Etikettarkiv: politik

Krönikor, Myter

Nedskärningar leder till rasism

All främlingsfientlighet beror inte på att man hatar folk från andra kulturer eller med annan hudfärg. En hel del av det som tycks vara främlingsfientlighet är egentligen mer en oro över personers ekonomi och samhällsutvecklingen. För alla ickerasister är det viktigt att bemöta detta också.

Ett par exempel från Öland, där jag bor:

Putterbinde
brandsvig / Foter / CC BY-NC-ND

Nu senast var jag hos en person i mitt jobb (hemtjänsten). Där var anhöriga till hen. De anhöriga läste högt ur tidningen: ”1700 flyktingar väntas till Kalmar län under hösten”. På det svarade de ”och så får min kusin vänta i månader på en höftledsoperation. Det finns för få läkare på akuten i Kalmar då man kommer dit och sköterskorna jobbar arslet av sig. Hur kan de då ta in 1700?”

För några dagar sedan stod det i lokaltidningen att runt 700 flyktingar ska tas emot av Borgholms kommun. Då sa en annan person: ”700, och så har de inte råd att ha demensavdelningarna öppna i kommunen längre, hur tänker politikerna?”

Ett tredje exempel: Diskussion om flyktingmottagning igen. En person säger att ”det finns inte en polis på hela Öland efter 18.00 och inte på helgerna. Det har man inte råd med. men flyktingar kan vi ta emot tusentals i Kalmar län.”

Exakt så här kokar det under ytan på många ställen i Sverige, så även i Kalmar län och Borgholm. Nedskärningar i det sociala skyddsnätet i ett område och flyktingmottagning leder ofta till att folk kopplar samman de två sakerna. Och detta är något som få politiker klarar av att hantera.

Här i Borgholm har en Socialdemokrat sagt att ”men, vi måste vara solidariska” som svar på den oron. Det berättade personen som jag nämnde i första exemplet ovan. Hen hade svarat socialdemokraten att: ”men när ska du vara solidarisk med våra äldre och de som behöver vård?”

Det duger inte. Nedskärningar i de sociala skyddsnäten skapar oro och det är lätt att många säger att ”varför satsar man inte på folk som redan bor här innan man tar in fler utifrån?”

Jag ser det så tydligt här på Öland. Det finns en massa människor här som i hemlighet knyter sina nävar av ilska och förtvivlan över sociala nedskärningar och som kontrasterar det generösa flyktingmottagandet med sådant som att gamla mormor inte får vård. Inget prat om solidaritet kan få dem att sluta knyta sin näve.

Sådant går väldigt lätt över i irritation över de nyanlända och folk som ser ut som dem. Så blir en social oro till rasism och alla främlingar dras över en kam. De pratar om ”de där förbannade invandrarna”, blåser upp varje litet problem och incident som uppstår till alldeles för stora proportioner — hatet växer. Om en person har stulit något så beskylls alla på flyktingförläggningen för att vara tjuvar — även om den skyldige inte ens bor på förläggningen. Klassisk rasism.

Rasismen måste bemötas strängt, givetvis. Men oron över framtiden, och nedskärningarna är äkta. Det gör att om vi vill vara effektiva i vårt antirasistiska arbete faktiskt måste bemöta dessa myter också, och förändra politiken så man slutar med nedskärningarna! Och visa på att globala ekonomiska konjunkturen har vänt uppåt. (Detta oavsett om man är vänster eller höger eller inget alls. Jag är liberal, bara så att det är tydligt!)

Det går lätt att visa att Sverige kan bli rikt med invandring, ekonomi är inte enbart en fråga om fördelning, utan också skapandet av helt nya resurser. Men då måste politikerna leva upp till detta. En politik med ständiga nedskärningar i välfärden leder lätt till att folk tror att Sverige blir fattigare på grund av invandring och att ekonomi bara är flyttande av pengar från vård och skola till invandrare och flyktingar. Många tror verkligen på SD:s ökända reklamfilm med de två röda bromshandtagen:

De tar alla pengar från mormor och ger till flyktingarna…

Just nu är det inte så extremt illa här, men se på Grekland så förstår ni vad som KAN ske om ekonomin inte skulle börja bli bättre i Sverige. Blir det ännu värre kris här, kommer hat och rasism att växa i takt med att nedskärningarna ökar.

Även politiker som inte håller med mig, och som kanske anser att nedskärningarna är nödvändiga måste börja göra prata och agera! Hanterar inte alla ickerasister detta kommer de personerna som knyter nävarna att lyssna på de som verkar ha ‘lösningarna’ på deras oro.

Detta måste vi hantera! Jag är orolig för vad som kommer att ske om allt fler nävar knyts i fickorna, i hemlighet, av ilska, oro för framtiden och förtvivlan…

Krönikor

Antirasism har ingen politisk färg

Vissa människor verkar ibland tro att de har monopol på antirasism. Det var precis vad som hände mig, när jag efter valet 2010 engagerade mig i många facebookgrupper i kampen mot SD. Välgörenhets- och kulturevenemang diskuterades, jag erbjöd mig som ideell musiker, men blev dissad för att jag hade röstat på ”fel” block.

