Artiklar

Kräftskivan, en sverigedemokratisk mardröm

Svensk rasism präglas av en rädsla för det nya och främmande. Den muslimska högtiden Ramadan anses till exempel inte vara värdigt att kallas ”svensk kultur”. Det är ju något nytt, sägs det. Men allt som är ”unikt svenskt” är resultatet av mötet mellan tidigare svenska kulturinslag och främmande idéer och seder. Allt unikt svenskt är både unikt för Sverige och ett resultat av en dialog med alla andra kulturer på denna planet.

Om man vill ha bevis för detta kan man studera de ”ursvenska” sederna med kräftskivor.

Kräftskiva (Swedish crayfish party)
JsonLind / Foter / CC BY-NC-ND

Kräftan

Det var de invandrande kristna munkarna från kontinenten som under medeltiden introducerade ätandet av kräftor i Sverige.

Jan Öjwind Swahn har skrivit en artikel om Kräftans kulturhistoria som jag rekommenderar. J-Ö menar att det var nordvästeuropeiska munkar som var först med att äta kräftor i Europa. Troligen kommer seden från England. Från England spred sig sedvänjan till Tyskland där den fick vid spridning på 1400-talet, och därifrån, via kloster och kungahuset, till Sverige, skriver J-Ö. Anledningen till att man började äta kräftor var att man sökte efter mat som var TILLÅTEN att äta under fastan, vilket kräftor ansågs vara.

Erik Degerman och Björn Tengelin har skrivit om kräftans historia i Sverige:

De säger:

”I norra Europa vet vi att både klostren och furstehusen åt kräftor som ett alternativ till fisk under fastan. Säkerligen åts de även av den övriga befolkningen. Redan på 1200-talet omtalas kräftor som ätliga i Europa och Konrad von Würzburg bekymrade sig på 1200-talet över deras öde att kokas levande. Definitivt ansågs de också goda ty när man drömde om Schlaraffenland fanns det kräftor i floderna, i alla fall på den tyska författaren Erhard Schoens framställning år 1530. I fantasins Schlaraffenland behövde ingen svälta, stekta sparvar flög in i munnen, husen var gjorda av pannkakor och fläskstekar, vin fanns i brunnarna och grisarna sprang omkring färdigstekta.

Flera uppteckningar finns att furstehusen sände kräftor som gåva sinsemellan. Det verkar som det traditionella kräftätandet främst förekom i Tyskland och Frankrike. På 1500-talet slog det italienska köket igenom. Där användes hummer, krabbor och andra skaldjur friskt. I Tyskland, Danmark och Sverige fick dessa delikatesser ofta ersättas med sötvattenskräftor. Den första notisen om att kräftor äts i Norden kommer från det danska hovet år 1504 då man importerade kräftorna från Tyskland.”

Varifrån kom denna sed? Kräftor åt man i Afrika innan medeltiden och kräftor var halal (tillåten mat) i arabvärlden vid denna tid också. Kan det ha varit via araberna som kräftätandet kom in i Europa eller uppfann de kristna munkarna sedvänjan?

Sverige

Kung Erik den fjortonde älskade kräftor och odlade dem i stor skala i vallgraven runt sitt slott i Kalmar och beställde dem ofta till högtiderna i sitt hov. Hans bror Johan den tredje var hertig i Finland vid samma tid och planterade ut flodkräftor och åt dem med god aptit också. Men… Man åt kräftor på annorlunda sätt förr, det var då en uppskattad och DYR ingrediens i puddingar, pajer och pastejer!

De som tillagade delikatesserna var de importerade tyska kockarna som invandrat till Sverige för att tjänstgöra vid hovet här. För vanligt folk var kräftan mest ett äckligt otyg som fastnade i fiskenäten och rev sönder dem, men med tiden började vanan att äta kräftor sprida sig även till allmänheten. Först åt man dem varma och på 1800-talet började man allt oftare äta dem även kalla. Så föddes en svensk sed, kräftskivan.

Lilla Nubben

Nubbe
Jon Åslund / Foter / CC BY

Men kräftskivan är mer än kräftor. Vad vore en skiva utan lilla nubben?

Brännvinet uppfanns, enligt Degerman och Tengelin, och enligt andra källor, på 1200-talet i de kristna klostren i centraleuropa. De behövde ett extra starkt destillat av sprit för medicinskt bruk, som lösningsmedel för olika mediciner, och för användning i industrin. De första gångerna brännvinet nämns i Sverige var på 1400-talet, i samband med kruttillverkningen och medicinen. Vanligt folk lärde sig göra brännvin av säd, och att KRYDDA brännvinet, senare.

Som med så många andra sedvänjor var det de högre stånden som först började brygga och dricka kryddat brännvin, snaps. Vanligt folk hade inte råd att göra brännvin på säd, och för övrigt förbjöd staten snart det, av ekonomiska skäl. Från 1700-talet, och i och med att potatisen introducerades i Sverige började vanligt folk mer och mer dricka brännvin. Man kunde kringgå behovet att använda säd till bröd och gjorde den på potatis.

Dill, ”made in Babylon and Egypt”

03. summer herbs
rosipaw / Foter / CC BY-NC-SA

Dill ska man ha vid kräftkalas också! Dillen introducerades på allvar i det svenska köket i slutet av 1700-talet. Först som en krydda till snapsen, senare som en viktig ingrediens som dillkött, t.ex. Men varifrån kom Dill? Jag citerar Degerman och Tengelin:

”Dill växer naturligt runt östra Medelhavet bort till Iran. Dill som krydda odlades och användes av de gamla babylonierna, assyrierna och perserna. De tidiga egyptierna använde dillen som medicin. I 3500 år gamla papyrusrullar rekommenderas dill speciellt mot åderförfettning. Naturligtvis fanns dill även i Israel och omnämns i Nya testamentet. Kryddan och medicinen var vid denna tid så viktig att den användes som skattemedel (Ni har väl läst Matteus 23:23?).

Även romarna uppskattade denna krydda. Poeten Vergilius till och med diktade om medicinen. För det var nog som medicin den var mest eftertraktad vid denna tid. I den första kända kokboken av Apicius nämns dill sparsamt, som en av de minsta beståndsdelarna i kryddsalt. Ibland användes kryddan i kalla såser.

