Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor, Myter

Hur kan en säga sig företräda människors lika värde och inte vilja kämpa emot strukturer?

Gästinlägg av Fanny Åström

Twittrade om hur soft det måste vara att vara liberal och medelklass eftersom man då tror att alla ens framgångar i livet beror på ens eget slit. En person menade på att hårt slit lönar sig oavsett. Nå, detta må vara sant, inte vet jag, men fortfarande så är ens bakgrund en väldigt avgörande komponent i var man hamnar, skulle säga att den står för i alla fall 80-90 % om man begränsar sig till olika människor i Sverige. Jag påtalade detta och fick ett smått nedlåtande svar som löd ungefär: ”nej, världen är inte rättvis, men en får jobba ifrån sin utgångspunkt”, underförstått att det inte är någon mening med att kämpa mot strukturellt förtryck utan att det bästa är att bara svälja det och köra på. Kämpa hårdare.

FannyDetta är standardsvaret från liberaler när man påtalar att det finns strukturella faktorer som påverkar människors levnadsbana. Först ett förnekande, sedan ett uppfodrande ”jamen kämpa på så blir det bra, hårt slit lönar sig”. Läste bland annat en debattartikel av Cwejman med titeln ”offra offermyten”, som tyvärr verkar vara nedtagen men som finns i en cachad version här,  som handlade om att invandrare inte borde tänka så mycket på att de är strukturellt förtryckta utan istället borde kämpa hårdare:

Många av de jag växte upp med uppmanades av sina föräldrar att anstränga sig dubbelt så hårt. De insåg att deras barn hade sämre ekonomiska förutsättningar men också färre kunskaper om samhället, dess arbetsmarknad och sociala koder än de jämnåriga kamraterna. Därför var kraven högt ställda. Man visste att det inte gick att falla tillbaka på något.

Cwejman erkänner alltså det strukturella förtrycket. Han medger att den som har invandrarbakgrund måste jobba dubbelt så hårt för att nå samma resultat. Ändå ser han inte detta som ett tecken på ett samhälle som måste förändras, utan endast som ett argument för att den enskilda individen måste kämpa hårdare. Lösningen på strukturellt förtryck är därmed given: kämpa dubbelt så hårt. Tyvärr är det ingen kamp emot förtryck som åsyftas här, utan en kamp för att personligen få komma in i samhällets finrum, eller ens kunna leva ett någorlunda drägligt liv. Det spelar inte roll om enskilda individer gör detta, förtrycket kommer ändå kvarstå.

Dessutom så är det där ”hårda slitet” som det alltid talas om ingen obetydlig småsak. Att slita mer på arbetet är ingenting man bara väljer att göra, utan det är något som tar på en. Det tar av ens tid och ens kropp, ja faktiskt av ens liv. Det handlar inte bara om typ målmedvetenhet utan det handlar om att strukturellt förtryckta måste ge mer av sig själva för att kunna nå samma resultat som någon som inte är förtryckt. Det handlar om att slita mer på sin kropp och sitt psyke, om att offra mer av tiden med vänner och familj. Detta kommer inte heller att upphöra när man ”kommit in” och ”nått framgång”, utan överpresterandet är något man måste fortsätta med även efteråt. Det som strukturellt förtryckta personer betalar med är alltså sina liv. Det är liksom ingen småsak detta, även om det är så vissa försöker framställa det genom att säga att det ”bara” är att kämpa hårdare.

Det förbryllar mig att en person som är uttalat liberal och borde ha någon slags idé om människors jämlikhet och okränkbara värde kan se och erkänna förekomsten av strukturellt förtryck och ändå inte vilja lösa det på ett politiskt plan. Jag trodde att det var en grundläggande idé inom liberalismen att människor ska ha samma möjligheter i livet. Vissa liberaler går runt detta genom att helt enkelt förneka att det existerar förtryckande strukturer över huvud taget, vilket må vara idioti men åtminstone troget ideologin, men detta resignerade konstaterande av strukturer som sedan ändå följs upp av ett ”men det är inget att göra åt, utom att kämpa hårdare såklart” övergår mitt förstånd.

Hur kan man säga sig företräda människors lika värde, frihet och så vidare och samtidigt inte vilja kämpa emot strukturer som utgör en faktiskt begränsning av dessa.

Krönikor

Flyktingar i allemansland

Det var en fredagskväll. Jag var på bra humör och befann mig vid Medborgarplatsen på Söder i Stockholm och åt en hamburgare. Jag skulle träffa en vän, gå ut på en bar, lyssna på musik, dansa och dricka drinkar. Jag satt på en uteservering intill en korvkiosk omgiven av en massa glada, korvätande, salongsberusade personer.

En man med ryggsäck och ett värdigt, men ängsligt, ansiktsuttryck kom fram och tittade länge på mig. Han såg ut som en tågluffande turist; nyfiket, glatt och en aning fascinerat observerande sin omgivning. Enkla men rena kläder som är sköna att färdas i. Och så den stora ryggsäcken. Jag tittar undrande men vänligt tillbaka. Han går iväg några steg och väntar i några minuter och kommer tillbaka och fortsätter titta. Till slut hälsar han på engelska och jag hälsar tillbaka.

Slutligen frågar han om jag har lite pengar. Han säger att han inte ätit på två dagar. Jag ger honom en tjugokronorssedel – de enda kontanter jag bär på. Han tackar och säger att han skall gå och köpa sig en smörgås. Innan han går i riktning mot en butik frågar han mig var jag kommer ifrån. Jag svarar och ställer samma fråga tillbaka. Han berättar på knagglig engelska att han är rom och nyss anlänt från Rumänien.

Den okände mannen är en av flyktingarna i ”Allemansland”. Även känt som den Europeiska Unionen.

Europeiska unionens fundament: de mänskliga rättigheterna

EU skapades av ett enda övergripande skäl, nämligen att Europas nationer inte än en gång skulle kastas in i ett blodigt krig med miljontals döda och lemlästade människor. Konstruktionen av EU vilar på en rad gemensamma skyldigheter och rättigheter som dess medlemsländer tar på sig. EU och dess föregångare har sedan länge haft fri rörlighet för varor och tjänster, men sedan 90-talet gäller detta även människor.

KIF_1434
roma.rights / Foter.com / CC BY-NC-SA

Mindre känt för lekmän är att varje medlemsland inom EU måste ha ratificerat Europakonventionen om de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna. Innan ett land beviljas medlemskap i EU måste landet även ha implementerat Europakonventionen i sin lagstiftning.

Det betyder att de grundläggande mänskliga rättigheterna måste vara kända av landets myndigheter och utövas i praktiken. Landet måste ha ett rättsväsende, inklusive polis och domstolar, som skyddar de mänskliga rättigheterna för alla inom landets gränser.

Slutligen får inte systematiska övergrepp mot de mänskliga rättigheterna förekomma i ett land som är eller vill tillhöra den Europeiska Unionen.

Med allt detta i åtanke förutsätts ett land som beviljas inträde i EU i alla väsentliga delar respektera de mänskliga rättigheterna. Av den anledningen är det som regel näst intill omöjligt att som medborgare i ett EU-land beviljas uppehållstillstånd i ett annat EU-land såsom flykting eller skyddsbehövande – för det skulle ju innebära att flykten skett ifrån ett land som berövat medborgaren de mänskliga rättigheterna – något som per definition är omöjligt i konstruktionen EU.

