BRÅ-rapporten om antisemitiska hatbrott som publicerades 29 maj 2019 visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande vad gäller ideologiskt motiverad antisemitism. Detta resultat går stick i stäv med vad nationalister vill göra gällande: att det är muslimer som står för antisemitismen i Sverige idag.

Det här ska handla om en rapport från BRÅ som INTE väckte rabalder. I tisdags 28 maj publicerade BRÅ en rapport om sexualbrott. I onsdags den 29 maj – dagen därpå -kom en rapport från BRÅ om antisemitiska hatbrott. Men medan den ena väckte mycket stor uppmärksamhet, fick den andra nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är illa.

BRÅ-rapporten om sexualbrott visar att det inte finns något stöd för hypotesen om en koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott och jag har skrivit flera inlägg om den här på sidan. BRÅ-rapporten om antisemitism visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande när det gäller den ideologiskt motiverade antisemitism som kommer till rättsväsendets kännedom – polisanmälningar och domar.

Kan det finnas något som förklarar skillnaden i uppmärksamhet för de två rapporterna? Kan det vara så att de som upprörs på nätet av den första rapportens resultat helst vill att den andra rapporten glöms bort helt och hållet. Jag tänkte hursomhelst bidra till att BRÅ:s rapport 2019:4 ”Antisemitiska hatbrott” inte glöms bort.
Jag tänkte här gå igenom vad rapporten kommer fram till och vad vi kan lära oss av den.

Presentation

Rapporten ”Antisemitiska hatbrott” bygger på samtliga polisanmälningar om hatbrott med antisemitiskt motiv åren 2012-2016, och 103 domar mot personer som dömts för brott med antisemitiskt motiv mellan januari 2007 och maj 2018. I materialet ingår också 92 intervjuer.

Rapporten använder begreppet antisemitiska hatbrott enligt samma definition som i den officiella statistiken:

”Brott som begås på grund av rädsla för, fientlighet eller hat mot judar och judendom som aktiverar en reaktion mot judendomen, judisk egendom, dess institutioner eller den eller dem som är, eller uppfattas vara, judar eller representanter för judar.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 16)

Men BRÅ har inte enbart tittat på de händelser som utgör brott i juridisk mening. Intervjupersonerna har tillfrå­gats om sina erfarenheter av uttryck för antisemitism generellt. Det är inte alltid självklart var gränsen går mellan icke-brottsliga uttryck för missaktning, nedsättande kommentarer eller hotfulla uttryck med anspelning på en persons grupptillhörighet och vad som är att betrakta som ett straffbart hatbrott i form av exempelvis ofre­dande, olaga hot eller hets mot folkgrupp.

Bland förövarna är unga män en särskilt framträdande grupp. Bland de utsatta drabbas kvinnor särskilt av sexualiserade hot och trakasserier. Här följer en genomgång av avsnittet mot slutet av rapporten under rubriken ”Gärningspersoner”. Detta avsnitt finns också skärmdumpat längst ner med mina förstrykningar.

”Radikalnationalismen” är totalt dominerande

Vilka är gärningspersonerna? I likhet med andra sammanställningar utgår man i rapporten från en vanlig indelning av tre typer av miljöer som i mer eller mindre grad präglas av antisemitism. Radikalnationalismen, den våldsbejakande islamismen och den radikala vänstern. Men när man går närmare in på det rättsliga materialet så är bilden klar. I några få förundersökningar finns det material som visar en koppling till islamism, men det finns inget exempel på ”radikal vänster” bland polisanmälningar eller domar. ”Radikalnationalismen” är totalt dominerande.

Rapporten ger därmed en viktig relief åt en tes som ofta framförs – att antisemitism är lika vanlig till vänster som till höger. Så är det alltså inte.

NMR och andra nazistiska grupperingar med deras personförföljelser, hot och heilande, öppna nazism i demonstrationer med ansiktsbilder på kända judar med texten ”folkförrädare” har satt ett tydligt avtryck i rättsliga sammanhang. Denna nazistiska närvaro i offentligheten har också skapat stor oro bland judar i Sverige, det framgår av intervjumaterialet. Känslan av att rättssystemet inte skyddar judar dominerar när nazister ges möjlighet att tåga fritt på gator och torg med ett uppenbart antisemitiskt budskap – ofta med symboliska kopplingar till Nazityskland. Rapporten påpekar att nazisternas agerande kan beskrivas som att de skapar och upprätthåller ett ”skrämselkapital” – de vill ge en bild av sin organisation som skrämmande och hotfull. I kraft av detta kan de sedan skapa rädsla bara genom att visa sig iförda sina munderingar vid en församling eller förening. De skapar det som rapporten kallar en ”lågmäld terror”.

Radikal vänster och islamism

Att nazisterna är tydligt dominerande innebär inte att man ska ignorera eller ta lätt på andra former av antisemitism, även om de inte syns lika tydligt i rättsliga sammanhang. Detta är oerhört viktigt att understryka.

