Kategoriarkiv: Recensioner

Granskning – Svenskfientlig litteratur – Del 3

Motargument fortsätter sin granskningsserie med att visa hur de svenskfientliga utvandrarna i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” lämnar det gamla fina traditionella etniskt och religiöst homogena Sverige där de höll på att svälta ihjäl, pryglas, förföljas och bespottas.

Ett Sverige vars befolkning år 1840 av SCB uppskattas till cirka 3,1 miljoner människor, eller drygt 30 % av dagens folkmängd. Ett Sverige med fler svenskar än vad Sverige kunde tåla. Ett Sverige med drygt en miljon utvandrare.

Utvandrarna_kartaEn resa bland svarthåriga romer och svenskfientliga Blekingebor

Det är nu dags för våra utvandrare att bli invandrare. Efter ett tårögt farväl färdas de med häst och vagn genom landet Sverige med den gemytliga nationella samvaron. Men färden till hamnen som skall göra utvandrarna till båtflyktingar i New York, kantas av etnisk segregation och än mer svenskfientlighet. De passerar andra resande med häst och vagn på väg mot kusten.

Färden går mot Karlshamn i Blekinge

Närmare bestämt rör det sig om romer, av de utvandrande smålänningarna kallade för ”tattare”. Människor vars svarta hår ses som uppseendeväckande av Karl-Oskar och hans glada gäng.

När de färdas genom skogarna på gränsen mellan Småland och Blekinge förbereder sig det växande resföljet på slagsmål och överfall. Sådana var enligt de utvandrande svenskarna vanliga i de trakterna under mitten av 1800-talet. Resenärer berättar för varandra om Blekingebor som de anser vara mer ”hetlevrade” än andra svenskar. Blekingebor som ”egentligen” inte var riktigt svenska. De hade ju inte varit en del av Sverige särskilt länge. Mindre än tvåhundra år vid den tiden.

Men vad var det som kunde tänkas ha gjort Blekingeborna så hetlevrade och svenskfientliga?

En kort och översiktlig beskrivning av Blekinges historia ger många bra ledtrådar.

 

Day 1/0/5 - Berserkers

Svenska sjörövare besöker Blekinge

Under de tusen år som gått innan Karl-Oskars massutvandrare vågade sig på färden genom Blekinges farliga skogar, hade landskapet varit såväl en blodig krigsskådeplats och ett mångkulturellt projekt.

Landskapet Blekinge omnämndes i vikingasagor från 800-talet och påstods då på något sätt domineras av svear.

Svear som redan då och under 700 år utförde sjöröveri och vikingatåg, slaverihandel och massinvandring längs hela Östersjön och längs de ryska floderna och senare ända ner till dagens Turkiet, från vilka de tog med sig arabiska mynt från Baghdad som idag finns i Kungliga Myntkabinettet. I det senare fallet blev några svear även islamistiska jihadkrigare och livvakter åt sultanen i Konstantinopel.

De danska och svenska kungamakterna tvistade och stred om Blekinge i cirka 200 år, men beslöt i ett fredsavtal år 1 000 att Blekinge skulle bli danskt.

 

BiskopDet kristna kärleksbudskapet sprids i Blekinge

Kort efter att den danska armén fick verka ostört I Blekinge, började det kristna kärleksbudskapet spridas med emfas i landskapet. Såhär beskriver katolska kyrkan själv sitt kristnande av Blekingeborna:

”Sålunda vann denne man för Kristus många folkstammar, som ännu var hängivna åt avgudsdyrkan, framför allt det vilda folkslag som kallas blekingar samt de som bor på ön Holm [= Bornholm], granne till götarna. När de hörde hans predikan, sägs de alla ha rörts till tårar och visat ånger över sin villfarelse på så sätt att de genast slog sönder sina gudabilder och självmant tävlade om att bli döpta. Sedan kastade de sina skatter och allt vad de hade för biskopens fötter och bad ivrigt att han skulle värdigas ta emot det. Men biskopen avböjde detta och uppmanade dem att för dessa pengar bygga nya kyrkor, mätta de behövande och friköpa fångar, som det finns många av i dessa trakter.”

Bilden föreställer biskop Egino – mannen som alla blekingebor ville ge sina skatter till. Senare utnämnd till Blekinges Apostel

Efter att Blekingeborna fick lust att slå sönder sina gamla gudastatyer och ge bort alla sina skatter till katolska biskopar eskorterade av den danska armén, följde en period av relativ fred i Blekinge under trehundra år. Undantaget var då estniska sjörövare från Ösel som härjade i landskapet och kort därpå utsattes för hämnd från blekingska sjörövare.

 

TheKnightAtTheCrossroadsDen svenska armén försöker assimilera Blekinge

I början av 1300-talet pantsattes Blekinge till en Holsteinsk greve som ogillades av Blekingeborna och därför sökte militärt stöd av Sverige. Danmark avträdde Blekinge till Sverige men försökte kort därpå återerövra landskapet. En serie blodiga krig och skövlingar av Blekinge och dess befolkning, huvudsakligen utförd av svenska trupper, följde under mer än två hundra år. År 1525 slöts fred mellan Danmark och Sverige enligt vilket Blekinge förblev danskt.

Under en mycket kort tid blev Jimmie Åkessons hemstad Sölvesborg ett sjörövarnäste för sjökrigaren Sören Norby, som slutligen fördrevs och flydde till Ryssland.

Erövringskrigen och gerillakrigen i Blekinge mellan Danmark och Sverige fortsatte i tvåhundra år till och eskalerade till den grad av svenska arméer att de kunde betecknas som ett folkmord:

”De dansk-svenska krigen fortsatte även efter Kalmarunionens upplösning och Blekinge blev på grund av sitt utsatta läge flera gånger drabbat av krigets fasor. Det värsta kriget ägde rum 1563-70. Redan under det första krigsåret brändes Avaskär, Lyckå och Elleholm ned och året efter utsattes Ronneby för en massaker den 4 september. Vittnesuppgifter talar om att svenskarna skonade i Ronneby varken män, kvinnor och barn och även slog ihjäl prästen vid kyrkodörren. Erik XIV själv hävdade att tvåtusen män samt några kvinnor och barn blev dödade. Avsikten med detta blodbad var att erövra Blekinge och ersätta Ronnebys befolkning med lojala svenskar. Landskapet fortsatte att vara en krigsskådeplats ända fram till 1569 då Sölvesborg brändes ned. Det sista krigsåret slapp blekingsborna härjningar genom att de betalade en frivillig brandskatt. Även Gustav II Adolf härjade i Blekinge när han 1611 brände ned den nyanlagda staden Kristianopel.”