Vi som håller på Alliansen i valet 2010 – och tar avstånd från SD!
— Så heter en grupp på facebook, som startades 9 månader innan valet 2010.

Gummy Racism
Antirasism har ingen politisk färgCalidenism / Foter / CC BY-NC-SA

Samtidigt som jag blev lättad över att det fanns en grupp jag kunde gå med i (vilket jag gjorde) blev jag också lite arg för att alliansröstare ens ska behöva förklara, nästan ursäkta sig, att de är emot SD. Jag vet nog ingen partiledare som gått ut så hårt mot SD som Fredrik Reinfeldt – innan, under och efter valet 2010.

Vad gjorde jag åt mitt intresse för evenemang med syfte att främja jämlikhet och mångfald? Jag gjorde det enda jag kunde göra: skapa ett eget kulturevenemang. Detta var under en period i mitt liv när jag hade både stora ekonomiska och hälsorelaterade problem – men jag tog tag i det, för att jag tyckte det var så viktigt!

Det tog många dagar och nätter att planera och organisera, samtidigt som jag studerade på heltid och drogs med en grav rygginflammation. Jag hittade musiker och medhjälpare, som liksom jag tycker att ett samarbete över blockgränserna är viktigt, och evenemanget genomfördes.

Vad vill jag säga med detta? Skryta om hur duktig jag är? Nej, jag berättar det här för att det gör mig så förbannad när folk, trots mitt engagemang, påstår att jag inte skulle ha någon rätt att kalla mig antirasist.

Jag har inte bestämt mig för hur jag ska rösta i valet 2014. Jag är 27 år och i en fas där jag börjar ”hitta mig själv”. Jag är alltså inte en ”högerröstare”, bara en ”högerröstare i valet 2010”. Varför jag valde att rösta som jag gjorde för 3 år sedan berodde på olika faktorer, bland annat:

  • Jag tyckte att det fanns interna motsättningar hos de rödgröna och att detta inte alls var något märkbart problem hos Alliansen.
  • Som nämnts ovan hade jag rygginflammation under den perioden (augusti-november). Jag fick usel vård (läs: ingen alls) hos den allmänna vården, och excellent vård hos den privata, vilket jag var i desperat behov av!
  • Alliansen verkade vara det klokaste alternativet för att få majoritetsregering och för att hindra SD från att bli vågmästare.

Om jag tycker att privatägd vård ibland kan vara ett fördelaktigt komplement till den allmänna vården, gör det att jag inte längre har befogenhet att få kalla mig antirasist?
Att jag anser att Alliansens jobbpolitik är bättre, gör det mig till mindre av en antirasist?

Min klara ståndpunkt är att inget av detta ovanstående försämrar det jag vill, eller kan, eller bör göra emot rasism. De som verkar vara mest kategoriska inser kanske inte sina egna skygglappar, exempelvis de som försöker påstå att alliansväljare inte kan vara ”riktiga” antirasister.

Kan ni låta var och en — som vill engagera sig — få göra det? Kan ni ta alla på allvar? Alla bör stå upp emot rasism — oavsett politisk färg!

/Andrea Daleflod

Krönikor

Tvärtomspråket

Gästkrönika av Elias Hemmilä

I tider där det hävdas att ”anti-rasist” anses vara ett kodord för ”anti-vit”, i tider där svenska tjejer anklagas för rasförräderi, svenska politiker för landsförräderi och folkmord, och invandringsmotståndet fått fotfäste, är det svårare än någonsin att vara en antirasist. I stoffet av kritik mot invandring, invandrare, politiker, feminister eller journalister så har den antirasistiska debatten fått slagsida – vi håller på att förlora kampen om de viktiga orden; mångkultur, mångfald, globalisering, yttrandefrihet, demokrati, rättigheter – de som alltid tillhört oss.

Det är någonting som har hänt i Sverige. Rasismen har sen en tid tillbaka åter fått vind i sina segel, och för varje år har orden blivit lite grövre och retoriken lite tuffare, något som gett hatet rejält med fotfäste. Invandrare hängs ut som bidragstagare, våldtäktsmän, misshandlare, rånare och mördare. De påstås skända nationen och dess kultur, fornminnen och framförallt dess ”sanna” invånare.

Framförallt är de just invandrare; det centrala är att belysa hur de inte har samma bakgrund som ”oss”, och därför inte beter sig som oss. Det är min övertygelse att rasismen fungerar på detta vis.

Rasismen är ingen ideologi. Genom rasismen sker ingen utveckling och rasismen har inte något intresse av att verka demokratiskt. Men idag har rasismen som bekant kammat till sig och är ofta paketerad i politiska anföranden. Ofta med demokratiska inslag. Det handlar inte längre så mycket om att människor har olika värde. Snarare handlar det om hur människor har olika egenskaper, och därför inte kan samexistera.

Pierre Lesage / Foter / CC BY-NC-ND

Ta tillbaka orden!

Tekniken hos dagens rasist är idag förbluffande komplex då den bland annat anspelar på att antirasisterna tillsammans med invandrarna är de sanna rasisterna. En antirasist är att jämställa med en terrorist; en feminist med en extremist.

