SVT rapporterade i veckan att dagersättningen för flyktingar är på samma låga nivå idag som för 20 år sen. 19 kronor per vuxen, 12 per barn per dag. Det för med sig konsekvenser, vilket SVT visar:
— Vi försöker få sjukvård för vår lilla dotter, hon mår inte bra. Hon har blivit undersökt, vi tog henne till sjukhuset, men några mediciner kan jag inte köpa. Vi har inga pengar att köpa medicin för, säger Muhammed Rashwani.
Frågan är om vi alls lärt oss något av flyktingmottagandet på 80- och 90-talet? Minns ni hur det var då? Då hade man handläggningstider på upp till tre eller fyra år och flyktingar fick inte arbeta under den tiden. Samtidigt hade de en usel ersättning (fast högre än idag) och isolerades i stugor mitt ute i skogen, utan kontakt med omvärlden. Sen förundrades en del över att det skapade problem bland de som isolerades?!
Idag är det lite enklare att skaffa jobb (arbetslinjen, ni vet? som S drev fram till 2006 och Alliansen kopierade av S). Men dagersättningen är usel och flyktingar isoleras fortfarande ofta på campingar och gamla hotell mitt ute i ödemarken. Om man vill handla, eller träffa andra människor kostar en bussresa kanske lika mycket som tre eller fyra dagsinkomster.
Daniela bor på en camping på Öland där maten inte ingår i boendet. Som ensamstående vuxen får hon ett matbidrag på 47 kronor per dag, de äldsta barnen får 31 kronor var.— Det räcker inte alltid till, säger Daniela som berättar att hon har långt till affären och behöver använda en hel del av sin ersättning till busspengar för att åka och handla.
Familjens yngsta barn, som i likhet med alla barn från och med nummer tre i barnaskaran har halverad ersättning när det gäller beloppet för övriga levnadsomkostnader, får 6 kronor om dagen som ska räcka till exempelvis blöjor.
Sen förundras en del över att det ibland är stökigt och bråk på flyktingförläggningar?! Tacka fan för det! Man behöver inte precis vara ett geni för att förstå att systemet som vi har för att ta emot flyktingar faktiskt SKAPAR problem.
Höj dagersättningen för flyktingar, och för guds skull, ge dem någon form av klippkort för gratis resor med kollektivtrafiken om de isolerats på nån camping i ödemarken!
Då och då kommer politiska utspel och förslag från framstående svenska politiker som ställer allas likhet inför lagen i blickpunkten.Eller förslag som åtminstone borde ställa frågan allas likhet inför lagen i blickpunkten.
Tidigare integrationsminister och segregationsminister Nyamko Sabuni föreslog att kvinnor som flyttar till Sverige med barn inte skall ha samma rätt till föräldraförsäkring.
Sverige har via artikel 23 & 24 i flyktingkonventionen förbundit sig att tillerkänna flyktingar samma behandling som statens egna medborgare beträffande socialförsäkring, moderskap och familjeförsörjningsskyldighet, liksom varje annan situation som täcks av socialförsäkringarna. Att det således strider mot de mänskliga rättigheterna blev en parentes i debatten. Men vi hoppar vidare.
Socialdemokraternas ”starke man” i Malmö, urpsrungligen flyktinginvandrare från Estland, utnyttjade sin rätt att bosätta sig i Malmö. Han har tillsammans med flera andra lokalpolitiker i Malmö velat förbjuda flyktinginvandrare rätten att bosätta sig var de vill (förutsatt att bostad skaffas på egen hand). Förslaget stöddes av flertalet lokala avdelningar av våra riksdagspartier. Även Sverigedemokraterna.
Den Europeiska konventionen om de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna är jämställd med svensk grundlag. Artikel 2, punkt i tilläggsprotokoll 2 i konventionen, under rubriken ”Frihet att röra sig”, anger:
Var och en som lagligen befinner sig inom en stats territorium har rätt att fritt röra sig där och att fritt välja sin bosättningsort.
Att det således strider mot de mänskliga rättigheterna blev en parentes i debatten. Men vi hoppar vidare.
Även stora delar av Sverigedemokraternas politiska förslag och program bryter systematiskt mot allas likhet inför lagen och de mänskliga rättigheterna. Jag avstår från att ge exempel i denna artikel.
För de som haft tålamod nog att läsa min text men samtidigt irriterats över att jag nämnt mänskliga rättigheter och även implicit allas likhet inför lagen, vill jag tacka för er uppmärksamhet.
Jag vill nu gå in på likhet inför lagen för en annan grupp som inte alltid omfattas av den. En likhet inför lagen som av vissa kanske inte ses som lika viktig som likhet inför lagen hos andra grupper:
…Nämligen etniska svenskar
Författaren till denna artikel kallades under en veckas tid för ”The Swedish Chef in the Muppet Show” av en utländsk vän, efter att ha serverat grillade tigerräkor som av misstag smaksats med tändvätska. Maträtten förorsakade två dagars svåra magsmärtor. Hets mot folkgrupp?
