Etikettarkiv: rasism

Är det jag som borde vara misstänkt?

Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, är idag en av Sveriges mest framgångsrika artister. Låttexterna har, alltsedan begynnelsen år 2000, genomsyrats av både ett starkt, genuint samhällsengagemang och av ett tydligt politiskt budskap. Jason Diakité har genom åren visat att han är en viktig röst i samhällsdebatten och är också engagerad i den antirasistiska kampen.

I slutet av förra året erhöll Jason 5i12-priset för att ”han visat hur man både i ord och toner kan förena ett stort artisteri med ett personligt engagemang i viktiga samhällsfrågor. Han har även genom konkret handling gjort många värdefulla humanitära insatser över världen”. I samband med prisutdelningen framförde han ett uppmärksammat tal om antirasism och svenskhet, något som, förutom att det var ett känslosamt ögonblick för både Jason och för oss som lyssnade, rörde om en hel del i debatten. Som en följd av talet samlade sig mer och mindre kända kollegor för att ge artisten sitt stöd i manifestationen #jagärjason. Senaste albumet innehåller låten Misstänkt, som är ytterligare ett inlägg i samhällsdebatten. Detta är Jasons ord. Detta är Jasons upplevelse. Därför låter jag texten stå för sig själv.

 

Misstänkt (med Seinabo Sey & Beldina)


Om du vill titta snett, ställ dig på diagonalen
You know?Timbuktu_2011
Det är över. Det är så över

det här är tjugohundratalet o mycket har hänt men
i Norge e jag svensk hemma e jag utländsk ye
ja ni som vet vet
man vill ju rulla genom livet o endast bedömas på sin fethet
så många gånger jag blitt stoppad av polisen
fått misstänkta blickar när jag går in i butiker
o frågan jag möts av om och om igen igen
hej var kommer du från egentligen
mammas släkt e slaver farsans dom va slavar
men nu står jag här jag tror att jag stannar kvar va
född o uppvuxen i det mellanförskapet
kanske mina barns rötter kommer brygga det gapet
inte sagt med bitterhet jag snackar verklighet
för den jag är definieras inte av ärftlighet
jag menar verkligen jag vet min hudfärg är vacker
precis som våran framtid kanske

ser dej titta snett som om jag vore speciell
blicken följer varje steg som jag tar här
vet du ser mej som samhällets fiende
e det jag som borde va misstänkt misstänkt misstänkt

Det här att man e misstänkt till motsatsen bevisas
man känner sej instängd i en fyrkant
klurigt att förklara men man känner när det händer
i 55 länder på 6 kontinenter
o jag har fällt tårar slagsmål några
när komma in på klubben inte kom på frågan
inga högervindar ska få släcka min låga
o skällsord biter inte nu när jag tål allt
apljud från vakterna på Kramers hörna
när norrmalmspiketen gav mej slag o törnar
jag är bara en men jag skriver för tusen
om det e byggt i strukturen så river vi husen
jag släpper sorgen fri jag släpper ilskan också
våran värld e kry kan någon ringa doktorn
för jag ska upp till toppen o det e jävligt brant
men jag har vatt på botten så jag e jävligt stark

ser dej titta snett som om jag vore speciell
blicken följer varje steg som jag tar här
vet du ser mej som samhällets fiende
e det jag som borde va misstänkt misstänkt misstänkt

Jag är inte ens arg längre
Jag känner mig fan upprymd
Jag vet var vi står
Jag vet vad som är vad
Och jag vet vad den blicken betyder
Och den biter inte på mig
Längre
Oh nej!

– Det är det jag snackar om i denna låten också, jag skämdes ett bra tag
För att mina föräldrar snackade inte ren svenska
Och jag såg annorlunda ut än alla andra kidsen
– Jag har känt att jag ibland måste vara bättre än de andra
Med tanke på mitt efternamn och var jag kommer ifrån
Som man har känt ibland man måste ge mycket mer än de andra
Jag menar, jag hade inte varit där ja är idag om inte jag hade jobbat hårt varje dag och kämpat

Jag har tidigare berört det kollektiva ansvar vi har i den antirasistiska kampen. Den krönikan heter Tillsammans kan vi.

När både rasister och antirasister beter sig som barnungar

identitetDet är ju inget nytt att i princip varenda person som befinner sig på den sida om den linje som skiljer rasister och antirasister åt, ofta beter sig som dryga barnungar. Stampar i golvet, skriker och vrålar och vevar med armarna. Ja, med järnrör också, för den delen. Bortsett från uttrycket ansvarslös invandringspolitik så är ordet nationalitet väl använt hos de så kallat sverigevänliga. Det är viktigt för dem att känna en sammanhållning inom det svenska.

Där kommer antirasisten in och undrar – vaddå det svenska?

Vår rädsla att stå för nära varandra i köer, att vi super på midsommar och hoppar runt som små grodor, att vi firar jul den 24 december i stället för den 25? Att vi som folk är reserverade?

Jag tror att det kan vara svårt att själv sätta ord på det som ska vara ens nationalitet. Det man i stället kan göra om man vill hitta något att vara stolt över, är att lyssna på det bästa någon annan – i det här fallet andra länder, har att säga om det egna landet och den egna nationaliteten, och därefter förstärka det. Eller, om man ogillar det man hör, förändra det på något sätt. Det är inte nödvändigtvis svårare än att utveckla och förändra sin egen personliga identitet.

Det som ibland känns lite smålöjligt från antirasismens sida, är dess totala ovilja att se nationaliteten som viktig. Jag ställer mig neutral till en eventuell stolthet över den så kallade svenskheten, men jag tycker att det är rätt intressant att iaktta hur rasismen ser den som så otroligt viktig medan antirasismen tycks skygga vid tanken på att det finns en nationalitet och att den i så fall är värd att vara stolt över. I mina ögon är det en lite löjlig inställning och ibland får jag uppfattningen att man intar den bara för att vara tvärtemot och för att försvåra samtal med rasismens företrädare.

Tittar vi på andra länder så är de oftast oerhört stolta över sina länder. Men vi kanske är dåliga på det, överlag, häruppe i Norden.

