Alla inlägg av Redaktionen Motargument

Motarguments redaktion.

Hokus pokus

Första gången min mamma såg en mörkhyad man var på en resa till London med min morfar. Plötsligt pekade han och sade upphetsat ”titta, en neger! Och där är en till!” Det var inget illa menat av honom, det var bara väldigt nytt, annorlunda och exotiskt i hans ögon. Alla därhemma i Sverige såg ju likadana ut på den tiden.

Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det, det är en sådan absurd situation. Min moster berättade att när det kom en mörkhyad man till Höör för att spela piano visste alla om det. En neger i Skåne, värsta grejen! Man kan ju inte låta bli att undra hur många i publiken som kom dit för att lyssna på musiken.

HAIR STYLED BY VORTEX AND CHOICE...
Tjejen på bilden har inte skrivit artikelnroberthuffstutter / Foter / CC BY-NC

För många år sedan hade jag en uppseendeväckande frisyr, vilket fick folk att kasta både en och två blickar på mig, särskilt barn. Föräldrar blev generade och började dra i sina ungar. En gång sade en liten flicka glatt ”titta mamma, hon har roligt hår!” varpå hennes mamma såg ut att skämmas ihjäl. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. En annan gång när jag satt på en bänk vid busshållplatsen kände jag små händer som försiktigt drog i min kalufs. Jag lät ungen pilla, han var bara nyfiken. Vad är det för fel med det?

Ibland kan dock nyfikenhet resultera i pinsamheter om man är övertygad om att något är på ett visst sätt, och att det sedan visar sig att det inte är det. När jag var liten tog min pappa med mig för att titta på en trollkarl. Vi fick se många omöjliga tricks, och det satt en man med ett enormt, rött skägg i publiken. Trollkarlen gick fram till honom och trollade fram en femkrona ur det röda burret. Efter att trollerishowen slutat gick jag fram till gubben och ryckte honom i skägget för att jag trodde att det skulle ramla ut pengar. Gubben blev skitförbannad och pappa var inte imponerad.

Jag har haft det stora privilegiet att kunna resa mycket och en del av resmålen har varit avlägsna. Små byar i Afrika som sällan får besök av någon utomstående och när det väl kommer en främling går folk man ur huse för att titta på den underliga västerlänningen. En blekfis i byn, värsta grejen! Helt plötsligt är man omringad av minst 20 personer som står och tittar på en och gärna vill känna på långt, rakt hår. Det känns underligt att själv vara den som sticker ut och är exotisk i någon annans ögon.

Jag vill leva i ett samhälle som sjuder av liv och sprakar av färger, inte ett inskränkt där man tittar snett på dem som kan uppfattas som annorlunda. En hälsosam vilja att lära sig mer om det okända är den bästa medicinen mot förutfattade meningar, inte bara när det handlar om rasism eller invandrarfientlighet.

Jag tror att nyfikenheten är nyttig och att okunskap lägger grunden till fördomar. Vi  behöver kanske inte rycka varandra i skägget, men trollkarlen lärde mig en sak – verkligheten är inte alltid vad den ser ut att vara.

Gästkrönikör Louise H.

Individer i statistiken

Att invandrare är överrepresenterade i brottstatistiken är en öm tå och ett av de argument som Sverigedemokraterna mer än gärna pekar på. Genom att proklamera vad de anser vara en stigmatiserad sanning kan det verka som om de har fått lite vind i seglen. De räds inte den politiskt korrekta maffian som konspirerar mot dem. De utgör den moraliska kompassen som tar i med hårdhandskarna när det gäller brottslingarna. Bunta ihop dom och slå ihjäl dom.

SvartellervittDen mångfacetterade problembilden ersätts av ett kategoriskt och fyrkantigt tänkande, där gråskalorna bytts ut mot svart och vitt. Det är ett tänkande där ett ‘att’ inte följs av ett ‘varför?’. Och det är ett enfaldigt tänkande, för det som vid första anblicken ter sig ganska enkelt är i själva verket ett kalejdoskop av faktorer som påverkar oss på alla möjliga sätt. Vårt samhälle är en enorm organism som ständigt förändras, och ingen människa är en ö.

Det finns dessvärre alltför många personer som vill att vårt samhälle ska vara just en ö. Att samhället ska neka skeppsbrutna att få komma iland. Simma vidare, för här finns det inte kokosnötter så det räcker till alla. Du kommer ju ändå bara att lyfta bidrag och våldta ‘våra’ tjejer. Och om du nu har ett jobb så har du snott det av en svensk. Tror du att vi tänker låta vårt svenska paradis bli sönderexploaterat av snyltgäster som vill bo gratis på All-inclusive? Öppna din pizzeria eller närbutik någon annanstans. Simma hem till ‘Långtbortistan’ och odla dadlar eller fös kameler eller vad fan du nu gör. Du är inte en av oss. Vi uppfattar inte dig som svensk och då är du inte det, oavsett vad du själv anser dig vara. Och om du är svensk och inte vill bo på en ö, så är du svenskfientlig. Det är nästan lika illa. Tycker du att kokosnötterna räcker till alla så är du hjärntvättad, naiv och korkad.

