Första gången min mamma såg en mörkhyad man var på en resa till London med min morfar. Plötsligt pekade han och sade upphetsat ”titta, en neger! Och där är en till!” Det var inget illa menat av honom, det var bara väldigt nytt, annorlunda och exotiskt i hans ögon. Alla därhemma i Sverige såg ju likadana ut på den tiden.
Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det, det är en sådan absurd situation. Min moster berättade att när det kom en mörkhyad man till Höör för att spela piano visste alla om det. En neger i Skåne, värsta grejen! Man kan ju inte låta bli att undra hur många i publiken som kom dit för att lyssna på musiken.
- Tjejen på bilden har inte skrivit artikelnroberthuffstutter / Foter / CC BY-NC
För många år sedan hade jag en uppseendeväckande frisyr, vilket fick folk att kasta både en och två blickar på mig, särskilt barn. Föräldrar blev generade och började dra i sina ungar. En gång sade en liten flicka glatt ”titta mamma, hon har roligt hår!” varpå hennes mamma såg ut att skämmas ihjäl. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. En annan gång när jag satt på en bänk vid busshållplatsen kände jag små händer som försiktigt drog i min kalufs. Jag lät ungen pilla, han var bara nyfiken. Vad är det för fel med det?
Ibland kan dock nyfikenhet resultera i pinsamheter om man är övertygad om att något är på ett visst sätt, och att det sedan visar sig att det inte är det. När jag var liten tog min pappa med mig för att titta på en trollkarl. Vi fick se många omöjliga tricks, och det satt en man med ett enormt, rött skägg i publiken. Trollkarlen gick fram till honom och trollade fram en femkrona ur det röda burret. Efter att trollerishowen slutat gick jag fram till gubben och ryckte honom i skägget för att jag trodde att det skulle ramla ut pengar. Gubben blev skitförbannad och pappa var inte imponerad.
Jag har haft det stora privilegiet att kunna resa mycket och en del av resmålen har varit avlägsna. Små byar i Afrika som sällan får besök av någon utomstående och när det väl kommer en främling går folk man ur huse för att titta på den underliga västerlänningen. En blekfis i byn, värsta grejen! Helt plötsligt är man omringad av minst 20 personer som står och tittar på en och gärna vill känna på långt, rakt hår. Det känns underligt att själv vara den som sticker ut och är exotisk i någon annans ögon.
Jag vill leva i ett samhälle som sjuder av liv och sprakar av färger, inte ett inskränkt där man tittar snett på dem som kan uppfattas som annorlunda. En hälsosam vilja att lära sig mer om det okända är den bästa medicinen mot förutfattade meningar, inte bara när det handlar om rasism eller invandrarfientlighet.
Jag tror att nyfikenheten är nyttig och att okunskap lägger grunden till fördomar. Vi behöver kanske inte rycka varandra i skägget, men trollkarlen lärde mig en sak – verkligheten är inte alltid vad den ser ut att vara.
Gästkrönikör Louise H.
Den mångfacetterade problembilden ersätts av ett kategoriskt och fyrkantigt tänkande, där gråskalorna bytts ut mot svart och vitt. Det är ett tänkande där ett ‘att’ inte följs av ett ‘varför?’. Och det är ett enfaldigt tänkande, för det som vid första anblicken ter sig ganska enkelt är i själva verket ett kalejdoskop av faktorer som påverkar oss på alla möjliga sätt. Vårt samhälle är en enorm organism som ständigt förändras, och ingen människa är en ö.
Är det verkligen så här illa? Skulle personerna som spyr galla på nätet säga samma sak i verkliga livet? Hatbrott är brott som har sin grund i en kultur där fördomarna väger tyngre än tron på människors lika värde. Hets mot folkgrupp är ett inlärt beteende, vi föds inte trångsynta. Det är plågsamt uppenbart hur lätt några individer kan sitta hemma bakom sin datorskärm och där vara anonym och tuffast i hela världen.
Motargument 