Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

Individer i statistiken

Att invandrare är överrepresenterade i brottstatistiken är en öm tå och ett av de argument som Sverigedemokraterna mer än gärna pekar på. Genom att proklamera vad de anser vara en stigmatiserad sanning kan det verka som om de har fått lite vind i seglen. De räds inte den politiskt korrekta maffian som konspirerar mot dem. De utgör den moraliska kompassen som tar i med hårdhandskarna när det gäller brottslingarna. Bunta ihop dom och slå ihjäl dom.

SvartellervittDen mångfacetterade problembilden ersätts av ett kategoriskt och fyrkantigt tänkande, där gråskalorna bytts ut mot svart och vitt. Det är ett tänkande där ett ‘att’ inte följs av ett ‘varför?’. Och det är ett enfaldigt tänkande, för det som vid första anblicken ter sig ganska enkelt är i själva verket ett kalejdoskop av faktorer som påverkar oss på alla möjliga sätt. Vårt samhälle är en enorm organism som ständigt förändras, och ingen människa är en ö.

Det finns dessvärre alltför många personer som vill att vårt samhälle ska vara just en ö. Att samhället ska neka skeppsbrutna att få komma iland. Simma vidare, för här finns det inte kokosnötter så det räcker till alla. Du kommer ju ändå bara att lyfta bidrag och våldta ‘våra’ tjejer. Och om du nu har ett jobb så har du snott det av en svensk. Tror du att vi tänker låta vårt svenska paradis bli sönderexploaterat av snyltgäster som vill bo gratis på All-inclusive? Öppna din pizzeria eller närbutik någon annanstans. Simma hem till ‘Långtbortistan’ och odla dadlar eller fös kameler eller vad fan du nu gör. Du är inte en av oss. Vi uppfattar inte dig som svensk och då är du inte det, oavsett vad du själv anser dig vara. Och om du är svensk och inte vill bo på en ö, så är du svenskfientlig. Det är nästan lika illa. Tycker du att kokosnötterna räcker till alla så är du hjärntvättad, naiv och korkad.

EurabiaÄr det verkligen så här illa? Skulle personerna som spyr galla på nätet säga samma sak i verkliga livet? Hatbrott är brott som har sin grund i en kultur där fördomarna väger tyngre än tron på människors lika värde. Hets mot folkgrupp är ett inlärt beteende, vi föds inte trångsynta. Det är plågsamt uppenbart hur lätt några individer kan sitta hemma bakom sin datorskärm och där vara anonym och tuffast i hela världen.

Jag hamnar jämt och ständigt i luven på tuffingar (som tycker som exemplen ovan) trots att det är fullständigt lönlöst. Samtidigt är det att föredra framför att bara vara tyst. Jag vill i egenskap av kriminologistuderande gärna tro att jag har mer på fötterna än internetrasisterna som ventilerar sin bitterhet via datorn, men det spelar kanske egentligen ingen roll hur bra argument man kommer med.

Detta är en debatt som helst bör ske mellan fysiska personer för att kunna bära frukt. Därmed inte sagt att en krönika är en dålig början.

Gästkrönikör: Louise H.

Krönikor, Myter

Nedskärningar leder till rasism

All främlingsfientlighet beror inte på att man hatar folk från andra kulturer eller med annan hudfärg. En hel del av det som tycks vara främlingsfientlighet är egentligen mer en oro över personers ekonomi och samhällsutvecklingen. För alla ickerasister är det viktigt att bemöta detta också.

Ett par exempel från Öland, där jag bor:

Putterbinde
brandsvig / Foter / CC BY-NC-ND

Nu senast var jag hos en person i mitt jobb (hemtjänsten). Där var anhöriga till hen. De anhöriga läste högt ur tidningen: ”1700 flyktingar väntas till Kalmar län under hösten”. På det svarade de ”och så får min kusin vänta i månader på en höftledsoperation. Det finns för få läkare på akuten i Kalmar då man kommer dit och sköterskorna jobbar arslet av sig. Hur kan de då ta in 1700?”

För några dagar sedan stod det i lokaltidningen att runt 700 flyktingar ska tas emot av Borgholms kommun. Då sa en annan person: ”700, och så har de inte råd att ha demensavdelningarna öppna i kommunen längre, hur tänker politikerna?”

Ett tredje exempel: Diskussion om flyktingmottagning igen. En person säger att ”det finns inte en polis på hela Öland efter 18.00 och inte på helgerna. Det har man inte råd med. men flyktingar kan vi ta emot tusentals i Kalmar län.”

Exakt så här kokar det under ytan på många ställen i Sverige, så även i Kalmar län och Borgholm. Nedskärningar i det sociala skyddsnätet i ett område och flyktingmottagning leder ofta till att folk kopplar samman de två sakerna. Och detta är något som få politiker klarar av att hantera.

Här i Borgholm har en Socialdemokrat sagt att ”men, vi måste vara solidariska” som svar på den oron. Det berättade personen som jag nämnde i första exemplet ovan. Hen hade svarat socialdemokraten att: ”men när ska du vara solidarisk med våra äldre och de som behöver vård?”

Det duger inte. Nedskärningar i de sociala skyddsnäten skapar oro och det är lätt att många säger att ”varför satsar man inte på folk som redan bor här innan man tar in fler utifrån?”

Jag ser det så tydligt här på Öland. Det finns en massa människor här som i hemlighet knyter sina nävar av ilska och förtvivlan över sociala nedskärningar och som kontrasterar det generösa flyktingmottagandet med sådant som att gamla mormor inte får vård. Inget prat om solidaritet kan få dem att sluta knyta sin näve.