Den första utmaningen ligger i att återta begrepp och tolkningsföreträde från rasisterna som fyllt ”våra” ord med värdeladdningar som påfallande ofta är nedsättande och negativa. Mångkultur ska inte associeras till brottslighet, mångfald ska inte handla om folkmord på vita, yttrandefrihet ska inte handla om Lars Wilks.

Rasistiska webbsidor, demokrati och mänskliga rättigheter ska inte handla om rätten att få vara rasist!

Diskussionen skall istället föras med utgångspunkt ifrån människors lika rättigheter och värde och slippa tillskrivas olika egenskaper eller föras in i olika grupper. När alltfler pratar sorterande om muslimer, romer och svarta, eller om invandrare i allmänhet, har gränserna förflyttats. Genom alltför stor passivitet riskerar vi att rasismen bli ett naturligt inslag i Sverige.

Ju längre dessa gränser tillåts flytta, desto närmare kommer vi ett samhälle där vissa människor i första hand betraktas utifrån hudfärg, religiositet, etnisk bakgrund osv., istället för vem de faktiskt är. Jag skulle vilja påstå att det inte är svårare än att fråga vilken andra generations invandrare som helst. Ofta har man fått höra samma fråga om ”vart man ursprungligen kommer ifrån”, om man ser sig själv som svensk eller invandrare, svart eller vit.

Ibland är det svårt att förklara för en rasist hur det faktiskt känns att bli tillskriven olika egenskaper, ifrågasatt om andraspråket man pratar, musiken man lyssnar på, hur man resonerar i olika situationer – att till och med få sin rätt att bo i landet ifrågasatt bara för att man har invandrat, eller har föräldrar som gjort det. Precis som kvinnan under tidigt 1900-tal beskrevs som allt en man inte var, beskriver idag rasismens fotsoldater personer med invandrarbakgrund som allt en svensk inte är.

Det är här jag vill påstå att vi måste arbeta som hårdast; att tolerera diskussionen med rasismen – för om vi låter vår egen tolerans gå förlorad är så ohyggligt mycket förlorat.

För även bakom den mest fördomsfulla och främlingsfientliga av personer finns det en människa. Låt oss aldrig hävda att hen inte har rätten att uttrycka sig, oavsett hur fördomsfulla åsikterna är. Ge dem all rätt i världen att få uttrycka sig, att säga det som de själva tror att man inte får säga i det här landet längre. Men låt oss inte heller glömma hur antiintellektualism och nationalism alltid gått hand i hand – använd förnuftet som verktyg för att påvisa just hur rasism inte är en ideologi, en politisk läggning eller någonting utvecklande.

Elias Hemmilä

Krönikor

Om tolkning av verkligheten

Jag är konstvetare och fotograf, och således van att använda mina ögon ur ett både fysiskt samt abstrakt (tankemässigt) perspektiv. Utbildad inom dessa två områden är jag väl medveten om att varje människa tolkar sin omgivning mot bakgrund av sina egna kunskaper och erfarenheter.

När man läser konstvetenskap och skriver uppsatser inom ämnet är det alltid den egna tolkningen som är intressant. När man själv läser andras uppsatser eller böcker om ett givet konstverk får man alltid acceptera att personen i fråga ser verket på ett särskilt sätt. Man lär sig snart att alla ser saker olika, och att det till och med kan skilja sig mellan två människor som ser (något) med samma glasögon (inom just konstvetenskap; vilken teori och metod man väljer att använda i sitt seende av ett konstverk). Det vill säga; man håller inte alltid med om tolkningen av (något).

Med den här kunskapen i bakfickan känns det väldigt märkligt att tänka sig att det är vi svenskar som över huvudet på den som kommer till Sverige, oavsett anledning, bestämmer hur denne ska inpassas, anpassas, integreras i samhället.

From another Dimension
h.koppdelaney / Art Photos / CC BY-ND

Undrar om man ens tänkt tanken att det kanske vore bra att fråga den som faktiskt står där vid vår gräns och precis ska ta klivet in i ett nytt liv, i ett nytt land med nytt språk, ny kultur, nya lagar och oskrivna regler, om hur just den vill bli assisterad i sitt inträde.

Eller?

En av sakerna jag själv reflekterat över är hur det inte verkar finnas särskilt många alternativ för den som kommer hit som invandrare. Man ska lära sig språket och skaffa sig en sysselsättning. Vägarna dit ser inte ut att vara alltför många, och jag får uppfattningen om att man inte kan välja hur man vill ta sig fram till målet.

Jag har skrivit lite om detta tidigare, och jag står fast vid min åsikt om att det borde anställas fler människor som kan fungera som mittenpunkt i ett nätverk av kontakter som en nyanländ person kan ta del av. Kanske som också kan göra djupintervjuer med den anlände, för att ta reda på hur man på bästa sätt kan hjälpa denne att hitta en plats i samhället.

Jag kan inte låta bli att tänka – hur svårt kan det vara?

