Etikettarkiv: rasbiologi

Artiklar, Myter

Den kulturella rasismens historia

Gästinlägg från Politifon.

Det är inte sällan som presentationen av kulturell rasism som fenomen avfärdas i debatten kring definitionen av rasism. ”Ras”, menar man, bygger på indelningar av ras, som ett verktyg för att undersöka och förstå mänskliga skillnader. Det bygger på att organisera sig kring politiska och sociala system. Man skulle kunna ledas att tro att den klassiska definitionen av rasism är begränsad till den väldigt förenklade beskrivningen av ras och arv som en vetenskaplig studie. I själva verket har inte den vetenskapliga rasismen utgått från ett forskningsområde, utan åtskilliga.

pluraDärför är det brukligt att tala om fenomenet i plural: de rasistiska vetenskaperna, från den sociala darwinismen till den psykologiska, den rashygieniska och den filologiska. De olika akademiska inledningsmetoderna sökte förvisso att kategorisera människor efter ras, men att argumentera för att de enbart utgick från strikt biologiska faktorer, det är att knyta knuten för långt ut på repet.

”Rasernas” själsliv

Den vetenskapliga rasismen var i grunden även spirituell. Den utgick från att kroppen var en form av bärare, en kapsel, en själslig moralitet. Problemställningarna förklarades inte med att de fysiska egenskaperna bestämde den spirituella amoraliteten, men att de fysiologiska avvikelserna signalerade potentiell degeneration. Det var nämligen inte samernas ansiktsdrag, judens näsa eller afrikanens hår etc som utgjorde en fara, deras kroppar var snarare bärare av en fientlig spiritualitet. Kropparna symboliserade således representationen av moraliska eller själsliga kvaliteter.

”Rasernas” mentala förmågor

Det fanns också ledande rasteoretiker som avfärdade de kroppsliga mätningarna. Till exempel menade Houston S. Chamberlain att den ariska rasens kvaliteter inte bestämdes av yttre fallenheter, utan snarare att deras kunskap och identitet var intuitiv (1). Liknande inställning finner vi därtill i Hans F. Günther, som under 1920- och 1930-talet var ledande rasteoretiker. Han argumenterade bland annat för att britter och skandinaver förvisso bar på mer nordiskt blod än tyskar, men att tyskar trots det var rasligt överlägsna (2).

Den franske rasteoretikern Vacher de Lapouge, som klassificerade judiska skallar och bedömde dem vara dolikocefaliska (långhuvuden, liksom européer) övergick i rent moraliska slutsatser. Han menade att resultatet påvisade hur farliga judarna var. (eftersom ‘de smälte in’) (3).

Gränsen mellan ”folk”, det vill säga en politisk och kulturell gruppering och ”ras”, en biologisk åtskillnad, var svår att hålla isär även för de så kallade experterna. Denna gräns tenderade därför att suddas ut i cirkelargumentation, enligt vilken de komplexa problemen fick förenklade och självmotsägande svar.

”Rasernas” kulturer

Den tydliga kulturella rasismen, som felaktigt ses som ett modernt fenomen, kunde inte bli tydligare än bland filologerna. De tolkade fysionomin som lingvistisk färdighet, språkliga skillnader som markörer för kultivering och man använde frasen ”kultur” omväxlande för ”ras”.

Den filologiska rasteorin som den uppstod under europeiskt 1800-tal, förklarade fenomen som språk, kultur och religion (som uttryck för samma sak egentligen) för att vara manifestationer för rastillhörighet. Faktum är att rasstudier, särskilt de som uppstod under 1800-talet, inte alltid utgick från biologin. De utgick istället ur språkkunskaper. Med de analyser som därur framtogs, drogs sedan slutsatser om religion, samhälle och moralitet.

Den tyska mytologin, som även var viktig för nazisterna, betydde oerhört mycket för den tidiga filologins förtrupper. För dem, som sökte slita sig från den kristna historiens band till judendomen, skulle inte längre den semitiska historien utgöra någon signifikans. Istället sökte man sig till den indologiska traditionen, till det ariska folket. Språket sanskrit fick, istället för hebreiskan, lingvistiskt värde.