Sådant går väldigt lätt över i irritation över de nyanlända och folk som ser ut som dem. Så blir en social oro till rasism och alla främlingar dras över en kam. De pratar om ”de där förbannade invandrarna”, blåser upp varje litet problem och incident som uppstår till alldeles för stora proportioner — hatet växer. Om en person har stulit något så beskylls alla på flyktingförläggningen för att vara tjuvar — även om den skyldige inte ens bor på förläggningen. Klassisk rasism.

Rasismen måste bemötas strängt, givetvis. Men oron över framtiden, och nedskärningarna är äkta. Det gör att om vi vill vara effektiva i vårt antirasistiska arbete faktiskt måste bemöta dessa myter också, och förändra politiken så man slutar med nedskärningarna! Och visa på att globala ekonomiska konjunkturen har vänt uppåt. (Detta oavsett om man är vänster eller höger eller inget alls. Jag är liberal, bara så att det är tydligt!)

Det går lätt att visa att Sverige kan bli rikt med invandring, ekonomi är inte enbart en fråga om fördelning, utan också skapandet av helt nya resurser. Men då måste politikerna leva upp till detta. En politik med ständiga nedskärningar i välfärden leder lätt till att folk tror att Sverige blir fattigare på grund av invandring och att ekonomi bara är flyttande av pengar från vård och skola till invandrare och flyktingar. Många tror verkligen på SD:s ökända reklamfilm med de två röda bromshandtagen:

De tar alla pengar från mormor och ger till flyktingarna…

Just nu är det inte så extremt illa här, men se på Grekland så förstår ni vad som KAN ske om ekonomin inte skulle börja bli bättre i Sverige. Blir det ännu värre kris här, kommer hat och rasism att växa i takt med att nedskärningarna ökar.

Även politiker som inte håller med mig, och som kanske anser att nedskärningarna är nödvändiga måste börja göra prata och agera! Hanterar inte alla ickerasister detta kommer de personerna som knyter nävarna att lyssna på de som verkar ha ‘lösningarna’ på deras oro.

Detta måste vi hantera! Jag är orolig för vad som kommer att ske om allt fler nävar knyts i fickorna, i hemlighet, av ilska, oro för framtiden och förtvivlan…

Krönikor

Ett brottsoffers betraktelser

Jag utsattes för ett brott för länge sedan, precis efter att jag hade fyllt 18. Efter att ha skumpat på en buss i en och en halv timme höll jag på att sprängas, så jag smög in bakom en häck för att lätta på trycket. När jag satt där kom två killar åt mitt håll, de var varken blonda eller blåögda.

a sneaky peek at peeing boy
thefuturistics / Foter / CC BY-NC

Jag kände igen dem, de hade suttit på samma buss som jag. En av dem upptäckte mig, gick åt mitt håll och frågade om jag hade en cigg. Jag ställde en motfråga: ”ser ni inte att jag sitter och pissar?” Han fortsatte att gå mot mig, långsamt, med sin blick fixerad på mig. Min tanke var: ”helvete, nu blir jag våldtagen och ingen kommer att se det”. Då ryckte han min väska och så sprang han och hans kompis iväg. Jag försökte dra upp mina byxor och springa efter och jag hörde mig själv skrika: ”men jag BEHÖVER den där!”

Jag sprang till ett kvällsöppet café och ringde polisen, var fullständigt hysterisk och skrek att jag hade blivit rånad. Det kom flera bilar med blåljus, sirener, hundpatrull och hela kavalleriet. Killarna var spårlöst borta, de åkte aldrig fast. Själv var jag helt skräckslagen, de hade ju gått efter mig när jag klev av bussen. Hela tillvaron rasade ihop. Jag klarade inte av att bo själv, kunde inte sova och jag hoppade högt varje gång jag såg en ung kille som såg att ut att komma från Thailand eller något av deras grannländer. Jag blev skämtsamt kallad ”kort-Louise” av ägaren till en butik eftersom jag vägrade att använda kontanter. Ännu idag undviker jag det i den mån det går. Rädslan under den sekund jag trodde att jag skulle bli våldtagen kan jag fortfarande känna.

Nu ser jag personer som själva har varit i samma situation som jag, men som tacklar traumat genom att dra alla över en kam. Ibland har någon av deras närstående utsatts för brott, ibland har de ingen koppling till brottsoffret alls, de kan lika gärna ha läst någon notis i en tidning. Men gärningsmännen de ser är inte blonda och blåögda, och offret är någon som liknar mig — en helsvensk och försvarslös ung tjej. Jag blev själv livrädd när jag såg någon som liknade gärningsmännen, men till slut lyckades jag omprogrammera min hjärna för att kunna begripa att en person inte är en brottsling bara för att han/hon ser ut på ett visst sätt. Det tog ett bra tag, men jag insåg vilka fördomar jag hade, hur djupt rotade de var och hur fruktansvärt svårt det var att konfrontera dem. Vem ger mig rätten att döma en människa baserat på det yttre? För att två personer var riktiga rötägg? Men de var inte rötägg bara för att de inte såg ut att heta Kalle och Olle. Hade de gjort det hade de bara varit två ruttna typer.

Det finns så många anledningar till varför människor begår brott. Eller blir brottsoffer. Det är något som inte kan förminskas till en fråga om etnicitet, hudfärg, kultur eller religion. Men det är enkelt för vissa att dra alla över en kam. Genom att göra det behöver vi inte gräva djupare för att få den kunskap vi saknar.

Varför gjorde de det här mot mig? Jag blir arg när jag tänker på det. De gav mig ärr i själen, de gjorde mig illa. Jag är inte nöjd med förklaringar om att de uppenbarligen inte hade svensk härstamning och att de då per automatik är, eller i alla fall kommer att bli brottsling. Vidare skiter jag högaktningsfullt i om någon så skulle vilja stegla de två killarna. Det ger inte mig som brottsoffer någon upprättelse.

Gästkrönikör: Louise H.

Krönikor, Myter

Sanningen?