Sverigedemokraterna tog upp den viktiga frågan om likhet införlagen i sin partimotion 2012/13:Ju 397. Riksdagens motionärer var Mattias Karlsson (SD) och Erik Almqvist (SD). Motionärerna hävdade i sin motion att:
Uppfattningen att alla medborgare skall vara lika inför lagen och att ingen skall behöva utstå diskriminering på grund av sin börd eller etniska tillhörighet är en allmänt erkänd princip i den svenska samhällsdebatten.
Motionärernas påstående var riktigt, men samtidigt en kraftig underdrift. Allas likhet inför lagen är garanterad i svensk grundlag och en del av de mänskliga rättigheterna. 1 kap. 9 § regeringsformen stadgar att:
domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.
Rättfärdigheten i Sverigedemokraternas motion om att inkludera svenskar som en grupp vilken skall omfattas av hets mot folkgrupp, exemplifierades i motionen av hur Justitiekanslern i sitt beslut Dnr 3217-03-30, fattat år 2003, beslutade att inte vidta åtgärd med anledning av en anmälan av en tidningsinsändare, publicerad i tidningen Mitt i Södermalm.
Insändaren hade rubriken ”Ursvenskar de mest enfaldiga jag mött”. I insändaren stod bland annat att ”ursvenskar är de mest tråkiga, enfaldiga, elaka och korkade människor som jag har träffat”. Justitiekanslerns beslut motiverades med:
Syftet vid tillkomsten av lagen om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Det fallet att någon uttrycker kritik mot svenskar torde inte ha varit avsett att träffas av stadgandet.
Om vi för enkelhetens skull utgår ifrån att Justitieombudsmannens bedömning av det ursprungliga syftet med kriminaliseringen av hets mot folkgrupp, finns det då möjlighet att tolka lagens definition bredare (mer extensivt), med tanke på hur svensk grundlag stadgar allas likhet inför lagen?
Låt oss som svar anta att Justitiekanslern fortfarande inte kan beakta likhet inför lagen på så sätt att alla definierbara grupper skall omfattas av hets mot folkgrupp. Kan det finnas skäl till att se över lagstiftningen?
Det var det Sverigedemokraterna tyckte och föreslog i sin motion. Det tyckte emellertid inte riksdagens justitieutskott, som i sitt betänkande 2012/13 JuU10 motiverade Justitieutskottets beslut såhär:
Enligt utskottets uppfattning torde det stå klart att brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp omfattar de situationer som efterfrågas i motionerna 2011/12:Ju387 (SD) och 2012/13:397 (SD). Något tillkännagivande till regeringen om att bestämmelsen om hets mot folkgrupp bör ses över är därför inte nödvändigt. Motionerna bör avslås.
Men vänta nu?
Sverigedemokraternas motioner efterlyste en översyn av brottsbalken på grund av att svenskar inte omfattas av brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp, eftersom Justitiekanslern bedömt att svenskar inte omfattas av brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp, samtidigt som riksdagens justitieutskott anser att brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp ommfattar de ”situationer” som Sverigedemokraterna påtalar.
Hänger ni med? Nej inte jag heller. Sverigedemokraterna vill lösa en brist i lagstiftningen som Justitiekanslern säger existerar, men som justitieutskottet säger inte existerar.
En bortförklaring av vår lagstiftande församling Sveriges Riksdag? Och frågan om allas likhet inför lagen och mänskliga rättigheter ignoreras.
Och för övrigt, vilken betydelse har det att enbart ”minoriteter” skyddas? Den minoritet av Sveriges befolkning som kvinnorna utgör är särskilt skyddade genom en rad lagar inom straffrätt och civilrätt. Såsom kvinnofridsbrott och diskrimineringslagen.
Vid sidan av att kvinnor egentligen inte är en minoritet av Sveriges befolkning, utan en majoritet.
I USA infördes en rad federala och delstatliga lagar för att skydda människor, inte minst svarta människor mot omfattande tillika systematisk diskriminering. Svarta människor utgör en minoritet i USA. Samtidigt utsattes de i synnerhet för diskriminering och hets i den amerikanska delstaten Mississippi, där svarta utgör en majoritet.
Spelar minoritets- respektive majoritetsförhållandena någon roll?
Den svarta minoriteten i Sydafrika utsattes för en omfattande hets och annan systematisk diskriminering. Fast egentligen var och är svarta människor i Sydafrika en majoritet.
Spelar minoritets- respektive majoritetsförhållandena någon roll?
Är det inte såsom Sverigedemokraterna anför just allas likhet inför lagen som är det väsentliga i alla sammanhang? Precis som i andra sammanhang jag nämnt i artikeln spelar allas rätt till sina mänskliga rättigheter ingen roll i större politisk debatt och till synes inte ens när riksdagen behandlat en riksdagsmotion av Sverigedemokraterna.