Blekinge utsätts för mångkulturell massinvandring från Sverige

Den svenska kungamakten anlade de två viktiga städerna Karlskrona som blev svensk örlogsbas, samt Karlshamn, från vilken alltså de utvandrande smålänningarna i ”Utvandrarna” seglade till New York.

”Eftersom flottan behövde fler båtsmän som kunde tjänstgöra på skeppen än vad omlandet kunde erbjuda beordrade Karl XI också att 1 350 finländare med familjer skulle flyttas till Blekinge. Sammanlagt bosatte sig ungefär 3 000 huvudsakligen svensktalande österbottningar i ett landskap som 17 år senare (1699) hade 33 000 invånare. Effekten av detta blev inte bara att flottans tillgång på manskap förbättrades utan det bidrog även till försvenskningen av Blekinge.”

År 1710, drygt 140 år innan Karl-Oskar och hans grannar seglade till New York från Karlshamn, gjorde danskarna sitt sista misslyckade försök att återerövra Blekinge. De nådde ända fram till Karlshamn.

Men det var kanske mot den här bakgrunden av tolvhundra år av svenska invasioner och folkmord som gjorde att Blekingebor, respektive svenskar inklusive smålänningar såg på varandra med misstro. Blekingeborna hade inte ännu assimilerat sig och tagit seden dit de erövrats. De var fortfarande svenskfientliga.

Men hör och häpna. Farhågorna kommer på skam. Karl-Oskars följe når fram till Karlshamn helt oantastade och avseglar efter en viss tid mot det ännu mera mångkulturella USA och New York. Det är först nu som de skall ta det stora svenskfientliga steget och upphöra att vara svenskar.

(Citaten är hämtade från hemsidan tacitus.nu där även andra landskaps historia finns populärvetenskapligt beskriven.)

/ Thabo ´Muso

Thabo_pekar_finger

Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Jimmie Åkessons bok Satis Polito

Om man läser en aning mellan raderna i Jimmie Åkessons självbiografi ser man att frågan om varför han gick med i partiet 1995 fortfarande är mycket känslig för honom och för Sverigedemokraterna. Många tror att han gick med i opposition till de fascistiska och extremnationella tendenser som fanns i partiet, och som påstås ha ‘avskaffats’ då. En hel del tyder på att det var tvärtom, att det var fascismen han lockades av. 

9789198116205_200_satis-politoNär sverigedemokrater pratar om Vänsterpartiet väljer de ofta att fokusera på partiets historik. De påstår att partiet inte gjort upp med sin bakgrund. När Lars Ohly satt som partiordförande påpekades det ofta, och med viss rätt, att han slirade när han skulle prata om sin bakgrund i det ännu på 80-talet Sovjetvurmande Vpk. Men Vänsterpartiet har kastat ut kommunismen och gjort bra ansatser till att göra upp med sin historia (läs Vitboken här). Frågan är om man kan säga samma sak om Sverigedemokraterna?

Min fråga efter att jag läst igenom hela Jimmie Åkessons biografi har varit: hur hanterar Jimmie Åkesson det här med partiets förflutna?

Jimmie Åkesson menar att partiet förändrades i och med att Anders Klarström lämnade partiledarskapet och Mikael Jansson blev den nya ordföranden. Detta skedde mars 1995 och i samband med det ska Åkesson ha blivit medlem i SD.

Det var då jag själv kom in i bilden. Allt som hände dessförinnan vet jag egentligen väldigt lite om. Att vi hade stora brister är dock ställt utom allt tvivel, och det finns liksom ingen anledning att ge sig in i en diskussion om hur allvarliga de bristerna egentligen var. (sidan 119)

De meningarna sammanfattar allt Jimmie Åkesson säger att han har att säga i ämnet; ‘Jag vet inget och det finns ingen anledning för mig att veta något.’

Det beteendet påminner mig om en ung kommunist jag mötte för några år sen som gått med i det parti (SKP) som på 1980-talet hette APK och tog emot pengar från Sovjet, prisade diktaturer och var emot demokrati. På min fråga om vad han ansåg om allt detta svarade han bara: ”Jag vet inget om hur det var i Sovjet och vad APK gjorde innan min tid, och det finns ingen anledning för mig att ta reda på det.”

Detta sades av en naiv finnig tonåring. Jag tror knappast att Jimmie Åkesson är så naiv. Det är klart han vet vad SD och BSS gjorde innan 1995. Han vet att tidigare partiledare hade porträtt av Hitler hemma på sin vägg och Mein Kampf på hedersplats i bokhyllan. Han vet att partiet kryllade av gamla nazister och att partiet var grovt öppet rasistiskt. Han är liksom inte dum!

Men Jimmie Åkesson slirar… Han slirar faktiskt väldigt mycket på den här frågan i boken. Så mycket att det blir tydligt att den är känslig för honom. Varför detta naiva påstående om att ”han inte vet och inte vill veta”?

Det var ändå, trots allt prat på andra sidor i boken om problemen under 1991-1994, något som fascinerade honom med Sd redan då.

Att det var något han fångades av även innan mars 1995 förstår man också om man läser boken. Hans lärare i skolan var negativ till Sd så redan hösten 1994 blev han ”nyfiken” på Sd. (läs Principprogram_1994 och S D-Kuriren_nr_22, och SD-Kuriren_nr_21!) Vad var det i det nazianstrukna partiet – med allt prat om patriotism, Ultima Thule och Karl XII – som fascinerade honom? Det måste ha varit något.

På andra ställen i boken får man en insikt i det. Det visar sig att Åkesson gillar partiprogrammets formuleringar 1989 (som ni kan läsa här: För Sveriges bästa Sds program Antaget vid årsmöte 10 juli 1989.) Den ideologiska ansatsen där ”påminner om den socialkonservatism vi bygger det nuvarande principprogrammet på” (sidan 68). På sidan 239 pratar Åkesson om åren 1991-1994 som ”de vilsna åren”. Åren innan 1991 var alltså inte vilsna utan tvärtom partiets sanna ”rötter”.

Och som sagt, trots att partiet var ”vilset” 1991-1994 blev Åkesson intresserad. Han bildade inte ett nytt parti utan valde att gå med i Sd.

Firandet av Karl XII:s dödsdag

Om man kikar närmre på den ‘Nationaldemokratiska studentförening’ som Åkesson och hans kamrater grundade i Lund runt 1998 kan man kanske få en del av svaren. Den studentföreningens hemsida finns ännu kvar på nätet: http://hem.passagen.se/ndl/ndl.