Och jag tänker dessutom att om man gör detta så skapar man en hel del nya jobb. Det gäller liksom att tänka smart, och eftersom många anser att invandringen kostar tänker jag att med en armé av lärare i SFI blir det många fler som har en lön de kan betala skatt på, och lägga på bostadshyror, shopping, resor och så vidare. På samma sätt som om en nyanländ person får det stöd som behövs när det gäller språkkunskaper samt en individanpassad plan som alla hjälps åt för att förverkliga, så kommer även denne att ha ett jobb som kan betala hyran, samt alla andra kostnader man har i ett hushåll. I min värld kan det bara gå plus.

De som bestämmer hur saker ska gå till, är politiker. De som sedan ser till att det blir som politikerna har bestämt är beslutsfattare i diverse organisationer och företag. Och det är dessa människor jag skulle vilja nå med den här frågeställningen.

Hur tänker de sig att de ska kunna få en bättre och mer stabil integration av nyanlända, när de inte frågat dem hur de vill bli integrerade? Hur tänker de sig att de vet bättre än den som kommer hit utan att kunna språket eller veta någonting om den svenska kulturen? Är det inte bättre att ta reda på det och forma sin politik efter det, i stället för att bestämma över huvudet på dem och genom detta kanske stjälpa snarare än hjälpa?

För det är ju så, och det tror jag att de flesta är överens om, att politikernas och beslutfattarnas verklighet ser helt annorlunda ut än den som kommer från ett annat land och ska flytta till ett nytt land och ett nytt liv. Och vems verklighet är det vi borde försöka se? Politikernas som inte påverkas personligen av hur nyanlända tas emot, eller de som kommer hit till sin nya verklighet?

Hur svårt kan det vara?

Krönikor

Arbetarrörelsen versus SD

DISCLAIMER
Motargument.se är ett politiskt obundet initiativ, och det är därför viktigt för oss att påpeka att de politiska åsikter som framförs av våra gästskribenter inte delas av Motargument.se som grupp. Inom MA finns skribenter med olika politiska inriktningar för att vi ska få ett brett perspektiv på det vi skriver.
/Redaktionen

Gästinlägg av David Sällström.

Arbetarrörelsen måste vinna tillbaka medlemmar från SD.
Arbetarrörelsen verkar ha misslyckats att övertyga sina egna om den politik som vänstern alltid har fört. Det finns inte längre någon framtidstro hos arbetarklassen inom vänsterrörelsen där politiken upplevs ha blivit en PK-grej, någonting som inte företräder deras oro och tankar om samhällets utveckling.

Fanor_01
Barbro_Uppsala / Foter / CC BY-NC-SA

Det är antagligen därför som det inom LO-avdelningar och klubbar finns upp emot 20 procent av de förtroendevalda som röstar på Sverigedemokraterna.

Det är hos arbetarna som Sverigedemokraterna hittar sitt stöd. En artikel från Motargument.se visar att hela 56 procent av Sverigedemokraternas väljare 2006 var LO – anslutna. Statistik från samma eminenta artikel från Motargument visar att 2008 definierade sig sextiotre procent av SD:s väljare som arbetare, hos Vänsterpartiet var det femtio procent som valde att kalla sig arbetare.

Tidningen Arbetet skriver den 12 januari i år att Sverigedemokraterna gått om Moderaterna i andelen sympatisörer hos LO-medlemmar, det är bara Socialdemokraterna som har fler sympatisörer än vad SD har hos den gruppen.

Att fackföreningsrörelsen är internationalistisk och per definition antirasistisk verkar inte göra någon större skillnad i statistiken. Analysen som vi i slutändan måste dra är att arbetarrörelsen misslyckats med att formulera ett alternativ som låter trovärdigt och som kan vinna tillbaka arbetarklassen till den internationalistiska arbetarkampen. Att vi för fram argument som folk kan definiera sig med utan att för den sakens skull landa i samma problemlösning som Sverigedemokraterna.

1 maj 2010
Benganf / Foter / CC BY-NC-SA

Sverige verkar ha lyckats något bättre än våra grannländer att isolera de främlingsfientliga istället för att dansa efter deras pipa i tron att det istället ska få de främlingsfientliga på fall. Lösningen är inte att ta över deras politiska agenda och göra främlingsfientligheten rumsren, lösningen sitter i en starkare politisk polarisering mellan blocken. Att vi blir tydligare i vårt politiska arbete så att skillnaderna mellan en rödgrön regering och en alliansregering belyses och blir uppenbar. Idag upplevs politiken mellan de bägge blocken inneha små, om än osynliga, skillnader där Sverigedemokraterna blir det enda återstående oppositionspartiet. Det är en farlig utveckling som bara riskerar att gynna SD.

Arbetarklassen måste återfå tron på en ny starkare vänster som positionerar sig tydligt i den politiska sfären. Vi ska formulera om problemställningarna: Hur mycket kapitalism tål Sverige? Hur många riskkapitalister tål Sverige?

Det är inte invandringen det är fel på, utan fördelningen av resurser. Att 20% av befolkningen äger Sveriges samlade rikedomar och att 20% äger ingenting utan har enbart skulder. Det är där vi måste börja om vi ska ha någon chans att vinna tillbaka initiativet.