EurabiaÄr det verkligen så här illa? Skulle personerna som spyr galla på nätet säga samma sak i verkliga livet? Hatbrott är brott som har sin grund i en kultur där fördomarna väger tyngre än tron på människors lika värde. Hets mot folkgrupp är ett inlärt beteende, vi föds inte trångsynta. Det är plågsamt uppenbart hur lätt några individer kan sitta hemma bakom sin datorskärm och där vara anonym och tuffast i hela världen.

Jag hamnar jämt och ständigt i luven på tuffingar (som tycker som exemplen ovan) trots att det är fullständigt lönlöst. Samtidigt är det att föredra framför att bara vara tyst. Jag vill i egenskap av kriminologistuderande gärna tro att jag har mer på fötterna än internetrasisterna som ventilerar sin bitterhet via datorn, men det spelar kanske egentligen ingen roll hur bra argument man kommer med.

Detta är en debatt som helst bör ske mellan fysiska personer för att kunna bära frukt. Därmed inte sagt att en krönika är en dålig början.

Gästkrönikör: Louise H.

Ett brottsoffers betraktelser

Jag utsattes för ett brott för länge sedan, precis efter att jag hade fyllt 18. Efter att ha skumpat på en buss i en och en halv timme höll jag på att sprängas, så jag smög in bakom en häck för att lätta på trycket. När jag satt där kom två killar åt mitt håll, de var varken blonda eller blåögda.

a sneaky peek at peeing boy
thefuturistics / Foter / CC BY-NC

Jag kände igen dem, de hade suttit på samma buss som jag. En av dem upptäckte mig, gick åt mitt håll och frågade om jag hade en cigg. Jag ställde en motfråga: ”ser ni inte att jag sitter och pissar?” Han fortsatte att gå mot mig, långsamt, med sin blick fixerad på mig. Min tanke var: ”helvete, nu blir jag våldtagen och ingen kommer att se det”. Då ryckte han min väska och så sprang han och hans kompis iväg. Jag försökte dra upp mina byxor och springa efter och jag hörde mig själv skrika: ”men jag BEHÖVER den där!”

Jag sprang till ett kvällsöppet café och ringde polisen, var fullständigt hysterisk och skrek att jag hade blivit rånad. Det kom flera bilar med blåljus, sirener, hundpatrull och hela kavalleriet. Killarna var spårlöst borta, de åkte aldrig fast. Själv var jag helt skräckslagen, de hade ju gått efter mig när jag klev av bussen. Hela tillvaron rasade ihop. Jag klarade inte av att bo själv, kunde inte sova och jag hoppade högt varje gång jag såg en ung kille som såg att ut att komma från Thailand eller något av deras grannländer. Jag blev skämtsamt kallad ”kort-Louise” av ägaren till en butik eftersom jag vägrade att använda kontanter. Ännu idag undviker jag det i den mån det går. Rädslan under den sekund jag trodde att jag skulle bli våldtagen kan jag fortfarande känna.

Nu ser jag personer som själva har varit i samma situation som jag, men som tacklar traumat genom att dra alla över en kam. Ibland har någon av deras närstående utsatts för brott, ibland har de ingen koppling till brottsoffret alls, de kan lika gärna ha läst någon notis i en tidning. Men gärningsmännen de ser är inte blonda och blåögda, och offret är någon som liknar mig — en helsvensk och försvarslös ung tjej. Jag blev själv livrädd när jag såg någon som liknade gärningsmännen, men till slut lyckades jag omprogrammera min hjärna för att kunna begripa att en person inte är en brottsling bara för att han/hon ser ut på ett visst sätt. Det tog ett bra tag, men jag insåg vilka fördomar jag hade, hur djupt rotade de var och hur fruktansvärt svårt det var att konfrontera dem. Vem ger mig rätten att döma en människa baserat på det yttre? För att två personer var riktiga rötägg? Men de var inte rötägg bara för att de inte såg ut att heta Kalle och Olle. Hade de gjort det hade de bara varit två ruttna typer.

Det finns så många anledningar till varför människor begår brott. Eller blir brottsoffer. Det är något som inte kan förminskas till en fråga om etnicitet, hudfärg, kultur eller religion. Men det är enkelt för vissa att dra alla över en kam. Genom att göra det behöver vi inte gräva djupare för att få den kunskap vi saknar.

