Kategoriarkiv: Krönikor

EU-valet: vad innebär egentligen din röst?

På söndag är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har röstat är detta en krönika för dig. I EU-valet  väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Jag har tidigare berört detta i en krönika här på Motargument. De politiker vi röstar fram ska i sin tur välja vilken partigrupp de tänker samarbeta med under kommande mandatperiod. Det finns en del frågetecken och märkligheter i dessa samarbeten. Här och nu ämnar jag påvisa dessa frågetecken och märkligheter.

Några av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna. Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, GUE/NGL, Gauche Unitaire Européenne/Nordic Green Left, en grupp som, till två tredjedelar, består av kommunistiska partier, varav flera har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol. Där ingår exempelvis grekiska KKE, Greklands Kommunistiska Parti, PCE, Partido Comunista de España, och PCP, Partido Comunista Português. Denna grupp har även Feministiskt initiativs förstanamn Soraya Post flaggat för att vara en del av.

Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen EPP, European People’s Party. I denna partigrupp ingår det främlingsfientliga och ultranationalistiska partiet Fidesz, ett parti som moderaternas Gunnar Hökmark, i samband med partiets framgångar i ungerska valet 2010, vurmat för. Mer om samarbetet i denna partigrupp kan du läsa här. Rachida-Dati-European-ParliamentSverigedemokraterna har valt att ännu inte berätta för väljarna vilken partigrupp man kommer att välja att ingå samarbete med. De menar att detta kan komma att avslöjas i juni, då partigrupperna i EU-parlamentet formas, men det finns farhågor om att det kan dröja ända till efter riksdagsvalet. SD verkar vilja hålla på sina kommande samarbetspartners eftersom det kan ha en inrikespolitisk påverkan. Detta kan tolkas som att SD är oroliga att det kommande partigruppssamarbetet, med mer eller mindre uttalat högerextrema partier, kan komma att påverka partiets framgångar i det kommande riksdagsvalet i höst. Många av SD:s väljare är inte villiga att lägga sin röst på ett parti som samarbetar med ultranationalistiska, fascistiska och rasistiska partier i EU-parlamentet.

Den troliga, och naturliga, partigruppen för SD är EFD, Europe of Freedom and Democracy, som bland annat innehåller partier som högerpopulistiska UKIP, United Kingdom Independence Party, federalistiska Lega Nord, ultranationalistiska SNS, Slovakiska Nationalistpartiet, nationalkonservativa Sannfinländarna och främlingsfientliga Dansk Folkeparti. Ytterligare partier som kan tänkas ingå i EFD är nazistiska Gyllene Gryning, antisemitiska och antiromska Jobbik, nationalistiska Vlaams Belang och invandringskritiska Front National. Front National funderar på att starta en ny partigrupp kallad EAF, European Alliance for Freedom. I den gruppen kan högerextrema PVV, Partij Voor de Vrijheid och nationalkonservativa FPÖ, Freiheitliche Partei Österreichs, komma att ingå. Om denna partigrupp blir verklighet är det ytterligare ett alternativ för SD. Man håller dörrarna öppna för att inte ingå i en partigrupp, något som kan uppfattas som ett spel för gallerierna, då man inte vill äventyra höstens valresultat.

Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet. Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, om de vinner någon plats, kommer att vara del av en partigrupp med mängder av kommunistiska partier. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer att samarbeta med ett främlingsfientligt och ultranationalistiskt parti. Sverigedemokraterna väntar, och mörkar, in i det längsta med att berätta vem de avser att samarbeta med i EU-parlamentet. Troligtvis kommer de att välja en partigrupp med fascister, rasister och andra högerextrema partier. En röst på något av de partier jag nämnt är också en röst på deras partigruppvänner.

Vad vill du bidra med till människor i Europa? Känns det rätt att rösta på partier som samarbetar med kommunister, ultranationalister, fascister eller nazister? På söndag röstar vi för ett öppensinnat och mänskligt Europa, ett Europa där alla får vara med. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet.

Lika barn leka bäst?

Elias Sauk har skrivit en debattartikel på SVT Debatt; Inte diskriminering att bara vilja anställa svenskar. Där diskuterar han hur utlandsfödda företagare ofta anställer landsmän i sina verksamheter, vilket idag anses helt acceptabelt till skillnad från när ett företag drivet av en svensk ses som diskriminerande om det inte anställs utlandsfödda.

Det här är en intressant frågeställning som jag tycker är värd att lyftas. Jag angriper problematiken från en något annat vinkel i mina funderingar.

Det okändaJag är själv antirasist ut i fingerspetsarna – enligt min egen bedömning – men jag har inte särskilt många vänner som är födda utanför Sverige. Jag umgicks med fler när jag var yngre, men av olika skäl har de försvunnit ut ur mitt liv. Jag är sedan ett antal år tillbaka singel, och när jag föreställer mig en framtida partner ser jag honom som västerländsk. Oftast som svensk, eller kanske britt. Tänker jag mig en arbetsplats har den dock folk med varierande bakgrunder och födelseländer. Men jag kan också tänka mig att jobba med enbart svenskfödda.

Varför?

För att det är enkelt. Fördelen med att dela sin tid tillsammans med andra svenskfödda är att de vet. Man behöver inte ägna tid åt att förklara, diskutera traditioner och seder, allt flyter på med en smidighet som kanske inte finns om man jobbar tillsammans med människor som kommer från en annan kultur. Notera ordet kanske i föregående mening.

Det jag försöker säga är att det måste få vara ok att vilja ha ett umgänge med åtminstone till största delen av det ena eller det andra. Men på något sätt verkar hela den antirasistiska rörelsen ha en föreställning om att man är rasist om man inte vill dela allting med invandrare. Som liberal menar jag att även om jag personligen mer än gärna skulle umgås med fler utlandsfödda, så anser jag ändå att det måste finnas en valfrihet. Jag vill kunna tycka att invandrare har rätt att bo och leva sina liv här i Sverige samtidigt som jag vill kunna välja att jobba med, gifta mig med eller umgås med det ena eller det andra eller både och.

Är det rasism att gilla konformitet i sin personliga, privata omgivning? Är det rasism att vilja leva ett enkelt liv? Är det rasism att vilja förstå sin omgivning, att vara ”kulturellt lat”?

