Man väljer själv.

Ingen människa föds till rasist. Det är ett välkänt faktum att små barn är totalt ”färgblinda”.

Jag minns när dottern var knappa året och vi åkte buss hem en kväll. Bakom oss satt två damer från Etiopien, den äldre hade en vacker ring med en turkos sten. Dottern min var helt fascinerad av den vackra ringen. Höll damen i hand, pillade och klappade som små barn gör. Damen skrattade och sa något som den yngre kvinnan översatte: ”Hon säger att bebisen undrar över den mörka huden.”
Nej, blev mitt svar, det är ringen som fascinerar henne. Mitt barn har mött människor från världens alla hörn sedan den dag hon föddes, hudfärg har aldrig varit något att undra över.

Små barn är färgblinda antirasister. Det finns barn som fortsätter att se den vackra ringen före färgen på handen som bär den. Jag följde en historia på Twitter häromdagen om en 9-årig flicka som kom hem och var upprörd över att höra vuxna uttrycka sig rasistiskt. Denna klarsynta lilla tjej hade t.o.m. sagt ifrån till de vuxna. Hon sa: ”Jag tycker inte om när du kallar folk för turkjävel och neger! Det heter inte så!”
En nioårig flicka som valt att se människor, inte färg eller ursprung.

Jag valde själv i tidig ålder. Född som jag är 12 år efter andra världskrigets slut fick jag tidigt del av rasismens konsekvenser. Jag var tio år när jag hörde Martin Luther King tala, elva år när han mördades. Jag växte upp med insikten att människor massmördar andra människor endast på grund av etnicitet och jag valde att aldrig låta etnicitet vara måttstocken för hur jag bedömer andra människor.

Andra väljer annorlunda. Det finns alltid ett orsakssammanhang som formar oss, en del blir itutade från späd ålder att det är skillnad på folk och folk, de reflekterar inte över det utan formar sin perception utifrån det invanda mönstret.

Jag har en bekant som har blivit misshandlad två gånger. Den ena gången av ett gäng invandrarkillar, den andra gången av ett gäng svenska killar tillhörande samma fotbollsklubb som han själv. Hans reaktion på händelserna var väldigt olika. Den misshandel som utfördes av svenska klubbkamrater förminskade han och den utförd av invandrarna förstorade han, skrev långa arga inlägg på Facebook om jävla invandrare som borde kastas ur landet. Brottet var detsamma, men hans åsikter gjorde det ena värre än det andra.

Ibland hör man argumentet från de som är rasister att de faktiskt själva utsätts för rasism och det i sitt eget land. Det är denna upplevda rasism som gör dem rasistiska hävdar de (fast de kallar förstås aldrig sig själva för rasister). Enligt dem måste man bli rasist om man utsätts för rasism.
Nej, det måste man inte.

Man väljer själv.

Jag har själv blivit utsatt för rasism. Jag har bott i Grekland och blivit diskriminerad och illa bemött bara på grund av mitt blonda hår och mina blå ögon. Utstått sneda blickar från gamla tanter som sett en som ett falt stycke som förstör deras stackars oskyldiga söner. Blivit ignorerad i affärer etc. etc.

Jag har upplevt rasism i Sverige också, som medbjuden på en fest hos människor från Jamaica, jag var den enda vita personen på festen. Hedersgästen var en mycket politiskt engagerad man som lät mig i egenskap av vit klä skott för varenda missgärning vita människor någonsin begått mot färgade. Det var fruktansvärt. Kränkande och hemskt. Jag var inte en person för den här mannen, jag var en färg. Gjorde denna erfarenhet mig till rasist? Nej, jag valde att göra det han inte gjorde. Jag valde att se honom som den idiot och skitstövel hans beteende sa att han var, inte som en representant för alla Jamaicaner.

Man väljer själv.

En som har valt är Emerich Roth, idag 88 år gammal. När han var 19 år kom Nazister till hans stad — nuvarande Vinogradovo i Ukraina. Stadens 3 000 judar fördes till Auschwitz, där Emerich direkt förlorade sin mor och yngsta syster. Fadern och ännu en syster dog under de närmsta åren. 1945 när befrielsen kom fanns han i Theresienstadt, mer död än levande, 1.75 lång och vägandes 34 kilo.
När han låg på sjukhus efter befrielsen så kom några unga partisaner och tog med honom till en lada där de hade tre tillfångatagna SS-soldater. Partisanerna la en pistol i handen på honom och erbjöd honom att ta hämnd, att skjuta Tyskarna.
Men Emerich släppte pistolen och gick därifrån. Han kunde inte döda en annan människa. Trots allt ohyggligt han själv hade upplevt så valde han att inte hata.

Man väljer själv!

 
/ Lovisa Loan Sundman