Etikettarkiv: världsbild

Krönikor

När det enda som finns är svart eller vitt

Världen är ett färgglatt ställe att vara på. En del länder är kanske mer kontrastrika än andra, och då menar jag genom krig eller andra umbäranden. Sverige, på det stora hela, är dock ett land där det finns många färger och nyanser.

Det är något som verkar ha gått Sverigedemokraterna helt förbi. Deras politik verkar se världen ur ett helt svartvitt perspektiv – vilket jag på ett sätt känner igen, eftersom jag själv har ett liknande seende. Skillnaden mellan mig och Sd är att min värld är svartvit ur ett visuellt perspektiv, medan deras är svartvit ur ett socialt, ekonomiskt och idébaserat perspektiv. Till skillnad från Sd kan jag också välja vad jag vill se i svartvitt, om jag vill se det i svartvitt, eller om jag för en gångs skull vill välja att se det i färg – eller åtminstone i en gråskala.

Problemet med Sd’s politik, som jag ser det, är att för dem är det antingen eller. Jag tänker bland annat på hur de ser på brottslighet bland invandrare, och hur de på något sätt missar att en ung man från ett land i krig, troligen har svårt att anpassa sig till en helt ny kultur som dessutom inte befinner sig i krig. Och det är givet att han har det problemet. Det vore väldigt märkligt om han inte hade det. Tyvärr är det ju så att detta ibland kan resultera i att nämnde unge man hänfaller till kriminalitet, och det är på det stora hela destruktivt och allmänt sett som dåligt. I Sd’s värld är det antingen eller. Antingen ska denne man anpassa sig och helst assimileras till 100%, eller så ska han utvisas. Man ger ingen tid eller direkt möjlighet för honom att få till exempel psykologisk hjälp att ta sig igenom traumat från det krig och eventuellt den familj och de vänner han lämnat bakom sig. Han får heller inte någon ytterligare hjälp att anpassa sig till det nya samhälle han befinner sig i.

Något annat jag tycker att Sd har missat helt och hållet, är att ett mynt alltid har en fram- och en baksida.  De verkar ha tappat förmågan att se världen ur något som helst annat håll än sitt eget. Det här, anser jag, är att verkligen aktivt välja hur man vill se världen (läs gärna min krönika om seendet). Det är skrämmande eftersom det också visar på hur både politiker och anhängare till Sd har förlorat sin empati. Att inte kunna föreställa sig hur en annan person har eller har haft det är ett väldigt stort minus för en politiker. Att inte förstå att det är viktigt att ibland ta hand om och hjälpa andra människor så att de på sikt ska kunna återgälda detta genom att bli en självklar del av samhället. Att inte förstå att den ekonomiska biten inte är en förlust, utan en omfördelning av pengar som hela tiden är i rörelse.

Det här med den förlorade empatin gäller för övrigt även i debatt med människor av annan åsikt än Sd eller partiets anhängare. Jag har skrivit om det tidigare, skriver det igen och kommer troligen att skriva om det vid något annat tillfälle; personer med främlingsfientliga åsikter kan inte ta kritik för vad de säger eller gör. Oavsett vad man säger (om man inte håller med dem, förstås) så är man en fiende. Jag förstår inte riktigt hur de tänker när de i en så kallad debatt, inte gör något annat än anklagar och kommer med diverse statistik som åtminstone jag själv inte vet hur jag ska förhålla mig till (men då är jag å andra sidan väldigt skeptisk till statistik överlag). De klarar inte av att hantera motpartens ifrågasättande av deras siffror eller andra så kallade fakta, eller för den delen vart de hittat sin statistik. Det enda de gör är att fräsa och spotta som svar.

I rasisternas värld är det enkelt att leva och veta vad man ska göra. Antingen är det svart eller så är det vitt. Man väljer den ena sidan och strider mot den andra. Så enkelt är det.

Krönikor

Svenska inbördeskriget under 2000-talet

Så kanske det står i historieböckerna om hundra år. Svenska inbördeskriget under första halvan av 2000-talet. Århundradet då Sverige slets itu av skilda åsikter om den svenska kulturen och historien.

Det är inte ett helt osannolikt scenario. Läser man i kommentarsfälten på nyhetssidor såsom Nationell.nu, Avpixlat.info med flera, är det inte helt ovanligt att hitta kommentarer i stil med ”Nu är det KRIG” eller liknande. Det senaste jag såg i den vägen var i en kort text på Nationell.nu.

Det som i ett sådant inbördeskrig skulle utspela sig, föreställer jag mig, är kampen om vem som har rätten till den svenska historien och den svenska kulturen. Och med det menar jag kultur i ordets bredaste mening; både den konstnärliga kulturen och vår levnadskultur med mat, barnuppfostran, företagskultur, hur vi beter oss i kassan på ICA och så vidare. De nationalistiska och rasistiska rörelser vi känner till här i Sverige är ju av den uppenbara meningen att den svenska kulturen håller på att gå i stå, och att vi (nämnda rörelser) måste kämpa för att få behålla det som är svenskt.

