Det har skrivits spaltmeter om ämnet strukturell rasism. Trots det är begreppet mycket omstritt. Existerar det eller är det något som folk hittat på? Vilka har isåfall hittat på det, och varför? Vad menas med strukturell rasism, egentligen?
Jag kan utgå från mig själv. Jag är inte född i Sverige och det är mycket tydligt eftersom min hud är brun. Inte på det sätt som en etnisk svensk kan vara solbränt brun. Jag är chokladbrun. Det beror på att jag är född i Indien och blev adopterad till Sverige när jag var 9 månader. Jag är uppvuxen med en förälder från Södermalm i Stockholm och en från Norrland. Deras föräldrar höll hårt på traditioner, vilket innebar en uppväxt med sill, julskinka, gravlax, grisfötter och dopp-i-grytan. Allmänt gnäll om meteorologernas okunskap var stående inslag under hela min uppväxt.
Min hud gjorde att jag blev tillsagd att hålla mig borta från skinnskallar, det var tydligen någon sorts människor som hatade mig och kunde få för sig att slå mig. Jag insåg inte då att denna varning bara gällde mig, men inte någon av mina kompisar. Jag blev alltid glad då helt okända människor sade till mig att jag var duktig på att prata, då fick jag för mig att jag var mycket bättre än mina jämnåriga kamrater. Mitt självförtroende för tal och skrift har stärkts tack vare detta, vilket är en positiv bieffekt.
Allt var dock inte bra. När jag gick i sjuan besökte jag fritidsgården. Några ”kamrater” stod vid jukeboxen. En låt — som jag och många andra just då tyckte om — blev på 20 sekunder det absolut värsta jag visste. Någon startade låten ”Push It” av Salt N Pepa. I den tjatiga refrängen ”Oh, Baby Baby, Oh Baby Baby” skrek ett gäng av dem: ”Å Neger-Meijer, Å Neger-Meijer” (jag kallades då främst för Meijer, vilket är mitt efternamn).
Jag såg mig omkring och kunde utläsa hur det förväntades någon reaktion från mig. Inte bara från de som skrek, utan från alla, inklusive personalen. När känslorna går på högvarv och allt fokuseras på att inte börja gråta så är det väldigt långt till att hitta de snabba, avväpnande kommentarerna. Jag tror att jag lyckades pressa fram ett fjantigt leende och pipa: ”Haha, skitkul”, innan jag gick ut därifrån.
Barn mobbar andra barn. Det är inte mer synd om mig för denna incident än vad det är för alla barn som mobbas idag, eller igår, eller imorgon. Det är dock ett av de starkaste minnen som jag har när det gäller egenupplevd rasism.
På gymnasiet förändrades det radikalt. Jag blev tvungen att börja fråga jämnåriga hur deras namn uttalades och stavades eftersom jag aldrig hört något liknande. Det roliga var att jag verkade kunna bli en av dem. Inte fullt ut, för de fattade ju att jag inte var en av dem, men åtminstone till viss del.
Det fanns inte längre utrymme att reta mig på grund av mitt ursprung. Individer kunde växa fram på ett helt annat sätt eftersom nästan alla var olika. I det har jag stärks. I det har jag förstått att jag är den jag är. Jag behöver inte förändra mig, det är inte jag som har fel — det är de som värderar olika människor på helt skilda sätt som har fel.
Jag har full förståelse för den nyfikna frågan om varifrån jag är. Frågan verkar vara naturlig när människor möter andra människor, kanske speciellt då man inte liknar varandra till utseendet. I många år svarade jag bara med min uppväxtort, vilket resulterade i följdfrågan: ”men var kommer du ifrån, egentligen?”. När jag blev tonåring började jag med att svara ”Indien” istället för min hemort. Det gör jag fortfarande, eftersom det är vad som alltid verkar vara väsentligast för de som frågar. Det som verkar definiera min identitet i deras ögon är mängden pigment i min hud. Och jag får fortfarande höra: ”vad duktig du är på svenska” — och aldrig vet om jag ska tacka eller vad jag ska säga.
