Myten om resursfördelning

september 3, 2013 Jerlerup

Måste vi välja mellan att ta emot invandrare eller att våra pensionärer och barn ska ha det bra?

: Björn Söderqvist / Foter / CC BY-SA

Ofta hör man prat om att ”jamen vi kan inte ta in fler invandrare. Vi har många fattiga och pensionärer. Varför ska vi ta pengar från dem och ge till folk som kommer från andra delar av världen?”.

Problemet med detta tänkande är att man tror att samhällsekonomin är som en kaka där man ger olika stora tårtbitar till olika sektorer. En del får mer och andra mindre. Tar man från sektorn ”vård” för att ge till sektorn ”invandrare” så tror dessa att man får mindre pengar i vårdsektorn.

Men så funkar inte samhällsekonomi. Hade samhällsekonomin fungerat så, då hade vi än idag fördelat flintabitar och bott i grottor som på stenåldern. Ekonomi handlar alltså inte bara om fördelning av resurser utan om hur man skapar NYA resurser.

Ibland ser man det här med resursfördelning illustrerat enligt det så kallade dilemmat med livbåten, eller Livbåtsetiken, som författaren Tom Regan kallar det.

Tom beskrev ett tänkt scenario med fem personer i en livbåt och bara resurser till fyra; där man alltså måste kasta en person överbord, annars tar maten slut. Vilka fyra räddar man, frågar Tom, och vem är det man väljer att kasta överbord? För enligt det hypotetiska scenariet MÅSTE man kasta en överbord för att kunna rädda fyra, menar Tom Regan. Han kommer till slutsatsen att vi människor har en tendens att bara vilja rädda de som står oss nära och att ingen bryr sig lika mycket om de som man inte har några nära band till. Detta skulle kunna förklara sådant som rasism, menar han.

Men Tom Regan har fel, och hela frågeställningen är fel.

Människor har stött på problem med resursbrist MÅNGA gånger i historien och har kommit över problemen. Men hur? Inte genom att anpassa sig till problemen (kasta någon överbord) utan genom att TÄNKA och hitta en lösning på problemet och hitta sätten att rädda alla, eller så många som möjligt! Och det finns inte bara några personer i ”livbåten” Sverige. Det är i nuläget 4,9 miljoner sysselsatta skattebetalare och sammanlagt fler än 9,5 miljoner konsumenter som skapar resurser i Sverige.

Det går som ett tema i hela mänsklighetens historia att faktiskt utveckla nya resurser och att effektivisera produktionen. Historien visar det. Vi har nått långt i mänsklighetens utveckling. Och det är en pågående evolution.

Krispsykologi visar att detta även gäller i situationer som liknar den som Regan beskriver om en livbåt. De personer som klarar sig bäst är inte de som skulle offra en minoritet av de i den nödställda gruppen. De som lättast räddar sig själva är den grupp som kämpar för att rädda så många som möjligt, utan att kasta någon överbord. För det frigör så mycket kreativ kraft att man helt enkelt kommer på nya ideer och kanske till och med hittar nya resurser.

Det inskränkta ”livbåts-sättet” att tänka om resursfördelning är fel. Vi behöver inte välja mellan att kasta pensionären eller invandraren överbord ur ett samhälle. Vi kan ge alla behövande grupper hjälp och skapa resurser för att göra ännu mer i samhället.

Krönikor, Myter

Sanningen?

september 2, 2013 Redaktionen Motargument

Jag lade vid ett tillfälle upp en videolänk på Facebook. Videoklippet jag ville tipsa om var ”Jerzy Sarnecki – Min sanning”. Han är Sveriges främsta forskare när det gäller invandring och brottslighet, och han är antagligen den sista människa som en invandrarfientlig person skulle vilja möta i en debatt. Han är även författare till vad jag skulle våga säga är ‘bibeln’ för en kriminologistuderande. Även om man bara vill få en inblick i ämnet är detta den första boken jag skulle rekommendera.

: kevin dooley / Foter / CC BY

Sarnecki är i mina ögon en mycket klok och sympatisk man. När det handlar om invandrare och brottslighet är det lätt att börja skruva på sig, för det är onekligen en het politisk potatis. Och trampar du fel i gungflyn kan det gå riktigt illa. Det här är tyvärr de invandrarfientligas absoluta trumfkort, att det finns invandrare som är överrepresenterade i brottsstatistiken. Just därför är det av yttersta vikt att beväpna sig med bra motargument som håller för närmare granskning.

Jag vet inte om Sarnecki har nytta av det faktum att han själv är invandrare, och i sanningens namn så bryr jag mig inte heller. Vad jag däremot bryr mig om, och gillar, är att han fullständigt ogenerat pratar om ett ämne som många drar sig för att prata om. Han säger själv att han tycker att det inte finns några frågor som inte får diskuteras.

När Sarnecki var med i ”Min sanning” kom just invandring och brottslighet på tal. Programledaren såg ytterst obekväm ut och sa någonting i stil med ”Jaaaa…. Det här med invandring och brottslighet, det är ju ett rätt känsligt ämne…” varpå han fick svaret ”Ja men invandrarna ÄR överrepresenterade i den registrerade brottsligheten, det är ingen nyhet. Det kom man fram till redan på 1920-talet i Amerika! Och alla svenska studier visar samma resultat”. Det han sedan berättar är något som vissa gärna försöker ignorera eller sopa under mattan.

Vad han syftar på är vad som kallas för Chicagoskolan. Det finns flera olika Chicagoskolor, men den jag talar om är den socialekologiska. Jag rekommenderar den här länken om du vill läsa mer. Under 20-talet bodde en stor mängd invandrare från Europa i Chicago. I de invandrartätaste stadsdelarna var brottsligheten hög, och när invånarna fick det bättre ställt så flyttade de till andra områden. Men de tog inte brottsligheten med sig, problemen fanns kvar oberoende av vilka grupper som bebodde området. Invandrarna kunde inte som individer kopplas till den höga brottsligheten, problemen var låg socioekonomisk status, arbetslöshet, social utsatthet, dåliga bostäder och liknande. Eftersom de som fick det bättre ekonomiskt ställt fick råd att bosätta sig i andra områden, så flyttade de och tog sina resurser med sig, det som de fattigaste stadsdelarna verkligen behövde.