Varför gjorde de det här mot mig? Jag blir arg när jag tänker på det. De gav mig ärr i själen, de gjorde mig illa. Jag är inte nöjd med förklaringar om att de uppenbarligen inte hade svensk härstamning och att de då per automatik är, eller i alla fall kommer att bli brottsling. Vidare skiter jag högaktningsfullt i om någon så skulle vilja stegla de två killarna. Det ger inte mig som brottsoffer någon upprättelse.

Gästkrönikör: Louise H.

Sanningen?

Jag lade vid ett tillfälle upp en videolänk på Facebook. Videoklippet jag ville tipsa om var ”Jerzy Sarnecki – Min sanning”. Han är Sveriges främsta forskare när det gäller invandring och brottslighet, och han är antagligen den sista människa som en invandrarfientlig person skulle vilja möta i en debatt. Han är även författare till vad jag skulle våga säga är ‘bibeln’ för en kriminologistuderande. Även om man bara vill få en inblick i ämnet är detta den första boken jag skulle rekommendera.

Wanted: Charlie Brown
kevin dooley / Foter / CC BY

Sarnecki är i mina ögon en mycket klok och sympatisk man. När det handlar om invandrare och brottslighet är det lätt att börja skruva på sig, för det är onekligen en het politisk potatis. Och trampar du fel i gungflyn kan det gå riktigt illa. Det här är tyvärr de invandrarfientligas absoluta trumfkort, att det finns invandrare som är  överrepresenterade i brottsstatistiken. Just därför är det av yttersta vikt att beväpna sig med bra motargument som håller för närmare granskning.

Jag vet inte om Sarnecki har nytta av det faktum att han själv är invandrare, och i sanningens namn så bryr jag mig inte heller. Vad jag däremot bryr mig om, och gillar, är att han fullständigt ogenerat pratar om ett ämne som många drar sig för att prata om. Han säger själv att han tycker att det inte finns några frågor som inte får diskuteras.

När Sarnecki var med i ”Min sanning” kom just invandring och brottslighet på tal. Programledaren såg ytterst obekväm ut och sa någonting i stil med ”Jaaaa…. Det här med invandring och brottslighet, det är ju ett rätt känsligt ämne…” varpå han fick svaret ”Ja men invandrarna ÄR överrepresenterade i den registrerade brottsligheten, det är ingen nyhet. Det kom man fram till redan på 1920-talet i Amerika! Och alla svenska studier visar samma resultat”. Det han sedan berättar är något som vissa gärna försöker ignorera eller sopa under mattan.

Vad han syftar på är vad som kallas för Chicagoskolan. Det finns flera olika Chicagoskolor, men den jag talar om är den socialekologiska. Jag rekommenderar den här länken om du vill läsa mer. Under 20-talet bodde en stor mängd invandrare från Europa i Chicago. I de invandrartätaste stadsdelarna var brottsligheten hög, och när invånarna fick det bättre ställt så flyttade de till andra områden. Men de tog inte brottsligheten med sig, problemen fanns kvar oberoende av vilka grupper som bebodde området. Invandrarna kunde inte som individer kopplas till den höga brottsligheten, problemen var låg socioekonomisk status, arbetslöshet, social utsatthet, dåliga bostäder och liknande. Eftersom de som fick det bättre ekonomiskt ställt fick råd att bosätta sig i andra områden, så flyttade de och tog sina resurser med sig, det som de fattigaste stadsdelarna verkligen behövde.

Jag blir ibland anklagad för att leva i någon form av naiv sagovärld där alla är snälla och glada. Denna störda verklighetsuppfattning gör att jag inte ser att invandrare i själva verket bara är pack och cancersvulster på samhällets kropp. Jag är helt enkelt för dum för att fatta att blattarna tar över Sverige.

Alla människor är unika och hur vi uppfattar vår omgivning varierar från person till person. Så vem är jag mest benägen att ta på allvar? Killen på YouTube som menar att det ligger i blattarnas gener att begå brott eller Sarnecki som är Sveriges främsta expert på ämnet? Den senare sågar den nattsvarta bilden som de invandrarfientliga försöker måla upp, och Jerzy lyfter fram och pekar på faktorer som inte är till deras fördel (det finns ganska många sådana faktorer). En svensk tiger? Inte en chans. Jerzy Sarnecki har banne mig mål i mun. Dessutom ser det ut som om en bomb har briserat på hans kontor, det är underbart stökigt med papper och böcker precis överallt. Hur kan man inte gilla honom?

Det finns ett allmänt intresse och då måste man forska om det, för en individs subjektiva bild av hur samhället ser ut är inte ett godtagbart argument. Jag avslutar med kommentaren som jag skrev tillsammans med uppläggningen av videoklippet. ”Tack Jerzy! Tack för din välskrivna kurslitteratur, din kompetens, din gedigna forskning, och sist men inte minst — tack för din frispråkighet. Tack för att du drar ut trollen i solen så att de spricker.”

