Motargument publicerar en saga skriven av C.S. Berglöv
Länkar till alla delar:
Det var en gång en pojke som saknade ett samvete. För honom var det ingen brist, ingen svaghet — nej, det var en gåva, en nyckel till en värld där han styrde med lögner som andra styrde med ord. Redan vid sex-sju års ålder insåg han att lögnen inte bara var ett verktyg, utan ett helt rike, ett landskap där han var enväldig härskare. Ju mer han ljög, desto mer fick han, och snart var hans pojkrum ett palats av stulna leksaker och manipulerade gåvor.
Men det fanns en skugga i hans kungarike — en obehaglig känsla som smög sig över honom när han såg en misstänksam blick, hörde ett ifrågasättande tonfall. Det var inte skuld han kände, inte ånger, utan rädslan att bli ertappad. Den rädslan slipade han bort som en sten i ett hav av bedrägerier, och snart var han så skicklig att ingen kunde se igenom honom.
Han ville bli bäst, mästaren över sin egen värld. När de andra barnen vek undan för honom, när de lät honom vinna utan strid, kände han sig som en fallen diktator återuppstånden — ett barn med makt bortom sin ålder. Han njöt av att se fruktan i deras ögon, den osynliga men obevekliga kraft som drev dem att följa hans spel.
Den lilla pojken utan samvete blev en ung man, och med tiden hade han lärt sig konsten att välja sina följeslagare noggrant. Inte för vänskap, inte för lojalitet, utan för att bygga den stege han behövde klättra. Varje person han omgav sig med var som en sten i hans väg mot toppen — noga placerad, användbar, utbytbar.
Han såg på dem och insåg att de var nästan som han själv. Nästan. De var hungriga, de ville uppåt, men de saknade hans absoluta känslolöshet, hans förmåga att utan tvekan offra andra för att ta sig vidare. Han drog dem till sig med vackra ord, lovade dem rikedom, makt, odödligt inflytande. Och de följde honom, för hans lögner var som förhäxade viskningar i en öde korridor.
Snart hade han samlat en skara av viljestarka, makt sugna själar. Tillsammans såg de upp mot det högsta berget — den politiska maktens tron. Där ville de stå, där ville de härska. Men bara han visste sanningen: att makt inte delades, den togs. Och när stunden kom, när stegen var nästan färdigbyggd, då var han redan beredd att slå undan de sista stenarna och låta de andra falla.
Precis när han stod på tröskeln till sin första stora triumf — ungdomsförbundets ledarskap — kom katastrofen som han aldrig hade förutsett. Han förlorade. En man med samvete och integritet knep segern, en figur som var hans motsats i värderingar men som bar samma hungriga blick, samma okuvliga törst efter makt.
Han kände raseriet växa inom sig, men han svalde det. Han hade lärt sig att en fallen kung inte gråter — han omgrupperar. Så han återvände till sin hemort, en plats han en gång sett som för liten, för obetydlig. Om han inte kunde styra ett förbund, skulle han i stället bemästra siffror och system, stadens finanser.
Men han underskattade kraften i sitt eget svindleri. Han var för snabb, för hänsynslös. Pengarna rörde sig som marionetter i hans händer, och han trodde att han spelade ett genialiskt schackspel där ingen kunde se hans drag. Men när röken lade sig — efter att han vridit och vänt på budgetar, förflyttat medel som vore de spelpjäser på ett bräde — stod han kvar i mitten av ruinerna. Stadens ekonomi låg i spillror, och hans namn började viskas med fruktan och avsky i gränderna.
Här borde sagan ha nått sitt slut. Men för honom var det bara en början.
Motargument 