Gästkrönika från Anders Hesselbom Riskerna med rituell omskärelse, alltså religiöst eller kulturellt motiverat avlägsnande av förhud, varierar med hur de olika riterna ser ut. Att vi accepterar att denna sed får fortgå, kostar några barnaliv per år — bara i västvärlden. Ibland får barnet infektioner och ibland leder det till sterilitet. Även ett s.k.”lyckat” ingrepp har inneburit en omotiverad risk för den som utsätts och leder till onödigt lidande.
Ett sätt att ducka för kulturellt eller religiöst motiverade riter är att bara försöka rationalisera kring fenomenet. En del försöker hindra kritik mot omskärelse genom att t.ex. påstå att det finns hygieniska skäl bakom. Hygien-argumentet är pseudovetenskap, kopplingen eller korrelationen mellan hygien och förhud är fortfarande ej medicinskt bevisad.
Bland de riter som förekommer hittar vi t.ex. de där en rabbin med sin mun suger upp en droppe blod från förhuden. Barnets smärta anses av vissa vara ett självändamål. Även här håller man den pseudovetenskapliga flaggan högt. Bland judiska utövare förekommer föreställningen att spädbarnets smärta på något sätt skulle bidra till bildandet av självkännedomen.
Det finns sällan verkliga medicinska skäl att utföra en omskärelse, men det förekommer. Riskerna och de ev. negativa konsekvenserna blir ofta begränsade eftersom ingrepp genomförs av kompetenta läkare med sterila verktyg.
Många religioner har spända förhållanden till sex och barnaalstring, och ett av de verkliga motiven bakom omskärelse är att det gör onani aningen mer omständigt än vad det behöver vara.
Anders Hesselbom
I många kulturer anses onani vara uttryck för sjukliga fixeringar. Ett närliggande område är synen på preventivmedel och abort, något som också orsakat ofattbara kvantiteter av onödigt lidande.
För min del finns det inga som helst tvivel om att en eventuell kränkning av vuxnas religionsfrihet — när vi avråder från religiöst eller kulturellt motiverad omskärelse — är ett långt mindre problem. Vi ska inte fortsätta se mellan fingrarna på en avskyvärd hantering av barn eller vara rädda för att applicera vår moral på vad vi anser är vidriga religiösa yttringar.
/ Anders Hesselbom,gästkrönikör. Redigerat av Johan Löfström
Gästinlägg av Slutpixlat. Den nynazistiska hat- och rasistsajten Nationell.nu ställer några, enligt vad de anser är aktuella frågor till sina läsare. Detta borde för övrigt utgöra det slutgiltiga beviset för att nationalister och nationalsocialister i nutid och deras sajt Nationell.nu är nazistiska.
Vad borde hända med makthavarna ansvariga för det multietniska tortyrmordet på svenska folket?
Svarsalternativen i den webenkät som de nu haft ute är lika vidriga som de individer som ligger bakom denna skitsajt:
Enda rätta ordet man kan komma på i sammanhanget när det gäller denna så kallade enkät är: vidrigt och högst osmakligt.
Dessa hat- och rasistsajter såsom Avpixlat, Exponerat, Fria Tider, Realisten, Framåt, Nordfront, Nationaldemokraterna, m.fl. har naturligtvis inget berättigande i ett demokratiskt samhälle då deras enda mål är att sprida hat och rasism som är byggda på grumliga ideologier från förr. Och det är något som vi definitivt kan vara förutan.
Homosexualitetens öppna närvaro i det offentliga rummet är långt ifrån accepterad i muslimskt dominerade länder enligt Pew Research. I Iran har homosexuella avrättats offentligt samtidigt som Ahmadinejad deklarerade att homosexualitet inte existerar i Iran på så sätt som det förekommer i väst. Men oavsett vad Ahmadinejad säger är det uppenbart att det blir allt vanligare med muslimer som kräver rätten att bli accepterade som både troende muslimer och som homosexuella. Därmed är det också något som muslimska omgivningar i allt större utsträckning tvingas förhålla sig till.
Från en amerikansk prideparad. Gay muslims and their friends.
Erica Li Lundqvist är islamolog, från ‘Centrum för teologi och religion’ vid Lunds universitet, och har skrivit sin avhandling om homosexuella muslimer i Beirut. I en intervju till DN, 19 juli säger hon:
Att vara muslim och bög i Beirut är inget man bara är, utan något man hela tiden måste förhandla om.
Hennes avhandling ifrågasätter myten att en muslim inte kan vara homosexuell eller att homosexuella personer inte är i behov av religiositet eller religiösa gemenskaper — oavsett om det gäller islam eller någon annan religion. Men den visar också hur homosexuella, muslimska män i Beirut tvingas utveckla olika strategier för att möta omgivningens förväntningar och hur deras sexuella läggning kan kosta dem livet.