Det måste ju liksom få vara ok att vara det, tycker jag – även om jag också kan tycka att man missar något när man väljer bort en annan kultur till fördel för sin egen. Men man behöver inte vilja kasta ut invandrare bara för att man helst vill hänga med infödingar.

Eller?

Ännu ett ord om polygami…

Med jämna mellanrum dyker det upp fördomar mot polygami. Just nu är ämnet aktuellt med tanke på att Feministiskt Initiativ säger ja till polygama relationer. Ofta är dessa fördomar kopplade till rasistiska föreställningar om månggifte. ”Eftersom muslimer har månggifte och muslimer är galna måste vi stoppa månggifte i Sverige” heter det.

Vi har skrivit om detta förr och gör det igen. Fördomar om polygama är också fördomar och måste bekämpas som alla fördomar.

Carl Johan Rehbinder skrev om det redan 1997. Vi publicerar hans artikel här med hans godkännande.

Kan man älska fler än en? Kan man leva tillsammans med fler än en? Två män och en kvinna, eller en man och två kvinnor – eller två par? Måste en attraktion mellan fler än två alltid leda till ett svårt och oundvikligt val, med bitterhet och stridigheter?
Because I love you...........(EXPLORE)Ingen ifrågasätter min förmåga att älska två, tre eller fem barn samtidigt, och lika mycket. Alla som har fler än ett barn kan vittna om den unika kärleken man som förälder känner för var och en av sina telningar.

Jag kan även älska ett antal husdjur utan att det väcker misstankar, och jag kan i stort sett tillåta mig att ha hur många djupa och intensiva vänskaps- eller yrkesrelationer som helst, utan att bryta mot någon social eller juridisk regel. Men kärlekspartner? Det kan man ju bara ha en, det vet ju alla!

Bevisligen besitter vi människor förmågan att känna kärlek för fler än en, och bevisligen kan ett större antal individer leva tillsammans i kärlek – men samhällets signaler, i form av den lagstiftning vi har, säger ett entydigt nej till äktenskap med fler än en partner.

Polygami (månggifte) är fortfarande förbjudet och straffbart i Sverige. Monogami ses som absolut norm för varje svensk, och därefter ska vi rätta oss. Men vem säger det? Och varför?

Kärnfamiljen i sin klassiska form, med mamma, pappa och barn, har sedan länge spelat ut sin roll som den enda socialt accepterade familjeformen. Förändringen i samhällets attityd har gått fort. Idag lever väldigt många barn med bara sin ena förälder, eller med styvförälder och halvsyskon, homosexuella kan gifta sig, och det är bara en tidsfråga innan de kan få adoptera barn. (sedan februari 2003 är samkönad adoption laglig)

Det faktum att homosexuella idag kan gifta sig – precis som vanliga, heterosexuella par – är i sin fulla konsekvens ett samhälles erkännande av att en viss del av befolkningen är homosexuell, att det är ett normalt beteende. Det är normalt att även dessa vill leva ett normalt liv med sin partner, och kanske till och med fullt ut så att säga ”legalisera snusket” i äktenskapets hamn. En mängd par har gjort det, och gör det alltjämt. De bröt en vall. Och en dum lag blev struken.

Tittar man på det historiskt sett är det dock ett relativt sällsynt beteende att homosexuella gifter sig, medan månggifte är en av de oftast förekommande familjeformerna i en mängd olika kulturer.

Om människan av naturen vore monogam, så skulle ingen någonsin attraheras av någon annan än sin partner, än mindre vara otrogen. Men människor är olika. På samma sätt som det finns hetero-, homo- och bisexuella, så finns det de som är mer monogama, respektive polygama av naturen. Somliga håller på formerna, och andra är mer frisinnade, eller till och med promiskuösa. De bakomliggande orsakerna till varje beteende kan vi för tillfället lämna därhän.
Min ståndpunkt är att varje människa har sin väg att vandra, och måste också låtas få göra det.

Låt oss göra ett tankeexperiment.

Pelle och Lotta lever tillsammans och har två barn. De älskar varandra, och är lyckliga tillsammans. På en fest träffar Lotta Marie, och de blir bästa vänner. Marie är ofta hemma hos Pelle och Lotta, och ibland är hon barnvakt åt de små tvillingflickorna, som älskar den snälla tant Marie.

En dag tar det slut mellan Marie och hennes pojkvän, och hon har ingenstans att bo. Pelle och Lotta bjuder Marie att bo hos dem. Det hela utvecklar sig till en ömsesidig attraktion mellan alla tre, och de hamnar följaktligen en kväll i samma säng allihop. Som om det inte räckte, så blir de alla kära i varandra, och så vill de fortsätta att leva tillsammans alla tre, som en enda stor familj.

Efter ett par dynamiska, kärleksfulla och omtumlande år, med glädje, spänning och härliga stunder tillsammans, men också besvär, i form av svartsjuka, kommunikationsbekymmer och omgivningens oförstående attityd, lever de fortfarande tillsammans, och nu vill de till slut gifta sig med varandra, alla tre. Men det får de inte – det är nämligen olagligt.

♥ The Drongo Love ♥ Happy Valentine's Day ♥Det finns många goda argument för månggifte, eller storfamilj, eller vad man nu vill kalla det. Fler personer delar på kostnader, och hjälps åt med praktiska göromål. En kan vara barnvakt, medan de andra går ut. En kan medla, om två grälar. Det finns alltid en till. Eller två. Omväxling förnöjer.

Det handlar inte om sex. Bara. Om jag enbart är ute efter att älska med fler på en gång, så kan jag göra det när som helst. Ingen måste idag gifta sig för att tillfredsställa sina sexuella behov. Naturligtvis kan det vara helt underbart att alltid få dela säng med två härliga kärlekspartners, eller kanske till och med tre – men anledningen till att man väljer att leva ihop, och kanske till och med gifta sig, ligger framför allt på ett annat plan. Det handlar först och främst om kärlek. Tre eller fler personer kan faktiskt älska varandra, allihop.