Detta fina teoretiska bygge har i likhet med EU:s finansiella kris frontalkrockat med den brutala verkligheten. Inget påvisar EU:s demokratiska brister tydligare än situationen för många, kanske flertalet romer inom den Europeiska Unionen.

Romernas situation i Europa

Romerna som grupp är långtifrån de enda vars mänskliga rättigheter dagligen och systematiskt kränks inom EU. Två faktorer urskiljer dem dock till stor del från andra missgynnade grupper.

För det första har de funnits i stort antal i Europa sedan medeltiden. De har i stor utsträckning levt som statslösa. De har i stor utsträckning exkluderats från utbildning, arbete, till och med fast bosättning – och det i modern tid. I Sverige dröjde det in på 60-talet innan de via statsmaktens kampanjer mot kommunala och privata hyresvärdar slutligen kunde flytta in i lägenheter. Innan dess fick de normalt vistas inom en kommungräns under högst en veckas tid.

Call for EU recognition of Roma genocide in World War II
European Parliament / Foter.com / CC BY-NC-ND

Det Tredje Riket försökte, tillsammans med entusiastisk hjälp från europeiska folk, utplåna den romska befolkningen under andra världskriget. Officiella siffror pekar på hundratusentals romer som mördades i koncentrationslägren. Andra siffror pekar på miljontals mördade romer, men det verkliga antalet är osäkert och mindre känt.

Under krigen i det forna Jugoslavien mördades, våldtogs och fördrevs stora delar av den romska befolkningen på Balkanhalvön. Den kommunistiska regim som hållit tillbaka det värsta av det uråldriga hatet mot dem försvann och hatets dammluckor öppnades. Det epitet som romer mest varit kända för; ”zigenare”, har i hundratals år utgjort ett grovt skällsord och synonymt med bedrägeri, stöld, smuts och avsaknad av all moral.

Det djuprotade föraktet mot och den systematiska förföljelsen av romer, har givit upphov till det andra förhållandet som många – kanske flertalet – romer måste förhålla sig till. Det handlar om ett djupt sår i självkänslan hos många romer.

En skam. Ett självförakt över sin egen etnicitet.

Under mitt liv har jag träffat fyra romska kvinnor, födda och uppvuxna i Sverige, som i skam försökt dölja sin etniska bakgrund för mig. När jag träffade en av dem och frågade varför hon blonderat håret, svarade hon skamset att hon ”inte ville vara rom” och ”förknippas med tjuvar”. En annan kvinna jag gick på restaurang med frågade om min etniska bakgrund och jag svarade. När jag ställde samma fråga tillbaka, svarade hon med skam och frånvarande blick att hon var rom. En annan kvinna som jag var på restaurang med berättade att hon var rom och frågade mig ängsligt om det var ”okej”. Ytterligare en kvinna jag känner har flera gånger uttalat att hon var ”trött på” att var rom.

En man jag känner genom att jag ständigt köper varor och tjänster i affären där han är anställd, ljög grovt för sin arbetsgivare om sitt etniska ursprung och sin familj. Han är mycket skicklig på sitt kvalificerade jobb. Trots att hans chef öppet kramar om honom i butiken, ger honom löneförmåner och trots att han jobbat i affären i många år, vågar han inte berätta att han är rom.

För många år sedan jobbade jag som fängelsevakt, bland annat på ett litet fängelse med många narkomaner. Ett stort antal, kanske en tredjedel av dem, var romer. De beskrev sig själva och sina liv på ett sätt som påminde om högerextremister. Efter att ha visat upp ärr från knivhugg utbrast en av dem ”En zigenare måste ha kniv på sig. Skulle det finnas en zigenare som inte bär kniv så är han inte en riktig zigenare!”

När jag var på fest hos en romsk familj satt flera i familjen och utbrast ilsket mot en närvarande familjemedlem med kommentarer som: ”Zigenaren vill inte anstränga sig! Han lägger jämnt av när han måste jobba hårt”.

Det var bara när jag studerade i USA och umgicks med svarta amerikaner som jag sett en liknande ständig ström av verbalt självförakt. Det senare fallet när människor refererade till sig själva, beklagade sig över sig själva och andra svarta människor som ”nigger”. Detta oavsett deras egna och andras framgångar, utbildning och ekonomiska välstånd.

Europas internflyktingar

Hela den här historien för mig tillbaka till kvällen då jag gav mannen tjugo kronor så att han kunde köpa sig en smörgås. En stor del av den romska befolkningen inom EU finns i nyblivna medlemsländer, såsom Rumänien, Slovakien, Tjeckien, Ungern, Slovenien och Kroatien. Ytterligare ett stort antal finns i Albanien, Kosovo och Serbien.

Diskrimineringen av romer i alla dessa länder tycks enligt nyhetsrapporteringen öka. En tjeckisk by blev för något decennium sedan känd för att låta bygge en hög mur som omgärdade den del av byn där enbart romer bodde. Romska barn förvägras skolgång och mobbas. Romer misshandlas och mördas, och till och med i Österrike utsätts romer för bombattentat och försåtsmineringar. En skylt med antiromska slagord riggades med sprängmedel som detonerade när några romer plockade bort skylten. Rättsväsendet reagerar regelmässigt med apati, uppmuntran eller deltagande i förföljelserna.

Många romer fördrivs återigen ifrån sina hem ut på gatorna. Sakta men säkert börjar en ny flyktingström inom EU skapas och denna gång finns inga gränskontroller som stoppar de flesta av dem.

Utvecklingen bemöts passivt och, kan man anta, med gillande av de länder från vilka romer flyr. Förföljelsen av romerna, i kombination med det självförakt som inympats hos många av dem, skapar en särskild, om än inte unik situation. Hos många romer, inte minst från Östeuropa, tycks ett kompakt förakt från omgivningen vara ett självklart förhållande.

Till EU anländer miljontals flyktingar utan några som helst tillgångar. Många saknar utbildning och relevanta språkkunskaper. Samtidigt är det påtagligt många av dem som inom ett eller ett fåtal år får arbete – inte sällan kvalificerade sådana – eller startar företag.

Omgivningens gamla och starka förakt i kombination med bristande självkänsla kan vara förklaringen till att många romer lyckats betydligt sämre med att etablera sig i de västeuropeiska länder de flyr till. Kanske är det många som inte ens vågar fråga en arbetsgivare om jobb. Säkerligen är det många som nekas arbete så fort en arbetsgivare känner till att de är romer. Många hamnar i tiggeri och andra i illegal verksamhet. Den tragiska och fördomsfulla stereotypen hinner ikapp dem.

I Frankrike pågår sedan några år tillbaka en ökande massdeportation av östeuropeiska romer. I Sverige utvisas tusentals romer, varav många kom ifrån andra EU-länder i Östeuropa. En handfull beviljades uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov.

Svårt för romer att få uppehållstillstånd i Sverige

Jag vill bara uttala mig om den svenska utlänningslagens utrymme för prövning av asylskäl, eftersom det är den enda utlänningslagstiftning jag behärskar.

Prövningar av skyddsbehov enligt utlänningslagen skall göras individuellt. Arbetslöshet, kraftigt bristande utbildning eller trakasserier från omgivningen eller myndigheter, till och med omfattande sådan, utgör normalt inte skäl för uppehållstillstånd.

