Motargument publicerar karikatyrteckningar av Skarpa Konturer, som du kan följa på instagram och på FB.

Följ Skarpa Konturer på FB och på Instagram
Lite skämt kan man ibland behöva ha. Politiska karikatyrer och teckningar.
Motargument publicerar karikatyrteckningar av Skarpa Konturer, som du kan följa på instagram och på FB.

Följ Skarpa Konturer på FB och på Instagram
Motargument har inlett samarbete med Skarpa Konturer, som du kan följa på instagram och på FB.

Följ Skarpa Konturer på FB och på Instagram
Motargument har inlett samarbete med Skarpa Konturer, som du kan följa på instagram och på FB.

Följ Skarpa Konturer på FB och på Instagram
Satir från instagramkontot @SverigeAkrobaterna.

Vi måste prata om pianot som postkolonialt projekt. Pianot med dess tangenter, i elfenben och ebenholts, hade inte varit möjlig utan en blodig kolonial historia.
Pianot bygger på en tydlig vithetsnorm. Vita tangenterna är i tydlig majoritet och uppfattas som neutrala, normläget. De svarta tangenterna (eller som vi i SverigeAkrobaterna föredrar att benämna dem; de rasifierade tangenterna) befinner sig i undanträngt, segregerat läge, längst bort från pianisten.
Alla toner som inte förses med färgprefix antas på en och samma gång vara universella och vita. Alltså: tonerna är vita om inget annat anges. Prefixen # och b är i sig inte oproblematiska. #-förtecknet antyder fängelsegaller och b-förtecknet en andra-sortering. Många pianon har dessutom tyska (= nazistiska) namn: Bösendorfer, Bechstein, Blüthner, Pfeiffer, Ritmüller, Steinweg, Schimmel.
Antalet tangenter, 88, refererar naturligtvis till den åttonde bokstaven i alfabetet, vilka naturligtvis refererar till Hitlerhälsningen.
SverigeAkrobaterna ser allvarligt på det här och förespråkar totalförbud emot pianon i Sverige.
Satir från instagramkontot @SverigeAkrobaterna.
Satir från instagramkontot : @SverigeAkrobaterna