Jag lade vid ett tillfälle upp en videolänk på Facebook. Videoklippet jag ville tipsa om var ”Jerzy Sarnecki – Min sanning”. Han är Sveriges främsta forskare när det gäller invandring och brottslighet, och han är antagligen den sista människa som en invandrarfientlig person skulle vilja möta i en debatt. Han är även författare till vad jag skulle våga säga är ‘bibeln’ för en kriminologistuderande. Även om man bara vill få en inblick i ämnet är detta den första boken jag skulle rekommendera.

Wanted: Charlie Brown
kevin dooley / Foter / CC BY

Sarnecki är i mina ögon en mycket klok och sympatisk man. När det handlar om invandrare och brottslighet är det lätt att börja skruva på sig, för det är onekligen en het politisk potatis. Och trampar du fel i gungflyn kan det gå riktigt illa. Det här är tyvärr de invandrarfientligas absoluta trumfkort, att det finns invandrare som är  överrepresenterade i brottsstatistiken. Just därför är det av yttersta vikt att beväpna sig med bra motargument som håller för närmare granskning.

Jag vet inte om Sarnecki har nytta av det faktum att han själv är invandrare, och i sanningens namn så bryr jag mig inte heller. Vad jag däremot bryr mig om, och gillar, är att han fullständigt ogenerat pratar om ett ämne som många drar sig för att prata om. Han säger själv att han tycker att det inte finns några frågor som inte får diskuteras.

När Sarnecki var med i ”Min sanning” kom just invandring och brottslighet på tal. Programledaren såg ytterst obekväm ut och sa någonting i stil med ”Jaaaa…. Det här med invandring och brottslighet, det är ju ett rätt känsligt ämne…” varpå han fick svaret ”Ja men invandrarna ÄR överrepresenterade i den registrerade brottsligheten, det är ingen nyhet. Det kom man fram till redan på 1920-talet i Amerika! Och alla svenska studier visar samma resultat”. Det han sedan berättar är något som vissa gärna försöker ignorera eller sopa under mattan.

Vad han syftar på är vad som kallas för Chicagoskolan. Det finns flera olika Chicagoskolor, men den jag talar om är den socialekologiska. Jag rekommenderar den här länken om du vill läsa mer. Under 20-talet bodde en stor mängd invandrare från Europa i Chicago. I de invandrartätaste stadsdelarna var brottsligheten hög, och när invånarna fick det bättre ställt så flyttade de till andra områden. Men de tog inte brottsligheten med sig, problemen fanns kvar oberoende av vilka grupper som bebodde området. Invandrarna kunde inte som individer kopplas till den höga brottsligheten, problemen var låg socioekonomisk status, arbetslöshet, social utsatthet, dåliga bostäder och liknande. Eftersom de som fick det bättre ekonomiskt ställt fick råd att bosätta sig i andra områden, så flyttade de och tog sina resurser med sig, det som de fattigaste stadsdelarna verkligen behövde.

Jag blir ibland anklagad för att leva i någon form av naiv sagovärld där alla är snälla och glada. Denna störda verklighetsuppfattning gör att jag inte ser att invandrare i själva verket bara är pack och cancersvulster på samhällets kropp. Jag är helt enkelt för dum för att fatta att blattarna tar över Sverige.

Alla människor är unika och hur vi uppfattar vår omgivning varierar från person till person. Så vem är jag mest benägen att ta på allvar? Killen på YouTube som menar att det ligger i blattarnas gener att begå brott eller Sarnecki som är Sveriges främsta expert på ämnet? Den senare sågar den nattsvarta bilden som de invandrarfientliga försöker måla upp, och Jerzy lyfter fram och pekar på faktorer som inte är till deras fördel (det finns ganska många sådana faktorer). En svensk tiger? Inte en chans. Jerzy Sarnecki har banne mig mål i mun. Dessutom ser det ut som om en bomb har briserat på hans kontor, det är underbart stökigt med papper och böcker precis överallt. Hur kan man inte gilla honom?

Det finns ett allmänt intresse och då måste man forska om det, för en individs subjektiva bild av hur samhället ser ut är inte ett godtagbart argument. Jag avslutar med kommentaren som jag skrev tillsammans med uppläggningen av videoklippet. ”Tack Jerzy! Tack för din välskrivna kurslitteratur, din kompetens, din gedigna forskning, och sist men inte minst — tack för din frispråkighet. Tack för att du drar ut trollen i solen så att de spricker.”

Gästkrönikör: Louise H.

Krönikor

1 år med Motargument.se

För ett år sen idag publicerades de första inläggen här på Motargument. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna.

Motargument.se 1 år

Malinka Persson
Malinka Persson

Jag och Torbjörn Jerlerup hade pratat länge om att göra något tillsammans som handlar om rasism. Vi bloggade båda två på varsitt håll, men kom oss aldrig för med att skriva något tillsammans. När han frågade mig om jag ville vara med i ett projekt där vi skulle samla många skribenter för att skriva om argument man kan använda mot främlingsfientlighet tackade jag ja. Torbjörn samlade ihop några stycken han ville skulle ingå i det som kom att bli redaktionen för Motargument.se.

Torbjörn Jerlerup
Torbjörn Jerlerup

Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig när jag gav mig in i projektet. Torbjörn förvarnade om att vi troligen skulle utsättas för någon slags nätattack från de rasister som hänger ute på Avpixlat, Fria tider, Twitter (#svpol) och andra ställen – och så blev det också. Det gick bara några månader, så drabbades vi av en rejäl DDoS-attack som höll i sig i flera veckor. Även min egen blogg drabbades efter ett inlägg jag skrev om attacken på Motargument.

Jag vill för övrigt framföra ett stort tack till de IT-nördar som hjälpt oss i samband med DDoS-attackerna. You know who you are.

