På förekommen anledning publicerar Motargument.se idag en artikel som kompletterar ”Antivitismen” Del 1.
En av våra läsare har reagerat på Motarguments Facebooksida, på grund av artikeln om ”Antivitismen”. Han har anklagat oss för att ”radera källor” som påstås ”motbevisa” oss. Vi har även anklagats för att ”slänga ut folk” som ”motsäger” oss. Därefter frågar sig läsaren om Motargument.se inte tål kritik, granskning och debatt. Slutligen betraktar läsaren oss för att uppvisa ett sektliknande beteende.
Anklagelserna tycks främst bottna i ett påstående jag gjorde i den första artikeln om ”Antivitismen” och som lyder:
Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt.
Mitt påstående avfärdas som en lögn. Detta med hänvisning till ett citat i en artikel i Wikipedia om befolkningstransition.
Länder med snabbt minskande födelse- och dödsnivåer, där fertiliteten minskar snabbare än mortaliteten, vilket leder till minskade folkökningssiffor (Nord- och Västeuropa, Nordamerika och Australasien) … Länder såsom Tyskland, Italien, Spanien, Portugal, Grekland och framförallt Japan har födelsetal som ligger under dödstalen, och har därför en minskande befolkningsutveckling. Dessa länder bygger sin befolkningsökning på invandring.”
Kritikern fortsätter:
Observera att det inte existerar någon nazistisk världskonspiration som styr Wikipedia, om ni nu tror det.
Wikipedia säger helt enkelt emot er länks påstående:…
… er länk har inga källor som bekräftar ovanstående citat.
Vågar ni diskutera med källhänvisningar istället för trosargument?”
Som svar på frågan kan Motargument.se säga att vi vågar diskutera med källhänvisningar. Efterlysning av mer fakta är dessutom något vi välkomnar. Det glädjer oss även att artiklarna ger upphov till debatt.
Vår kritiker har helt rätt i att artikeln ”Antivitismen Del 1” saknar källhänvisningar gällande påståendet om att antalet människor med vit hudfärg ökat under världshistoriens gång. Det kanske var naivt av oss att se det som självklart att alla våra läsare kände till detta.
Om artikeln påstått att antalet människor med vit hudfärg ökat i alla länder där de utgör en majoritet och detta under de senaste decennierna, hade vår kritiker haft helt rätt i att vi haft fel och eventuellt varit lögnare. Men i sin iver verkade han ha glömt att fråga vilken eller vilka tidsperioder som påståendet kopplades till.
Låt oss därför förklara.
Rent generellt kan det konstateras att antalet människor med vit hudfärg i likhet med de flesta andra definierbara människogrupper ökat i antal både innan, men även efter det att mänskligheten övergått från att vara jägare och samlare till att bli jordbrukare.
Om det nu alltså rådde något tvivel kring detta.
Men artikeln om ”Antivitismen – Del 1” tar främst sikte på de demografiska förändringar som skedde i Europa, följt av Nord- och Sydamerika i samband med skapandet av världsomspännande europeiska kolonialimperier, samt den Vetenskapliga Revolutionen och den Industriella Revolutionen mellan cirka 1500-1900 e.kr.
Europas historia har sedan antiken präglats både av ökningar och minskningar i sin befolkning. Ett exempel är pestens reducering av Europas befolkning under 1300-talet. En minskning av befolkningen som det tog relativt lång tid för Europa att återhämta sig ifrån. Under 1700-talet och framåt ledde en rad unika vetenskapliga uppfinningar och samhällsförändringar i Europa till en dramatisk befolkningsökning . Därtill skall även nämnas införseln av nya former av livsmedel till Europa, såsom potatisen.
Samma teknologiska uppfinningar, samhällsförändringar spreds till en rad europeiska kolonier och stater som uppstått ur europeiska kolonier med en befolkningsökning som följd. Till den utvecklingen skall läggas att befolkningen till ättlingar av europeiska utvandrare i Nord- och Sydamerika ökade genom ett expanderande jordbruk.
Vi hoppas att det är allmänt känt att Nord- och Sydamerika koloniserades av ett antal europeiska länder, samt att åtskilliga miljoner européer utvandrade till Nord- och Sydamerika. I annat fall kan sannolikt samtliga böcker som berör europeisk kolonialhistoria bekräfta detta.
Parallellt med ökningen av européer och deras utvandrade ättlingar i Nord- och Sydamerika, minskade den ursprungliga befolkningen på de två sistnämnda kontinenterna. Befolkningsminskningen berodde huvudsakligen på grund av spridandet av sjukdomar från Europa och Afrika, samt storskaliga folkmord som följde i de koloniala erövringarnas spår. Detta är allmänt känt och oomtvistat, även om forskare är oense om exakt hur stor befolkningsminskningen var.
Därtill anser flertalet forskare att Afrikas befolkning stagnerade eller minskade till följd av den omfattande transatlantiska slavhandeln som pågick mellan 1500-1900 e.kr.
Sammanfattningsvis så ökade den europeiska befolkningen och deras ättlingar kraftigt i Nord- och Sydamerika, samt även Australien och vissa delar av Afrika mellan 1500-1900, samtidigt som andra befolkningrupper i världen minskade.
Framförallt några decennier efter andra världskriget som befolkningsökningen i många, kanske flertalet länder med vit majoritetsbefolkning planat ut. Det är först under de senaste decennierna som befolkningsökningen i många av världens länder med en majoritetsbefolkning av vita främst ökat genom invandring. En invandring som till stor del kommer från övriga världen.
Det är även efter andra världskriget som den del av världens befolkning som inte är vita ökat väldigt dramatiskt. Den senare befolkningsökningen ligger utanför ämnet för denna artikel. Den har beskrivits i andra artiklar på Motargument.se, men kan komma att utvecklas i framtida artiklar.
Utifrån de fakta som presenterats i denna artikel och som lätt kan stödjas av liknande uppgifter från en mängd andra källor kan följande konstateras; samma konstaterande som gjordes i artikeln ”Antivitismen Del 1”:
Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt.