Avgränsningen mellan ras och kultur under rasteorins glansdagar, var så hårfin att knappt någon skillnad gick att utläsa. Edwin Bryant uttryckte det på följande sätt:

Det räcker med att slå upp valfri bok på ämnet under den perioden, för att se hur obesvärat diskurser om språk gled in i diskurser om ras, från den ena meningen till den andra.

De lingvistiska studierna stärkte de proto-nationalistiska idéerna om att ”folk” inte enbart formades av språk och land, utan också av myter och ritualer, alltså kultur och religion.

Om det låter bekant, beror det förmodligen på att den kulturella rasismen är minst lika aktuell idag. Idag avfärdas begreppet ”kulturell rasism” med att det är en nymodighet som inte går att inkludera i definitionen av rasism som vi känner till: den så kallade biologiska rasismen.

Filologerna försökte skriva om sina ”egna” folks historia med långdragna och källvidriga metoder. Detta i syfte att omstöpa sin historiska identitet, särskilja den från juden (eller de platser man koloniserade). De tog sig även uttryck i genocidala termer under 1900-talets första hälft.

Det är viktigt att känna till att den vetenskapliga rasismen aldrig var eller har varit enbart biologisk-empirisk. Den utgick från moraliska värden. Den betraktade kulturer som uttryck för en grupps kollektiva värde på språklig, kulturell, geografisk och religiös grund.

Källor:

1  Field, Nordic Rasicm, s 525.

2  Hecht, Vacher de Lapouge, s 292.

3 Ibid, s 97.

/Bruce Stålnacke
Gästinlägg från Politifon.

Artiklar

Ingrid Carlqvists hudfärgsfundamentalism

Gästinlägg från Politifonen.

1378273_10151705651432794_652166475_n

Ingrid Carlqvist är en märklig, märklig person.

Hon är inte rasist, men rasifierar vilt när hon ser en möjlighet till det. Se till exempel den skärmdumpade kommentaren ovan.

Hon undviker att erkänna det välkända förhållandet att konstruerad korrelation inte säger något om kausalitet. Det vore intressant att få veta mer om hennes spekulationer. Framförallt om hon menar att hennes egen agenda och politiska tillhörighet är en genetisk produkt, snarare än ett rationellt val.

Det är uppenbart att hon inte tänkt igenom vad hon skrivit. För svenska förhållanden kanske det finns någon slags samvariation mellan brottsbenägenhet och hudfärg eller härkomst, åtminstone om man begränsar sitt statistiska underlag på något lömskt sätt. Det kanske också gäller för andra västländer. Däremot kan det knappast säga något om statistiska relationer mellan hudfärg och brottsbenägenhet i sig, eftersom underlaget är begränsat på så vis. Det tillkommer såklart att hon skriver att hudfärg inte spelar någon roll, men det är visst tillräckligt viktigt för att motivera rasifierande forskning. Eller vad hon nu menar, det är som vanligt högst oklart vad Ingrid egentligen försöker uttrycka.

Så att hon gör en generaliserad koppling är klassisk rasifiering. Vilket för oss vidare till att hon mer än gärna utgjuter sig över begreppet rasist.

541418_10151705651902794_2068413952_n

Likt vitmaktkulturens mantrarörelse, som försöker hävda att asylrätten innebär ett rasistiskt folkmord på “vita”, hävdar hon att demokratiska jämlikhetsivrare och antirasister är “de verkliga rasisterna”.

Frågan blir vad hon menar med det. Kanske kan hennes idoliserande recension av Bodekers film A conversation about race ge en fingervisning. Hon skrev så här i den:

“Såväl svarta som vita höll med om att svarta är betydligt bättre på basketboll än vita – och att detta beror just på deras ras. Men när Bodeker frågade om de instämde i påståendet att vita är bättre på att behålla sina jobb, slog de intervjuade ifrån sig. Detta kunde absolut inte ha med den vita rasen att göra.
På frågan om vita är bättre än svarta på IQ-tester, menade samtliga att detta beror på att testerna är utformade av vita, för vita. När Craig Bodeker påpekade att asiater alltid presterar högst, blev de intervjuade osäkra och visste inte vad de skulle svara.