För att någon skall få uppehållstillstånd i Sverige, såsom skyddsbehövande på grund av förföljelse gentemot den samhällsgrupp denne tillhör, krävs följande: förföljelse av en definierbar grupp människor av sådan art och omfattning att stora delar av gruppen hotas av utrotning, massmord, omfattande tortyr, våldtäkt, fördrivning med våld eller fullkomlig exkludering ifrån samhällslivet.

Som tidigare nämnt förutsätts alla EU-länder respektera de mänskliga rättigheterna tills motsatsen bevisats i det enskilda fallet. Om det skulle bedömas att ett EU-land systematiskt bryter mot de mänskliga rättigheterna riskerar det landet uteslutning ur EU.

Och här har vi det grundläggande dilemmat för EU:s nya internflyktingar: den förföljelse de utsätts för är ännu – överlag – inte så intensiv att de uppnår status som skyddsbehövande. Även om, eller när, så är fallet vill varken EU eller dess enskilda medlemsländer erkänna att många medlemsländer inte uppfyller kraven på mänskliga rättigheter för att bli medlemmar. Inte heller sker tillräckliga påtryckningar för att få dessa länder att respektera allas mänskliga rättigheter.

Kravet på avsaknad av visering inom EU gör att dess invånare lätt kan förflytta sig över landgränser och undkomma den värsta diskrimineringen. Skulle flera EU-länder uteslutas, följt av att de skulle öka sin diskriminering, skulle långt fler uppfylla kraven för skyddsbehov och beviljas uppehållstillstånd med tillhörande rättigheter.

Precis som när det gäller EU:s monetära kris gör EU för lite och för sent. Grundproblemen tas inte itu med: den hopplösa situationen för EU:s internflyktingar består och förvärras. De sparkas som fotbollar mellan länder som inte vill veta av dem. Precis som under så många hundratals år.

EU skall tillhöra alla oss som bor här. EU är sina invånares allemansland. Så länge inte alla EU-medborgare betraktas och behandlas som människor, förblir de flyktingar i Allemansland.

 

Krönikor

Rasistiska stolleförslag från Sverigedemokraterna!

Gästinlägg av Raffina Wall från Slutpixlat.blogspot.se

Sverigedemokraterna har lagt en rad motioner som behandlats i riksdagen under området ”Migration och asylpolitik”. Partiet förespråkar tuffare lagstiftning mot asylsökande och människor utan uppehållstillstånd. Dessutom vill Sverigedemokraterna införa flera lagar som gör skillnad på svenska medborgare och utländska medborgare.

Till exempel vill man förbjuda tiggeri för utländska medborgare, men inte för svenska!? Utländska medborgare som tigger ska utvisas på livstid.

Fattig

Man vill även att alla härbärgen ska tvingas att registrera hemlösas medborgarskap och om de är utländska medborgare skall de anges till polisen.
I motionen ”Kriminalisera hjälp till illegala invandrare”, som är undertecknad av riksdagsledamoten Kent Ekeroth, föreslås att alla anställda vid offentliga institutioner eller ”privata motsvarigheter” ska vara skyldiga att rapportera om ”de påträffar en illegal invandrare som den anställde förstår eller borde ha förstått är illegal invandrare”, och man ska inte heller få ge någon hjälp till personen i fråga.

I motionen ”Medborgarskapets betydelse” av riksdagsledamöterna David Lång och Mikael Jansson föreslås att man måste varit svensk medborgare i tio år för att få bli statsråd. För att bli överbefälhavare ska man fötts i Sverige och ha haft svenskt medborgarskap i hela sitt liv. Källa: EXPO

Och sist men inte minst vill SD att det skall ”inrättas förvaringscenter” där alla som söker uppehållstillstånd i Sverige ska ”förvaras innan gränspassagen.”

”Här ska de som söker någon form av uppehållstillstånd förvaras samt alla av- och utvisade, skriver Ekeroth i motionen ”Utvisning och förvar av svårutvisade.”

Om vi sammanfattar dessa av Sverigedemokraternas förslag så vill man för det första införa ett angiverisystem där man tvingar folk att anmäla misstänkta eventuellt illegala invandrare. Och de som underlåter sig att rapportera misstänkta illegala invandrare kommer att anses som kriminella!?

Det här med att SD föreslår ett angiverisystem får en att känna obehagliga vibbar från nazitysklands tid då den som till exempel undvek att rapportera var en jude gömde sig, straffades mycket hårt. Arbetsläger eller dödsstraff var påföljden då. Är det dithän Sverigedemokraterna vill driva Sveriges folk i sin hänsynslösa jakt på invandrare?

Sen vill ju som sagt SD även inrätta sin light version av koncentrationsläger, kallat för förvaringscenter, där man slänger in alla utlänningar som söker uppehållstillstånd och de som skall avvisas eller utvisas från Sverige.

Andemeningen med Kent Ekeroths förslag ”Utvisning och förvar av svårutvisade”, är naturligtvis att de vill hålla full kontroll på alla utlänningar vare sig de söker någon form av uppehållstillstånd eller ska avvisas/utvisas. Och det är ju naturligtvis helt i linje med SD:s grundläggande ideologi om invandring och invandrare. Det vill säga klart rasistiskt.

Man kan då fråga sig vad som är nästa steg i Sverigedemokraternas migrations- och asylpolitik. Arbetsläger för dem som skyddar eller gömmer flyktingar då detta enligt Sverigedemokraterna väl är att anses som Sverigefientlig verksamhet?

Förslagen beskrivs som odemokratiska och rasistiska av ordföranden för Centrum mot Rasism och den partipolitiskt obundna sajten Flyktingbloggen, Kalle Larsson, som skriver:

Hela grundtanken är att försvåra människors möjligheter att få ett fotfäste och få ta del av det svenska samhället. Det vore förödande för svensk demokrati om ännu fler människor stängs ute från möjligheten att forma det politiska systemet och villkoren för sitt eget vardagsliv

Kalle Larsson menar att Sverigedemokraterna för samma politik som partiets förlaga, den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt.

Att man lägger sådana förslag beror på att man i grunden är ett rasistiskt parti och att man inte alls har ändrat sig. Man har slipat språkbruket och putsat kostymen men förslagen är samma gamla rasistiska politik.

Och det är något vi på Slutpixlat håller med om. Å ena sidan står Åkesson och talar om nolltolerans mot rasism för att i nästa komma med klara politiskt rasistiska utspel.

Sverigedemokraterna är definitivt ett parti man inte ska lita på. Inte i någon fråga. Ja, de har ju egentligen bara en politisk fråga. Invandringen. Och den är av sådan klar rasistisk karaktär att den numer ter sig som ett absurt spektakel i normala människors ögon.

SD:s nolltolerans mot rasism? Pfuitt!

Raffina Wall för Slutpixlat

Läs även:
Berättelsen om Kent och Houng, Alex Bengtsson skriver i Expo om den Sverigedemokratiska visionen blir sann.

Läs hela Expos artikel här: SD vill sätta invandrare i förvaringscenter.

17 påståenden om invandring bemöts av regeringen, i SvD

Krönikor

Thoralf Alfsson vill bli nolltoleransens bödel!