Den 25 juli intervjuades i DN den fransk-algeriske imamen Ludovic-Mohamed Zahed, som förra året startade den första, så kallade ”inkluderande moskén” i Frankrike. Han är visserligen inne på fel spår när han skyller motståndet mot homosexualitet inom islam på kolonialism, huvudsakligen för att motståndet mot homosexualitet inom islam är äldre än kolonialismen. Icke desto mindre illustrerar han, precis som Lundqvists muslimska homosexuella män i Beirut, att homosexuella muslimer tar allt större plats i offentligheten.
En av de som länge drivit frågan är Irshad Manji. Hon menar att det inte finns något hinder för att vara både troende muslim och homosexuell.
Det finns ingen principiell skillnad mellan motståndet mot homosexualitet rent allmänt och det som förekommer i islam. I Sverige var det straffbart att ha homosexuella relationer fram till 1944 och först 1979 togs den medicinska klassificeringen bort, som definierade homosexualitet som en form av psykisk störning.
Rädslan för det som kan upplevas avvika från normen har under alla tider fått fruktansvärda konsekvenser. I sin essä Fear of Small Numbers beskriver socialantropologen Arjun Appadurai hur majoriteter historiskt alltid haft lika svårt att acceptera minoriteters avvikelser och i sämsta fall därför gjort allt för att förgöra dem.
Muslimska samhällen skiljer sig således inte från andra i det avseendet även om brutaliteten mot homosexuella i en del muslimskt dominerade länder är fruktansvärd. Europa har dock ingen anledning att i just det avseendet slå sig för bröstet i ljuset av brutaliteten mot homosexuella under Förintelsen.
Motståndet mot homosexualitet bland muslimer har redan förlorat kampen. Förhållningsättet som Ahmadinejad illustrerar ifrågasätts dagligen av homosexuella som valt att också leva som troende muslimer.
Det är omöjligt att säga hur lång tid det kommer ta eller hur mycket lidande homosexuella kommer utsättas för, innan deras liv kommer nå högre acceptans bland andra muslimer. Självklart är dock att texter och traditioner kommer att omtolkas och omförhandlas till att succesivt öka homosexualitetens legitimitet. Och för de muslimer som redan är troende och homosexuella finns det ingen kraft på jorden som kan frånta dem den identitet de valt att leva med. Gästinlägg av Eli Göndör
När debatten rasade som värst under hösten 2012 om boken ‘Migrationens Kraft’, men också kring Centerpartiets förslag till ett nytt idéprogram, kretsade diskussionen till stor del kring frågan om dagens invandring är ekonomiskt gynnsam eller inte, och närmare bestämt om fri invandring skulle kunna vara ekonomiskt gynnsam.
Somliga ekonomer resonerar på så vis att förluster i offentlig sektor på kort sikt kompenseras av vinster på arbetsmarknaden på lång sikt. Det går ungefär att likställas med att vi idag satsar pengar på att utbilda ungdomar genom grundskola, gymnasium och universitet för att sedan få tillbaka pengar, om inte mer pengar, när ungdomarna väl har kommit ut på arbetsmarknaden. Parallellt med dessa tankar finns det ekonomer som hävdar att det kan vara en förlust, men främst att det är svårt att avgöra om det totalt sett är en vinst. Även om detta faktumet mig veterligen är välbelagt, i synnerhet genom en stor OECD-rapport som uppmärksammades under 2013. Enligt den rapporten betalar invandrare tillbaka mer till samhället än vad de får.
Låt oss ta ett exempel på en person som hjälpte till att bygga Sverige starkt, men också fann sin egna lycka här. Min far, Adriano Birro, emigrerade från Italien till Sverige i mitten på 1960-talet. Det var egentligen bara en tillfällighet att han stannade på västkusten, här i Göteborg. Tillsammans med en kusin hade de blivit rekryterade, hemma i Italien. De bestämde sig för att resa upp till Norge för att jobba. Men då pengarna tog slut lite mer än halvvägs på resan bestämde de sig för att stanna. De gick till närmsta pizzeria i Göteborg och frågade sina landsmän om vart man kunde hitta jobb. Direkt blev de dirigerade till SKF som sökte nya arbetare. På SKF fick de anställning, en halvdan lön och ett rum i en sliten barack, men de kände sig nöjda ändå. Rätt som det var hade min far träffat en fru och skaffat två barn. Han fick stanna med permanent uppehållstillstånd och han erbjöds medborgarskap. Allt detta är han evigt tacksam för.