Något man kan uppfatta som ganska underhållande i det hela är att Sverige inte har deltagit i något krig på väldigt många år. Vårt deltagande i andra världskriget är i jämförelse med andra deltagande länder att anse som i det närmaste obefintligt. Vi har alltså ingen större erfarenhet av hur vi ska hantera en krigssituation. Jag föreställer mig att risken för att det skulle uppstå ett behov för somliga svenskar att fly landet inte är helt osannolik (notera att jag inte har någon tanke om vilken grupp av svenskar; det skulle lika gärna kunna vara nationalister som det skulle kunna vara multi-kulti).

Förutsatt att det är nationalisterna som måste fly landet för att slippa multi-kulti och kulturmarxisterna (det vill säga; oss), så skulle jag bra gärna vilja vara en fluga på väggen när de anländer till det land de valt för sin framtid. Hur blir de mottagna? Hur kommer de att behandlas av de människor som kommer att hjälpa dem integreras i samhället när det gäller språk, kultur och så vidare. Hur kommer befolkningen att ta emot dem? Och det mest intressanta av allt; hur skulle en svensk nationalist själv hantera att befinna sig i den roll han själv debatterat så starkt emot att släppa in i Sverige?

Frågorna är givetvis desamma om det vore jag som var tvungen att lämna mitt land. Och med risk för att låta negativ och destruktiv, så är kanske sannolikheten — att det är jag som får lämna Sverige i ett sådant scenario — mycket större än att nationalisten gör det.

För just den nationalistiska och rasistiska (kanske speciellt sistnämnda) världsbilden och människan har en tendens att se alla andras åsikter och uttryck som motstånd mot den egna, och att den egna åsikten är den enda som hotas av omvärldens konspirationer och att åsiktsfriheten är kraftigt hotad. I deras realitet är det därför enklast att mota bort alla åsikter som inte överensstämmer med den egna, för att på så sätt skapa en åsiktsfrihet som passar dem.

Krönikor

"Omvänd rasism" är också rasism!

Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Tommy Deogan

Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.

Idiotin var redan då total gentemot den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

Är det en sak som jag verkligen vill lära mina barn så är det vara stolta över sitt land, Sverige. Där de kan gå till skolan utan att behöva oroa sig för regnande bomber, där de utbildar sig, där de skaffar sina egna familjer, där deras farbror ligger begravd men kanske framförallt, för att deras land hjälper — och tar emot människor i nöd ifrån andra länder. Det, om något, är verkligen någonting att vara stolt över. Oavsett om inte deras skolor sjunger den Svenska nationalsången på skolavslutningar, tar jag dom stolt i händerna och sjunger så att hela taket lyfter.

Kanske ligger det en extra motivation i detta för mig, då jag aldrig riktigt kunnat släppa de åren i min tidiga grundskola då jag fick uppleva rasism på nära håll för första gången. Under min uppväxt och bland mina vänner i Hallonbergen samt generationerna 1975 – 1980 fanns det inga som helst tankar på vem som var svensk eller inte svensk. Hallonbergen var väldigt integrerat och alla umgicks med alla. Det handlade snarare om hjärtat och vänskapen man bar på, snarare än hudfärgen.

Sedan skedde någonting som jag aldrig förstod. Etniska grupper började dra sig till varandra, Iranier med Iranier, Turkar med Turkar och Somalier med Somalier. Vad som blev tydligast var hur gruppen ”svenskfödda” ungdomar hamnade längst ner på stegen i dessa gruppers ögon. Till den grad att många med denna så kallade ”omvända” synen ofta gick bet. Bara för att en kille var svensk trodde man att han var en enkel måltavla som man både kunde kalla för ”tönt” och sedan hoppa på. Dock slutade allt för ofta dessa slagsmål i att den Svenskfödde stod upp, och tittade ner på den andre som i sin tur kom tillbaka med en armé av kompisar för att hämnas på ”svennen”.

Detta var ingen ”isolerad händelse” som jag vet att många skolor och kommuner, även min egen, ville få det till. Det var så omfattande att det nästan vallfärdade svenskfödda ungdomar som tröttnat på denna rasism till extrema högergrupperingar. Väl där satte man en stämpel på honom, att vara ”på glid”. Vad som dock från den tiden till skrivande stund konstant varit mest på glid är vuxenvärld, skola och kommun.

Denna form av rasism där svenskfödda barn och ungdomar får ta så mycket skit, dagligen, är det knappt någon som vill se eller höra talas om. Men den existerar, den existerar i bred utsträckning. Resultatet av detta hamnade, om möjligt, än mer på glid. Svenskfödda ungdomar drog sig antingen till destruktiva grupperingar eller förvandlade sig själva till, ”icke-svenskar” (?) Det totalt snedvridna i detta är att svenskfödda barn och ungdomar i invandrartäta miljöer själva började bryta och medvetet försämra sitt svenska tal. Man kunde nästan tro att de kommit ifrån mellanöstern igår när man hörde dom prata. Vilket gäller ännu idag. Att vara ”svensk” blev så synonymt med att vara en tönt, mes och svag individ. Till denna grad existerar den s.k. ”omvända” rasismen.