Gästinlägg av Karl-Johan Johansson-Svensk från Slutpixlat

Den Sverigedemokratiska riksdagsmannen och före detta FN-soldaten Thoralf Alfsson är mäkta förgrymmad på att skribenterna på InteRasistMen och EXPO granskar SD.

FattigAnledningen är att han i ljuset av de senaste uteslutningarna av SD-politiker tycker att det är InteRasistMen och EXPO som styr vilka som utesluts ur partiet på de så kallade nolltoleransgrunderna mot rasism.

Alfsson vill uppenbarligen själv avgöra vilka han anser bör uteslutas. (Thoralfs blogg) Inga!

Jag anser att uteslutningar skall vara absolut den sista åtgärden och bara användas i undantagsfall. Att en medlem länkat till ”fel” sida på nätet och råkat gilla ”fel” grupp på Facebook kan inte vara tillräckligt underlag för en uteslutning.

Märk här att Alfsson sätter citationstecken kring ordet fel, som om att det som SD medlemmar länkar till egentligen är rätt men inte borde länkas till offentligt.

En person som varit en eldsjäl för SD och partiet och varit en klippa på den lokala nivån med stort engagemang och sedan gör några misstag i ”stridens hetta” på nätet skall inte kunna bli föremål för uteslutning.

Några misstag ”i stridens hetta!?”

Nu är det ju faktiskt så att det från vissa SD-politiker inte är några misstag ”i stridens hetta”. Det är en pågående process i rasism. Något som Thoralf Alfsson själv med liv och lust själv deltar i. Därför får väl hans bloggartikel ses som något av en frivolt i den högre skolans dubbelmoraliska cirkus.

Men sedan finns det också personer som helt enkelt inte är lämpliga att företräda vårt parti. Personer som inte själva begriper och inser var gränserna går. Dessa personer är helt enkelt inte lämpliga företrädare för partiet men det innebär inte att de måste uteslutas från partiet. De kanske brinner för vårt parti och kan göra mycket nytta för partiet i andra roller som t.ex. vid utdelning av flygblad och informationsmaterial.

Där slog du huvudet på spiken Thoralf Alfsson. Får vi se Thoralf dela ut flygblad inför nästa års riksdagsval på Stortorget i Kalmar? Ja, då, eftersom Thoralf uppenbarligen inte själv begriper och inser var gränserna går.

Men det verkar tyvärr som om Thoralf Alfsson fått något så kallat Carte blanche från Jimmie Åkesson när det gäller nolltolerans mot rasism och att det är Thoralf själv som vill bestämma vilka som skall hamna under ”bödelsyxan” och tvingas lämna partiet.

Det är hög tid att partiet tar tillbaks taktpinnen från EXPO och InteRasistMen. Det är dags att partiet bemöter EXPO och InteRasistMen.

En liten upplysning till Thoralf är nog på sin plats här. Ni har aldrig haft taktpinnen från första början. Enbart de taktfasta stegen i rasismens brutalt hårda gatsten. Och tänker ni försöka bemöta EXPO och InteRasistMen med samma frenesi, ilska och fulspel som ni bemött Aftonbladets Åsa Linderborg på så blir vi inte förvånade. Att hetsa upp din SD-pöbel till att begå vidrigheter är du bra på Thoralf Alfsson.

Gästkrönikör Karl-Johan Johansson-Svensk för Slutpixlat

Krönikor

Ta debatten!

Bög, hora, kommunist, vänsterpack och pkmaffia… men vi ska ta debatten.
Saken är den att det inte finns en debatt att ta, sen jag började ta debatten eller snarare argumentera emot intoleransen när SD kom in i riksdagen så har jag märkt ett par saker, saker som börjat oroa mer och mer.

I början var de inte många som skanderade rasistiska åsikter kors och tvärs, det var inte många som blandade ihop yttrande- och åsiktsfrihet utan man kunde möta upp dem med sakliga faktabaserade argument… ledde som oftast bara till att de blev tysta i diverse trådar, men det var något i alla fall, de slutade skandera.

Sen hände något på vägen, media blev ”gammelmedia” och faktan avslogs med hänvisning om t.ex. judisk komplott eller att regeringen minsann döljer faktan som den verkligen är, inte ens när BRÅ själva tar upp att de blir misstolkade slutar de intoleranta att förvanska det som framkommer.

Och argument blev mer och mer personliga påhopp istället för att argumentera emot från den intoleranta sidan, jag har i dags dato mottagit 32 hot om våld via personliga meddelanden blandat med allsköns olika påhopp plus en del personliga meddelanden jag inte ens vet hur man ska tolka då svenskan i dessa har varit svår att läsa… svårare än ett pussel på 5000 bitar utan bild att utgå ifrån.

Ta debatten!
PhOtOnQuAnTiQuE / Foter.com / CC BY-NC-ND

Det är inte maktlöshet jag känner när jag argumenterar, det är snarare känslan av att den andre inte gör något annat än totalt blockerar nya intryck som gör att det känns som man inte kommer någon vart.
Jag sitter och skriver, försöker nå fram och verkligen hoppas att de kommer med ett vettigt motargument som leder fram till att vi har en diskussion… och jag medger gärna att jag bara väntar på att någon mer viktig än jag skuttar in i debatten som inte är en debatt, en person i makten, en person som har större förutsättningar än jag själv att uppmärksammas och dra med fler i just jakten på en debatt.

Vi som är där ute och skriver så tangentborden glöder är en del, vi är inte så fasligt få, men vi är djupt medvetna om att det är så tyst från håll som spelar roll men fortfarande är vi där varje dag och försöker få till en debatt.

En debatt som är utan tillmälen, personliga påhopp och framförallt faktabaserad… inte en strid i sandlådan där den som skriker högst inbillar sig att den ”vinner debatten” och det är så oerhört dumt att den intoleranta sidan skanderar alla dessa olika tillmälen för det är just vad de mest klagar över… får man inte ha vilken åsikt man vill utan att vara rasist?

Och nej, det är inte bara sidan till höger som tillämpar sådant, men av den erfarenhet jag har och delar med så många andra som argumenterar mot intolerans av alla de olika slag så är det just rasisterna som gör allt för att debatten inte blir en debatt.

Så att ta debatten, kan vi göra det när andra sidan inte debatterar utan endast skriker ut sin monolog?
Kan vi ta debatten när det inte finns en att ta? Debatt kräver att båda parter pratar med varann men en sida i detta pratar inte och vill inte ens försöka förstå…är det en debatt då?
Det finns ett par som tar debatten bland den sidan som benämns som rasistisk men de drunknar bland alla näthatande troll som gör allt för att debatten inte ska kunna finnas, de gångerna jag hamnat i sådan lycka över att finna en att ha debatt med så fullkomligt översvämmas kommentatorsspåret av allehanda påhopp och icke relevanta påståenden om min person.

Det blir som att föra ett samtal med en person samtidigt som flera andra personer skriker in i ens öron samtidigt, visst tycker en del och säger att man ska blunda men man gör inte det, man läser faktiskt allt eftersom det kan hända att bland alla dessa kommer en som vill delta i samtalet.

Och man vill inte gå miste om det, man vill att det finns fler som kan hantera att man inte håller med, att man har annan fakta som man stödjer sina argument på samt är intresserad av att försöka komma någon vart.