/ David Sällström, sallstromism.wordpress.com

Källor:
Dagens Arena: Facket och Sverigedemokraterna
Motargument: Var sjätte LO-medlem skulle rösta på SD
Tidningen Arbetet: SD näst störst bland LO-folk/

Krönikor

Offerkofta på SD Västerås

Gästinlägg av anonym medlem i RFSL Västmanland.

vasteras-pride_debatt
Foto: Malinka Persson

Den här texten kom in till redaktionen som en reaktion på en artikel publicerad i VLT den 28 juni. Artikeln i VLT berör politiken versus det praktiska omkring den första PRIDE-festivalen som anordnas i Västerås 27 – 29 juni i år. Sverigedemokraterna i Västerås bjöds inte in till den politikerdebatt som fördes omkring olika frågor inom HBTQ, varpå de genast tog på sig offerkoftan.

Därav denna text som bemöter det som bedöms felaktigt i VLT’s artikel.

(Tyvärr kan jag inte hitta VLT:s artikel i deras nätversion av tidningen. Men det finns både en ledare samt separat artikel att läsa i VLT 27 juni 2013. /Redaktören)

I Västerås har Sverigedemokraterna nu fått en oförtjänt offerkofta på sig.

Det sker just nu, i samband med Västerås första Pridefestival någonsin. Sverigedemokraterna är nämligen inte inbjudna till Regnbågstorget, det område som arrangörerna RFSL har mitt i staden.

Det är ingen hemlighet att SD är emot de flesta av de rättigheter som HBT-personer vunnit på sista tiden. Demokratiska rättigheter om lika rätt att gifta sig, rätt för transpersoner att slippa sterilisera sig mot sin vilja, med mera. Varför skulle RFSL bjuda in dem?

I tidningen görs ett stort nummer av att kommunen står bakom Pride. Det är sant på så sätt att kommunens eventbolag Västerås & Co är med och arrangerar Pride. Däremot stämmer det inte att kommunpolitikerna gav RFSL i uppdrag att ordna Pride. Visserligen har en folkpartistisk ledamot motionerat om att ”uppmuntra” ett Pride. Men RFSL startade arbetet direkt, långt innan fullmäktige tog beslut att stödja motionen. Så fortfarande är det RFSL:s arrangemang.

Tro inte att SD hade varit med om de hade blivit inbjudna. Tro inte att SD står bakom RFSL:s kamp för lika rättigheter.

Ta av offerkoftan, SD.

Skribenten är medlem i RFSL Västmanland men vill vara anonym.

Krönikor

SD — Inte hela Sveriges parti!

Gästinlägg av Slutpixlat

Den av Sverigedemokraterna nu igångsatta kampanjen, ”Hela Sveriges parti”, förklarar de själva på detta viset:

”Med kampanjen ”Hela Sveriges parti” gör Sverigedemokraterna upp med stämpeln av att vara ett enfrågeinriktat parti. I kampanjen lyfter partiet åtta politikområden.

Politiska motståndare sätter ofta etiketter på oss. Men Sverigedemokraterna är så mycket mer än de där etiketterna man läser om i tidningarna. Vi är ett parti med bred politik som syftar till att förbättra människors vardag för stora som för små, för män som för kvinnor och för såväl infödda som invandrade svenskar. Vår motståndare är det framväxande splittringssamhället. I denna kampanj lyfter vi fram nya perspektiv.

Skärmklipp
Nu försöker Sverigedemokraterna att göra en politisk saltomortal i den högre skolan för att försöka påvisa att de banne mig inte är ett enfrågeparti.

Och att Sverigedemokraterna har svårt för vad de tycker, av media påklistrade etiketterna, är ju egentligen något som de är upphov till själva genom alla rasistskandaler de ständigt har inom partiet.

Och det är ingen falsk etikett som är påklistrad av media, det är ju den reella verkligheten som media speglar om Sverigedemokraterna.

”Vår motståndare är det framväxande splittringssamhället”, påstår Sverigedemokraterna.

Ganska lustigt att de nu helt plötsligt är motståndare till sig själva, då det är de själva som står för denna splittring i samhället genom sin dem-och-vi-politik. Dubbelmoralen firar återigen triumfer hos Sverigedemokraterna därmed.

Låt oss skärskåda detta så kallade ”hela Sveriges partis” åtta politiska områden där de ämnar lyfta sin politik i.

”Hela Sveriges parti” säger sig vara för en human flyktingpolitik?

Nu är det ju inte fråga om inte SD har blandat ihop orden human och inhuman. För om man ser till vad SD egentligen tycker om flyktingar så ser de helst att inga flyktingar kommer hit till Sverige över huvud taget. Så SD:s definition av ordet human är naturligtvis att de är partiet för en inhuman flyktingpolitik. Några barmhärtiga samariter lär ju Sverigedemokraterna aldrig bli.

”Hela Sveriges parti” säger sig också vara för en värdig ålderdom. Låter ju lovvärt. Men frågan är vilka som ryms i definitionen, en värdig ålderdom?

”Våra åldringar får det sämre och sämre medan massinvandringen tillåts kosta enorma summor”, säger SD.

SD:s Rickard Jomshof går steget längre och säger så här i ett inlägg i Blekinge Läns Tidning:
”Allt fler svenskar och däribland en växande skara pensionärer börjar ‘få upp ögonen för vad dagens mångkulturella och svenskfientliga samhälle’ innebär i praktiken.”