Det var alltså i själva verket så att allt det som normala människor skulle betrakta som det snurriga och vilsna med Sd före 1994 var vad Jimmie Åkesson fascinerades av. Det extrema nationalistiska arvet i partiet med flertalet olika nazister runt 1988-89 har Åkesson inget emot. Han har inget emot det fascistiska arvet. Det som skilde Åkesson från de andra vid tidpunkten 1995 var metoderna. Åkesson ville försöka bedriva ‘polerad’ politik utan skinheads och för extrem retorik.

Ingenstans ser man det tydligare än i vad Åkesson och hans studentkamrater gjorde i Lund 1999. Då gjorde han ett försök att rädda de nazistiska traditionella demonstrationerna till Karl XII:s minne vid Tegnérstatyn.

Lars_Hultén_1992
Lars Hulthen

Åkesson skriver i Satis Polito en hel del om Nationaldemokratiska studentföreningen han var med att grunda i Lund, och där han varit en drivande kraft. Han är än idag stolt över den ”symboliska” kampen för att hylla Karl XII i Lund.

Demonstrationerna till minne av Karl XII hade hållits årligen sen 60-talet. Det ar den s.k. 30-novemberföreningen, ledd av den öppna fascisten Lars Hultén som var ledande medlem i Sveriges Nationella Förbund. Han lär för övrigt ha varit medlem även i Sd, fram tills för ett par år sedan. 1991 stoppade antirasister det årliga firandet vid Tegnérstatyn. Hulténs kamrater försökte fortsätta firandena efteråt, mer i skymundan. Men drömmen om att återuppliva kransnedäggningen vid Tegnérstatyn hölls levande.

INGEN som var med på den tiden kan ha missat det faktum att de som genomförde hyllningar och demonstrationer på Karl XII:s dödsdag var drivna nazister.

1999 var jag mycket i Lund och kom i kontakt med en del rasister i Hulténs utkant. Det var bl.a. en grupp extremkatoliker med fascistiska ideal. De sa sig vilja återuppliva traditionen vid Karl XII:s dödsdag, och det var mycket prat om en viss studentförening som gjorde ett tappert försök att göra just detta. Det var Åkessons Nationaldemokratiska studentförening, NDL, som låg bakom försöket att återuppliva demonstrationerna, men utan öppen nazism påstod man:

Den 30 november samlades ett tiotal medlemmar av NDL för att högtidlighålla minnet av kung Karl XII och de stupade soldater som följde honom i försvaret av fosterlandet. NDL:s ambition är att återuppta firandet av 30 november, utan stök, bråk och nazister. Årets firande gick mycket lugnt tillväga, troligtvis beroende på spontaniteten. Ingen, inte ens medlemmarna, visste i förväg om att något firande skulle ske. Vid Tegnérstatyn i Lundagård lästes dikter, skrivna av deltagarna själva, i ljuset av en enda flammande fackla. Arrangemanget avslutades med kransnedläggning, Tégners ”Karl XII”, en tyst minut för de stupade karolinerna och sedan hurrande för konungen och fosterlandet. Därefter bjöd ordförande Richard Jomshof på glögg och pepparkakor, och kvällen kunde anses lyckad och gemytlig.

År 2000 fortsatte man firandet:

Tidigare under kvällen hade vänsterextremister från bl a Syndikalisterna, Ung Vänster och Ungsocialisterna drivit omkring i Lund och brutit upp gatsten. Dessa hade poliserna omhändertagit.
Väl framme vid statyn tändes ett ljus och en fackla. Därefter höll NDL-ordföranden Richard Jomshof ett kort inledningstal om varför vi samlades för att högtidlighålla Hjältekonungen Carolus XII. Några förbipasserande stannade till och lyssnade intresserat. Richard Jomshof läste Esaias Tegnérs dikt om Karl XII och därefter läste NDL:s sekreterare Björn Söder en egen hyllningsdikt i ljuset av facklan. Efter diktläsningen lades en blomma ned vid statyn vilket följdes av en tyst minut till minnet av Konungen och hans tappra soldater som stred och föll för vårt fädernesland. Ceremonin avslutades med ett fyrfaldigt hurra.
Därefter spred sig deltagarna för att sedan sluta upp med de andra NDL:arna och avsluta kvällen på en gemytlig pub.
Vi vill, från styrelsen, tacka alla som deltog samt polisen för deras insats för att skydda mötesfriheten och de demokratiska rättigheterna som tyvärr inte längre är några självklarheter i vårt land. Den frihet som Karl XII slogs för kanske vi också får börja slåss för. Det fanns många anledningar till att hylla Konungen igår.

NDL fortsatte att fira fram till 2003. 2003 i nära samarbete med SD:s ungdomförbund som medarrangör. Ordförande för SDU var vid den tidpunkten Jimmie Åkesson.

Det var alltså inte så att Åkesson hade något emot allt vurmande för nationen, Karl XII och all hetsretorik mot invandrare och landsförrädare. Tvärtom. Han hade inte heller något emot att bygga vidare på öppna nazistiska och fascistiska projekt bara man undvek den öppna nazismen.

Åkesson tog ett öppet nazistiskt projekt, rensade bort mycket öppen nazism, men ville behålla den idémässiga kärnan och idealen som de gamla nazisterna spred. Så gjorde han i Lund 1999 när han återupplivade demonstrationerna vid Karl XII:s dödsdag. Var det måhända på samma sätt han resonerade då han såg en möjlighet att förändra Sd?

Mer läsning:

Mikael Jansson och Sd 1995: kasta ut alla invandrare som kommit hit efter 1970

Granskning – Svenskfientlig litteratur – Del 2 — "Utvandrarna"

Motargument fortsätter här med granskningen av svenskfientligheten inom den klassiska svenska litteraturen. Om Sverigedemokraternas förslag om inrättandet av en svensk kulturkanon realiseras är det av vikt att verk som de vi nu ska beskriva inte ingår.
I vår inledande granskning beskrev vi hur den småländske bonden Karl-Oskar i det kända verket ”Utvandrarna” bestämde sig för att bli svenskfientlig på 1840-talet. Detta efter att hans lilla dotter dör en lång plågsam död genom att i desperat hunger äta bark, som sväller och spräcker hennes magsäck.

