Krönikor

Tillsammans kan vi

Vi föds inte till en människosyn, vi föds inte till rasist, nazist, fascist, ”sverigevän” eller främlingsfientlig. Vi är alla ”sverigevänner”, fast vi har en annan syn än de som anammat ordet och gjort det till sitt.

►Milo► / Foter.com / CC BY-NC-SA

Det är slumpmässiga möten och händelser som formar individen – antingen till öppenhet och tolerans, eller till hat och misstänksamhet – i attityden mot dem man uppfattar som annorlunda eller mindre värda. Våra föräldrars påverkan är en viktig faktor för vilken människosyn vi får. Rollen som föredöme avspeglas i hur man talar med, agerar och informerar den personen som befinner sig i beroendeställning. Det finns också andra personer som har påverkan på hur unga människors människosyn formas. Det kan vara lärare, tränare, ledare men inte minst samhället har ett stort ansvar att upplysa om alla människors lika och unika värde.

Så ett förändringens frö

Så kallad ”vardagsrasism” existerar överallt i samhället: i skolan, på arbetsplatser, på idrottsarenor, på bussen, på gatan och i hemmen. Denna rasism kan bemötas relativt enkelt, kanske inte så att personen som uttrycker åsikter som strider mot dina egna, eller är fördomsfulla, ändrar sin åsikt utan vidare, men att man kan så ett frö till förändring. Det är så vi måste se det, och därför är det nödvändigt att ifrågasätta och bemöta dessa uttryck. Det kan räcka med enkla frågor som ”Varför tycker du så?” eller ”Hur menar du nu?”. Det handlar om mod och civilkurage, att stå upp för alla människors lika värde. Det är obekvämt och ibland obehagligt att ifrågasätta, men vi måste våga.

Om vi inte svarar på dessa uttryck ger vi vårt samtycke.

Inte bara SD-sympatisörer

Vi ska vara på det klara med att rasister inte bara finns i Sverigedemokraterna och de som sympatiserar med dem. De finns även inom andra partier och sympatisörer. De finns bland oss, ibland är de tysta och ibland märks de. Människor som röstar på Sverigedemokraterna bör enligt mig betecknas som rasister, eftersom deras politik grundar sig på att människor ska indelas hierarkiskt utifrån bakgrund och religion. Men alla som röstar på Sverigedemokraterna är inte rasister. Deras partisympati har ofta sin orsak i okunskap, misstänksamhet och missnöje med den politik som nu är vår verklighet. Många av de som väljer Sverigedemokraterna kan påverkas. För att det ska bli möjligt måste fler av oss bidra – även om det gör ont.

Att artisten Timbuktu känner sig tvungen att visa upp sitt svenska pass och utbrista att han är svensk, att han är en av oss, är obehagligt men nödvändigt. Jag behöver inte visa upp mitt svenska pass. Orsaken till detta är att Timbuktus namn och hudfärg inte överensstämmer med vad många anser vara svenskt. Fast det är just vad de är. Vi har alla namn, bakgrund och hudfärg som är svenska. Detta är vårt Sverige, ett Sverige där alla är välkomna och är en del av vår gemenskap. Medeldistanslöperskan Abeba Aregawi är ett exempel på en människa som bemötts med mycket misstänksamhet, eftersom hon ”inte är svensk”. Hon är svensk nu, hon ville bli svensk och hon är välkommen att vara svensk, precis som alla andra är välkomna att bli en av oss. Komikern Soran Ismail har, i samband med den omtalade järnrörsskandalen, stått upp för sin och vår rätt till vårt land Sverige.

Alla kan dra sitt strå till stacken

Timbuktus och Soran Ismails mod och civilkurage är nödvändiga i vår strävan för ett öppensinnat Sverige, men det räcker inte. Vi måste bli fler. Därför är det nödvändigt att vi alla tar ansvar och bemöter diskriminering och uttryck för rasism, högt som lågt. Det är vi skyldiga oss själva. Det är vi skyldiga Sverige.

En människosyn är inte beständig, utan föränderlig. En människa får aldrig ses förlorad till främlingsfientlighet och hat, utan vi måste tro och hoppas att alla kan bryta och komma till en punkt då de inser att de har haft fel. Det är denna tro och detta hopp som gör att man aldrig får sluta kämpa och verka för ett fördomsfritt samhälle. Tillsammans kan vi. Vi får aldrig tystna.

Artiklar, Myter, Recensioner

Handbok i ‘debunking’

Debunking – ett engelskt begrepp som betyder ungefär: att granska myter, vandringssägner för att sedan avslöja och slå hål på de falska påståendena och peka ut exakt varför de inte stämmer.

Handbokens framsida
Handbokens framsida

Det finns en gratis, nedladdningsbar guide-handbok till hur du själv kan lära dig att granska påståenden som du känner tvivel inför. Oavsett om detta påstående sedan visar sig stämma, så kan det vara mycket lämpligt att förhålla sig lätt skeptiskt och kritiskt till alla utsagor som verkar för bra för att vara sanna. Om inte annat så har du under tiden tränat hjärnan lite i analytiskt tänkande, källkritik och skeptisk granskning.

Denna handbok finns gratis på ett flertal språk, och är en mycket kortfattad guide. Den svenska översättningen är gjord av Amanda Duregård, föreningen Vetenskap och Folkbildning och textinnehållet är på 6 lättlästa sidor (+framsida, försättsblad o källförteckning). Du skulle nästan kunna skriva ut den, i ett litet A5-format, för att kunna ha med dig i en ficka. Kanske kan handboken bli en perfekt present att ge bort?

