användbarhet

Min förhoppning är att jag ska ha gett dig verktyg att dels förstå hur och varför vi tänker och ser världen på olika sätt, liksom att ingenting med nödvändighet är rätt eller fel. Det är ok att tvivla, att vara osäker, både på det man själv tror och det andra tror och försöker övertyga en om.

abhiomkar / Foter.com / CC BY-NC-ND

Att delta i en debatt handlar om att ge och ta. Det innebär att se och erkänna att motparten kanske har någonting som är ”rätt” eller ”sant” i det den säger. Det betyder dock inte att man måste ha samma åsikt om eventuella lösningar på ett problem, men det är ett sätt att ge som i det långa loppet förhoppningsvis kan få motparten att ge någonting tillbaka. Om inte annat kan det ge en själv ett visst lugn av medvetenheten om att ingen har ”rätt” eller ”fel”, och att det inte handlar om en tävling man måste vinna. Det handlar mer om att förstå och tolerera att andra människor fungerar och drivs av andra saker än en själv, och att värderingar omkring frågor som idag är väldigt heta; nämligen tolerans (som för övrigt kan se väldigt olika ut hos människor), invandringspolitik, migration, kan skilja sig rejält, men att det inte betyder att vare sig du eller din debattpartner är ointelligenta, sjuka i huvudet, fördomsfulla eller vad annat i epitetsväg som kastas mellan lägren.

Dessutom, om man vill vara lite elak, så kan det ju vara roligt att tvinga sin meningsmotståndare att tänka efter, att kräva mer än statistik och källor på allt som sägs.

För hur som haver; åtminstone är min egen personliga åsikt att migrationspolitik och invandringsdebatten handlar mindre om ekonomi och mer om ideologi och människosyn.

Vita privilegier, myter och verklighet

Gästkrönika av Saladin

Innan någon spricker av ett eller annat skäl – nej, detta inlägg syftar inte till att motsäga att det skulle finnas ett vitt privilegium. Det är allmänt känt att om man kommer från vissa delar av världen och har en viss etnisk bakgrund så åtnjuter man – i vissa sammanhang – trovärdighet, yrkes- och livsförmåner som andra av annan härkomst inte gör. Från att ha varit en idé som beskrev vinstlottsdragarens sits i grav vardagsrasism när den var som värst, apartheid, har uttrycket numera utvidgats till att användas för att benämna flertalet samhällsproblem på flera plan, framförallt i västvärlden. I och med att samhällen kan ses som en kropp, med flera samverkande och nätverkande organ och funktioner, är det inte sällan så att problem på en plats ger upphov till symtom och manifestationer på flera platser.

Toki, my new Himstedt
MiriamBJDolls / Foter.com / CC BY-NC-ND

Vardagsrasismen är i min åsikt en sådan åkomma som skapar multipla och stora krusningar/vågor på samhällsvattnet. Samtidigt är begreppet inte så pass löst sittande med sin historiska förankring att det kan implementeras efter smak och tycke utan några om och men. Nuförtiden ter det sig lika rimligt bland en del antirasister att koppla ihop det vita privilegiet med slängd arbetsansökan p.g.a. namnet Fatima som med att inte ha kommit in på Handels när man egentligen hade kassa betyg. I sådana fall blir användandet en ogenomtänkt semantisk import av ett historiskt förankrat begrepp och man spränger in det i kontext där det inte är helt oproblematiskt. När detta inlägg inte kan ta sig an den stora diskussionen med globala aspekter på det vita privilegiet kan man utan tvekan grubbla över det under svenska förhållanden. I ett Sverige där ideologiska fallenheter delar upp land och rike i potentiella småemirater vågar jag påstå att manifestationen av vita privilegiet fått törnar av skakande karaktär.

Jag tycker mig se ett visst vitt privilegium som är kopplat till etnicitet/hudfärg, men även ett visst ”vitt” privilegium som är ett sociopolitiskt tillstånd. Dessa kan finnas samtidigt eller visa sig separata utan nödvändigt behov av överlappning. I det senare privilegiet är man given rang utifrån ett sociopolitiskt sammanhang och den privilegierade behöver definitivt inte sin hudfärg för att vara ”vit”. ”Vitheten” ligger i den ikonisering som följer när personen har de ”vita” rena åsikterna och politiska böjelserna i kontexten. Här är privilegiet i händerna på den som har massornas uppmärksamhet och kan orera med förmånen att ifrågasättas betydligt mindre och senare än andra. Det är en medveten favorisering med att ha fördelen av de dubbla måttstockarna. Och det är när det första privilegiets position finns tillsammans med den andra formen av privilegium — VITT privilegium (kombinationen kommer att skrivas med versaler) — som farorna börja blixtra extra mycket i kanterna. Inom antirasismen finns detta, och det skrämmer mig.

I regel verkar det medfölja vitheten/”vitheten” ett sanningsmonopol över tillvaron. Förmånen att definiera, verifiera och falsifiera det objektiva, rätten att fastslå sanningar och falskheter. Det brukar skämtas att folk med vitt privilegium inte ser rasism eftersom de själva inte drabbas. Men detta är ett påstående med modifikation, då detta är lika förankrat hos den vite/”vite”/VITE som hos den som har något av privilegierna men som menar sig kritisera det med ett utifrån-perspektiv. Med andra ord — det kanske krävs en med vitt/”vitt”/VITT privilegium att se och erkänna det vita privilegiets form och bredd, men då är man själv i en lika starkt privilegierad sits. Här har antirasistiska rörelsen i Sverige devierat. När rörelsen består av både etniska svenskar och svenskar med utländskt ursprung så omhuldas den av ett tjockt täcke med ”vithet”, och man pekar självsäkert och gärna på vitt privilegium som förklaring till rasismens överlevnad. I detta görs det inte sällan anspråk på att — just — omdefiniera vad som är/inte är rasism, oftast med argument som inte är bättre än opponents anspråk.

blue hair
merwing✿little dear / Foter.com / CC BY-NC-ND

I det uppskruvade och högt tempererade debattklimatet börjar denna konfliktartade syn bli alltmer problematisk med breda konsekvenser. Att stödet för hatiska politiska partier och organisationer ökar är en inte helt osannolik sådan konsekvens då debattklimatet handlar lika mycket om tal som om agerande ute i samhället. Här är det vita/”vita”/VITA privilegiet också självtalande i de risker som folk tar. Det är utan tvekan ett underförstått privilegium att veta att vad som än händer, vilka konsekvenser ens agerande än får, så kommer man i egenskap av vit/”vit”/VIT alltid klara sig bättre än alla andra. Därmed kan man töja och passera gränser, man kan provocera, skruva upp och attackera eftersom någonstans i en finns det en trygghet att när räkningen kommer så är det oftast andra som betalar det mesta av priset.

Det är lika illasittande att förankra konceptet med samhällsprivilegium i hudfärgen helt och hållet som att förneka att även ”vita” kan ha, och missbruka, privilegium. När problem finns så är de aggregerade och slår till med kraft för flera. Det är min klara uppfattning i dagens Sverige att när antirasisten verkligen betraktat sig själv utifrån och insett sitt eget privilegium som antirasismen kan börja förändra av egen ansträngning. För bakom varje misslyckad antirasistisk rörelse finns ett vitt, ”vitt” eller VITT okonfronterat privilegium.

Bildkälla