Enbart orden ”omvänd rasism” talar sitt tydliga språk om hur vi ser på saken. Rasism gäller endast och enbart om svenskfödda eller vita riktar den emot icke-svenskar eller icke-vita. I andra fall heter det ”omvänt”. Dock är den rasismen precis lika mycket — och lika vidrig rasism som den, i våra sinnen ”korrekta”. I allt annat gäller regeln att man själv måste kunna må bra, för att hjälpa andra. Men inte när det kommer till detta. I en nödsituation på ett flygplan handlar det om att själv sätta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper andra. Detta är inte för att man är en egoist, tvärtom. Kan man själv inte andas är sannolikheten stor att barnet bredvid inte får på sig sin mask heller.

Alla dessa populära s.k. ”coacher” skriker ut sina mantran; ”Kan du inte älska dig själv, kan du heller inte älska andra…!” och vi köper detta med hull och hår! Alla älskar sig själva, men endast lagom mycket.

Om vi implementerar detta mantra till Sverige, Svenskar och invandrare så blir det genast skrattretande. Är det någonting vi inte får vara, av någon orsak, i detta land så är det att vara stolta över det. Stolthet över Svea Rike blir genast synonymt med Nazism. På liknande trångsynta sätt blir jag lika förbluffad över människor som kallar supportrar för huliganer, för att de hejar på ett lag, bär lagets halsduk eller uttrycker sin stolthet över att heja på just det laget. Det är en skrämmande trångsynthet och okunskap, så att man blir rädd. Säga vad man vill om USA, men en sak har de lyckats med. Det är att skapa Amerikaner — såväl infödda som inflyttade. Hur kan det komma sig att det skulle klassas för ”rasistiskt” om den Svenska polisen, likt den Amerikanska, hade den Svenska flaggan på jackor, bilar och foton? Vet vi överhuvudtaget vilket land det är vi lever i själva?

De enda gånger då man får uppleva den Svenska stoltheten och gemenskapen är vid ett fotbolls-VM eller EM, eller utomlands. Utomlands blir alla tok-svenskar och både kramar samt middagsbjudningar delas ut till alla andra Svenskar, endast för att de är Svenskar. Skulle man så endast bjuda på en kaffe till någon lika okänd här hemma, i tunnelbanan skulle man troligtvis klassas som psykiskt sjuk och polis skulle tillkallas. Direkt.

Väl hemma i Sverige igen så återgår vi till vår vardag. En vardag där Svenska barn i vissa miljöer tidigt får lära sig och växer upp med det faktum att de inte får vara stolta över sitt moderland, där alla andra nationers flaggor utgör stoltheter, förutom deras egen. Framförallt, där Svenska barn och ungdomar ”emigrerar” på plats, önskar de vore av annan nationalitet och förlorar så väl tal som den viktiga Svenska kulturen.

Jag själv är född i Sverige, med föräldrar från Indien. Mina barns mamma är Svenska och mina barn är Svenskar. Det är jag förbannat stolt över, och det skulle inte förvåna mig en sekund om någon eller några läsare av denna text hädanefter även kallar mig för rasist! Men jag är inte rädd för att bli kallad ”rasist” och jag kan bara önska att många fler ”Svenskfödda” också släpper den rädslan för att ersätta den med sunt förnuft, rättvisa och en insikt på skillnaden mellan att älska, stolthet samt rasistiskt förakt.

Genom alla år har jag knappt sett en enda artikel eller nyhet som belyser den rasism i Sverige som vi kallar för ”omvänd”. Trots att tusentals barn lider av den, dagligen och bokstavligt talat skäms över att vara födda i Sverige.

Bo Hansson säger ”Svarting” i radio, och det blir ett ramaskri som heter duga. En lärare på högstadiet kallar en av sina elever för ”Svenne”, och ingen bryr sig. Vi måste börja bry oss. Vi måste visa vägen för nya generationer barn och ungdomar att det är helt okej, snudd på en självklarhet, att man skall vara stolt över — och älska sitt land. Vi, vuxna, måste börja lära oss skillnaderna. För så länge vi blundar, lider minst lika många Svenska barn och ungdomar som icke-svenska barn och ungdomar av den fula, vidriga, trångsynta och kunskapsfattiga rasismen. Den är varken ”omvänd” eller ”vänd”. Den är vad den är!

Precis som den Svenska flaggan länge, uppenbarligen, har erövrats av extrema högertankar har de även lagt monopol på ordet ”omvänd rasism.” De enda som kan neutralisera och normalisera detta är vi själva. Kanske är det så att ingen vågar tala om denna ”omvända rasism” då det har blivit ett starkt mantra för högerextrema och främlingsfientliga tankar. Tar man orden i sin mun innebär det kanske att man blir klassad som ”rasist”. Även denna extremt omfattande och snudd på feg rädsla måste också brytas. Svenska lärare vågar inte se problemet i skolkorridorer och agera, om han eller hon skulle nämna att det finns en ”omvänd rasism” är rädslan påtaglig för att denne själv blir anklagad för att vara en. Är vi verkligen så rädda om vad andra människor, som varken betalar vår hyra, ger oss mat på bordet eller bidrar med någonting i våra liv, tycker om oss?