Dill fördes av munkarna genom Europa upp mot Norden. Vårt ord ”dill” kommer av ett äldre tyskt ord som betyder ”vagga fram och tillbaka”. Detta anspelar naturligtvis på den späda plantans lättrörliga blad. Denna kryddväxt överlevde medeltiden in i stormaktstiden. Biskopen Johannes Rudbeck skrev upp vad han ville att hans trädgårdsmästare skulle odla vid Västerås domkyrka år 1624. Bland morot, rättika, palsternacka, lök och sallad nämns även körvel, persilja och dill.”

Alla kulturer har bidragit

Vi kan fortsätta att analysera bakgrunden till kräftskivan.

Kulörta lyktor är en urgammal sed som kom hit via sydeuropeiska katolska länder! Nubbevisornas melodier och texter kan analyseras också och de har ofta ett sameuropeisk ursprung. Ölens historia, och bryggerinäringens, är också fascinerande. En historia om samarbete, in- och utvandring och idéer som spridits mellan Mellanöstern och Europa, och inom Europa, sen det gamla Babylon, och troligtvis tidigare än dess. Evert Taube sjungs ibland på festerna. Hans sånger skrevs med argentinska tangorytmer och spelades på gitarr (gitarren är en arabisk uppfinning). Stearinljusen är en sed som också är katolsk till sitt ursprung och potatisen är amerikansk.

Så om man ogillar seder och fester som till stor del formats av invandrare så bör man nog undvika både kräftan och lilla nubben nu i augusti.

 

Artiklar

Läkare kan ej arabiska, kan ej mutas!

Eller: ”Invandrare missnöjda med att svenska läkare inte pratar arabiska och inte kan mutas”, som rubriken egentligen löd hos Avpixlat.

Artikeln är så kort att jag kan kopiera in den här:

En studie inom vården visar att asyl- och anhöriginvandrare är mycket missnöjda med att den svenska vårdpersonalen inte pratar arabiska.
Många anser inte att de ska behöva lära sig svenska för att göra sig förstådda i Sverige eller att det faller på det egna ansvaret att ordna med någon som kan tolka tills man lärt sig svenska. Man tycker inte heller man ska behöva prata med en sjuksköterska som man anser är för lågutbildad, utan kräver att alltid får tala med en läkare direkt.
Ett annat utbrett missnöje inom dessa invandrargrupper är enligt studien att man i Sverige inte som i hemlandet kan muta en läkare med pengar för att på så sätt gå före i kön och få vård direkt.

CorrenSkäggetSedan finns en länk till en nyhet i Corren, där man kan läsa den i sin helhet.

En studie har alltså gjorts i Skäggetorp, där 20 patienter med utländsk bakgrund har intervjuats.

Från Corren:

Intervjuerna, som har gjorts på svenska och arabiska, visar att många utlandsfödda är nöjda med att man i Sverige får vård oavsett ekonomisk situation. Att akutsjukvården är bra, att sekretessen fungerar och att man får rätt mediciner utskrivna är andra fördelar. Det finns dock saker som kan bli bättre. Långa väntetider är en av dessa. Många är vana att i sina hemländer kunna betala för att direkt få träffa en läkare, något som är svårare att göra här i Sverige.

Den långa väntetiden verkar vara ovant för några, eftersom vi inte har ett system som gör att de rika kan betala sig fram — det är en del av välfärden. Det var bra att vården ges till alla, oavsett ekonomisk situation, vilket de inte heller var vana vid. Detta tolkas av AP som ett missnöje för att det inte går att muta sig fram.

Vi läser vidare:

Alla svarande i undersökningen har upplevt problem att göra sig förstådda eller förstå vad som sägs i kontakter med sjukvården.
— Språkbarriären gör att det blir svårt att beskriva sina symptom. Det leder till rädsla för att inte få rätt hjälp. Många har dessutom problem med tidsbokningen per telefon, säger Nada Hikmat.

Detta tolkade Avpixlat till att bli:

Många anser inte att de ska behöva lära sig svenska för att göra sig förstådda i Sverige eller att det faller på det egna ansvaret att ordna med någon som kan tolka tills man lärt sig svenska.

Dock har de fått med ett enda rätt i sina få rader, att det verkar finnas ett missnöje med att de först behöver träffa en sjuksköterska istället för att direkt få träffa läkaren:

Det finns också ett missnöje med att man ofta får träffa en sjuksköterska, som har lägre status i många länder, istället för en läkare.

Att studien visade detta missnöje, kan kanske bottna i att patienterna inte är insatta i den professionella, svenska sjukvårdsutbildningen där sjuksköterskor är välutbildade och ofta sköter den första patientkontakten. Tolkningen överdrivs dock något hos Avpixlat:

Man tycker inte heller man ska behöva prata med en sjuksköterska som man anser är för lågutbildad, utan kräver att alltid får tala med en läkare direkt.

Det står inget om detta krav i artikeln utan finns enbart i Avpixlats ‘tolkning’ av den.

Jag tror att de flesta vet att vi har ett speciellt system här i Sverige, där vård är en rättighet. Det finns dock länder där det ser annorlunda ut och möjligheterna till att få vård kan hänga på om du kan betala eller inte. Sen kan jag ju ställa mig frågande till att skriva ”Ett annat utbrett missnöje inom dessa invandrargrupper är enligt studien…”, när det är en liten skara som sammantaget uppgår till blott 20 individer som intervjuats på en och samma plats. De som intervjuar arbetar på den vårdcentralen och verkar (här antar jag) ha gjort studien för att försöka möta sina patienter på ett bättre sätt.

Ovan granskade artikel och konsekvenserna av den är egentligen inte så viktig. Jag har inte belyst något ”hårresande”. Däremot behöver fler bli uppmärksamma på hur Avpixlat gör när de tar fram en del av sin propaganda. Den ‘avpixlade sanningen’ kommer med rejäla skruvar, en del påhitt och väldigt fri tolkning. Jag har tidigare skrivit om hur denna del av informationsflödet kapar hörnen i sitt jobb att försöka förmedla sina ”sanningar”.

Fler texter av Andreas Meijer.