Jag vet inte. För mig personligen är den svenska identiteten inte så viktig att hålla fast vid. Däremot tycker jag att det är oerhört viktigt att minnas vår historia, att levandegöra den så att nya generationer kan få nån slags förståelse för hur det sett ut i Sverige tidigare, och för att jag generellt är väldigt impad av historia, hantverk och hela baletten.

Men det är en helt annan historia 🙂

_____________________________________________________

Läs mer av Malinka Persson på Eye C :  Grizzly

Intervju med Lena Sundström

Intervju med Lena Sundström, journalist och författare.

Du har under lång tid, redan då du var kolumnist i Metro skrivit och granskat frågor kring rasism och främlingsfientlighet. Varför har du valt just det ämnet som journalist?

Det korta svaret är att det har jag egentligen inte gjort. Som journalist har jag gjort reportage om alltifrån Jas Gripen, svensk vapenindustri, styckares arbetsvillkor på Scan, prostitution i Tyskland och soldater i Afghanistan. Som nyhetskrönikör har jag skrivit om sådant som berör oss i vår vardag, inkilningsriter, sophämtning, könsroller, röststyrda telesvar och åldersfixering. Och som författare är det egentligen bara en av mina fyra böcker, Världens lyckligaste folk, som handlar om främlingsfientlighet och rasism. Min första handlade om socialdemokratins färd mot mitten. Den andra är en samling vardagsbetraktelser från vår samtid. Och min sista bok Spår handlar ytterst om rättsosäkerhet.


Lena Sundström / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0)

Som journalist är jag intresserad av alla stora frågor som rör vår samtid. Det här säger jag inte för att förringa betydelsen av antirasism, tvärtom. Antirasismen är för mig ett självklart ställningstagande, så självklart att det alltid finns med. En självklar värdegrund. Sedan har utvecklingen i Europa under de senaste åren, och Sverigedemokraternas inträde i riksdagen gjort att ämnen som berör nazism, rasism, fascism och främlingsfientlighet har blivit större förstås.

Vill du berätta lite om din bakgrund och ditt liv i Sverige?

Jag är uppväxt i Skåne, och det är där jag har mina rötter även om jag har bott i Stockholm i flera år. Det har mycket med min mormor att göra. Somrarna i Kävlinge med småsparvar på gården och skånskan som ibland mer påminde om danskan som ekade mellan husen. Det är nog ingen slump att Kvarteret Korpen är min favoritfilm. Jag är adopterad från Korea och kom till Sverige när jag var sex månader. Under de första åren bodde vi i Hovsjö utanför Södertälje, så fram tills det att jag var fem år pratade jag faktiskt stockholmska. Sedan bodde vi ett tag i ett höghusområde i Kristianstad, innan vi flyttade in i ett sådant där klassiskt en-och-en-halv-plans-villaområde som finns utanför många mellanstora svenska städer.

I din bok ”Världens lyckligaste folk” bevakar du Danske Folkeparti. Finns det saker som du lärt dig när du skrev den boken som vi kan ha användning av i Sverige?

I boken försöker jag ta reda på hur det påverkar ett samhälle när ett främlingsfientligt och rasistiskt parti tar sig in i ett parlament. Hur påverkar det media, andra partier, retoriken och politiken? Bilden av Danmark var väldigt förenklad då – det var när Pia Kjærsgaard hade sagt något ovanligt tillspetsat som svensk media rapporterade. Eller i samband med Muhammedkarikatyrerna. Inställningen i Sverige var då att det aldrig skulle kunna hända i Sverige, att det var lite ”typiskt danskt” det hela. Jag ville försöka förstå vad det var som hade hänt mellan nyhetssändningarna, det som vi missade. Hur ett parti som Dansk Folkeparti hade kunnat få sådan makt i Danmark. Så jag flyttade dit och sökte efter svaren. Anledningen till att jag gjorde detta var ju att jag var övertygad om att den danska utvecklingen inte alls var typiskt dansk, utan att den kan ske i alla länder. Också i Sverige. Hur glidningarna sker när ett främlingsfientligt parti plötsligt får representanter i en parlamentarisk församling, med normalisering, förändrad syn på censur, demokrati, yttrandefrihet. Det kändes också viktigt att ta fram en massa konkret fakta, statistik och forskning, för det blir lätt känsloargument och efterkonstruktioner i debatten om rasism.

Din dokumentär ”Dom kallas rasister” uppmärksammades mycket då den visades 2010. Vad var anledningen till att du gjorde dokumentären?

Det blev en naturlig uppföljning till Världens lyckligaste folk, en fortsättning på resan, när jag kom hem till Sverige igen.
Efter Danmarksboken fick jag ganska mycket hat och hot. Och jag tog kontakt med några av de människor som tog kontakt med mig för att höra om de var intresserade av ett samtal. Jag ville höra deras tankar, resonemang och frågor. Göra en dokumentär om väljarna istället för att göra något om partiet som nu var på väg in i riksdagen. Samtidigt var jag helt öppen med om var jag själv stod, och vad jag tyckte om Sverigedemokraterna som parti.

Vad är ditt bästa motargument mot rasism?

Rasism gör alla människor till förlorare. Både de som utsätts för det, och de som utsätter andra för det. Rädsla och rasism och hat gör alltid samhället farligare för alla. Och Martin Luther Kings ord gäller än idag. Alla barn skall ha rätt att leva i ett land där de inte blir dömda utifrån sin hudfärg utan utifrån sina karaktärsdrag. Detta är grundläggande.

I debatten tror jag att det är viktigt med tre saker.

  1. Vår historia. Att hela tiden påminna oss om vad rasism och nazism har inneburit genom historien.
  2. Att det är bra med fakta, statistik och den forskning som finns kring de här frågorna, att man är påläst. Så att det inte blir för mycket känsloargument.
  3. Och att inte heller fastna i att ”du tycker fel”. Utifrån ”det här tycker jag, och det här står jag för”. Att man står upp för sina egna antirasistiska värderingar, alldeles oavsett vem som sitter i riksdagen för tillfället och alldeles oavsett om det just nu är politiskt korrekt eller inte i det gällande klimatet. Att man är tydlig i detta. Inte bara för andra utan också inför sig själv.

Vi tackar Lena Sundström för hennes deltagande.

