Recension: Välviljans rasism, av Adam Cwejman

Välviljans rasism, av Adam Cwejman är en underbart tankeväckande bok. Men efter att ha läst den infinner sig känslan ”var detta allt”? Det är liksom som att halva boken saknas. Som när man ser en Hollywoodfilm utan att få veta hur det går för huvudrollsinnehavarna. Planeras det uppföljare måhända, Välviljans rasism del 2 och 3, kan man fråga?

Question mark
Marco Bellucci / Foter.com / CC BY

Jag har diskuterat mycket med folk som håller på med olika alternativterapeutiska ”självhjälps”-metoder. NLP, regressionsterapier, etc. I dessa kretsar finns det folk som fokuserar mycket på det här med att man ska tänka positivt, affirmationer, lära sig se det positiva i det som sker, sätta positiva mål, etc.

Det är i grunden bra metoder som fungerar, ingen tvekan om det. Problemet är att en del extrema självhjälpsförespråkare är inne på att man inte ska se bakåt alls. Inte fundera över vad som skett, vad som gick fel och varför. För då ältar man problem. Sånt ska man inte tänka på alls. Man ska tänka positivt. 

Å andra sidan finns det de som anser att man inte ska blicka framåt utan BARA gräva i det förflutna terapeutiskt sett. Det är liksom som om balans saknas.

Jag kom att tänka på det när jag läste Adam Cwejmans bok om ”Välviljans rasism”.

Adams bok saknar inte poänger. Att positivt särbehandla en grupp som utsatts för förtryck kan föra med sig problem, som kan bli riktigt farliga om man inte ser upp. Detta sker dels genom att man inte lägger fokus vid meriter och lämplighet utan vid ursprung och grupptillhörighet, vilket ofrånkomligt leder till att man diskriminerar vissa för att hjälpa andra och dels genom att det är lätt att man sätter en ”offerstämpel” på personer, som blir svår att ta bort.

Adam beskriver detta väl.

Det som saknas

Men när man talar om strukturell rasism och folks svårigheter att ta sig fram, vilket de menar KAN bero på rasism, så uppkommer frågan: om man inte är beredd att hjälpa till och lyfta fram en grupp som utsatts för förtryck, hur ska man då hjälpa individerna som kämpar för att göra sig sedda och hörda? Det som en person — som tillhör en grupp som utsatts för mycket diskriminering genom åren — ofta tänker på är nämligen inte bara ”tänk positivt” utan även ”hur ska jag kunna komma förbi de hinder som riktas mot mig för min grupptillhörighets skull på grund av bland annat fördomar”.

Detta berör Adam inte alls i sin bok. Och det förbryllar mig mycket. Jag har funderat på varför. Är det för att han vill provocera och skriva en bok utan att beröra det, eller anser han att problemet inte finns?

Eller är det bara för att han fallit i den debattmässiga fällan att välja sida av myntet, att antingen är man si eller så? Att myntet kan ha två sidor berör han inte.

Bokens framsida Cwejman avslutar sin bok med sina ”lösningar”. De två första lösningarna är att undvika positiv diskriminering (att lyfta fram den grupp som diskrimineras) och att de som drabbats av diskrimineringen ska undvika offermentaliteten. Det vill säga: tänk positivt. Individens inställning betyder allt, som han skriver.

Jag påminner mig om de små flickorna (och deras föräldrar) som var med i en idrottsförening i en by jag känner till. Flickorna var fler än pojkarna i idrottsföreningen och mammorna mer aktiva än papporna, ändå fanns ingen (!) kvinna i styrelsen och inga flickor fick göra nåt viktigt i föreningen. Det hjälpte liksom inte att flickorna och mammorna tänkte positivt. Man fick tvinga föreningen att MEDVETET införa en 50/50-regel för att de ens skulle se kvinnornas och flickornas betydelse.

Det kan hända att 50/50-lösningen var fel, som Adam antyder. Men även om den är fel kommer man inte ifrån att flickorna och kvinnorna hade reella problem att ta sig fram. De var nedtryckta i skorna.

Adam menar att den strukturella rasismen är överdriven i Sverige. Måhända är det så. Men varför denna polarisering? Det hade varit på sin plats att i alla fall beröra de problem, tankar och känslor — de som utsatts för strukturell rasism utsatts för (eller som de anser de varit utsatta för). Inga problematiseringar om vad det innebär att vara den som ”tänker positivt” i en miljö där man trycks ner i skorna institutionellt.

Om man undersöker frågan om strukturell rasism bör man vara mycket medveten om etnocentrism och att fördomar väldigt lätt präglar även undersökningar om det. Jag har sett många exempel på detta. Undersökningar från Sydstaterna i USA på 1960-talet som kom fram till att svarta inte strukturellt diskriminerades där, är nog det mest absurda exemplet. Det finns svenska exempel som man kan leta fram och peta i om man vill. Det mest absurda är nog när man inom SL undersökte om funktionshindrade kunder särbehandlades negativt. Svaret var nej. Vid samma tid fanns ingen (!) buss som kunde ta en elrullstol och ingen kunde ta sig in i en tunnelbanevagn på grund av stången mitt för ingången innanför dörrarna på de gamla tågvagnarna, och de stora höjdskillnaderna på perrongerna.

Tyvärr kan vi nog inte förvänta oss någon uppföljare på denna bok. Välviljans Rasism 2 kommer nog inte med de saknade kapitlen. Och det tycker jag är synd. Det är en bra bok som väcker många tankar. Men som lämnar en bitter eftersmak eftersom problem negligeras.