Gästkrönikör: Louise H.

1 ÅR : Gästkrönikörer

Under Motarguments första verksamhetsår har vi publicerat en mängd gästkrönikor.

Motargument.se 1 år

Tack till alla gästskribenter, från alla olika politiska läger och från alla organisationer!

Bruce Ali (Politifon)

Lautaro Ariño

Henrik Arnstad

Björn Axén (Liberal)

George Bandak

Håkan Berg

Anny Berglin (InteRasistMen)

Agneta Berliner

Ulf Bjereld (S)

Henry Bronett

Dani Cohen (S)

Adam Cwejman (Liberal)

Jakop Dalunde (Grön progressiv och vänsterliberal)

Sarah Delshad

Marie Demker

Tommy Deogan

Margareta Edling

Betty Edvall

Dorian Ertymexx

Maria Forsell Mörk

Kim Fredriksson

Markus Fridholm (PP)

Janne G

Michael Gajditza (Liberaldemokraterna)

Hanna Karin Grensman

Helena Gunnarsson

Eli Göndör

Roger Haddad (Fp)

Elias Hemmilä

Extra Medium / Foter / CC BY-NC-ND

Lisa Abramowicz (SI-info)
Anders Hesselbom

Christina Höj Larsen (V)

Mattias Irving

Mozhgan Jalali (M)

Andreas Johansson Heinö

Joel Jonsson

Mats Jonsson

Ulrika Jonsäll

Ann Karlsson

Nedim Kirlić

Tore Kullgren

Erik Laakso

Hjalte Lagercrantz

Kalle Larsson

Hiram Li

Stefan Lindborg (Ung Vänster)

Martin Linderoth

Tobias Lindqvist

P. Lindström

Tobias Lundeqvist (”Extremvänster”)

Nils Lundgren (Junilistan)

Majhul Masukō (Politifon)

Pontus Näslund

Jesper Odelberg (V)

Johnny Olsson

Mika Osipoff

Carl Johan Rehbinder

Maria Robsahm

Leo Rudberg (PP)

Fredrik S

Anna Siekas

Björn Skölving Mellangård

Lovisa Loan Sundman

Gun Svensson (PP)

Artur Szulc

Caroline Szyber (KD)

David Sällström

Gunnar Thorell

Peter Towers

Sanna Vestin

Erik Vilde

Pontus Vinderos

Kent Wisti

Fanny Åström

Ett varmt tack även till de som inte gick att sortera in i bokstavsordning:

Frilansande Memetiker

MBL

Polimasaren

Saladin

Slutpixlat

Tant Ninette

Yacoub Maaruf (pseudonym)

Anonym medlem i RFSL Västmanland

Har vi glömt någon? Motargument har publicerat över 530 artiklar under sitt första verksamhetsår, så vi reserverar oss för att vi inte har nämnt varje skribent som förtjänar ett stort tack. Kontakta oss gärna via vår Facebooksida

En berättelse om vårt land

Detta är en gästkrönika från Karim Jebari på bloggen Politisk Filosofi

För fyrtio år sedan kom den första stora icke-europeiska flyktinggruppen till Sverige. Det var tusentals chilenare som flydde från militärdiktaturens förtryck. De välkomnades med öppna armar av oss för vi hade hade nyligen valt att lämna rastänkandet bakom oss. Vi hade bestämt oss för att adoption inte förorenade den svenska folkstammen, och vi hade tvingat det där forskningsinstitutet i Uppsala att byta namn.

Det nya Sverige var ett solidariskt Sverige, ett antirasistiskt Sverige som engagerade sig för tredje världens folk. Chilenarna fick sällskap av andra människor från Latinamerika under hela sjuttiotalet. Över åren fortsatte människor att komma till Sverige från krig och tortyr. Mellanöstern, Balkan, Östafrika, Afghanistan. Men så hände en sak. Vi började förstå att människorna vi hjälpte skulle stanna här, och att de skulle förändra det svenska samhället, samtidigt som de själva förändrades. Detta var oacceptabelt för många. Visst, vi ville gärna hjälpa. Men vi ville inte att våra traditioner, vårt samhälle skulle förändras. Vi visste ju att Sverige var det bästa landet på jorden. Vi hade ett homogent folk, en stark gemenskap och världens bästa välfärd. Om dessa saker förändrades, kunde det bara ske en försämring.

Därför började vi prata om “integration”. Men vi menade “assimilation”. Integration betyder att två ting sammansmälter och förändrar varandra i processen. Det höll på att ske. Men vi ville assimilera invandrarna, göra dem till svenskar utan att ge dem en möjlighet att sätta sin prägel på vårt samhälle. Ok, vissa av oss gillade maten. Och salsakurserna. Men när vi insåg att våra värderingar och institutioner, världens bästa, utmanades av utlänningarna, då kändes det inte ok.