Krönikor, Myter

Muslim, troende och homosexuell

Gästinlägg av Eli Göndör

Homosexualitetens öppna närvaro i det offentliga rummet är långt ifrån accepterad i muslimskt dominerade länder enligt Pew Research.  I Iran har homosexuella avrättats offentligt samtidigt som Ahmadinejad deklarerade att homosexualitet inte existerar i Iran på så sätt som det förekommer i väst. Men oavsett vad Ahmadinejad säger är det uppenbart att det blir allt vanligare med muslimer som kräver rätten att bli accepterade som både troende muslimer och som homosexuella. Därmed är det också något som muslimska omgivningar i allt större utsträckning tvingas förhålla sig till.

Al-Fatiha Muslim Gays - Gay Parade 2008 in San Francisco
Från en amerikansk prideparad. Gay muslims and their friends.
Franco Folini / Foter / CC BY-SA

Erica Li Lundqvist är islamolog, från ‘Centrum för teologi och religion’ vid Lunds universitet, och har skrivit sin avhandling om homosexuella muslimer i Beirut. I en intervju till DN, 19 juli säger hon:

Att vara muslim och bög i Beirut är inget man bara är, utan något man hela tiden måste förhandla om.

Hennes avhandling ifrågasätter myten att en muslim inte kan vara homosexuell eller att homosexuella personer inte är i behov av religiositet eller religiösa gemenskaper — oavsett om det gäller islam eller någon annan religion. Men den visar också hur homosexuella, muslimska män i Beirut tvingas utveckla olika strategier för att möta omgivningens förväntningar och hur deras sexuella läggning kan kosta dem livet.

Den 25 juli intervjuades i DN den fransk-algeriske imamen Ludovic-Mohamed Zahed, som förra året startade den första, så kallade ”inkluderande moskén” i Frankrike. Han är visserligen inne på fel spår när han skyller motståndet mot homosexualitet inom islam på kolonialism, huvudsakligen för att motståndet mot homosexualitet inom islam är äldre än kolonialismen.  Icke desto mindre illustrerar han, precis som Lundqvists muslimska homosexuella män i Beirut, att homosexuella muslimer tar allt större plats i offentligheten.

En av de som länge drivit frågan är Irshad Manji. Hon menar att det inte finns något hinder för att vara både troende muslim och homosexuell.

Det finns ingen principiell skillnad mellan motståndet mot homosexualitet rent allmänt och det som förekommer i islam. I Sverige var det straffbart att ha homosexuella relationer fram till 1944 och först 1979 togs den medicinska klassificeringen bort, som definierade homosexualitet som en form av psykisk störning.

Rädslan för det som kan upplevas avvika från normen har under alla tider fått fruktansvärda konsekvenser. I sin essä Fear of Small Numbers beskriver socialantropologen Arjun Appadurai hur majoriteter historiskt alltid haft lika svårt att acceptera minoriteters avvikelser och i sämsta fall därför gjort allt för att förgöra dem.

Muslimska samhällen skiljer sig således inte från andra i det avseendet även om brutaliteten mot homosexuella i en del muslimskt dominerade länder är fruktansvärd. Europa har dock ingen anledning att i just det avseendet slå sig för bröstet i ljuset av brutaliteten mot homosexuella under Förintelsen.

Motståndet mot homosexualitet bland muslimer har redan förlorat kampen. Förhållningsättet som Ahmadinejad illustrerar ifrågasätts dagligen av homosexuella som valt att också leva som troende muslimer.

Det är omöjligt att säga hur lång tid det kommer ta eller hur mycket lidande homosexuella kommer utsättas för, innan deras liv kommer nå högre acceptans bland andra muslimer. Självklart är dock att texter och traditioner kommer att omtolkas och omförhandlas till att succesivt öka homosexualitetens legitimitet. Och för de muslimer som redan är troende och homosexuella finns det ingen kraft på jorden som kan frånta dem den identitet de valt att leva med.
Gästinlägg av Eli Göndör

Krönikor

Fri invandring: ekonomisk vinst?

Gästinlägg från Andreas Eriksson.

När debatten rasade som värst under hösten 2012 om boken ‘Migrationens Kraft’, men också kring Centerpartiets förslag till ett nytt idéprogram, kretsade diskussionen till stor del kring frågan om dagens invandring är ekonomiskt gynnsam eller inte, och närmare bestämt om fri invandring skulle kunna vara ekonomiskt gynnsam.

#96 Tribute to the ASEA workers
Mikael Miettinen / Foter / CC BY

Somliga ekonomer resonerar på så vis att förluster i offentlig sektor på kort sikt kompenseras av vinster på arbetsmarknaden på lång sikt. Det går ungefär att likställas med att vi idag satsar pengar på att utbilda ungdomar genom grundskola, gymnasium och universitet för att sedan få tillbaka pengar, om inte mer pengar, när ungdomarna väl har kommit ut på arbetsmarknaden. Parallellt med dessa tankar finns det ekonomer som hävdar att det kan vara en förlust, men främst att det är svårt att avgöra om det totalt sett är en vinst. Även om detta faktumet mig veterligen är välbelagt, i synnerhet genom en stor OECD-rapport som uppmärksammades under 2013. Enligt den rapporten betalar invandrare tillbaka mer till samhället än vad de får.

Låt oss ta ett exempel på en person som hjälpte till att bygga Sverige starkt, men också fann sin egna lycka här. Min far, Adriano Birro, emigrerade från Italien till Sverige i mitten på 1960-talet. Det var egentligen bara en tillfällighet att han stannade på västkusten, här i Göteborg. Tillsammans med en kusin hade de blivit rekryterade, hemma i Italien. De bestämde sig för att resa upp till Norge för att jobba. Men då pengarna tog slut lite mer än halvvägs på resan bestämde de sig för att stanna. De gick till närmsta pizzeria i Göteborg och frågade sina landsmän om vart man kunde hitta jobb. Direkt blev de dirigerade till SKF som sökte nya arbetare. På SKF fick de anställning, en halvdan lön och ett rum i en sliten barack, men de kände sig nöjda ändå. Rätt som det var hade min far träffat en fru och skaffat två barn. Han fick stanna med permanent uppehållstillstånd och han erbjöds medborgarskap. Allt detta är han evigt tacksam för.