Under året som gått har det hänt en hel del, både internt och utanför Motargument.se. Den verbala debatten mot främlingsfientligheten fortgår kontinuerligt och jag beundrar er som orkar med att diskutera. Det är ju inte helt okänt att det är väldigt svårt och rätt påfrestande att försöka diskutera med någon som vägrar lyssna. Jag gav upp det för länge sen, och ägnar mig i stället åt att hålla ihop mina delar av Motargument, och att skriva om sådant som kanske inte är direkta motargument, utan snarare sätt att betrakta världen, om tolerans, förståelse och acceptans och så vidare. Att prata siffror, statistik och så vidare är inte min starka sida.

Men vi har också utvecklats som grupp. Redaktionen har kommit att bli ett sammansvetsat team, trots att vi bor i skilda delar av Sverige. Vi tar hand om och peppar varandra och oss själva som grupp. Våra skribenter kommer och går, ungefär som förväntat. Gästskribenterna har varit oerhört givande att få ta del av. Det är min stora förhoppning att vi har gjort skillnad – för dig som läsare, och i förlängningen att du kunnat göra skillnad någonstans, genom de motargument vi presenterar.

Det jag tycker bäst om med Motargument är den acceptans som råder bland alla oss som är inblandade. Vi har inte samma åsikter om allt, vi ser olika lösningar på de problem som rasismen presenterar – och det är ok. Bland oss har vi socialister, liberaler, moderater – från alla färger på den politiska skalan. Det är även detta vi vill visa dig som läsare – olika argument, och att oavsett politisk färg, är ingen av vägarna man väljer att gå nödvändigtvis rätt eller fel, i kampen mot rasism. Det handlar om olika perspektiv och sätt att se sin omvärld och sin tillvaro.

Första gången jag publicerade ett inlägg var jag jättenervös. Tänk om folk skulle tycka illa om det jag skrev? Tänk om jag skulle få ta mycket skit för att folk inte tycker som jag? Det gick bättre än jag trodde, men visst har jag skrivit inlägg som orsakat mycket diskussioner i vår Facebook-grupp. För mig är det en stor vinst, att ha lärt mig att det är ok att ha olika åsikter och att diskussioner inte nödvändigtvis innebär att folk hatar mig för mina åsikter.

Hur ser framtiden ut för Motargument.se?

Tja. Givetvis har vi funderingar och visioner om hur framtiden med Motargument ska se ut. Ingenting är dock färdigdiskuterat i nuläget, så du får helt enkelt tåla dig tills vi är redo att dela med oss.

Jag är oerhört glad och tacksam över att vara en del av Motargument.se. Som ideellt projekt ger det betydligt mer än det kostar, och det är ju så det ska vara. Min förhoppning är att du som läser det här har fått ut något av vårt arbete, och att du hjälper oss att sprida Motargument till så många du kan.

Med detta vill jag framföra ett enormt stort tack och massor med kärlek till alla er som på något sätt varit inblandade i Motargument, för att inte tala om alla er som läser och engagerar er i diskussioner och debatter på Facebook och andra ställen.

Cred till er!

/Malinka Persson
Redaktör
Motargument.se

Krönikor

Bilarna brinner!

Om du ser ett foto av en bil som brinner — känner du något då? Vet du helt säkert om den bilen är parkerad i Husby, om någon påstår att fotot är av en bil som brinner i Husby? Kan bilen rent av vara fotograferad i någon förort till Paris eller kanske i ett fjärran land där det pågår ett inbördeskrig?

Burning
HeatherMG / Foter / CC BY-NC-ND

Känner du någon ilska över en bilbrand, om du äger en bil och kanske känner efter hur du skulle må om det var din egen bil som blev utsatt för skadegörelse? Behöver någon annan än ägaren till den aktuella bilen som brinner, och dennes försäkringsbolag, känna något?

Tror du att det brinner en bil i det området varje natt eller varje vecka? Tror du att alla bilar i det området alltid brinner? Tror du att ingen bil som parkerats i Husby undgår från att bli vandaliserad eller uppeldad?

Kan du minnas senaste gången som ett nyhetsteam har åkt till Rosengård i Malmö, eller till Gottsunda i Uppsala för att filma bilar som inte brinner?

Individer och kollektiv är två olika saker!

Vad krävs för att elda upp en bil? En gissning är att en person krossar ett fönster och lägger in något brinnande föremål på en stolsits. Alternativet är kanske att tillverka en molotovcocktail och kasta den in under motorhuven på en bil. En enda person och en enda handling är i princip det enda som behövs.

Om du ser en enda brinnande bil — varför direkt hoppa till felaktiga slutsatser om alla som bor i det området? Ytterst få personer som bor i Sverige eldar upp någon enda bil under hela sitt liv.

Argumentationsfelet har ett namn

Att en grupp människor betraktas skyldiga till handlingar som en enda individ — som anses höra in i den gruppen — utfört kallas kollektiv skuld eller kollektiv bestraffning. Denna ”teknik” är strängt förbjuden — brottslig världen över — eftersom den kan leda till diskriminering, förtryck eller andra obehagligheter.

Argumentation som görs för att försöka skuldbelägga ett kollektiv för enstaka individers gärningar kallas för Guilt By Association.

De personer som bor i samma område eller har liknande religiös tro som förövaren blir inte kollektivt skyldiga till gärningen.
Det är bara den personen som har eldat upp en bil som du ska lägga skulden på. Det är bara de personer som bevisligen har tänt på en bil som ska dömas av en domstol och bestraffas.

Det talas mer och mer om brinnande bilar och kyrkor, speciellt på Avpixlat. De sätter nästan uteslutande alla bilbränder och kyrkobränder i ett perspektiv som om att varje brand är bevis för ett mönster. En brinnande kyrka kan ha orsakats av mängder av olika anledningar. Här räknar jag upp några incidenter som orsakat kyrkobränder: åsknedslag, skogsbrand, elfel, linoljetrasor efter till exempel renovering av trägolv eller kyrkbänkar.