Politiska företrädare för andra riksdagspartier kommer med förslag som skulle inkräkta på de mänskliga rättigheterna för människor som invandrar till Sverige. Politiska företrädare för andra riksdagspartier i Riksdagens Justieutskott ignorerar Sverigedemokraternas försök att upprätthålla mänskliga rättigheter i alla sammanhang, även för svenskar.
Hyckleriet och dubbelmoralen har i det närmaste blivit total. Det är också något som verkar få allt fler väljare att inse. Hur skall sverigedemokraterna med trovärdighet kunna kritiseras för att vilja bryta mot de mänskliga rättigheterna och allas likhet inför lagen, när andra partier agerar på samma sätt?
Om alla vi som bor i Sverige, oavsett vilken eller vilka etniska, kulturella eller religiösa grupper vi tillhör, oavsett var i Sverige vi bor, oavsett vilka partier vi stödjer eller ogillar, måste gemensamt värna för varandras likhet inför lagen. Mänskliga rättigheter kränks hos os alla om de kränks gentemot någon av oss.
Om vi anser att Sverige är bundet av de deklarationer och konventioner om mänskliga lagar som vårt land förbundit sig att följa, måste vi också mena det på allvar. Det menar vi bara på allvar om vi menar det i alla lägen. Jämnt. För alla. Alltid.
Det är dags att vi även ger svenskar, det folk vi tillhör, även omfattas av det lagliga skyddet från hån och skymfningar på grund av sin etnicitet.
Låt lagen om hets mot folkgrupp ändras så att den även omfattar svenskar.
I en partiledarutfrågning i TV4 Nyhetsmorgon inför valet 2010 utfrågades Jimmie Åkesson bland annat om uttalanden från hans parti om att leasa platser i ryska fängelser.
Hans inledande svar på frågan var att det kunde ses som ”lite skoj men visst man kan se det lite allvarligt också”.
När Jimmie Åkesson pressades av reportrarna huruvida han menade allvar svarade han slutligen:
”Men visst, det är klart att vi skulle kunna leasa fängelseplatser utomlands också om vi saknar plats.”
SD:s politiska uttalande har sedan dess hängt i luften. Främst är det SD som fokuserat sig på praktiska frågor som platsbrist inom svensk kriminalvård. Kritikerna har mest lämnat ospecifika åsikter om att förslaget är dåligt.
Men handlar dessa förslag (som får ses som unika för ett svenskt riksdagsparti i svensk politisk demokratisk historia) verkligen om huruvida SD:s förslag är ”bra” eller ”dåligt”?
Det är relativt dyrt att hålla fångar inlåsta. Ett tänkbart förslag är att låta polisens Nationella Insatsstyrka rusa in i fängelserna med skarpladdade automatkarbiner och summariskt meja ner de intagna. Eller skall vi ha lite mer nyans och endast låta polisen skjuta ner livstidsdömda. Intagna dömda för våldtäkt och sexualbrott mot barn också?
Polisiära förundersökningar är dyra. Är det kanske dags att polisen sätter ett tak på hur många mordutredningar som behöver göras per år?
Socialförsäkringssystemen i Sverige är dyra. Kan det vara på sin plats att införa ett lotteri för hur många som skall beviljas sjukpenning per år?
Diskussionen kring sådana frågor borde aldrig vara föremål för diskussioner kring om mina hypotetiska förslag ovan är ”bra” eller ”dåliga”.
De ska framförallt kritiseras för att de är olagliga. Det är förslag som skulle vara olagliga om så 100 % av Sveriges riksdag godkände dem. Olagliga om så Lagrådet inte hade något att erinra och olagligt om samtliga domstolar och svenska myndigheter lojalt tillämpade sådana förslag omsatta i lagändringar.
Olagliga därför att de skulle strida mot de mänskliga rättigheterna.
Mina slutsatser kan tyckas uppenbara men uppenbarligen har de inte varit uppenbara när SD:s tal om att leasa fängelser kommit på tal.
2 kap. 7 § regeringsformen som utgör svensk grundlag, stadgar att ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket.
Artikel 9 i Förenta Nationernas deklaration om de universella mänskliga rättigheterna stadgar att ingen godtyckligt får landsförvisas.
Att med tvång placera svenska medborgare i exempelvis ryska fängelser skulle således strida dels mot grundlag och dels mot de mänskliga rättigheterna.
Om detta har inte sagts ett ord. Tanken tycks ej ha föresvävat journalister, anhängare av förslaget, dess kritiker och den viktiga frågan som uppstår är: hur stor är kunskapen om SD:s konsekvent människorättsfientliga politik?
Svingande med järnrör och förolämpande skällsord är något som går att titta på, lyssna på och därmed förstå i samma sekund som de svingas och uttalas. Frågan är hur ofta svenska journalister anser sig kunna ha tid att begrunda, ta reda på och uttrycka de mer övergripande konsekvenserna av SD:s människorättsfientliga politik?