Många Sverigedemokrater vill ofta försöka vinkla debatten åt ett håll där det verkar som om att SD principiellt inte alls har något emot invandrare men att det är en alldeles för stor ekonomisk börda på det svenska folket. Jag vill bestämt hävda att frågan om fri invandring inte är en fråga om ekonomisk vinst, utan helt enkelt om mänskliga rättigheter, lidande och solidaritet. Att människor ska kunna förflytta sig, att människan är migrant, detta är ju vad hela den liberala demokratin vilar på, vad mänskliga rättigheter vilar på. För vad som hindrar människor är i själva verket inget mer än kulsprutor, minor och taggtråd.

Gästinlägg från Andreas Eriksson.

Artiklar

Homosexualitet & diplomati

I skrivande stund, i slutet av juli 2013, pågår en debatt om att Sverige borde hissa Prideflaggan på våra ambassader i utlandet, för att stödja de förföljda homosexuella i länder som t.ex. Ryssland. Vänner av ordning försöker påstå att en ambassad inte kan göra detta, men det har faktiskt gjorts tidigare, då Finland och Sverige gemensamt gjort just det under Internationella dagen mot homo- och transfobi (IDAHO).

Stockholm Pride 2010
*Kicki* / Foter / CC BY-NC-ND

Givetvis bör regnbågsflaggan inte bara hissas på ambassaden, konsulaten och beskickningarna i Ryssland. Homofobi och hatbrott mot HBTQ-personer är utspritt. I Iran hängs homosexuella. I stora delar av arabvärlden, Asien och Afrika fängslas homosexuella, och dödas av lynchmobbar utan att polis ingriper.

Vilken UD-tjänsteman har inte funderat över vad man mer kunde ha gjort då judar, romer, vänsterpolitiker och många andra förföljdes under 1930-talets vansinne? Hur många unga diplomatämnen har inte blickat upp mot porträtt av Raoul Wallenberg och tänkt att ”om det ändå vore jag”?

Att gå före omvärlden i kampen mot diskriminering och förföljelse innebär ett visst mod. Sverige skulle kunna göra en del saker omedelbart som skulle kunna få stor betydelse för förföljda över hela världen;

  • Adoptera Prideflaggan som en flagga som skyddas och visas upp av svenska beskickningar. Om främmande länder reagerar mot detta är det de som väljer att göra politik av det. För oss i Sverige är det bara en symbol för kärlek och tolerans.
  • Svenska Olympiska kommittén borde försöka ta reda på hur de kan använda regnbågsflaggan. Nu hör jag att svenska truppens kläder för OS i Ryssland nästa år redan är uppsydda. Men H & M skulle väl kunna sy in en liten HBTQ-flagga på den? Återigen; Det är bara en symbol för kärlek och tolerans. Det är de som protesterar som gör politik av den.
  • Återuppliva den fina, svenska traditionen att dela ut skyddspass till förföljda. Denna gången är det homosexuella. Vi kanske skulle kunna göra kontoren för de hotade HBTQ-organisationerna i Ryssland till svenska konsulat?

Låter det orealistiskt? Ja, så tyckte många då det började föreslås att Sverige skulle ryta till mot nazityskland i slutet av 1930-talet och att härbärgera många fler flyende judar, socialdemokrater, romer och homosexuella. Det borde vara ett enkelt beslut att bryta mot diplomatiska koder för att visa var vi står! Att vi tvingas leva i en värld där det finns utbredd homofobi och förekommer hatbrott mot personer på grund av deras sexuella preferenser är vad som är orealistiskt!

Artiklar

Svenskarnas Parti bjuder in nazist

Gästinlägg av  Slutpixlat

Svenskarnas parti har bjudit in den ultranationalistiske tyske politikern Klaus Menzel 73, till sitt evenemang Nordisk vision, som går av stapeln i dagarna.

1945 ... Hitler-Time-cover -Artzybasheff
x-ray delta one / Foter / CC BY-NC-SA

”Hitler var en av Tysklands största statsmän”, anser Menzel.

Menzel var även med vid en högerextrem festival utanför Norrköping 2005, där han hetsade mot judarna.

Klaus Menzel representerade tidigare det högerextrema partiet NPD i Sachsens delstatsparlament. I den egenskapen var han 2005 inbjuden till en nordisk festival med 300 deltagare på Vikbolandet. På festivalscenen uppträdde han tillsammans med den högerextreme sångaren Michael Müller. Tillsammans presenterade de en sång om demoner. Publikt.se

”Sången handlar om att de inte är anpassbara och att de förtrycker alla folk”, sade Müller på tyska och skrattade.

Michael Müller och Klaus Menzel slutade presentationen med att förklara vilka sången egentligen handlar om.

”Judarna”, påpekade Müller och fick publiken att hånskratta.

Menzel är numer utesluten ur NDP då hans öppet nazistiska sympatier till och med för ultranationalistiska NDP blivit för mycket. Menzel har även ertappats med skarpladdade patroner i delstatsparlamentets plenisal. Dessutom försökte han smuggla in en revolver på åhörarläktaren, kaliber 38 special.

SvP visar ju tydligt genom att bjuda in nazisten Klaus Menzel var partiet står politiskt. Ingen är väl egentligen förvånad över att SvP är ett nynazistiskt parti som gärna förespråkar nazismens ideologi och inte drar sig för att använda grovt våld för att framföra sina sjuka åsikter.

Raffina Wall för Slutpixlat

Läs även Hopp och Lek med nazistpartiet.

Artiklar

Dialekthat, en "rasism" utan namn

Rasism är inget som bara vita européer sysslar med. Rasism är något som finna i alla folk och kulturer. Både folk i maktmässigt ”överläge” och folk i ”underläge” tar gärna till rasism mot de som de upplever som ”förtryckare” eller hot”. När man ska bekämpa rasism är det viktigt att studera den rasism och de rasistliknande mönster som finns överallt. En del av rasismen man då studerar är faktiskt på utdöende. Rasismen mot finnar i Sverige och ”rasismen” inom Sverige mot folk från olika landsändar har minskat betydligt de sista årtiondena. Det är om den sistnämnda ”rasismen” denna artikel handlar.

Jag har har funderat en del över vad jag själv utsatts för för fördomar. Främst då det hatfyllda bemötandet jag fick som barn när jag pratade skånska i skolan. Det bemötandet fick många andra med skånsk bakgrund och det drabbade även folk med norrländsk bakgrund.