Klicka på bilden för att förstora den
Klicka på bilden för att förstora den

Men tiden gick och en generation utlänningar som var födda i Sverige började göra sin röst hörd. Ja, det var så många av oss fortfarande såg dem. Visst, de pratade god svenska (ibland) och hade utbildat sig på svenska universitet. Men det var något hos dem som inte riktigt kände svenskt. De såg till exempel inte svenska ut. Och de hade konstiga namn. Och de skrev och sa saker som kritiserade Sverige. I och för sig så gillar vi alla att klaga på Sverige, men när de där unga tjejerna och killarna med mörkt hår och mörka ögon gjorde det, var det liksom inte lika kul. De klagade på det där arga, osvenska sättet. De borde ju vara tacksamma över att deras föräldrar fick komma hit, att de fick växa upp i världens bästa land och att svenskarna är världens mest toleranta folk.

Så just nu är det jobbigt. Varje gång vi drar ett roligt skämt, eller gör en skön reklamfilm om invandrare så blir de arga. Vi blir kallade rasister hela tiden, och det är också jobbigt. Några av oss börjar inse att det kanske ligger något i det. Att vår antirasism och solidaritet med tredje världen var ganska paternalistisk och alltid på våra villkor. Vi ville hjälpa, för det passade in i vår självuppfattning som moraliskt fulländade. Men när de kom hit, och började ställa krav, och ville bli behandlade som likar, då blev vi ledsna.

Så nu brottas vår nation med dessa tankar.

Och det är väldigt jobbigt, särskilt när bilder som den till höger dyker upp.

Då skäms vi.

Detta är en gästkrönika från Karim Jebari på bloggen Politisk Filosofi

Problemet är likgiltighet

Gästinlägg av Carl Franks, även publicerat i UNT.
Den pågående debatten om nazistaktionen som inträffade i centrala Uppsala en lördag i början av augusti 2013, kan sammanfattas som ”allt är polisens fel”. I mina ögon är problematiken dock större än så. Det som nästan ingen verkar prata om är likgiltigheten i samhället.

Binyamin
flamholz / Foter / CC BY-NC

Som ordförande för Judiska Föreningen i Uppsala och styrelseledamot för Studerande Judisk Ungdom är jag stolt över vårt välfungerande samarbete med polisen i Uppsala.

Polisen ställer alltid upp i samband med större evenemang. Även då det känns tråkigt att år 2013 i Uppsala ens behöva polisnärvaro är det ändå tryggt att ha polisen nära till hands.

Så fort jag tog del av de nyligen inträffade händelserna hörde jag av mig till våra kontakter hos polisen för att uttrycka min oro och få en förklaring. Jag fick ett snabbt och väl genomtänkt svar som beskrev polisens begränsade möjligheter att upplösa icke tillståndsgivna sammankomster. Jag förstår polisens begränsade resurser och förmåga.

Händelsen är dock inte bara ett exempel på bristande resurser. Den är ett typiskt exempel på hur extremismen tar sig allt större plats på våra gator och torg.

Hösten 2012 blev jag själv och några vänner trakasserade på en krog i Uppsala. Inga av oss är särskilt religiösa men den kvällen bestämde vi oss ändå för att bära kippa, att för en gångs skull inte gömma vår judiska identitet. Vi var mest nyfikna på att se hur vi togs emot.

Resultatet var skrämmande. Ett smörgåsbord av ”Sieg Heil!”, Hitlerhälsningar, åsikter om Auschwitz, en blandning av såväl traditionella som moderna antisemitiska idéer och en god portion kollektivt skuldbeläggande mötte oss.

Min åsikt om denna händelse är relativt enkel — det kommer alltid att finnas idioter som hatar. Dock kommer de förbli harmlösa så länge vi vågar säga emot.

Det som gjorde mest ont den där kvällen i Uppsala var inte själva kommentarerna utan att ingen av de andra gästerna reagerade. De grovt rasistiska tillmälen som basunerades ut över den till bristningsgränsen fulla krogen möttes på sin höjd med axelryckningar.

Jag är rädd och jag är inte ensam. Och om jag som inte brukar vara rädd känner mig rädd, då kan jag inte ens föreställa mig hur de judar som kom hit från Östeuropa känner när de läser om nazister på deras gator.

I Uppsala har vi en Förintelseöverlevande som fyller 90 år i september. Jag kan bara föreställa mig hur han känner när han ser nazister hålla manifestationer, blockera gator och använda våld mot de få medmänniskor som är modiga nog att säga emot.

Jag har svårt att skaka av mig tanken på vad som skulle ha hänt om jag eller någon annan jude hade gått förbi S:t Pergallerian förra lördagen iklädd kippa eller med synlig Davidstjärna runt halsen.