Det räcker med en lungt och sansat talande partiledare i nyheternas morgonprogram för att politiska förslag om fängelser i Ryssland mest skall leda till lite fnysningar och lite korta frågor om SD menar allvar.
Men allvaret i förslag i sig inses inte förrän svenska fångar börjar fösas in i flygplan på väg till sibiriska fångläger. Det är först då som de konkreta bilderna och slutligen dess konsekvenser börjar fastna på tillräckligt många reportrars och nyhetsredaktörers näthinnor.
Och hur ligger det till med de mänskliga rättigheterna i den dagliga tillämpningen av frihetsberövade människor på svenska fängelser i förhållanden, jämfört med fängelser i Ryssland?
1 kap. 4 § fängelselagen (2010:610) stadgar:
”4 § Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.”
Ett kortare nyhetsinslag från Voice of America visar en omfattande och systematisk misshandel av fångar i ryska fängelser. En del av filmerna skapas och visas för nyintagna fångar i syfte att visa vad som gäller.
SD:s givna svar skulle kunna bli att de inte skulle skicka fångar till fängelser där övergrepp sker. Men hur har de tänkt sig att kunna garantera en sådan sak? För svenska myndigheter har ingen jurisdiktion över utländska fängelser. Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, svensk polis, Kriminalvårdens disciplinära myndigheter, Statens Personalansvarsnämnd, svenska domstolar och svenska åklagare kan inte granska, utreda eller beivra ev. övergrepp i ryska fängelser.
Det är inget svårt att konstatera.
Vilka instanser har det riksdagspartiet tänkt skall kunna garantera kriminalvårdens respekt för de intagnas människovärde, enligt 1 kap. 4 § fängelselagen?
Det var därför som en stor del av alla erfarna och intelligenta reportrar påpekade dessa problem med sverigedemokraternas politik, efter partiets framlagda idéer om svenska fångar i ryska fängelser.
Förutom att de inte riktigt gjorde det så att svenska lyssnarna förstod innebörden.
Reportrarna har endast återgivit Jimmie Åkessons uttalanden, samt frågat om han skojat eller menat allvar med att hyra ryska fängelser.
Sverigedemokraterna vill i någon form göra ”svenskfientlighet” till ett brott. Förslaget kan diskuteras i sig, likväl som partiets önskan att låta svenskar kunna bli brottsoffer för hets mot folkgrupp. Något jag personligen stödjer.
Med en oprecis definition av ”svenskfientlighet” som brott finns en överhängande risk att brottet istället får en bred användnng som allt mer kan användas för fängslande av politisk opposition. Det har skett tidigare i europeiska länder. Det sker i dagens Europa, bland annat i Vitryssland. Det håller på att ske i ytterligare andra europeiska länder. Kan det tänkas ske i ett Sverige styrt av en regering och riksdag kontrollerad av sverigedemokraterna?
Men nästa fråga som rimligen kan ställas, är hur en svensk kriminalpolitik (styrd av Sverigedemokraterna) skulle kunna utdöma fängelse för en hittills odefinierad brottsrubricering av ”svenskfientlighet” kombinerad med ryska fängelser som väntar på att ta emot fångar dömda för ”svenskfientlighet”.
Är det långsökt att tänka sig att även politiska fångar skulle deporteras till ryska fängelser bortom kontroll av svenska myndigheter?
Tills vi får klara svar från sverigedemokraterna gällande hur de tänker anpassa sin kriminalvårdspolitik och sin reformering av yttrandrefrihetsbrott i linje med de mänskliga rättigheterna finns risken för en skrämmande framtid.
En framtid med Jimmie Åkessons Gulagläger.
Tänker svenska journalister ställa sig själva den frågan? Tänker de ställa frågor till sverigedemokraterna kring om sverigedemokraternas politik är förenlig med mänskliga rättigheter?
För ytterligare information om situationen i ryska fängelser hänvisas till länkarna nedan:
Vi här på Motargument får rätt ofta gliringar och funderingar omkring vilka som avlönar oss. Det är tydligen väldigt svårt att förstå att en sådan här blogg är alldeles gratis att driva och att vi är en samling personer som skriver på ideell basis. Är man engagerad och motiverad så behöver man inte vara avlönad för att driva en blogg.
Jag har genom diskussioner på Twitter förstått att många tror att driva en blogg är som att ge ut en tidning. Så är det ju inte, för att få ge ut en tidning måste man ha en ansvarig utgivare. Det är därför Avpixlat är en blogg, inte en tidning. Ingen ansvarig utgivare.
Jag har också blivit upplyst om att Avpixlat måste be sina trogna läsare om donationer för att kunna driva bloggen. Just det fick mig att börja fundera. Bortsett från frikyrkovibben man direkt får, att församlingen förväntas ge sitt tionde till kyrkan, så kan man fundera på hur mycket Avpixlat egentligen behöver för att hålla skutan flytande.
