Gästkrönika av C.S Berglöv
I september nästa år står vi inför ett ödesval. Vi måste inse allvaret i den utveckling som skett under de senaste tre åren. Vem hade kunnat föreställa sig, för bara tre år sedan, att man på fullt allvar skulle börja tala om att sätta barn i fängelse? Det är så absurt och verklighetsfrämmande att man nästan tror att de har förlorat förståndet. Det har SD-regeringen förresten gjort och med besked.
I mars 2026 träder den nya säkerhetsförvaringslagen i kraft. När den sjösätts har man rubbat rättsstatens grundvalar. En av de mest fundamentala rättsprinciperna är ne bis in idem – förbudet mot dubbelbestraffning. Ingen får straffas två gånger för samma brott. Säkerhetsförvaring innebär att en person kan hållas frihetsberövad även efter att straffet är avtjänat. Det betyder att de som ska fatta beslut tvingas gissa sig fram för att förlänga ett redan avtjänat straff.
Det vi ser är inte bara en politisk kursändring – det är en förskjutning av själva fundamentet för vår demokrati. Normaliseringen av hat, skuldbeläggning och fulretorik har smugit sig in i vardagen som ett gift. Det som igår var otänkbart är idag tillåtet, och det som borde väcka avsky möts med axelryckningar.
Att SD har ett väljarstöd på över 20 % är horribelt; jag vägrar att tro att dessa presumtiva väljare verkligen delar SD:s politik och åsikter. Även Moderaterna borde ha ett halverat väljarstöd, av den enkla anledningen att möjligen 6–7 % faktiskt tjänar på den nyliberala politiken. Men med SD på över 20 % har vi alla ett pedagogiskt och politiskt ansvar: att minst halvera deras stöd fram till valdagen nästa år.
Egentligen är det öppet mål för oss som vill ha en ny regering. SD har motsatt sig att ta bort karensdagen, de har försämrat A‑kassan, och de har använt regeringen som bulvan för att driva igenom lagar som underminerar rättsstaten – lagar jag redan har berört tidigare. De har visat en total likgiltighet inför det faktum att 10 % av befolkningen är arbetslösa. De är inte längre mot välfärdsföretag som dränerar våra gemensamma tillgångar – de är numera lobbyisternas vänner. När man börjar komma in på klimatfrågan – SD är på den punkten den renaste formen av populism. Oavsett om havsnivån skulle höjas med fem meter, skulle vi se Åkesson stå vid en bensinpump och lova fem kronor litern.
SD:s mål är att villkora all välfärd. I praktiken betyder det att endast de som når upp till en viss nivå ska ha rätt till välfärd. De som är sjuka, skadade eller funktionsnedsatta kan känna sig blåsta om de satt sitt hopp till SD. De kommer aldrig att lyfta ett finger för dem. De har visat mandatperiod efter mandatperiod och de senaste åren med all tydlighet – de står på de besuttnas sida.
Till sist: deras ylande om “kriminella invandrare” handlade aldrig om kriminalitet – det handlade om att kasta ut alla. Nu ser vi deras politik i praktiken: även skötsamma och arbetande invandrare slängs ut.
Och till syvende och sist: vi måste ta ett allvarligt samtal med våra medmänniskor innan de har röstat bort all anständighet – och inte minst demokratin.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 