Hade jag hamnat på akuten? Vilket öde hade muslimer, romer, öppet homosexuella mött om de hade gått förbi? Eller i stort sett vem som helst som inte delar nazisternas syn på hur dagens Sverige — dagens Uppsala — borde se ut.

Polisen har ett ansvar för att skydda oss och det är minst sagt problematiskt att de inte fick någon förvarning från Säpo om att nazistaktionen skulle äga rum. Med bättre underrättelser är jag övertygad om att polisen hade varit bättre förberedd på det som skedde.

Dock är det största problemet att vi tycks kunna delegera bort vårt personliga ansvar till polisen. I livet förekommer det ibland situationer där man måste välja mellan att agera eller förbli likgiltig. För att citera nobelfredspristagaren Elie Wiesel: ”motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet.”

I augusti 2013 finns det nazister på våra gator. Är detta något som vi genom likgiltighet accepterar eller är detta något som vi aktivt kommer att kämpa emot?

Carl Franks

Ordförande Judiska Föreningen i Uppsala

Är du svensk?

Gästinlägg av Enligt Min Humla.

När är man svensk? För mig som har ett av Sveriges vanligaste efternamn, vars förfäder är svenskfödda och lika bleka som jag själv så långt bak jag känner till, är frågan okomplicerad. Ingen ifrågasätter om jag är svensk eller inte. Hittills har ingen ifrågasatt mina barns svenskhet heller (såvitt jag vet), trots att deras morfar är tysk och deras mormor finsk, och så länge deras polska efternamn inte kommer upp kommer ingen heller att göra det. Kanske skulle det vara något annorlunda på en annan ort, en “svenskare” ort, än Södertälje, för hur det än är så kommer de med sitt blonda hår och ljusa skinn alltid att se “svenskare” ut än många av sina kamrater. Kort sagt; så länge man ser “svensk” ut, vilket vanligtvis innebär något ljusare färgtoner, någorlunda “germanska” drag och inte en uppenbart stor eller platt näsa, så ifrågasätts inte ens svenskhet såvida inte en brytning avslöjar en när man pratar.

För den vars utseende inte passar in i den mallen är frågan dock betydligt känsligare, och några uppenbara svar på när man egentligen är svensk ges sällan i debatten. Är man svensk när man är svensk medborgare? Ja, det borde vara ett rimligt kriterium. Trots allt; ett medborgarskap är ett medlemskap i klubben Sverige som också innebär att man har ett inflytande över den eftersom det bland annat innebär att man får rösta på vartfjärdeårsmötet. I en strikt formell, juridisk mening är det glasklart; är man medborgare så är man svensk.

Mer än medborgarskap

Frågan är dock mer komplex än så, för det handlar inte bara om formalia. Det handlar om identitet. Och då blir det smått omöjligt att ge ett konkret svar. En del skulle säga att man är svensk när man själv identifierar sig som svensk, och det är förvisso ett sympatiskt kriterium som jag kan ställa mig bakom. Det där med identitet är upp till en själv, och vi har många identiteter. Själv tänker jag sällan på mig själv som “svensk”, det är inte på långa vägar den viktigaste av mina identiteter, så för det mesta är jag i så fall inte svensk. Vilket förstås kvittar fullständigt, och är en lyx jag kan unna mig eftersom ingen ifrågasätter min svenskhet ändå.

De få gånger jag verkligen känt mig svensk är när jag har varit utomlands.

Jag tror att det är en viktig poäng. När man känner att man sticker ut blir också den egna etniska identiteten starkare, viktigare. Som människor dras vi till våra likar. Det är en instinkt. Först när vår grundläggande identitet är tryggad, när vi är en i mängden, kan vi unna oss att utforska våra andra identiteter. Segregering behöver inte tvingas på, den sker också i viss mån automatiskt när människor söker sig till sina likar.

Inte bara upp till dig

Och frågan kompliceras då ytterligare av att det knappast bara är upp till dig själv att identifiera dig. Din identitet är också förknippad med hur andra ser dig. Så då spelar det ingen roll hur svensk du försöker känna dig, för om andra hela tiden identifierar dig som “icke-svensk”, så kommer minsta motståndets lag och sökandet efter trygghet bland likar att få dig att identifiera dig själv som “icke-svensk”. Och ju starkare motsättningarna är, desto viktigare blir också tryggheten i att omge sig med sina likar.

För många år sedan läste jag en bok som heter Krigarens heder som bland annat förklarade de där mekanismerna, med exempel från det jugoslaviska inbördeskriget. Författaren Michael Ignatieff menade att det inte spelar någon roll om du är familjefar, fabriksarbetare och fotbollsspelare när andra skjuter på dig för att de identifierar dig som serb. Eller bosnier, eller kroat. För när de bara ser dig som serb/bosnier/kroat så är det också så du börjar identifiera dig själv, av rena överlevnadsskäl.