Läs första delen här, och den andra delen, i denna artikelserie. ”Antivitismen” är namnet på en spridd samling tankar, med snabbt ökande stöd från många på olika Internetforum, vars utgångspunkt är att ett smygande folkmord pågår gentemot vita människor i världen. Ett folkmord förorsakat huvudsakligen genom invandring av icke-vita till länder med vit majoritetsbefolkning. Detta kombinerat med att vita skaffar barn med icke-vita.
Ett av argumenten som ”antivitist”-ideologerna driver är att afrikanska eller asiatiska länders regeringar aldrig skulle anklagas för rasism om de på olika sätt försökte göra sina befolkningar mer etniskt homogena.
Ofta tar de upp Japan som ett exempel på hur ett lands etniskt homogena befolkning kombinerat med en relativt restriktiv invandringspolitik undgår kritik från omvärlden.
En stor del av invandrarna till Japan är ättlingar till japanska utvandrare, men även många kineser, sydkoreaner, filippiner med flera har invandrat till Japan och fått anställning inte minst inom bilindustrin, den elektroniska industrin och fiskerinäringen.
En rad japanska ideella organisationer och privata företag, likväl som lokal japansk administration har vidtagit en rad åtgärder för att integrera sin invandrade befolkning.
Japan har ändrat sin lagstiftning och lagtillämpning för att underlätta för flyktingmottagande, samt ge uppehållstillstånd till offer för människohandel.
Mycket av drivkraften kring den liberaliserade japanska invandringsolitiken drivs av att landets arbetsföra befolkning minskar i relativt snabb takt.
Med andra ord har alltså ”antivitist”-ideologerna fel när de påstår att Japans invandringspolitik är och förblir restriktiv. I själva verket ökar de lagliga möjligheterna till invandring och bosättning i Japan, följt av att invandringen ökar allt snabbare.
Men hur förhåller sig ”antivitist”-ideologernas påstående om att Japan inte kritiseras offentligt för rasism i förhållande till invandrare och människor med annan etnisk bakgrund?
Som ett av flera exempel kan nämnas hur Förenta Nationernas ”Special rapporteur on racism and xenophobia” så långt tillbaka som år 2005 bedömde att rasismen i Japan är ”djup och påtaglig”.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att Japan i likhet med länder som har en majoritetsbefolkning av vita människor har en ökande invandring. Japan har en gradvis liberaliserad lagstiftning kring invandring. Japan förbättrar sina åtgärder för att möjliggöra integration av olika etniciteter i sitt land. Landet anses också i likhet med många andra länder i världen vara präglat av rasism.
Nekas ”vita” människor att ”massinvandra” till Afrika?
Läs första delen av ”Antivitismen” här! ”Antivitismen” är namnet på en spridd samling tankar, med snabbt ökande stöd av många på diverse obskyra internetforum. Deras utgångspunkt är att ett ”smygande” folkmord eller ”folkutbyte” pågår gentemot alla vita människor i världen. Ett folkmord som påstås vara förorsakat huvudsakligen genom invandring/”import” av icke-vita till länder med vita majoritetsbefolkning. Detta kombinerat med att vita skaffar barn med icke-vita.
Den här beskrivna processen är enligt ”antivist”-ideologerna enbart möjlig genom en hjärntvätt av vita som får vita att se invandring av icke-vita, kärlek och sexuella relationer mellan människor utan hänsyn till deras hudfärg.
”Antivitist”-ideologerna driver ofta testen att endast vita människor anklagas för rasism om de motsätter sig invandring och allt slags umgänge mellan människor oavsett etnicitet.
Utifrån den utgångspunkten tar de återkommande upp ett antal konkreta exempel som de anser bevisar att dubbla måttstockar råder för vita människors tolerans jämfört med resten av världens befolkning.
”Antivitist”-ideologerna påstår att invandring av vita människor i större skala aldrig skulle tillåtas till ett land i Afrika. Det är därför intressant att studera senare års invandring av portugiser till afrikanska länder.
Upp till 120 000 portugisiska medborgare tros ha invandrat till Mocambique år 2011.
Antalet portugisiska medborgare i Angola beräknas ha nästan fördubblats från år 2005. Från ungefär 50 000 personer till nästan 100 000 stycken under år 2011.
Angolas president José Eduardo dos Santos kommenterade den portugisiska invandringen till Angola i den brittiska tidningen The Guardian:
Vi är medvetna om svårigheterna som det portugisiska folket konfronterats med under senare tid. Angola är öppet och finns tillgängligt för Portugals mötande av denna kris
Erik Vilde har producerat och spelat in sin egen musik sedan många år tillbaka. Hans musik kännetecknas av humor, och han har förmågan att driva med sig själv och sitt liv.
För några år sedan skrev och spelade han in låten Negerboll. Han gjorde en enkel video där han själv spelar gitarr till egen sång, och lade upp den på Youtube.
Motargument.se publicerar nu Eriks låt, Negerboll, med Eriks välsignelse.
Den som frågar en bibliotekarie om ordet kulturmarxism kommer att få ett ganska specifikt svar. Det kommer med all största sannolikhet att handla om Frankfurtskolans verk, föregångare och efterföljare. Namn som Lukács, Adorno, Horkheimer, Habermas, Marcuse och Benjamin torde nämnas, och ett stort men ändå begränsat antal böcker nämnas såväl som rekommenderas.
Det är en ganska smal corpus som efterfrågas, och den som tvivlar kan begå en smula empiri och besöka närmaste bibliotek. (Jag föreslår närmaste universitets- eller högskolebibliotek, pga större urval, men du gör som din metodik förespråkar.)
Eller, med andra ord: om du letar efter riktiga kulturmarxister, så är det ingen direkt hemlighet var de finns. De har varit igång i över ett halvt sekel, trots allt.
På senare tid verkar begreppet ha vidgats en smula. Inte av bibliotekarierna, dock, utan av personer som enligt fördomarna inte besöker bibliotek särskilt ofta.