Många Sverigedemokrater vill ofta försöka vinkla debatten åt ett håll där det verkar som om att SD principiellt inte alls har något emot invandrare men att det är en alldeles för stor ekonomisk börda på det svenska folket. Jag vill bestämt hävda att frågan om fri invandring inte är en fråga om ekonomisk vinst, utan helt enkelt om mänskliga rättigheter, lidande och solidaritet. Att människor ska kunna förflytta sig, att människan är migrant, detta är ju vad hela den liberala demokratin vilar på, vad mänskliga rättigheter vilar på. För vad som hindrar människor är i själva verket inget mer än kulsprutor, minor och taggtråd.
Svenskarnas parti har bjudit in den ultranationalistiske tyske politikern Klaus Menzel 73, till sitt evenemang Nordisk vision, som går av stapeln i dagarna.
”Hitler var en av Tysklands största statsmän”, anser Menzel.
Menzel var även med vid en högerextrem festival utanför Norrköping 2005, där han hetsade mot judarna.
Klaus Menzel representerade tidigare det högerextrema partiet NPD i Sachsens delstatsparlament. I den egenskapen var han 2005 inbjuden till en nordisk festival med 300 deltagare på Vikbolandet. På festivalscenen uppträdde han tillsammans med den högerextreme sångaren Michael Müller. Tillsammans presenterade de en sång om demoner. Publikt.se
”Sången handlar om att de inte är anpassbara och att de förtrycker alla folk”, sade Müller på tyska och skrattade.
Michael Müller och Klaus Menzel slutade presentationen med att förklara vilka sången egentligen handlar om.
”Judarna”, påpekade Müller och fick publiken att hånskratta.
Menzel är numer utesluten ur NDP då hans öppet nazistiska sympatier till och med för ultranationalistiska NDP blivit för mycket. Menzel har även ertappats med skarpladdade patroner i delstatsparlamentets plenisal. Dessutom försökte han smuggla in en revolver på åhörarläktaren, kaliber 38 special.
SvP visar ju tydligt genom att bjuda in nazisten Klaus Menzel var partiet står politiskt. Ingen är väl egentligen förvånad över att SvP är ett nynazistiskt parti som gärna förespråkar nazismens ideologi och inte drar sig för att använda grovt våld för att framföra sina sjuka åsikter.
(Artikel från en kvinnlig gästskribent. Hon har tidigare förföljts av SD-politiker och vill därför vara anonym)
Sverigedemokraterna fick 2011 ett kvinnoförbund som kallar sig SD-Kvinnor. Kvinnoförbundet vill vara ett komplement till Sverigedemokraterna genom att förtydliga, fördjupa och vidareutveckla partiets politik ur ett kvinnligt perspektiv. Vidare vill de försöka ge stöd och uppmuntran till alla aktiva kvinnor så att de lättare ska kunna utvecklas och avancera inom partiet.
På onsdag debatteras kulturbudgeten i riksdagen och Mattias Karlsson (kulturutskottet) kommer att företräda partiets linje. Bland annat vill man avveckla stödet till Världskulturmuseet, till etniska föreningar och till partiernaskvinnoorganisationer (som varje år erhåller mångmiljonbelopp).
I en intervju under SD-kvinnors första Almedalsvecka, 2011, menar Hanna Wigh, styrelseledamot i SD-kvinnor och i Sverigedemokraternas partistyrelse, att den svenska jämställdhetspolitiken är ett ”skämt” där kvinnor ”ses som offer”. Wigh förkastar även tanken att det skulle råda någon form av patriarkal könsmaktsordning i Sverige. SD-kvinnor säger sig vilja ha ett sant jämställt samhälle.
På SD-kvinnors hemsida skriver man att de vill se åtgärder mot hot och trakasserier. De påpekar att de själva har blivit utsatta för bland annat våld, hot, sexuella trakasserier och skadegörelse på grund av deras politiska åsikt.
Detta är inte värdigt ett demokratiskt samhälle, och det är inte heller värdigt ett jämställt samhälle. Kvinnor ska på samma sätt som män ha tillträde till den demokratiska arenan utan att behöva utsättas för våld, hot, sexuella trakasserier, andra trakasserier eller skadegörelse.
Sexuella trakasserier
Vad händer när sexuella trakasserier och sexuellt våld förekommer inom det egna partiet? Vad händer när enskilda SD-kvinnor tycks bli offer för en partiintern patriarkal könsmaktsordning? Under juli har vi fått uppgifter om att ett ”toppnamn” inom SD har polisanmälts för misstänkt våldtäkt av en kvinnlig partikamrat, samt misstänks för flera sexuella trakasserier av flera SD-kvinnor. De sexuella trakasserierna uppges ha pågått under flera veckor. Polisen lade ner förundersökningen avseende våldtäkt med motiveringen att brott ej kan styrkas.
I samband med dessa uppgifter i medierna berättade tidigare nämnda styrelseledamot Hanna Wigh att även hon utsatts för sexuella trakasserier av samma påstått högt uppsatta partikamrat under ett års tid.