Ladda ner handboken här.

Och försök att alltid komma ihåg att inte upprepa själva myten fler gånger än nödvändigt när du sedan berättar för andra varför den inte stämmer. För ett upprepande av myten kan faktiskt vara bidragande till att åhörarna lägger den på minnet istället för dina motargument mot den. Så, varje gång du återupprepar ord ur en myt så måste du vara övertydlig om att din åsikt är att detta inte stämmer. Specificera så tydligt som möjligt och exakt varför du anser det. Välj gärna ut huvudargumentet, eller ett av de starkaste delargumenten i påståendet. Fokusera din huvudsakliga kritik mot just den delen, med relevanta, rationella och precisa motargument – som du kan visa belägg för. Dina motargument får förstås inte vara lögner eller påhittade påståenden. Försök gärna vända på hela begrepp till en annan vinkel och perspektiv. Tar myten på något sätt upp ekonomi, statistik – då kan ett bra sätt vara att fokusera på människorna bakom, den humana vinkeln.

Klicka här om du vill läsa mer om den engelska originalutgåvan och om författarna till handboken.

Har du sedan lust att lära dig mer, så har föreningen Vetenskap & Folkbildning ett kortfattat ABC i skeptiskt tänkande här.

Artiklar

Opinionsbildning och normalisering

Gästkrönika av Robert Nilsson

Den rörelse som oftast tillskriver sig den antirasistiska rörelsen har till vissa delar enligt min mening gjort en fatal felbedömning av det politiska läget.

Karl XXIV
visulogik / Foter.com / CC BY

Det tycks mig som att delar av denna antirasistiska rörelse lever kvar i 90-talet, då Sverigedemokraterna var en utomparlamentarisk paria – något som väljarna inte ens ville ta i med tång – och vars symboliska förehavanden, som att marschera med bomberjackor och Dr. Martinskängor för att lägga ned kransar vid Karl XII:s staty, var spektakel som man ohotat och alltjämt tryggt kunde betrakta från sin plats i det politiska finrummets värme.

Men tiderna förändras. Nu har det snart gått fyra år – en hel mandatperiod – med Sverigedemokraterna i riksdagen – det politiska finrummet.

Sverigedemokraterna har som organisation, kollektiv och individer fått parlamentarisk erfarenhet och mutat in sitt revir i den mediala och politiska diskursen.

Då – år 2010 – var det 5 % av väljarna som lade sin röst på dem. Nu visar opinionsinstituten på 10 % stöd.

Bättre förr?

Trots detta, så finns det således folk som på något sätt förhåller sig till Sverigedemokraterna som om vi fortfarande levde på 90-talet och anledningen till detta går ju givetvis bara att spekulera i. Men en anledning är att jag tror att denna del av den antirasistiska rörelsen helt enkelt saknar strategin och medlen för att finna sig till rätta i den nya tiden och därtill saknar medlen för att möta denna, av antirasisterna identifierade, rasism i kostym. En annan anledning kan ju vara att det var bättre förr. Men har vi råd med sådana känslogrundade ståndpunkter?

Sedan. Vissa säger: – Vägra debatten. Som om Sverigedemokraterna fortfarande var ett parti som endast fick medial uppmärksamhet den 30:e november varje år.

Den politiska diskursen är en spelplan – en spelplan där inte spelarna artigt väntar på sin tur för att muta in sitt revir. Där råder djungels lag. Gör ingen anspråk på ett område av spelplanen så kommer någon annan spelare att ta den. I det här fallet, avstår man från SD-oppositionellt håll att ta den platsen – genom att undvika att ta debatten eller gå på som om vi alltjämt levde under 90-talet – så kommer den platsen att intas av Sverigedemokraterna eller någon annan likvärdig motståndare.

Och den som har mest spelplan under sig vid tröskeln till valdagen 2014 – den tar hem spelet.

– Men att debattera med Sverigedemokrater är ju att normalisera deras åsikter, kanske någon säger.

Om vi bortser från den ganska vanligt förekommande felanvändningen av begreppet, så är det ett riktigt dåligt argument.

Tänk er själva om Alliansen och de Rödgröna skulle avstå det kommande årets radio- och TV-sända partidebatter med hänvisning till att det finns en risk att ”normalisera” Sverigedemokraterna?

Det skulle ju sluta med att Jimmie Åkesson skulle få hela timman av Agendas partiledardebatt för sig själv:

– Så varsågod Jimmie. Här får du en timma under bästa sändningstid.

Och Jimmie Åkesson får hålla ett tal värdigt ett tal till folket endast förunnat presidenter i USA. Detta bara för att vi måste undvika att ”normalisera” Sverigedemokraterna.

Normalisering

Avslutningsvis, det här med normalisering. Den politik som Sverigedemokraterna säger sig vilja föra – kanske inte uttryckt i principprogrammet, men uttryckt i andra sammanhang – är redan norm och normaliserad sedan länge sedan.

Rasistiska åsikter – om det nu är det man tillskriver Sverigedemokraterna – det har varit norm hos grupper och individer i samhället i flera mansåldrar.

Här lite statistik (Integrationsbarometern 2007 och Mångfaldsbarometern 2013) på hur det är ställt med ”normaliseringen” – eller normen – rörande attityder mot den Andre som faktiskt redan finns. Oavsett om vi tar eller vägrar ta debatten. Så här svarade respondenterna i respektive undersökning:

– 10,8 % anser att det är fel att personer från olika kulturer och raser bildar familj.