Books for burning

Svenskfientlighet utan ände

Karl-Oskar svär och förbannar Sverige under de månader då han plågas av sorgen från sin förlorade dotter. Han är arg på skatterna, på prästerna, på adeln, på den dåliga jorden full av stenar, på det dåliga klimatet. På de dåliga skördarna. Han förespråkar – i likhet med de tusentals syrier som i dagarna söker asyl i Sverige – allt oftare att Sverige, i likhet med det USA som han vill emigrerar till, borde införa demokrati. Allmän rösträtt, åsiktsfrihet, religionsfrihet och avskaffade klassprivilegier.

Hans fru Kristina försöker förgäves få honom att sluta svära och förbanna Sverige. Hon försöker få honom att inte kritisera Svenska Kyrkan. Åtminstone inte offentligt. Och att förtrösta sig på Gud.

Men Karl-Oskars agg mot så många svenska traditioner, den svenska statsmakten och svenska institutioner blir allt starkare.

I en sann politiskt korrekt och kulturrelativistisk anda – som bestått tills denna dag – börjar han läsa emigrerade svenskars beskrivningar av livet i USA.

Och så börjar han sälja av sina egendomar för att kunna resa till och slå sig ner i Amerikas Förenta Stater.

Ryktet om att Karl-Oskar, en man som har det bättre ställt än många andra på hans ort, skall bli ännu en svenskfientlig person som överger sitt fädernesland, sprider sig till fler.

En av de andra blivande svenskfientliga personerna i berättelsen ”Utvandrarna” är Robert Nilsson. En tonårig dräng, tillika Karl-Oskars yngre bror. Han är trött på att slita hårt på en bondgård, samtidigt som han får utstå kontanta förolämpningar och slag.

Ordning och reda

Den så kallade ”Legostadgan”, en svensk lag som i olika varianter överlevde in på 1900-talet, gav husbönder rätt att utöva husaga mot sina drängar och pigor.

När Robert visar sig illojal mot sin arbetsgivare, genom att rymma, använde polisen sin rätt att jaga rätt och återföra honom till arbetsgivaren. Robert får mer stryk. Så mycket stryk att han får sitt ena öra sönderslaget och p.g.a. det får lida av tinnitus.

Drängen vänder sig alltså mot etablerade svenska lagar. Han bryter mot dem. Han brister även i sin arbetsmoral. Och han vill lämna Sverige tillsammans med Karl-Oskar. Till råga på allt övertygar Karl-Oskar sin bror att delta i det svenskfientliga projektet.

Ulrika från Västergöhl – ännu en förrädare

En av de andra huvudpersonerna i serien ”Utvandrarna” är en prostituerad kvinna som är känd som ”Ulrika i Västergöhl”. En kvinna som växte upp som piga och blev sexuellt utnyttjad av husbonden, följt av flera andra män. Genom att bli sexuellt avtrubbad lär hon sig samtidigt att hon kan tjäna pengar genom att sälja sex till män. I takt med att hennes bana som prostituerad blir alltmera framgångsrik får utstå allt intensivare förakt från sin omgivning. Kvinnorna fruktar och föraktar henne eftersom hon ligger med så många av deras män. Prästerna och andra ämbetsmän inom Svenska kyrkan förbannar henne, samtidigt som en del av dem köper sex av henne. Hon förklaras som moraliskt förtappad, för att ha ett grovt och syndigt språk, för att vara ogudaktig och dessutom för att vara en person som bryter mot svensk lag. Det vill säga hon följer inte svenska normer, lagar eller svensk kultur.

Kort sagt är hon svenskfientlig. Och det blir värre när hon träffar och blir nyfrälst av en man vid namn Danjel Andréasson.

Danjel Andréasson tillhör en ökänd svenskfientlig släkt som trotsat den Svenska kyrkan i generationer. Andra bönder som talar om hans släkt ger exempel på vilket tolerant och liberalt land som Sverige enligt dem har blivit. Andréassons ättlingar under 1700-talet var frireligiösa och fick som straff springa gatlopp då hundratals militärer misshandlade dem med påkar. Släkten tonade ner sin frireligiositet och återupptog sitt predikande några generationer senare. Istället för misshandel placerades släkten Andréassons frireligiösa predikanter på mentalsjukhus.

Och vid 1800-talets mitt har de frireligiösa predikningarna återupptagits och straffen blir allt mildare. Istället för gatlopp eller inspärrande på mentalsjukhus får Danjel istället allt oftare och allt dyrare böter.

Lika värde? Stopp i lagens namn!

Danjel Andréasson är en svensk som inte sköter sig. Han bryter mot lagen. Han argumenterar för sin självupplevda rätt att högläsa ur Bibeln inför andra trots att han inte är präst. Han tar sig rätten att tolka Bibeln efter eget huvud. Trots att han till skillnad från präster inte genomgått åtskilliga år av teologiska studier vid universitet eller prästseminarium.

Han är fräck nog att i motsats till den Svenska kyrkan, en kyrka Sverige haft i nästan femhundra år, hävda alla människors lika värde. Med hänvisning till hur Bibeln beskriver hur Jesus välkomnar prostituerade till sin församling, välkomnar han den ovan nämnda prostituerade kvinnan Ulrika till sin lilla församling. Han trotsar polisens försök att avbryta hans bibelmöten och predikningar och domstolarnas beslut om att hans församling skall upplösas.

I likhet med dagens svenskfientliga politiskt korrekta krafter, hänvisar han till den ”religionsfrihet” som enligt honom själv borde råda i 1840-talets Sverige. Han får vid sidan av prostituerade alltfler anhängare såsom drängar, pigor och andra som beklagar sig över det svenska samhället. Personer som vid den tiden kallades för ”löst folk”.

Löst folk som i själva verket är svenskfientliga.

Men svenska staten är till skillnad från idag extremt tydlig med vad som gäller i Sverige. Situationen blir för svår för Danjel och hans församling. Han bestämmer sig slutligen för att upplösa församlingen, och tillsammans med Karl-Oskar emigrera till USA. Ulrika väljer att följa med honom.

Den sista svenskfientliga personen värd att beskriva ur serien ”Utvandrarna” är en man som lever med en elak och tyrannisk fru. Han bestämmer sig för att följa med alla andra som utvandrar. I smyg planerar och finansierar han sin egen resa, för att en dag sonika berätta för sin fru att han tänker lämna henne och hon bryter ihop. Denna svenskfientlige man visar konsekvenserna av att bryta upp den svenska kärnfamiljen.