De är inte ensamma om sin erfarenhet inom partiet. Även SD-kvinnorna Elisabeth Nirholt, tidigare riksombudsman för SD, samt Therese Kanervainen, politisk sekreterare tillika styrelseledamot för SD Botkyrka och ledamot av Botkyrka kommunfullmäktige, berättar om samma sak.
Dessa fyra kvinnor har en sak gemensamt: de har alla som SD-kvinnor berättat om sexuella trakasserier från personer i sitt eget parti.
Partiet har varit förvånansvärt bra att ha att göra med. De berättade att de skulle stötta mig om jag ville gå ut och prata om det här. Linus Bylund och Björn Söder har varit väldigt stöttande.
Nu har Wigh gått ut och pratat om vad som hänt, men var är Linus Bylunds och Björn Söders offentliga stöd till Wigh? Var finns dessa mäns aktiva, offentliga avståndstagande från trakasserier och diskriminering av kvinnor? Wigh uttalar en förvåning om att partiet varit bra att ha att göra med. Wigh säger att:
Det är en trygghet att partiet lyssnar till kvinnor, det finns en sorts sexism bland många, men i partiet finns det en trygghet i att man som kvinna blir hörd.
Hörd av ”vem” kan man fråga sig? Hörd av män inom SD och i så fall är det däri tryggheten ligger? Och minst lika viktigt, vem blir man trodd av?
Misstro mot kvinnor förutsätts
När hon själv uppger sig ha utsatts för sexuella trakasserier av en högt uppsatt SD-man förutsätter hon att hon ska bli misstrodd, just därför att hon är kvinna.
Den 18 juli 2013 säger Wigh till Sveriges Radio
När det gäller sexuella trakasserier i arbetet är det något man förutsätter att man ska bli misstrodd som kvinna för.
Att Wigh är kvinna ses alltså som en försvårande omständighet. Vidare säger Wigh att rädslan att smutsa ner partiet är så stor att hon avstått att berätta om de sexuella trakasserier som pågått i ett års tid.
Besök i hemmet efter avslöjande
ThereseKanervainen är sjukskriven sedan hon anmält de sexuella trakasserierna och hennes upplevelse är att hon frusits ut från partiet. Efter att Kanervainen valt att tala med Expressen om det som hänt, fick hon hembesök av SD-politikerna Robert Stenkvist och Östen Granberg.
De stod utanför min dörr och plingade på. Östen stod utanför och höll utkik, de plingade på som fan och stod där väldigt länge medan jag satt på golvet och gömde mig.
Varför hembesöket skedde menar Kanervainen själv handlar om publiceringen i Expressen:
Jag tror att det antingen är att det vill tysta mig, eller så kommer de hit med en uppsägning som de vill att jag ska skriva under.
När Expressen senare talar med SD:s partisekreterare Martin Kinnunen kan besöket hos Kanervainen bekräftas. När Kinnunen inte tror att Expressen reporter hör, säger Kunninen till en person i bakgrunden:
”Sedan hade de väl en baktanke att be henne hålla käften.”
Kvinnoförbundet tysta om SD-mäns sexism
Samtidigt måste frågor ställas till Wigh, för var tog Wighs egna uttalanden vägen när Sverigedemokraternas Erik Almqvist vid den så kallade järnrörsskandalen kallade en tjej för ”lilla horan”? Varför fanns ingen markering från Wigh när Kenth Ekeroth knuffade en tjej emot en bil i samma skandal? När talade Wigh med styrka om det oacceptabla i att en SD-politiker tog en kvinna på brösten i en simhall?
Angående sexuellt våld och sexuella trakasserier så säger Wigh till Aftonbladet den 18 juli att ”Finns det alkohol och människor så händer sådant här. Vi dricker för mycket i det här landet.” I den svenska kulturen är kombinationen alkohol och människor vanlig. Skall man enligt Wighs logik utgå ifrån att flertalet av de miljontals män som ibland eller ofta blir berusade gör sig skyldiga till sexuella trakasserier?
Dessutom, vad anser då SD-kvinnor om den ”hederskultur” de så tydligt drar slutsatser kring, dricks det för lite eller för mycket? Eller lagom? Utsattes Hanna Wigh, Elisabeth Nirholt, Therese Kanervainen, samt den alltjämt anonyme polisanmälande kvinnan enbart för sexuella trakasserier av en eller flera män då det konsumerats mycket alkohol? Gäller detsamma för andra SD-kvinnor som upplever sig sexuellt trakasserade av män?
Att vara en blond flicka innebär att man blir tillskriven en identitet som är full av nedsättande fördomar om könshierarkier och kvinnlig sexualitet. Det innebär en plågsam synlighet; bilar som tutar, gubbar som stirrar och pojkar som kallar en för hora.