Alla höll med om att det är bra att svarta har förkämpar för sin ras, men ryggade tillbaka inför tanken att vita människor skulle tala gott om sin ras.”

Här utgår hon alltså ifrån att det finns mänskliga raser, samt att dessa är intimt sammankopplade med hudfärg. De flesta, inklusive FN och andra tongivande bedömare, anser att resonemang av det här slaget är utpräglat rasideologiska. Alltså vad man i folkmun kallar för rasistiska.

Förutom att hon med sin rubriksättning och bildsättning ifrågasätter om rasism överhuvudtaget existerar hakar hon alltså på Bodeker och menar att eftersom hans intervjuobjekt rasifierar och ger uttryck för rasideologiska ståndpunkter är det helt okej för henne och Bodeker att göra det. Som om två fel vore ett rätt, en idé man normalt gör sig av med i unga år om man har tillgång till juste grundutbildning.

Mest slående är hennes förakt för problematisering och vetenskap. I den första bilden framkommer att hon vill att det ska forskas på eventuella samband mellan hudfärg och brottsbenägenhet, något som naturligtvis skett i stor omfattning. En gång i tiden var ju rasideologi legio som vetenskaplig utgångspunkt och sedan dess har såväl kulturantropologi som sociologi gått vidare efter att det visat sig att rasideologiska utgångspunkter tenderar att vara i strid med både empiri och moral. Bland annat för att biologin inte kunnat påvisa förekomsten av några egentliga människoraser, men också för att rasideologiska överväganden varit en central del av folkmordsutlösande politisk demagogi.

I allmänhet brukar man hänföra minoritetsgruppers överrepresentation i brottsstatistik till helt andra faktorer än hudfärg. Om Ingrid vore intresserad av hur det faktiskt förhåller sig enligt aktuell forskning hade hon inte uttryckt sig så svepande och insinuant. Brottsförebyggande rådet har givit ut rapporter som behandlar just detta och på ett pedagogiskt sätt erbjuder trovärdiga förklaringar. Inom marxistisk sociologi och ekonomi brukar man betrakta brottslighet som en följd av strukturella förhållanden inom det kapitalistiska systemet, där grupper på grund av diskriminering i olika grad alieneras från samhället i övrigt och därför i olika grad är lojala mot dess normer.

Liberalt inriktad sociologi och ekonomi brukar istället hänföra det till att människor som har olika förutsättningar också är i kontakt med olika incitament att bete sig på olika sätt. De grupper som oftare ser möjligheter att tjäna på att begå brott kommer också i högre grad att välja att göra det, på grund av att det är rationellt och i egenintresset att ta sådana chanser. Vidare finns också konservativa, postmodernistiska, med flera, perspektiv på brottslighet. Att trots detta veritabla smörgåsbord av livlig forskning och debatt hänge sig åt hudfärgsfundamentalism är ytterst suspekt.

Genom att inte informera sig om forskningsläget utan istället rasifiera järnet och försöka påstå att rasifiering är den sanna antirasismen företräder alltså Ingrid en vitmaktideologi vi är väl bekanta med. Frågan är när hon övergår från att kokettera med vitmaktmaterial av den typ Bodeker givit ut till en mer öppen och ärlig rasism. Radikaliseringen är tydlig. Marginaliseringen från den etablerade debatten om ras, kön, migration och andra sådana frågor, tillsammans med den ekonomiska kris hennes arbetsgivare uppenbarligen upplever, kommer garanterat att fortsätta driva henne och hennes medarbetare allt längre ut i den rasistiska kulturen.

Det är inte bara i samhället i stort som polarisering är trenden, utan även inom det nyfascistiska fältet. Sverigedemokraterna bedriver en intern häxjakt på antisemiter, radikala nationalister och liknande, samtidigt som Svenskarnas Parti gradvis går mer samman med Svenska Motståndsrörelsen och dammsuger upp missnöjda före detta sverigedemokrater som antingen blivit uteslutna eller anser att socialkonservativ ideologi inte är tillräcklig rasifiering.