Sverigedemokraterna i Blekinge har gjort ett stort nummer av äldreförsörjningsstödet som de menar är ett direkt stöd till invandrare ”som aldrig betalat ett öre i svensk skatt”. Detta medan svenska åldringar får det allt sämre.

Naturligtvis ”glömmer” de att framföra att äldreförsörjningsstödet är till för alla i landet som fyllt 65 år, oavsett deras bakgrund.

Så i Sverigedemokraternas ögon är det massinvandringen, mångkulturen och svenskfientligheten som gör att inte Sveriges pensionärer kan få en värdig ålderdom. Och man gör gärna skillnad på en svensk pensionär och en invandrad pensionär. Där den senare helst inte ska ha samma rätt till en värdig ålderdom då SD verkar anse att denne aldrig betalt skatt i Sverige. Återigen gör SD skillnad på folk i dem och vi.

”Hela Sveriges parti” vill också ha krafttag mot brottsligheten.

Vore det då inte på sin plats att sopa framför sin egen dörr innan man går ut och kräver krafttag mot brottsligheten?

Sverigedemokraterna har ju ett antal personer som jobbar för dem vid partiets riksdagskansli som är dömda för misshandel, våld mot tjänsteman, rån och vapenbrott. Vi får inte heller förglömma det stora antal Sverigedemokrater som bland annat är dömda för förtal. Riksdagsman Thoralf Alfsson är en av dem och Riksdagskvinnan Carina Herrstedt är dömd hela tre gånger för förtal. Just en snygg samling individer som kräver krafttag mot brott. Å andra sidan kan man ju säga att de har personliga erfarenheter inom brottets bana som gör att de kan användas som experter på just hur man skall komma tillrätta med återfallsförbrytare.

Återigen så visar dock Sverigedemokraterna på en dubbelmoral utan dess like.

”Hela Sveriges parti” är för en EU-kritisk politik.

Det vill säga att man helst inte vill vara med i det Europeiska samarbetet, utan man vill helst isolera Sverige från inte enbart Europa och också resten av omvärlden för att kunna bygga sitt förlovade drömland. SD lever i sin folkhemsutopi där naturligtvis inga invandrare får plats.

”Hela Sveriges parti” vill ha riktiga jobb.

Om man har följt det Sverigedemokratiska partiets jobbpolitik ett tag och hört vad vissa av deras politiker säger om hur arbetsmarknaden och jobben bör hanteras så står en sak mycket klar.

Invandrarna tar jobben ifrån svenskarna får man ofta höra dem säga. ”Det är massinvandringens fel att svenskarna inte får jobb.”

Låt oss nu titta på vilka jobb det är som invandrarna, enligt SD stjäl från svenskarna. I huvudsak är det låglönearbeten såsom till exempel städare, restaurangbiträde, vårdbiträde mm…

Dessa yrken ratas i många fall av svenskarna själva, och vi ska vara glada att det finns folk som är villiga att ta dem. För en sak är helt klar. Hade vi inte haft dessa invandrare som tog dessa jobb så hade bland annat vården gått riktigt på knäna i brist på arbetskraft.

Så Slutpixlats förslag till SD-politikerna är att sluta gnälla på invandrarna och skaffa er ett riktigt jobb. För som politiker duger ni icke!

”Hela Sveriges parti” säger sig vara för en stark landsbygd och vill bland annat öppna upp för gårdsförsäljning av alkohol. Man hävdar också att skogsnäringen sysselsätter 200 000 personer. En liten korrigering är här på sin plats. Skogsnäringen sysselsätter 100 000 personer. Varför skall ni Sverigedemokrater alltid överdriva er sifferexercis på detta viset? Nåja… De enda som blir glada över SD:s landsbygdspolitik är väl de Sverigedemokrater som bor där. Det vill säga om nu gårdsförsäljning av alkohol blir tillåten, tänker då mest på hur begivna vissa av SD-folket är i de starkare dryckerna. Välkommen till banjoland.

”Hela Sveriges parti” vill ha en ordentlig skola.

Får vi då förmoda att denna ordentliga skola inte befolkas av några barn med avvikande hudfärg eller att där skulle få finnas några papperslösa barn. Dessutom så vill ju SD avskaffa hemspråksundervisningen. Med andra ord så vill ”Hela Sveriges parti” inte ha en skola för hela Sverige. Återigen så är SD på invandrarna så fort de får chansen.

”Hela Sveriges parti” vill ha en sjukvård värd namnet men inte till vilket pris som helst. Att ge 50 kronor till en papperslös invandrare för dennes tandvård är naturligtvis helt fel enligt SD. Och det påpekar Sverigedemokraten Kent Ekeroth genom att i vanlig ordning använda dem mot vi. Enligt Ekeroth så är det pensionärerna som får betala vården för illegala.

Dessa 50 kronor har rört upp känslorna hos de främlingsfientliga Sverigedemokraterna så att de till och med startade en kampanj på Facebook. Där uppmanar de folk att skänka 50 spänn till SD i stället. Snacka om att kasta pengarna i sjön!