Fotboll och rasism hör inte ihop

Ingen har väl nu kunnat missa den tyska fotbollsklubben Borussia Dortmunds video där man tar tydlig ställning mot nazismen? I filmen visas flera nazister på en fotbollsplan, men det hela går inte särskilt bra för dem. En efter en försvinner de från matchen på ett eller annat sätt, och slutligen visas en text som säger: ”Fotboll och nazister passar inte tillsammans”.

 
 
”Men hjälp av filmen hoppas vi skapa en dominoeffekt. Fans, sponsorer, åskådare och resten av ligan uppmanas att ta upp kampen mot nynazism tillsammans. Det är det enda sättet vi kan bli av med sådana attityder från våra arenor”.

Borussia Dortmund beskriver sig själva som ”en blandning av nationaliteter och kulturer både på och utanför planen”, vilket givetvis inte går hand i hand med nazism.

Gästinlägg från Slutpixlat.

Rasistisk antirasism?

”Vita ska hålla käft om rasism, de vet inget om ämnet. Vita är inte vita då de utsätts för rasism utan icke-vita. Och icke-vita är vita när de är rasister. Eller så kan vita aldrig utsättas för rasism över huvud taget. Eller så är bara vita som utsätts för rasism icke-vita, människor med mörkare hy kan inte vara rasister. Eller så är bara vissa vita som utsätts för rasism icke-vita och UTSATTA för rasism, finnar kan aldrig ha varit utsatta för rasism. Judar är bara utsatta för rasism om en vit hatar dem, inte om en med mörkare hy hatar dem. Eller så är judar inte utsatta för rasism om palestinier hatar dem. Eller så…” 

Vithetsdebatten spårar ur totalt just nu. Jag vet ärligt talat inte om jag ska asgarva eller gråta. Jag lutar åt gråta, på grund av generaliseringar om att ”vita inte kan utsättas för rasism”.

De sista månaderna har jag gjort ett experiment. Jag har frågat vithetsdebattörer om de anser att det är rasism om mörkhyade palestinier skulle hata vita judar. Jag har då fått svaret att den vita juden har två (!) maktprivilegier. Dels är denne vit och dels är denne jude. Och palestiniern är i underläge maktmässigt på grund av Israels politik.

Så nej, en mörkhyad palestinier kan inte vara rasistisk mot en jude, sägs det. En del av de som jag pratat med om detta förstår tankefelet och inser snabbt att det de sagt är helgalet. Att beskylla alla judar för något på grund av Israels politik är rasism. Men påfallande många har inte tagit tillbaka påståendet utan står fast vid att en jude inte kan utsättas för rasism av en palestinier. Det är grov rasism att hata alla judar på grund av Israels politik. Punkt slut.

Och det som är sorgligast är att kända antirasistiska debattörer sett dessa ”vithetsdebattörer” ursäkta antisemiter på twitter och de har inte sagt ett pip. De har tigit tyst. Varför? ALLA som generaliserar om att ”vita” inte kan utsättas för rasism har, när de konfronterats med exemplet om judehat, antingen stöttat det eller urskuldat de som uttalar sig så. ALLA, utan undantag. Varför? Är det något i tänkandet hos de som generaliserar om vita som gör att de lättare generaliserar om judar? Kan det vara generaliserandet om grupper av folk som är det problematiska? Ett exempel har jag berört i min blogg (läs artikeln här). Här följer fyra andra exempel.

Fyra exempel

1) 1

2) 2

3)

3

4)

4

Sammanfattning

Detta urskuldande av hat mot judar kan bara klassas som grov antisemitism. Problemet med att blanda in generaliserande maktanalyser i frågan om vad som är hat och rasism eller inte ser man om man studerar nazismen. Tvärt emot alla myter ansåg inte nazisterna att judarna var i ”underläge” eller ”svaga” maktmässigt. De ansåg att judar var i överläge; att de var starka och ett hot mot tysken. Detta rättfärdigade mycket av deras generaliseringar mot judar. Man kan också studera Sverigedemokraterna. De hatar inte muslimer för att de anser muslimer är i ”underläge”. Tvärtom anser de att muslimer är i överläge och ett hot mot ”det svenska”. Att blanda in maktfrågor i frågan om rasism är livsfarligt. Dels för att rasister genom alla tider har gjort samma sak, och dels för att man generaliserar, och då missar man nyanserna.

Om man generaliserar om alla vita missar man nyanserna. Som min finske vänsterpartistiske vän brukar säga då han får höra att han inte kan utsättas för rasism, eftersom han är vit:

”Han kan komma tillbaka när han fått en kniv mot strupen av arbetskamraterna som ber honom dra hem till ”hemlandet”…

Man kan också välja att vara mot ALL rasism, oavsett mot vem. För det är lika rasifierande och rasistiskt att generalisera om vita och judar som mot muslimer och romer.

Religionskritik eller rasism?

Gästinlägg från Politifon

I Sverigedemokraternas valfilm från 2010 hörs en röst säga: ”All politik handlar om prioriteringar. Nu har du ett val. ”, samtidigt som man ser burkaklädda kvinnor tränga sig före en gammal kvinna med rullator. Inför valet 2014 är Sverigedemokraternas tal om muslimer och det som partiet kallar för smygislamisering betydligt mer nedtonad.

I deras principprogram kan man läsa att ” Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket starkt begränsad.”

Med det sagt uppstår förstås frågan om vad som får sägas om islam och muslimer inom Sverigedemokraterna?  Bertil Malmberg är Sverigedemokrat i Trosa kommun och reser runt bland landets Sverigedemokrater och föreläser om islam. Malmberg har respekt med sig inom partiet och finns med på en intern lista över resurser som kan användas i partiets lokala föreningar som föreslagen föreläsare.

För P1:s program Människor och tro uppger Malmberg att syftet med föreläsningarna är att sprida kunskap om islam och” bemöta den delvis förljugna bild som ges i svenska medier om islam. Och av så kallade islamologer och religionsvetare.” Malmberg menar att islam är en totalitär ideologi och anser att islam är lika illa som nazism och fascism. Islam var något som Malmberg började studera efter terrordådet den 11 september 2001. Studierna bygger på litteratur som är kopplad till Counterjihadrörelsen.