– 43,8 % anser att vi inte bör släppa in fler invandrare i Sverige.

– 23,6 % kan tänka sig att rösta på ett främlingsfientligt parti som inskränker invandrares rättigheter.

– 34,6 % instämmer helt eller delvis med att invandrar kommer hit för bidragens skull.

– 25 % är mot slöja på allmän plats

Om vi ska påverka dessa attityder till det bättre, så har jag svårt att se att ”Vägra debatten” skulle vara en framkomlig väg. Än mindre välja att förhålla sig till Sverigedemokraterna som om de själva skapat de attityder de påstås ge uttryck för. Nej, enligt undersökningarna ovan fanns de redan där. Normaliseringen är hos dessa respondenter och den andel av befolkningen de representerar ett faktum.

Det är utgångsläget. Och det är det som ska bestämma strategin. Inte någon nostalgisk villfarelse om att inget har förändrats och att tiderna var som förr, då rasism bekämpades bäst genom att gamla tanter drämde handväskan i huvudet på skinnhuvuden.

Det är dags att den Sverigedemokratiska oppositionen inser det.

Vad anser du?

(Källa: Integrationsbarometern 2007. Integrationsverket.; Mångfaldsbarometern 2013.

Artiklar, Myter

5 sätt att stoppa felaktig information

I samarbete med författaren Håkan Järvå publicerar Motargument.se en artikelserie med smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”. I denna del tas några tumregler upp som kan hjälpa dig att stoppa felaktig information och myter som sprids i medier eller på nätet.

Stoppa felaktig information

I denna bok beskrivs hur felaktig information kan spridas och gestaltas. Det är därför dags att vända på steken och i stället se hur man hindrar att felaktig information sprids. Det handlar i grund och botten om att lägga fokus på fakta, men på rätt sätt, och se till att myten inte upprepas.

Men det är också tveksamt om det räcker med att bara utbilda personer som tror på felaktig fakta, genom att ge dem korrekt fakta. Det är förvisso ett nödvändigt villkor att presentera korrekt fakta, men inte tillräckligt. Människor är inte behållare i vilken man bara kan hälla i korrekt fakta, utan de måste övertygas om att det är korrekt.

Säg mer än sanningen.
Att ändra människors felaktiga uppfattning handlar inte bara om att berätta vad sanningen är. Man måste också berätta varför sanningen är som den är.

Håll det kort.
Att ge för mycket information, även om den är korrekt, tenderar att göra att människor ”stänger av”. Ju kortare och mer koncist budskapet är, desto större chans att det ”går in”.

Upprepa inte myten!
Det finns en paradox att man först måste berätta vad en myt är innan man kan säga att den är felaktig. Varje repetition av myten tenderar nämligen att förstärka den. Därför bör man tydligt informera om att det man säger härnäst är en myt, och därefter väldigt kort redogöra för den. Därefter fokuserar man på motargumenten till myten och upprepar fakta, fakta och åter fakta. Sambandet mellan repetition och sanning är klar inom forskningen (eller inbillad sanning, kanske vi ska förtydliga), men den effekten kan försvinna om personen ifråga är motiverad att hitta fel och argumenten är svaga.

Attackera källan.
En hälsosam dos skepsis mot budskapets källa kan hjälpa till att sortera ut de riktiga påståendena från de falska. Om ett företag finansieras av en tvivelaktig organisation kan det vara värdefullt att påpeka det.

Bekräfta identiteten.
Människor tror huvudsakligen på det som bekräftar det som de redan tror. När man presenterar fakta som säger emot människors världsbild och identitet är det därför viktigt att knyta an till något de redan håller varmt om hjärtat.

Motargument.se publicerar en artikelserie med kortare smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”, läs även en recension av boken

Artiklar

Vad man inte får säga i det här jävla landet

Visst är det jobbigt att bli sårad och ledsen? Särskilt när en massa personer uttrycker förakt och avsky för vad man säger, vad ens ord symboliserar och att man betraktas som en dålig människa? Ni vet när man känner sig sådär ensam. När rösten stockar sig, man blir tyst och vemodigt eftertänksam. Man kanske får en klump i halsen, kanske tårar i ögonen. Kanske kommer ilskan även från vänner eller andra personer man tycker om. Kanske från personer som har makt över en, från kunder eller personer vars hjälp och uppskattning man vill ha och behöver.

Det är det här skeendet som av många i Sverige uppfattas att man inte får säga vissa saker.

free speech 2
dogwelder / Foter.com / CC BY-NC

Stina Dabrowski, ordförande för Publicistklubben, professor i TV-produktion, välkänd journalist och debattör, är en av de som anser att det finns saker som man inte får säga i det här landet.

I sin artikel ”Talets gåva” beskriver hon hur journalister inte vågar skriva eller uttala sig på olika sätt av rädslan för att ”stämplas” som antifeminister eller rasister. Dabrowski framförde även samma analys av debattklimatet i Sverige i programmet ”Agenda” på SVT, där hon debatterade om att hon och andra reportrar hade svårt att säga vad de sade utan att alla gillade vad de sade.