På nationalistfronten intet nytt

Jag har letat länge, har ännu inte funnit någon nationalist, patriot eller socialkonservativ som ens har börjat försöka nyansera sin bild. Ingen av dom verkar ha tänkt tanken att de skulle kunna prova analysera sina egna åsikter om bilderna som visas i media — som de anser visa på ett farligt mönster, som de anser är det största hotet mot mänskligheten sedan andra världskriget.

Ett foto på en bil som brinner — är det något att vara rädd för?
En brinnande bil på ett foto är i princip bara ett foto av en bil som brinner.

Krönikor

En berättelse om vårt land

Detta är en gästkrönika från Karim Jebari på bloggen Politisk Filosofi

För fyrtio år sedan kom den första stora icke-europeiska flyktinggruppen till Sverige. Det var tusentals chilenare som flydde från militärdiktaturens förtryck. De välkomnades med öppna armar av oss för vi hade hade nyligen valt att lämna rastänkandet bakom oss. Vi hade bestämt oss för att adoption inte förorenade den svenska folkstammen, och vi hade tvingat det där forskningsinstitutet i Uppsala att byta namn.

Det nya Sverige var ett solidariskt Sverige, ett antirasistiskt Sverige som engagerade sig för tredje världens folk. Chilenarna fick sällskap av andra människor från Latinamerika under hela sjuttiotalet. Över åren fortsatte människor att komma till Sverige från krig och tortyr. Mellanöstern, Balkan, Östafrika, Afghanistan. Men så hände en sak. Vi började förstå att människorna vi hjälpte skulle stanna här, och att de skulle förändra det svenska samhället, samtidigt som de själva förändrades. Detta var oacceptabelt för många. Visst, vi ville gärna hjälpa. Men vi ville inte att våra traditioner, vårt samhälle skulle förändras. Vi visste ju att Sverige var det bästa landet på jorden. Vi hade ett homogent folk, en stark gemenskap och världens bästa välfärd. Om dessa saker förändrades, kunde det bara ske en försämring.

Därför började vi prata om “integration”. Men vi menade “assimilation”. Integration betyder att två ting sammansmälter och förändrar varandra i processen. Det höll på att ske. Men vi ville assimilera invandrarna, göra dem till svenskar utan att ge dem en möjlighet att sätta sin prägel på vårt samhälle. Ok, vissa av oss gillade maten. Och salsakurserna. Men när vi insåg att våra värderingar och institutioner, världens bästa, utmanades av utlänningarna, då kändes det inte ok.

Klicka på bilden för att förstora den
Klicka på bilden för att förstora den

Men tiden gick och en generation utlänningar som var födda i Sverige började göra sin röst hörd. Ja, det var så många av oss fortfarande såg dem. Visst, de pratade god svenska (ibland) och hade utbildat sig på svenska universitet. Men det var något hos dem som inte riktigt kände svenskt. De såg till exempel inte svenska ut. Och de hade konstiga namn. Och de skrev och sa saker som kritiserade Sverige. I och för sig så gillar vi alla att klaga på Sverige, men när de där unga tjejerna och killarna med mörkt hår och mörka ögon gjorde det, var det liksom inte lika kul. De klagade på det där arga, osvenska sättet. De borde ju vara tacksamma över att deras föräldrar fick komma hit, att de fick växa upp i världens bästa land och att svenskarna är världens mest toleranta folk.

Så just nu är det jobbigt. Varje gång vi drar ett roligt skämt, eller gör en skön reklamfilm om invandrare så blir de arga. Vi blir kallade rasister hela tiden, och det är också jobbigt. Några av oss börjar inse att det kanske ligger något i det. Att vår antirasism och solidaritet med tredje världen var ganska paternalistisk och alltid på våra villkor. Vi ville hjälpa, för det passade in i vår självuppfattning som moraliskt fulländade. Men när de kom hit, och började ställa krav, och ville bli behandlade som likar, då blev vi ledsna.

Så nu brottas vår nation med dessa tankar.

Och det är väldigt jobbigt, särskilt när bilder som den till höger dyker upp.

Då skäms vi.

Detta är en gästkrönika från Karim Jebari på bloggen Politisk Filosofi

Krönikor

Om svenskhetens betydelse

Ibland känns det som att man måste gå till sådana extrema överdrifter när man vill försöka förklara för en rasist hur saker egentligen funkar. Ta till exempel detta med svenskhet, kulturkrockar och så vidare.

Visst kan det ibland uppstå olika kulturkrockar om man sätter ihop två personer med olika härkomst och bakgrund. Men man kan inte säga att det enbart är invandrare som krockar med infödda svenskar. Även om vissa kan tycka att den svenska kulturen är homogen, så finns det stora skillnader mellan alla olika människors sätt att leva. Hur dagens klasskillnader kommer att visa sig i morgon är för tidigt att säga nu. Men om vi tittar tillbaka på våra mor- och farföräldrar och deras uppväxt, är det ganska tydligt hur det påverkat generationerna därefter.

Food of Love
Collin Key (on vacation) / Foter / CC BY-NC-SA

Tittar jag till exempel tillbaka på min egen mormor och morfar, kom de från skilda delar av landet. De har även växt upp i två helt olika klasser. Mormor kom från en bondefamilj i Västergötland, och morfars familj ägde ett hotell i Norrland. Ni kan kanske tänka er hur kulturkrocken i den familjen blev i slutänden. Deras dotter — resultatet av sina föräldrars kulturkrock — blev så småningom min mamma. Min pappa var näst yngste sonen i en arbetarfamilj med rötter i Norrland. Det uppstod således kulturkrockar även när mina föräldrar träffades.