Tydligen så har det blivit något av ett standardbegrepp för ”folk som säger saker jag inte håller med om, rent generellt”. Feminister —> kulturmarxister. Vänsterpersoner —> kulturmarxister. Högerpersoner —> kulturmarxister. Piratpartister —> kulturmarxister. Påven —> kulturmarxist. ABF —> kulturmarxister. Timbro —> kulturmarxister. Fredrik Reinfeldt —> kulturmarxist. Ganska precis alla utom Adorno och gänget har på senare tid blivit kallade för kulturmarxister, och gränsen mellan icke-kulturmarxism och kulturmarxism verkar vara lika vag som den beryktade tiden mellan hägg och syren.
Detta är inte en tillfällighet. Eftersom begreppet ‘kulturmarxist’ inte har ett uns att göra med reellt existerande kulturmarxister, utan med gruppdynamiken inom den sfär av människor som frekventerar sidor som Avpixlat. En dynamik som finner sig vara ständigt under attack, som finner sig vara föremål för permanenta angrepp från alla håll, och som sålunda behöver ett samlingsbegrepp för sådana angripare. ‘Kulturmarxister’ är detta samlingsbegrepp, och är en synonym till dessa angripare.
Det spelar ingen roll vilka dessa angripare är, vad de gör eller ens om de råkar ha någon poäng eller inte — de är angripare, och bör betraktas som sådana. Och behandlas som sådana, med all den fientlighet den egna gemenskapen kan uppbringa.
På så vis kommer det sig att större delen av världen betraktas som kulturmarxistisk. Och med detta blir gemenskapen allt immunare mot influenser utifrån — avvikande idéer kan avfärdas genom att klassas som kulturmarxistiska, och debatter som skulle kunna påvisa interna motstridigheter inom gemenskapen kan sopas under mattan på ett systematiskt vis.
Detsamma gäller för begrepp så som ”politiskt korrekt”. Hur många diskussioner dör inte efter invändningen ”var inte så djävla politiskt korrekt”?
Om du är en flitig användare av liknande begrepp — ta då en närmare titt på hur, när och varför dessa begrepp används. Rent generellt.
Jag lovar. Det är inte kulturmarxistiskt alls.
Sluta dalta med Sverigedemokraterna — kalla idioti vid dess rätta namn
Det brukar låta som om att Sverigedemokraterna är mobbade, att de behandlas odemokratiskt, att de trakasseras av media och det politiska etablissemanget. Men detta är senare års största politiska bluff, en skickligt skapad image som en skrämmande del av samhället är på väg att köpa. Denna bild av sakers situation är precis vad SD vill att vi ska se och tro på.
SD påstår att de inte behandlas som andra partier, och det stämmer, men i helt motsatt riktning mot vad de säger. Faktumet är att det daltas mer med SD än något annat parti. De bedöms med en helt annan måttstock än andra politiker, och de tillåts komma undan med mer rasism än någon annan. Den öppna främlingsfientlighet och fascism som frodas hos SD, deras maffiaorganisation Avpixlat, samt övriga tillhörande grupper är skrämmande (jag orkar inte ens räkna upp exempel, den som vill se kan ta en titt på Inte rasist, men…).
Varför kommer de undan med sådant? Jo, därför att journalister och skribenter i Sverige har under flera år matats med attityden att man måste vara försiktig när man skriver om SD. Denna attityd kan delas upp i olika kategorier:
1. Den mesiga: ”Om du skriver något dåligt om SD så mobbar du dem och är odemokratisk” 2. Den cyniska: ”Om du skriver något dåligt om SD så ger du dem uppmärksamhet och de kommer att få fler röster” 3. Den skrämda: ”Om du skriver något dåligt om SD så kommer du att få motta hot och trakasserier från deras anhängare”
Jag ska ta dessa en i taget.
1.
Idén om att all kritisk granskning av SD, samt att kalla dem vid deras rätta epitet ”främlingsfientliga” och ”rasister”, är odemokratisk mobbing — det är bara en idé som framgångsrikt drivits av SD:s sympatisörer i målsättning att försöka slippa all kritik. Det har gått så långt att folk räds att skriva något minsta negativt om SD för att de vill slippa höra den jobbiga talkören om att man är odemokratisk (vare sig den kommer från SD-anhängare eller folk som ”inte gillar SD, men de är ju ändå demokratiskt valda”).
Vad är resultatet? Plocka fram slumpvis utvald artikel om rasismincident involverande SD och tänk dig att detta hänt inom vilket annat parti som helst. Hur stor hade skandalen blivit? Garanterat större. Om Beatrice Ask och Anders Borg sprungit omkring med järnrör och skrikit ”blatte-lover”, hade de fått vara kvar i M ens en sekund? Knappast.
Men när det gäller SD så tassas det försiktigt och man håller tillbaka på fördömande ord för man vill ju inte verka odemokratisk. Men märkligt nog är SD det enda parti som man är en odemokratisk mobbare om man granskar, och det borde verkligen säga något om hur inplanterad den bilden är av partiets anhängare. SD bedöms med en helt annan måttstock än andra partier, och det är så de vill ha det.
2.
Från diverse oroade antirasister kommer ofta det varnande påpekandet att om man ger SD negativ uppmärksamhet så kommer de bara att växa och man gör sig själv en otjänst och bör därför hålla tillbaka på alltför negativa uttalanden.
Jag finner detta en extremt nedlåtande attityd till alla väljare. Det som de säger är att svenska folket är beredda att rösta på ett parti bara för att det får uppmärksamhet, även negativ. Att folk är beredda att rösta på ett parti bara för att de blir mobbade (kom ihåg från punkt 1 att granskning tolkas som mobbing). Att folk är beredda att komplett bortse från vad ett parti står för och rösta på dem bara för att jävlas med etablerade politiker.
Då ska man fråga sig: hur pass moget är sådant röstande? Hur pass respektabelt ställningstagande är det? Hur pass dum i huvudet är man om man röstar utifrån de riktlinjerna?
Ja, jag erkänner att en del av väljarna går efter de linjerna, och jag tänker inte hålla tillbaka när jag säger att de är idioter. Även om SD verkligen var utsatta för mobbing så skulle jag inte rösta på dem eftersom deras sakpolitik är åt helvete. Jag är också less på de etablerade partierna och skulle vilja ge dem en känga, men inte fan gör jag det genom att rösta på ett parti som är sämre på alla sätt och vis!