Blickarna, attityderna och bedömningarna som jag känner att jag får av olika människor är förmodligen likadana som jag kan tänka mig att alla som har mörkare skinn tvingas att möta. Nu kan det vara så att jag bara inbillar mig, vilket de som läser detta förmodligen kommer att påpeka. Det finns dock en sak som gör mig rätt säker på min sak. Förvandlingarna… Förvandlingen som inträffar hos de jag presenterar mig för, eller hos alla som hör mig prata. Då är det som om en slöja faller, hela deras ansikten slappnar av och utstrålar ”skönt! Han kan svenska.”
Personer som har träffat mig många gånger kan någon gång råka använda en eller annan rasistisk åsikt eller uttryck — ibland även på ett sätt som verkar vara så att jag förväntas hålla med dem. Och då hörs ofta förevändningen: ”men jag menar ju inte dig, du är ju svensk”… Jo, jag vet att jag är svensk, men tack för att du kände att det behövde förtydligas…
Jag kommer inte att förklara för alla att jag faktiskt är svensk och att de inte behöver använda engelska när de ska inleda diskussion med mig. Jag har faktiskt fullföljt en del konversationer helt på engelska bara för att personen verkar vara rätt trevlig — även då jag redan hört denne tala svenska med andra.
Vissa verkar mena att det bara är att vänja sig. Jag tror inte att någon kan vänja sig vid att oftast bli betraktad som mindre värd och med dåliga kunskaper om… ”allt”. Vissa emotsätter sig felbehandling och diskriminering, dessa ses på som ”jobbiga, gapiga och gnälliga”. Det kan låta som att jag är gnällig. Jag betraktar dock inte detta som ett stort problem i mitt liv. Varför gnäller jag på detta då?
Vi formas av många olika saker. Vår familj, kultur, kön, ålder och sociala status brukar vara de vanliga påverkansfaktorerna. Vad som glöms bort är hur vi blir bemötta av andra, som kategoriserar sig själva i en annan grupp än vår.
Jag generaliserar grovt här, avsiktligt, för att göra en poäng:
Män behandlar kvinnor på ett sätt och män på ett annat, och vice versa. Personer som hör till arbetarklass behandlar varandra på ett sätt inom gruppen och personer utanför på ett annat sätt, och detta gäller personer i andra samhällsklasser. Du blir olika behandlad utifrån vilken grupp du anses tillhöra, utav den person som bemöter dig och vad den anser att den själv har för grupptillhörighet.
En person som har ett namn du inte känner igen och har en hudfärg som inte liknar din egen, kommer inom denna struktur betraktas som att hen tänker på ett annat sätt och är svår att kommunicera med. Vi bemöter människor utefter våra förutfattade meningar, eller våra fördomar baserade på eventuella tidigare möten med andra som delar yttre egenskaper med denna person som du nyss träffat.
Genom vårt bemötande så kommer vi också att bidra till att forma den människan, bit för bit, möte för möte. Förväntningarna och fördomarna som är baserade på kön, etnicitet, klass etc. kommer att påverka. Försök att inte bemöta nästa person utifrån någon norm eller dina egna fördomar. Bemöt alla på det sätt som du skulle bemöta någon du tycker om. Börja där. Sen när du bildat dig en egen uppfattning om personen så bör du kunna umgås med hen på ett sätt som du vet att den egentligen vill bli bemött.
/ Andreas Meijer, andreasmeijer.wordpress.com
Titta på en mycket bra föreläsning om att bemöta människor: Gillis Herlitz föreläsning.
Programmen med Camila Astorga Díaz och Mireya Echeverría Quezada är dialoger som innehåller massor med nutidsämnen, fakta, åsikter och perspektiv. Det rör sig i huvudsak kring genusfrågor, diskriminering, klass- och näthat. Det märks att både Camila och Mireya är välutbildade och har rik erfarenhetskälla att gräva ur, det gör dialogerna underhållande och väldigt relevanta. Ibland ger de också boktips och recenserar andra saker som man blir intresserad av att söka upp.
Jag vill uppmuntra alla att motionera, promenera, cykla runt i era hemorter för att se er omkring lite noggrannare. Genom att ta bort varje rasistisk dekal som riktas mot omyndiga, ger vi varje liten lokal och regional rasistgrupp en rejäl skrapa!