Islamisering och veganisering

Under en föreläsning i Jönköping säger Malmberg att ”de vill ju att vi ska vika ner oss på alla de här punkterna. Halalkött i skolan, särskilda badtider, skaka hand eller inte skaka hand och allt detta. Annat passar inte dem, det är inte bekvämt för demför då kan de inte infiltrera med islam.”

Att religionsfriheten i vår liberala demokrati skulle ha en effekt på våra interaktioner med andra grupper i samhället är uppenbarligen inte en politisk analys som är relevant här. Hans utvärdering är ungefär lika rimlig som att skolans valbara vegankost skulle ha inarbetats i det svenska skolschemat av radikala djupekologiska grupper med avsikt att smygveganisera ungdomen.

Sharialag i svensk domstol

På en annan föreläsning, i Stockholm, säger Malmberg att sharialagar redan praktiseras i Sverige. Och på frågan om sharialagar även kommer gälla de som inte är muslimer så svarar Malmberg att ”Om vi inte sätter ner foten väldigt snabbt så kommer de göra det när de blir tillräckligt många.” Och syftar här på när muslimerna blir tillräckligt många i Sverige.

Politifonen har tidigare behandlat myten om shariadomstolar. Svensk lag vidhåller under vissa omständigheter att utländsk lag är rådande; det är ett rättsområde som går under namnet internationell privaträtt. Den har som syfte att bland annat effektivisera affärsliv över nationella gränser. Lagen är inte specifikt utformad för att vara tillämplig för sharia som rättsområde, men den kan betrakta civilrättsliga överenskommelser mellan två parter som vägledande inom ramen för utländsk lag (även för sharialag). Shariahysterin är därför ogrundad.

Muslimer ljuger bra

Malmberg gör många påståenden om muslimer i sina föreläsningar. Bland annat att muslimer har rätt att ljuga. ”Lögner har de använt sen Mohammeds tid. Så det är inget nytt. Det grundas i takia. Så man förstår inte här uppe att islam inte bara är en religion, islam är egentligen mera ideologi, totalitär ideologi.” Malmberg anser alltså att det är inrotat i den islamiska kulturen att ljuga.

Politifon har tidigare behandlat mytbildningen om muslimer som lögnare. Det kan ni läsa om härhär och här.

Det behövs inga religiösa paragrafer för att bedra. Förmodligen skulle de religiösa teknikaliteterna bara komplicera saken ytterligare. När Malmberg känner för att ljuga gör han det förmodligen bäst utan några religiösa influenser.

Eurabia är verklighet

Vidare säger Malmberg ”Jag är övertygad om att en del av den här invasionen av emigranter hit, speciellt från den muslimska världen, är en del av smygande jihad. Hur många tror att riktiga flyktingar kan hosta upp 100 000 kr? Jag kan inte göra det, trots att jag inte är flykting.” Vidare menar han att ”Jag är övertygad om att det ligger oljepengar bakom det här, som en del av jihad.” Malmberg konspirerar alltså att flyktingar stöds av islamistiska rörelser, att det handlar om en strategi för att få inflytande i västvärlden.

Det är här som Malmbergs politiska analyser blir “avancerade”. När muslimer flyr från förtryck och krig skall det tydligen ses som en ondskefull plan orkestrerad av typ den muslimska motsvarigheten till den populariserade konspirationsidén om Bilderberggruppen eller ZOG: muslimer med ekonomiskt och politiskt inflytande som använder sina gräsrötter lite som marionetter i kampen för det ideologiska övertagandet av Europa.

Hans antagande bottnar också i föreställningar som är närbesläktade med idén om att öppna gränser skulle medföra en tsunamivåg av fattiga människor. Enligt honom är emigration först möjlig när det finns ett visst mått av kapital med i bilden. Det kapitalet menar han är oljefinansierat av jihadister. I verkligheten är det förmodligen mycket enklare än så. Det är helt enkelt inte de fattigaste befolkningssegmenten som flyr. En ny studie visar på att fattiga länder med högre inkomstnivåer har högre utvandringsfrekvens än länder med lägre. Det är således inte från samhällets lägsta stratum som man finner den största migrationsaktiviteten.

Björn Söder håller med

Med anledning av Malmberg som rekommenderad föreläsare har P1:s program Människor och tro frågat Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder vad han anser om Malmbergs uttalanden om islam. Söder säger bland annat att ”Det är uppenbart att och bevisat att islamska företrädare från arabvärlden ser den muslimska invandringen till Europa som ett verktyg att islamifiera västvärlden”.

Visst. Det kan de få tro. Men att de delar sin migrationspolitiska analys med samma ideologiska utgångspunkt som ett antal radikala religionsinternationalister i fanatiska miljöer har förmodligen mer värde för den politiska utvärderingen än någonting annat.

Söder får frågan om man kan förena Sverigedemokraternas nolltolerans mot rasism och Malmbergs föreläsningar om muslimer och svarar att ”Utifrån det jag hört så ser jag inte att det skulle strida mot vår nolltolerans. Däremot så tycker jag att det är viktigt att man följer kommunikationsplanen som vi har antagit och att man också är noga med att man uttrycker sig nyanserat. Men det vi ser från vårt partis sida, som vi vill peka på, det är den pågående islamifieringen av det svenska samhället som vi ser som en fara. Där vi allt mer anpassar oss enligt islamiskt påbud. Och vi menar också på att islam i sin nuvarande form är oförenligt med demokrati.”

Söder säger till Sverige Radio att det inte handlar om en smygislamisering utan om en islamisering. Att den inte är osynlig utan att den är ganska synlig överallt i Sverige. Något som partiledaren Jimmie Åkesson håller med om då han anser att islam är vårt största utländska hot sedan andra världskriget.

Frågan är när kritik av en religion någonsin kan betraktas som rasism enligt Sverigedemokraterna. Trots nolltolerans verkar de ha betydligt högre i tak än någon annan. Är det etiskt försvarbart att tala om muslimer på det här sättet?  Låt oss titta i Sverigedemokraternas egna etiska riktlinjer.

Där framgår detta:

Helt central för oss är också FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund. 