Vi välkomnar att Ingrid är så explicit. Det gör det lätt för oss att använda henne som pedagogiskt exempel.

Elwa Ninpo har skrivit detta.

Krönikor, Myter

Myt: Antirasist är ett kodord

De säger att de är antirasister – men egentligen är de anti-vita

Detta citat kommer från det numera ganska välkända uttrycket ”Antirasism är bara ett kodord för anti-vit”. Det som användarna av detta uttryck har fått för sig, är att antirasist betyder att man hatar vita och ser rasism som något som vita inte kan utsättas för.

Folkmord
Folkmord

Deras argument faller i bitar när man betänker att det finns individer och grupper som identifierar sig som antirasistiska och som motsätter sig anti-vit rasism. Här på Motargument har publicerats en mängd artiklar som argumenterar för att rasism existerar även mot vita.

Folkmord?
Folkmord?

Kan man säga att förespråkarna av begreppet ”Antirasist är bara ett kodord för anti-vit” är rasister? Om vi reder ut begreppet så påstår de som använder det att antirasister vill blanda ut all vit hudfärg. De är alltså emot att två olika människor med två olika hudfärger skaffar barn tillsammans, d.v.s. rasblandning. De kallar dessutom detta för ”avsiktligt folkmord på vita”. Så ja, de ska med all rätt kallas rasister om de lever med den irrläran.

Däremot hörs det väl så gott som aldrig argument om att vita inte bör skaffa barn med varandra. Ändå verkar förespråkarna av ”Antirasism är ett kodord för anti-vit” känna sig utsatta:

Vem kallar dig rasist enbart på grund av att du som vit vill gifta dig och skaffa barn med en annan vit? Inte vi antirasister i alla fall. Vi är nämligen för att alla själv ska få välja sin partner oavsett hudfärg.

/Andrea Daleflod

Artiklar, Myter

Myt: Afrikaner har låg IQ

Det sprids myter och lögnaktig propaganda om hur låg IQ olika grupper av människor har. Ljusskygga typer i de mörkare hörnen av internet försöker använda sådana ”bevis” och analfabetsargumenten till varför de anser att invandringen från utomeuropeiska länder är ”tärande”.

iq-testDe få som verkligen har källhänvisningar som underlag till sina argument, visar vanligtvis länk till: ”IQ och global ojämlikhet” av Lynn och Vanhanen. Om man skulle läsa den forskningsrapporten lite slarvigt och struntar i att granska eller att förstå dess helhet, kan det kanske framstå som om att alla människor som bor söder om Sahara i Afrika verkar ha ett IQ på 68. Ett sådant ”faktapåstående”, taget ur sin kontext och helt utan vidare förklaringar, används sedan som en av de viktigaste grunderna för anti-invandrings-argumenten, och ibland även som ”ursäkt” för rasism.

Lynn/Vanhanens forskning har mången gång granskats och kritiserats av flera andra forskare och experter. Det existerar mycket kritik, som är välgrundad, om att Lynn/Vanhanen och deras efterföljare och ”fans” försöker hävda bevis som anses tveksamma, baserat på särskilt utvald statistik, som saknar helt representativa underlag, och att de ignorerar data som inte stöder deras slutsatser.

Den som ”bara är lite kritisk mot invandringspolitiken” och hävdar att invandrare har lägre IQ, och ”sänker” svensk genomsnitts-IQ, den framstår som att den enbart försöker förmedla lögner som — enbart de själva anser — passar in som ”bevis” i pusslet.