Många identiteter blir det…

I en global värld där vi kan kommunicera med varandra tvärs över klotet, i realtid, borde dessa gamla identifikationer som följer med röda linjer på en karta tappa sin betydelse. Kanske kommer det att göra det så småningom också. Själv identifierar jag mig som Sabre när jag tittar på NHL-hockey om nätterna, och lider (vanligtvis) och gläds (mer sällan) med andra Sabres när Buffalo Sabres spelar. Jag har aldrig satt min fot i Buffalo och sannolikheten att jag någonsin kommer att göra det är inte jättestor, ändå identifierar jag mig starkt med fansen i staden när det är hockey, och som en följd av det får jag också ta del av andra delar av deras liv, historia och kultur, och tvärtom, vilket för oss ytterligare lite närmare. Andra gånger identifierar jag mig mer efter mitt musikintresse och då är mina likar de som gillar samma saker som jag. Med samma följder som ovan. Och vem vet; rätt som det är sitter jag och diskuterar musik och knyter an starkt till någon från Toronto, som jag kvällen före eller efter hatar, för då är det hockey, och då hatar man Toronto. Det hör till om man är en Sabre. Man älskar Buffalo Sabres, har Toronto Maple Leafs som ärkerival och är för alltid bitter över att Brett Hull avgjorde en finalmatch på övertid med ett mål som borde ha varit underkänt, alldeles oavsett vad regelboken säger.

Så svaret på frågan när man är svensk är alltså i mångt och mycket en fråga om identitet, och det räcker inte med ens egen identitet för i slutänden handlar det om hur andra identifierar dig. Det är det som egentligen är frågan, det är så den egentligen borde formuleras. Inte “när är man egentligen svensk?” utan “när börjar andra i samhället definiera någon som svensk?”. Och svaret på det är att det är olika. Ju mer “svensk” du ser ut, desto fortare kommer andra att identifiera dig som svensk. För vi är ju som bekant inte rasister, men…

Läs hela krönikan på Enligt Min Humla.

 

Invandrarstängsel och Superfalafel

Gästinlägg från Politifon

För några dagar sedan uppstod en diskussion på ett av Facebooks kändare rasist/kulturrasist-hak. Där postade en debattör en bild som exempel för hur Malmö håller på att utvecklas till att bli ett så kallat Grindsamhälle. Visserligen finns en sådan utveckling i Sverige, där belevade människor rutar in sig själva i stängda områden, där obehöriga ej äga tillträde. Dvs. en klassmarkering av amerikansk överklassinspiration.

Postaren ville dock med sina bilder mena att utvecklingen ser ut som den gör som en direkt konsekvens av invandring och multikultur. Några väldigt observanta motdebattörer tyckte dock att hen utnyttjade en existerande säkerhetsåtgärd för att slå ned mot invandrare och vår gemensamma multikultur.

samhäls

Till vänster ses bilden som användes i propagandasyfte och till höger den bild som följde efter riktig research.

En av motebattörerna skriver, och jag citerar:

Okej. Barbara […] postar en bild som ska suggerera fram en ödesmättad stund, helt i linje med traditionell fascistisk undergångstematik. Ett fotografiskt belägg för hennes tes om att det “mångkulturella experimentet är på väg att haverera”. Sin vana trogen, att folk sväljer allt med hull och hår, utan att ifrågasätta, så blev hon kanske lite snopen när jag ställde några källkritiska frågor. […][…] Hursomhelst, det blir upp till mig att skaffa fram information. Jag framlägger bevis om att fotona var tagna 2009 och inte 2013, som hon vill försöka ge sken av. Hon kontrar med två fotografier från en parkinhägnad. Till sin undsättning, så får hon bistånd av Jörgen […] som ger sken av att vara en “ute på fältet” och som uppmanade mig att komma och se verkligheten själv. Nåväl. Det gjorde jag. En vän till mig gick nyss helt sonika till gatuköket och tog ett fotografi. Därtill, så pratade han med gatuköksföreståndaren. Barbara gör stor sak av att hela gatuköket är totalt inburat och att det skulle ha något att göra med det hon kallar “multikulti” och att “Malmö är en stad i otrygghet”. Det var en lögn i syfte att vilseleda. Gallret är bekostat av kommunen.

Det kostade 280 000 kronor. Gallret är för dekorations skull och ett led i kommunens stadsplanering att göra staden vackrare. På detta galler var det tänkt att klängväxter skulle växa. Gatuköket ligger på Regementsgatan, mittemot f.d. statsministern Göran Persson gamla lägenhet. D.v.s. i relativt fina kvarter får man förmoda, där kriminaliteten är mycket låg. Så nästa gång kanske Barbara och Jörgen kan ta och ge sig ut i verkligheten och ta reda på hur det förhåller sig innan de påstår något om den. D.v.s. om de nu är intresserade av den. Propagandister brukar inte vara det. Hur det än är med saken, så vet vi i fortsättningen hur vi ska värdera information från Barbro: med en stor nypa salt. Gött mos!