Jag är inte ute efter att propagera för månggifte som något som är bättre än tvåsamhet. Varje individ måste dock själv få välja, och skapa den familjeform som passar bäst för just honom, eller henne.

Så varför detta tjat om äktenskap och giftermål? Man kan väl leva tillsammans och älska varandra utan att gifta sig?

Det är en mänsklig rättighet att få gifta sig, och att därmed få sin kärlek socialt bekräftad. Denna kanske mänsklighetens äldsta ceremoni är en Guds, eller Gudarnas, och Samhällets välsignelse av en relation.

Det finns inget som säger att Pelle, Lotta och Marie inte ska kunna bli lyckliga tillsammans, och på intet sätt kan de skada någon annan med sin kärlek – alltså finns det heller ingen anledning att förbjuda dem att gifta sig, alla tre.

Legalisera månggifte – NU!

P.S. Pelle, Lotta och Marie är påhittade personer. D.S.

Varför vi ska rösta 25 maj

Den 25 maj är det EU-val. Det är då vi ska rösta om vilka som ska representera Sverige i EU-parlamentet. Totalt finns det 751 platser i parlamentet och Sverige innehar 20 av dessa. I det senaste EU-valet 2009 var röstdeltagandet i Sverige så lågt som 45,53 %. Det finns, framför allt, en anledning att gå till valurnorna den 25 maj. Jag tänkte här och nu formulera den anledningen.

Sveriges platser (pdf) i EU-parlamentet ser idag ut som följer: Socialdemokraterna har 6 platser, Moderaterna 4, Folkpartiet 3, Piratpartiet 2, Miljöpartiet 2, Centerpartiet 1, Vänsterpartiet 1 och Kristdemokraterna 1. För närvarande är Sverigedemokraterna inte representerade i EU-parlamentet. Förutsättningarna för att SD kommer att kunna ta ett par platser är stora. Då valdeltagandet i EU-val traditionellt inte alls uppnår samma nivåer som riksdagsval är varje röst än viktigare. Anledningarna till att vi ska utnyttja vår demokratiska rättighet, nämligen att rösta, är att det är varje individs möjlighet att påverka vilken politik som ska råda och vilka människor som ska få mandat att föra vår talan. Demokrati innebär att det är folket som bestämmer. Vi bestämmer genom att rösta. Röstar vi inte ger vi oss heller inte möjligheten att påverka. Att rösta är nödvändigt, att rösta för att den politik du förespråkar ska bli verklighet är en mänsklig rättighet och borde vara en självklarhet för oss alla. Är du kritisk till EU ska du rösta, är du positiv till EU ska du rösta. De EU-parlamentariker som Sverige har idag har vitt skilda åsikter vad gäller EU. Det finns ett parti som önskar att du ska låta bli att rösta den 25 maj. Låter du bli att rösta ger du rasism och fascism ett större inflytande än vad de egentligen borde ha i relation till sin faktiska storlek. Ett lågt valdeltagande ursäktar inte ett sådant utfall.

FASCISMEN HAR TAGIT PLATS I EU-PARLAMENTET

Högervindar blåser i Europa. Vi har rasister, fascister och nazister som står i kö för att ta plats i parlamentet. Då man kikar på de olika politiska grupperna i parlamentet kan man få ett hum om vem som avser att samarbeta med vem i parlamentet under den kommande mandatperioden. Det grekiska nazistpartiet Gyllene Gryning förväntas ta ett antal platser, likaså de ungerska neofascisterna Jobbik, som verkar kunna utöka antalet mandat i och med årets val. Fight Racism Fight Sexism Fight Antisemitism Smash Fascism BSD demon, 28C3, Berlin, Germany.jpgExempel på partier som ingår, och troligtvis kommer att fortsätta ingå, i den politiska grupp som kallas Frihet och demokrati är Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, italienska Lega Nord, Enade Polen, Slovakiska nationalistpartiet och United Kingdom Independence Party. I denna politiska grupp samlas partier, människor och krafter som är ultranationalistiska och till stor del har en människosyn som grundar sig i åsikten att alla människor inte är lika mycket värda. Dessa partiers åsikter innefattar nationalism till varje pris, samt ett upphöjande av det egna folket’ till högre höjder än andra folk. Dessa partier har åsikter som befläckar värden som mänskliga fri- och rättigheter, demokrati och solidaritet. Den som väljer att samarbeta med de som ingår i denna grupp ger sitt godkännande till – och sin vilja att arbeta för – nationalistiska, antidemokratiska, rasistiska och fascistiska uttryck. I denna grupp kommer kanske också franska Nationella Fronten (Front National) och belgiska Vlaams Belang, båda ultranationalistiska och starkt invandringskritiska, att ingå. Dessa partier är idag grupplösa.

VILKA VÄLJER SVERIGEDEMOKRATERNA ATT SAMARBETA MED?

Sverigedemokraterna har ännu inte meddelat vilken politisk grupp de avser att gå in i. Jimmie Åkesson har uttalat möjligheten att SD inte kommer att ingå i någon grupp. Den största anledningen till att man väljer att vara grupplös är att det finns försvårande omständigheter – läs extrema åsikter och attityder – som gör att det inte går att samarbeta. Snacket om eventuell grupplöshet känns som ett spel för gallerierna, med tanke på att SD har polerat fasaden, något som gör  att de känns svåra att greppa. Om man skrapar på ytan ser man ganska snart att politiken SD står för är nationalistisk, främlingsfientlig och invandringskritisk. Deras politik tangerar i mångt och mycket den politik de partier som ingår, och kan tänkas ingå, i den politiska grupp som kallas Frihet och demokrati. Antingen väljer SD att vara grupplösa, men mer troligt är att SD väljer att ingå i denna grupp. Anledningen till att SD ännu inte vill delge svenska folket den blivande politiska grupptillhörigheten i parlamentet kan inte tolkas på något annat sätt än att SD-ledningen är orolig att tappa värdefulla röster på grund av detta. Det finns många SD-sympatisörer som inte är villiga att rösta på ett parti som sedan väljer att samarbeta med nazister, rasister och fascister.