Även för oss antirasister, så är den Svenska flaggan vår flagga. Ordet ”omvänd rasism” existerar fortfarande och den är lika vidrig som den ”andra” rasismen vi alltid talar om.

För oss är denna typ av rasism, den ”omvända”, precis lika viktig att bekämpa, belysa och prata om. För mig är rasism inte ålagd någon hudfärg eller tillhör något etniskt ursprung. Vare sig den visar sig gentemot en icke-svensk till en svensk, eller tvärtom så är den precis lika feg, okunnig och fyrkantig. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som jag hör att Sverige skulle vara bättre utan Svenskar. Precis som jag hör att Sverige skulle vara ”bättre” utan icke-svenskar. Inget av dessa tankesätt ter sig vara mer intelligent än den andra.

I Sverige talar vi så ofta och stolt om våra demokratiska rättigheter, inte minst när vi blickar emot ”andra länder”. Men hur bra är detta egentligen när vår nations flagga knappt vågar användas, för att den anses vara ”stötande”. Likaså upplevs det vara ”rasistiskt” att sjunga vår egen nationalsång. Kanske är det därför vi super oss dyngraka och skriker ut nationalsången på charterresan, lika ofta som ett alarm på snooze. Vi vågar inte ens använda och belysa ord som ”omvänd rasism”. Allt detta har extremhögern lagt beslag på, och vi sitter snällt och tittar på helt tysta. Vi gör dom dessutom den stora tjänsten att vi accepterar att de lagt beslag på det, genom att själva vägra vifta med flaggan, sjunga vår egen nationalsång eller belysa den ”omvända rasismen”.

Personligen är jag och min granne de enda som har den Svenska flaggan på vår uteplats hissad året runt. Mina föräldrar invandrade ifrån Indien på 70-talet, och min grannes fru invandrade ifrån Thailand runt 2005. Vi har båda fått höra att den kan vara ”stötande”. Det jag finner mest stötande är; de som anmärker på att Svenska flaggan kan vara ”stötande”, hur de själva gått på extremhögerns erövringar och att de accepterat dessa. Min andra tanke är; ”Vet de själva om vilket land de bor i?” 

/ Tommy Deogan, gästkrönikör

Krönikor

Man väljer själv.

Ingen människa föds till rasist. Det är ett välkänt faktum att små barn är totalt ”färgblinda”.

Jag minns när dottern var knappa året och vi åkte buss hem en kväll. Bakom oss satt två damer från Etiopien, den äldre hade en vacker ring med en turkos sten. Dottern min var helt fascinerad av den vackra ringen. Höll damen i hand, pillade och klappade som små barn gör. Damen skrattade och sa något som den yngre kvinnan översatte: ”Hon säger att bebisen undrar över den mörka huden.”
Nej, blev mitt svar, det är ringen som fascinerar henne. Mitt barn har mött människor från världens alla hörn sedan den dag hon föddes, hudfärg har aldrig varit något att undra över.

Små barn är färgblinda antirasister. Det finns barn som fortsätter att se den vackra ringen före färgen på handen som bär den. Jag följde en historia på Twitter häromdagen om en 9-årig flicka som kom hem och var upprörd över att höra vuxna uttrycka sig rasistiskt. Denna klarsynta lilla tjej hade t.o.m. sagt ifrån till de vuxna. Hon sa: ”Jag tycker inte om när du kallar folk för turkjävel och neger! Det heter inte så!”
En nioårig flicka som valt att se människor, inte färg eller ursprung.

Jag valde själv i tidig ålder. Född som jag är 12 år efter andra världskrigets slut fick jag tidigt del av rasismens konsekvenser. Jag var tio år när jag hörde Martin Luther King tala, elva år när han mördades. Jag växte upp med insikten att människor massmördar andra människor endast på grund av etnicitet och jag valde att aldrig låta etnicitet vara måttstocken för hur jag bedömer andra människor.

Andra väljer annorlunda. Det finns alltid ett orsakssammanhang som formar oss, en del blir itutade från späd ålder att det är skillnad på folk och folk, de reflekterar inte över det utan formar sin perception utifrån det invanda mönstret.

Jag har en bekant som har blivit misshandlad två gånger. Den ena gången av ett gäng invandrarkillar, den andra gången av ett gäng svenska killar tillhörande samma fotbollsklubb som han själv. Hans reaktion på händelserna var väldigt olika. Den misshandel som utfördes av svenska klubbkamrater förminskade han och den utförd av invandrarna förstorade han, skrev långa arga inlägg på Facebook om jävla invandrare som borde kastas ur landet. Brottet var detsamma, men hans åsikter gjorde det ena värre än det andra.