De etiska riktlinjerna poängterar att det för företrädare för Sverigedemokraterna, som medlem, kandidat, förtroendevald eller anställd, medföljer ett ansvar mot partiet och mot väljarna. Därför skall alla medlemmar, kandidater, förtroendevalda och anställda i tillämpliga delar följa partiets etiska riktlinjer. Riktlinjerna skall ses som en vägledning vid etiska och moraliska avgöranden. Man menar inom partiet att Alla bör ha ingångsvärdena att vara ärliga och uppriktiga samt att tala sanning.”

Hur moraliskt försvarbart det är att beskriva muslimsk migration som en del av ett ideologiskt krig mot väst, det får ni som läsare bedöma. I vår mening är det inte det.

 Författare: Jeni Al och Bruce Stålnacke

EU-valet: vad innebär egentligen din röst?

På söndag är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har röstat är detta en krönika för dig. I EU-valet  väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Jag har tidigare berört detta i en krönika här på Motargument. De politiker vi röstar fram ska i sin tur välja vilken partigrupp de tänker samarbeta med under kommande mandatperiod. Det finns en del frågetecken och märkligheter i dessa samarbeten. Här och nu ämnar jag påvisa dessa frågetecken och märkligheter.

Några av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna. Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, GUE/NGL, Gauche Unitaire Européenne/Nordic Green Left, en grupp som, till två tredjedelar, består av kommunistiska partier, varav flera har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol. Där ingår exempelvis grekiska KKE, Greklands Kommunistiska Parti, PCE, Partido Comunista de España, och PCP, Partido Comunista Português. Denna grupp har även Feministiskt initiativs förstanamn Soraya Post flaggat för att vara en del av.

Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen EPP, European People’s Party. I denna partigrupp ingår det främlingsfientliga och ultranationalistiska partiet Fidesz, ett parti som moderaternas Gunnar Hökmark, i samband med partiets framgångar i ungerska valet 2010, vurmat för. Mer om samarbetet i denna partigrupp kan du läsa här. Rachida-Dati-European-ParliamentSverigedemokraterna har valt att ännu inte berätta för väljarna vilken partigrupp man kommer att välja att ingå samarbete med. De menar att detta kan komma att avslöjas i juni, då partigrupperna i EU-parlamentet formas, men det finns farhågor om att det kan dröja ända till efter riksdagsvalet. SD verkar vilja hålla på sina kommande samarbetspartners eftersom det kan ha en inrikespolitisk påverkan. Detta kan tolkas som att SD är oroliga att det kommande partigruppssamarbetet, med mer eller mindre uttalat högerextrema partier, kan komma att påverka partiets framgångar i det kommande riksdagsvalet i höst. Många av SD:s väljare är inte villiga att lägga sin röst på ett parti som samarbetar med ultranationalistiska, fascistiska och rasistiska partier i EU-parlamentet.

Den troliga, och naturliga, partigruppen för SD är EFD, Europe of Freedom and Democracy, som bland annat innehåller partier som högerpopulistiska UKIP, United Kingdom Independence Party, federalistiska Lega Nord, ultranationalistiska SNS, Slovakiska Nationalistpartiet, nationalkonservativa Sannfinländarna och främlingsfientliga Dansk Folkeparti. Ytterligare partier som kan tänkas ingå i EFD är nazistiska Gyllene Gryning, antisemitiska och antiromska Jobbik, nationalistiska Vlaams Belang och invandringskritiska Front National. Front National funderar på att starta en ny partigrupp kallad EAF, European Alliance for Freedom. I den gruppen kan högerextrema PVV, Partij Voor de Vrijheid och nationalkonservativa FPÖ, Freiheitliche Partei Österreichs, komma att ingå. Om denna partigrupp blir verklighet är det ytterligare ett alternativ för SD. Man håller dörrarna öppna för att inte ingå i en partigrupp, något som kan uppfattas som ett spel för gallerierna, då man inte vill äventyra höstens valresultat.

Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet. Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, om de vinner någon plats, kommer att vara del av en partigrupp med mängder av kommunistiska partier. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer att samarbeta med ett främlingsfientligt och ultranationalistiskt parti. Sverigedemokraterna väntar, och mörkar, in i det längsta med att berätta vem de avser att samarbeta med i EU-parlamentet. Troligtvis kommer de att välja en partigrupp med fascister, rasister och andra högerextrema partier. En röst på något av de partier jag nämnt är också en röst på deras partigruppvänner.

Vad vill du bidra med till människor i Europa? Känns det rätt att rösta på partier som samarbetar med kommunister, ultranationalister, fascister eller nazister? På söndag röstar vi för ett öppensinnat och mänskligt Europa, ett Europa där alla får vara med. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet.

Den kulturella rasismens historia

Gästinlägg från Politifon.

Det är inte sällan som presentationen av kulturell rasism som fenomen avfärdas i debatten kring definitionen av rasism. ”Ras”, menar man, bygger på indelningar av ras, som ett verktyg för att undersöka och förstå mänskliga skillnader. Det bygger på att organisera sig kring politiska och sociala system. Man skulle kunna ledas att tro att den klassiska definitionen av rasism är begränsad till den väldigt förenklade beskrivningen av ras och arv som en vetenskaplig studie. I själva verket har inte den vetenskapliga rasismen utgått från ett forskningsområde, utan åtskilliga.

pluraDärför är det brukligt att tala om fenomenet i plural: de rasistiska vetenskaperna, från den sociala darwinismen till den psykologiska, den rashygieniska och den filologiska. De olika akademiska inledningsmetoderna sökte förvisso att kategorisera människor efter ras, men att argumentera för att de enbart utgick från strikt biologiska faktorer, det är att knyta knuten för långt ut på repet.

”Rasernas” själsliv

Den vetenskapliga rasismen var i grunden även spirituell. Den utgick från att kroppen var en form av bärare, en kapsel, en själslig moralitet. Problemställningarna förklarades inte med att de fysiska egenskaperna bestämde den spirituella amoraliteten, men att de fysiologiska avvikelserna signalerade potentiell degeneration. Det var nämligen inte samernas ansiktsdrag, judens näsa eller afrikanens hår etc som utgjorde en fara, deras kroppar var snarare bärare av en fientlig spiritualitet. Kropparna symboliserade således representationen av moraliska eller själsliga kvaliteter.

