Muslim, troende och homosexuell

Gästinlägg av Eli Göndör

Homosexualitetens öppna närvaro i det offentliga rummet är långt ifrån accepterad i muslimskt dominerade länder enligt Pew Research.  I Iran har homosexuella avrättats offentligt samtidigt som Ahmadinejad deklarerade att homosexualitet inte existerar i Iran på så sätt som det förekommer i väst. Men oavsett vad Ahmadinejad säger är det uppenbart att det blir allt vanligare med muslimer som kräver rätten att bli accepterade som både troende muslimer och som homosexuella. Därmed är det också något som muslimska omgivningar i allt större utsträckning tvingas förhålla sig till.

Al-Fatiha Muslim Gays - Gay Parade 2008 in San Francisco
Från en amerikansk prideparad. Gay muslims and their friends.
Franco Folini / Foter / CC BY-SA

Erica Li Lundqvist är islamolog, från ‘Centrum för teologi och religion’ vid Lunds universitet, och har skrivit sin avhandling om homosexuella muslimer i Beirut. I en intervju till DN, 19 juli säger hon:

Att vara muslim och bög i Beirut är inget man bara är, utan något man hela tiden måste förhandla om.

Hennes avhandling ifrågasätter myten att en muslim inte kan vara homosexuell eller att homosexuella personer inte är i behov av religiositet eller religiösa gemenskaper — oavsett om det gäller islam eller någon annan religion. Men den visar också hur homosexuella, muslimska män i Beirut tvingas utveckla olika strategier för att möta omgivningens förväntningar och hur deras sexuella läggning kan kosta dem livet.

Den 25 juli intervjuades i DN den fransk-algeriske imamen Ludovic-Mohamed Zahed, som förra året startade den första, så kallade ”inkluderande moskén” i Frankrike. Han är visserligen inne på fel spår när han skyller motståndet mot homosexualitet inom islam på kolonialism, huvudsakligen för att motståndet mot homosexualitet inom islam är äldre än kolonialismen.  Icke desto mindre illustrerar han, precis som Lundqvists muslimska homosexuella män i Beirut, att homosexuella muslimer tar allt större plats i offentligheten.

En av de som länge drivit frågan är Irshad Manji. Hon menar att det inte finns något hinder för att vara både troende muslim och homosexuell.

Det finns ingen principiell skillnad mellan motståndet mot homosexualitet rent allmänt och det som förekommer i islam. I Sverige var det straffbart att ha homosexuella relationer fram till 1944 och först 1979 togs den medicinska klassificeringen bort, som definierade homosexualitet som en form av psykisk störning.

Rädslan för det som kan upplevas avvika från normen har under alla tider fått fruktansvärda konsekvenser. I sin essä Fear of Small Numbers beskriver socialantropologen Arjun Appadurai hur majoriteter historiskt alltid haft lika svårt att acceptera minoriteters avvikelser och i sämsta fall därför gjort allt för att förgöra dem.

Muslimska samhällen skiljer sig således inte från andra i det avseendet även om brutaliteten mot homosexuella i en del muslimskt dominerade länder är fruktansvärd. Europa har dock ingen anledning att i just det avseendet slå sig för bröstet i ljuset av brutaliteten mot homosexuella under Förintelsen.

Motståndet mot homosexualitet bland muslimer har redan förlorat kampen. Förhållningsättet som Ahmadinejad illustrerar ifrågasätts dagligen av homosexuella som valt att också leva som troende muslimer.

Det är omöjligt att säga hur lång tid det kommer ta eller hur mycket lidande homosexuella kommer utsättas för, innan deras liv kommer nå högre acceptans bland andra muslimer. Självklart är dock att texter och traditioner kommer att omtolkas och omförhandlas till att succesivt öka homosexualitetens legitimitet. Och för de muslimer som redan är troende och homosexuella finns det ingen kraft på jorden som kan frånta dem den identitet de valt att leva med.
Gästinlägg av Eli Göndör