När länder blir auktoritära är det första som de politiska ledarna gör att ta kontroll över de fria medierna – och politisk satir blir med ens ett farligt ämne. När Putin kom till makten dröjde det inte länge förrän fria medier var kuvade och ett av de största tittarsuccéerna, ett politiskt satirprogram, togs ur etern. Samma tankegods finns hos Sverigedemokraterna, ordföranden i Blekinge SD vill förbjuda politisk satir i Sveriges Radio och Sveriges Television.
Att länder som Ungern och Ryssland håller på att lämna den demokratiska familjen har nog inte undgått någon. I fallet Ryssland har avskedet tagit många år och redan gått väldigt långt, med riggade val och trakasserade oppositionella. För att inte tala om de totalt statskontrollerade TV-kanalerna som tar direktiv från Kreml om hur och vad man bör sända, vilka nyheter som ska lyftas fram i ljuset, och vilka underhållningsprogram som får sändas. När Vladimir Putin kom till makten för ungefär tjugo år sedan började han omedelbart en kampanj mot de privatägda medier som hade växt fram under årtiondet efter Sovjetunionens kollaps.
Ett exempel är NTV – en privatägd kanal med många tittarsuccéer, däribland Kukly (ry. Куклы) som ordagrant betyder ”Dockorna”. Dockornas förebild var den brittiska politiska satirsserien Spitting Image som sändes under 80- och 90-talen. Likt sin förebild, använde Dockorna just dockor som var karikatyrer av kända politiker. Alla fick en slev av kritik för sina tilltag och misstag inom rysk politik. Och när Putin kom till makten 1999 fanns snart även en docka som liknade Putin med i vart och vartannat avsnitt.
Det förekom påtryckningar på NTV att ta bort Putin-dockan från programmet, att stoppa den politiska satiren mot presidenten. Och när Putin med hjälp av statsapparaten krossade och tog över de privatägda mediehusen, däribland NTV, så skedde många förändringar i tablån. Dockorna försvann slutligen 2002 när NTV hade tagits över fullständigt av aktörer som gick statens intressen. Kampanjen mot bl a NTV var känd och stödd av Putin själv (Gustafsson 2008).
Varför är då detta viktigt? Jo, därför att det första som auktoritära och kanske antidemokratiska ledare vill försäkra sig om är att ingen skrattar åt dem. Skratt avväpnar. Skratt gör dem mindre. I en normal demokrati är skrattet ett tillåtet sätt att relatera till makten. I de auktoritäras och diktatorernas värld är skrattet farligt och måste tas bort. Och dessa idéer bubblar nu upp även här hemma hos Sverigedemokraterna.
Även om Jimmie Åkesson säger att han inte tycker ett förbud behövs, är det ett faktum att idén finns på riktigt och lever inom partiet. Det är Blekinge läns ordförande för Sverigedemokraterna, Camilla Karlman, som inte tycker det ska vara tillåtet att skämta om politik i Sveriges Radio och SVT, rapporterar SVT:
”– I politiken diskuteras så pass allvarliga ämnen att det rimmar dåligt med satir inom public service-bolagen, säger Camilla Karlman.
Sverigedemokraternas Blekingedistrikt anser att SVT och SR främst ska vara informationskanaler för nyheter och dokumentärer.
– Tar man P3 som exempel så har det slagit fel när de har gjort satir om Sverigedemokraterna, säger Camilla Karlman.
Camilla Karlman är beredd att stödja förslaget till partikongressen från femton SD-distrikt som vill att SD ska arbeta för att sälja ut SVT 2 och P3.
– Det är vår uppfattning att privata radio- och tv-kanaler kan syssla med lätt underhållning som Bonde söker fru och liknande där det inte finns inslag av folkbildning, säger hon.”
Om Camilla Karlman får sin vilja igenom kommer Sveriges medielandskap närma sig Rysslands med ett rejält kliv. Public service blir snävare och mer av informationskanal för makten och, så klart, utan störande lustigkurrar som gör sig roliga över politikernas tilltag.
Skriftliga källor:
Gustafsson, Pär (2008) Commercial Conflict: The case of Russia’s Contemporary Economy, DPhil thesis, Oxford University.
Artikel av Polimasaren
Det började med att jag såg en före detta SD-politiker dela en gammal satirartikel från 2014. Den var från Storkens nyheter och handlade om att Gustav Fridolin ville byta ut den svenska flaggan. Den har cirkulerat runt tidigare och gett upphov till mycket skratt.
Nyheter24 uppmärksammade artikeln förra gången och gav förslag på reaktionerna och det var många som var rasande över Miljöpartiets språkrör. Jag vill ta reda på om det var samma reaktioner den här gången eller om de hade lärt sig sin läxa när det gäller källkritik. Storkens nyheter har ju uppmärksammats som en satirsajt ett antal gånger under året som gått. Jag gick igenom de som delade artikeln igen och hittade flera stycken som var helt säkra på att det som stod i artikeln var sant. Så sant så att de till och med önskade livet ur Fridolin. I en kommentar fick inte bara Fridolin skulden, utan även muslimerna.
Det är nu jag ska skriva en slutkläm på inlägget, men jag vet inte. Jag finner inga ord för detta och om sanningen ska fram så börjar den totala avsaknaden av källkritik göra mig väldigt rädd.
Gästinlägg av Kim The Cynic
På senare tid har det dykt upp något märkligt i mitt synfält. Ett företag som heter Bildombudsmannen (Staffan Teste) har börjat stämma folk som använder andras bilder utan tillstånd. Att bryta mot upphovsrätten är ju inte bra, men det som gör det här lite udda är att företaget skickar räkningar direkt, utan att först be de som (eventuellt) brutit mot upphovsrätten chansen att först ta bort bilden.
Det sistnämnda förfarandet är vad t ex Journalistförbundet rekommenderar.
Företaget dök upp i mitt blickfång efter att jag sett att det ”råkat” börja drabba antirasistiska organisationer och personer. T ex interasistmen.se, Nikke Lindqvist och Torbjörn Jerlerup. Tidigare har det också drabbat Genusfotografen.
När det hade drabbat InteRasistMen googlade jag lite och noterade att många har råkat ut för Bildombudsmannen. Tillvägagångssättet är alltid detsamma. Plötsligt dyker det upp ett brev med en uppmaning om att betala ett belopp som kan variera. Jag har sett allt mellan 8.900 kr (vanligaste beloppet) och 24.625 kr.
De begärda summorna verkar alltså vara mycket väl tilltagna. ”Bildombudsmannen” Staffan Teste har själv inga betänkligheter utan tycker att man ska betala om man felat. Punkt.
Företaget är med allt att döma uschligt.
Nå, tillbaka till antirasisterna.
Jerlerup och Nikke är det än värre med. Där är det nämligen så att det politiska riksdagspartiet, Sverigedemokraterna, stämt respektive privatperson för att ha använt deras partisymbol och logotype, blåsippan.
Först och främst är det så att sverigedemokraterna själva på deras egen webb har gjort loggan tillgänglig för nedladdning. I högupplöst format för den som så önskar. Så här ser det ut på deras webb:
Ingen av de kontaktade har någonsin uppmanats av Sverigedemokraterna att ta bort bilderna. De har bara helt sonika fått varsin betalningsuppmaning.
Jag vet ärligt talat inte hur landet ligger juridiskt. En massa googlande säger att satir ger visst utrymme, men i grunden är upphovsrättsskyddet starkt. I vilket fall som helst är anspråksbeloppen sannolikt alldeles för höga. Men…
Det är framförallt uselt eftersom det här är så tydligt att det handlar om ett riksdagsparti som ogillar att de kritiseras. Demokratiska partier borde ha hög tolerans för politisk satir, så som det anstår en demokrati. Speciellt provocerande är det när det här kommer från Sverigedemokraterna, som alltid klagat högst av alla på nedtystning och censur. Senast nu vid kyrkovalet.
SD uppmanar alltså till att ladda ner och använda deras logga. Sen, om de av någon anledning inte gillar hur loggan har använts, verkar de ta sig rätten att skicka en faktura. Wtf? Jag gjorde en snabbgoogling och hittade den här krönikan av Anna Dahlberg i Expressen.
Såg ni blåsippan i bilden till vänster? Har Sverigedemokraterna kanske skickat en faktura till Expressen för att de använt blåsippan i ett för partiet ofördelaktigt bildmontage? Naturligtvis inte. De skulle aldrig ta den striden med en mäktig tidning.
Privata bloggare däremot går kanske att skrämma.
Gästinlägg av Kim The Cynic