Man kan argumentera för att skilda kulturer riskerar att orsaka identitetskriser hos alla barn som har föräldrar med vitt skilda härkomster. Det kan ligga något i det för vissa barn, men inte för alla. För samtidigt så kan det skapa möjligheter för dynamiska individer som får tillgång till flera sätt att tänka omkring världen. Att barn får lite större potential under sin uppväxt anser åtminstone jag vara av godo.

Sedan får vi komma ihåg att i en debatt med rasister kommer vi även där från helt skilda perspektiv på hur vi vill se vår närmaste omvärld, nämligen Sverige. Vi har helt olika utgångslägen, vilket givetvis kan komplicera kommunikationen om den ena sidan inte verkar vilja förstå vad den andra sidan säger. Och det gäller från båda håll. Det här skulle vi kunna se som en kulturkrock mellan olika värderingar och skilda sätt att se omvärlden. Å ena sidan har vi den som vill leva i ett statiskt, oföränderligt samhälle, å andra sidan har vi den som inser och omfamnar potentialen i pågående förändring och utveckling.

För rasisten har historien byggt ihop en svensk identitet som på något sätt är oförstörbar — om vi bara inte invaderades av utlänningar, svartskallar, blattar, negrer, zigenarpack och allt möjligt annat. För den med ett mer öppet sinne, är svenskheten något föränderligt som med dagens informationssamhälle, med kommunikationsmöjligheter världen över, dygnet runt, också förändras i snabbare takt.

Men visst, det kan nog finnas saker som många kan betrakta som ”typiskt svenska”.

  • hur vi står i kö — med en halvmeter eller mer, mellan varje person
  • hur vi brukar och missbrukar alkohol
  • sill, räkor och snaps
  • vår vilja att göra rätt (PK-ism)
  • pappa som går för att köpa tidningen just innan jultomten kommer — varje julafton!

Det här är bara ett litet urval — det finns givetvis fler saker som anses vara ”typiskt svenska”. Men att som till exempel Sverigedemokraterna, vilja tvångsassimilera alla de som inte vill gå med på att göra detta är endast befängt. Alla svenskar firar inte midsommar, alla pappor låtsas inte vara jultomten — utan en del är fulla och slår sin fru och sina barn i stället. Långtifrån alla gillar sill, sprit och räkor, och en del ställer sig utanför normen för att de vill, eller för att de sticker ut helt av sig själva.

Jag säger inte att problem aldrig uppstår när två eller flera kulturer möts. Givetvis kan det uppstå friktion, som riskerar att utvecklas och bli riktigt obehaglig och otäck om ingen försöker göra något. Men lösningen på problemet är inte att tvinga människor in i den ”ultimata svenska modellen”. Integration är inte att sitta och vänta på att andra ska anpassa sig till en befintlig modell att leva. Världen fungerar inte så. I stället får man satsa mer resurser på att samarbeta, kommunicera, visa och förklara när det gäller kulturella uttryck. Berätta vad vi har och som vi inte har i Sverige, och vilka värderingar som ur vårt perspektiv inte är ok att ge uttryck för i handling.

Men det innebär inte att vi kan förbjuda människor att göra si eller så, tvinga dem att göra något annat, eller ens ifrågasätta varför de inte firar jul eller samma religiösa högtider på exakt samma sätt som vi. Och man ska inte villkora rätten till en plats i det här landet med att någon måste anpassa sig villkorslöst till ett specifikt ”typiskt svenskt” sätt att leva.

För vet ni vad?

Det är fanimej inte vår business vad folk gör bakom stängda dörrar.

Krönikor, Myter

Fördomar om islamism & sionism

Ibland används generaliseringar om sionister och islamister på ett fördomsfullt sätt. För en del är islamism eller sionism synonymt med ondska. ”Sionister/islamister är rasister som blandar ihop religion och politik och vill skapa en stat för bara judar/muslimer”. I den här artikeln ska vi syna de fördomar som sprids kring dessa båda begrepp.

The Wall
Pensiero / Foter / CC BY-NC-ND

Om man studerar de rörelser som kallar sig islamistiska finns det en stor bredd. Däri finns allt från de som hatar demokrati och mänskliga rättigheter till de som vill bygga en demokratisk stat byggd på mänskliga rättigheter. Samma sak med sionismen, det finns konservativa, liberala, socialistiska, socialdemokratiska, sekulära, religiösa, fascistiska, gröna och fundamentalistiska sionister.Sionism kan överförenklat beskrivas som strävan att det judiska folket ska få ett hem, och att skydda detta folk från yttre hot. Efter 1948 anses detta hem vara Israel. Islamism kan lite förenklat sägas vara en politisk rörelse som grundar sig på islam. Mer komplicerat är det inte. Men, i alla andra detaljer är bredden av åsikter enorm för muslimer och judendomen.

En del islamister älskar människor av annan tro, medan andra pratar föraktfullt om ”kuffar” (otrogna), som ”hundar”. En del sionister älskar araber och andra är rasister och hatar araber och kallar dem gärna ”grisar”. De flesta sionister och islamister är som vanligt folk med sina fördomar, och i det av krig infekterade Mellanöstern finns det många fördomar.

Sionism

Givetvis är det helt rätt att kunna vara kritisk mot företeelser inom islamism och sionism. Men när man kritiserar gäller det att man går fram lite försiktigt. Precis som man bör göra när man kritiserar detaljer som förekommer i andra religioner. Det finns mycket hat mot judar och muslimer som maskerats i form av demoniseringar, avhumaniseringar och stereotypbilder.

Extreme OppositesSionisthat och islamisthat kombineras ibland.
danny.hammontree / Foter / CC BY-NC-ND

Man bör helt enkelt undvika att generalisera negativt om islamister, sionister eller om islam och judendom. Man bör undvika att utmåla rörelserna som om alla tänker lika. Dessutom bör man vara lite vaksam då man läser att ”sionisterna styr världen” eller ”islamisterna vill styra världen”. Demonisering är en del i rasism.