Vad man sammantaget kan säga om SD:s nya kampanj för att försöka påvisa att de inte är ett enfrågeparti är väl egentligen att de nu mer än väl bevisar att de fortfarande är ett enfrågeparti.  För nästintill i samtliga åtta politikområden de presenterar i sin nya kampanj, så genomsyras det mesta av invandring och hur den enligt SD ställer till det.

Stämpeln som rasistparti lär Sverigedemokraterna aldrig bli av med så länge de utmålar invandrarna som roten till allt det onda i det svenska samhället och försöker slå splittring bland svenskarna med sitt eviga tal om dem och vi.
Nej, Sverigedemokraterna är och förblir ett parti befolkat med intoleranta, främlingsfientliga och rasistiska element. Inte ens det snyggaste kostymbyte eller kraftigt friserade partiprogram kan förändra detta.

Raffina Wall för Slutpixlat

Artiklar

Demonstrera på första maj!

Idag är det första maj och Motargument tar därför ledigt. Det är en helgdag som vi uppmanar alla att använda till att demonstrera. Demonstrera mot det i samhället och politiken du anser vara fel. Demonstrera oavsett vem du är, vad du tycker, vilket parti du stödjer eller inte stödjer. Om du är född i Sverige eller om du flyttat hit. Om du är ung, gammal, kvinna eller man. Oavsett vilken sexualitet du har eller vilken etnicitet du har. Om du är religiös eller inte och oavsett vilken religion du eventuellt tillhör.

Svenska flagganUttryck din sympati för politik eller din protest mot en politik. Demonstrera till stöd för vår regerings politik eller mot regeringens politik. Visa upp plakat som tar avstånd från politiska reformer, eller visa upp plakat med dina egna förslag till politiska reformer.

Använd din yttrandefrihet i det Sverige där demokrati förvärvades för ungefär hundra år sedan, efter enträgen kamp. De rättigheter vi åtnjuter i vårt land har inte alltid varit oss given och är aldrig garanterad. Demokratin måste återerövras varje dag och lever bara om den lever i våra hjärtan och i våra hjärnor.

Och oavsett om du demonstrerar eller inte under denna dag, hoppas vi att du vill läsa artiklar på Motargument och att du har nytta av dom när du åtnjuter din frihet att uttrycka dig. I detta fall i debatter med vänner, släktingar, kollegor eller främlingar.

Glad första maj på dig!

Artiklar

Motarguments politiska inriktning

Det har kommit till min kännedom att det bland annat på Flashback diskuteras vad Motargument har för politisk inriktning, och att man där är ganska överens om att vi alla är liberaler, troligen kopplade till Centern för styrning och finansiering.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. Motargument.se är ett partipolitiskt obundet initiativ där alla medarbetare har sin egen, individuella politiska åsikt. I våra interna diskussioner om de texter vi skriver och publicerar är vi inte alltid överens, vilket är precis som det ska i ett demokratiskt samhälle. Vår gemensamma agenda med Motargument är att visa att det finns flera olika sätt att se på invandringspolitik och migrationsfrågor. Vi har ingen gemensam lösning och har aldrig insinuerat att det endast finns en enda lösning.

♥ The Drongo Love ♥ Happy Valentine's Day ♥
VinothChandar / Love Photos / CC BY

Att det finns människor ute i etern som tvunget behöver bunta ihop oss och pålägga oss gemensamma egenskaper utöver vårt engagemang för ett öppet samhälle där invandring är ett naturligt inslag i samhället är ouppfostrat, saknar fullständigt argumentationsteknik och är väldigt tråkigt. Och ja, det stör mig.

Ni vill själva inte bli dragna över en kam, eller bli ihopbuntade utefter åsikter, men ni gör det med invandrare och ni gör det med oss. Er förmåga att kunna se individer snarare än en massa av åsikter verkar totalt obefintlig, så länge det inte gäller er själva. Det enda ni gör är att genera er själva framför någon annan.

Varför inte ta er i kragen och fråga var och en av oss skribenter rakt ut vad vi har för individuella politiska åsikter i stället? Om det känns viktigt för er att veta. Räkna inte med att alla eller ens någon svarar — vi har valhemlighetsprincip i Sverige och därmed rätten att inte behöva avslöja vad vi röstar på. Det gäller för både er och oss. Eller är det så att alla ni som tror er debattera invandrings- och migrationsfrågor på Flashback, Avpixlat med flera ställen, inte röstar på samma parti?

Giant Tree Frog (Litoria infrafrenata)
Twin Peaks / Nature Photos / CC BY-NC-ND

Det är tragiskt att era föräldrar inte uppfostrat er bättre än att ni ska ta så många saker för givet att ni inte ens ids ta reda på fakta innan ni kläcker ur er groda efter groda.

Skärpning.

Recensioner

Recension: Välviljans rasism, av Adam Cwejman

Välviljans rasism, av Adam Cwejman är en underbart tankeväckande bok. Men efter att ha läst den infinner sig känslan ”var detta allt”? Det är liksom som att halva boken saknas. Som när man ser en Hollywoodfilm utan att få veta hur det går för huvudrollsinnehavarna. Planeras det uppföljare måhända, Välviljans rasism del 2 och 3, kan man fråga?