/Thabo ‘Muso

Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Granskning — Svenskfientlig litteratur – Del 1

Sverigedemokraterna vill införa en svensk kulturkanon. En sökning i Svenska Akademiens Ordlista ger en omfattande och varierad beskrivning av ordets betydelse. Ordet är av latinskt ursprung. En av ordets mest allmänbeskrivande definitioner är ”förebild” och ”förteckning”.

Katolska kyrkan upprättade en ”Kanon” bestående av de som ”kanoniserats”, det vill säga helgonförklarats av Påven. Nationalencyklopedin definierar ordet ”kanon” som ”texter eller dokument som kan anses normerande”.

En grov översättning av sverigedemokraternas definition av ”svensk kulturell kanon” kan vara en förteckning över kulturella verk såsom litteratur, konst, filmer och andra viktiga kulturella skapelser med anknytning till Sverige.

Kunskap om svensk kultur är viktig för oss som bor i Sverige oavsett vilka vi är och vilket ursprung vi har. Om kunskapen och förståelsen för den skall spridas utifrån ett sverigedemokratiskt perspektiv, är det rimligt att anta att ingen svenskfientlig kultur sprids. Urvalet till en svensk kulturkanon måste göras med svenskfientligheten i beaktande. En av flera återkommande definitioner av svenskfientlighet är att nedvärdera den svenska nationen och svensk kultur.

Om en svensk kulturell kanon skall upprättas, är det rimligt att urvalet till en sådan kanon inte består av kulturella verk som nedvärderar den svenska nationen, kulturen och etablerade svenska kulturinstitutioner.

Låt oss därför granska den klassiska svenska litteraturen. En klassisk svensk kultur som per definition kan tänkas ingå i en framtida svensk kulturkanon. Gömmer sig svenskfientligheten där? Jag befarar att så är fallet.

Den nedlåtande kritiken av svenska kulturella beteenden, traditioner och institutioner går som en röd tråd i böckerna. Böcker som för övrigt utgör standardverk i litteraturvetenskap på högstadiet och gymnasiet.

De svenskfientliga ”Utvandrarna”


Karl-Oskar och Kristina på youtube

Karl-Oskar och Kristina diskuterar i videoklippet hur de skall ge mat åt sina allt fler barn. Hur många svenskar tål Sverige?

Först ut är presentationen av den svenskfientliga realistiska serien ”Utvandrarna”. Den skrevs av författaren Vilhelm Moberg och författades delvis utomlands. Bokserien blev tidigt en bästsäljande klassiker som bevarats, filmatiserats och hyllats av alla de sverigefiender som uppskattar en realistisk beskrivning av Sverige och svenskar i USA under mitten och slutet av 1800-talet.

Samtidigt som en sann företrädare för Sverige, tillika svensk riksdagsman för Bondeförbundet (Centerpartiets föregångare) år 1951 hävdade att Moberg skulle fängslas för följande formuleringar i boken ”Utvandrarna”:

Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann’ra?

En riksdagsman för Högerpartiet brände boken ”Utvandrarna”.

Småländska riksdagsmän leder ”utvandrareprotest”, SDS 1951-02-15 (Sydsvenska Dagladet).

Litteratur som visar hur kyrkans representanter köper sex av prostituerade. Svenskfientligt måhända?

Böckerna i kronologisk ordning är 1. ”Utvandrarna” 2. ”Invandrarna” 3. Nybyggarna och 4. ”Sista brevet till Sverige”.

Utvandrarna kretsar kring en småländsk familj under 1840-talet och framåt i det stora landskapet Småland. Så småningom bestämmer de tillsammans med några drängar, en väckelsepredikant, en man som inte står ut med sin fru och en ökänd lokal prostituerad att utvandra till USA. Vi återkommer till det.

Boken är starkt Sverigekritisk – rent av sverigefientlig

Boken ”Utvandrarna” inleds med en beskrivning av hur många och vilka slags människor som bodde i den sockenförsamling som utvandrarna utvandrade ifrån. Beskrivningen visar hur Svenska Kyrkans dåvarande folkbokföring och redogörelse av invånare och deras privatliv uppvisar en detaljrikedom som skulle göra Nordkoreas säkerhetstjänst avundsjuk. Allt bevarat i svenska kyrkoböcker fram tills denna dag.

Utvandrare i Göteborg 1905
Utvandrare i Göteborg 1905

Den beskriver vilka som av kyrkan ansågs föra ett omoraliskt leverne, vilka brott personerna begått, vilken social ställning och ursprung varje enskild individ har.

Men boken inleds tidigt med en ljuspunkt. Ett hopp i det beskrivna mörkret. Riksdagen har nyligen genomfört ändrad lagstiftning som gör att man inte längre behöver få tillstånd av självaste Sveriges Konung för att resa ut ur Sverige.

Detta vid en tid då flera andra politiska reformer ändrar det svenska samhället. Förslavandet av köpta bortrövade afrikaner vid S:t Bartholomey i Västindien upphör (1847). Judar får laglig rätt att bo var de vill i hela Sverige (1860). För att nämna några exempel.

Man får lämna Sverige direkt om man så vill. Och det ville många i Småland och på andra håll i Sverige. Varför ville de lämna Sverige? Utvandrarna beskriver fler skäl än antalet huvudpersoner i boken som vill lämna Sverige.

Karl-Oskar – huvudfigur och svenskfientlig

Den mest framträdande personen i boken heter Karl-Oskar. Hans föräldrar ”brottas med stenen” som uttrycket heter i boken och på gammaldags småländska. Med det menas att bönderna ägnar stor tid att flytta bort massvis av stenbumlingar från istiden som förstör plogar och hindrar effektiv sådd av jorden. Stenbrottningen förstör bönders ryggar och Karl-Oskars pappa får en stembumbling över sitt ena ben som krossas och invalidiserar honom för evigt.

Karl-Oskar tar över gården och fortsätter brottas med stenen. Trots att han tidigt blir en skicklig bonde blir skördarna allt sämre. Han träffar sin hustru Kristina och de får allt fler barn som svälter på grund av missväxt. Allt fler barn springer ut på vägarna för att tigga mat när ”tarmarna river i magen av hunger”. När Karl-Oskars lilla dotter stillar sin hunger genom att äta barkbröd, barken sväller i magen, magsäcken spricker och hon dör en långsam, plågsam död bestämmer Karl-Oskar sig.

Karl-Oskar har blivit svenskfientlig. Karl-Oskar skall göra som så många andra svenskar. Han skall utvandra till USA, eller ”Amerika” som det populärt kallades. Han säger till andra i sin by att han inte längre vill vara svensk. Han vill bli ”amerikanare”.