Ibland hör man argumentet från de som är rasister att de faktiskt själva utsätts för rasism och det i sitt eget land. Det är denna upplevda rasism som gör dem rasistiska hävdar de (fast de kallar förstås aldrig sig själva för rasister). Enligt dem måste man bli rasist om man utsätts för rasism.
Nej, det måste man inte.

Man väljer själv.

Jag har själv blivit utsatt för rasism. Jag har bott i Grekland och blivit diskriminerad och illa bemött bara på grund av mitt blonda hår och mina blå ögon. Utstått sneda blickar från gamla tanter som sett en som ett falt stycke som förstör deras stackars oskyldiga söner. Blivit ignorerad i affärer etc. etc.

Jag har upplevt rasism i Sverige också, som medbjuden på en fest hos människor från Jamaica, jag var den enda vita personen på festen. Hedersgästen var en mycket politiskt engagerad man som lät mig i egenskap av vit klä skott för varenda missgärning vita människor någonsin begått mot färgade. Det var fruktansvärt. Kränkande och hemskt. Jag var inte en person för den här mannen, jag var en färg. Gjorde denna erfarenhet mig till rasist? Nej, jag valde att göra det han inte gjorde. Jag valde att se honom som den idiot och skitstövel hans beteende sa att han var, inte som en representant för alla Jamaicaner.

Man väljer själv.

En som har valt är Emerich Roth, idag 88 år gammal. När han var 19 år kom Nazister till hans stad — nuvarande Vinogradovo i Ukraina. Stadens 3 000 judar fördes till Auschwitz, där Emerich direkt förlorade sin mor och yngsta syster. Fadern och ännu en syster dog under de närmsta åren. 1945 när befrielsen kom fanns han i Theresienstadt, mer död än levande, 1.75 lång och vägandes 34 kilo.
När han låg på sjukhus efter befrielsen så kom några unga partisaner och tog med honom till en lada där de hade tre tillfångatagna SS-soldater. Partisanerna la en pistol i handen på honom och erbjöd honom att ta hämnd, att skjuta Tyskarna.
Men Emerich släppte pistolen och gick därifrån. Han kunde inte döda en annan människa. Trots allt ohyggligt han själv hade upplevt så valde han att inte hata.

Man väljer själv!

 
/ Lovisa Loan Sundman

Krönikor, Myter

Argumentationstips

Hur reagerar du när du hör någon säga något fördomsfullt eller kanske rent av rasistiskt? Antagligen blir du ibland överraskad eller överrumplad av att uppleva olika personers fördomar. Kanske blir du rent av förstummad av att se mobbing, helt öppet hat eller hot mot någon?

Du behöver ha flera olika motargument redo!

flowchart ArgumentationstipsDe gånger då du inte hunnit eller vågat reagera, har du kanske bara hållt tyst? Du kanske medvetet har valt att inte säga något för att du känner dig okunnig om just det ämnet, för att du ska vara trygg i att svara eller bryta in i en diskussion? Eller så förblev du tyst pga förvåning, så du inte hade någon aning om hur du skulle kunna bemöta det, just då? Hade du haft minst ett par olika lämpliga motargument, hade du kanske vågat gå in och säga ifrån.

Vågar du ta debatten?

Det finns aktivister som anser att ALLA måste vara beredda att ”ta VARJE debatt” mot intolerans och främlingshat. Det är i verkligheten väldigt få som vill och vågar göra det, och ännu färre som även har tillräcklig kunskap för att gå in i diskussioner och bemöta främlingsfientlighet, olika hot eller hets mot olika grupper.
   Känn dig aldrig tvingad att göra det! Det är självklart ibland mycket känsligt, speciellt om det är i situationer med t.ex. släktingar eller medarbetare, som du kommer behöva fortsätta att umgås med regelbundet.
   Du behöver absolut inte debattera, men du kan och bör ibland visa att du inte håller med, att du inte kommer att bara vara tyst eller samtycka.

Vad kan du vänta dig för bemötande?

Personer som läst mycket på olika webforums kommentarsfält och på nyhetstjänster som t.ex. Avpixlat, kan vara pålästa och kunniga om hur olika diskussioner förs och kan ”hanteras” för att de ska kunna komma undan med svepande generella kommentarer. Vissa kan undermedvetet eller avsiktligt försöka slingra sig från ämnet, eller vilja förvilla dig med lösryckta citat eller faktauppgifter tagna löst ur luften. Genom att slänga fram slumpmässiga exempel och irrationellt hoppa från ämne till ämne, jagar de ofta efter någon form av klar utvägsstrategi för att försöka få till en skenbar känsla — hos både dom själva och hos dig — av att du har blivit övertalad eller tystad av deras ”övertygande argumentation”.

Ersättning för motargument

Saknar du tid eller energi till att lära dig en massa fakta utantill? Du behöver inte känna något tvång på att argumentera, eller på att du ska bli expert på migrations- eller integrationsfakta, men vad ALLA kan göra är att hänvisa till en eller ett par olika websidor som innehåller fakta. Det finns många källor till lättläst information på nätet, med mängder av fakta och belägg som kan avväpna många eller de flesta myter och skrämselpropaganda. Ett par exempel finns här nedan. De hjälper till på olika sätt att förmedla information till allmänheten.