Det finns flera viktiga motargument, som nästan aldrig nämns i samband med IQ-argumentet emot invandring. Det är:

  • ”Flynneffekten”. IQ-genomsnitt ökar i en region vartefter välfärdsutvecklingen sker.
  • IQ-tester måste vara utformade för testpersonernas modersmål.
  • Varje IQ-test på varje språk måste vara konstruerat på ett neutralt sätt för att kunna fungera jämförelsevis på en global marknad.
  • Testresultaten får inte riskera att påverkas beroende på vilken etnicitet, kultur, ålder eller religion som testtagaren har.
  • ”Regression to the mean”. Genomsnittsresultat i alla former av tester kommer att förskjutas närmre det riktiga genomsnittet, ju fler personer man testar. Och man kan i början av en testperiod, då man ännu inte har tillräckligt statistiskt säkerställt underlag, uppvisa ett resultat som kan se ut som att det är avvikande högt eller lågt.
Ökad välfärd, välstånd, genomsnittsinkomster, förbättrat näringsintag, hygien, hälsa, barnadödlighet, minskat barnarbete, antal skolor, antal lärare, förbättrad pedagogik i skolorna, fler antal böcker i hushållen, minskad segregation etc. påverkar genomsnitts-IQ i en region.
Faktorer som INTE påverkar inlärningsförmåga och intelligens är gener, hudfärg, religiös trosuppfattning, etnicitet eller födelseplats.

Genomsnittligt IQ för en nations befolkning behöver inte betyda någonting mer än att det genomsnitts-IQ man fått fram endast är ett snitt utav de utvalda testpersonernas genomsnitt. Man kan mycket väl ha missat att testa invånare i en annan region av samma land. Kanske invånarna i nationen som helhet har ett helt annat genomsnitts-IQ än det IQ man uppmätt baserat på ett för litet urval?

En individs IQ-resultat betyder i stort sett enbart hur bra eller dålig den personen är på att göra ett IQ-test — i förhållande till de andra personer som har gjort exakt samma IQ-test. Varje individs IQ behöver inte betyda någonting alls signifikativt om dennes förmåga eller ambition att skaffa sig försörjning och bli skattebetalare.

För fördjupning, läs även Andreas Meijers artikel om Intelligenstester

Källor:
Lynn/Vanhanen ”IQ och global ojämlikhet”

Den främsta kritikern till Lynn/Vanhanen och hur deras ”bevis” missbrukas av rasister är Professor Richard E. Nisbett. “Intelligence and How to Get It” (recension på engelska av hans bok)

Boktips:
Richard J. Herrnstein / Charles Murray “The Bell Curve” (1994)
Arthur R. Jensen “The g Factor” (1998)
Information om välfärdsutveckling i olika nationer går att hitta i videos och diagram på www.gapminder.org

Artiklar

Sverigedemokraternas principprogram – gamla tankar i nya formuleringar

RÄNDER SOM INTE GÅR UR Idag synar Motargument Sverigedemokraternas ”nya” principprogram från 2011. Med tanke på sverigedemokraternas ofta generaliserande och fördomsfulla uttalanden, gentemot muslimer, romer, afrikaner och andra grupper är det angeläget. Jag noterar bland annat att partiet fått en ny ideologi, och det är inte bara socialkonservatismen utan även… genetiken!

hitler_sans_mustasch
Är Hitler Hitler även utan mustasch?

Sverigedemokraterna antog ett nytt principprogram 2011. Så här skriver de om partiets historia:

”Partiet bildades 1988 med det övergripande målet att formera en demokratisk, politisk rörelse som skulle slå vakt om den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten av välfärdsstaten och vårt lands fredliga och demokratiska utveckling”

Det är en viss skillnad i beskrivningen jämfört med det förra principprogrammet som lät så här:

”Sverigedemokraterna bildades den 6 februari 1988, i första hand som ett intresseparti för svenskar. Den enande faktorn var motståndet mot den förda invandringspolitiken, vilken man såg som alltför vidlyftig och därmed som ett hot mot vårt land, såväl ekonomiskt som socialt.”