Nästa del i granskningsserien om svenskfientlig litteratur fortsätter här på Motargument.se inom några dagar.

/ Thabo ‘Muso

Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Harry Potter & rasismen

Ingen kan ha undgått bokserien Harry Potter och filmatiseringen av alla sju böckerna. Det som däremot kan ha undgått en del, är att en tolkning av böckerna är att de faktiskt till stor del handlar om rasism.

We are only as strong as we are united
Juliana Coutinho / Foter / CC BY

Inte rasism såsom vi känner till den. Inte rasism mellan människor med olika hudfärg, religion och kultur. Snarare rasism grundad på huruvida en person är en riktig trollkarl eller häxa. För er som läst böckerna eller sett filmerna vet ni att hela historien bygger på den lille pojken Harry Potter, vars föräldrar mördats av den ondskefulla trollkarlen Voldemort. Böckerna följer Potter och hans bästa vänner Ron och Hermoine genom deras skolgång och varje år möter de utmaningar som till slut utmynnar i en kamp mellan det onda och det goda.

I min tolkning delas personerna i serien upp i två grupper; Harry Potter tillsammans med Ron, Hermoine, professor Dumbledore och många fler, utgör den goda sidan. I vår verklighet skulle man kunna kalla dem för antirasister, eller möjligen en motståndsrörelse (vilket också sker, i boken om Fenixorden). Motståndarsidan, det vill säga, rasisterna, hamnar på samma sida som Voldemort.

Det är nämligen så att när Voldemort får ett starkare grepp om trollkarlsvärlden, börjar hans anhängare att på allvar rensa upp bland levande trollkarlar och häxor. Målet är att få bort alla som är födda av mugglare (icke-magiska personer), och se till att hela trollkarlssläktet förblir rent och oblandat. Presentationen av den här inställningen kan man se bland annat genom hur rasisterna som nästlat sig in i trollkarlspolitiken och bland de styrande, registrerar vilka som har en mugglarbakgrund och vilka som är renblodiga häxor och trollkarlar. Men vi ser det också tydligt genom en staty inne i trollkarlsministeriet där mugglare avbildas krypande och krossade under förhärligade trollkarlar.

Lösningen på det här problemet löses lite annorlunda i böckerna än vi skulle göra i verkligheten. Det hela avslutas med en stor kamp mellan onda och goda, i den skola där hela bokserien till största delen utspelas. Så fungerar det inte i verkligheten, och ingenting avslutas för att en ledare dör.

Det vi däremot kan ta med oss från Harry Potter är nödvändigheten att stå upp och säga ifrån. Utan många olika förebilder som vågar stå upp för sin sak, protestera och föra kampen mot de som inte vill väl, kommer vi i slutänden att riskera att hamna i en destruktiv situation. Att lära från varierande fiktiva situationer samt att minnas historien är nödvändigt för att vi ska kunna utvecklas och nå ett samhälle där bakgrund, hudfärg, religion, kultur och så vidare, är oviktig för hur man fungerar tillsammans.

Lena Andersson: Granska "främlingen"

Författaren Lena Andersson har spelat in ett mycket intressant vinterprat i Sveriges Radio om bl.a. hur vår hjärna fungerar. Om hur föreställningar och fantasier ofta spricker när de börjar synas i sömmarna.

X-Ray Troll Pencil
Elizabeth Thomsen / Foter / CC BY-NC-SA

Lena argumenterar i sitt program om vad som ligger bakom talesättet: ”Troll finns inte. Troll spricker i solljus”. Det vill säga: det som anses vara troll finns egentligen inte, när du tittar på det ordentligt så visar det sig att det inte var ett troll — det har spruckit. För att kunna ha någon uppfattning om någonting så krävs referenspunkter. Dessa referenspunkter har hamnat i medvetandet på ett eller annat sätt.

Hela programmet är mycket intressant att lyssna till. Men för den som inte klarar av att ta in långa stycken om hjärnans funktion och hur vi faktiskt hanterar intryck, erfarenheter och vår omgivning så går det att spola till 32 minuter in i programmet. När upplevelsen av att födas beskrivs så har du kommit rätt.

Finns det verkligen 33 ord för snö på Grönland? Det är ju väldigt exotiskt, då vi bara har ett ord. Snö. Eller har vi det…? Har indianer en utvecklad hörsel och kan höra tramp av mockasiner på en kilometers avstånd? Eller är detta hörsägen för att skapa något exotiskt, om dem?

36 minuter och 50 sekunder in i programmet:

Främlingen skapas av framhävda skillnader. Gränser mot andra kommer ur uppförstorade likheter och förbisedda skillnader inom den egna gruppen och uppförstorade skillnader och förbisedda likheter utanför gruppen. När skillnader etablerats i medvetandet spelar det ingen roll om det skett i välvilja eller motvilja, förr eller senare utnyttjas skillnaderna i motviljans syften.

Det betyder helt enkelt att vi (den egna gruppen) väljer att framhäva skillnader mellan oss och dem. Däremot ser vi bortom alla olika skillnader som existerar inom den egna gruppen och riktar in oss på likheterna. Tvärtom ser vi bortom likheterna mellan oss och dem för att fokusera på varje liten olikhet vi kan upptäcka. Vi lyckas ‘skapa’ oss en främling. En sådan som äter små barn till frukost. En sådan som luktar äcklig mat. En sådan som skriker och gapar. En sådan som ‘inte är som vi’.

Genom att få förutfattade meningar skapade för oss, av andra, så kommer vi inte kunna vandra i världen med helt öppna sinnen utan att ifrågasätta dem. De förutfattade meningarna är referenspunkter. Dock kan det vara rimligt att vara kritisk till det som hörs och sägs, speciellt när en agenda ligger bakom. Att värdera den information som når oss och att faktiskt tänka tanken: ”är detta rimligt?”. Det är ett helt mänskligt drag att avgränsa sin begreppsvärld. Att ta in alltet är svårt och jobbigt. Det gäller såklart även mig.

Men om du får reda på något som anses stå för en hel grupp människor, gärna en grupp människor som inte är en del av den egna gruppen, så kan det vara bra att vara lite kritisk till informationen. Stämmer det verkligen att det går runt isbjörnar på gatorna, att alla svenskar nakenbadar överallt eller att svensken enbart är glad och uppsluppen om hen fått ett par glas innanför västen…?