Tvivlar någon på din faktauppgift eller på den källa du anger, kan du hänvisa din åsiktsmotståndare till flera olika ställen, för att visa att det finns fler fristående och oberoende källor, som ofta skriver likadant.

En lagom lämplig avväpnande replik för ALLA er som någon gång känt att ni behöver sätta ner foten — oavsett er kunskap eller ert mod — är att åtminstone försöka säga ifrån ungefär såhär:

Jag håller inte med dig. Jag har sett andra fakta som motbevisar just det där.
Men jag är inte tillräckligt insatt i det för att bemöta dina påståenden,
så jag tycker att du ska kolla upp det du säger på t.ex:…

Och du… det kommer kännas mycket enklare efter att du har försökt göra såhär den allra första gången!
När du väl märkt hur lätt det var att visa ditt civilkurage, då kommer du att kunna fortsätta, och kunna berätta för några av dina närmaste vänner hur man kan göra för att våga!


Migrationsinfo.se
Immigrantinstitutet
IMER – Internationell migration och etniska relationer

BRÅ – Brottsförebyggande Rådet

SCB – Statistiska Centralbyrån

Gapminder – statistik

Sverigedemokraterna har fel
Inte Rasist, men…

och så vidare…

Krönikor

Om kontroll på det dåliga viset

Var dag man lär sig något nytt är inte en bortkastad dag, sägs det. Jag skulle vilja säga detsamma om det här med insikter. Skummade igenom en text på Avpixlat.info och insåg helt plötsligt att en av de saker som gör folket som hänger där mest upprörda är när de inte kan kontrollera vad till exempel vi här på Motargument.se, tycker och tänker.

Jag tror att de flesta är överens om att den som är främlingsfientlig är rädd. Rädd för det okända, rädd för förändring, rädd för det hon inte känner till – och så vidare i all oändlighet. Att inta en fientlig inställning till någonting är ett sätt att stärka sig, att återta kontrollen över en situation där man inte har stadig mark under fötterna. Man vill känna sig trygg och stabil i det man känner till och är van vid, inte som om man när som kan ryckas upp med rötterna ur sin hemkära miljö.

Nyckelordet är kontroll.

Det är dock inte det jag tyckte var så intressant i den här specifika texten på Avpixlat.info. Det är det faktum att kontroll sträcker sig så långt utåt. Jag menar alltså att en grupp människor som är främlingsfientliga skaffar sig kontroll genom bland annat ilska och strategin ”attack är bästa försvar”. Här på Motargument.se har vi fått ett flertal mail från personer med från oss avvikande åsikter. Attityden, språket och tonen i de mail vi får, gör att åtminstone jag upplever det som att alla vi som inte har samma åsikter som Avpixlat.info, Sverigedemokraterna med fler, gör att nyss nämnda tappar kontrollen över en eller flera situationer de desperat och krampaktigt försöker hålla fast vid så att de har nån stadga i sin tillvaro.

För att använda fototekniskt, bildanalytiskt nördspråk, så är det här en grupp människor med stort behov av statiska former, upprepade och välkända mönster, förutsägbarhet och en robotliknande världsbild och verklighet. När jag använder ordet ”statiskt” så menar jag som så att främlingsfientliga som även har en social- och/eller värdekonservativ åsiktsgrund vill behålla sin samtid (eller för den delen, annan närliggande period) som romantiseras utan att se tidens egna problem eller hur det skulle fungera i dagens eller ett framtida samhälle. För hur som haver; i dagens samhälle finns det många, många andra som inte har något emot att uppleva vad man skulle kunna kalla kaos; en värld och verklighet myllrande av olika nationaliteter, olika kulturer, färger, dofter, smaker, sätt att vara och leva. Idag är ingenting statiskt; vi lever i en tid som är full av förändring och som konstant strävar framåt.

Det här är tack och lov ingen text som kräver en lösning på ett problem, men jag tänker mig ändå att en av lösningarna på problemet att just den här gruppen av människor känner sig undanskuffade och att de inte har kontroll, kanske skulle kunna lösas genom att ta in dem i den gemenskap som finns ”utanför” deras egen värld.

Problemet med det är bara att deras sätt att kommunicera och de flesta andras sätt att kommunicera inte verkar vara kompatibelt med varandra. Kanske är det också så att den enklaste vägen att gå (för båda parter) är att satsa på utbildning och bildning för att därigenom utvidga och förändra sin världsbild och uppfattning om hur verkligheten ser ut och fungerar.

Krönikor

En höstsaga

        Det var en gång en Mobbare som härTrolljade på Twitter.
Hen var dum, dryg och elak. Överlägset hånade, förlöjligade och kränkte Mobbaren alla som inte tyckte som hen, ivrigt påhejad av en skara medlöpare.