Vi har makten att påverka framtiden. Den viktigaste anledningen till att använda den makten, genom att gå och rösta den 25 maj, är att minska möjligheterna för SD:s parlamentariska inflytande i EU. Idag har SD inga platser i EU-parlamentet. Det är naivt att tro att det kommer att förbli så. Ju starkare den grupp vi förmodar att SD väljer att ingå i blir, desto större är risken att Europa blir än kallare och än mer stängt, att vi får ett Europa där mångkultur anses smutsigt, ovärdigt och otänkbart. Lyckas vi höja valdeltagandet till en värdig nivå kan vi skapa förutsättningar för att faktiskt kunna förhindra att, åtminstone inte via Sverige, dessa åsikter får genomslagskraft. De högerextrema krafterna eliminerar de mänskliga fri- och rättigheterna.

Election MG 3455Vill du kämpa mot rasism, fascism och nazism är detta ett enkelt, men ack så viktigt, sätt att göra det på. Din röst är en röst för mänskliga fri- och rättigheter och demokrati. Din röst är också en röst för ett öppensinnat och tolerant Europa. Vill du ha ett Europa där alla är välkomna? Vill du ha ett humanistiskt och tryggt Europa där det inte spelar någon roll var du kommer ifrån, vilket språk du talar, vilken religion du tillhör, vilken sexualitet du har eller vilken färg det är på din hud? Vill du ha ett Europa där alla människor är lika mycket värda? Då är det din plikt att rösta. Det är din plikt att vara med och påverka Europas framtid. Det gör du 25 maj.

 

Läs mer om EU-valet:

Hejda rasismen – rösta i EU-valet

EU-valet 2014 – EU-upplysningen vid Sveriges Riksdag

Information om EU-valet

Kändisars tankar om varför vi ska rösta 25 maj

N****(?)bollens dag

En krönika av Andrea Daleflod
text n-boll 3

Jag föddes i mitten av 80-talet, i en tid då det fortfarande var hyfsat socialt accepterat att säga n****boll. Och kanske gjorde jag det också, när jag som mycket liten bakade med mormor. Men ganska snabbt insåg jag att ”N-ordet” inte användes som ett neutralt ord, detta trots att jag fortfarande inte var mer än kanske 7-8 år. Nu, 20 år senare, är det i skrivande stund 21.000 personer på Facebook som anmält sig till eventet ”N****bollens dag 2014”.

När jag började som praktikant på Språkrådet i vintras efter min kandidatexamen i svenska trodde jag att jag skulle bli ännu mer språkkonservativ än jag redan var. Jag hade fel. Det finns nämligen två sätt att beskriva språket: normerande (preskriptivt) och beskrivande (deskriptivt). På Språkrådet är man mycket öppen för förändringar i språket och bevakar dessa förändringar för att kunna ge rekommendationer i svenskt språkbruk.

Om man söker på ”N-ordet” i Språkrådets frågelåda kommer detta upp (Språkrådet väljer ut frågor till frågelådan som har ett svar som kan appliceras på likartade frågor):

fråga:
Är neger neutralt? Kan det t.ex. användas i en polisrapport?
svar:
Nej, neger är inte neutralt. Det bör inte användas i polisrapporter. I stället får man använda exempelvis svart eller mörkhyad, om man måste ange hudfärg.
Ordet neger har kommit att uppfattas som nedsättande. Detta beror sannolikt på att motsvarande ord på engelska (negro) under en lång tid undan för undan har glidit nedåt på stilskalan och nu i det närmaste av många uppfattas som ett skymford. Det hjälper inte att hänvisa till att neger kommer av lat. niger som betyder ‘svart’. Ordet har av utomspråkliga skäl blivit så gott som oanvändbart. Detta gäller även i sammansättningar som negerboll.

Skulle du säga ”Vill du ha kaffet med mjölk eller n****?”, som en av mina medarbetare på Motargument använde i en intern konversation för att just visa på hur bisarrt det är att hävda att ”N-ordet” används som benämning av en färg. Eller ”Åh, vilken snygg n****jacka jag köpte idag!” Ska det kanske vara särskrivet, ”n**** jacka”, om det ska användas på samma sätt som en ”svart jacka”?

Jag vågar ta mig friheten att svara på min egen fråga här med ett: Nej, det skulle du inte. ”N-ordet” må komma från latinets niger = svart, och senare spanskans negro, men i svensk språkanvändning används ”N-ordet” knappast som en färg.

Därför är du välkommen att säga vitlök, gul lök, grönpeppar, rödpeppar, ja till och med svartpeppar (!). Finska pinnar, svenska köttbullar, turkiska köttbullar, marockanska köttbullar, afrikansk linsgryta, europeisk matkultur, kör på bara! Förleden till de begrepp jag räknat upp här kan delas in i tre kategorier:

Kategori 1: vit, gul, grön, röd, svart = färger
Kategori 2: Finland, Sverige, Turkiet, Marocko = länder
Kategori 3: Afrika, Europa = världsdelar

Vill du på allvar hävda att ”N-ordet” passar in och är lika neutralt som dessa kategorier? Om du vill det tycker jag verkligen du ska läsa vidare i krönikan.

text negerboll 2En del personer hävdar att det inte är ”n****” utan ”n*gger” som är den nedsättande termen. Detta argument faller samman främst p.g.a. två skäl:

1. Båda orden har samma urspung, dvs. latinets niger och började användas under slavhandelns dagar när vita behövde avhumanisera svarta.

2. ”N*gger” används knappast i svenskt språkbruk längre och har inte gjorts på åtminstone några decennier. Om man går in på SAOB online och skriver in ”n*gger” står det numera ”se n****”. Klickar man sig vidare till ”n****” finns det två huvudbenämningar för detta ord:

 

1) manlig individ tillhörande den människoras som är inhemsk i Central- o. Sydafrika o. som bl. a. kännetecknas av mycket mörk (stundom chokladbrun) hy, ulligt, krusigt hår, bred, platt näsa o. tjocka läppar

2) om person som icke tillhör negerrasen, men som i fråga om sinnelag, kulturell, moralisk ståndpunkt o. d. liknar 1. (punkt 1 ovan, min anm.)  anse(tt)s likna negrerna: ”barbar”, ”vilde”

Ett ännu sämre argument som jag (tyvärr) har fått ta del av är ”Jag tänker inte säga chokladboll, bakverket innehåller inte choklad utan kakao”. Då vill jag ta upp det faktum att jag aldrig har hört någon opponera sig mot att behöva säga t.ex. chokladkaka. En chokladkaka, alltså typ sockerkaka med kakao i, innehåller mig veterligen inte heller ren choklad.