Jag har ingen, noll, zero respekt för att någon röstar på SD bara för att vara anti, och det borde ingen annan ha heller. Och att tro att hela svenska folket resonerar på det viset blottlägger en väldigt cynisk och negativ bild av väljarkåren.
Lyckligtvis tror jag att de flesta medborgare är mognare än så. Jag tror att de flesta människor vill rösta utifrån sakpolitik och är kapabla att skaffa sig en resonabel ståndpunkt om vilket parti de ska rösta på (förutsatt att de får tillgång till ordentlig granskning från media, se punkt 1). SD har visat en märklig förmåga att öka i opinionsundersökningar varje gång de gör bort sig och varit rasistiska lite för öppet, men det måste slå i ett tak, för inget parti kan växa för evigt på negativ uppmärksamhet.
Vi måste sluta agera utifrån den nedlåtande tanken ”Jag är minsann smart nog att genomskåda SD, men alla andra kommer ju rösta på vad som än står i tidningen om”. Om du själv ser dig som vettig, våga utgå från att de flesta andra människor också kan vara det.
Vi måste våga uppmärksamma dåliga saker kring SD utan att tro att hela svenska folket är dumma boskap som röstar på vilket parti vars logga man än viftar framför dem.
3.
Det är extremt obehagligt hur alla journalister, tjänstemän och offentliga personer som uttalar något negativt om SD eller ens bedriver granskning av dem utifrån normal standard, utsätts för hot och trakasserier av en armé av nättroll påhejade av utpressarorganisationen Avpixlat, kopplad till SD via järnrörshuliganen Kent Ekeroth som fortfarande är med i partiet. De säger sig agera i demokratins namn, men all rasism och förtryck berättigas med ett påstått underläge, och det som nu sker i Sverige är jämförbart med det som drabbar regimkritiska skribenter i auktoritära stater som Ryssland, Eritrea, Venezuela, Iran m.fl., med skillnaden att SD inte är ett regeringsparti utan bara ett minoritetsparti. Vi behöver göra ett stort offentligt upprop till stöd för pressfriheten och för journalisters rätt att göra sitt jobb utan att leva i rädsla. Alla som värnar det öppna samhället måste ta detta på allvar och agera.
Jag har ägnat väl mycket tid redan åt att såga SD:s sakpolitik för de lögner och skrämselpropaganda den är baserad på, och jag tänker inte här gå djupare in på varför den är fullständigt värdelös och vidrig för mänsklig värdighet. I brist på sakliga skäl att rösta på SD ser jag att de som ändå gör det är antingen rakt ut rasister och tilltalas av det om faller ur partiföreträdarnas glappande munnar, eller så letar de enkla förklaringar till vad som är fel i deras liv och orkar inte med att läsa på innan de uttalar åsikter, eller så brister de i empati och tror att solidaritet stannar vid en nationsgräns, eller så vill de jävlas med etablissemanget och röstar i ren trots.
I alla ovanstående fall är det en fullständigt idiotiskt ställningstagande. Nej, jag tänker inte linda in det! Folk som röstar på SD är okunniga idioter med hemsk människosyn.
Vi måste sluta dalta med SD, vi måste sluta gå på deras taktiker för att slippa granskning, vi måste sluta tassa runt dem i rädsla av vad folk på nätet ska säga om oss. Vi måste säga emot varje gång deras kommentarsfältstroll försöker sprida de normer som jag tagit upp i detta inlägg.
Vi måste sluta låtsas som att det är synd om dem. De gottar sig i varje gång de inte blir inbjudna till en fotbollsmatch eller Nobelfest, och media spelar med i det hela och låter dem få enkla oförtjänta offerpoäng, trots att privata sammanslutningar får bjuda in vilka de än vill. Vill du ha en fascist vid ditt middagsbord? Du är inte odemokratisk om du säger nej. Sluta låtsas att SD ska ha rätt att vara med överallt, och att de ska få gråta ut i pressen när de inte får det, och att det skulle vara logiskt att de får röster av den anledningen.
Vi måste sluta köpa deras problemformuleringar i stil med ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Vi ska inte ”ta debatten” med dem, för det finns ingen vettig debatt att ta.
Richard Dawkins har sagt att han aldrig ställer upp på debatt med kreationister, och det kan ju verka dumt då han ger intrycket av att vara feg trots att han skulle krossa dem brutalt om han väl försökte. Men hans förklaring är att åhörare tenderar att se en debatt som en kamp mellan två likvärdiga sidor där bägge har något vettigt att säga, och således riskerar man att ge legitimitet åt en motståndare som bara har skitsnack att komma med, kanske med resultat att folk lockas dit.
Allt snack om att ”ta debatten” ger bilden av att SD har något att komma med, trots att de bara ger rasistisk dynga. De är inget vettigt oppositionsparti, de har inga bra lösningar att presentera, men all missriktad respektfullhet göder bara bilden att de är en legitim aktör med något viktigt att säga.
Istället ska de granskas på samma nivå som alla andra politiker, och presenteras för de byfånar de är. I riksdagen ska de isoleras så att vi kan minimera den skada de ställer till med.
De vi måste resonera med är SD:s väljare. Fråga dem varför de röstar på SD, skärskåda deras resonemang och visa på de enorma hålen i dem och hur felaktigt de har tänkt. Naturligtvis kommer många av dem att reagera tjurigt och envist. Jag kallade dem precis idioter i denna text, klart som fan att varje SD:are som läser detta kommer att hålla fast vid sin ståndpunkt i ren trots!
Men sådant varar inte för evigt. Fakta, rationalitet och empati har en tendens att bryta igenom varje hårt skal av ilska och rädsla, och det är sådant vi måste bombardera SD-anhängarna med varje dag. Vi måste fortsätta sprida tanken att öppenhet och värdighet är bättre än fördomar och fientlighet.