Jag blir ibland anklagad för att leva i någon form av naiv sagovärld där alla är snälla och glada. Denna störda verklighetsuppfattning gör att jag inte ser att invandrare i själva verket bara är pack och cancersvulster på samhällets kropp. Jag är helt enkelt för dum för att fatta att blattarna tar över Sverige.

Alla människor är unika och hur vi uppfattar vår omgivning varierar från person till person. Så vem är jag mest benägen att ta på allvar? Killen på YouTube som menar att det ligger i blattarnas gener att begå brott eller Sarnecki som är Sveriges främsta expert på ämnet? Den senare sågar den nattsvarta bilden som de invandrarfientliga försöker måla upp, och Jerzy lyfter fram och pekar på faktorer som inte är till deras fördel (det finns ganska många sådana faktorer). En svensk tiger? Inte en chans. Jerzy Sarnecki har banne mig mål i mun. Dessutom ser det ut som om en bomb har briserat på hans kontor, det är underbart stökigt med papper och böcker precis överallt. Hur kan man inte gilla honom?

Det finns ett allmänt intresse och då måste man forska om det, för en individs subjektiva bild av hur samhället ser ut är inte ett godtagbart argument. Jag avslutar med kommentaren som jag skrev tillsammans med uppläggningen av videoklippet. ”Tack Jerzy! Tack för din välskrivna kurslitteratur, din kompetens, din gedigna forskning, och sist men inte minst — tack för din frispråkighet. Tack för att du drar ut trollen i solen så att de spricker.”

Gästkrönikör: Louise H.

Artiklar

1 ÅR : Gästkrönikörer

september 1, 2013 Redaktionen Motargument

Under Motarguments första verksamhetsår har vi publicerat en mängd gästkrönikor.

Tack till alla gästskribenter, från alla olika politiska läger och från alla organisationer!

Bruce Ali (Politifon)

Anny Berglin (InteRasistMen)

Adam Cwejman (Liberal)

Jakop Dalunde (Grön progressiv och vänsterliberal)

Michael Gajditza (Liberaldemokraterna)

Elias Hemmilä

: Extra Medium / Foter / CC BY-NC-ND

Lisa Abramowicz (SI-info)
Anders Hesselbom

Christina Höj Larsen (V)

Mattias Irving

Mozhgan Jalali (M)

Andreas Johansson Heinö

Joel Jonsson

Mats Jonsson

Ulrika Jonsäll

Nedim Kirlić

Stefan Lindborg (Ung Vänster)

Martin Linderoth

Tobias Lindqvist

P. Lindström

Tobias Lundeqvist (”Extremvänster”)

Nils Lundgren (Junilistan)

Majhul Masukō (Politifon)

Maria Robsahm

Fredrik S

Björn Skölving Mellangård

Gunnar Thorell

Peter Towers

Ett varmt tack även till de som inte gick att sortera in i bokstavsordning:

Frilansande Memetiker

Yacoub Maaruf (pseudonym)

Anonym medlem i RFSL Västmanland

Har vi glömt någon? Motargument har publicerat över 530 artiklar under sitt första verksamhetsår, så vi reserverar oss för att vi inte har nämnt varje skribent som förtjänar ett stort tack. Kontakta oss gärna via vår Facebooksida

Krönikor

1 år med Motargument.se

september 1, 2013 Malinka P.

För ett år sen idag publicerades de första inläggen här på Motargument. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna.

Motargument.se 1 år

Jag och Torbjörn Jerlerup hade pratat länge om att göra något tillsammans som handlar om rasism. Vi bloggade båda två på varsitt håll, men kom oss aldrig för med att skriva något tillsammans. När han frågade mig om jag ville vara med i ett projekt där vi skulle samla många skribenter för att skriva om argument man kan använda mot främlingsfientlighet tackade jag ja. Torbjörn samlade ihop några stycken han ville skulle ingå i det som kom att bli redaktionen för Motargument.se.

Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig när jag gav mig in i projektet. Torbjörn förvarnade om att vi troligen skulle utsättas för någon slags nätattack från de rasister som hänger ute på Avpixlat, Fria tider, Twitter (#svpol) och andra ställen – och så blev det också. Det gick bara några månader, så drabbades vi av en rejäl DDoS-attack som höll i sig i flera veckor. Även min egen blogg drabbades efter ett inlägg jag skrev om attacken på Motargument.

Jag vill för övrigt framföra ett stort tack till de IT-nördar som hjälpt oss i samband med DDoS-attackerna. You know who you are.

Under året som gått har det hänt en hel del, både internt och utanför Motargument.se. Den verbala debatten mot främlingsfientligheten fortgår kontinuerligt och jag beundrar er som orkar med att diskutera. Det är ju inte helt okänt att det är väldigt svårt och rätt påfrestande att försöka diskutera med någon som vägrar lyssna. Jag gav upp det för länge sen, och ägnar mig i stället åt att hålla ihop mina delar av Motargument, och att skriva om sådant som kanske inte är direkta motargument, utan snarare sätt att betrakta världen, om tolerans, förståelse och acceptans och så vidare. Att prata siffror, statistik och så vidare är inte min starka sida.

Men vi har också utvecklats som grupp. Redaktionen har kommit att bli ett sammansvetsat team, trots att vi bor i skilda delar av Sverige. Vi tar hand om och peppar varandra och oss själva som grupp. Våra skribenter kommer och går, ungefär som förväntat. Gästskribenterna har varit oerhört givande att få ta del av. Det är min stora förhoppning att vi har gjort skillnad – för dig som läsare, och i förlängningen att du kunnat göra skillnad någonstans, genom de motargument vi presenterar.