Efter mycket funderande inser jag att jag utsatts för något som jag inte vet har ett namn ens. Vad ska man kalla dent som består i att man hatar och förlöjligar folk av samma ”hudfärg”, samma ”ras” och ”nation” men som kommer från ett mindre accepterat område av landet?

Alla skåningar ”är” lata, feta och pratar mycket. De ”är” lite dumma men snälla, eller hur?

Trots att vi är många som upplevt denna form av ”rasism”, som fått höra öknamnen ”Lappjävel”, ”snåla smålänning”, ”skånejävel”, ”Kålle och Ada”, så tycks inte detta fenomen ha ett namn? Till och med lärarna hetsade mot skåningar med skånska r och norrlänningar med sin dialekt fram till inte för länge sen.

Det främmande

Jag är intresserad av bemötanden och av den gråzon där rasism och främlingsfientlighet möts. Det är i denna gråzon jag placerar det mesta av den ”rasism” jag själv utsattes för som liten.

I Stockholm gällde detta. Dialekter var ”rastspråk” som barnen endast fritt fick prata på rasterna. Så var det långt in på 60-talet. I undervisningssalarna i Stockholm skulle man tala rikssvenska. Speciellt stockholms R. Dialekter var förbjudna bland nyhetsuppläsare och hallåor och programledare på TV och bland lärare i skolorna i ”riksvenska” områden (ofta även i icke-riksvenska områden också). Nån gång på 70-talet eller 80-talet ändrades denna ”rasism”. SVT och SR ändrade sin policy och tillät dialekter, och skolan införde regler MOT diskriminering pga dialekt.

Det fanns mycket som liknande dagens rasism mot folk från andra kulturer som drabbade folk från olika delar av Sverige.

Jag ska vara ärlig: jag vet inte hur vanligt det är nu.

Det verkar som om denna ”rasism” minskat i betydelse och omfattning. Stämmer det? Vad anser ni? Hur var det när ni gick i skolan? Hur är det i skolorna och på arbetsplatserna idag? Och hur exakt har detta gått till?

Om man vill stoppa rasismen mot folk från andra länder, i samhället vore det ju jätteintressant att studera hur samhället lyckats minska den form av rasism som riktats mot t.ex. skåningar, finnar eller norrlänningar, om den nu minskat. Det kanske ger en fingervisning om vad vi bör göra politiskt mot all form av rasism.

Vilka mekanismer ligger bakom att ”rasism” mot folk med andra dialekter minskar? Är det måhända den ökande kontakten människor emellan? Det man möter i sin vardag är inte längre så skrämmande… Vilken roll spelade TV som på 70-talet började tillåta folk att prata dialekt i rutan. Vilken roll spelade skolan som på 70-talet slutade försöka få folk att sluta prata dialekt (liksom de slutade tvinga vänsterhänta att skriva med högern?) Nån gång på 70-talet eller 80-talet förbjöd skolan diskriminering pga ursprung i Sverige.

Länktips

Inte mycket har skrivits om ”rasismen” mot folk från olika delar av Sverige, Egendomligt nog. Mycket har skrivits om mobbning och om rasism, men mycket lite om fördomar mellan ”svenskar”.

Här är en del blandade intressanta artiklar jag hittade på nätet.

Mobbad pga skånsk dialekt

Uppsalabors attityder mot skånska och norrländska dialekter (pdf)

Skyll dig själv mobboffer

Björn Afzelius om mobbningen pga dialekt som han utsattes för.

Skåningar blir mobbade

Listerländska och mobbning

Fult språk och språknormer(pdf)

Mobbning (Pdf)

Mobbning är ett helvete

Standardtalemål (pdf)

Ungdomar och dialekter (pdf)

Dialekt o skola (Pdf)

Skalman: Undertryckande av dialekt i skolan

Flashback: dialekt och mobbning

”Lappjävel” (diskrimineringen mot samer och norrlänningar löper in i varandra traditionellt sett)

Uppsalabon som blev lappjävel

Radovani Jasmina Bolfek 2000: Attityder till svenska dialekter

Lars Gunnar Andersson, Fult språk (1985)

Läs även gärna en längre artikel om detta som jag skrev för Frihetssmedjan

Krönikor

Till alla "missnöjesröstare"

Jag är inte ute efter att försöka ”omvända” de väljare som sedan länge röstar på SD, är väl insatta i deras politik och sympatiserar med denna. Jag vänder mig till alla er ”jag-vet-inte-vad-jag-ska-rösta-på-men-SD-verkar-bra”.

Jag är själv arbetslös, får minimalt med arbetslöshetsersättning och har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Skyller jag som helsvensk på invandrarna för detta? Nej, det skulle aldrig komma på fråga. Skulle inte SD finnas skulle tanken om att man kan skylla på invandringen inte ens existera i mitt huvu135d.

Jag tycker det är viktigt att man som väljare, och kanske särskilt som ”missnöjesröstare” vet vad det egentligen är man röstar på. Läs gärna min artikel Glöm inte historien om SD:s ursprung och framväxt.

I den här texten kommer jag dock fokusera på saker som hänt inom SD under de senaste åren.

Partisekreteraren Björn Söders likställande av homosexualitet med tidelag och pedofili, publicerat i SD-kuriren (2007), är en av de saker som är värt att upprepas:

Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala

Han menade efteråt att kritiken var riktat mot Pridefestivalen och sexualiseringen i samhället och inte mot homosexualitet i sig, men vidhöll att det var en onormal avart.

Ett annat uppmärksammat uttalande finns i Jimmie Åkessons debattartikel, publicerat på Aftonbladet (2009). Trots hans påståenden efteråt om att ha blivit missförstådd, går det inte att komma ifrån att han med egna ord i artikeln skriver:

Som sverigedemokrat ser jag detta (islam) som vårt största utländska hot sedan andra världskriget

Jag har många gånger funderat på varför det inte anses lika illa att vara islamofob som att vara antisemit. Likheten, enligt mitt synsätt, är att det är en religiös grupp man räds, att man tror de arbetar utifrån en planerad konspiration om att ta över, i det här fallet Sverige.