Det kommer att ta lång tid att nå fram till många av dem, och vi kommer kanske för överskådlig tid att ha ett främlingsfientligt parti för okunniga väljare i riksdagen. Men det är bättre att vara ärlig och tålmodig än att i artighetens namn ge legitimitet åt idioti och låta rasister komma undan med hemskheter.
Sluta upp med slappheten och urskuldandet av främlingsfientlighet, stå upp för ordentlig granskning, bedöm folk efter den standard man kan förvänta sig av vuxna människor, och fortsätt kämpa för mänsklig värdighet!
Under det senaste året har ett antal diskussionsgrupper på Facebook dykt upp, med den gemensamma nämnare att de vill bekämpa vad de kallar för ”antivitismen”.
Antivitismen är ett uttryck vars ursprung är omtvistat, men som av många tillskrivs Bob Whitaker. Vid sidan av en varierande yrkeskarriär med höga befattningar inom den federala amerikanska statsförvaltningen, har han under lång tid varit politiskt motståndare till svarta elevers integrering i amerikanska skolor.
Whitaker har under större delen av sitt liv och särskilt efter sin pensionering 1990 varit politiskt aktiv som skribent och talare. Det är på så sätt hans politiska åsikter fått en allt större spridning som nu med kraft börjat nå Sverige. Stora delar av Whitakers texter och allmänna resonemang finns översatt till svenska.
Tesen: folkmord på vita pågår
En av Whitakers teser under senare år är vad som kan betraktas som en politisk föreställning kallad för ”antivitism”. Enligt denna ideologi är världens vita människor, betraktat som kollektiv, utsatta för ett pågående folkmord.
Den exakta definitionen av ”vita”, och världens övriga befolkning, kan för enkelhetens skull lämnas därhän. En hanterbar beskrivning av vita människor kan vara personer med relativt liten eller obefintlig pigmentering.
Såsom det får förstås består folkmordet av att vita människor å ena sidan skaffar barn med människor som inte är vita, å andra sidan en invandring av påstått hundratals miljoner människor till länder där vita idag utgör en majoritet av befolkningen.
Frågan om mängden invandrare till länder med vit majoritetsbefolkning är dels felaktig och missvisande – men framförallt irrelevant av skäl som skall beskrivas nedan.
Metoden: hjärntvätt från vagga till grav
Enligt de som förespråkar tankarna om ”antivitismen” är faktumet att människor med olika hudfärg skaffar barn med varandra och bor i närheten av varandra bara möjlig genom en hjärntvätt av vita och enbart vita människor. ”Hjärntvätten” uppges bestå av att vita människor, genom politisk och medial propaganda från vaggan till graven, övertygas att sakna respekt och integritet för sig själva som kollektiv.
Men vilka är ”gärningsmännen”? det vill säga ”de” som står för ”hjärntvätten”? I princip ger förespråkarna för ideologin om ”antivitism” inga konkreta svar. Däremot pekas vanligtvis en odefinierad grupp av styrande i samhällen med en majoritet av vita människor ut som de ansvariga.
Gärningsmännen: antirasisterna – de antivita
Ofta pekas den typen av människor ut som ”antirasister”, vilket uppges vara ett kodord för ”antivit”.
De som driver tesen om ”antivitism” stödjer sig ofta på vad som kan kallas för ett försök till juridisk argumentation, där det påstådda folkmordet på vita anges vara ett brott enligt internationell och nationell lagstiftning.
Det är främst folkmord enligt Förenta Nationernas konvention om folkmord, förordet till artikel 2, samt punkt (c), som anses passa in på hur folkmord på vita människor som grupp utförs.
Beviset: FNs konvention om folkmord
Enligt denna del av folkmordskonventionen utgör folkmord
” … vilken som helst av följande gärningar begångna med uppsåt att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp, såsom:
– [… att] avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.”
Men hur passar invandring till länder med vit majoritetsbefolkning, umgänge och frivilligt barnafödande mellan människor av olika hudfärg in på kriteriet för folkmord?
Utifrån en rad rättsfall och normgivande rättslig litteratur bedömer Nersessian inledningsvis att definitionen av folkmord enligt detta lagrum inte är fullständig, och att den inte kräver ett fysiskt dödande av en eller flera individer tillhörande en grupp människor. Istället måste avgörandet huruvida ett folkmord begås avgöras från fall till fall utifrån de sammantagna omständigheterna.
Samtidigt påvisar Nersessian att befintlig doktrin och rättspraxis, såsom domen ”Prosecutor v. AKAYESU”, avkunnad i Internationella Krigsförbrytartribunalen för Rwanda, samt nämnda domstols åtal mot Kayishema redan utvecklat en relativt bred, om än inte fullständig definition av folkmord,. Ett folkmord genom ”skapande av livsförhållanden” för människor med uppsåt att fysiskt utrota en hel folkgrupp eller delar av den.
Som exempel nämns:
Sättandet av en grupp på en diet under existensminimum.
Reducerandet av nödvändig hälsovård under ett minimum.
Undanhållande av tillräckliga livsvillkor.
Deporteringen av människor i syfte att begå folkmord.
andra handlingar vilka förorsakar en”långsam död”, inklusive ”undanröjande av grundläggande möjligheter för överlevnad”, våldtäkter, eller ”påtvingandet av övermäktigt arbete eller fysisk överansträngning på gruppen”.
Så sker ett folkmord på vita då?
Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt. Detta parallellt med att livsmedelskonsumtion, tillgång till sjukvård, kläder, bostäder, elektricitet, vatten med mera ökat i mängd och kvalitet. I samma länder har generellt sett antalet nedlagda arbetstimmar minskat, likväl som antalet människor i fysiskt tungt arbete.
I själva verket utmärks snarare länder med en majoritetsbefolkning av människor med vit hudfärg av att ha en generellt sett högre levnadsstandard—oftast avsevärt högre—än världens övriga befolkning. Samma förhållande råder även i många länder där vita utgör en minoritet, såsom i en del forna europeiska kolonier.