Hon menar till och med att filosofen John Stuart Mill (som på sent 1800-tal förespråkade fri debatt i samhället) skulle bli besviken om han följde debatten i dagens Sverige. Ett Sverige som ett drygt halvsekel efter hans död förvandlades till en demokrati med allmän rösträtt, fria tidningar, därefter radio, TV och slutligen hemsidor, bloggar och chattsidor. Ett Sverige som under John Stuart Mills levnadstid såg långt mer än en miljon svenskar lämna landet på grund av åsiktsförtryck blandat med den yttersta fattigdom.

Elisabeth Höglund, som är ytterligare en av Sveriges mest kända journalister och som fått yttra sig mer än de flesta i vårt land, instämde i Dabrowskis bedömning i sin artikel ”Tystnaden banar väg för rasismen” hävdar hon bland annat:

De som tycker att debatten i stället borde föras brett, alltså även tillåta personer med avvikande uppfattningar att delta, de stämplas som rasister och potentiella sverigedemokrater. Marcus Birro kallar det åsiktsförtryck.Den som anser att Sveriges invandringspolitik har havererat har inte rätt att säga det, inte heller att flyktingmottagandet är ojämnt och orättvist fördelat över landet. Avgångna socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, påpekade ofta denna ojämna bördefördelning men stämplades som rasist, anti­semit, ja till och med fascist. Nu har Reepalu avgått och tystnadens konformism kommer att råda även i Malmö.

Så journalist efter journalist, politiker efter politiker ser sig själva ‘förbjudna’ att säga vad de vill utan att folk kan bedöma dem på olika sätt, ogilla dem för deras ord och även ogilla deras åsikter. Att Sverige enligt dem skulle vara ett land där människor förtrycks för sina åsikter?

Hur det nu än ligger till med den saken finns det många andra som vet vad man inte får säga i det här jävla landet. Alltså det där jävla landet som de kommer ifrån. Hundratusentals människor har torterats för vad de inte fick säga i det där jävla landet. De fick sina tillgångar konfiskerade, förlorade sina jobb, släktingar mördade för vad de sagt i det där jävla landet.

Vad man inte fick säga om apartheid i det där jävla landet

Författaren till denna artikel hade en far som i likhet med Stina Dabrowski och Elisabeth Höglund jobbade som socialarbetare och därefter journalist. Arbetet utfördes inte i Sverige utan i Sydafrika. Hela det politiska etablissemanget där och miljontals sydafrikaner som priviligierades av apartheidsystemet ogillade min fars åsikter. Men han flydde inte från Sydafrika på grund av att han blev ledsen av ogillandet eller kände sig stämplad för sina åsikter. Istället var det säkerhetspolisens jakt på honom som gjorde att han fick fly hals över huvud för att undgå tortyr och mord.

Han ansåg sig i likhet med Stina Dabrowski, Elisabeth Höglund, Marcus Birro och Ilmar Reepalu lida av ett visst ”åsiktsförtryck” och att han inte fick säga vad han ville i det där jävla landet.

Vad man inte får säga om ayatollahregimen i det där jävla landet

Fler än hundra tusen iranier har flytt från Iran på grund av vad man inte fick säga i det där jävla landet. Man kunde bli och man blir fortfarande torterad i det där jävla landet och förföljd av säkerhetspolisen i det där jävla landet. Under de senaste åren har den nyvaknade demokratirörelsen med den unga internetgenerationen försökt hålla demonstrationer i det där jävla landet. De har tvingats skrika ut sina protester och spela in regimkritiska dikter, från hustak i nätternas mörker, i det där jävla landet.

De har fortsatt fly till det här jävla landet på grund av vad de inte vågade säga i det där jävla landet.

I likhet med Stina Dabrowski, Elisabeth Höglund, Marcus Birro och Ilmar Reepalu anser sig iranier lida av ett visst ”åsiktsförtryck” och att de inte får säga vad de ville i det där jävla landet.

Vad man inte fick säga om Pinochet i det där jävla landet

Många tusentals chilenare flydde från Chile för att de kritiserade den statskupp och efterföljande diktatur som övertog Chile under general Augusto Pinochet. Många regimkritiker torterades och mördades i det där jävla landet. Tidningar förböjds i det där jävla landet.

Många chilenare sökte sig till Sverige för att de ansåg att de här till skillnad från där fick säga vad de inte fick säga i det där jävla landet.

Och som de flesta kanske förstår kan listan nästan göras oändlig.

Lagbok bildMånga har sökt sig till Sverige tack vare de rättigheter och friheter som Stina Dabrowski själv hänvisat till vår tryckfrihetsförordning. De sökte sig till Sverige bland annat för några vackra rader i andra kapitlets första paragraf (2 kap. 1 §) i den svenska regeringsformen:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, och
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Svensk grundlag skyddar friheten att utrycka sina åsikter. Men hindrar inte någon annan att få uttrycka sina åsikter om dina åsikter. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet?

Eller? Jo, förresten, jag gjorde ju exakt just det.

Krönikor

"Ordet svenne är också rasism"

Gästinlägg av en person som valt att förbli anonym. (Med skrivhjälp av Torbjörn Jerlerup)

Det här är min berättelse. Jag är en person som många skolbarn i Stockholm har mött. Jag arbetar med ungdomsgårdar i områden där det finns många som ser ut som jag. Jag arbetar där människor är svarta utanpå, men inuti kan de vara alltifrån fromma som lamm till svarta som synden.

Bullying Irfe
Diego Grez / Foter.com / CC BY

Jag vill berätta om hur jag arbetar mot rasism i de områden som så förskönande kallas ”utanförskapsområden”. Invandrarförorter kallas de också ibland. Där de flesta är som jag, svarta som synden, eller lite mesbruna utanpå. Vi eller våra föräldrar kommer från länder med konstiga namn, som är svåra att uttala. Jag gillar ordet invandrarförort. Det bäddar för kvalité och olikhet.