Man kan kika på hur sionism används av olika judehatare för att förstå detta.

Öppet antisemitiska hemsidor, som t.ex. Ahmed Ramis websida, nämner ofta judar som ett ”direkt hot”. Men det är vanligare att de pratar om ”sionister” eller ”israellobbyn” nuförtiden. De varvar direkt hat mot judar, med indirekt hat där man använder så kallat ”hatred by proxy”, där man genom att sprida hat mot sionister vill kunna elda på hatet mot alla judar.

Samma metod används därför också bland rörelser som hatar judar men av politiska skäl vill dölja detta. Man pratar om sionister som dricker människoblod istället för judar som gör det. Men dessa överdrifter och generaliseringar sprids utanför kretsen av rena rasister i den politiska debatten. Det är för lätt för vissa att vara arg på något som de anser att staten Israel gjort, som bygget av en mur, och gnälla på att ”sionister styr i USA” eller nåt liknande, utan att de behöver komma ut som judehatare.

Jonathan Leman skrev bra om detta för Expo:

Gång på gång har vi under efterkrigstiden sett illa dold judefientlighet bakom kampanjer mot ”sionismen”. I Polen 1968 tvingades judar på flykt när ”sionisterna” skulle rensas bort från statsapparaten. När Irans president förnekat Förintelsen och inför FN:s generalförsamling spridit myten om en judisk världskonspiration knyter han det till sin vision om ”en värld utan sionism”. När man inom ‘sanningsrörelsen’ talar om krafterna som de tror genomförde 9/11-attentaten är det inte sällan ”sionisterna” som pekas ut. När Ahmed Rami i sina Radio Islam-sändningar önskade sig en ny Hitler som skulle avsluta jobbet var det ett ställningstagande mot ”sionismen”. Och när nazister och andra rasideologiska högerextremister talar om den judiska sammansvärjning som de menar styr Sverige och ligger bakom invandring och mångkultur talar de om ”sionisterna” och ”sionismen”.Innebär det att ifrågasättandet av sionismen i sig är antisemitiskt? Självklart inte. Det finns flera som argumenterar för en enstatslösning utan att utmåla sionismen som en unik ondska och utan att väva ihop den med myten om en judisk världskonspiration.

Islamism

Det fungerar lite liknande med islamism. Ofta ses begreppet islamist som synonymt med ”galen fundamentalist” och alla religiöst färgade begrepp som islamister använder, sharia, shura, bayah, m.fl, ses som onda. Men att det inte är så enkelt förstår man om man ser på situationen i Mellanöstern just nu. Wahhabismen med bas i Saudiarabien vill utrota islamismen. Hur går det ihop med mångas tro att islamism är synonymt med extremism inom islam och extremism i Saudiarabien?
Sanningen att säga så finns det lika lite EN islamism som det finns EN sionism.

flags weaving in the air
looking4poetry / Foter / CC BY-NC-ND

Ja det finns radikala islamister som inte gillar mänskliga rättigheter, vill att kvinnan står vid spisen, och som anser att demokrati är ett nykolonialt påfund av väst. Men det finns också islamister som insett att de arabiska länderna behöver demokrati och mänskliga rättigheter för alla, även flickor och kvinnor. Det enda gemensamma för alla dessa falanger är egentligen att de vill grunda sig på islam.

Dessa sistnämnda är inte sekulära i den betydelse vi i Sverige lägger i begreppet och har mycket kvar att lära om sådant som t.ex. homosexuellas rättigheter. Men de är för demokrati och därmed har de tagit ett stort kliv närmare den syn vi i Sverige har på mänskliga rättigheter.

Man får inte glömma att steget mot demokrati inte tas på en dag. Det tog lång tid för oss att bygga den. Det var först för 24 år sen som vi fick allmän rösträtt i Sverige. På 1860-talet tog man första stegen för att avskaffa ståndsriksdagen, på 1910- och 20-talen fick de flesta kvinnorna och männen rösträtt, på 40-talet även de fattiga. Först på 1960-talet fick de med fysiska funktionsnedsättningar rösträtt. 1989 fick de med psykiska funktionsnedsättningar samma rätt. Det har tagit mer än 130 år för oss att bygga den demokrati som vi har idag.

Till en början använde många i västvärlden religion som ett argument till varför de ville införa demokrati. Vad hade hänt om nån utifrån hade kommit och sagt åt våra förfäder att de gjorde fel som motiverade sitt stöd till demokrati med hänvisningar till Gud?

Precis som med fördomarna om sionister används generaliseringar om ALLA islamister och olika demoniserande konspirationshistorier, ofta för att smutskasta hela islam och alla muslimer. Återigen, ”hate by proxy”, att slå mot muslimer genom att slå mot islamister.

Ett populärt sätt är att dra begrepp som används inom muslimska världen över en kam. Sharia är nog det mest kända. Om det tänker jag inte orda så mycket här utan hänvisar till en artikel jag skrev för ett tag sen om hur demokratirörelsen i muslimskt dominerade länder använder religiösa begrepp, som sharia, för att kämpa för demokrati:

Sharia, bayah och shura. Likheter mellan demokratisträvandena i arabvärlden och i Europa och USA.

Mänskligt?

Betyder detta att all kritik av islamism eller sionism är rasistisk? — Nej, absolut inte!

Var går gränsen mellan hat och kritik respektive gränsen mellan rasism och kritik?

Mitt råd är att ni känner efter själva, prova på argumenten och tänk efter. Om du är jude eller muslim är det ganska lätt. Du kan undvika att använda ett sätt att tala om sionister som du själv ogillar när du hört det liknande sättet att tala har använts mot islamister, och vice versa. Bete dig mot andra endast på sätt som du förväntar dig att de andra bör uppföra sig emot dig.