Men om du nu är så mån om att säga rätt, även om ordet n****boll knappast heller är korrekt eftersom vi nu har rett ut att ”N-ordet” inte används som en färg i svenskt språkbruk, så har jag ett mycket kreativt förslag som även Språkrådet skulle uppmuntra: skapa ett eget ord. Kakaoboll om du så vill? Det kanske blir nästa års nyord!

För övrigt säger mormor chokladboll sedan många år tillbaka och det skulle kännas fullständigt främmande att hon skulle säga något annat numera eftersom hon, 20-talist och 85 år gammal, inte har några problem med att ta till sig förändringar i samhällsstrukturen eller att inse när ett ord är förlegat. 

Rasismen är en mem

En krönika av Dorian Ertymexx.

I veckan hände det som händer ibland, att jag upptäcker att jag slås av en tanke som, om den sagts rakt ut, hade varit rasistisk. En kvinna talar högt i telefon, och den där spontana tanken är att det beror på hennes hudfärg, hennes ursprung, hennes kultur, hennes intelligens. Min första medvetna tanke, min eftertanke om man så vill, är förstås att slå mig själv mentalt på fingrarna. Jag är inte rasist, så den sortens tankar får mig att skämmas. Så varifrån kommer då dessa tankar, dessa elaka fördomar som tydligen finns inom mig, trots att jag aktivt motarbetar just sådana tankar och tendenser på nätet? Vissa vill göra gällande att alla är rasister innerst inne, så är jag egentligen rasist?

Jag reflekterade över tanken, varifrån den kom, vem som lärt mig att tänka så. Och det var det som var kruxet. Att tanken är inlärd.

Ni vet kanske alla hur det kan vara med musik. Man kan avsky en låt med total passion, tycka att den är banal, hemsk, vidrig, menlös – och ändå finna sig själv nynnande på den. Den sätter sig där trots (eller på grund av) att man så starkt reagerar negativt på den. Ni vet, som när man nynnar på någon dansbandslåt fast man får rysningar av dansband, eller finner sig hummandes någon Carola-hit, fast man får kalla kårar av att höra den i en butik.

Memer klistrar sig fast

Det är så memer fungerar. Vare sig man gillar dem eller inte sätter de sig i ryggmärgen och finns där för att plåga en, eller få en att njuta, om det är en mem man gillar, i tid och otid. Politiska slagord, fraser och idéer är inte annorlunda – det är därför politiker spenderar dyra pengar på PR-byråer som ska uppfinna valårets floskel som ska sätta sig i ryggmärgen på folk, och omärkbart påverka dem i en tankeriktning. Fraser och ord som ”verklighetens folk”, ”nya arbetarpartiet”, ”ingen ska lämnas utanför” sätter sig lättare än tunga förklaringar om hur samhället fungerar eller borde fungera. Rasism är inte annorlunda – och rasism är väldigt ”catchy” oavsett om man gillar eller avskyr konceptet.

Det är egentligen inte annorlunda med politiska debatter – man matar på med samma fras, samma budskap tills det sitter i åhörarna. Till slut blir det nästan irrelevant om man håller med eller inte, frasen sitter där och vill hoppa ur munnen på en i tid och otid, precis som den där låten man egentligen inte gillar, men som sitter fast i hjärnan. Rasism är enkel att fästa sig vid, eftersom det är en populistisk och banal idé – att fel och brister alltid beror på någon annan, och att felen sitter i grunden, i det gemensamma för gruppen, inte i individen. ”De är högljudda” är en mem som tydligen satt sig i mig. Det är inget jag tänkt till vardags, ingen tanke jag håller fast vid – jag har mött folk av den specifika hudfärgen som varit både högljudda och tysta som möss; de flesta håller samma ljudnivå som folk av min hudfärg. Som, givetvis, också kan vara knappt hörbara eller plågsamt skrikiga. Men memen sitter där – för den har tjatats om så mycket i diskussioner, samtal och enstaka uttalanden från folk omkring mig att den är djupt begravd i ryggmärgen.

Att kämpa mot memer inom sig

Ett annat exempel är när jag nyligen tittade på min nya älsklingslåt, Pharrell Williams ”Happy”, och konstaterar att svarta dansar bättre än vita. Men vänta, säger jag till mig själv – är det verkligen så att svarta dansar bättre, eller har man i videon valt svarta som dansar häftigt och vita som dansar töntigt, lamt? Eller är det min uppfattning av de som dansar, färgat av myten om att vita inte kan dansa? Skulle kanske de som dansar i videon, objektivt, dansa lika bra oavsett hudfärg? Det här är memer, rasistiska memer, som sitter så djupt att jag bara hade tur att jag ens kom att reflektera över dem. Att svarta är bättre dansare, snabbare löpare etc., det är sådant som jag matats med sedan jag var knappt en tvärhand hög. Även om jag är en massiv antirasistisk förkämpe sitter tankarna där. Jag kanske aldrig blir fri från dessa memer, detta tankegods. Men – i motsats till gemene rasist – så anser jag att detta är ett skäl att fortsätta kämpa mot spridandet av dessa memer, inte att acceptera dem som en sanning.

Memer är problematiska, just eftersom de tenderar att uppfattas som sanningar, som objektiva, om man inte granskar dem.

Det leder lätt till omedvetet rasistiskt, eller i alla fall fördomsfullt handlande. I USA har undersökningar visat att svarta hamnar i en snabbfil till kriminalitet och skärmas av från möjligheter till maktpositioner genom att lärare medvetet eller omedvetet (jag gissar att det tragiskt ofta är det senare) behandlar svarta barn på ett annat sätt än vita, vilket beskrivs i denna artikel.

Image by Brewster

Att ha självdistans – en nyckelingrediens?