”Rasernas” mentala förmågor

Det fanns också ledande rasteoretiker som avfärdade de kroppsliga mätningarna. Till exempel menade Houston S. Chamberlain att den ariska rasens kvaliteter inte bestämdes av yttre fallenheter, utan snarare att deras kunskap och identitet var intuitiv (1). Liknande inställning finner vi därtill i Hans F. Günther, som under 1920- och 1930-talet var ledande rasteoretiker. Han argumenterade bland annat för att britter och skandinaver förvisso bar på mer nordiskt blod än tyskar, men att tyskar trots det var rasligt överlägsna (2).

Den franske rasteoretikern Vacher de Lapouge, som klassificerade judiska skallar och bedömde dem vara dolikocefaliska (långhuvuden, liksom européer) övergick i rent moraliska slutsatser. Han menade att resultatet påvisade hur farliga judarna var. (eftersom ‘de smälte in’) (3).

Gränsen mellan ”folk”, det vill säga en politisk och kulturell gruppering och ”ras”, en biologisk åtskillnad, var svår att hålla isär även för de så kallade experterna. Denna gräns tenderade därför att suddas ut i cirkelargumentation, enligt vilken de komplexa problemen fick förenklade och självmotsägande svar.

”Rasernas” kulturer

Den tydliga kulturella rasismen, som felaktigt ses som ett modernt fenomen, kunde inte bli tydligare än bland filologerna. De tolkade fysionomin som lingvistisk färdighet, språkliga skillnader som markörer för kultivering och man använde frasen ”kultur” omväxlande för ”ras”.

Den filologiska rasteorin som den uppstod under europeiskt 1800-tal, förklarade fenomen som språk, kultur och religion (som uttryck för samma sak egentligen) för att vara manifestationer för rastillhörighet. Faktum är att rasstudier, särskilt de som uppstod under 1800-talet, inte alltid utgick från biologin. De utgick istället ur språkkunskaper. Med de analyser som därur framtogs, drogs sedan slutsatser om religion, samhälle och moralitet.

Den tyska mytologin, som även var viktig för nazisterna, betydde oerhört mycket för den tidiga filologins förtrupper. För dem, som sökte slita sig från den kristna historiens band till judendomen, skulle inte längre den semitiska historien utgöra någon signifikans. Istället sökte man sig till den indologiska traditionen, till det ariska folket. Språket sanskrit fick, istället för hebreiskan, lingvistiskt värde.

Avgränsningen mellan ras och kultur under rasteorins glansdagar, var så hårfin att knappt någon skillnad gick att utläsa. Edwin Bryant uttryckte det på följande sätt:

Det räcker med att slå upp valfri bok på ämnet under den perioden, för att se hur obesvärat diskurser om språk gled in i diskurser om ras, från den ena meningen till den andra.

De lingvistiska studierna stärkte de proto-nationalistiska idéerna om att ”folk” inte enbart formades av språk och land, utan också av myter och ritualer, alltså kultur och religion.

Om det låter bekant, beror det förmodligen på att den kulturella rasismen är minst lika aktuell idag. Idag avfärdas begreppet ”kulturell rasism” med att det är en nymodighet som inte går att inkludera i definitionen av rasism som vi känner till: den så kallade biologiska rasismen.

Filologerna försökte skriva om sina ”egna” folks historia med långdragna och källvidriga metoder. Detta i syfte att omstöpa sin historiska identitet, särskilja den från juden (eller de platser man koloniserade). De tog sig även uttryck i genocidala termer under 1900-talets första hälft.

Det är viktigt att känna till att den vetenskapliga rasismen aldrig var eller har varit enbart biologisk-empirisk. Den utgick från moraliska värden. Den betraktade kulturer som uttryck för en grupps kollektiva värde på språklig, kulturell, geografisk och religiös grund.

Källor:

1  Field, Nordic Rasicm, s 525.

2  Hecht, Vacher de Lapouge, s 292.

3 Ibid, s 97.

/Bruce Stålnacke
Gästinlägg från Politifon.

Varför vi ska rösta 25 maj

Den 25 maj är det EU-val. Det är då vi ska rösta om vilka som ska representera Sverige i EU-parlamentet. Totalt finns det 751 platser i parlamentet och Sverige innehar 20 av dessa. I det senaste EU-valet 2009 var röstdeltagandet i Sverige så lågt som 45,53 %. Det finns, framför allt, en anledning att gå till valurnorna den 25 maj. Jag tänkte här och nu formulera den anledningen.

Sveriges platser (pdf) i EU-parlamentet ser idag ut som följer: Socialdemokraterna har 6 platser, Moderaterna 4, Folkpartiet 3, Piratpartiet 2, Miljöpartiet 2, Centerpartiet 1, Vänsterpartiet 1 och Kristdemokraterna 1. För närvarande är Sverigedemokraterna inte representerade i EU-parlamentet. Förutsättningarna för att SD kommer att kunna ta ett par platser är stora. Då valdeltagandet i EU-val traditionellt inte alls uppnår samma nivåer som riksdagsval är varje röst än viktigare. Anledningarna till att vi ska utnyttja vår demokratiska rättighet, nämligen att rösta, är att det är varje individs möjlighet att påverka vilken politik som ska råda och vilka människor som ska få mandat att föra vår talan. Demokrati innebär att det är folket som bestämmer. Vi bestämmer genom att rösta. Röstar vi inte ger vi oss heller inte möjligheten att påverka. Att rösta är nödvändigt, att rösta för att den politik du förespråkar ska bli verklighet är en mänsklig rättighet och borde vara en självklarhet för oss alla. Är du kritisk till EU ska du rösta, är du positiv till EU ska du rösta. De EU-parlamentariker som Sverige har idag har vitt skilda åsikter vad gäller EU. Det finns ett parti som önskar att du ska låta bli att rösta den 25 maj. Låter du bli att rösta ger du rasism och fascism ett större inflytande än vad de egentligen borde ha i relation till sin faktiska storlek. Ett lågt valdeltagande ursäktar inte ett sådant utfall.