Avpixlat skriver på sidan ”Donationer” så här:
Avpixlat växer så det knakar, och att driva sajten blir för varje dag som går förenat med allt högre löpande kostnader, och tar dessutom allt mer tid och arbete i anspråk.
Vi tar därför tacksamt emot alla donationer som våra läsare kan avvara. Varje bidrag är välkommet, stort som litet, och pengarna går naturligtvis oavkortat till att hålla igång, utveckla och förbättra verksamheten.
Nu kommer jag att spekulera kring den här frågan. Jag har ingen insideinformation, ingen liten fågel som har viskat i mitt öra eller så. Grunden till mina funderingar finns öppet på nätet.
Avpixlat har runt 12000 läsare i månaden. Jag skulle tro att två tredjedelar består av media, antirasister och en del poliser som vill hålla koll på vad SD-sympatisörerna sysslar med.
Så vi kan säga att det är ca 4000 personer som läser Avpixlat, som är trogna SD-anhängare.
På Avpixlat kan man bli månadsdonerare och bidraga med allt från 50 kr/mån till 500 kronor i månaden.
Säg nu att tretusen av de trogna läsarna donerar i genomsnitt 200 kronor var i månaden så blir det en summa på 600 000 kronor i månaden.
Jaha, kan man tänka, men de måste ju betala servern i U.S.A. som man använder för att inte kunna ställas till svars för vad man skriver på bloggen.
Den här servern är jättedyr. Max 1000 kronor i månaden. Så då är det 599 000 kvar. I månaden.
Man behöver inte ha några lokalkostnader, då allt snudd på kan skötas via en Iphone. Medarbetarna är inte anställda på Avpixlat. Eftersom Avpixlat inte är registrerat som företag, organisation eller stiftelse så finns det inga anställda som ska ha lön. Däremot är domännamnet avpixlat.info registrerat hos ett kanadensiskt anonymiseringsföretag kallat silentregister.com.
Man får väl ta med i beräkningen att själva transaktionerna kanske kostar en del också.
Först kommer de in på kontot som Kent Ekeroth står för och sen ska en liten del till webhotellet och servern, men sen då? Det rör sig ju om betydande summor. I runda slängar 6.000.000 kronor per år.
Det kostar inte 500 – 600.000 i månaden att driva en blogg.
När det gäller obskyra frikyrkor så visar det sig rätt ofta att Tiondet går till att bekosta pastorernas dyra leverne. De har gärna fina bilar och hus m.m. Nu är det tydligen inte så i fallet med t.ex. talespersonen och Avpixlats ansikte utåt Mats Dagerlind, den stackaren verkar i det närmaste utblottad. Om man ska göra en gissning så går pengarna till SDs partikassa. Är det därför SD på samma sätt som Moderaterna inte vill behöva redovisa privata donationer till partikassan? Bandet mellan SD och Avpixlat blir då för tydligt och uppenbart. Med andra ord väldigt svårt för Jimmie ”Nolltolerans” Åkesson att rättfärdiga inför Sveriges i grunden människovänliga och toleranta medborgare.
Hat på nätet har varit på tapeten de senaste veckorna. För mig är det uppenbart att olika främlingsfientliga grupper använder nätet strategiskt för att vinna sympatisörer, ofta anonymt och med tveksamma metoder. Det som också är uppenbart är att hatet inte beror på Internet i sig. Det är högst mänskligt med fördomar. Det visste Olof Palme. Ett av hans tal har Latin Kings tonsatt som låten Fördomar 2. Idag när jag letade på Youtube hittade jag en fin video till låten med rörlig text, så kallad kinetisk typografi. Orden passar lika bra idag som när Olof Palme höll talet på juldagen 1965.
Demokratin är fast förankrad här i landet
Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna
Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste
Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta
Men så enkelt är det ändå inte
Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori
Den har ett mycket enklare ursprung
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet
Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret
Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser
Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla
Okunnighet om andra människors särart
Rädslan för att förlora en position, ett socialt privilegium
En förhandsrätt
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort
Har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra
Att gradera människor med en sådan måttstock
Står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde
Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen
På arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken
Därför ligger fördomen alltid på lur
Även i ett upplyst samhälle
Den kan blossa ut i ett stickord
En obetänksam replik, en nedrighet i det lilla
Kanske menar den som handlar inte så illa
Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.
Följetongen kring Sd:s kamp mot moskén i Borlänge fortsätter. Nu har Sd överklagat bygget och tidigast i april vet vi hur det går med den. Sd:s argument mot moskén och det islamska centret har varierat med tiden. Just nu är argumentet att man vill rädda en park. Förra året handlade det om risken att Saudiarabien finansierar bygget och rädslan för en muslimsk friskola. För några år sen var det ”de där muslimerna behöver väl inte visa sig på gatorna” och liknande öppet rasistiskt struntprat.