Och däri ligger mycket av den latenta rasismens problem – många som uttrycker sig rasistiskt kommer agera sårade eller kränkta om de konfronteras med att deras yttrande var just rasistiskt. Det skulle jag också gjort om jag uttryckt min tanke om den högljudda telefontalerskan. För jag är ju inte rasist, och det vet alla som känner mig. Skillnaden är att jag är medveten om mitt tänk, och problematiserar mina egna tankar och mönster (en fördel och en nackdel, jag tänker alldeles för mycket ibland och överanalyserar bitvis till vansinne); om jag säger något galet försöker jag förstå varför jag sade detta – för visst händer det att jag slänger ur mig fördomsfulla, sexistiska saker, trots att jag själv avskyr sådant. Många, omedvetna om hur de själva fungerar, går istället i försvarsställning och försöker försvara sina egon, sin hållning och sin självklara oskuld. Och det är här problemen kommer – man kan vara icke-rasist, till och med antirasist, och haspla ur sig rasistiska saker. Man kan vara feminist och säga sexistiska dumheter.

Antirasism och feminism handlar inte om att vara renlärig, perfekt och utan skuld, utan om att vara beredd på att ifrågasätta inte bara andra, utan också sig själv:

”Varför sade jag sådär? Är det något jag står för, eller är det en ryggmärgsreflex som sitter i sedan barndomen, med fördomar som jag lärt mig och som inte rensats ur systemet?”

Rasism är en mem. Det är något vi alla lär oss från barnsben, vare sig vi eller våra föräldrar vill det eller inte. Vi ser det i nya och gamla filmer och TV-program, vi hör det på skolgården och i sandlådan, vi växer upp med det i samtalet med andra, analogt eller digitalt. Det vi måste göra är att våga analysera dessa memer i oss själva, våga be om ursäkt när de smiter ur oss, göra folk medvetna om att dessa memer inte är sanningar, och att det är uttalandet som är fel, inte personen som yttrat den, och varför det är så. När det kommer till vardagsrasism är det ”hata inte syndaren utan synden” som gäller. Vi syndar alla, visa förlåtelse och visa chansen för bot. Visa på att det inte nödvändigtvis är syndarens fel att denne syndat, för det är det inte alla gånger. De flesta vill inte vara rasister, säga rasistiska saker. De har bara fått det inkört i ryggmärgen tillsammans med barndomens sommarplågor på radio och klatschiga reklamfraser från företag och politiker.

Bekämpa memen, och framtidens generationer kanske slipper mina – våra – missar i framtiden.

Våga ta steget

En krönika av Alexander Louhichi.

 

Den ständiga diskussionen kring hur en människa ska bete sig utifrån sin identitet har blivit ett aktivt ämne den senaste tiden. Muslimer är våldsamma, kvinnoförtryckare och terrorister. Svenskar är ovetande, rasistiska och kallhjärtade.

Vi bedriver faktabaserande kampanjer för att styrka våra fördomar gentemot de identiteter som står i starkast kontrast till vår egen identietet. Vi bedriver till och med politik i Sverige för att skapa förakt mot de som faktiskt har assimilerat sig till den svenska kulturen. Hur långt är vi villiga att gå i kampen mot det enfaldiga samhället?

Street Fighter 2 minifigs - complete rosterDet man enklast förtrycker i sitt liv är minnen som står i kontrast till det liv man lever just nu, man försätter sig i en bubbla där man glömt den mänskliga kärleken som en gång fanns. Det kan handla om kontraster i vänskap, kontraster i ett förhållande eller kontraster i yrkeslivet. Man väljer att ta distans från det glömda för att inte riva upp gamla känslor som normalt leder till att man faller tillbaka på det som man har glömt. Rädslan för det kända okända. Hur bryter man fördomar hos människor? Jo, genom vänlighet och mänskligt beteende.

Många som blir diskriminerade känner sig oftast allmänt diskriminerade på grund av den kontrast man besitter. Antingen utseendemässigt eller genom något annat som är påtagligt. Den som blir diskriminerad lider oftast av samma fobi som den som diskriminerar, nämligen xenofobi, det vill säga främlingsfientlighet eller rädslan för det okända. Det man måste förstå i denna situation är att man inte kan bekämpa diskriminering med hårda ord utan tvärtom, med vänliga ord och förståelse.

Våga ta steget och bli en bättre människa än den som försöker nedvärdera dig. Skuldkänslor biter bättre än aggressiv uppläxning.

Är allt individens ansvar?

Integration är ett samhällsfenomen som styrs av majoritetens inställning gentemot det okända. Att leva i ett land som står i kontrast med den egna kulturen och det egna språket är en utmaning för individen som, allt som oftast övergår i försiktighet och återhållsamhet. En del bedriver en aktiv diskussion om hur viktigt det faktiskt är att den nyinkomne invandraren på egen hand lär sig språket. När man hör det bör man ställa sig själv några frågor: Vad har jag gjort för att förbättra integrationen? Hur ställer jag mig till en situation där en individ behöver hjälp för att kunna ta sig framåt ?

So this is where your cup of Starbucks startsFöreställ dig att du står i kö på ICA och ska betala för de varor som du har plockat på dig. Längst fram står det en person som vill fråga om något, men har svårt för att uttrycka sig. Situationen skapar en längre och längre kö och folk börjar bli arga. Vad skulle du göra i denna situation? Skulle du hjälpa till för att försöka förklara för kassören vad personen försöker säga? Eller skulle du svära för att få ut din ilska?

Denna situation må vara ganska simpel i ett integrationsarbete men den formar grunden för hur samhället bör se ut, samt hur vi måste agera för att öppna våra armar till trygghetens Sverige.

Hur man än vrider och vänder på integrationsfrågan faller ansvaret på oss alla. Vi måste se till att accelerera utvecklingen genom att skapa en välfungerande integrationskampanj. Om vi lämnar ansvaret på individen kommer vi att se ytterligare problem runt om i våra större städer.

För Tolerans,

Alexander Louhichi

En liten Sd-ordlista

Gästinlägg från Slutpixlat

Slutpixlat rankar Sverigedemokraternas tio populäraste ord eller uttryck som de frekvent använder sig av.

nathat11.    Massinvandring: Detta torde vara ett av Sverigedemokraternas mest populära uttryck av idag. Inte har man bara förvrängt begreppet ”massinvandring”, man har till och med lyckats göra det till en myt. En osann då naturligtvis. De är ju inte Sverigedemokrater och invandringsfientliga/rasister för inte.