Och nej, alla åsikter är inte bra, speciellt inte de som är rasistiska.
När vi försöker nå fram är det vad vi bemöts av, rent skärt öppet hat, hat för vi inte tycker som de och hat för att vi vågar säga emot med fakta vilket de inte har på sin sida.

De har Avpixlat som kräver vad de själva inte förmår göra, Exponerat och Dispatch International som endast förmedlar en vidrigt vinklad bild av att allt är en grupps fel, absolut allt är andras fel men aldrig deras eget.
Att påpeka för Ingrid Carlqvist som leder Tryckfrihetssällskapet att det är motsägelsefullt att kräva full yttranderätt och tryckfrihet samtidigt som man vill förbjuda just en skrift, omfattas inte koranen av tryckfrihet… framförallt den totala hon vill ha?
Och vad sker när man gör det, mer näthat och fåniga påhopp men absolut ingen saklig debatt.

Så när folk säger att man ska ta debatten känns det mer som att de vill ge rum för näthat och rasismens spridning, för så ser den riktiga bilden av flertalet av dagens debatter ut, det är den mörka sanningen som vi har att göra med, vi vanliga människor som tycker att det är viktigt att inte låta samhället drunkna i intoleransens djupa hav.

Och det blir inte bättre av att Janne Josefsson och Stina Dabrowski går ut och ger klartecken om att sparka neråt… för vi ska ta debatten, vi, folket som tar debatten varje dag behöver inte höra att vi ska ta debatten.

Det gör vi redan, trots det inte finns en debatt att ta.

Gästkrönikör Mika Osipoff, en vanlig nätpratare, varken mer eller mindre än någon annan.

Läs även hans tidigare krönika: Mobbning…

Krönikor

Rör inte min moské!

För ungefär 5-6 år sedan var jag på plats då de första stenarna lades som grund till moskén i Fittja. När jag kom tillbaka efter ett tag byggdes moskéns kupol av trä och jag var helt fascinerad av hantsverksarbetet kring den kupolen. Väldigt snabbt byggdes en riktig plats för meditation.

Interiör, moskén i Fittja, Botkyrka. Fotograf är artikelförfattaren I.D.
Interiör, moskén i Fittja, Botkyrka. Fotograf: Ida Dzanovic

Moskén byggdes upp mitt emellan en sjö i skogen och en motorväg. På andra sidan sjön ser man ett bostadsområde med höga hus. Jag var glad över att få vara med och plantera rosor, äppelträd och hallonbuskar i parken. Jag drömmer om att kunna konstruera en paviljong av trä mitt i parken.

Men det mest viktiga av allt är moskéens själ, tankeinnehållet och stilen.

Man möter vänlighet direkt innanför dörren, som är öppen för alla. Ingen påminner mig om min klädstil, att jag inte bär slöja eller att jag föddes som en kvinnlig mänsklig varelse som till varje pris måste separeras från andra.

Turkar är i majoritet i den här moskén och en av dess styrelsemedlemmar som sprang iväg till köket för att koka en kopp te åt mig ropade att jag inte skulle glömma bort att hälsa till imamen som jag känner i den bosniska församlingen — som ligger på andra sidan av Stockholm. Långt bort i Hallonbergen i Sundbybergs kommun. Trots det långa avståndet så känns det verkligen som att kontakterna och samarbetet är väldigt nära.

Tystnaden är avkopplande i moskén och solstrålarna skiner nyfiket in genom de vackra fönstren. Vi gick in i det stora konferensrummet, där hängde en nära tre meter lång och minst en meter hög svensk flagga på väggen, samt en lika stor turkisk flagga. ”De fick vi från en turistbyrå!” sa mannen som kom med te och baklavabakelser.

”Att älska och respektera Sverige och Turkiet är liksom att förena kroppen med själen”, sa han.

Meditationsträdgården till moskén i Fittja, Botkyrka. Fotograf: Artikelförfattaren I.D.
Meditationsträdgården till moskén i Fittja, Botkyrka. Fotograf: Ida Dzanovic

Jag njuter av varje besök där. Och varje gång jag saknar mitt barndomshem — som jag lämnade bakom mig för många år sedan — blir jag nostalgisk och föreställer mig alla vägar som går i riktning mot den här trädgården och den här moskén.

Tyvärr är debatten om böneutrop från moskén i Fittja otroligt hetsig, hatfull och aggressiv.

Att man kritiserade fundamentalister och radikala moskéer har jag ingenting mot, då jag själv kritiserar samma inställning till religionen. Men hatet i frågan kring böneutrop är så starkt att det övergår till ett hat mot alla moskéer, oavsett stil och oavsett dess tolkning av islam.

På den muslimhatiska sajten Avpixlat kunde man se en rad ”Breiviks” som släpptes på fri fot utan att de ansvariga för hemsidan tycktes bry sig. Deras hotfulla kommentarer kunde stå kvar på hemsidan under nästan ett helt dygn:

Om minareten sprängs kommer jag applådera den modiga individen som utfört det

30 personer ”gillar” den kommentaren och 17 timmar senare skriver en annan person:

Jag hänger på. Men det kommer att behövas enorma mängder av vapen för att hålla inkräktarna stången

Sen hänger en till person på i samma tråd:

Vapen är inget problem. Tro mig, känner till en hel del internetsidor som jag kan köpa delar av ett vapen och få skickat till Sverige. Ammunition är inte heller ett större problem, går att tillverka i en liten verkstad. Annars får vi hoppas att våra finska vänner hjälper oss.
Sätter de en böneutropare i min stad så kommer jag att göra samma sak man gör med en en tupp som galer mitt i natten, det är inget hot det är ett löfte

— Den kommentaren ”gillades” av fler än 47 personer.

Detta är en retorik som jag känner igen då tusentals liknande ”Breiviks” tog över gator och städer i Bosnien för 20 år sedan, i jakten på muslimer — bara för att de var muslimer. Tänk om det i Sverige skulle finnas ett liknande forum där det finns några muslimer som öppet och fritt hotar präster, poliser, politiker, talar om vapeninsamling, vapenbeställning och gör kartläggning på landets ”förrädare”?

När olika hatgrupper ställs mot varandra, så är det inte bara min lilla meditations-oas i Fittjamoskén som kan rasa ned, utan hela din och min värld… En hatgrupp utmanar spontant att en motsatt hatgrupp kanske bildas någon annanstans. Hatgrupper vända mot varandra kan inte bara titta på varandra och ”utföra dialog”. Det gäller inte när ”Breiviks” ställs mot andra ”Breiviks”, korsriddare mot jihadister, muslimhatare mot muslimer. När olika hatgrupper ställs mot varandra, så är det inte bara min lilla meditationsoas i Fittjamoské som kan rasa ned, utan hela din och min värld.

Och tänk att det hela handlade om böneutrop på ca 3-5 minuter, bara en enda gång i veckan, mitt på dagen, med volymen anpassad till miljö, relativt långt ifrån närmaste bostadsområden.

 

Gästskribent Ida Dzanovic

Krönikor

Så stoppas ”radhusrasismen” och den rasistiska normaliseringen

Gästinlägg av Mats Jonsson

Jag intresserar mig för rasism och främlingsfientlighet. Jag ställer mig ofta frågan – hur kan människor i allmänhet triggas så starkt av alla de rasistiska och främlingsfientliga organisationer som uppenbarligen vill provocera fram det allra sämsta hos människor?