Så långt faller alltså teorin om att människor med vit hudfärg riskerar utrotning på grund av allvarligt försämrade livsvillkor. Något tvång till försämrade livsvillkor kan rimligtvis inte heller ha skett om livsvillkoren inte försämrats.
Så länge ingen behörig domstol eller juridisk doktrin av sakkunniga jurister betraktar ömsesidig kärlek och sexuell attraktion mellan människor som skaffar barn med varandra som folkmord, lär de som driver tesen om ”antivitismen” bli ensamma om sin definition av folkmord på vita människor.
En debatt om månggifte har dragits igång i Sverige, med anledning av att ett förslag finns att Centerpartiet juridiskt sett ska legalisera och normalisera polygama relationsformer. Debatten avslöjar att det cirkulerar många fördomar om polygama och polygami. Det värsta är nog att man kopplar polygami till kvinnoförtryck genom att säga att polygama äktenskap och samboformer måste vara förbjudna, annars gynnas religiösa fundamentalister.
Först vill jag ha sagt att detta med hur folk lever sina liv inte är något staten ska blanda sig in i. Lika lite som staten egentligen ska ha rätt i att förhindra homosexuella att leva ihop och skaffa familj ska givetvis staten inte heller ha rätt i att förhindra legala polygama relationsformer.
Jag vill ha det sagt först. Detta med mänskliga rättigheter är ingen förhandlingsfråga eller något man kan trolla bort. Antingen får man eller så får man inte. Antingen är det förtryck eller inte.
Vi på Motargument har två skäl att engagera oss i denna debatt. För det första eftersom polygamas rätt är en människorättsfråga, liksom homosexuellas rätt. För det andra eftersom folk med fördomar mot både polygama och mot muslimer försöker använda frågan i invandringsdebatten.
Argumenten
Men låt oss skärskåda argumenten lite. Först de allmänna argumenten.
Många påstår att barn som växer upp i polygama förhållanden far illa eller att folk som söker sig till polygama relationer är trasiga människor. Innan ni okritiskt upprepar sådana argument ber jag er tänka på att man sa samma sak om samkönade förhållanden och ensamstående föräldrar för 40 år sen. Andra påstår att bara män som vill ha många kvinnor är polygama och bortser därmed från alla kvinnor som vill leva med flera män (eller kvinnor).
Konservativa påstår ofta att monogama förhållanden med mamma, pappa och barn är den historiskt ”rätta” relationsformen. Då bortser man från att ”kärnfamiljen” är ett historiskt sett nytt påfund. Den uppfanns på 1900-talet. Innan dess levde de flesta människor i storfamiljer. Barnen växte upp i byar med mor- och farföräldrar, bröder, brorsbarn, drängar och pigor. Ja hela bygemenskapen. Det är under ett fåtal år under 1900-talet som familjen begränsades till mamma, pappa och barn. Nu har vi regnbågsfamiljer och polyrelationer som behöver få sin juridiska status fastställd. Det finns många familjer med två pappor och två mammor. Varför ska bara två av dessa vara vårdnadshavare? Och alla plastföräldrar. Varför ska en biologisk pappa som kanske är frånvarande från barnens liv ha större rättigheter gentemot ett barn än plastpappor som kanske delar barnets vardag?
Men innebär då inte polygama äktenskap att man öppnar dörren för radikala religiösa fundamentalister med fyra förtryckta fruar, som vissa debattörer antar?
Jo, på samma sätt som en bostad, barnbidrag, en lokal ICA-handel och pengar på banken gynnar fundamentalister.
Handen på hjärtat: lämnar inte monogama äktenskap dörren öppen för mansgrisar som vill förtrycka kvinnor också (och kvinnor som vill förtrycka män, för det finns också)? På vilket sätt hjälper vi de som är ihop med en man och är fru nummer två, tre eller fyra, genom att göra så de inte har något som helst lagligt stöd i Svea rikes lag? Om mannen dör står de utan rätt att ärva, om de vill skilja sig och deras andliga ledare säger nej kan de inte vända sig till domstolen, för de är ju inte gifta ”på riktigt”.
Om deras äktenskap däremot räknades som faktiska, riktiga äktenskap så kan man lättare få insyn, lättare hjälpa vid behov, och lättare se till att dessa kvinnor får det stöd de behöver om det uppstår problem. Det borde vara bättre för fyra fruar till en religiös fanatiker om de lever under lagens skydd än utanför den.
Dessutom, för att svara på en artikel som just menade att flersamma äktenskap skulle gynna religiösa extremister: Monogami gynnar OCKSÅ religiösa extremister.
Alla de som menar att bibeln förkunnar att äktenskapets grund är en man och en kvinna gynnas av att folk som inte är monogama tvingas leva i monogama äktenskap utan chans att dela denna trygghet med flera.
Att tvinga någon till äktenskap är brottsligt. Det är uppföljningen och efterlevnaden av den lagstiftningen som behöver skärpas.
Nej. Polygami har inget med tvång eller våld att göra. Gör inte samma misstag som man gjorde i debatten om homosexualitet för 50 år sen. Blanda inte ihop en sexuell läggning och relationsform med våld och tvång. Och osynliggör inte kvinnliga polygama genom att påstå att polygami är en manlig förtrycksform.
Jag anser mig vara lyckligt lottad som växt upp med föräldrar som under stora delar eller hela sitt yrkesliv arbetat med barn och ungdomar med olika utvecklingsstörningar eller funktionshinder. Dessutom har jag flera nationaliteter i min familj. Det gör att min tolerans är inbyggd redan sen barnsben. Därför irriterar jag mig oerhört på när folk intar en nedlåtande attityd mot människor som inte tillhör normen.
Jag satt i baksätet på mina föräldrars bil häromdagen och vi kom in på detta med rasism och intolerans. Jag berättade att jag hade tänkt skriva om det här med bemötande, och det blev en lång diskussion om hur man använder just det ordet. Så kortfattat som möjligt tänkte jag berätta hur jag ser på ordet och dess innebörd beroende på hur det används.