Vi andra?

Du kan ju känna efter lite hur det känns då någon använder våldsamma överdrifter eller stereotyper mot en politisk grupp som du anser dig tillhöra. När du ogillar motparternas grovt svepande och överdrivna generaliseringarna som klistras på samtliga motparter på den andra sidan om höger-vänster-spektrat… När du för sjuttioelfte gången hör nån tyckare klumpa ihop ”alla Socialdemokrater är kommunister” eller att ”alla borgerliga hatar fattiga och vill mörda pensionärer”… så förstår du kanske hur judar och muslimer kan känna ibland.

Krönikor

Byxor, kvinnor och moralpanik

Den här artikeln handlar om byxor! I dessa dagar då det debatteras hijab är det lätt att missa att byxor varit det plagg som man stridit mest omkring när det gäller kvinnors klädsel. I hundratals år har diskussionen varit om kvinnor ska tvingas ta av sig eller tvingas ta på sig byxor.

Det där med kläder är inte lätt. Sociala, religiösa och kulturella konventioner om hur folk, speciellt kvinnor, bör klä sig har det funnits gott om genom historien. ”Visa inte för mycket hud”, ”visa inte för lite hud”, ”dölj håret”, ”raka håret”, ”klä dig inte i ditten och klä dig i datten”, ”visa brösten, dölj brösten”!

Momento... (Projeto retratos)
Zanini H. / Foter / CC BY

Just nu är hijab det klädesplagg som mest debatteras. Även där ser vi samma dubbelhet. En del rasister vill rycka hijaben av kvinnor, förbjuda dem att bära den, men det finns även moralpoliser som anser sig vilja ‘skydda kvinnors heder och ära’ när de anser att kvinnor måste ha på sig hijab, annars är de ‘snuskiga’.

Själva saken är inte svår. Kvinnor ska få klä sig som de vill. Att förutsätta att alla som bär hijab är förtryckta, det är lika galet som att anse att ingen som bär hijab gör det av tvång! 

Det är inte rasistiskt att påpeka att en del kvinnor förtrycks genom hijab, men det är rasism att påstå att ALLA kvinnor förtrycks genom hijab.

Att vara för hijabuppropet är lätt, för det är så rätt!

Byxor

Det mesta som rör hur män och kvinnor klär sig har engagerat många genom historien. För 50 år sen var det byxorna som var i fokus för debatten. Byxor som symbol för förtryck och byxor som symbol för frihet. Fram till 2013 fanns det en ålderdomlig fransk lag som förbjöd kvinnor att bära byxor i Paris. Den instiftades runt år 1800 och har en intressant bakgrund:

Under franska revolutionen hade en del kvinnor börjat begära lika rättigheter som män. Symbolen för jämställdhet för dem var den manliga byxan som de ville ha rätt att bära. Men det var inte den enda stridsfrågan. En del andra kvinnor ville ha rätten att ta av sig hucklen, andra ville ha rätt att klä sig mer naket. Det gick inte för sig, ansåg den moraliska majoriteten, som instiftade en serie morallagar om hur man fick klä sig, speciellt om man var kvinna. En av dem var lagen om byxor på kvinnor, som alltså existerade på pappret fram till 2013.

Intressant nog motiverades förbudet mot att kvinnor skulle bära byxor med att det skulle vara både omoraliskt och förtryckande för kvinnor att bära byxor. Deras frihet och heder hotades!

Too good for words
Meredith Leigh Collins / Foter / CC BY-ND

Något senare blev byxan en politisk stridssak igen. Då var det strid om kvinnor skulle få rösta eller inte. Tre klädesplagg hamnade i centrum för den striden: korsetten, stöveln och byxan. Som ett resultat utvecklades ett politiskt mode med byxliknande kvinnokläder, bloomers, och mindre hårt åtsnörda korsetter och stövlar som antydde delar av kvinnans ben.

Gradvis kom det att bli naturligt att även kvinnor bar byxor i stora delar av världen, i synnerhet efter andra världskriget.

Men det var inte en lätt väg dit. Många ville slita byxan av kvinnorna. Och en del kvinnorättskämpar ville tvinga kvinnor att bära byxor. (I några totalitärt kommunistiska länder genomfördes senare experiment med just det; att tvinga kvinnor att bära byxor. För att motverka diskriminering!)

På 1950-talet och 60-talet hamnade byxan åter i centrum i delar av världen. I delar av världen hade byxor blivit accepterat, men förbud mot att kvinnor bar byxor fanns kvar inom t.ex. katolska kyrkan. Än idag är byxor förbjudna i många katolska skolor i olika delar av världen. Dessutom ville nu kvinnor ha rätt att designa och bära kort-korta kjolar och bikini. Debattens vågor gick höra om hur mycket ben en kvinna fick visa utan att det var oanständigt.

Byxfrågan var inte okontroversiell. På 70-talet blev byxan symbolen för frigörelse för en hel del invandrare från Pakistan och Indien. Istället för traditionella indiska och pakistanska kvinnokläder ville många bryta de kulturella sedvanorna och klä sig mer västerländskt. Byxan var åter det som hamnade i fokus. Byxan gav kvinnan en frihet som man inte hade i traditionella kläder, ansåg man.

Men inte alla ansåg det. En del ville behålla de kulturella kläderna. Det är en intressant parallell till hijabdebatten idag eftersom många indiska kvinnor utsatts för rasism för att de valt traditionella kläder.

Och det är den tragiska realiteten för oss. En del anser att moral, gudars åsikter, politikers åsikter, gubbars åsikter, grannars åsikter och fan och hans mosters åsikter spelar så stor roll att man tar sig rätten att döma andra människor på grundval av hur man klär sig, eller inte klär sig.