Och så järnrörsincidenten, som väl knappast någon har missat. Det var bra att utestänga Erik Almquist från sin partipost, men varför inte Kent Ekeroth? Mannen som dessutom filmade spektaklet i syfte att ha för att eventuellt visa upp hur det verkligen gick till. Så han är med andra ord stolt över hur det gick till, och tycker inte alls att de gjorde något fel? En normalt funtad människa hade vaknat upp dagen efter med brutal ångest och raderat filmen. Den tredje i ”järnrörsgänget”, Christian Westling, siktar dessutom på att få ställa upp i nästkommande EU-val för SD:s räkning.

Rösta/voteMin personliga, uppriktiga åsikt är att jag aldrig under min levnadstid hittat så många inkompetenta människor på en och samma plats, som inom SD. Vill ni rösta på ett parti som leds av homofobiska, islamofobiska, inkonsekventa (listan kan göras lång här) politiker, så gör det. Alla myndiga personer är berättigade till sin röst och för en starkare demokrati bör så många som möjligt, helst alla röstberättigade lägga sin röst. Men sympatiserar ni inte med allt ovanstående, ta reda på mer och hitta ett annat parti som ni kan välja att lägga er röst på i valet 2014.

/Andrea Daleflod

Artiklar

Statistik och utanförskap

En intressant debatt har förts den sista tiden om statistik behövs över ursprungsland, eller inte, och hur långt bak man ska sträcka sig. Det finns skäl att vara försiktig för statistik som pekar ut grupper. Sådant kan befästa fördomar och utanförskap. Men det finns även skäl för varför man bör ha tillgång till detaljerad statistik. Istället för att kasta ruttna tomater på de som vill ha statistik över exempelvis brottslighet eller fattigdom, baserat på vilket land man kommer från eller ens föräldrar kommer från, kan man försöka förstå argumenten för det.

Actual is not normal (a tribute to Edward Tufte)
kevin dooley / Foter / CC BY

Detaljerad statistik om grupper är inget ovanligt. Det finns mycket statistik om kvinnors, barns och olika åldrars agerande. Trafiksäkerhetsverket för t.ex. detaljerad statistik som visar att unga bilförare är inblandade i fler olyckor än vuxna bilförare.

Statistik gör att man kan sätta in åtgärder mot grupper som hamnar i utanförskap eller som lider av större brottslighet, etc.

Det är onekligen så att utanförskapet lett till att vissa grupper är överrepresenterade i sånt som fattigdom, arbetslöshet och brottslighet. Hur ska man kunna lösa de problemen om man inte vet om att problemen finns och hur stora de är?

Visst, om man lyfter fram en grupp löper man också risken att befästa folks utanförskap. Det får man väga mot vad det innebär att inte veta hur situationen är för vissa grupper. Det är ofta stor skillnad mellan nordeuropeiska invandrares, afrikanska invandrares och asiastiska invandrares situation. Det återspeglas i social statistik, ekonomisk statistik och statistik över misstänkt brottslighet.

Hur ska vi veta hur det ser ut, utan att ta reda på hur det ser ut? Och kan man behandla alla problem i olika grupper på samma sätt. Ungdomar som äldre, kvinnor som män, afrikaner som danskar?

Genom statistiken vet vi att i USA är andelen brottsmisstänkta bland första generationens invandrare mindre än bland ”amerikaner” i övrigt. Andelen ökar i andra generationen och är lika hög som amerikaners andel i genomsnitt tredje generationen. Det skiljer sig mycket beroende på ursprungsområde, ska det tilläggas. I Sverige är mönstret tvärtom. Första generationen invandrare har högre andel brotssmisstänkta än folk som fötts i Sverige. Denna andel minskas i andra generationen. Är detta av intresse?

BRÅs rapport från 2005 visar stora skillnader i misstanke om brottslighet beroende på urspungsland. Statistiken (som finns på sidan 63 i rapporten) visar dessutom att ca 25% av folk födda i Afrika (utom östafrika som hade 17%) misstänkts för brott (!) jämfört med 8,7% av folk födda i Norden och ca 7,5% för de födda i EU. Östasien 5,2%, USA 5,5%. Är detta av intresse att veta? Är det av intresse att veta att invandrade amerikaner och östasiater som ligger på nationell medelnivå i statistik över brottsmisstanke i genomsnitt,  är överrepresenterade i vissa kategorier av brottsmisstankar.

Bör man hantera alla grupper som om skillnader inte finns eller betyder skillnaderna något?

Kultur, ekonomi, bildningsnviå och annat spelar en roll för invandrare och deras barn. Dessutom spelar fördomar en roll, och fördomar och strukturell rasism som springer ur fördomarna finns också i Sverige.

men brist på statistik gör att man inte effektivt kan utreda den strukturella rasismen heller. Vi har problem att utreda frågan om det finns strukturell diskriminering i vårt rättväsende eftersom vi inte för statistik över ursprungsland för dömda (bara för misstänkta). Det är en ganska okänd bieffekt av dagens brist på statistik.

Ja retorik baserad på statistik kan befästa fördomar, det är risken som finns. Men utan statistik kan det vara svårt att se problemen som finns. Det är dilemmat.

Frågan om statistik är inte så enkel.

Artiklar

SD-kvinnors dubbla måttstockar

(Artikel från en kvinnlig gästskribent. Hon har tidigare förföljts av SD-politiker och vill därför vara anonym)

Sverigedemokraterna fick 2011 ett kvinnoförbund som kallar sig SD-Kvinnor. Kvinnoförbundet vill vara ett komplement till Sverigedemokraterna genom att förtydliga, fördjupa och vidareutveckla partiets politik ur ett kvinnligt perspektiv. Vidare vill de försöka ge stöd och uppmuntran till alla aktiva kvinnor så att de lättare ska kunna utvecklas och avancera inom partiet.

I december 2010 höll SD:s riksdagsman Mattias Karlsson anföranden under en kulturpolitisk debatt med följande tema:

På onsdag debatteras kulturbudgeten i riksdagen och Mattias Karlsson (kulturutskottet) kommer att företräda partiets linje. Bland annat vill man avveckla stödet till Världskulturmuseet, till etniska föreningar och till partiernas kvinnoorganisationer (som varje år erhåller mångmiljonbelopp).