2.    Svenskfientlig: Ett uttryck som Sverigedemokrater gärna använder mot den eller de som inte delar deras rasistiska åsikter. Det vill säga drygt 90 procent av svenska folket.

3.    Absurdistan: Enligt den gängse myten inom SD så skulle alltså Sverige vara att likna vid en bananrepublik. Vilket feltänk! Vi odlar ju varken bananer eller har en republik.

4.    PK-maffia: Ett sammanfattande ord för samtliga partier och media som SD använder sig av som ett slags skällsord så att fradgan rinner. Ungefär som en galen rabiessmittad hund.

5.    Invandringskritisk: Ett annat ord för att vara rasist.

6.    Mångkulturvurmare: Ett uttryck som SD använder på alla de som värnar om mångfalden i samhället. Ett motsatsord till detta som perfekt skulle passa in på Sverigedemokraterna vore då naturligtvis nollkulturvurmare. De vill ju inte se någon annan kultur än den förvridna uppfattningen om kultur de själva propagerar och vurmar för. Stenålderskulturen.

7.    Batikhäxor: Ett nedsättande uttryck om politiskt aktiva kvinnor och feminister som Sverigedemokratiska män i sin inskränkthet gärna använder sig av. Främst då för att de känner sin egen integritet hotad av  mycket intelligentare kvinnor.

8.    Nolltolerans: Ett ord som när Sverigedemokraterna använder det inte betyder ett jävla dugg då det enbart är rent hyckleri så fort en Sverigedemokrat häver ur sig det.

9.    Vänsterfascister: I Sverigedemokraternas värld är det inte alltid så lätt med att hålla reda på begreppen då den historiska kunskapen inte tycks vara den bästa. Fascismen har aldrig varit vänster. Fascism är en radikal nationalistisk och auktoritär politisk ideologi som har sitt ursprung i Benito Mussolinis fascistiska parti (från 1921 Partito Nazionale Fascista). Att som Sverigedemokrat kalla någon för vänsterfascist är då att kasta sten i glashus. Speciellt då det kommer från ett partis företrädare som är en äkta fascist.

10.    Avpixlat: Inte bara ett ord utan också namnet på en hat- och rasistsajt som Sverigedemokrater inte enbart flitigt länkar till, utan även skriver rasistiska inlägg i. Om än under pseudonym då de inte vågar utrycka sina vidrigheter offentligt alla gånger. Det har ju faktiskt hänt att Sverigedemokrater blivit uteslutna ur sitt eget parti. Dock inte kanske alltid på grund av vad de säger. Snarare att de blivit uteslutna för att de utgjort ett politiskt hot mot partiledningens trojka som i sann fascistisk anda värnar sina egna arslen. SD börjar därmed mer och mer likna ett parti där personkulten kommer i första hand.

Om vi på Slutpixlat missat något populärt ord eller uttryck som SD använder sig av så var inte rädda för att påtala detta. Eller rättare sagt, Mumbo Jumbo.

Neofascismen – hur hanterar vi den?

Neofascismen, även kallad nyfascism, är på frammarsch både i Sverige och runt om i världen. De fascistiska krafterna av idag grundar sin politik och sin ideologi på fascismen. Fascismen har redan avhandlats i en pågående artikelserie här på Motargument. Vi har i en annan artikel redogjort för fascistiska strömningar och regimer efter andra världskriget.

Det finns olika åsikter om vem, eller vad, som ska benämnas neofascism. Det finns de som förespråkar benämningen, medan andra, oftast de som blir föremål för utpekandet, bestrider den. Detta har förmodligen att göra med att det i grund och botten finns olika uppfattningar om vad fascism är. Vissa hävdar att beteckningen är överutnyttjad och därmed inte överensstämmer med de som är noggrannare i sin bedömning av vad som är fascistiskt. I Sverige och övriga delar av världen finns strömningar, rörelser och partier som många väljer att etikettera som fascistiska. I Sverige är Sverigedemokraterna det största parti som fått den stämpeln.

Denna artikel ämnar inte deklarera argument för om denna stämpel är riktig eller inte. Min föresats är istället att finna verktyg och argument för att bemöta den politik och de åsikter som, oavsett etikett, många anser vara ett hot för demokratin, de mänskliga rättigheterna och för alla människors lika värde.

För att bemöta dagens neofascism är det viktigt att förstå hur fascismen bemötts genom historien.

1. Först och främst är det viktigt att inte ingå samarbete med fascistiska partier. De blåa och de röda partierna följer denna oskrivna regel idag. Den dagen något eller några partier väljer att samarbeta med Sverigedemokraterna finns det stora risker att fascismen blir starkare. Det är något vi inte behöver blicka särskilt långt för att se, då vi har sett det i våra grannländer Danmark och Norge.

Banksy in Boston: Portrait from the F̶O̶L̶L̶O̶W̶ ̶Y̶O̶U̶R̶ ̶D̶R̶E̶A̶M̶S̶ CANCELLED piece in context on Essex St, Chinatown, Boston
Chris Devers / Foter / CC BY-NC-ND

2. Vidare är det viktigt att man, trots fascisters motsatta åsikt, ser ”hotande” etniska eller religiösa grupper av människor som en samhällelig resurs, istället för ett samhälleligt hot eller belastning.

3. Sist, men inte minst, är det nödvändigt att vi vågar benämna politiken vid dess riktiga namn. I Sverige innebär det att Sverigedemokraterna, i det offentliga samtalet, bör benämnas för vad de är.

Punkt (3) är svårast. Det är också denna punkt som ligger till grund för att de som anammat politiken – antingen som politiker eller medborgare – inte heller är överens om att benämningen på partiet och människorna är korrekt. Jag tror dessutom att de allra flesta sverigedemokrater inte inser vad ideologin och åsikterna de förespråkar egentligen innebär. Det beror på att fascismen är traumatisk, smärtsam och ångestfylld. I Sverige innebär detta att höger och vänster har en ny, gemensam huvudfiende. Sverigedemokraterna, liksom fascismen, marknadsför sig som en ”tredje väg”, oavhängig höger-vänsterskalan.