De som utsattes för hens elakheter brukade svara tillbaks eller nonchalera, ignorera och blockera hen när elakheterna blev för svåra att ta. Mobbaren tyckte detta var skoj och skröt gärna inför medlöpare, folk och fä.
De utsatta stöttade och peppade varandra, hoppades att hen skulle lägga av till slut. Men Mobbaren var ostoppbar!

Så fortsatte det månad efter månad. Man kunde höra Mobbarens hånfulla skratt i hela Cyberrymden när hen kränkte människor på nätet.

Tills en kall, mörk kväll i Oktober —
Mobbaren kände sig oövervinnerlig och begick det största Twittermisstaget någon kan göra.

Hen gav sig på den älskligaste av dem alla, den vänaste, mest sårbara, alla twittrares eget lilla hjärtebarn, Twittersessan. Bildligt talat så slog Mobbaren omkull henne, sparkade på hennes hjärta och pinkade på hennes sorg.
Det blev dödstyst på hela Twitter i flera långa sekunder. Det var som om alla hade tappat andan i ren bestörtning. Så hördes ett muller, en dov ton fyllde atmosfären och plötsligt bröt helvetet lös över Mobbaren. Månader av ackumelerad vrede riktades i ett slag mot Mobbaren!
Ve, ve usla Mobbare! Hen kunde inte tro sina ögon. Vad hände? Allt gick käpprätt åt skogen för hen.

Desperat försökte Mobbaren dölja sitt övergrepp, men reagerade alldeles för sent. Skärmdumpningsfén hade varit alert och sparat bevisen på övergreppet för evigheten.
Mobbaren skrek och grät, slet sitt hår och knappade febrilt på alla tangenter. Hen skrev #svpol på varje tweet för att tillkalla sitt medlöparkavalleri, men bara ett litet fåtal kom till hans undsättning. De var chanslösa inför De utsattas ord och snarare stjälpte än hjälpte Mobbaren.
Mobbaren ylade av smärta. Åkallade både sin mor och Internet. Skrek: ”Titta, titta! Se hur onda de är mot mig! Se hur de hatar mig! Hur de ljuger om mig! Jag har inte gjort nåt fel!” Mobbaren tyckte väldigt synd om sig själv.
Men Internet — som har förmåga att se och höra allt — sade till Mobbaren: ”Det du gör mot en av dessa mina minsta, gör du ock mot mig!”

Oj, Internet var verkligen inte glad på Mobbaren, så blev det så att Mobbaren miste helt sin förmåga att mobba. Aldrig mer har hans ord kraft att såra eller skada. Vart hen än sig vänder ska elakheterna falla platt till marken. Aldrig mer kommer någon att ta denne mobbaren på allvar.

Twittersessan då? Undrar du antagligen. Twitters eget lilla hjärtebarn kärleksbombades varje dag och gick en alldeles strålande framtid till mötes.
Slutet gott, allting gott.

Sensmoral; Ingen gillar en mobbare.

Krönikor

Vår underbara anpassningsförmåga

Människan är till sin natur en samarbetande varelse och samtidigt aggressivt beskyddande.
Förmågan att samarbeta och samexistera har varit en förutsättning för vår överlevnad. Att beskydda den egna gruppen har också varit en överlevnadsstrategi. Funkade toppenbra när vi var få på en stor jord.

Nu är vi väldigt många på jorden och gränserna för vad som är den egna gruppen är flytande. Vi ingår i många olika grupper samtidigt, hela tiden.

Det finns de som känner behov av en grupptillhörighet, en gemenskap. Det är helt naturligt. För en del räcker det med kärnfamiljen, skolklassen, idrottsklubben eller en arbetsplatsgemenskap.

För andra finns behovet att vara del av större sammanhang som t.ex. en religion eller en politisk rörelse.
Vi behöver vara del av något, behöver något att samarbeta med och omkring.

De allra flesta av oss ser inga motsättningar mellan de olika grupper vi själva tillhör och andra grupper. Om vi är trygga med och i våra olika grupptillhörigheter så tror jag att vi har lättare att anpassa oss till de förändringar som globaliseringen faktiskt innebär.

De nationella och rasistiska strömningar i Sverige som vuxit fram de senaste decennierna är ett tecken på otrygghet.

Rasister verkar tro att alla som inte tillhör gruppen etniska svenskar är så annorlunda (och sämre) att de inte har samma värde. De upplever ”främlingar” som hotfulla genom sin blotta existens. På nåt sätt är de överlägsna och rädda samtidigt.
Nationalisterna är rasister som drar det hela lite längre. De talar om genstammar, etnoblock och en uppdaterad form av rasbiologi för att försvara sina helt bisarra ideér om att Sverige enbart får befolkas av ett genetiskt homogent folk.
Tankegångarna har hörts förr i historien och mer än en gång har det lett till folkmord.

Det som aldrig upphör att förvåna mig är att dessa personer helt saknar anpassningsförmåga.
Sverige är inte — och har aldrig varit — homogent. Det Grönköpingssamhälle vissa fantiserar om har aldrig existerat. Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin var sagofigurer redan när de skapades.