I diskussioner med några av medarbetarna här på Motargument fick jag reda på att bemöta, det är minsann ett positivt laddat ord. Man bemöter människor med artighet, vett och etikett och hyfs. Typ. Jag håller inte riktigt med, men jag köper att ordet kan användas i positiva sammanhang. Däremot retar jag mig på när folk (generalisering, jag vet) i största allmänhet inte förstår eller vill förstå att ordet också kan användas i negativ mening.
Låt mig förklara hur jag menar.
Så fort en människa ställer sig utanför normen – medvetet, ofrivilligt eller utan att vara medveten om det, så ställs vi inför en utmaning. Hur ska vi bemöta den här personen. Det spelar inte så stor roll vari olikheten ligger; det kan vara att personen valt att klä sig på ett annorlunda eller utmanande sätt, att denne tillhör HBTQ-rörelsen, har ett funktionshinder vi inte vet hur vi ska hantera, eller för den delen – kommer från ett annat land. Så fort det handlar om en grupp vi kan applicera en större mängd trodda egenskaper om, förutsätter vi att alla personer inom den gruppen har alla dessa egenskaper. Som till exempel tror vi gärna att funktionshindrade är mindre intelligenta, att de inte kan kommunicera ordentligt, att de behöver hjälp, för att inte tala om att det är synd om dem.
Det här är tyvärr en attityd som finns överallt, även inom omsorgen med föregående studier där man får lära sig att bemöta framtida funktionshindrade eller utvecklingsstörda. Det vill säga; glömma bort att de är individer, och dessutom bete sig snällt på ett sätt som förnedrar och idiotförklarar personen man har framför sig.
Respektlöst och ouppfostrat, menar jag att det är.
Ungefär samma egenskaper belägger vi invandrare med, fast ur ett annat perspektiv. Oavsett om vi är rasister eller antirasister buntar vi ihop dem alla och funderar över hur vi ska bemöta dem för att ge dem vårt färdiga koncept över hur de bäst ska integreras – helst utan att fråga dem. Vi intar en nedlåtande attityd i vårt bemötande, därför att de är nya i landet, ur vårt perspektiv har de inte någon kunskap, de kan inte språket och förstår därför inte den kunskap vi försöker förmedla – gärna genom att klappa dem på huvudet. Vi vill gärna tro om oss själva att vi tar hand om dem och hjälper dem in i samhället, men vi glömmer bort att även invandrare är individer som förhoppningsvis och troligtvis har egna idéer om hur de vill komma in i vårt samhälle. Även här intar vi en attityd av snällhet som har en grundton av tycka-synd-om-syndromet. Tanken är god, men resultatet ger en passiv individ som sjunker längre och längre in i en situation där andra tar hand om allt.
Tycka-synd-om-syndromet på flera nivåer
Vi kanske inte medvetet tycker synd om exempelvis funktionshindrade och invandrare, men det är någonting som pågår i flera samhällsskikt. Som privatpersoner är det lätt att tycka synd om någon i stället för att hysa empati och förståelse för en annans situation. Tycka-synd-om och empati är två helt skilda saker, och det bör man ha i åminne.
Utöver det personliga tycka-synd-om, tycker man gärna synd om, som kommunpolitiker, landstingspolitiker och riksdags-/regeringspolitiker. Man går kanske ut på studiebesök på en dagverksamhet, på ett flyktingboende, eller kanske till och med på någon av ABF’s eftermiddagsfikaträffar för nyanlända. Man ser, reflekterar och tänker att man ändå har en himla tur som har det så bra som man har det. Och så intar man en attityd som är just nedlåtande, överdrivet snäll och förstående, även om man tror att man är sådär lagom svenskt snäll.
Tja, dumsnäll, kanske. Utan förståelse för hur den reaktion och attityd man förmedlar kan vara långt mer sårande och förnedrande än om man skulle vara elak. Ren elakhet är lättare att förstå än en dumsnäll elakhet inlindad i bomull.
Så snälla ni. Oavsett vem ni bemöter i framtiden – fundera på hur ni gör det, vad ni säger, och hur en individ är unik även i ett kollektiv.
Oblivion är ett engelskt ord som betyder glömska. I dagens politiska klimat där media i egenskap av att vara den tredje makten och agent, hela tiden utkräver nya nyhetsstoff, kan det lätt hända att politiska händelser fort faller i glömska.
Ibland granskas inte nyhetsstoffen tillräckligt noga för att kunna analyseras av konsumenten/väljaren, som ofta får förlita sig på medias rapportering av hur de som har fått vårt förtroende att styra vårt land sköter sitt jobb. En händelse där den tredje makten verkligen gjort grova misstag angående politikers agerande är av rapporteringen av den s.k. ”SD-gate”; där ledande representanter för Sverigedemokraterna hade ägnat sig åt aktiviteter som kan räknas som brottsliga — dock vid tidpunkten av avslöjandet av media hade preskriptionstiden redan gått ut. De tre Sverigedemokratiska representanterna varav två — Kent Ekeroth och Erik Almqvist — var riksdagsledamöter vid avslöjandet, samt den tredje, Christian Westling som bl.a. satt i Sverigedemokraternas Stockholm Stads styrelse samt i deras utrikespolitiska råd. Här nedan beskriver jag kort den s.k. ”SD-gate”, detta för att jag vill ge en inblick i vad som kan ske när media missköter sitt uppdrag vilket är att granska makten. När den tredje makten faller i glömska kan det få väldiga konsekvenser för hela samhället.
Juni 2010
Under november 2012 framkom att SD-politiker varit inblandade i en händelse som skedde i valkampanjen sommaren 2010. Många har glatt sig åt att Erik Almqvist och Kent Ekeroth har avslöjats och nu får betala ett pris för sina lögner och förvanskningar — i alla fall Almqvist. Andra pratar om att detta är nonsens, utan menar på att det pågår en häxjakt på SD-politiker. I bl.a. nättidningen Fria tider kan man läsa exempel om andra politiker som har betett sig illa men som ändå fått en till chans och menar att det är dubbelmoral att kräva SD-politikernas avgång. Företrädare för SD:s ungdomsförbund tycker att SD:s partiledare agerat förhastat och borde inte ha sparkat Almqvist utan stått vid hans sida.