I en intervju under SD-kvinnors första Almedalsvecka, 2011, menar Hanna Wigh, styrelseledamot i SD-kvinnor och i Sverigedemokraternas partistyrelse, att den svenska jämställdhetspolitiken är ett ”skämt” där kvinnor ”ses som offer”. Wigh förkastar även tanken att det skulle råda någon form av patriarkal könsmaktsordning i Sverige. SD-kvinnor säger sig vilja ha ett sant jämställt samhälle.

På SD-kvinnors hemsida skriver man att de vill se åtgärder mot hot och trakasserier. De påpekar att de själva har blivit utsatta för bland annat våld, hot, sexuella trakasserier och skadegörelse på grund av deras politiska åsikt.

Detta är inte värdigt ett demokratiskt samhälle, och det är inte heller värdigt ett jämställt samhälle. Kvinnor ska på samma sätt som män ha tillträde till den demokratiska arenan utan att behöva utsättas för våld, hot, sexuella trakasserier, andra trakasserier eller skadegörelse.

Sexuella trakasserier

Vad händer när sexuella trakasserier och sexuellt våld förekommer inom det egna partiet? Vad händer när enskilda SD-kvinnor tycks bli offer för en partiintern patriarkal könsmaktsordning? Under juli har vi fått uppgifter om att ett ”toppnamn” inom SD har polisanmälts för misstänkt våldtäkt av en kvinnlig partikamrat, samt misstänks för flera sexuella trakasserier av flera SD-kvinnor. De sexuella trakasserierna uppges ha pågått under flera veckor. Polisen lade ner förundersökningen  avseende våldtäkt med motiveringen att brott ej kan styrkas.

I samband med dessa uppgifter i medierna berättade tidigare nämnda styrelseledamot Hanna Wigh att även hon utsatts för sexuella trakasserier av samma påstått högt uppsatta partikamrat under ett års tid.

De är inte ensamma om sin erfarenhet inom partiet. Även SD-kvinnorna Elisabeth Nirholt, tidigare riksombudsman för SD, samt Therese Kanervainen, politisk sekreterare tillika styrelseledamot för SD Botkyrka och ledamot av Botkyrka kommunfullmäktige, berättar om samma sak.

Dessa fyra kvinnor har en sak gemensamt: de har alla som SD-kvinnor berättat om sexuella trakasserier från personer i sitt eget parti.

Wigh säger till Aftonbladet den 18 juli 2013 att:

Partiet har varit förvånansvärt bra att ha att göra med. De berättade att de skulle stötta mig om jag ville gå ut och prata om det här. Linus Bylund och Björn Söder har varit väldigt stöttande.

Nu har Wigh gått ut och pratat om vad som hänt, men var är Linus Bylunds och Björn Söders offentliga stöd till Wigh? Var finns dessa mäns aktiva, offentliga avståndstagande från trakasserier och diskriminering av kvinnor? Wigh uttalar en förvåning om att partiet varit bra att ha att göra med. Wigh säger att:

Det är en trygghet att partiet lyssnar till kvinnor, det finns en sorts sexism bland många, men i partiet finns det en trygghet i att man som kvinna blir hörd.

Hörd av ”vem” kan man fråga sig? Hörd av män inom SD och i så fall är det däri tryggheten ligger?  Och minst lika viktigt, vem blir man trodd av?

 

Misstro mot kvinnor förutsätts

När hon själv uppger sig ha utsatts för sexuella trakasserier av en högt uppsatt SD-man förutsätter hon att hon ska bli misstrodd, just därför att hon är kvinna.

Den 18 juli 2013 säger Wigh till Sveriges Radio

När det gäller sexuella trakasserier i arbetet är det något man förutsätter att man ska bli misstrodd som kvinna för.

Att Wigh är kvinna ses alltså som en försvårande omständighet. Vidare säger Wigh att rädslan att smutsa ner partiet är så stor att hon avstått att berätta om de sexuella trakasserier som pågått i ett års tid.

Besök i hemmet efter avslöjande

Therese Kanervainen är sjukskriven sedan hon anmält de sexuella trakasserierna och hennes upplevelse är att hon frusits ut från partiet. Efter att Kanervainen valt att tala med Expressen om det som hänt, fick hon hembesök av SD-politikerna Robert Stenkvist och Östen Granberg.

Kanervainen säger till Expressen att hon blev rädd när hon såg vem som ringde på dörren;

De stod utanför min dörr och plingade på. Östen stod utanför och höll utkik, de plingade på som fan och stod där väldigt länge medan jag satt på golvet och gömde mig.

Varför hembesöket skedde menar Kanervainen själv handlar om publiceringen i Expressen:

Jag tror att det antingen är att det vill tysta mig, eller så kommer de hit med en uppsägning som de vill att jag ska skriva under.

therese-litNär Expressen senare talar med SD:s partisekreterare Martin Kinnunen kan besöket hos Kanervainen bekräftas. När Kinnunen inte tror att Expressen reporter hör, säger Kunninen till en person i bakgrunden:

”Sedan hade de väl en baktanke att be henne hålla käften.”

Kvinnoförbundet tysta om SD-mäns sexism

Samtidigt måste frågor ställas till Wigh, för var tog Wighs egna uttalanden vägen när Sverigedemokraternas Erik Almqvist vid den så kallade järnrörsskandalen kallade en tjej för ”lilla horan”? Varför fanns ingen markering från Wigh när Kenth Ekeroth knuffade en tjej emot en bil i samma skandal? När talade Wigh med styrka om det oacceptabla i att en SD-politiker tog en kvinna på brösten i en simhall?

Angående sexuellt våld och sexuella trakasserier så säger Wigh till Aftonbladet den 18 juli att ”Finns det alkohol och människor så händer sådant här. Vi dricker för mycket i det här landet.” I den svenska kulturen är kombinationen alkohol och människor vanlig. Skall man enligt Wighs logik utgå ifrån att flertalet av de miljontals män som ibland eller ofta blir berusade gör sig skyldiga till sexuella trakasserier?

Dessutom, vad anser då SD-kvinnor om den ”hederskultur” de så tydligt drar slutsatser kring, dricks det för lite eller för mycket? Eller lagom? Utsattes Hanna Wigh, Elisabeth Nirholt, Therese Kanervainen, samt den alltjämt anonyme polisanmälande kvinnan enbart för sexuella trakasserier av en eller flera män då det konsumerats mycket alkohol? Gäller detsamma för andra SD-kvinnor som upplever sig sexuellt trakasserade av män?