Klicka för en större bild
Klicka för en större bild

Vad är det som gör att gemene man går in och kommenterar under bilder som den här bredvid – så snabbt och utan att tänka efter? Jag tror nämligen att det är precis så – alltså utan eftertanke – många av de hotfulla, rasistiska och förtalande kommentarerna på Facebook kommer till.

Nu är inte jag ett stort fan av brända svenska flaggor. Jag tycker det är en dum, provokativ och onödig åsiktsyttring. Trots denna åsikt lyckas jag utan ansträngning undvika att uttala mig rasistiskt och hatiskt kring handlingen.

Jag förutsätter att det ligger något bakom den brända flaggan. Kan det ha något med Lars Vilks att göra? Mohammedteckningar? USA i Irak? Jag vet inte – men någonting har i alla fall upprört de som syns på bilden.

Gemene man ”gör” innan han ”tänker”. Jag brukar kalla det för radhusrasism. Den typen av rasism som det pratas om runt köksbordet. Det man säger till sin närmsta kompis, fru eller arbetskollega. Det man snabbt och enkelt säger och gör på Facebook, Twitter, etc. Inte för högt, inte för synligt. Bara lagom högt.

Radhusrasismen normaliserar och skapar ett klimat där det är okej att subtilt och ironiskt nedvärdera människor med annan härkomst och religon. Och jag tror att detta är på väg att prägla oss – att detta riskerar att bli det ”nya sverige”. Jag vill inte ha det så.

För inte så länge sedan fann jag bilden ovan på min egen Facebookvägg med kommentaren ”Va i helvete!”. Det var en helyllekille, en kompis sedan barnsben, som kommenterat bilden. Självklart väckte det mitt intresse. Jag gick in och läste kommentarerna och döm om min förvåning då jag i kommentar efter kommentar läste allt detta hat, all missvisande fakta, all manipulerad statistik och slutligen all rasistpropaganda. En och annan kommentar sa också emot de främlingsfientliga (jag själv t.ex.) men de få som protesterade drunknade snabbt i nya rasistiska kommentarer.

Det är den här typer av initiativ – en Facebookgrupp som odlar obetänksamt hat – som normaliserar tanken hos gemene man. Det är inte okej, och det måste stoppas.

Hur gör vi det då? Fem enkla tips:

  1. Stå alltid upp för dina egna anti-rasistiska åsikter, vänligt men bestämt och utan våld.
  2. Ställ frågor; ”hur menar du?”, ”vad får dig att tycka så?”, ”var får du din fakta ifrån?”, etc.
  3. Ha gärna ett knippe med egna, anti-rasistiska argument i bakfickan, plugga dem.
  4. Luta dig mot demokratins stöttestenar och acceptera andras åsikter, resonera kring dem.
  5. Ge dig inte, stå på dig, vi är ofantligt många fler som är anti-rasister än rasister.

Jag uppmanar alla icke rasister att inte vara tysta. Att stå upp och ta diskussionen – i alla lägen. Markera att det inte är okej att uttrycka rasistiska eller främlingsfientliga åsikter!

// Mats Jonsson, Senior Project Manager & Musiker

PS – Vill du läsa om de rasistiska påhoppen angående den brända flaggan ovan så kan du göra det i denna Facebooktråd.

Krönikor

Om vi byter skinn – hjälper det då?

Gästinlägg av George Bandak.

För någon vecka sedan kunde man läsa den prisbelönade författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask i DN. I brevet uppmanar han henne att byta skinn med honom för en dag. Avsikten med bytet är att hon skall få möjligheten att uppleva hur det är att vara svensk med utländskt utseende. Hur det är att dagligen möta fördomar som är riktade mot ens hudfärg eller etnicitet och etiketteras som invandrare. I brevet berättar Khemiri om hur det var att växa upp i ett fördomsfullt Sverige. Ett Sverige där poliserna sätter kriterierna för vem som bör etiketteras som svensk, och vem som bör etiketteras som invandrade. Brevet är skrivet med anledning av regeringens förslag om det så kallade projekt Reva. Projektet går i stort sett ut på att polisen får ”fria händer” att stoppa personer med utländskt utseende för att kontrollera om de vistas illegalt i landet. De som vistas illegalt skall utvisas till sitt hemland, oavsett om de riskerar att få dödsstraff eller om det skulle råda krig där.

Kelen, bild
G. Bandak

När jag först hörde talas om projektet trodde jag att det var ett skämt. Det låter ju nästan som ett fascistiskt knep – ett knep för att göra sig av med de som inte tillhör det egna landets kriterier för hur en svensk medborgare bör se ut. Helt absurt. Hur banalt det nya regeringsförslaget än låter så är det ett faktum. Det har redan börjat ske. Personer med utländsk bakgrund eller utseende stoppas och projektet kallar det ”rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”. Vissa har till och med blivit utvisade.

Var det det här som var Sverigedemokraternas mål? Att på ett eller annat sätt få sin vilja igenom med att aktualisera frågor som de andra partierna åsidosätter? Och kanske blev det så kritiskt för den sittande regeringen att de inte längre kunde negligera frågor om invandring eftersom det i sin tur bara skulle leda till fördel för SD? Kanske. Men är inte det här med projekt Reva att gå över gränsen? Finns det någon gräns över huvud taget?  En gräns för vad som är omänskligt?

Tråkigt nog skedde det inga förändringar. Beatrice Ask drog inte tillbaka Reva-projektet och hennes svar till Khemiri var långt ifrån det vi hade väntat oss. Hon svarade så som politiker oftast brukar svara – känslolöst, oengagerat och med en ovilja att visa medkänsla. Ingenting tycks bita på dagens politiker; inte ens en fråga om mänskliga rättigheter  eller mänsklig värdighet.

Debattören och nyhetskrönikören Dilsa Demirbag-Sten skriver om det kommande valet i sin krönika: ”Vi kan räkna med fler utspel om invandringen”. Det parti som utlovar minskad arbetslöshet och bättre skola kommer att få väljarnas röster, skriver hon. Men, frågar sig Demirbag-Sten, ”vilket parti för fram att alla människor är lika mycket värda och vägrar att lägga den kollektiva skulden för alla problem på gruppen av ansiktslösa invandrare, dessa mörkhåriga främlingar som görs till syndabockar för allt som är mindre bra i samhället?” Det parti som väljer att göra det kommer med stor sannolikhet att misslyckas. Dessvärre. För det ingår i Europas historia att utmåla en fiende, en kollektiv grupp som bär det egna landets skuld. En grupp som får en etikett. För Sverigedemokraterna är det invandrarna och muslimerna som bär det egna landets och till och med Europas skuld. De är övertygade i sin sak och även om någon skulle skrapa fram bevis som strider mot deras övertygelse, skulle de ändå vara övertygade. Det är dem det är fel på, inte oss. Aldrig oss.

Extra Medium / Beach Photos / CC BY-NC-ND

Om vi byter skinn – hjälper det då? Jag vet inte. Kanske. Det kanske inte kan förändra alla de som är kritiska till invandrare och har en föreställning om att alla invandrare är potentiella brottslingar. Eller de som i smyg uttrycker sina rasistiska åsikter och gömmer sig bakom det parti som utger sig för att stödja nolltolerans. Men om det förändrar en person och får honom eller henne att reflektera över hur en vardag kan se ut hos en som inte är blåögd och har blont hår, är det inte värt det då?