Något jag tycker är utmärkande angående drevet mot Almqvis och Ekeroth samt kritiken mot detta är att nästan alla bortser ifrån vad Almqvist och Ekeroth verkligen har gjort. De har förvanskat och ljugit om innehållet i en video som de själva spelade in och använt det för att smutskasta och förtalat Soran Ismail bara några månader innan det är riksdagsval.
Detta tycker jag är ett överfall mot demokratin, men ingen av SD:s försvarare verkar betänka detta men inte heller media har lagt någon vidare stor vikt på detta. Jag vet att det finns de som sympatiserar med Almqvist och Ekeroth och som kommer att fortsätta göra det genom att fortsätta att rösta på SD och dess politiker. Därför är jag inte alls säker på att denna händelse och framtida händelser kommer att skada SD så hår. Som jag ser det beror SD:s framtida utveckling på den ekonomiska situation som Sverige befinner sig i och kommer att befinna sig i. SD kommer att spela på folks känslor, man kommer att fortsätta att använda sig av argument så som ”somaliska analfabeter” kontra svenskfödda arbetare som blir varslade, uppsagda och som kan få problem.
Valkampanjen 2014
När det kommer till nästa val kommer många människor rösta efter vad de har i plånboken. Vilket är ett olyckligt resultat av en dålig ekonomi och en allt för orolig värld, men tyvärr försåtligt för den individ som känner sig maktlös över sin livssituation. Individer som känner maktlöshet tenderar söka sig till likasinnade som genomlever samma situation; ett vi-mot-dom-argument som avgörs mer av ekonomiska premisser än mänskliga tenderar att blossar upp. Beroende på hur den tredje makten hanterar sin roll som informationskälla kommer SD:s framtid avgöras.
Media bör inte ägna sig åt att skriva snaskiga rubriker som inte tjänar till annat än till att sälja extra många tidningar. Jag eftersöker djupa analyser om Sverigedemokraternas invandringspolitik men även också de andra partiernas, för de är inte utan skuld, utan de har varit och är en del av problemet, genom att inte ta itu med frågan. När Centerpartiets idéförslagsprogram —som bland annat innehöll fri invandring som vision — var klar så var medias reaktion häpnadsväckande. Istället för att berömma Centerpartiet för deras modiga förslag så valde de flesta tidningar att istället fokusera — som de beskriver otydligt och löjligt, kanske för tidningsförsäljningens skull — på andra förslag som inte är lika viktiga i nuvarande samhällsklimat. Rubriker som ”Annie Lööf var för månggifte” eller ”Annie Lööf kallar till krismöte” fick istället ta plats, när kanske rubrikerna kunde varit ”SD får se upp för Centerns förslag” eller ”Jimmy Åkesson kallar till krismöte angående centerns förslag”, men tyvärr verkar media mer intresserade av att mata massorna med betydelselösa rubriker som inte leder till någonting annat än till ett klimat där SD fritt får härja fritt och styra diskursen av invandringspolitiken. För media verkar det som om det räcker med att utmåla SD som ett rasistiskt parti som och där med har man gjort sitt arbete.
Genom sitt agerande bidrar media till att diskussionen om invandringspolitik görs på Sverigedemokraternas villkor, det vill säga att det är SD som får sätta agendan på debatten och vi andra får förhålla oss till det. Ett exempel på detta är att diskussionen om invandrare inte så mycket handlar om invandrare som en hel grupp utan om somalier eller människor ifrån mellanöstern, vad dessa två grupper har gemensamt är att de är muslimer och svåra att integrera. Dessa är de premisser vi utgår ifrån när Centerpartister i Bohuslän utrycker sig så här om partiets egna idéförslag:
Om idéprogrammets vision går igenom kommer Sverige att överbefolkas av illitterata storfamiljer” och att dessa ”löser arvsskiften med kalasjnikovs.
Man kan undra var denna retorik har sin grund och vem som egentligen sätter agendan om invandringspolitiken. Men det är som sagt inte bara ”den tredje makten” som missat sin roll som agent utan även regeringen och riksdagen. Riksdagsmän och regeringsföreträdare kan inte stå vid vägkanten och vänta på att media ska använda SD som slagträ för att uppnå egna politiska vinster med rubriker som ”Björklund till angrepp på rödgrönas SAMARBETE MED SD” eller ”S anklags för SD-samarbete”. Politiska företrädare behöver verkligen nu komma med bra argument-för det finns ett flertal- till varför vi skall ha fortsatt invandring, hur vi kan överkomma de svårigheter som vi står inför nu. Många fler måste bemöta ”argument” med argument och inte bara med att hoppas att SD gör bort sig själva.
Jag tror att vi och alla andra måste fråga oss själva vad det är för terräng vi försöker utkämpa denna ”kamp” i. Ska vi öka vi-mot-dom-känslorna hos det andra lägret eller ska vi försöka att övertala de med våra argument? Ska vi skrämma bort de som ännu inte gått till andra lägret genom känslomässiga argument som de kanske inte prioriterar just nu vid dessa tider?
Alla människor är inte idealister, många är kortsiktiga och själviska. Detta behöver inte alls betyda att de är rasister eller främlingsfientliga, utan bara att de är ej öppna nog att kunna se det långsiktiga och det positiva i att få fler nya grannar, medmänniskor till sin hembygd.
Under november 2012 framkom att SD-politiker varit inblandade i en händelse som skedde i valkampanjen sommaren 2010. Många har glatt sig åt att Erik Almqvist och Kent Ekeroth har avslöjats och nu får betala ett pris för sina lögner och förvanskningar — i alla fall Almqvist. Andra pratar om att detta är nonsens, utan menar på att det pågår en häxjakt på SD-politiker. I bl.a. nättidningen Fria tider kan man läsa exempel om andra politiker som har betett sig illa men som ändå fått en till chans och menar att det är dubbelmoral att kräva SD-politikernas avgång. Företrädare för SD:s ungdomsförbund tycker att SD:s partiledare agerat förhastat och borde inte ha sparkat Almqvist utan stått vid hans sida.
Motargument 