Sd:s starka kvinna i Borlänge är Marie Edenhager. Vi har skrivit om henne tidigare. Det kan vara på sin plats att repetera det vi skrev om då.
Så här beskrev Marie Edenhager kampen mot moskén för några år sen.
Borlänge är nu en av de kommuner där Sverigedemokraterna har starkast stöd. Marie Edenhager, 49, leder partiet i Borlänge och Dalarna. Partiet säger också nej till en större moské i Borlänge. I alla fall som ett islamiskt centrum. Man kan diskutera en gudstjänstlokal, men inte en plats för skola och undervisning. Det skapar en enklav i samhället som hindrar integration. Vi är inte emot muslimer, men religion är en privat sak.
Men det finns ju en kristen friskola i Borlänge?
– Men Sverige är byggt på kristna värderingar. Det måste de förstå som väljer att bo här.
Vid valet 2010 förklarade sverigedemokraterna i Borlänge att de såg på islam som en totalitär ideologi.
Ett Islamiskt center är mångt mycket mer än bara ett bönerum. Att praktisera sin religion kan man göra på annat sätt, för sig själv eller i mindre sammanhang. Detta Islamiska Center kommer enligt oss ytterligare skapa segregering och utanförskap i det Svenska samhället. Islam är mer än en religion, islam är även en politisk totalitär ideologi… Islam står även delvis för en kvinnosyn som förtrycker och man uttalar att kvinnan är mindre värd…
Vi på Motargument.se anser att det är ett egendomligt sätt att “inte vara mot muslimer”, att säga åt dem att de är totalitära, måste acceptera kristna värderingar och att de för övrigt borde stanna hemma i sitt hem och utöva sin religion så folk slipper se dem.
Det kan vara på sin plats att påminna om att liknande saker som Edenhager sa om muslimer, dvs ”de behöver väl inte visa sig på gatorna, de kan väl utöva sin religion i hemmet, är vad en del antisemiter sa till judar och vad en del antikatoliker sa till katoliker för 80 år sen. ”De där” kan väl utöva sin religion i hemmet så vi slipper se dem. Homofober i alla tider har sagt samma sak om homosexuella.
Det är inte en park Sd vill rädda i Borlänge, de vill stoppa muslimerna.
Mats Dagerlind, krönikör på Avpixlat, kastar anklagelser runt omkring sig likt en mycket desperat och trängd människa. Det är omgivningen runt omkring Mats Dagerlind som manifesterar antidemokrati, yttrandefrihetskränkningar och näthat. Han kallar Åsa Lindeborg (Aftonbladet) för att vara en kommunist som vurmar diktaturer och påstår att Julia Bahner (FI) ger uttryck för Apartheid – rasism. Men samtidigt som Dagerlind ger sig på de demokratiska företrädarna, eller PK – eliten som Dagerlind med vänner vill kalla det, så ger Dagerlind sig ut för att krossa mångkulturen. Inte sällan med djupt kränkande, missvisande och fördomsfulla kommentarer. Det är på dessa grunder han också är inbjuden till publicistklubben.
Det är nästan komiskt, och nästan lite pinsamt, att läsa Dagerlinds mästrande monologer om västvärldens förträfflighet och den muslimska världens efterblivenhet. Samtidigt som Dagerlind påstår sig vara en hyvens snubbe som fallit offer för en hatisk kulturmarxistisk världskonspiration så spottar han ur sig konstigheter efter konstigheter i jakten på muslimerna. Han skriver bland annat i en krönika från den tredje februari;
”Islam är på det hela taget lika oreformerad idag som den var på profetens tid för snart 1500 år sedan. Detta gäller i synnerhet de geografiska regioner från vilka den stora majoriteten av Sveriges muslimer kommer. Där råder snarast det omvända förhållandet jämfört med Sverige och kristendomen – visst kan du hitta en och annan muslim som inte anser att samhället ska styras i enlighet med Koranen och sharialag, som tycker att kvinnan bör vara jämställd med mannen och som inte anser att homosexualitet måste straffas med döden, men särskilt många är de inte. Och de byter inte magiskt åsikt bara för att sätter foten på svensk mark.”
Är han så där okunnig på riktigt eller spelar den gode Mats dum? Sant är att det ligger en hel del att skåda bakom de där orden. Han manifesterar en tveklös generaliserande bild av muslimer, utan att skämmas påstår han att alla muslimer är lika dana. Mats Dagerlind, offret, sparkar nedåt. Då Dagerlind med all säkerhet har mindervärdeskomplex och känner sig extremt hotad av de mer etablerade och kunniga krönikörerna och debattörerna så ger sig Dagerlind på de som inte kan försvara sig. Att han sen menar att han inte är rasist och att han inte är antidemokrat är bara att förlöjliga sig själv och sitt eget intellekt. Självklart är han medveten om varför vi andra drar dessa paralleller mellan Mats Dagerlinds hets mot minoriteter och epitet så som rasist och främlingsfientlig. Dagerlind bryr sig heller inte om det, trots att han låtsas vara kränkt. Nog tror jag att han är lite stolt över uppmärksamheten. Utan Åsa Lindeborgs kritik, och alla andra etablerade mediers kritik mot Dagerlind och hans vänner så skulle han sitta där och skriva för sig själv och sina närmaste. Nu är han någon, till och med inbjuden till publicistklubben.