Det vi tycker om andra, som vi aldrig mött, är inte taget ur luften. Det är taget från de intryck och erfarenheter som andra gett oss. Första gången jag träffar dig så kommer jag att sätta dig i relation till andra möten med andra människor, såklart. Frågan är om jag väljer att se dig som en egen person eller om jag låter dig stanna i den generaliserade bilden jag skapat av ”en sådan som du”, och letar efter de saker som stärker mina fördomar. Är du sen till vårt möte så är det ”för att du är en sån”, inte för att tunnelbanan stod stilla. Har du ovårdat hår så är det ”för att du är en sån”, inte för att det blåser storm ute. Säger du något jag inte förstår så är det ”för att du är en sån”, inte för att både du och jag är för trötta för att kunna föra en vettig konversation.

Vi väljer själva (den som lyssnar mer noggrant på vinterpratet kan ju ifrågasätta mig här) om vi vill bilda oss en egen uppfattning om våra medmänniskor, eller om andras uppfattning och sanning duger bra. Så vi slipper bilda oss en egen uppfattning om människan framför mig…

Länk till programmet på Sveriges Radio

Läs fler artiklar och krönikor av Andreas Meijer

Soran Ismail & rasism

Det finns få personer som har en tunga som är så vass och träffsäker som Soran Ismail. Förutom att gå och se honom uppträda, eller på något av alla de radio- eller tv-program han deltagit i och deltar i så går det att lyssna på det han säger i något av de två radioprat han gjort.

Soran Ismail
joakima2 / Foter / CC BY-NC-SA

Ett mycket uppskattat prat gjorde han i P1 Sommar, 2012. Under hösten 2012 blossade den s.k. ”järnrörsskandalen” upp, där Soran om och om igen fick återberätta om vad som hade hänt honom 2 år tidigare, då han blev hotad och filmad av tre riksdagsledamöter. All uppståndelse kring Soran och denna incident ledde till att hans nästa prat hördes av många, ett ”Vinterprat” i Sveriges Radio samma år. Efter skandalen pågått i media i några veckor skrev Soran även en mycket uppmärksammad debattartikel i Expressen.

Jag laddade ner och lyssnade på Sorans vinterprat ännu en gång för ett par dagar sedan och ger här en liten smakbit av vad han pratade om;

I samtalet, idag, så missbrukas ofta ordet ’yttrandefrihet’, tycker jag. Efter att man sagt något som sårar så blir svaret, inte sällan: ’men vi har väl yttrandefrihet, får jag inte säga vad jag vill längre?’. Jo, det är klart att du får. Men jag får ju också bli upprörd. Att försvara det man precis har sagt, enbart med att det inte strider mot lagen – det är inte värdigt en vuxen människa. Då kan du lika gärna penetrera en gris och bajsa i ditt handfat, det är nämligen också lagligt. Allt som är lagligt är inte klokt.

Vinter i P1 med Soran Ismail, 10:40

Mot slutet av programmet (45:47) får vi ta del av en ljudupptagning från en stand-up-föreställning som Soran gjort. Han berättar om incidenten med SD för kanadensisk radio (KR):

KR: Så du var alltså ute på stan och sedan var du på McDonalds?

— Ja precis.

KR: Vad skulle du göra på McDonalds?

— Eeeh, jag ville ha nuggets…

KR: Ok, vad hände sedan då?

— När jag står i kön och ska beställa mina nuggets så kommer det fram tre män bakifrån, som frågar: ’varför snackar du skit om Sverigedemokraterna för’? För jag hade lagt upp videoklipp på Youtube där jag hade gjort det.

KR: Ok, Sverigedemokraterna är ett politiskt parti i Sverige eller?

— Ja, precis. De sitter i våran Riksdag.

KR: Ok, och de här människorna var sympatisörer med partiet?

— Ehh, nej det var politiker…

KR: Jaha, några… Ute i någon kommun i glesbygden…?

— Neeej, Riksdagen…

KR: Ok… Vad hände sedan då?

— Sen blev det lite hätsk stämning så vakterna där inne på McDonalds föreslår att vi ska gå ut, så går vi ut och fortsätter diskutera och så säger de olika rasistiska och sexistiska saker och förklarar för mig att det ’är inte mitt land’ och att jag har pass spelar ingen som helst roll och det är upp till dem att avgöra och så börjar de tjafsa med någon kille och någon tjej lägger sig i och tycker att det är fegt att gå på tre mot en och då säger de att hon är en hora.

KR: Va? Finns det bevis för det här?

— Ja, det finns på film.

KR: Ah, du har filmat det här?

— Nej det var de…

KR: Vad sa du? Har de själva filmat det här?

— Det var det som hände…

KR: Ok, det är det som är den stora skandalen, så tog det slut där?

— Nä… Eeeh… De gick vidare sen… Och så hittade de några järnrör som låg och skräpade på gatan så de bestämde sig för att… ’ah men vafan… det är bästa att vi plockar upp ett varsitt…’. Och så plockade de upp ett varsitt järnrör och så går de runt på stan och letar upp någon som kanske kan hota dem.

KR: Va, så de går med varsitt järnrör på stan?

— Ja…

KR: Hur vet man det här?

— De fortsatte filma…

KR: Ok, men de har blivit uteslutna ur partiet nu då?

— Nä…

KR: Ok, men väljarstödet – det har minskat?

— Tvärtom… Det… Det är det som händer i Sverige… Hur är läget i Kanada?

Ja, vi kan fråga oss. Vad är det som händer i Sverige? Egentligen?

Möta det annorlunda

Efter många om och men fick jag tid till att se denna föreläsning, som jag blivit rekommenderad för några månader sedan. Såhär i efterhand är jag mycket glad att jag sett den och inser att jag borde ha gjort det på en gång, för den var mycket nyttig.

gillisURTyvärr kan vi inte bädda in klippet direkt här på sidan, så du får klicka dig vidare: Föreläsning med Gillis Herlitz

Föreläsaren heter Gillis Herlitz som är forskare, antropolog och etnolog.

Han talar om möten mellan människor. Han visar också hur de etiketter vi försöker klistra på andra — och oss själva — har stor makt att påverka vår världsbild. Genom exempel från vardagen får vi ta del av vikten med att ”se människan” och vilka problem i kommunikation som kan uppstå när vi väljer att inte se människan vi möter eller att enbart se de etiketter vi redan satt på den.

Gillis beskriver bland annat hur handläggare reagerar när en person från Somalia bemöts.

Begrepp som exkludering och inkludering och dess faktiska innebörd — fördomar på gott och ont. Makten i samhörigheten och hur inkludering kan göra att vi tycker och handlar tvärt emot våra värderingar.