Det jag tycker bäst om med Motargument är den acceptans som råder bland alla oss som är inblandade. Vi har inte samma åsikter om allt, vi ser olika lösningar på de problem som rasismen presenterar – och det är ok. Bland oss har vi socialister, liberaler, moderater – från alla färger på den politiska skalan. Det är även detta vi vill visa dig som läsare – olika argument, och att oavsett politisk färg, är ingen av vägarna man väljer att gå nödvändigtvis rätt eller fel, i kampen mot rasism. Det handlar om olika perspektiv och sätt att se sin omvärld och sin tillvaro.

Första gången jag publicerade ett inlägg var jag jättenervös. Tänk om folk skulle tycka illa om det jag skrev? Tänk om jag skulle få ta mycket skit för att folk inte tycker som jag? Det gick bättre än jag trodde, men visst har jag skrivit inlägg som orsakat mycket diskussioner i vår Facebook-grupp. För mig är det en stor vinst, att ha lärt mig att det är ok att ha olika åsikter och att diskussioner inte nödvändigtvis innebär att folk hatar mig för mina åsikter.

Hur ser framtiden ut för Motargument.se?

Tja. Givetvis har vi funderingar och visioner om hur framtiden med Motargument ska se ut. Ingenting är dock färdigdiskuterat i nuläget, så du får helt enkelt tåla dig tills vi är redo att dela med oss.

Jag är oerhört glad och tacksam över att vara en del av Motargument.se. Som ideellt projekt ger det betydligt mer än det kostar, och det är ju så det ska vara. Min förhoppning är att du som läser det här har fått ut något av vårt arbete, och att du hjälper oss att sprida Motargument till så många du kan.

Med detta vill jag framföra ett enormt stort tack och massor med kärlek till alla er som på något sätt varit inblandade i Motargument, för att inte tala om alla er som läser och engagerar er i diskussioner och debatter på Facebook och andra ställen.

Cred till er!

/Malinka Persson
Redaktör
Motargument.se

Krönikor

Bilarna brinner!

augusti 31, 2013 Johan Löfström

Om du ser ett foto av en bil som brinner — känner du något då? Vet du helt säkert om den bilen är parkerad i Husby, om någon påstår att fotot är av en bil som brinner i Husby? Kan bilen rent av vara fotograferad i någon förort till Paris eller kanske i ett fjärran land där det pågår ett inbördeskrig?

: HeatherMG / Foter / CC BY-NC-ND

Känner du någon ilska över en bilbrand, om du äger en bil och kanske känner efter hur du skulle må om det var din egen bil som blev utsatt för skadegörelse? Behöver någon annan än ägaren till den aktuella bilen som brinner, och dennes försäkringsbolag, känna något?

Tror du att det brinner en bil i det området varje natt eller varje vecka? Tror du att alla bilar i det området alltid brinner? Tror du att ingen bil som parkerats i Husby undgår från att bli vandaliserad eller uppeldad?

Kan du minnas senaste gången som ett nyhetsteam har åkt till Rosengård i Malmö, eller till Gottsunda i Uppsala för att filma bilar som inte brinner?

Individer och kollektiv är två olika saker!

Vad krävs för att elda upp en bil? En gissning är att en person krossar ett fönster och lägger in något brinnande föremål på en stolsits. Alternativet är kanske att tillverka en molotovcocktail och kasta den in under motorhuven på en bil. En enda person och en enda handling är i princip det enda som behövs.

Om du ser en enda brinnande bil — varför direkt hoppa till felaktiga slutsatser om alla som bor i det området? Ytterst få personer som bor i Sverige eldar upp någon enda bil under hela sitt liv.

Argumentationsfelet har ett namn

Att en grupp människor betraktas skyldiga till handlingar som en enda individ — som anses höra in i den gruppen — utfört kallas kollektiv skuld eller kollektiv bestraffning. Denna ”teknik” är strängt förbjuden — brottslig världen över — eftersom den kan leda till diskriminering, förtryck eller andra obehagligheter.

Argumentation som görs för att försöka skuldbelägga ett kollektiv för enstaka individers gärningar kallas för Guilt By Association.

De personer som bor i samma område eller har liknande religiös tro som förövaren blir inte kollektivt skyldiga till gärningen.
Det är bara den personen som har eldat upp en bil som du ska lägga skulden på. Det är bara de personer som bevisligen har tänt på en bil som ska dömas av en domstol och bestraffas.

Det talas mer och mer om brinnande bilar och kyrkor, speciellt på Avpixlat. De sätter nästan uteslutande alla bilbränder och kyrkobränder i ett perspektiv som om att varje brand är bevis för ett mönster. En brinnande kyrka kan ha orsakats av mängder av olika anledningar. Här räknar jag upp några incidenter som orsakat kyrkobränder: åsknedslag, skogsbrand, elfel, linoljetrasor efter till exempel renovering av trägolv eller kyrkbänkar.

På nationalistfronten intet nytt

Jag har letat länge, har ännu inte funnit någon nationalist, patriot eller socialkonservativ som ens har börjat försöka nyansera sin bild. Ingen av dom verkar ha tänkt tanken att de skulle kunna prova analysera sina egna åsikter om bilderna som visas i media — som de anser visa på ett farligt mönster, som de anser är det största hotet mot mänskligheten sedan andra världskriget.

Ett foto på en bil som brinner — är det något att vara rädd för?
En brinnande bil på ett foto är i princip bara ett foto av en bil som brinner.

Krönikor

En berättelse om vårt land

augusti 29, 2013 Redaktionen Motargument

Detta är en gästkrönika från Karim Jebari på bloggen Politisk Filosofi

För fyrtio år sedan kom den första stora icke-europeiska flyktinggruppen till Sverige. Det var tusentals chilenare som flydde från militärdiktaturens förtryck. De välkomnades med öppna armar av oss för vi hade hade nyligen valt att lämna rastänkandet bakom oss. Vi hade bestämt oss för att adoption inte förorenade den svenska folkstammen, och vi hade tvingat det där forskningsinstitutet i Uppsala att byta namn.