Vid varje enstaka krönika kan vi hitta någonting som får nackhåren att resa sig, musklerna att spännas och pupillerna vidgas. Dagerlind är provokatören som drar till med det som han vet irriterar de ”etablerade”, eller PK – eliten, kulturmarxisterna. Vi tar några fler Dagerlindska citat ur den fauna av dumheter som den mannen plitat ned;
”Bakom termen “ensamkommande flyktingbarn” döljer sig påfallande ofta personer som inte kommit ensamma utan smugglats till Sverige i grupp, som inte är flyktingar enligt Genèvekonventionen och som inte är barn enligt svensk myndighetsålder. Begrepp som “papperslösa” och “gömda” används för personer som bryter mot utlänningslagen genom att uppehålla sig illegalt i Sverige och som inte respekterar det svenska rättssamhällets myndighets- och domstolsbeslut.” (27/12 – 2012)
”I en artikel på DN Kultur den 18 december rekapitulerar Mathan Ravid en incident där han och några vänner från judiska studentföreningen i Uppsala under en utekväll ska ha blivit utsatta för olika former av antisemitism från vanliga Uppsalabor och Uppsalastudenter. Anklagelserna är svepande och obelagda och bär inte trovärdighetens prägel.Ravid använder sin judiska bakgrund och antisemitism som en förevändning för att underblåsa den falska bild av strukturell främlingsfientlighet bland svenskar som utgör en del av propagandan mot Sverigedemokrater och kritiker av svensk massinvandring.” (19/12 – 2012)
De här två citaten taget direkt från hans krönikor på Avpixlat visar oss de vanligaste uttryckssätten som extremhögerns talkörer ständigt viftar med. Det har talats om ”skäggbarn” med den underförstådda meningen att ensamkommande flyktingbarn varken är ensamma eller barn. Synen på människor som illegala är Dagerlind inte ensam om. Kent Ekeroth, före detta SD:s kriminalpolitiska talesperson, har kallat flyktingar och papperslösa för brottslingar. I det har både Dagerlind och Ekeroth stöd i både Dublinförordningen och i utlänningslagen, tyvärr. Svenska staten jagar papperslösa nu mera än någonsin.
Att den mannen är inbjuden till anrika publicistklubben visar bara på hur debattklimatet har förskjutits långt åt höger de senaste åren. Etablissemanget påvisar en handfallenhet och en desperation som svar på de främlingsfientliga krafter som ger eko i opinionsmätning efter opinionsmätning. Reinfeldt talar om att arbetslösheten inte är ett problem för etniska svenskar mitt i livet och att de vikande skolresultaten är konsekvensen av den höga andelen invandrarbarn i skolorna. Billström vill minska volymerna av asylinvandring och Hanif Bali vill bara se invandrare som är ”starka, kapabla individer.”
Nu skall även Stina Dabrowski ställa sig i ledet av de förvirrade som gör de mest konstigaste saker för att bemöta främlingsfientligheten. Hon bjuder in den mest hatiska av de alla – Mats Dagerlind, att diskutera näthat. Vill vi bekämpa rasisterna så är detta helt fel sätt.
Vi noterar att jakten på illegala flyktingar intensifieras. Polisen i Stockholm ställer sig nu vid tunnelbanor och ber mörkhyade (!) om legitimation (i samarbete med biljettkontrollanter från SL) för att hitta så kallade ”illegala invandrare”.
Personer som inte ser ut att vara invandrare får givetvis inte lika många frågor av polisen.
Vi har inget pass eller legitimationstvång i Sverige. Så man behöver inte bära ett ID-kort på sig. Så frågan är vad polisen gör med de som säger att de inte har det på sig? Polis har kort och gott ingen rätt att kräva legitimation av någon, mer än om särskilda skäl föreligger (misstanke om brott). (Källa här, här och här.)
Efter mordförsöket på personen, som Avpixlat beskriver som ”journalisten, författaren, ordföranden för danska Tryckfrihetssällskapet samt danske chefredaktören för Dispatch International”, Lars Hedegaard, skrev Avpixlat en artikel (5/2) om att ”svensk media är lika osmakliga som vanligt”.