Det finns gott om rasism även här. Hudfärgen avgör inte vem som blir rasist. Därför finns rasism även i utanförskapsområdena. Denna rasism riktas mot lite olika grupper. Jag har väl mest stött på rasism mot muslimer, judar, romer, svenskar, kurder och somalier. Ja, även hat mot kristna, men det är kanske inte rasism?

Igår satte jag mig ner med en ung man från ett muslimskt land i Mellanöstern, som hade pratat högt och nedsättande om somalier. Jag fick honom att tänka. Jag sade till honom:  ”du kallar somaliern dum och utan intelligens. Vet du att det finns sidor på nätet, och ett helt parti i riksdagen som kallar muslimer dumma och utan intelligens?” Han svarade att ja, det visste han. ”Vad känner du när de säger så?” Så kan man prata för att få någon att tänka lite.

När jag ska prata med en klass eller en grupp om rasism, så ställer jag alltid frågan: ”Vill ni veta vad jag anser är rasism”? Det brukar de vilja. Då säger jag: ”svennehora”, ”svennejävel”, ”viting”…

Det brukar ofta ta skruv. För de som säger så brukar inte tycka att de är rasister. Men vill ni veta en sak? De som säger ”svennehora” är nästan alltid de som säger ”jävla somalier”, ”judejävel” eller ”jäkla musse” också. Så möter man någon ung person som säger ”svennejävel”, måste man reagera snabbt och hårt.

Om de som säger ”svenne” är muslimer, så är det nu man ska prata om rasister som går omkring och kallar muslimer en massa öknamn, sprider fördomar och hatar, men som ändå inte tror att de är rasister.

Men det är inte rasism att vara arg på vita och ”svennar” eftersom vi är i underläge, brukar de säga ibland. Jag svarar genom att peka på klassen. I de områden där jag jobbar är så kallade ”svennar” och vita verkligen inte i majoritet, oftast tvärtom. ”Är svennar i majoritet i den här skolan”? Sen brukar jag förklara vad min vän Torbjörn Jerlerup på Motargument har lärt mig; att rasisterna i Sverigedemokraterna minsann också påstår att DE är i underläge, gentemot den stora muslimska konspirationen som vill ta över världen. ”Betyder det då att Sverigedemokraterna har rätt att kalla oss muslimer för IQ-befriade nazister?” Det borde de ju ha, de tycker att de är i underläge.”

Många gillar inte att man kallar ordet ”svennejävel” för rasism. Det vet jag. Fina, intellektuella människor brukar säga så. Jag är inte intellektuell, men jag säger det ändå. Om vi inte reagerar kraftfullt då ungdomar kallar någon för ”svenne” som öknamn, och om vi inte behandlar det som rasism, så skapar vi framtida problem för oss själva. För den som saknar spärrar så till den grad, att den kan skrika ”svennejävel”, hyser nästan alltid andra fördomar, mot andra folkslag också. Idag är det ”svennejävel”, imorgon ”jäkla yahood” (jude).

Ofta kryper det fram att ”juden” och ”somaliern” som de hyser fördomar emot, är samma folk som de själva anser att de är i ”underläge” mot.

Omvänd rasism kallas det ibland. Jag tycker inte om det uttrycket. Det finns rasism, enbart.

Bully
trix0r / Foter.com / CC BY

All rasism är fel, det lär jag barnen. Sedan försöker jag visa att de känslor och tankar de själva har, är desamma som de personer man kallar öknamn också har. Sedan berättar jag att det är rätt att vara arg på orättvisor och förtryck, men att det aldrig är rätt att anta att alla som tillhör en viss grupp, eller ser ut på ett visst sätt, är ”förtryckare”. Det är rätt att ogilla att vara i underläge, men inte att göra mot dem, som vissa av de som är i överläge, gör mot de i underläge.

Det mest idiotiska man kan göra om man är arg på de styrande i samhället, är att tända eld på sin grannes bil, förstöra sin grannes affär eller cykel, eller tända eld på sin grannes barns dagis eller skola. Att starta upplopp och förstöra för ens grannar, för att man är arg på de i riksdagen är inte politiskt, det är bara idiotiskt.

Precis som att använda rasistiska ord.

Hat leder till mer hat.

Det vill jag ha sagt. Det är min berättelse.

Sen vill jag att ni läser Ronnaskolans likabehandlingsplan, diskrimineringsgrunderna.

Tack för mig!

 

 

Artiklar

Tumregler för beslutsfattande

I samarbete med författaren Håkan Järvå publicerar Motargument.se en artikelserie med smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”. I denna text beskrivs några tumregler som kan hjälpa dig med beslutsfattande.

Enkla tumregler för att fatta bättre beslut

Det är förstås viktigt att sätta sig in i en sakfråga för att kunna fatta vettiga beslut. Men ibland har man vare sig tid eller resurser, och det kan finnas viktigare saker att göra. Då kan det vara bra att åtminstone använda några praktiska tumregler för att fatta bättre beslut. De är inte perfekta – men enligt forskningen* är de väldigt bra och du kan i stället fokusera på det som är roligt i livet.