Det nya Sverige var ett solidariskt Sverige, ett antirasistiskt Sverige som engagerade sig för tredje världens folk. Chilenarna fick sällskap av andra människor från Latinamerika under hela sjuttiotalet. Över åren fortsatte människor att komma till Sverige från krig och tortyr. Mellanöstern, Balkan, Östafrika, Afghanistan. Men så hände en sak. Vi började förstå att människorna vi hjälpte skulle stanna här, och att de skulle förändra det svenska samhället, samtidigt som de själva förändrades. Detta var oacceptabelt för många. Visst, vi ville gärna hjälpa. Men vi ville inte att våra traditioner, vårt samhälle skulle förändras. Vi visste ju att Sverige var det bästa landet på jorden. Vi hade ett homogent folk, en stark gemenskap och världens bästa välfärd. Om dessa saker förändrades, kunde det bara ske en försämring.

Därför började vi prata om “integration”. Men vi menade “assimilation”. Integration betyder att två ting sammansmälter och förändrar varandra i processen. Det höll på att ske. Men vi ville assimilera invandrarna, göra dem till svenskar utan att ge dem en möjlighet att sätta sin prägel på vårt samhälle. Ok, vissa av oss gillade maten. Och salsakurserna. Men när vi insåg att våra värderingar och institutioner, världens bästa, utmanades av utlänningarna, då kändes det inte ok.

Men tiden gick och en generation utlänningar som var födda i Sverige började göra sin röst hörd. Ja, det var så många av oss fortfarande såg dem. Visst, de pratade god svenska (ibland) och hade utbildat sig på svenska universitet. Men det var något hos dem som inte riktigt kände svenskt. De såg till exempel inte svenska ut. Och de hade konstiga namn. Och de skrev och sa saker som kritiserade Sverige. I och för sig så gillar vi alla att klaga på Sverige, men när de där unga tjejerna och killarna med mörkt hår och mörka ögon gjorde det, var det liksom inte lika kul. De klagade på det där arga, osvenska sättet. De borde ju vara tacksamma över att deras föräldrar fick komma hit, att de fick växa upp i världens bästa land och att svenskarna är världens mest toleranta folk.

Så just nu är det jobbigt. Varje gång vi drar ett roligt skämt, eller gör en skön reklamfilm om invandrare så blir de arga. Vi blir kallade rasister hela tiden, och det är också jobbigt. Några av oss börjar inse att det kanske ligger något i det. Att vår antirasism och solidaritet med tredje världen var ganska paternalistisk och alltid på våra villkor. Vi ville hjälpa, för det passade in i vår självuppfattning som moraliskt fulländade. Men när de kom hit, och började ställa krav, och ville bli behandlade som likar, då blev vi ledsna.

Så nu brottas vår nation med dessa tankar.

Och det är väldigt jobbigt, särskilt när bilder som den till höger dyker upp.

Då skäms vi.

Detta är en gästkrönika från Karim Jebari på bloggen Politisk Filosofi

Artiklar

Sverigedemokraternas abortpolitik

augusti 28, 2013 Thabo 'Muso

Sverige är ett föregångsland när det gäller individens rätt att bestämma över sin egen kropp. År 1975 infördes dagens abortlag som innebär att en gravid kvinna har rätt att bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan. Sedan den 1 januari 2008 har kravet på att kvinnan ska ha anknytning till Sverige i 5 § abortlagen (1974:595) tagits bort.

Sverigedemokraterna anser att den svenska abortlagstiftningen är extrem och menar att man måste ge fostret ökat rättsligt skydd, då rätten till liv innefattar även barnets rätt till liv. Jimmie Åkesson menar att:

Det är ju inte bara så att det handlar om kvinnans rätt till sin kropp, jag har respekt för det givetvis, men här handlar det också om en individ och den springande punkten är när fostret i magen blir en egen individ, och det är det vi menar att där skiljer vi oss litegrann från hur lagstiftningen ser ut i dag.

Abort är ingen mänsklig rättighet

Sverigedemokraterna menar att abort inte är någon mänsklig rättighet, trots att Sveriges lagstiftning konstaterade år 1975 att kvinnan har rätt till fri abort. Björn Söder säger i en debatt i Riksdagen:

Då blir det givetvis komplicerat när den mest grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv. Det är givetvis komplicerat om det då helt plötsligt ska vara en mänsklig rättighet att släcka ett liv.

Ett resonemang som blir svårt att hävda då artikel 3 i FN:s allmänna generella deklaration om de mänskliga rättigheterna påtalar rätten till liv och rätten till hälsa, vilket innefattar kvinnans rätt till sin egen kropp och bestämmandet över att fullfölja eller avbryta en graviditet. En rättighet som Sverigedemokraterna är ensamma om att kompromissa med.

Abort är enligt Sverigedemokraterna en viktig principfråga. Partiet vill att den fria aborten ska stramas åt och enbart få utföras fram till vecka 12 och inte till dagens vecka 18. Detta trots att 95 % av dagens aborter görs innan vecka 12. Partiet menar att abort fram till vecka 18 tillkom 1975 för att man skulle ha en viss marginal att kunde rädda ett foster och att man med den medicinska utvecklingen nu kan rädda foster tidigare.

Här far Sverigedemokraterna med osanning då svensk lagstiftning säger att om den medicinska utvecklingen går framåt kommer tidsgränsen per automatik ändras.