Sverige är ett månggrupperat samhälle, ett dynamiskt progressivt heterogent samhälle. Om man inte gillar det faktumet så bör man överväga att bosätta sig i en skog med 15 mil till närmsta granne eller så är det bara att acceptera.
De som inte anpassar sig till utveckling riskerar att lämnas hopplöst långt bakefter.

Lovisa Loan Sundman

Artiklar, Myter

Myt: Saudiarabien blir alltmera radikalt

MYT:

”Saudiarabien blir alltmera radikalt!”

DN har publicerat en nyhetsnotis den 3:e oktober, som delvis avväpnar den vitt spridda myten om att islamistiska diktaturstater kontinuerligt blir mer och mer radikala och brutala mot kvinnor. Ofta tas det upp i debatter att alla muslimer som flyttat till EU blir mer radikala, och deras barn, andragenerationen blir ännu mer radikala och hänsynslösa. Det är sjuka och felaktiga myter, som behöver bemötas.

Myndigheterna i Saudiarabien ska instruera den religiösa polisen att dra upp strikta guidelinjer för deras arbetsmetoder, så att individuella officerare inte längre kan agera oreglementsenligt, på eget initiativ och godtyckligt förhöra, trakassera eller döma vem som helst till olika bestraffningar direkt på platsen.

Bild saudiarabiska män
Än styr det gamla gardet. Men blir Saudiarabien radikalare eller inte?

Den religiösa polisen förlorar bland annat den rätt de haft att genomföra slumpmässiga förhör, kroppsvisitationer eller husrannsakningar utan brottsmisstanke eller tillstånd.

Det här ses av många som ett par små — men viktiga — steg i ledet mot en bättre människo- och kvinnosyn.

Saudiarabien är fortfarande en diktatur. Men de mindre reformförsöken som har påbörjats fr.o.m inledningen av år 2012, som räknas upp i GulfNews artikel — som DN refererar till — ger viss förhoppning om en långsam och icke-våldsam demokratiseringsprocess, så småningom.

DN:www.dn.se/nyheter/varlden/religionspolisen-far-mindre-makt

Kompletterande källa: Gulfnews — AFP, Associated Press

 

Krönikor

Mångkultur och mångkultur

Fast Food Street FestivalDet finns en förvirring angående ordet ”mångkultur”. Å ena sidan är det en beskrivning av levd erfarenhet. Av upplevelsen att befinna sig i en vardag där det är möjligt att samtidigt tjuvlyssna på folk som pratar farsi, hålla kinesisk elektronik i händerna, snabbäta en kebab, bära amerikanska jeans, läsa en ledare om knätofsar och på det stora hela sammanfoga stora delar av världens ekonomiska, sociala och kulturella väv i en enda ögonblicksbild.
Å andra sidan är det också en beskrivning av inkluderande offentlig policy, som syftar till att göra det enklare för olika gemenskaper att ge uttryck för sina kulturella identiteter.

Dessa tu ting är inte samma sak. Och däri ligger förvirringen.

Mångkultur som levd erfarenhet är egentligen långt mindre komplicerat än det låter. Vi behöver inte ens lämna landet för att uppleva det — en norrlänning och en skåning som hamnar i en diskussion upptäcker förmodligen att skillnader finns. Eller, varför inte, en PC-användare och en Applefanatiker. Det finns tusen och åter tusen sätt att bygga gemenskap på, och när medlemmar av dessa gemenskaper möts så uppstår fenomenet mångkultur.

Det är någonting som inträffar närhelst människor bygger gemenskap kring saker och ting. Och människor är fenomenalt duktiga på att bygga gemenskap.

Mångkultur som offentlig policy är även det mindre komplicerat än det låter. I sin enklaste form är det helt enkelt att det offentliga inte lägger sig i vad människor gör med sina vardagar, och låter olika gemenskaper ta sig de uttryck som passar dem. I lite mer involverade former kan det förekomma åtgärder för att bygga plattformar för att underlätta dessa gemenskapers deltagande i det offentliga samtalet.

Som varje punkare vet, så översätts inte gemenskap automatiskt till ett erkännande som legitima deltagare i den offentliga debatten.

Skillnaden kanske kan verka subtil, men kom ihåg uppdelningen: levd erfarenhet och offentlig policy. Det ena är någonting vi kan se hända på gator och torg, det andra är någonting som tar plats i offentliga dokument. Och den som vill kritisera mångkultur på ett meningsfullt sätt behöver ta denna skillnad i beaktande.

Det är exempelvis inte möjligt att kritisera det offentligas inställning till sina medborgare genom att påpeka att vissa medborgare är konstiga. Att en grupp upplevs som märkliga är inte någonting som har någon bäring på hur det offentliga bör agera — det är helt enkelt inte formulerat på samma nivå. Det kan på sin höjd användas för att bygga engagemang inom den egna gemenskapen, men det är inte en politisk fråga.

Den som vill kritisera mångkulturell politik måste göra det utifrån en politisk utgångspunkt. Allt annat är löst tyckande, och bör betraktas som sådant.