För mer än tjugo år sedan kom jag till Sverige med min familj. Jag var två år. Under hela uppväxten i detta land – som jag aldrig sett som främmande – mötte jag fördomar. Överallt.  På ett sommarjobb för mer än tio år sedan blev jag dagligen kränkt och mobbad av personer med rasistiska åsikter. Jag förstod inte varför. Jag försökte förstå, jag gjorde verkligen det. ”Åk hem till ditt blatteland din turk”, sa de. ”Men, jag är inte turk, jag kommer från Syrien”. Vad jag sade spelade ingen roll. De gav mig etiketten turk och invandrare. Just denna ovisshet – denna fullkomliga gåta – att det är mig det är fel på är något som jag än idag inte kan begripa.

Det var inte bara denna händelse. Varje gång jag och mina kompisar från högstadiet gick in till en affär fick jag butikägarens ögon på mig. Hur jag än vred och vände på det förblev jag en främling i mitt eget land. Den som drog till sig uppmärksamhet. Inte på grund av kläderna utan på grund av utseendet. På grund av det tjocka mörkbruna håret, de bruna ögonen och färgen på min hud. Jag avvek från kriterierna för en typisk svensk och fick ständigt höra det. ”George, du som är från ett annat land, kan du berätta om din religion… din kultur?” fick jag ständigt höra från mina högstadielärare.  Detta ständiga ”du”.

Varför fick inte någon annan i min klass en sån fråga?

I ett land som skall stå för mångkultur, tolerans och jämställdhet ter sig projekt Reva som en motsägelse. Jag säger inte att det partiet gör fel och att det partiet är bättre. Däremot kan vi inte ignorera vår känsla för vad som är rätt och fel. Vi kan inte skicka hem personer till ett land som inte välkomnar dem och hotar att beröva dem livet. Vi kan inte. Det är fel. På samma sätt är det fel att polisen stoppar människor med utländskt utseende för att fråga en sån banal sak som: ”Ursäkta, är du svensk? Är du verkligen det? Kan du bevisa det för mig?”. Nej, det är inte att visa mänsklig värdighet. Det är inte att visa tolerans.

Det är att döma.

George Bandak

Krönikor

Köp inte Sverigedemokraternas problemformulering

Gästinlägg av Betty Edvall

Vad är det som händer när man hela tiden ska ”våga ta debatten” med Sverigedemokraterna?

IMG_0532
mark sebastian / Foter.com / CC BY-SA

Ali Esbati (v) skrev att vi ibland måste ”våga vägra ta debatten” med rasisterna (30-01-11). Författaren Maria Sveland gör samma parallell till anti-feminism och Henrik Arnstad skrev på DN Debatt (2012-11-15) om att Tyskland accepterade Hitlers problemformulering så att folket debatterade ”jude-frågan”.

Många missförstår det här och tänker att man inte ska debattera, diskutera och kämpa för människors lika värde. Men det som menas med att vägra ta debatten är de debatter som på förhand har en rasistisk agenda. Sveland skriver i sin blogg om när en SVT-debatt hade rubriken ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, den frågan är, precis som Sveland skriver, ett praktexempel på när den debatten ska ifrågasättas istället för att tas.

I och med det här missförståndet tänkte jag försöka mig på att exemplifiera detta fast med kvinnor och män.

Eva och Adam-partiet — ett parti för kvinnan

Tänk dig att det kommer ett litet parti som kallar sig Eva och Adam-partiet (förkortas EoA-partiet) som har på sin agenda att kvinnor har ett längre intellekt än män. Partiet har rötter i direkt sexistiska rörelser men börjar nu att ”städa upp” bland medlemmarna. Det pågår en så kallad nolltolerans, de partimedlemmar som gör uttalanden om att ”det är okej att ha sex med kvinnor som inte vill” eller ”kvinnor är mindre värda än män” får sparken. Det görs lite klumpiga uttalanden, exempelvis är det en styrelsemedlem som säger att kvinnor borde omyndigförklaras, han åker ut med huvudet före. EoA-partiet har en bra och retoriskt duktig ledare som säger att alla är välkomna in i partiet, även kvinnor. Han heter Johan Svensson.

Scenario 1

Johan håller tal på gator och torg och skriver i media. Men ingen vill prata med Johan, ingen vill intervjua Johan eftersom man inte vill ge honom medialt utrymme… Men eftersom Johan inte ger sig blir det till slut omöjligt att ignorera, några börjar ställa frågor: Vad anser EoA partiet om statsbudgeten? Om den nya djurskyddslagen? Om hur vi ska förbättra för små-företagarna? Om REVA? Om EU:s ekonomi? Om minaretsutropet i Fittja? Om sjukvården i Östergötland? Alla dessa frågor som florerar under veckan där olika politiker har olika svar… Johan, han kan inte svara på en enda fråga, för han är bara intresserad av jämställdhetsfrågan. Men det är ingen som är intresserad av att höra om den eftersom man vet var EoA-partiet står och det är för icke-jämställdhet. Media ger partiet en chans att visa om de har något annat att komma med. Eftersom de inte har det, glöms partiet till slut bort.

Scenario 2

Johan håller tal på gator och torg och skriver i olika medier. Men ingen vill intervjua Johan eftersom man vill begränsa hans mediala utrymme… Men eftersom Johan inte ger sig så blir det till slut omöjligt att ignorera, så man börjar ställa frågor: Vad anser du om kvinnor och män? Om att ni hatar kvinnor? Om kvoteringar? Om lika lön för lika arbete? Om Gudrun Schyman och Maria Sveland? Om hen? Vad säger EoA-partiet om att det börjar komma mer och mer starka duktiga kvinnor?

Johan har läst på, han är övertygad och han kan svara. Det är nämligen så att Johan är missförstådd av media, han hatar absolut inte kvinnor, tvärt om! Men Johan vet den här världen är uppbyggd av män, allt som historien visar är att det är män som byggt och skapat detta underverk vi lever i. Det var män som seglade över Atlanten till Amerika, det var män som styrde Omanska riket, det var män som Platon, Da Vinci, Mandela och Einstein som satte sin prägel på världen. Moses, Jesus och Muhammed var också män, precis som att nästan alla statministrar i världen fortfarande är män. Män har byggt upp ett system som är anpassat för män och om kvinnor kommer in så kommer systemet att krascha och leda till mänsklighetens undergång.