Anmärkningsvärt är att sverigedemokratiska män själva sysslar med det som de kallar för ”sverigefientliga trakasserier”. Dels exemplen ovan, med flertalet och upprepade fall av sexuella trakasserier och sexuellt våld. Därutöver mot bakgrund av den så kallade ”järnrörsskandalen” där SD:s dåvarande riksdagsman Erik Almqvist hänvisade till en kvinna med orden:
skit i den lilla horan!
Där Almqvist menade att Soran Ismail:
…argumenterar som en liten fitta!
Där SD:s sittande riksdagsman Kenth Ekeroth knuffade en kvinna mot en bil:
Vi har också ett exempel med Jimmie Åkessons tidigare sekreterare Alexandra Brunell.
Hon är numera tjänsteledig. När Brunell tillträder sin tjänst är det inte hennes kompetens som sekreterare som presenteras. Inte ett ord om den. För Aftonbladet beskriver Sverigedemokraternas kanslichef Mikael Valtersson Brunell som en;
modebloggerska och fotomodell som ofta syns runt krogarna på Stureplan.
Egentligen är inte det något fel. Vårt problem sen tidigare är att vi har en image av att vara väldigt mycket landsbygd och unga män med relativt låg utbildning. Vill vi växa i Stockholm är det ju bra att vi får personer med en lite annan bild, säger han.
Brunells utseende är alltså det viktiga.
Under SDU:s kongress 2012 förnedrades Jimmie Åkessons fästmö Louise Erixon ifrån talarstolen av Stefan Lundkvist då han skrek att hon skulle hålla sina och partiledningens ”slemmiga händer borta”.
SDU:s förbundssekreterare menade även att Erixon skulle ha tagit ”sängkammarvägen” till partitoppen. Här skall sägas att SD-kvinnors Wigh reagerade negativt på den incidenten, men faktum kvarstår att kvinnor utsätts för sexism inom partiet. Erixon sexualiserades och objektiviserades. Hennes egen kompetens förringades, ifrågasattes, ja, förnekades.
SD-kvinnors ord gäller inte dem själva
Kära SD-kvinnor, ingen man har rätt att nedvärdera er som kvinna genom trakasserier. I ett jämställt samhälle värderas män och kvinnor lika. Ni SD-kvinnor poängterar på er hemsida att jämställdhet nås genom aktiva värdediskussioner. Ni skriver om öppen dialog och ärliga chanser. Varför ger ni inte er själva era egna ord?
Ni skriver att ert jämställda samhälle är ett samhälle där ni får välja fritt. Therese Borg skriver i artikeln ”SD — ett parti för helt vanliga kvinnor” den 21 november 2012 att:
Sverigedemokraterna är ett parti som värnar kvinnors rättigheter i allra högsta grad. Både SD och SD-Kvinnor står för lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor.
Men så är, uppenbarligen, inte fallet.
Ni menar att Sverigedemokraterna vill ge er styrka och förmåga att ta eget ansvar genom att säga nej till kränkande och särbehandling av kvinnor. Ändå står ni här idag, med ett medlemskap i ett parti som inte ger er styrka eller förmåga att säga nej. Ett parti som enligt er själva får er att förutsätta att ni inte kommer att bli trodda när ni berättar om sexuella trakasserier. Ett parti där ni upplever er skrämda, utfrysta och marginaliserade där ni talar öppet om upplevda sexuella trakasserier.
Ni säger nämligen inte nej, för ni är tysta som ett kollektiv. På SD-kvinnors hemsida finns inte en kommentar eller en artikel som beskriver, än mindre tar ställning i frågan om sexuella trakasserier och diskriminering av kvinnor inom ert parti.
SD och SD-Kvinnor jobbar för att både kvinnor som män ska uppleva förbättrad trygghet såväl i hemmet som i det offentliga rummet, och vill lägga extra fokus på att hjälpa de som idag är mest utsatta i samhället
I det sverigedemokratiska rummet är kvinnan inte trygg på det sättet som en kvinna har rätt till. Ni tillhör idag en grupp som är utsatta. Hur kan ni hjälpa er själva? Jo, genom att tala med SD-män om det som SD-kvinnor menar att de tror på. Tala högt om jämlikhet, trygghet och om ett Nej till kränkningar.
Kvinnor i andra politiska partier, organisationer, företag, arbetsplatser och församlingar, har fått föra denna kamp. När skall ni SD-kvinnor börja er?
Ni vet att allt fler SD-sympatisörer privat, på Facebook och i andra sociala medier, allt högre, allt oftare, under allt intensivare raseri, förnekar, förkastar, trivialiserar och försöker tysta ner den sexism som även existerar inom SD. När skall ni SD kvinnor som grupp höja era röster och visa ert raseri mot sexismen inom SD?