SD-män utövar svenskfientliga trakasserier

Sverigedemokraterna Erik Almqvist och Mattias Karlsson skrev 2012 motionen ”Intensifierat arbete mot svenskfientligheten”. Här menar man att svenskfientlighet finns i;

Att vara en blond flicka innebär att man blir tillskriven en identitet som är full av nedsättande fördomar om könshierarkier och kvinnlig sexualitet. Det innebär en plågsam synlighet; bilar som tutar, gubbar som stirrar och pojkar som kallar en för hora.

Anmärkningsvärt är att sverigedemokratiska män själva sysslar med det som de kallar för ”sverigefientliga trakasserier”. Dels exemplen ovan, med flertalet och upprepade fall av sexuella trakasserier och sexuellt våld. Därutöver mot bakgrund av den så kallade ”järnrörsskandalen” där SD:s dåvarande riksdagsman Erik Almqvist hänvisade till en kvinna med orden:

skit i den lilla horan!

Där Almqvist menade att Soran Ismail:

…argumenterar som en liten fitta!



Där SD:s sittande riksdagsman Kenth Ekeroth knuffade en kvinna mot en bil:



Vi har också ett exempel med Jimmie Åkessons tidigare sekreterare Alexandra Brunell.

Hon är numera tjänsteledig. När Brunell tillträder sin tjänst är det inte hennes kompetens som sekreterare som presenteras. Inte ett ord om den. För Aftonbladet beskriver Sverigedemokraternas kanslichef Mikael Valtersson Brunell som en;

modebloggerska och fotomodell som ofta syns runt krogarna på Stureplan.

Egentligen är inte det något fel. Vårt problem sen tidigare är att vi har en image av att vara väldigt mycket landsbygd och unga män med relativt låg utbildning. Vill vi växa i Stockholm är det ju bra att vi får personer med en lite annan bild, säger han.

Brunells utseende är alltså det viktiga.

Under SDU:s kongress 2012 förnedrades Jimmie Åkessons fästmö Louise Erixon ifrån talarstolen av Stefan Lundkvist då han skrek att hon skulle hålla sina och partiledningens ”slemmiga händer borta”.

SDU:s förbundssekreterare menade även att Erixon skulle ha tagit ”sängkammarvägen” till partitoppen. Här skall sägas att SD-kvinnors Wigh reagerade negativt på den incidenten, men faktum kvarstår att kvinnor utsätts för sexism inom partiet. Erixon sexualiserades och objektiviserades. Hennes egen kompetens förringades, ifrågasattes, ja, förnekades.

SD-kvinnors ord gäller inte dem själva

Kära SD-kvinnor, ingen man har rätt att nedvärdera er som kvinna genom trakasserier. I ett jämställt samhälle värderas män och kvinnor lika. Ni SD-kvinnor poängterar på er hemsida att jämställdhet nås genom aktiva värdediskussioner. Ni skriver om öppen dialog och ärliga chanser. Varför ger ni inte er själva era egna ord?

Ni skriver att ert jämställda samhälle är ett samhälle där ni får välja fritt. Therese Borg skriver i artikeln ”SD — ett parti för helt vanliga kvinnor” den 21 november 2012 att:

Sverigedemokraterna är ett parti som värnar kvinnors rättigheter i allra högsta grad. Både SD och SD-Kvinnor står för lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor.

Men så är, uppenbarligen, inte fallet.

Ni menar att Sverigedemokraterna vill ge er styrka och förmåga att ta eget ansvar genom att säga nej till kränkande och särbehandling av kvinnor. Ändå står ni här idag, med ett medlemskap i ett parti som inte ger er styrka eller förmåga att säga nej. Ett parti som enligt er själva får er att förutsätta att ni inte kommer att bli trodda när ni berättar om sexuella trakasserier. Ett parti där ni upplever er skrämda, utfrysta och marginaliserade där ni talar öppet om upplevda sexuella trakasserier.

Ni säger nämligen inte nej, för ni är tysta som ett kollektiv. På SD-kvinnors hemsida finns inte en kommentar eller en artikel som beskriver, än mindre tar ställning i frågan om sexuella trakasserier och diskriminering av kvinnor inom ert parti.

På er hemsida går emellertid att läsa:

SD och SD-Kvinnor jobbar för att både kvinnor som män ska uppleva förbättrad trygghet såväl i hemmet som i det offentliga rummet, och vill lägga extra fokus på att hjälpa de som idag är mest utsatta i samhället

I det sverigedemokratiska rummet är kvinnan inte trygg på det sättet som en kvinna har rätt till. Ni tillhör idag en grupp som är utsatta. Hur kan ni hjälpa er själva? Jo, genom att tala med SD-män om det som SD-kvinnor menar att de tror på. Tala högt om jämlikhet, trygghet och om ett Nej till kränkningar.

Kvinnor i andra politiska partier, organisationer, företag, arbetsplatser och församlingar, har fått föra denna kamp. När skall ni SD-kvinnor börja er?

Ni vet att allt fler SD-sympatisörer privat, på Facebook och i andra sociala medier, allt högre, allt oftare, under allt intensivare raseri, förnekar, förkastar, trivialiserar och försöker tysta ner den sexism som även existerar inom SD. När skall ni SD kvinnor som grupp höja era röster och visa ert raseri mot sexismen inom SD?

Det är dags för er att ge det kvinnliga perspektivet till er själva. Det är dags för er att inta era positioner i det som ni kallar för ett sant jämställt samhälle. I det som ni kallar för ett jämställt parti. Genom ett kraftigt ökat stöd från kvinnliga väljare, kan SD expandera ytterligare och på ett sätt som hittills inte skett. En sådan process kräver er medverkan och er ledning. Både genom era politiska förslag och aktiviteter, men även som levande exempel på hur kvinnor betraktas av SD och inom SD. På hur ni betraktar er själva och den plats ni tar er inom SD. På era egna villkor.

Ni SD-kvinnor måste utmana SD-männen i en öppen och sann dialog om huruvida ert parti är ett jämställt parti eller inte!