Så här pratar Johan samtidigt som han rensar ut några av de hatiska männen i sitt eget parti, han till och med sätter in en och annan kvinna. För Johan hatar inte kvinnor, tvärt om, Johan älskar kvinnor och vill hjälpa dem. Johan vill att kvinnor ska slippa jobba, slippa ta hand om ekonomin och ta svåra beslut och få den hjälp de så länge har nekats. Kvinnor ska också få skattelättnader, bidrag och enklare arbeten. På sikt vill Johan avskaffa kvinnlig rösträtt såklart, men det skulle vara politiskt självmord att uttala sig så i Sverige just nu, men snart så…

Debatten efter

Johan får mer och mer röster, den mediala världen börjar prata om huruvida det är sant att kvinnor inte har samma intellekt som män. På SVT-debatt är rubriken ”hur mycket mindre förstår kvinnor?”. Fler partier tar upp frågan, man gör tester. Forskare uttalar sig, ibland blir det stora rubriker ”NU ÄR DET BEVISAT: KVINNOR ÄR INTE DUMMARE ÄN MÄN”, men nästa dag står det ”SÅ HÄR MYCKET KOSTAR KVINNLIGA CHEFER SAMHÄLLET”. Den vanliga människan börjar säga ”ja asså, inte för att jag hatar kvinnor och röstar på EoA men jag tycker inte att kvinnor ska vara chefer”. Långsamt vrids debatten och utgångspunkten är -kvinnor mot män-. Folk tröttnar på att förklara att det är fel, rent fakta alltså.

Debatten är igång och facebook-grupper startas med namn som ”inga mer kvinnor i offentligheten tack!”. Johan behöver ju aldrig svara på frågor om djurskyddslagen, diskrimineringen av romer, skatter eller utbyggnad av den offentliga sektorn. Johan behöver bara svara på den enda fråga den, han kan bäst, den om kvinnor och män.

Nu

I boken ”Älskade Fascism” kan vi läsa om hur folket köper fascisternas problemformulering och då gör det till en sanning som i sin tur leder till att fascistpartierna vinner makt. Att diskutera islamiseringen av Sverige, invandringsproblematiken och muslim-frågan är redan en förlorad debatt, vi har köpt formuleringarna av Sverigedemokraterna och så länge vi gör det kommer dessa påhittade problem alltid att finnas. Skulle vi däremot vägra ta den debatten och istället prata om verkliga problem skulle SD:s argument gapa tomma utan innebörd. Och ett parti med tomma ord lockar inte 15 procent av Sveriges väljare.

Mer att läsa:

Arnstad, Henrik (2013). Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Stockholm: Norstedt

http://www.dn.se/debatt/sverigedemokraterna-ar-ett-fascistiskt-parti

http://esbati.blogspot.se/2011/01/vaga-vagra-ta-debatten.html

http://www.mariasveland.se/aktuellt/gubbvaldet-pa-grav/

Krönikor

Är man en "jävla bög" om man inte skjuter först?

Gästinlägg av MM och Torbjörn Jerlerup

I onlinespelen som heter World of Tanks, Warhammer, World of Warcraft eller liknande behöver man nästan sätta på skygglapparna. Ingenstans ser man kanske så tydligt att hat och rasism lever kvar som i spelvärlden på internet. Även en hel del svenskar verkar låta sin rasism och sina fördomar flöda fritt då de tror att de kan gömma sig bakom tangentbordets anonymitet. Det är på hög tid att vi börjar prata om detta för att synliggöra att problemet finns!

Rasism

Spelar man ett onlinespel via amerikanska spelservrar är det inte ovanligt att man ser tillmälen som ”nigger” flyga förbi. På europeiska spelservrar är ett stort problem snarare att det växer upp ett sorts uppdämt hat mellan öst- och västeuropeer. Det är lite av en ond cirkel. Det kastas tillmälen mot ryssar, tyskar, polacker, etc, och mot gruppen ”östeuropeer”.

Catfish
Profound Whatever / Foter.com / CC BY-NC-SA

Om man läser på spelforumen och ser vad en del spelare i World of tanks (t.ex) föreslår för vidareutvecklingar av spelet, så kan någon skriva att ”östeuropéer är rasistiska, kan inte Wargaming (företaget bakom spelet) skapa en server för östeuropa och en för västeuropa, så vi slipper dem”. Det är bara att denna uppmaning i sig döljer en generaliserande fördom: att östeuropéer är rasister…

”Jävla nazistiska tyskar”… ”Du spelar som en arab”… ”Det måste vara en polsk utvecklingsstörd Siemkaspelare”… ”Niggerjävel!”… ”Du är säkert en jävla ryss!”

Man kan anmäla, och bör göra det. Men man vänjer sig liksom vid den ständig strömmen av elände och lär sig blunda…

Homofobi och sexism

Det är mer regel än undantag att man blir kallad bög, dvs ”faggot” eller ”gay”, om några andra i spelet blir arga på en. Spelen som jag själv spelar på, och våra ungdomar spelar på, är ofta en supertuff manlig miljö. Manliga spelare är i majoritet, och det märks. Spelar man dåligt så ”spelar man som en kvinna”, är en liten ”pussy” eller en ”girl” eller har ”glömt att ta av sig kjolen”.

”Nej, ytterligare ett jävla homo-team igen”… ”Östeuropeer är rasistiska rump-pojkar”… ”Jävla nazi-bög, du sköt mig i ryggen som en fet pussy-girl”… ”Var en MAN och ingen pussy”… ”Var inte en bög, skjut först!”

Man vänjer sig liksom… Man orkar liksom inte anmäla alla fördomar man ser. Och… Vad är alternativet? Sluta spela?

Paradoxen

Det är som om spelvärldens anonymitet, och intensiteten i spelen, gör att en del släpper lös alla sina hämningar. Det är väl förmodligen anonymiteten i internetvärlden som gör att man kan göra så. Bakom den trygga anonymiteten verkar många vara som sig själva och fritt släppa lös alla sina fördomar.

Men det är inte anonymiteten som är problemet. Anonymiteten kan också vara lösningen på problemet.

The Head of a Quester
Tojosan / Foter.com / CC BY-NC-SA

När jag tar ut min stridsvagn i World of Tanks eller min spelkaraktär i World of Warcraft är det ingen som vet vem jag är. Är jag man, kvinna, ”svart” eller ”vit”, är jag gammal eller ung, är jag rik eller fattig? Ingen vet. Personen jag riktar min fiktiva pistol mot i ett onlinespel, eller den fantastiska kämpen jag har med mig i mitt lag som segrar över allt och alla, kanske är prins i Jordanien eller arbetslös invandrare i Brighton, Storbritannien. Personen kanske är rullstolsburen, eller elitlöpare. Personen kanske är kvinna, kanske man, kanske 15 och kanske 60? Kanske är det en person som tänder på personer av samma kön? Kanske är det en professor, kanske en som ännu inte gått ut grundskolan. Kanske är det en polack, en svensk eller en ryss?

Man vet inte… Det är en viktig poäng!

Genom internet, och möjligheten till anonymiteten på nätet, finns det för första gången en möjlighet att låta folks reella KUNSKAPER och EGENSKAPER vara det avgörande — inte hudfärg, kön, ekonomi, ålder, utbildning eller sexuell läggning. Så även i spelvärlden.

Det bör vi fundera lite över innan vi gnäller på anonymiteten på nätet. Anonymiteten ger möjligheter, inte bara problem.

Men det gäller att få fler att protestera mot fördomarna på nätet, även om det kan verka hopplöst. Och framför allt är det företagen bakom spelen som protesterna måste rikta sig till. De måste börja rensa upp i det här träsket.

Men det är inte lätt. Vad gör vi med hat mot homosexuella i spel som har utvecklats i länder där sådant hat inte anses konstigt eller fel eller straffbart?

Det finns en tystnad om rasism, fördomar och hat i spelvärlden. Låt oss börja prata om det mer! Det är första steget mot en förändring!

 / M.M och Torbjörn Jerlerup