Det är dags för er att ge det kvinnliga perspektivet till er själva. Det är dags för er att inta era positioner i det som ni kallar för ett sant jämställt samhälle. I det som ni kallar för ett jämställt parti. Genom ett kraftigt ökat stöd från kvinnliga väljare, kan SD expandera ytterligare och på ett sätt som hittills inte skett. En sådan process kräver er medverkan och er ledning. Både genom era politiska förslag och aktiviteter, men även som levande exempel på hur kvinnor betraktas av SD och inom SD. På hur ni betraktar er själva och den plats ni tar er inom SD. På era egna villkor.
Ni SD-kvinnor måste utmana SD-männen i en öppen och sann dialog om huruvida ert parti är ett jämställt parti eller inte!
I tider där det hävdas att ”anti-rasist” anses vara ett kodord för ”anti-vit”, i tider där svenska tjejer anklagas för rasförräderi, svenska politiker för landsförräderi och folkmord, och invandringsmotståndet fått fotfäste, är det svårare än någonsin att vara en antirasist. I stoffet av kritik mot invandring, invandrare, politiker, feminister eller journalister så har den antirasistiska debatten fått slagsida – vi håller på att förlora kampen om de viktiga orden; mångkultur, mångfald, globalisering, yttrandefrihet, demokrati, rättigheter – de som alltid tillhört oss.
Det är någonting som har hänt i Sverige. Rasismen har sen en tid tillbaka åter fått vind i sina segel, och för varje år har orden blivit lite grövre och retoriken lite tuffare, något som gett hatet rejält med fotfäste. Invandrare hängs ut som bidragstagare, våldtäktsmän, misshandlare, rånare och mördare. De påstås skända nationen och dess kultur, fornminnen och framförallt dess ”sanna” invånare.
Framförallt är de just invandrare; det centrala är att belysa hur de inte har samma bakgrund som ”oss”, och därför inte beter sig som oss. Det är min övertygelse att rasismen fungerar på detta vis.
Rasismen är ingen ideologi. Genom rasismen sker ingen utveckling och rasismen har inte något intresse av att verka demokratiskt. Men idag har rasismen som bekant kammat till sig och är ofta paketerad i politiska anföranden. Ofta med demokratiska inslag. Det handlar inte längre så mycket om att människor har olika värde. Snarare handlar det om hur människor har olika egenskaper, och därför inte kan samexistera.
Tekniken hos dagens rasist är idag förbluffande komplex då den bland annat anspelar på att antirasisterna tillsammans med invandrarna är de sanna rasisterna. En antirasist är att jämställa med en terrorist; en feminist med en extremist.
Den första utmaningen ligger i att återta begrepp och tolkningsföreträde från rasisterna som fyllt ”våra” ord med värdeladdningar som påfallande ofta är nedsättande och negativa. Mångkultur ska inte associeras till brottslighet, mångfald ska inte handla om folkmord på vita, yttrandefrihet ska inte handla om Lars Wilks.
Rasistiska webbsidor, demokrati och mänskliga rättigheter ska inte handla om rätten att få vara rasist!
Diskussionen skall istället föras med utgångspunkt ifrån människors lika rättigheter och värde och slippa tillskrivas olika egenskaper eller föras in i olika grupper. När alltfler pratar sorterande om muslimer, romer och svarta, eller om invandrare i allmänhet, har gränserna förflyttats. Genom alltför stor passivitet riskerar vi att rasismen bli ett naturligt inslag i Sverige.
Ju längre dessa gränser tillåts flytta, desto närmare kommer vi ett samhälle där vissa människor i första hand betraktas utifrån hudfärg, religiositet, etnisk bakgrund osv., istället för vem de faktiskt är. Jag skulle vilja påstå att det inte är svårare än att fråga vilken andra generations invandrare som helst. Ofta har man fått höra samma fråga om ”vart man ursprungligen kommer ifrån”, om man ser sig själv som svensk eller invandrare, svart eller vit.
Ibland är det svårt att förklara för en rasist hur det faktiskt känns att bli tillskriven olika egenskaper, ifrågasatt om andraspråket man pratar, musiken man lyssnar på, hur man resonerar i olika situationer – att till och med få sin rätt att bo i landet ifrågasatt bara för att man har invandrat, eller har föräldrar som gjort det. Precis som kvinnan under tidigt 1900-tal beskrevs som allt en man inte var, beskriver idag rasismens fotsoldater personer med invandrarbakgrund som allt en svensk inte är.
Det är här jag vill påstå att vi måste arbeta som hårdast; att tolerera diskussionen med rasismen – för om vi låter vår egen tolerans gå förlorad är så ohyggligt mycket förlorat.