Abortlagen är föråldrad och förlegad enligt SD

I en motion till Riksdagen skriver Sverigedemokraterna att det även handlar om en harmonisering med Europa. Ett Europa där det i vissa länder, som t ex Irland, råder abortförbud. I en riksdagsdebatt hävdar Björn Söder att:

Om den svenska regeringen då trycker på för att andra länder ska gå i samma riktning som Sverige anser vi att det är fel väg att gå. Därför bör den svenska regeringen tona ned arbetet med att försöka förändra de andra länders abortlagstiftning och kanske mer anpassa sin egen abortlagstiftning efter hur andra länder har det och efter att den medicinska utvecklingen har gått framåt.

Söder menar vidare att:

Vi är öppna med att vi anser att den svenska abortlagstiftningen är föråldrad och förlegad. Det är en lagstiftning som tillkom för 38 år sedan.

Kvinnans rätt till fri abort är alltså föråldrad enligt Sverigedemokraternas politiska idévärld. En modern abortlagstiftningar handlar enligt partiet istället om att begränsa kvinnans abortmöjligheter och inskränka kvinnors rätt till sina egna kroppar. Där FN:s resolutioner vill främja kvinnors rättigheter, där kvinnors rätt till fria och säkra aborter ingår vill alla riksdagspartier utom ett vara med som en tydlig och konsekvent röst. Alla utom Sverigedemokraterna.

Anledningarna till att få göra abort är enligt Sverigedemokraterna mycket få:

Det är givetvis jätteviktigt att man om det föreligger fara för kvinnans liv ska kunna utföra en abort, likaså om kvinnan har blivit utsatt för sexuella övergrepp och så vidare.

Kulturrelativister i abortfrågan

Trots att Sveriges lagstiftning konstaterade år 1975 att kvinnan har rätt till fri abort så hävdar Björn Söder i en riksdagsdebatt att:

Abort är politiskt väldigt känsliga frågor. Vi måste ha respekt för kulturella skillnader vad gäller SRHR och abort. En kulturell skillnad kan vara att man förbjuder preventivmedel och att man förbjuder abort av kulturella, religiösa eller traditionella skäl.

Sverigedemokraterna väljer alltså bort de mänskliga rättigheterna till förmån för kultur, tradition och religion. Vad är nästa steg? Att förbjuda preventivmedel? Där Sverigedemokraterna kallar Sveriges abortlagstiftning för extrem, där kallar jag Sverigedemokraterna för extrema abortmotståndare.

Sverigedemokraterna är inte bara ett främlingsfientligt parti, de är även ett kvinnofientligt parti. Ett parti som har som målsättning att låta kvinnor förlora makten över sina egna kroppar. Att kompromissa med den fria aborten är inte att ta människors sexuella hälsa på allvar.

SD-kvinnors moraliserande skrämselpropaganda

Även Sverigedemokraternas kvinnoförbund, SD-kvinnor, vill gå samma väg som moderpartiet. I en debattartikel tar SD-kvinnor steg längre och bidrar med moraliserande skrämselpropaganda vad det gäller fostrets utveckling och livsduglighet:

Rätten till abort måste alltså sättas i relation till skyldigheten att använda preventivmedel om graviditet är oönskad, och måste även sättas i relation till det ofödda barnets rätt till sitt liv! För ett liv är precis vad det handlar om.

I samma sekund som ägget befruktas finns där allt som krävs för att det med tiden ska utvecklas ett unikt litet barn. Ett barn som vid den övre tidsgränsen för abort, vecka 22, kommit så långt i sin utveckling att det kan uppfatta smak, höra och känna igen moderns röst, och känna. Ultraljudsbilder visar ibland hur barn i vecka 21 både suger på tummen och smeker sig själva i ansiktet.

SD-kvinnor säger även nej till subventionerade aborter för utländska kvinnor.

Fokus ska inte ligga på att få en i många avseenden oetisk svensk abortlagstiftning att omfatta ännu fler människor i ännu fler länder.

Åsa Regnér, generalsekreterare för RFSU, har i en debattartikel föreslagit just subventioner av aborter för utländska kvinnor. SD-kvinnor rasar mot förslaget:

Därmed föreslår hon (Regnér) att svenska skattemedel, som i dagsläget inte räcker till för att ge god vård och omsorg till alla som bor i Sverige, nu dessutom ska användas för att bekosta aborter av utländska kvinnors barn.

Ökad kunskap bättre än inskränkt rätt till abort

Om Sverigedemokraterna avser att vilja minska antalet aborter i Sverige är det i första hand inte rätten till fri abort som ska inskränkas, det är upplysning om sexuell hälsa och preventivmedel det borde satsas på. Att tro att en strängare abortlagstiftning skulle göra avsevärt stor skillnad på antalet aborter är att inte ta människors sexuella hälsa på allvar.

Sverigedemokraterna är ett kvinnofientligt parti då de vill avskaffa den fria aborten, vilket skulle göra kvinnor mindre självständiga. Sverigedemokraterna vill inte ta kvinnorna framåt, utan bakåt. Inom ramen för de mänskliga rättigheterna finns rätten till liv och rätten till hälsa. Kvinnor har rätt till sitt liv, sin hälsa, sin kropp.

Sverigedemokraterna kränker kvinnan när de försöker hindra hennes val att fullfölja eller avsluta en graviditet. I förlängningen blir det även en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Att inte stödja fria, lagliga och säkra aborter som politiskt parti är att vara ett kvinnofientligt parti. Fri abort får aldrig bli en hotad rättighet.

Krönikor

Om svenskhetens betydelse

augusti 27, 2013 Malinka P.

Ibland känns det som att man måste gå till sådana extrema överdrifter när man vill försöka förklara för en rasist hur saker egentligen funkar. Ta till exempel detta med svenskhet, kulturkrockar och så vidare.

Visst kan det ibland uppstå olika kulturkrockar om man sätter ihop två personer med olika härkomst och bakgrund. Men man kan inte säga att det enbart är invandrare som krockar med infödda svenskar. Även om vissa kan tycka att den svenska kulturen är homogen, så finns det stora skillnader mellan alla olika människors sätt att leva. Hur dagens klasskillnader kommer att visa sig i morgon är för tidigt att säga nu. Men om vi tittar tillbaka på våra mor- och farföräldrar och deras uppväxt, är det ganska tydligt hur det påverkat generationerna därefter.