FASCISMEN HAR TAGIT PLATS I EU-PARLAMENTET

Högervindar blåser i Europa. Vi har rasister, fascister och nazister som står i kö för att ta plats i parlamentet. Då man kikar på de olika politiska grupperna i parlamentet kan man få ett hum om vem som avser att samarbeta med vem i parlamentet under den kommande mandatperioden. Det grekiska nazistpartiet Gyllene Gryning förväntas ta ett antal platser, likaså de ungerska neofascisterna Jobbik, som verkar kunna utöka antalet mandat i och med årets val. Fight Racism Fight Sexism Fight Antisemitism Smash Fascism BSD demon, 28C3, Berlin, Germany.jpgExempel på partier som ingår, och troligtvis kommer att fortsätta ingå, i den politiska grupp som kallas Frihet och demokrati är Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, italienska Lega Nord, Enade Polen, Slovakiska nationalistpartiet och United Kingdom Independence Party. I denna politiska grupp samlas partier, människor och krafter som är ultranationalistiska och till stor del har en människosyn som grundar sig i åsikten att alla människor inte är lika mycket värda. Dessa partiers åsikter innefattar nationalism till varje pris, samt ett upphöjande av det egna folket’ till högre höjder än andra folk. Dessa partier har åsikter som befläckar värden som mänskliga fri- och rättigheter, demokrati och solidaritet. Den som väljer att samarbeta med de som ingår i denna grupp ger sitt godkännande till – och sin vilja att arbeta för – nationalistiska, antidemokratiska, rasistiska och fascistiska uttryck. I denna grupp kommer kanske också franska Nationella Fronten (Front National) och belgiska Vlaams Belang, båda ultranationalistiska och starkt invandringskritiska, att ingå. Dessa partier är idag grupplösa.

VILKA VÄLJER SVERIGEDEMOKRATERNA ATT SAMARBETA MED?

Sverigedemokraterna har ännu inte meddelat vilken politisk grupp de avser att gå in i. Jimmie Åkesson har uttalat möjligheten att SD inte kommer att ingå i någon grupp. Den största anledningen till att man väljer att vara grupplös är att det finns försvårande omständigheter – läs extrema åsikter och attityder – som gör att det inte går att samarbeta. Snacket om eventuell grupplöshet känns som ett spel för gallerierna, med tanke på att SD har polerat fasaden, något som gör  att de känns svåra att greppa. Om man skrapar på ytan ser man ganska snart att politiken SD står för är nationalistisk, främlingsfientlig och invandringskritisk. Deras politik tangerar i mångt och mycket den politik de partier som ingår, och kan tänkas ingå, i den politiska grupp som kallas Frihet och demokrati. Antingen väljer SD att vara grupplösa, men mer troligt är att SD väljer att ingå i denna grupp. Anledningen till att SD ännu inte vill delge svenska folket den blivande politiska grupptillhörigheten i parlamentet kan inte tolkas på något annat sätt än att SD-ledningen är orolig att tappa värdefulla röster på grund av detta. Det finns många SD-sympatisörer som inte är villiga att rösta på ett parti som sedan väljer att samarbeta med nazister, rasister och fascister.

Vi har makten att påverka framtiden. Den viktigaste anledningen till att använda den makten, genom att gå och rösta den 25 maj, är att minska möjligheterna för SD:s parlamentariska inflytande i EU. Idag har SD inga platser i EU-parlamentet. Det är naivt att tro att det kommer att förbli så. Ju starkare den grupp vi förmodar att SD väljer att ingå i blir, desto större är risken att Europa blir än kallare och än mer stängt, att vi får ett Europa där mångkultur anses smutsigt, ovärdigt och otänkbart. Lyckas vi höja valdeltagandet till en värdig nivå kan vi skapa förutsättningar för att faktiskt kunna förhindra att, åtminstone inte via Sverige, dessa åsikter får genomslagskraft. De högerextrema krafterna eliminerar de mänskliga fri- och rättigheterna.

Election MG 3455Vill du kämpa mot rasism, fascism och nazism är detta ett enkelt, men ack så viktigt, sätt att göra det på. Din röst är en röst för mänskliga fri- och rättigheter och demokrati. Din röst är också en röst för ett öppensinnat och tolerant Europa. Vill du ha ett Europa där alla är välkomna? Vill du ha ett humanistiskt och tryggt Europa där det inte spelar någon roll var du kommer ifrån, vilket språk du talar, vilken religion du tillhör, vilken sexualitet du har eller vilken färg det är på din hud? Vill du ha ett Europa där alla människor är lika mycket värda? Då är det din plikt att rösta. Det är din plikt att vara med och påverka Europas framtid. Det gör du 25 maj.

 

Läs mer om EU-valet:

Hejda rasismen – rösta i EU-valet

EU-valet 2014 – EU-upplysningen vid Sveriges Riksdag

Information om EU-valet

Kändisars tankar om varför vi ska rösta 25 maj

Rasismen är en mem

En krönika av Dorian Ertymexx.

I veckan hände det som händer ibland, att jag upptäcker att jag slås av en tanke som, om den sagts rakt ut, hade varit rasistisk. En kvinna talar högt i telefon, och den där spontana tanken är att det beror på hennes hudfärg, hennes ursprung, hennes kultur, hennes intelligens. Min första medvetna tanke, min eftertanke om man så vill, är förstås att slå mig själv mentalt på fingrarna. Jag är inte rasist, så den sortens tankar får mig att skämmas. Så varifrån kommer då dessa tankar, dessa elaka fördomar som tydligen finns inom mig, trots att jag aktivt motarbetar just sådana tankar och tendenser på nätet? Vissa vill göra gällande att alla är rasister innerst inne, så är jag egentligen rasist?

Jag reflekterade över tanken, varifrån den kom, vem som lärt mig att tänka så. Och det var det som var kruxet. Att tanken är inlärd.

Ni vet kanske alla hur det kan vara med musik. Man kan avsky en låt med total passion, tycka att den är banal, hemsk, vidrig, menlös – och ändå finna sig själv nynnande på den. Den sätter sig där trots (eller på grund av) att man så starkt reagerar negativt på den. Ni vet, som när man nynnar på någon dansbandslåt fast man får rysningar av dansband, eller finner sig hummandes någon Carola-hit, fast man får kalla kårar av att höra den i en butik.