Det finns många grundbultar i fascismen som är skrämmande och, för en mindre grupp, fascinerande. I grund och botten är fascismen antidemokratisk, det vill säga då makten erövrats finns inte längre utrymme för åsikter som strider mot den rådande politiken och de rådande åsikterna. Grundtanken i fascismen är att makten inte kan delas, det går inte att samarbeta. Retoriken hos Sverigedemokraterna påminner mycket om den gamla fascismens retorik, den om att socialisterna är fienden och hotet mot det nationella folket.

I det politiska samtalet vill människor, förutom att använda sig av patos, förankra sina åsikter och föresatser med hjälp av källor och expertis. Detta gäller alla, oavsett politisk agenda eller åsikt. För att det ska bli trovärdigt är det nödvändigt att källorna man använder sig av är neutrala och oberoende. Det kan också vara bra att använda sig av flera källor för att underbygga sin argumentation. Det är viktigt att vi väljer att bemöta de fascistiska uttrycken på ett sakligt sätt. Något som inte alltid är helt lätt eftersom man, i många situationer, reagerar instinktivt när man upplever att något inte stämmer överens med det man själv står för. I debatten framförs allehanda källor och argument, från båda håll, som är mer eller mindre färgade i sin information.

Detta gör att det är svårt att finna motargument i diskussioner. Ett grundläggande argument som alltid är effektivt, och samtidigt logiskt, är att försöka få ett generaliserande argument att falla genom att understryka att varje människa är unik. Att en eller flera människor i en grupp har gjort en sak i ett specifikt sammanhang är på intet sätt en garanti för att andra i gruppen kommer att göra samma sak. De flesta generaliseringar som uttrycks av de människor som präglas av fascistiska åsikter går att bemöta. Det gäller bara att hitta rätt fakta och de rätta källorna. Om din magkänsla säger att något inte stämmer är det värt att försöka finna motargument. Det är nödvändigt att ifrågasätta sin ”motståndare”, annars finns det risk att de successivt blir fler och fler. Vi behöver gemensamt göra det obekvämt för de människor som uttrycker dessa åsikter och de som för den politik som grundar sig i fascistiska synsätt, drömmar och tankar. Vi får aldrig låta dem bli oemotsagda och, på samma gång, bekväma i sin roll.

Almedalsveckan Jimmie Akesson tal 20130701 0710F
News Oresund / Foter / CC BY

Sverigedemokraterna och deras väljare vill gärna kalla Miljöpartiet och Vänsterpartiet extremistpartier, och deras företrädare och anhängare väljer man att kalla vänsterextremister. På ”högre”, officiell nivå, det vill säga i intervjuer, i kampanjer och i debatter, nöjer man sig med att kalla dessa grupper för vänstermänniskor eller vänsterfolk, men i sociala medier, såsom Facebook och Twitter, benämner samma människor dessa grupper vänsterextremister. På Motargument har vi tidigare berört ämnet om Sverigedemokraterna och sociala medier. För att klara av den nya svartbruna ideologiska vågen är det nödvändigt att alla, politiker som medborgare, inte blundar utan i stället vågar se fascismen rakt i ögonen.

Att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti ifrågasätts dagligen av många – framför allt av de som röstar på dem eller av de som är aktiva sverigedemokrater. Det finns emellertid många argument som styrker tesen att de är fascister, eller neofascister som den moderna beteckningen lyder. Motarguments Torbjörn Jerlerup har skrivit om detta på sin hemsida. Dessutom har detta avhandlats tidigare på Motargument.

Risken är överhängande att Sverigedemokraterna lyckas att mörka sin agenda, sitt ursprung och sina föresatser. I stora stycken har de redan lyckats. Det görs med hjälp av en putsad argumentation, en förfinad retorik och genom ständig dementi av de fascistiska attityderna. Detta plussat med den populistiska missnöjespolitiken lockar väljare. Det är nödvändigt att övriga politiska partier och resten av samhället tar sitt ansvar och  ser och granskar Sverigedemokraterna. Den granskningen måste vara minutiös för att undvika att Sverige hamnar i samma situation som exempelvis Norge och Danmark. I de länderna har Fremskrittspartiets respektive Dansk Folkepartis politik vunnit inflytande över den förda regeringspolitiken. Dit vill vi inte komma i Sverige.

Marine Le Pen, partiledare för franska Front National, har nyligen flörtat med Sverigedemokraterna. Detta med anledning av det kommande EU-valet, där Sverigedemokraterna ännu inte avslöjat vilka partier som kommer att ingå i den grupp partiet avser samarbeta med i EU-parlamentet. När Sverigedemokraterna tillkännager vilka partier de ämnar samarbeta med kommer vi att se Sverigedemokraternas egentliga ansikte. Detta förutsätter att man verkligen vågar ställa sig i samma partigrupp som andra fascistiska partier i Europa, eller om man väljer att vara grupplösa. Om Sverigedemokraterna väljer att ingå i den fascistiska partigruppen i EU-parlamentet skulle detta kunna fördröja, eller förhoppningsvis hindra, Sverigedemokraternas framfart i Sverige. Det vi nu ser, i olika utsträckning, är fascismens återtåg.

Colours of Freedom - dedicated to Liu Xiaobo!
puthoOr photOgraphy / Foter / CC BY-NC

Fascismen har redan testats, om och om igen. Den har aldrig fungerat. Verkligheten har alltid hunnit ifatt den. Den har krävt massor av människoliv, den har drivit människor på flykt, den har underordnat människor den ”högre” makten, den har eliminerat demokrati, den har gång på gång visat brist i människosyn och den har repetitivt inskränkt de mänskliga rättigheterna. Vi måste se och förstå vad politiken står för innan det är försent. I Sverige förkroppsligas den politiken av Sverigedemokraterna. Det som är på gång att ske, ytterligare en gång, i Europa, och kanske också i Sverige, är i så fall ytterligare ett misslyckande för fascismen. Har vi verkligen råd, kraft och ork att genomgå det en gång till?

Läs mer om fascism och Sverigedemokraterna:

En studie i fascism

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti i grunden