Hur som helst är beskrivningen friserad. Så lät det inte runt 1990 då partiets drivande krafter kom från rasistgrupper och nazistiska partier. Partiledaren Anders Klarström kom t.ex. från det öppet nazistiska NRP (Nordiska Rikspartiet). Då lät det annorlunda. Sd var då ett parti som var stolt över sina kopplingar till gamla rasister, nazister och fascister. Det var ett parti som månade om traditionerna…

Expo beskriver Sverigedemokraternas historia så här:

”I februari 1988 bildades Sverigedemokraterna. Grundarna till kom bland annat från Bevara Sverige Svenskt, BSS. Flera hade anknytning till skinnskallekretsar. En av de mer kända, Leif Zeilon, hade tidigare haft kontakter med det nazistiska Nordiska Rikspartiet. En annan av grundarna, Sven Davidsson, hade tidigare varit ordförande för fascistorganisationen Nysvenska Rörelsens Stockholmsavdelning. Snart kom flera personer som varit aktiva i nazistpartier eller till och med stridit för Tyskland under andra världskriget att ansluta sig till partiet.”

BSS – Bevara Sverige Svenskt

BSS?! Bevara Sverige Svenskt? De nämns inte i det nya principprogrammet.

Nej, exakt! Kopplingen till Bevara Sverige Svenskt är något man förnekar idag men som var stort de första åren. Jag minns själv hur man  runt 1990 kunde träffa på Sverigedemokrater som skröt med att de var ett resultat av kampanjen ”bevara Sverige Svenskt. Det här kunde man läsa i Sverigdemokraternas tidning Sverige-kuriren nr. 3-4 1988 (skrivet av Sandström):

Vår strävan är att försöka återställa homogeniteten och att därefter bevara Sverige Svenskt. Det är denna vår strävan, som ger oss själva vårt existensberättigande. Vår främsta uppgift är inte, att befria det svenska folket från utgifter i samband med invandring och flyktingskap, utan att bevara de krafter, som skapat kultur och kunskap…

Bevara Sverige Svenskt i sin tur hymlade inte med vad de stod för (BSS flygblad 1979):

För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra år finns inget svenskarnas Sverige. Invandrarna och deras ättlingar har totalt ockuperat Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som inte talar svenska utan olika språk huller om buller.

Genetiken kvar i principrogrammet

Med tanke på bakgrunden känns det väl inte så jättefräscht att Sverigedemokraterna som enda riksdagsparti har genetiska förklaringsmodeller som idépolitisk grund, i sitt principprogram.

Så här står det i deras nya program.

Sverigedemokraterna står för en mer nyanserad och därmed också en mer realistisk människosyn. Vår strävan är att utforma politiken efter hur vi tror att människan är och inte hur vi önskar att hon vore. Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst.

Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser.

Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen…

För att nämna några konkreta exempel så menar vi bland annat att de flesta människor är sociala och kollektiva varelser som har ett nedärvt behov av att tillhöra en större gemenskap, att de flesta människor primärt identifierar sig med andra individer som påminner om en själv och att de flesta människor har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är en del av samma gemenskap som man själv tillhör.

Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.

Vi kan också konstatera att historiska försök med att bygga starka kollektiv som är större än nationen ofta har misslyckats, ibland med katastrofala följder som i till exempel före detta Jugoslavien, och att sådana försök därför bör undvikas då de är förenade med stora risker.

De flesta människor har ett behov av både individuell frihet och kollektiv samhörighet och vi menar att det är politikens uppgift att ta hänsyn till och balansera dessa ibland motstridiga intressen.

Med nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor, men inte hela mänskligheten menar vi framförallt, att det förutom de socialt konstruerade skillnader vars existens vi erkänner, också finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat…

Man skulle vilja veta exakt vad sverigedemokraterna anser är gynnsamt och icke gynnsamt och nedärvt respektive icke nedärvt. Det skulle jag fråga dem. Kan de svara på det månntro?

Artiklar

Sverigedemokraternas partiprogram del 2: människan

Gästartikelserie om Sverigedemokraterna av Ann Karlsson

Jag måste säga att detta kapitel om människan är ett av de mest spännande i Sverigedemokraternas principprogram. Många av de tankar och idéer som presenteras här är så nyskapande att de är svåra att ta in, men jag ska göra ett tappert försök.