I rapporten skriver man:

”En miljö som i forskningen förknippas med antisemitiska idéströmningar är den radikala vänstern. Exempel på detta saknas i princip helt i polis- och domstolsmaterialet, men bland BRÅ:s intervjupersoner var det däremot flera som beskrev erfarenheter av antisemitism inom bland annat vänsterorienterade politiska miljöer, främst bland unga, politiskt aktiva personer.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 67)

Här handlar det om antisemitism framför allt kopplad till ”en hätsk retorik mot staten Israel” – som en intervjuperson beskriver det. Det kan exempelvis handla om en politisk diskussion där enskilda personer får stå till svars för Israels politik för att de är judar.
När det gäller den våldsbejakande islamismen skriver rapportförfattaren:

”På samma sätt som för hatbrott med koppling till radikal vänsterideologi, finns ytterst få uppgifter i polis- och domstolsmaterialen som kopplar samman hatbrottshändelser med en våldsbejakande jihadistisk miljö.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott)

Men i intervjumaterialet framkommer samtidigt en stark oro för att det även i Sverige kan ske terrorattentat riktade mot judiska mål av den typ som under senare år begåtts i Frankrike, Belgien och Danmark. Det är också inom den här miljön som flera intervjupersoner som arbetar med säkerhet hos judiska församlingar anser att det allvarligaste hotet finns, särskilt när det gäller attacker mot judiska institutioner.

Kopplingen till Mellanöstern

Rapporten uppmärksammar också andra varianter av antisemitism som inte är lika tydligt ideologiskt motiverade. Flera intervjupersoner berättar om antisemitism från framför allt unga män med bakgrund i Mellanöstern. Det kan handla om offentliga sammanhang där den intervjuade har varit på väg till synagogan, på sociala medier men också i skolmiljö. Här kan det handla om en vägran att lära sig om Förintelsen därför att ”lärarna går judarnas ärenden”.

I rapporten framhålls att såväl forskningslitteraturen som BRÅ:s intervjuer visar att

”delar av den antisemitiska hatbrottslighet som sker, såväl i Sverige som i andra europeiska länder, sannolikt härrör från en närmast sanktionerad antisemitism som förekommer i olika länder i Mellanöstern. Enligt litteraturen rör det sig ofta om antisemitiska föreställningar och attityder som existerat redan innan staten Israel grundades”. (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 70)

Samtidigt påpekar flera intervjupersoner att även människor med bakgrund i Mellanöstern naturligtvis är olika. Liksom i befolkningen i övrigt finns stora variationer när det gäller antisemitism.

”Kan vara vem som helst”

Och rapporten från BRÅ synliggör att antisemitism varken är ett nytt eller importerat problem. Vi får en skrämmande bild av att antisemitism i Sverige inte bara finns i extrema grupperingar. En polis i en hatbrottsgrupp påpekar att de personer som utreds för antisemitiska hatbrott kan vara ”vem som helst”:

Antisemitiska strömningar förekommer i breda lager av befolkningen och skär genom olika religioner, sekulära grupper, politiska positioner och ideologier, skriver rapportförfattaren. Var antisemitismen kan dyka upp överensstämmer inte alltid med våra förutfattade meningar. En intervjuperson berättar om sin dotters skola:

”Det är mycket heilande, det är mycket skämt om judar. Och då är det ändå en vanlig vit innerstadsskola. Så när min dotter kom hem och sa de drar skämt: ”Här är det rea på hemköp, det passar väl dig bra som är jude”, och de skojar om gas. Så jag blev ju galen och ringde föräldrar, för skolan är helt flat.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

Och en ung man berättar om sina erfarenheter som elev:

”Jag har hört folk dra nazistskämt titt som tätt, rita hakkors på bänkar eller skåp eller skriva ”judesvin” på toa. De har dragit något skämt om Förintelsen. Vissa av de här skämten är småskämt, men någonstans går gränsen för vad man ska skämta om och inte. […] Alltså det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

BRÅ:s rapport gör ingen analys av hur omfattande antisemitismen är i Sverige, bara att den finns och att den kan finnas där vi minst anar det. Intervjupersoner från samtliga delar av landet beskriver erfarenheter av antisemitism från personer som skulle kunna vara ”vem som helst”.

Trots att den bakomliggande ideologiska motivationen kan vara mycket olika så finns det ändå något som alltid är gemensamt. Detta är ett tänkvärt resultat i rapporten och det avslutar också detta avsnitt om gärningspersonerna:

”Stora delar av det antisemitiska språkbruk och många av de antisemitiska idéer som kommer till uttryck i Brås olika material är slående lika, oavsett eventuella skillnader i gärningspersonernas kön, ålder, ideologiska bakgrund eller grupptillhörighet.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 75)

Till sist: I regeringsförklaringen i januari tog statsminister Löfven upp kampen mot antisemitismen som ett prioriterat område för regeringen, och han berättade om den planerade internationella konferensen till minne av Förintelsen och mot dagens antisemitism. För några veckor sedan kom beskedet att konferensen ska anordnas i Malmö i oktober 2020. Denna konferens kan få stor betydelse. Samtidigt är det viktigt att påminna om att vi alla har ett personligt ansvar att aldrig acceptera uttryck av antisemitism. Inte från någon och inte i något sammanhang.

Här nedanför har jag lagt ut avsnittet om gärningspersoner ur rapporten (sid 64 – 75). Med rött har jag markerat och lyft fram det jag ser som kärnan i resonemanget.