För även bakom den mest fördomsfulla och främlingsfientliga av personer finns det en människa. Låt oss aldrig hävda att hen inte har rätten att uttrycka sig, oavsett hur fördomsfulla åsikterna är. Ge dem all rätt i världen att få uttrycka sig, att säga det som de själva tror att man inte får säga i det här landet längre. Men låt oss inte heller glömma hur antiintellektualism och nationalism alltid gått hand i hand – använd förnuftet som verktyg för att påvisa just hur rasism inte är en ideologi, en politisk läggning eller någonting utvecklande.
[Notis: Det här är en gammal historia. Vi har dock sett att personer ofta hänvisar till denna myt i debatter och väljer därför att återpublicera förtydligandet här]
Av Farha Khaled
Norges Justitieminister har bekräftat innehållet i en forskningsrapport om våldtäkter som Oslo-polisen kom ut med år 2010. Och förtydligade samtidigt att missuppfattningarna och feltolkningarna av den är grovt osanna. Det var en rapport som muslimhatare än idag försöker hävda att den ‘bevisligen’ visar ‘sann’ statistik på att alla våldtäktsmän i Norge är muslimer.
En gren av historien började med att Arutz Sheva, en politisk webbsida i Israel, publicerade artikeln “Norsk Minister länkar samman norsk våldtäktsvåg med Israel”. Personen bakom artikeln var Gil Ronen.
I den artikeln påstods att en norsk minister undanhållit ‘sanningen’ om Oslo-polisens rapport som sägs ska ha detaljerat våldtäktsstatistiken i Norge. Rapporten skulle enligt skribenten nedtystas, då risken fanns att Israel skulle kunna utnyttja resultatet från den, för att påvisa att gärningsmännen var muslimer. Ronen lade aldrig fram några bevis för sina påståenden. Han citerade däremot en israelisk bloggare, Yehuda Bello, som han menar ‘förstår’ norrmän och har norska kontakter. Ronen skrev:
Bello rapporterar att det mellan januari och oktober hade anmälts 48 våldtäkter i bara Oslo och att 45 av dessa våldtäkter utförts av muslimer.
Efter att norska polisen och justitiedepartementet insett hur delar av allmänheten missuppfattat eller feltolkat nyhetsrapporteringen i NRK, och försöker använda det i lögnaktig propaganda, så utgavs ett mycket tydligt pressmeddelande:
Oslo polisdistrikt har utgivit en rapport för våldtäkter i Oslo 2010. Rapporten visar att alla typer av våldtäkt, förutom överfallsvåldtäkt, visar att europeiska gärningsmän är i majoritet och att de i första hand är norrmän. Endast 5 fall av överfallsvåldtäkt har retts ut. Gärningsmännen hade då utländsk härkomst. Två var unga (under 18) och två hade allvarliga psykiska diagnoser och kan därför inte betraktas som representativa för sin etniska kultur. Det har i rapporten belysts att generaliseringar som “Våldtäktsmän i Oslo är utlänningar”, något som även media har rapporterat, är felaktigt. Rapporten återger inte religiös bakgrund.Med vänliga hälsningar
Nyligen inleddes fastemånaden Ramadan. Det är en tid då samtliga muslimer i världen dels fastar och dels firar den koraniska uppenbarelsen. I upptakt till detta, piskar riksdagsledamoten (SD) Richard Jomshof upp antimuslimsk polemik på Twitter och jämställde i vanlig ordning alla muslimer med nazister och kommunister.
Nedan följer en replik till Richards utfall:
“Ramadan i Sverige – äldre än SD” — expert läxar upp Jomshof
SVERIGE. Ramadan — en svensk tradition. Under den muslimska fastemånaden, som inleddes den 9:e juli, äger en upphetsad debatt rum på nätet.
En intervju i Sydsvenskan med Raid Amin i Malmös muslimska studentförening Alhambra blev startskottet. När SD-toppen och riksdagsledamoten Richard Jomshof gav sig in i diskussionen om ramadan slutade det med att han jämförde islam med nazism och kommunism. Han kallar även islam “våldsförespråkande och antidemokratisk”.
“Helt vansinnigt”
Nu läxas riksdagsledamoten upp av Jenny Berglund, lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola.
— Det är helt vansinnigt. Alla världsreligioner har genom historien använts för att förtrycka människor, men alla har givetvis också positiva inslag. Man kan inte dra alla över en kam så där. Vilken religion vi än talar om så är det viktigt att precisera vilken tolkning av religionen vi menar, säger hon till Nyheter24.
Faktum är att ramadan firats i Sverige sedan 1930- och 40-talet. 1949 skapades den första muslimska församlingen av tatarer som invandrat via Finland.
– Ja, ramadan har firats längre i Sverige än Sverigedemokraterna funnits, säger Berglund.