Vilka krav jag kan ställa på de jag möter, när jag har bestämt mig för att inte enbart agera på fördomar och etiketter. Att möta människor som gömmer sig bakom sin etikett.

För mig som blivande pedagog tycker jag att Gillis Herlitz ger ett mycket bra exempel på hur man med humor och engagemang kan tala om svåra saker med att vara människa. Normal och vanlig är synonymer, däremot ligger det olika värderingar i dessa ord. Precis som skillnaden mellan att vara Onormal eller att vara Ovanlig…

Föreläsningen är 52 minuter lång, men väl värd den tiden!

Recension: Camila & Mireya

Motargument rekommenderar en podcast du kan ladda ner till din mp3-spelare, telefon eller dator — som är inspelade diskussioner mellan två mycket kloka personer, som är vänner och som helt uppenbart har stort intresse och brinnande passion för samhällsfrågor.

CamilaMireyaProgrammen med Camila Astorga Díaz och Mireya Echeverría Quezada är dialoger som innehåller massor med nutidsämnen, fakta, åsikter och perspektiv. Det rör sig i huvudsak kring genusfrågor, diskriminering, klass- och näthat. Det märks att både Camila och Mireya är välutbildade och har rik erfarenhetskälla att gräva ur, det gör dialogerna underhållande och väldigt relevanta. Ibland ger de också boktips och recenserar andra saker som man blir intresserad av att söka upp.

I avsnitt 9, från maj 2013, gör podcasten ett dokumentärt nedslag mitt i Husby. Det blir ett unikt tidsdokument med synnerligen personlig vinkel. Men i flera andra avsnitt använder de bl.a. utgångspunkter i sina föräldrars liv och bakgrund – kombinerat med insikt i hur det är för andra personer — när de vänder och vrider på olika strukturella diskrimineringar på arbetsmarknaden och orättvisor.

Kanske planerar Camila och Mireya i förväg vilket ämne de ska prata om i varje avsnitt, kanske är det improviserat, men det blir aldrig styltigt eller slarvigt. Alla diskussioner känns spontana. En bonus för formatet, där en röst alltid hörs som ur en telefon (i de flesta avsnitten) och den andra rösten är inspelad i perfekt ljudkvalitét. Detta är kanske en oavsiktlig nödlösning för att de bor i olika städer, men det känns som en planerad och ”designad” ljudbild. Jag lyssnar mer än gärna på samma avsnitt flera gånger.

Jag håller inte alltid med i varje åsikt eller analys. Ibland gör de lite för ytliga, svepande kopplingar och några gånger gör de grova generaliseringar om företeelser. Men varje gång som jag reagerat så, då funderar jag på om de försökt göra någon avsiktlig poäng genom att formulera sig på det viset. Och eftersom de levererar flera ledtrådar så känns det som att man kan lära sig något tack vare det.

Camila och Mireyas podcast känns positiv för mig och mina fördomar. Denna podcast är sällsynt bra, den får mig att känna att jag vill ta reda på hur jag har komponerat min egen omvärldsuppfattning. Det, i kombination med det lättförståeliga och lättlyssnade språket, gör att jag ger Camila och Mireya mitt högsta betyg.

Du kan ladda ner podcasten på iTunes. De har även en facebook-grupp.

Glöm inte historien!

Sverigedemokraternas historia och nutida ideologi har granskats och beskrivs grundligt i boken ”Ut ur skuggan – En kritisk granskning av Sverigedemokraterna”, skriven 2010 av Mikael Ekman och Daniel Poohl från tidsskriften Expo.

I bokens förord talar Ekman och Poohl om att kopplingarna till den nazistiska rörelsen varit mer omfattande än förväntat. Författarna poängterar även att Sverigedemokraterna (SD) inte kan förstås utan att partiet sätts in i sitt rätta sammanhang:

Historien om dess framväxt är lika mycket en berättelse om hela det svenska flyktingmotståndet, om hur extremnationalister, nazister, fascister och populister trätt fram som försvarare av `svenskheten´.

bild 2Därför börjar de från början med att beskriva organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS) som senare skulle bli grundare av SD. BSS hade sitt första möte 1982. I den första styrelsen fanns personer med bakgrund i grupper som Nysvenska rörelsen och Sveriges nationella förbund – organisationer som funnits sedan innan 2:a världskriget och sedan fungerat som förvaltare av 1930- och 40-talens fascism.

För att verkligen förstå vilka BSS anhängare bestod av citerar jag här Niels Mandell, tidigare aktiv inom BSS och senare en av Sverigedemokraternas kärnaktivister:

Jag tröttnade på skrikandet och Hollywoodnazismen. Man levde ju inte upp till sina principer. Att efterapa Tredje riket är helt omöjligt, men det tar tid att upptäcka det.
SD bildades år 1988 av BSS-anhängarna efter att de 1986-1988 skapat och drivit det misslyckades projektet Sverigepartiet (tillsammans med Framstegspartiets Stockholmsavdelning).

Under partiets tidigare år drevs en kampanj, med talesmannen Anders Klarström, tidigare aktiv i det nazistiska Nordiska Rikspartiet, i spetsen. Kampanjen gick ut på att skicka ut brev till alla kommuner i Sverige där det uppmanades att inte ta emot flyktingar. I maj 1990 genomfördes ett brandattentat mot en av de byggnader som var tilltänkt att bli flyktingboende.

Presstalesmannen Ola Sundberg gjorde dessutom ett uttalande i Östgöta Correspondenten:

Det är onaturligt och osvenskt med främmande barn på svenska dagis. Jag vill inte använda ordet ras, men det ser äckligt ut när man ser två vita föräldrar med en indisk unge mellan sig.

1995 avgick Anders Klarström och partiet gjorde sina första försök till seriositet med den nyvalda ordföranden Mikael Jansson. De nazistiska symbolerna flyttades från offentligheten till hemmafester. På en bild i ovan nämnda bok ses en person med hakkorsarmbindel som gör Hitlerhälsning medan medlemmar i SD:s dåvarande partistyrelse sitter och dricker öl.

Under 2001 lanserades Nationaldemokraterna. SD var därmed inte längre den yttersta gränsen mot vit makt-rörelsen och kunde med större trovärdighet påstå att de gjort upp med sin historia.

Jimmie Åkesson valdes till ny ordförande 2005. Så sent som i valet 2010 kandiderade ett 50-tal personer med nazistisk eller rasistisk koppling.

/ Andrea Daleflod
Köp boken här: Ut ur skuggan – En kritisk granskning av Sverigedemokraterna