Memer klistrar sig fast

Det är så memer fungerar. Vare sig man gillar dem eller inte sätter de sig i ryggmärgen och finns där för att plåga en, eller få en att njuta, om det är en mem man gillar, i tid och otid. Politiska slagord, fraser och idéer är inte annorlunda – det är därför politiker spenderar dyra pengar på PR-byråer som ska uppfinna valårets floskel som ska sätta sig i ryggmärgen på folk, och omärkbart påverka dem i en tankeriktning. Fraser och ord som ”verklighetens folk”, ”nya arbetarpartiet”, ”ingen ska lämnas utanför” sätter sig lättare än tunga förklaringar om hur samhället fungerar eller borde fungera. Rasism är inte annorlunda – och rasism är väldigt ”catchy” oavsett om man gillar eller avskyr konceptet.

Det är egentligen inte annorlunda med politiska debatter – man matar på med samma fras, samma budskap tills det sitter i åhörarna. Till slut blir det nästan irrelevant om man håller med eller inte, frasen sitter där och vill hoppa ur munnen på en i tid och otid, precis som den där låten man egentligen inte gillar, men som sitter fast i hjärnan. Rasism är enkel att fästa sig vid, eftersom det är en populistisk och banal idé – att fel och brister alltid beror på någon annan, och att felen sitter i grunden, i det gemensamma för gruppen, inte i individen. ”De är högljudda” är en mem som tydligen satt sig i mig. Det är inget jag tänkt till vardags, ingen tanke jag håller fast vid – jag har mött folk av den specifika hudfärgen som varit både högljudda och tysta som möss; de flesta håller samma ljudnivå som folk av min hudfärg. Som, givetvis, också kan vara knappt hörbara eller plågsamt skrikiga. Men memen sitter där – för den har tjatats om så mycket i diskussioner, samtal och enstaka uttalanden från folk omkring mig att den är djupt begravd i ryggmärgen.

Att kämpa mot memer inom sig

Ett annat exempel är när jag nyligen tittade på min nya älsklingslåt, Pharrell Williams ”Happy”, och konstaterar att svarta dansar bättre än vita. Men vänta, säger jag till mig själv – är det verkligen så att svarta dansar bättre, eller har man i videon valt svarta som dansar häftigt och vita som dansar töntigt, lamt? Eller är det min uppfattning av de som dansar, färgat av myten om att vita inte kan dansa? Skulle kanske de som dansar i videon, objektivt, dansa lika bra oavsett hudfärg? Det här är memer, rasistiska memer, som sitter så djupt att jag bara hade tur att jag ens kom att reflektera över dem. Att svarta är bättre dansare, snabbare löpare etc., det är sådant som jag matats med sedan jag var knappt en tvärhand hög. Även om jag är en massiv antirasistisk förkämpe sitter tankarna där. Jag kanske aldrig blir fri från dessa memer, detta tankegods. Men – i motsats till gemene rasist – så anser jag att detta är ett skäl att fortsätta kämpa mot spridandet av dessa memer, inte att acceptera dem som en sanning.

Memer är problematiska, just eftersom de tenderar att uppfattas som sanningar, som objektiva, om man inte granskar dem.

Det leder lätt till omedvetet rasistiskt, eller i alla fall fördomsfullt handlande. I USA har undersökningar visat att svarta hamnar i en snabbfil till kriminalitet och skärmas av från möjligheter till maktpositioner genom att lärare medvetet eller omedvetet (jag gissar att det tragiskt ofta är det senare) behandlar svarta barn på ett annat sätt än vita, vilket beskrivs i denna artikel.

Image by Brewster

Att ha självdistans – en nyckelingrediens?

Och däri ligger mycket av den latenta rasismens problem – många som uttrycker sig rasistiskt kommer agera sårade eller kränkta om de konfronteras med att deras yttrande var just rasistiskt. Det skulle jag också gjort om jag uttryckt min tanke om den högljudda telefontalerskan. För jag är ju inte rasist, och det vet alla som känner mig. Skillnaden är att jag är medveten om mitt tänk, och problematiserar mina egna tankar och mönster (en fördel och en nackdel, jag tänker alldeles för mycket ibland och överanalyserar bitvis till vansinne); om jag säger något galet försöker jag förstå varför jag sade detta – för visst händer det att jag slänger ur mig fördomsfulla, sexistiska saker, trots att jag själv avskyr sådant. Många, omedvetna om hur de själva fungerar, går istället i försvarsställning och försöker försvara sina egon, sin hållning och sin självklara oskuld. Och det är här problemen kommer – man kan vara icke-rasist, till och med antirasist, och haspla ur sig rasistiska saker. Man kan vara feminist och säga sexistiska dumheter.

Antirasism och feminism handlar inte om att vara renlärig, perfekt och utan skuld, utan om att vara beredd på att ifrågasätta inte bara andra, utan också sig själv:

”Varför sade jag sådär? Är det något jag står för, eller är det en ryggmärgsreflex som sitter i sedan barndomen, med fördomar som jag lärt mig och som inte rensats ur systemet?”

Rasism är en mem. Det är något vi alla lär oss från barnsben, vare sig vi eller våra föräldrar vill det eller inte. Vi ser det i nya och gamla filmer och TV-program, vi hör det på skolgården och i sandlådan, vi växer upp med det i samtalet med andra, analogt eller digitalt. Det vi måste göra är att våga analysera dessa memer i oss själva, våga be om ursäkt när de smiter ur oss, göra folk medvetna om att dessa memer inte är sanningar, och att det är uttalandet som är fel, inte personen som yttrat den, och varför det är så. När det kommer till vardagsrasism är det ”hata inte syndaren utan synden” som gäller. Vi syndar alla, visa förlåtelse och visa chansen för bot. Visa på att det inte nödvändigtvis är syndarens fel att denne syndat, för det är det inte alla gånger. De flesta vill inte vara rasister, säga rasistiska saker. De har bara fått det inkört i ryggmärgen tillsammans med barndomens sommarplågor på radio och klatschiga reklamfraser från företag och politiker.

Bekämpa memen, och framtidens generationer kanske slipper mina – våra – missar i framtiden.