Så kanske det står i historieböckerna om hundra år. Svenska inbördeskriget under första halvan av 2000-talet. Århundradet då Sverige slets itu av skilda åsikter om den svenska kulturen och historien.

Det är inte ett helt osannolikt scenario. Läser man i kommentarsfälten på nyhetssidor såsom Nationell.nu, Avpixlat.info med flera, är det inte helt ovanligt att hitta kommentarer i stil med ”Nu är det KRIG” eller liknande. Det senaste jag såg i den vägen var i en kort text på Nationell.nu.

Det som i ett sådant inbördeskrig skulle utspela sig, föreställer jag mig, är kampen om vem som har rätten till den svenska historien och den svenska kulturen. Och med det menar jag kultur i ordets bredaste mening; både den konstnärliga kulturen och vår levnadskultur med mat, barnuppfostran, företagskultur, hur vi beter oss i kassan på ICA och så vidare. De nationalistiska och rasistiska rörelser vi känner till här i Sverige är ju av den uppenbara meningen att den svenska kulturen håller på att gå i stå, och att vi (nämnda rörelser) måste kämpa för att få behålla det som är svenskt.

Något man kan uppfatta som ganska underhållande i det hela är att Sverige inte har deltagit i något krig på väldigt många år. Vårt deltagande i andra världskriget är i jämförelse med andra deltagande länder att anse som i det närmaste obefintligt. Vi har alltså ingen större erfarenhet av hur vi ska hantera en krigssituation. Jag föreställer mig att risken för att det skulle uppstå ett behov för somliga svenskar att fly landet inte är helt osannolik (notera att jag inte har någon tanke om vilken grupp av svenskar; det skulle lika gärna kunna vara nationalister som det skulle kunna vara multi-kulti).

Förutsatt att det är nationalisterna som måste fly landet för att slippa multi-kulti och kulturmarxisterna (det vill säga; oss), så skulle jag bra gärna vilja vara en fluga på väggen när de anländer till det land de valt för sin framtid. Hur blir de mottagna? Hur kommer de att behandlas av de människor som kommer att hjälpa dem integreras i samhället när det gäller språk, kultur och så vidare. Hur kommer befolkningen att ta emot dem? Och det mest intressanta av allt; hur skulle en svensk nationalist själv hantera att befinna sig i den roll han själv debatterat så starkt emot att släppa in i Sverige?

Frågorna är givetvis desamma om det vore jag som var tvungen att lämna mitt land. Och med risk för att låta negativ och destruktiv, så är kanske sannolikheten — att det är jag som får lämna Sverige i ett sådant scenario — mycket större än att nationalisten gör det.

För just den nationalistiska och rasistiska (kanske speciellt sistnämnda) världsbilden och människan har en tendens att se alla andras åsikter och uttryck som motstånd mot den egna, och att den egna åsikten är den enda som hotas av omvärldens konspirationer och att åsiktsfriheten är kraftigt hotad. I deras realitet är det därför enklast att mota bort alla åsikter som inte överensstämmer med den egna, för att på så sätt skapa en åsiktsfrihet som passar dem.