Question mark
Marco Bellucci / Foter.com / CC BY

Jag har diskuterat mycket med folk som håller på med olika alternativterapeutiska ”självhjälps”-metoder. NLP, regressionsterapier, etc. I dessa kretsar finns det folk som fokuserar mycket på det här med att man ska tänka positivt, affirmationer, lära sig se det positiva i det som sker, sätta positiva mål, etc.

Det är i grunden bra metoder som fungerar, ingen tvekan om det. Problemet är att en del extrema självhjälpsförespråkare är inne på att man inte ska se bakåt alls. Inte fundera över vad som skett, vad som gick fel och varför. För då ältar man problem. Sånt ska man inte tänka på alls. Man ska tänka positivt. 

Å andra sidan finns det de som anser att man inte ska blicka framåt utan BARA gräva i det förflutna terapeutiskt sett. Det är liksom som om balans saknas.

Jag kom att tänka på det när jag läste Adam Cwejmans bok om ”Välviljans rasism”.

Adams bok saknar inte poänger. Att positivt särbehandla en grupp som utsatts för förtryck kan föra med sig problem, som kan bli riktigt farliga om man inte ser upp. Detta sker dels genom att man inte lägger fokus vid meriter och lämplighet utan vid ursprung och grupptillhörighet, vilket ofrånkomligt leder till att man diskriminerar vissa för att hjälpa andra och dels genom att det är lätt att man sätter en ”offerstämpel” på personer, som blir svår att ta bort.

Adam beskriver detta väl.

Det som saknas

Men när man talar om strukturell rasism och folks svårigheter att ta sig fram, vilket de menar KAN bero på rasism, så uppkommer frågan: om man inte är beredd att hjälpa till och lyfta fram en grupp som utsatts för förtryck, hur ska man då hjälpa individerna som kämpar för att göra sig sedda och hörda? Det som en person — som tillhör en grupp som utsatts för mycket diskriminering genom åren — ofta tänker på är nämligen inte bara ”tänk positivt” utan även ”hur ska jag kunna komma förbi de hinder som riktas mot mig för min grupptillhörighets skull på grund av bland annat fördomar”.

Detta berör Adam inte alls i sin bok. Och det förbryllar mig mycket. Jag har funderat på varför. Är det för att han vill provocera och skriva en bok utan att beröra det, eller anser han att problemet inte finns?

Eller är det bara för att han fallit i den debattmässiga fällan att välja sida av myntet, att antingen är man si eller så? Att myntet kan ha två sidor berör han inte.

Bokens framsida Cwejman avslutar sin bok med sina ”lösningar”. De två första lösningarna är att undvika positiv diskriminering (att lyfta fram den grupp som diskrimineras) och att de som drabbats av diskrimineringen ska undvika offermentaliteten. Det vill säga: tänk positivt. Individens inställning betyder allt, som han skriver.

Jag påminner mig om de små flickorna (och deras föräldrar) som var med i en idrottsförening i en by jag känner till. Flickorna var fler än pojkarna i idrottsföreningen och mammorna mer aktiva än papporna, ändå fanns ingen (!) kvinna i styrelsen och inga flickor fick göra nåt viktigt i föreningen. Det hjälpte liksom inte att flickorna och mammorna tänkte positivt. Man fick tvinga föreningen att MEDVETET införa en 50/50-regel för att de ens skulle se kvinnornas och flickornas betydelse.

Det kan hända att 50/50-lösningen var fel, som Adam antyder. Men även om den är fel kommer man inte ifrån att flickorna och kvinnorna hade reella problem att ta sig fram. De var nedtryckta i skorna.

Adam menar att den strukturella rasismen är överdriven i Sverige. Måhända är det så. Men varför denna polarisering? Det hade varit på sin plats att i alla fall beröra de problem, tankar och känslor — de som utsatts för strukturell rasism utsatts för (eller som de anser de varit utsatta för). Inga problematiseringar om vad det innebär att vara den som ”tänker positivt” i en miljö där man trycks ner i skorna institutionellt.

Om man undersöker frågan om strukturell rasism bör man vara mycket medveten om etnocentrism och att fördomar väldigt lätt präglar även undersökningar om det. Jag har sett många exempel på detta. Undersökningar från Sydstaterna i USA på 1960-talet som kom fram till att svarta inte strukturellt diskriminerades där, är nog det mest absurda exemplet. Det finns svenska exempel som man kan leta fram och peta i om man vill. Det mest absurda är nog när man inom SL undersökte om funktionshindrade kunder särbehandlades negativt. Svaret var nej. Vid samma tid fanns ingen (!) buss som kunde ta en elrullstol och ingen kunde ta sig in i en tunnelbanevagn på grund av stången mitt för ingången innanför dörrarna på de gamla tågvagnarna, och de stora höjdskillnaderna på perrongerna.

Tyvärr kan vi nog inte förvänta oss någon uppföljare på denna bok. Välviljans Rasism 2 kommer nog inte med de saknade kapitlen. Och det tycker jag är synd. Det är en bra bok som väcker många tankar. Men som lämnar en bitter eftersmak eftersom problem negligeras.