Restaurangen ligger i närheten av Malmö Stadsbibliotek på Regementsgatan och förefaller vara placerad i utkanten av Fågelbacken. Wikipedia beskriver platsen på följande vis:

Nästan 40 % av områdets invånare är pensionärer och barn finns i mindre än 10% av hushållen. Arbetslösheten i området uppgår till 2% och totalt 3% innehar socialbidrag.

Akta! 30- och 40-talisterna är säkert ute och bryter om nätterna…

Att man låter påskina att säkerhetsåtgärderna som vidtas i våra bostadsområden beror på multikultur känns inte särskilt trovärdigt. Innan bostadsbolagen började automatisera sina portlås fanns porttelefoner (möjligen anakronistiskt här) – ett fenomen som är minst 30 år gammalt. Innan sådana åtgärder vidtogs hade vi Portvakt — som i modern tappning skulle kunna motsvara en vaktmästare som också ansvarar för områdets säkerhet (inkl. portlåsning). Dessa alarmister på internet använder alla medel för att försöka svartmåla invandring: ohistoriskt, ur sin kontext och smädande.

Vi avslutar med ett citat från personen som granskade ärendet:

Jag skulle säga att falafel-gatuköket ligger i ett av Malmös mest fulländade områden, rent arkitektoniskt. På sommaren är det otroligt idylliskt, då grillen ligger vid en slänt precis vid kanalen. Ägaren berättade att det var helt och hållet kommunens initiativ med gallerkonstruktionen runt om och att det handlade om att få gatuköket att passa in/harmoniera bättre med resterande omnejd. Ett steg i gentrifieringen kan man förmoda. 280 papp kostade det, men ägaren verkade vara nöjd. Frid och fröjd, god falafel och jäkligt trevlig personal!

Gästinlägg från Politifon

SD & yttrandefrihet

Avpixlat förkunnar på sin hemsida då de vill beskriva deras roll och syfte. De försöker spela på att skriva utifrån att man i själva verket är de enda “sanningsägarna” som försvarar yttrandefriheten. Men denna täckmantel är egentligen bara en förskräcklig manöver, en manöver som är byggd på en oerhört vag grund.

På Avpixlat får du den oretuscherade bilden – och texten.

Sverigedemokraterna har länge försökt föra debatten om att de som parti och grupp helt skulle vara diskriminerade i media. Detta inkluderar att de enträget försöker påstå, inför sina väljare, att de är de enda som vågar föra debatten kring vad som annars döljs och hålls tyst om. Detta gör de i hopp om att dölja sin politiska agenda. Men kan man verkligen hävda att ett parti, som i gallupundersökningarna ser ut som att de tävlar om att bli Sveriges tredje största, är diskriminerat och smutskastat? Och kan man verkligen formulera om yttrandefriheten, från en rättighet till en skyldighet?

PK - politiskt korrekt. Ett begrepp som ofta används i debatten om den så kallade "censuren".
PK – politiskt korrekt. Ett begrepp som ofta används i debatten om den så kallade ”censuren”.

Låt mig börja med att förklara och besvara den sistnämnda frågan. Sverigedemokraterna påstår att all media diskriminerar och tystar dem, men detta får de helt öppet yttra sig om i nästan all media och i alla mediakanaler. På så vis slipper de många gånger faktiskt ta striden om innehållet i deras frågor. Men yttrandefrihet handlar om att fritt få uttrycka sig och opinionsbilda, inte att tvinga medier att släppa fram alla åsikter. Det är en rättighet, inte en skyldighet.

Yttrandefrihet är en rättighet som handlar om att inte bli hindrad från att uttrycka sig fritt, oberoende av vilken åsikt man har och att medier fritt får välja vem som yttrar sig i deras tidning eller kanal. Har man koll på yttrandefrihet blir det uppenbart att Avpixlats och Sverigedemokraternas resonemang är svagt. Tittar man på lagen finns det inte heller någon juridisk censur, inte ens mot invandringskritiska åsikter. Detta skriver Malinka Persson om här och för att återigen citera yttrandefrihetsgrundlagen:

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

Det finns ingen juridisk censur mot dessa typer av åsikter. Om privata medier, som tidningar eller tv-kanaler, skulle välja att inte publicera Sverigedemokraternas eller andras yttranden — är det inte mer än deras förbannade rättighet, i alla fall enligt yttrandefrihetsgrundlagen. Kritik mot deras åsikter är på intet vis censur eller åsiktsförtryck. Men ett av fundamenten i en fungerande demokrati däremot är att bemöta riktig kritik, inte att skjuta den ifrån sig.