Försvenskad version av ramadan
Hon skrev boken “Ramadan – en svensk tradition” 2009. För Berglund råder det ingen tvekan om att högtiden ska beskrivas som just det.
– Alla de traditioner som praktiseras i Sverige betraktar jag som svenska när de praktiseras återkommande av människor som är en del av det svenska samhället. De påverkas av det svenska samhället precis som de påverkar samhället, säger hon.
Inga traditioner är konstanta eller oföränderliga. Som exempel ger Berglund bland annat att “små grodorna” knappast sjöngs för ett par hundra år sedan, att folkdräkten är en 1800-talsföreteelse och att tacos numera är den vanligaste fredagsmaten.
Ramadan har även påverkats av andra omständigheter i Sverige. Exempelvis vädret.
– Ja, solen är uppe längre här nu på sommaren vilket påverkar firandet. Men också mattraditioner spelar in. Vissa svenska muslimer talar om “ramadanbord” – som smörgåsbord.
Enligt Svensk Handel ökar omsättningen i matvaruhandeln med cirka en miljard varje år under ramadan.
Högtiden ramadan firas i år från den 9 juli till den 7 augusti. Allt avslutas med festen eid al-fitr, eller bayram som den heter på turkiska.
DISCLAIMER
Motargument.se är ett politiskt obundet initiativ, och det är därför viktigt för oss att påpeka att de politiska åsikter som framförs av våra gästskribenter inte delas av Motargument.se som grupp. Inom MA finns skribenter med olika politiska inriktningar för att vi ska få ett brett perspektiv på det vi skriver.
/Redaktionen
Gästinlägg av David Sällström.
Arbetarrörelsen måste vinna tillbaka medlemmar från SD. Arbetarrörelsen verkar ha misslyckats att övertyga sina egna om den politik som vänstern alltid har fört. Det finns inte längre någon framtidstro hos arbetarklassen inom vänsterrörelsen där politiken upplevs ha blivit en PK-grej, någonting som inte företräder deras oro och tankar om samhällets utveckling.
Det är antagligen därför som det inom LO-avdelningar och klubbar finns upp emot 20 procent av de förtroendevalda som röstar på Sverigedemokraterna.
Det är hos arbetarna som Sverigedemokraterna hittar sitt stöd. En artikel från Motargument.se visar att hela 56 procent av Sverigedemokraternas väljare 2006 var LO – anslutna. Statistik från samma eminenta artikel från Motargument visar att 2008 definierade sig sextiotre procent av SD:s väljare som arbetare, hos Vänsterpartiet var det femtio procent som valde att kalla sig arbetare.
Tidningen Arbetet skriver den 12 januari i år att Sverigedemokraterna gått om Moderaterna i andelen sympatisörer hos LO-medlemmar, det är bara Socialdemokraterna som har fler sympatisörer än vad SD har hos den gruppen.
Att fackföreningsrörelsen är internationalistisk och per definition antirasistisk verkar inte göra någon större skillnad i statistiken. Analysen som vi i slutändan måste dra är att arbetarrörelsen misslyckats med att formulera ett alternativ som låter trovärdigt och som kan vinna tillbaka arbetarklassen till den internationalistiska arbetarkampen. Att vi för fram argument som folk kan definiera sig med utan att för den sakens skull landa i samma problemlösning som Sverigedemokraterna.
Sverige verkar ha lyckats något bättre än våra grannländer att isolera de främlingsfientliga istället för att dansa efter deras pipa i tron att det istället ska få de främlingsfientliga på fall. Lösningen är inte att ta över deras politiska agenda och göra främlingsfientligheten rumsren, lösningen sitter i en starkare politisk polarisering mellan blocken. Att vi blir tydligare i vårt politiska arbete så att skillnaderna mellan en rödgrön regering och en alliansregering belyses och blir uppenbar. Idag upplevs politiken mellan de bägge blocken inneha små, om än osynliga, skillnader där Sverigedemokraterna blir det enda återstående oppositionspartiet. Det är en farlig utveckling som bara riskerar att gynna SD.
Arbetarklassen måste återfå tron på en ny starkare vänster som positionerar sig tydligt i den politiska sfären. Vi ska formulera om problemställningarna: Hur mycket kapitalism tål Sverige? Hur många riskkapitalister tål Sverige?
Det är inte invandringen det är fel på, utan fördelningen av resurser. Att 20% av befolkningen äger Sveriges samlade rikedomar och att 20% äger ingenting utan har enbart skulder. Det är där vi måste börja om vi ska ha någon chans att vinna tillbaka initiativet.
När Expressen senare talar med SD:s partisekreterare Martin Kinnunen kan besöket hos Kanervainen bekräftas. När Kinnunen inte tror att Expressen reporter hör, säger Kunninen till en person i bakgrunden:
Motargument 