Avpixlat skrev:
DN inleder sin artikel med “Den en gång rasismdömde Lars Hedegaard har utsatts för ett mordförsök”. Domen avsåg uttalandet “när en muslimsk man våldtar en kvinna, är det hans rätt att göra det”. Hedegaard friades i högsta domstolen, men det “glömmer” DN bort.
Det intressanta här är att Avpixlat, förvånansvärt nog, ljuger. Eller, det kanske inte är så förvånande? Avpixlat till och med länkar till DN:s artikel. Första meningen i ingressen är ”Islamkritikern Lars Hedegaard har utsatts för ett mordförsök.” och redan där är det en minst sagt mild etikett på Hedegaard, och dessutom tvärtemot vad Avpixlat skrev.
Författaren Hedegaard, som är ordförande i danska Tryckfrihetssällskapet, är en av de få danskar som ett tag hade papper på att han var rasist, sedan han för några år sedan av hovrätten dömdes till böter för att i en bloggintervju bland annat ha sagt att muslimska fäder våldtar sina barn.Han frikändes senare i högsta domstolen.
Klicka på bilden för att förstora den.
Återigen kan vi se att Avpixlat i sin artikel försöker svartmåla DN, som bevis för de svenska etablerade mediernas negativa inställning mot Hedegaard och brist på fördömanden av attacken mot honom.
Till Avpixlats försvar kan man anmärka på att DN:s artikel publicerades 5/2 kl. 14:25 och uppdaterades 5/2 kl. 16:13, ungefär två timmar senare. Avpixlats artikel publicerades 5/2 kl. 15:49, alltså innan DN:s uppdatering. Så det kan mycket väl ha stått så som Avpixlat hävdar. Men Avpixlats artikel uppdaterades 6/2 kl. 10:41, dagen efter! Kunde de inte då ha dubbelkollat DN:s artikel? Det lutar åt att Avpixlat trots allt struntar i fakta och bara sprider propaganda, eller snarare, mobiliserar och likriktar sin läsarkrets ideologiska övertygelse.
Jag lämnade själv en kommentar, där jag skrev följande:
När media rapporterar om en händelse är det en neutral ton som gäller. I krönikor och ledare skriver journalisten egna åsikter och där har man större frihet att lägga värderingar och fördöma någonting. Nu är det inte så illa. Till och med Expohar fördömt attacken mot Hedegaard:”Vi står långt ifrån varandra. Men vi står på samma arena. Oavsett vad man tycker om Lars Hedegaards politiska och publicistiska gärning måste dådet mot honom fördömas förbehållslöst. Det finns inga ursäkter eller förmildrande omständigheter när det gäller attacker som denna. Om man tror på yttrandefrihetens kraft är det ett brott, inte bara mot personen som drabbas, utan mot hela det grundfundament vårt samhälle vilar på.
Det finns krafter som tror att det går att tysta sina motståndare med våld och hot. Bland dem som oftast drabbas finns antirasister, högerextremister, feminister, personer ur minoritetsgrupper. Förövarna är samma andas barn. De tror sig stå över demokratins spelregler. Låt dem inte vinna. Låt dem inte tysta Lars Hedegaard. Och låt oss hoppas att Lars Hedegaard i framtiden har samma inställning som så många nu uppvisat mot honom; att yttrandefriheten inte bara gäller dem man håller med utan även dem vars idéer man avskyr.”
[Redaktionens markering med fet stil]
Min kommentar fanns inte kvar dagen efter. Är det någon som är förvånad? Men följande kommentar (och ett flertal liknande) rensades inte bort: ”Tänk Er att om alla pizzerior och restauranger är små terroristceller, då räcker det inte med en snorkråka i maten, utan på en given signal förgiftas alla svennar”. Återigen, är det någon som är förvånad?
Avpixlats agenda är inte fakta och kunskap. Expo, en av Avpixlats motpoler, fördömer attacken mot Hedegaard. Avpixlat vill inte att deras läsare ska känna till detta. Därför modereras kommentarsfältet så att åsikterna blir mycket likriktade. Avpixlat tystar ner alla avvikande röster och mörkar mer än gärna att majoriteten av de svenska medierna, inklusive Expo som sagt, fördömer attacken mot Hedegaard. Avpixlat vill inte att deras läsare ska se och förstå att de etablerade medierna faktiskt är fördömande mot varje form av extremism och attacker mot det demokratiska samhället, oavsett varifrån de kommer.
Avpixlats agenda är: sprid myten om ”fienden på hemmaplan” och få det att se ut som att det bara är Avpixlat och deras meningsfränder (Sd, Dispatch International, m.fl.) som är de enda kvarvarande på det västerländska fosterlandets sista försvarslinje. Den ideologiska fasaden håller Avpixlat uppe till varje pris, annars har både Avpixlat och Sd spelat ut sin roll.
Nu kommer jag att spekulera kring den här frågan. Jag har ingen insideinformation, ingen liten fågel som har viskat i mitt öra eller så. Grunden till mina funderingar finns öppet på nätet.
Motargument 