: Collin Key (on vacation) / Foter / CC BY-NC-SA

Tittar jag till exempel tillbaka på min egen mormor och morfar, kom de från skilda delar av landet. De har även växt upp i två helt olika klasser. Mormor kom från en bondefamilj i Västergötland, och morfars familj ägde ett hotell i Norrland. Ni kan kanske tänka er hur kulturkrocken i den familjen blev i slutänden. Deras dotter — resultatet av sina föräldrars kulturkrock — blev så småningom min mamma. Min pappa var näst yngste sonen i en arbetarfamilj med rötter i Norrland. Det uppstod således kulturkrockar även när mina föräldrar träffades.

Man kan argumentera för att skilda kulturer riskerar att orsaka identitetskriser hos alla barn som har föräldrar med vitt skilda härkomster. Det kan ligga något i det för vissa barn, men inte för alla. För samtidigt så kan det skapa möjligheter för dynamiska individer som får tillgång till flera sätt att tänka omkring världen. Att barn får lite större potential under sin uppväxt anser åtminstone jag vara av godo.

Sedan får vi komma ihåg att i en debatt med rasister kommer vi även där från helt skilda perspektiv på hur vi vill se vår närmaste omvärld, nämligen Sverige. Vi har helt olika utgångslägen, vilket givetvis kan komplicera kommunikationen om den ena sidan inte verkar vilja förstå vad den andra sidan säger. Och det gäller från båda håll. Det här skulle vi kunna se som en kulturkrock mellan olika värderingar och skilda sätt att se omvärlden. Å ena sidan har vi den som vill leva i ett statiskt, oföränderligt samhälle, å andra sidan har vi den som inser och omfamnar potentialen i pågående förändring och utveckling.

För rasisten har historien byggt ihop en svensk identitet som på något sätt är oförstörbar — om vi bara inte invaderades av utlänningar, svartskallar, blattar, negrer, zigenarpack och allt möjligt annat. För den med ett mer öppet sinne, är svenskheten något föränderligt som med dagens informationssamhälle, med kommunikationsmöjligheter världen över, dygnet runt, också förändras i snabbare takt.

Men visst, det kan nog finnas saker som många kan betrakta som ”typiskt svenska”.

hur vi står i kö — med en halvmeter eller mer, mellan varje person
hur vi brukar och missbrukar alkohol
sill, räkor och snaps
vår vilja att göra rätt (PK-ism)
pappa som går för att köpa tidningen just innan jultomten kommer — varje julafton!

Det här är bara ett litet urval — det finns givetvis fler saker som anses vara ”typiskt svenska”. Men att som till exempel Sverigedemokraterna, vilja tvångsassimilera alla de som inte vill gå med på att göra detta är endast befängt. Alla svenskar firar inte midsommar, alla pappor låtsas inte vara jultomten — utan en del är fulla och slår sin fru och sina barn i stället. Långtifrån alla gillar sill, sprit och räkor, och en del ställer sig utanför normen för att de vill, eller för att de sticker ut helt av sig själva.

Jag säger inte att problem aldrig uppstår när två eller flera kulturer möts. Givetvis kan det uppstå friktion, som riskerar att utvecklas och bli riktigt obehaglig och otäck om ingen försöker göra något. Men lösningen på problemet är inte att tvinga människor in i den ”ultimata svenska modellen”. Integration är inte att sitta och vänta på att andra ska anpassa sig till en befintlig modell att leva. Världen fungerar inte så. I stället får man satsa mer resurser på att samarbeta, kommunicera, visa och förklara när det gäller kulturella uttryck. Berätta vad vi har och som vi inte har i Sverige, och vilka värderingar som ur vårt perspektiv inte är ok att ge uttryck för i handling.

Men det innebär inte att vi kan förbjuda människor att göra si eller så, tvinga dem att göra något annat, eller ens ifrågasätta varför de inte firar jul eller samma religiösa högtider på exakt samma sätt som vi. Och man ska inte villkora rätten till en plats i det här landet med att någon måste anpassa sig villkorslöst till ett specifikt ”typiskt svenskt” sätt att leva.

För vet ni vad?

Det är fanimej inte vår business vad folk gör bakom stängda dörrar.

Artiklar

Problemet är likgiltighet

augusti 26, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Carl Franks, även publicerat i UNT.

Den pågående debatten om nazistaktionen som inträffade i centrala Uppsala en lördag i början av augusti 2013, kan sammanfattas som ”allt är polisens fel”. I mina ögon är problematiken dock större än så. Det som nästan ingen verkar prata om är likgiltigheten i samhället.

: flamholz / Foter / CC BY-NC

Som ordförande för Judiska Föreningen i Uppsala och styrelseledamot för Studerande Judisk Ungdom är jag stolt över vårt välfungerande samarbete med polisen i Uppsala.

Polisen ställer alltid upp i samband med större evenemang. Även då det känns tråkigt att år 2013 i Uppsala ens behöva polisnärvaro är det ändå tryggt att ha polisen nära till hands.

Så fort jag tog del av de nyligen inträffade händelserna hörde jag av mig till våra kontakter hos polisen för att uttrycka min oro och få en förklaring. Jag fick ett snabbt och väl genomtänkt svar som beskrev polisens begränsade möjligheter att upplösa icke tillståndsgivna sammankomster. Jag förstår polisens begränsade resurser och förmåga.

Händelsen är dock inte bara ett exempel på bristande resurser. Den är ett typiskt exempel på hur extremismen tar sig allt större plats på våra gator och torg.

Hösten 2012 blev jag själv och några vänner trakasserade på en krog i Uppsala. Inga av oss är särskilt religiösa men den kvällen bestämde vi oss ändå för att bära kippa, att för en gångs skull inte gömma vår judiska identitet. Vi var mest nyfikna på att se hur vi togs emot.