Använd tumregler i vardagen
Ju större konsekvenser ett beslut har för din hälsa eller plånbok, desto mer tid bör du lägga ned på det. Ska du köpa ett tvättmedel så kan du bara välja något du känner till eller tycker verka bra. Ska du köpa nytt hus bör du lägga ned betydligt mer tid på att ta reda på fakta.

Elbolag
Vilket elbolag, bil eller försäkring ska man välja? Välj ut en enda egenskap som du tycker är viktigast. Det kan exempelvis vara pris. Rangordna sedan produkterna eller tjänsterna och välj den billigaste. Om de kostar lika mycket, välj nästa egenskap och så vidare.

Aktier
Köp aktier i företag du känner till. I undersökningar som gjorts så presterar amatörer som går efter denna tumregel oftast bättre än proffs.

Sov
Sov alltid på viktiga beslut. Försäljare vill gärna att du ska köpa nu! Men det behöver du inte alls göra.

Nätetikett
Om du ska publicera något på nätet, tänk efter vad din mamma skulle säga om hon såg det du publicerade. Om du är okej med det, så publicera för all del.

För bra för att vara sant?
Låter ett erbjudande för bra för att vara sant? Då är det nog det också.

Motargument.se publicerar en artikelserie med smakprov ur boken ”Påverkan och manipulation”, läs även en recension av boken.

Fotnot *) I boken skriver författarna om forskning inom dessa och andra områden. Du hittar mängder av referenser till aktuella vetenskapliga artiklar och rapporter.

Krönikor

Politifonen svarar Jimmie Åkesson

Gästinlägg från Politifonen

Jimpyå

Jimmie Åkesson, Foto: Alexander Donka

Den 13 jan 2014 publicerade Expressen en artikel av Jimmie Åkesson, som en del i en självkritisk artikelserie där skribenter lämnas utrymme till att kritisera dem för att främja demokratiska värderingar. Det tycker vi är positivt. Men det är i princip den enda ros vi kommer ge dem i den här artikeln, för vi tänkte samtidigt utnyttja den till att dels bemöta Jimmie Åkessons artikel, men också rikta kritik mot Expressen och massmedierna i övrigt.

Jimmie Åkesson skriver att han:

…tror att Sveriges nyhetskonsumenter, i likhet med mig, förväntar sig och accepterar att journalisters och redaktioners egna politiska åsikter återspeglas på ledarsidor (däremot kanske de, i likhet med mig, ställer sig lite frågande till hur konstruktivt det är för samtalsklimatet att Expressens ledarredaktion har en attityd till sina meningsmotståndare som medför att man beskriver kritik av massinvandringen som ”en mental sjukdom” och SD som ett “ondsint” parti bestående av “en hoper hatiska självömkande män” med mera).

Vi sträcker oss till att hålla med här. Har Expressen släppt igenom sådana artiklar på sin ledarsida, är det en fråga om värdeladdad journalistik, som enkelt skulle kunna uttryckas på bättre sätt. Hade Politifonens redaktion arbetat för Expressen, skulle vi ha släppt allt det där om järnrör, slutat omtala dem som självömkande män och liknande, för det var gårdagens samtalsämne.

Den som är hågad kan följa upp Åkessons citat och finna att det han beskriver som kritik av “massinvandringen” i själva verket är ett resonemang om “att gnälla på invandrare” i anslutning till en skildring av en rasistisk “skitsnackarkultur”. Det är skribenten PM Nilssons personliga erfarenheter av ett politiskt klimat i södra Sverige.

Det är intressant att Åkesson helt öppet refererar till PM Nilssons beskrivning av rasistiskt ljugande och ryktesspridande som “kritik av massinvandringen”, vän av ordning blir så att säga tvungen att anta att det är samma enkla omskrivning även i andra fall där hans parti använder uttrycket. Att ledarartikeln är från 2006 tål att noteras, liksom att den är undertecknad av Nilsson och alltså inte är den politiska redaktionella produkt Åkesson insinuerar att han hänvisar till.

Från november 2013 är den andra artikeln han citerar ur. Den är också skriven av en person ur Expressens ledarredaktion, men inte heller den är ledarredaktionens, utan är publicerad som ett blogginlägg på ledar- och debattredaktionernas Opinionsbloggen. Värt att notera är att Åkesson ger en felaktig bild av vad som kallas för ondsint, det som avses i artikeln är det vi- och dom-tänkande som SD är känt för, inte partiet.

Vad som kvalificeras som hatiskt är svårt att avgöra utan att utgå från någon enskilds uppfattning, däremot framstår det som helt korrekt att SD i stor utsträckning är ett parti av och för självömkande män. Åkesson gör i sin artikel tämligen klart att han väldigt gärna använder massmedialt utrymme till just självömkan och beklagande.

Det ständigt påtalade offerkofteriet är också en uttjatad argumentering, och det är en infallsvinkel som Åkesson, hans partikamrater och den sverigedemokratiska gräsrotsrörelsen lärt sig att tackla genom den etablerade bilden av dem som en politisk underdog och slagpåse. De klär sig i den kostymen och därur kraftsamlar de och konsoliderar hela sin rörelse. Som Karim Jebari nyligen skrev, kapitaliserar antifragila grupperingar som Sverigedemokraterna på trauman:

Sverigedemokraterna tycks hysa samma typ av antifragilitet. Jag är inte den enda som blev förvånad när SD:s opinionssiffror steg efter järnrörsskandalen. Den storm av negativ publicitet som incidenten väckte fick SD att, likt hydran, växa två huvuden för varje avhugget. Men antifragila ting är inte osårbara….