Ta bara detta med den nedärvda mänskliga essensen. Jag ska villigt erkänna att jag innan jag läste SD:s principprogram aldrig hört talas om detta tidigare och jag kittlas av tanken: Finns det en osynlig essens som vi ärver, och hur ser den i så fall ut? Tyvärr blir jag något besviken när de senare skriver:

”Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få.”

Jimmy Åkesson 2011-07-10
Politikerveckan / Foter.com / CC BY-SA

Jag hoppas innerligt att SD i sina kommande skuggbudgetar kommer avsätta forskningspengar till detta då jag inte tror jag är ensam om att vilja få en djupare förståelse för vad det är. Om jag förstått det hela rätt så delar vissa grupper av människor samma mänskliga essens, något som de inte delar med andra grupper av människor. Jag gissar att detta är något som det rasbiologiska institutet kanske hade kunnat förklara, om det nu hade tillåtits vara kvar.

Något annat som fascinerar mig är detta att SD inte tror att vi människor föds som blanka blad och jag gissar att även detta kan härledas till essensen. De tror helt enkelt inte på det sociala arvet. Vidare skriver de att människan inte föds god och därför är det viktigt att upprätthålla de normer, beteenden och traditioner vi idag har i vårt samhälle. Jag vill inte vara kritisk mot detta förhållningssätt då jag inte är påläst gällande essensen och därför förmodligen inte har en djupare kunskap att kunna analysera detta. Men, kan det finns en risk i att upprätthålla normer och traditioner annan än att den mänskliga utvecklingen stannar av? Jag undrar lite över vem som ska bestämma hur normen ska se ut och om det kommer lagstiftas om hur vår norm ska vara för att undvika en förskjutning av denna. Jag har alltid trott att traditioner lever vidare för att människor vill ha kvar dessa, inte för att de är påtvingade.

För SD är det viktig att bygga ett samhälle som består av människor med samma mänskliga essens och de landar tillslut i följande slutsats:

”Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.”

Ännu en gång är det ju som sagt svårt att hitta forskningsunderlag som kan bekräfta denna bild med tanke på hur lite forskning det idag har gjorts på den mänskliga essensen (åh, vad jag vill veta vad den är!), men jag tror en får utgå från att SD vet vad de pratar om. Visst hade jag här velat se en klassanalys som visa att ju mindre den ekonomiska klyftan är mellan olika sociala grupper desto mindre motsättningar har vi i vårt samhälle. Men självklart förstår jag att det tar mer tid att göra riktiga analyser än att hänvisa till en (påhittad?) essens som klart gör skillnad på folk och folk. Gissningsvis kan en inte plocka lika många populistiska poäng genom detta, så tror SD valt rätt väg här.

Enligt egen utsago skiljer sig SD:s bild av människan från både liberalismen och socialismen då dessa två ideologier anser att människan i grunden är god. Jag var tvungen att googla för att hitta vilken ideologi som ligger närmast SDs syn på människan kopplat till essensen. Det närmsta jag kommer är punkt 4 i det tyska nazistpartiets partiprogram från 1920-talet där de pratar om att en nation enbart kan bestå av människor med ”tyskt blod”. Funderar på om detta tyska blod  skulle kunna kallas essens, men finner tyvärr inga svar. Det är ju inte säkert en hade upptäckt detta med essens redan på 20-talet. Detta är ju som sagt rena spekulationer från någon som precis lärt sig att vi har en mänsklig essens.

Om en vill vara cynisk går det också att tolka SD:s avsnitt om människa att människor som kommer från olika delar av världen och har olika kulturell bakgrund inte ska leva tillsammans i samma land. För att motivera detta har SD helt sonika hittat på att människor har en så kallad nedärvd essens som bevis för detta. Jag är medveten om att jag bryter mot Godwins lag när jag jämför SD med nazismen, men när en i sitt principprogram börja diskutera raser (vilket är precis vad essensen handlar om) då är det viktigt att dra öronen åt sig och komma ihåg vår historia. För det fanns ett parti i Tyskland, som jag länkat till ovan, som också ville att ett land bestod av renrasiga individer en gång i tiden. Vi vet alla hur det slutade.