Resultatet var skrämmande. Ett smörgåsbord av ”Sieg Heil!”, Hitlerhälsningar, åsikter om Auschwitz, en blandning av såväl traditionella som moderna antisemitiska idéer och en god portion kollektivt skuldbeläggande mötte oss.

Min åsikt om denna händelse är relativt enkel — det kommer alltid att finnas idioter som hatar. Dock kommer de förbli harmlösa så länge vi vågar säga emot.

Det som gjorde mest ont den där kvällen i Uppsala var inte själva kommentarerna utan att ingen av de andra gästerna reagerade. De grovt rasistiska tillmälen som basunerades ut över den till bristningsgränsen fulla krogen möttes på sin höjd med axelryckningar.

Jag är rädd och jag är inte ensam. Och om jag som inte brukar vara rädd känner mig rädd, då kan jag inte ens föreställa mig hur de judar som kom hit från Östeuropa känner när de läser om nazister på deras gator.

I Uppsala har vi en Förintelseöverlevande som fyller 90 år i september. Jag kan bara föreställa mig hur han känner när han ser nazister hålla manifestationer, blockera gator och använda våld mot de få medmänniskor som är modiga nog att säga emot.

Jag har svårt att skaka av mig tanken på vad som skulle ha hänt om jag eller någon annan jude hade gått förbi S:t Pergallerian förra lördagen iklädd kippa eller med synlig Davidstjärna runt halsen.

Hade jag hamnat på akuten? Vilket öde hade muslimer, romer, öppet homosexuella mött om de hade gått förbi? Eller i stort sett vem som helst som inte delar nazisternas syn på hur dagens Sverige — dagens Uppsala — borde se ut.

Polisen har ett ansvar för att skydda oss och det är minst sagt problematiskt att de inte fick någon förvarning från Säpo om att nazistaktionen skulle äga rum. Med bättre underrättelser är jag övertygad om att polisen hade varit bättre förberedd på det som skedde.

Dock är det största problemet att vi tycks kunna delegera bort vårt personliga ansvar till polisen. I livet förekommer det ibland situationer där man måste välja mellan att agera eller förbli likgiltig. För att citera nobelfredspristagaren Elie Wiesel: ”motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet.”

I augusti 2013 finns det nazister på våra gator. Är detta något som vi genom likgiltighet accepterar eller är detta något som vi aktivt kommer att kämpa emot?

Carl Franks

Ordförande Judiska Föreningen i Uppsala

Krönikor, Myter

Fördomar om islamism & sionism

augusti 25, 2013 Jerlerup

Ibland används generaliseringar om sionister och islamister på ett fördomsfullt sätt. För en del är islamism eller sionism synonymt med ondska. ”Sionister/islamister är rasister som blandar ihop religion och politik och vill skapa en stat för bara judar/muslimer”. I den här artikeln ska vi syna de fördomar som sprids kring dessa båda begrepp.

: Pensiero / Foter / CC BY-NC-ND

Om man studerar de rörelser som kallar sig islamistiska finns det en stor bredd. Däri finns allt från de som hatar demokrati och mänskliga rättigheter till de som vill bygga en demokratisk stat byggd på mänskliga rättigheter. Samma sak med sionismen, det finns konservativa, liberala, socialistiska, socialdemokratiska, sekulära, religiösa, fascistiska, gröna och fundamentalistiska sionister.Sionism kan överförenklat beskrivas som strävan att det judiska folket ska få ett hem, och att skydda detta folk från yttre hot. Efter 1948 anses detta hem vara Israel. Islamism kan lite förenklat sägas vara en politisk rörelse som grundar sig på islam. Mer komplicerat är det inte. Men, i alla andra detaljer är bredden av åsikter enorm för muslimer och judendomen.

En del islamister älskar människor av annan tro, medan andra pratar föraktfullt om ”kuffar” (otrogna), som ”hundar”. En del sionister älskar araber och andra är rasister och hatar araber och kallar dem gärna ”grisar”. De flesta sionister och islamister är som vanligt folk med sina fördomar, och i det av krig infekterade Mellanöstern finns det många fördomar.

Sionism

Givetvis är det helt rätt att kunna vara kritisk mot företeelser inom islamism och sionism. Men när man kritiserar gäller det att man går fram lite försiktigt. Precis som man bör göra när man kritiserar detaljer som förekommer i andra religioner. Det finns mycket hat mot judar och muslimer som maskerats i form av demoniseringar, avhumaniseringar och stereotypbilder.

Sionisthat och islamisthat kombineras ibland.: danny.hammontree / Foter / CC BY-NC-ND

Man bör helt enkelt undvika att generalisera negativt om islamister, sionister eller om islam och judendom. Man bör undvika att utmåla rörelserna som om alla tänker lika. Dessutom bör man vara lite vaksam då man läser att ”sionisterna styr världen” eller ”islamisterna vill styra världen”. Demonisering är en del i rasism.

Man kan kika på hur sionism används av olika judehatare för att förstå detta.

Öppet antisemitiska hemsidor, som t.ex. Ahmed Ramis websida, nämner ofta judar som ett ”direkt hot”. Men det är vanligare att de pratar om ”sionister” eller ”israellobbyn” nuförtiden. De varvar direkt hat mot judar, med indirekt hat där man använder så kallat ”hatred by proxy”, där man genom att sprida hat mot sionister vill kunna elda på hatet mot alla judar.

Samma metod används därför också bland rörelser som hatar judar men av politiska skäl vill dölja detta. Man pratar om sionister som dricker människoblod istället för judar som gör det. Men dessa överdrifter och generaliseringar sprids utanför kretsen av rena rasister i den politiska debatten. Det är för lätt för vissa att vara arg på något som de anser att staten Israel gjort, som bygget av en mur, och gnälla på att ”sionister styr i USA” eller nåt liknande, utan att de behöver komma ut som judehatare.