Så var finner vi deras mistiltein? Den frågan är egentligen väldigt enkel att besvara och det är en infallsvinkel som media har valt att ignorera, förmodligen på grund av okunskap eller lättja, för någonstans måste det väl finnas en chefredaktör eller grävande journalist som analyserat Sverigedemokraternas människorättsvidriga politiska ambitioner gentemot asyl- och skyddsrätt?

I rapporten från maktens rätt – till rättens makt redogörs i stor detalj för vilka människorättskränkningar och indirekta krav på lämnande av Förenta Nationerna och Europarådet som Sverigedemokraterna faktiskt står för. Grundläggande i folkrättens skydd av mänskliga rättigheter är vad som kallas för likabehandling, alltså icke-diskriminering eller som det ibland uttrycks: alla människors lika värde.

När SD i sina politiska program eller i riksdagsmotioner uttrycker att de vill ha särregler för flyktingar avseende socialförsäkringar och annan offentlig förvaltning menar de i princip att Sverige bör frånträda flyktingkonventionen, FN-samarbetet och Europarådet. Med upprättandet av Europeiska Unionens stadga om mänskliga rättigheter blir antagligen också EU en organisation som sverigedemokratisk politik är oförenlig med, deras uttryckliga EU-fientlighet å sido.

Betydelsen av Europakonventionen för svensk rättsutveckling och skyddet av mänskliga rättigheter kan knappast underskattas. Konventionen är svensk lag och vi är bundna av den rättspraxis som Europadomstolen producerar. Det är något som fått stor betydelse för hur de nationella domstolarna bedömer fall som rör grundläggande fri- och rättigheter. Bland annat avgjordes pastor Green-målet med hänvisning till Europadomstolens tolkning av vad som får vara ett straffbart yttrande.

Även SD:s förslag om att sätta en nominell gräns för flyktingmottagande är antagligen i strid med likabehandlingsprincipen. Genom att sätta en numerär gräns för hur många som får söka asyl uppstår en uttrycklig diskriminering. Motsvarande gäller också för de mer eller mindre formaliserade förslag på stopp för immigration från vissa länder eller områden som kommit från SD:s håll, där udden varit riktad mot Mellanöstern och Nordafrika.

De har också motionerat i riksdagen om att frihetsberöva de som söker uppehållstillstånd, något som antagligen vore i strid med Europakonventionens regler för när en stat får inskränka individers rörelsefrihet.

Enligt vår mening bör således brännpunkten förskjutas. Men det gäller att hitta vettiga angreppsvektorer och journalistiska vinklingar. Det ska inte frasmakas i frågor som uppenbarligen intensifierar deras självupplevda, av media förstärkta, position som en underdog. Sverigedemokraterna har 10% av väljarkåren och är ett riksdagsparti sedan 2010. Det är dags för media att på allvar granska deras antidemokratiska och människorättsvidriga ideologi och politiska program.

Åkesson och hans parti bör granskas och kritiseras på samma sätt som media granskar och kritiserar andra grupperingar, i synnerhet sådana som har planer på att få Sverige att frånträda människorättstraktater och förkastar demokratins fundamenta.

Däri ligger Sverigedemokraternas baldersmistel.

/Bruce Stålnacke & Elwa Ninpo
Gästinlägg från Politifonen

Artiklar

Våldtäkter och sharia

Sverigedemokraters syn på islam, sharia och våldtäkter debatteras just nu. I flera rasisters argumentation framstår det ofta som om sharialagar används för att förtrycka kvinnor. Men det stämmer inte.

Sharia-argument används för att förtrycka kvinnor i många länder. Men de används också i kampen FÖR kvinnors rättigheter.

M_Id_340093_Bosnian_war_rape_victims_suffer_in_silenceSharia betyder nämligen inget annat än Guds lag och som bekant kan man läsa Bibeln och Koranen som fan läser Bibeln och Koranen…

Ett exempel på hur sharia fungerar i länder där religiösa extremister styr är Jordanien. Där finns det en lag; Artikel 308 i Jordaniens lag, som ger våldtäktsmän möjlighet att undslippa straff genom att gifta sig med den våldtagne. Kvinnan får möjlighet att ta emot ”erbjudandet” om giftermål. De som dömer detta dömer enligt sharia och sitter oftast i så kallade ”shariadomstolar”.

Offren för denna drakoniska lag och liknande lagar är tyvärr många:

In Morocco, another young victim unfortunately did not survive the effects of her ordeal. Amina El-Filali, a 16-year old village girl chose to commit suicide through drinking rat poison rather than endure what she had told her parents was an unbearable marriage to the 23-year old man who had raped her. Her rapist was exonerated under Article 475 of the Moroccan penal code, the country’s equivalent to Article 308. Amina’s case shows that this abhorrent law and the problematic attitudes that condone it is an issue of wider regional significance, and not just limited to Jordan.  Sexual harassment and discrimination against women is endemic across the countries of the Middle East and beyond.

Lagen är vidrig, utan tvivel!

Motståndet mot tyranniet

De som är emot Jordaniens ”våldtäktslag” baserar också sina argument i sharia:

”Since forced marriages are null and void in Islamic law, Sharia judges could take a firmer stand and question the victims if they are being forced into marriage,” Sabbagh added.

Eftersom påtvingade giftemål strider mot sharia bör shariadomstolarna vara MOT att tvinga kvinnor att gifta sig med våldtäktsmännen, anser de.

Vi ska kika vidare på detta från ovanstående artikel i Jordan Times:

MP Wafaa Bani Mustafa, has (Jerash, 1st District), who has served in two consecutive parliaments, said Article 308 “basically allows the continuation of rape within the family and must be eliminated”.
At a local conference in October, judges and legal experts revealed that in the 99 cases of suspected rape reported until the end of June this year, 95 per cent of the perpetrators managed to avoid punishment by marrying their victims.
Lawyer Ahmad Najdawi, who has been in practice since 1971 and served as a judge on the Criminal Court, pointed out that Article 308 comes from the French Napoleonic Penal Code.
“Obviously, Article 308 and many other articles in the Jordanian Penal Code are derived from the Napoleonic Penal Code and do not relate to our Islamic Sharia that calls for protecting and raising the standards of women,” Najdawi explained.
“This article should be scrapped or amended, because basically it represents a reward for the rapist,” he said…
Sharia (Islamic law) professor at the University of Jordan Abdulruhman Kilani said allowing sex offenders to marry their victims contradicts the main purpose of marriage, which is to form stable families.“Such marriages are unjust and against Sharia, which calls for building a family without being forced into marriage,” Kilani said.
Turning to Article 308, she said the Sharia position in this regard is clear; the problem is with its application by Sharia judges.
“Since forced marriages are null and void in Islamic law, Sharia judges could take a firmer stand and question the victims if they are being forced into marriage,” Sabbagh added.
“We believe that such a law should not exist in a moderate and civilised country like Jordan,” Morcos added.
For her part, Bani Mustafa pledged to raise the issue within her Lower House bloc in the hope that “this article and other discriminatory articles will be eliminated from the Penal Code and the Personal Status Law”.

Sharia används alltså av några för att rättfärdiga våldtäkter på kvinnor och andra använder sharia för att försöka stoppa och förhindra våldtäkter!
När Sverigedemokrater påstår att sharia är ”ondskefullt” så dömer de också ut kvinnorrättskämparna som onda!

Läs mer om Artikel 308 i Jordanien här:
Call for scrapping Article 308, ”Jordan Times”
Outrage over rapelaw, ”Global Post”
95% of rapists go unpunished under disputed Penal Code provision, Jordan Times
Article 308, ”You in Jordan”
UN report (PDF)

Läs om Artikel 475 i Marocko här (en lag som liknar Jordaniens):
Rape law in Morocco, Global Post
Morocco to change rape law, Al Jazeera
Rapport om Marocko, UNICEF

Artiklar

Stora jihad vs lilla jihad!

Personer som försöker smutskasta islam och muslimer pekar ofta på ordet jihad. Det påstås tyvärr ofta att ordet jihad endast betyder krig, väpnad kamp och terrorism mot de otrogna.

Det är bara det att jihad är ett ord med flera betydelser. Profeten Muhammed slog fast att det fanns två olika jihad, ‘stora jihad’ och ‘lilla jihad’. Lilla jihad var att försvara tron (med vapen om så behövdes), stora jihad var att ständigt i vardagslivet vara högst medveten om – och att ta striden mot – ”onda böjelser” inom sig själv.

Inom kristendomen har orden ”strid” och ”krig” använts på exakt likadana sätt. Tidigare pratades det ofta om ”krig” för att försvara kristendomen (och bre ut den) och andligt krig. Idag har begreppen ”andlig strid” och ”andlig krigare” överlevt. När personer velar över en viktig valmöjlighet, tvivlar och tvekar, brukar vissa kalla det för ”en strid mot sig själv” eller ”en inre kamp”. Det sistnämnda är samma sak som muslimers ”stora jihad”.

Det finns med andra ord ingen anledning för att vara rädd för ordet jihad. De enda som pratar om ”lilla jihad” och ”militant jihadism” som viktigast är ett fåtal bokstavstroende extremister på ett fåtal platser långt borta från Sverige.

Hur viktigt är då stora jihad i proportion mot lilla jihad? Ett av exemplen på detta framgår i ett citat från profeten Muhammeds kusin, där han skriver vad Muhammed sade om att män bör hjälpa till i hemmen:

”Den som hjälper sin familj och inte är motvillig mot att göra husets arbeten, han kommer att av Allah belönas med att skrivas in i martyrernas bok på daglig basis och få samma belöning som 1000 martyrer.
[…]
Den man som hjälper sin fru han kommer att få samma belöning som den som:

  • fastat i ett år och
  • varit vaken hela natten för att be
  • detta multiplicerar du med antalet hår på hans kropp.

Han kommer även att belönas med samma status som de tålmodiga, som Profeten David och Jakob och Jesus, oh Ali!
[…]
En timmes hjälp för ens familj är bättre än tusen år av tillbedjan och tusen Hajj och tusen Umras. Det är även bättre än att släppa fri 1 000 slavar, bättre än att slåss i 1 000 slag för Allah, bättre än att besöka 1 000 sjuka, bättre än 1 000 fredagar, bättre än att delta i 1 000 begravningar, bättre än att släcka 1 000 personers törst, bättre än att ge 1 000 fattiga kläder och bättre än 1 000 officerare som slåss i Allahs namn. Det är även bättre än att ge 1 000 dinarer till de fattigaste av de fattiga och bättre än att läsa hela Toran, Zabur, Bibeln och den heliga Koranen.”

Den som hjälper till med disken och städning hemma gör alltså en välgärning inom islam.

Så stort är alltså ‘stora jihad’ och så litet är ‘lilla jihad’!