Jonathan Leman skrev bra om detta för Expo:

Gång på gång har vi under efterkrigstiden sett illa dold judefientlighet bakom kampanjer mot ”sionismen”. I Polen 1968 tvingades judar på flykt när ”sionisterna” skulle rensas bort från statsapparaten. När Irans president förnekat Förintelsen och inför FN:s generalförsamling spridit myten om en judisk världskonspiration knyter han det till sin vision om ”en värld utan sionism”. När man inom ‘sanningsrörelsen’ talar om krafterna som de tror genomförde 9/11-attentaten är det inte sällan ”sionisterna” som pekas ut. När Ahmed Rami i sina Radio Islam-sändningar önskade sig en ny Hitler som skulle avsluta jobbet var det ett ställningstagande mot ”sionismen”. Och när nazister och andra rasideologiska högerextremister talar om den judiska sammansvärjning som de menar styr Sverige och ligger bakom invandring och mångkultur talar de om ”sionisterna” och ”sionismen”.Innebär det att ifrågasättandet av sionismen i sig är antisemitiskt? Självklart inte. Det finns flera som argumenterar för en enstatslösning utan att utmåla sionismen som en unik ondska och utan att väva ihop den med myten om en judisk världskonspiration.

Islamism

Det fungerar lite liknande med islamism. Ofta ses begreppet islamist som synonymt med ”galen fundamentalist” och alla religiöst färgade begrepp som islamister använder, sharia, shura, bayah, m.fl, ses som onda. Men att det inte är så enkelt förstår man om man ser på situationen i Mellanöstern just nu. Wahhabismen med bas i Saudiarabien vill utrota islamismen. Hur går det ihop med mångas tro att islamism är synonymt med extremism inom islam och extremism i Saudiarabien?
Sanningen att säga så finns det lika lite EN islamism som det finns EN sionism.

: looking4poetry / Foter / CC BY-NC-ND

Ja det finns radikala islamister som inte gillar mänskliga rättigheter, vill att kvinnan står vid spisen, och som anser att demokrati är ett nykolonialt påfund av väst. Men det finns också islamister som insett att de arabiska länderna behöver demokrati och mänskliga rättigheter för alla, även flickor och kvinnor. Det enda gemensamma för alla dessa falanger är egentligen att de vill grunda sig på islam.

Dessa sistnämnda är inte sekulära i den betydelse vi i Sverige lägger i begreppet och har mycket kvar att lära om sådant som t.ex. homosexuellas rättigheter. Men de är för demokrati och därmed har de tagit ett stort kliv närmare den syn vi i Sverige har på mänskliga rättigheter.

Man får inte glömma att steget mot demokrati inte tas på en dag. Det tog lång tid för oss att bygga den. Det var först för 24 år sen som vi fick allmän rösträtt i Sverige. På 1860-talet tog man första stegen för att avskaffa ståndsriksdagen, på 1910- och 20-talen fick de flesta kvinnorna och männen rösträtt, på 40-talet även de fattiga. Först på 1960-talet fick de med fysiska funktionsnedsättningar rösträtt. 1989 fick de med psykiska funktionsnedsättningar samma rätt. Det har tagit mer än 130 år för oss att bygga den demokrati som vi har idag.

Till en början använde många i västvärlden religion som ett argument till varför de ville införa demokrati. Vad hade hänt om nån utifrån hade kommit och sagt åt våra förfäder att de gjorde fel som motiverade sitt stöd till demokrati med hänvisningar till Gud?

Precis som med fördomarna om sionister används generaliseringar om ALLA islamister och olika demoniserande konspirationshistorier, ofta för att smutskasta hela islam och alla muslimer. Återigen, ”hate by proxy”, att slå mot muslimer genom att slå mot islamister.

Ett populärt sätt är att dra begrepp som används inom muslimska världen över en kam. Sharia är nog det mest kända. Om det tänker jag inte orda så mycket här utan hänvisar till en artikel jag skrev för ett tag sen om hur demokratirörelsen i muslimskt dominerade länder använder religiösa begrepp, som sharia, för att kämpa för demokrati:

Sharia, bayah och shura. Likheter mellan demokratisträvandena i arabvärlden och i Europa och USA.

Mänskligt?

Betyder detta att all kritik av islamism eller sionism är rasistisk? — Nej, absolut inte!

Var går gränsen mellan hat och kritik respektive gränsen mellan rasism och kritik?

Mitt råd är att ni känner efter själva, prova på argumenten och tänk efter. Om du är jude eller muslim är det ganska lätt. Du kan undvika att använda ett sätt att tala om sionister som du själv ogillar när du hört det liknande sättet att tala har använts mot islamister, och vice versa. Bete dig mot andra endast på sätt som du förväntar dig att de andra bör uppföra sig emot dig.

Vi andra?

Du kan ju känna efter lite hur det känns då någon använder våldsamma överdrifter eller stereotyper mot en politisk grupp som du anser dig tillhöra. När du ogillar motparternas grovt svepande och överdrivna generaliseringarna som klistras på samtliga motparter på den andra sidan om höger-vänster-spektrat… När du för sjuttioelfte gången hör nån tyckare klumpa ihop ”alla Socialdemokrater är kommunister” eller att ”alla borgerliga hatar fattiga och vill mörda pensionärer”… så förstår du kanske hur judar och muslimer kan känna ibland.

Dela detta:

Dela detta:

Ett varmt tack även till de som inte gick att sortera in i bokstavsordning:

Dela detta:

Dela detta:

Individer och kollektiv är två olika saker!

Argumentationsfelet har ett namn

På nationalistfronten intet nytt

Dela detta:

Dela detta:

Abort är ingen mänsklig rättighet

Abortlagen är föråldrad och förlegad enligt SD

SD-kvinnors moraliserande skrämselpropaganda

Ökad kunskap bättre än inskränkt rätt till abort

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Sionism

Islamism

Mänskligt?

Dela detta: