Alla inlägg av Maria Robsahm

Myten om värdelösa vårddata avslöjad

Detta är del 2 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 1 heter ”Tino Sanandajis lögn om våldtäkter”.

Nationalekonomen och debattören Tino Sanandaji dömer ut patientregistret som ett verktyg i beskrivningen av våldsutvecklingen i Sverige. Anledningen är att nämnda register visar att färre våldsutsatta vårdas på sjukhus idag än för tio år sedan. Detta går tvärtemot att folk tror att våldet ökar. Sanandaji är i mångas ögon ett aktat namn. Många tar Sanandajis lögner och myter för sanning.


Verkligheten ÄR.

Fakta finns. Det gäller bara att veta hur man tar reda på dem.
Och även om somliga skriker och gormar och beter sig illa – ingenting förändras i sak av deras beteende. Hur verkligheten ser ut är inte resultatet av en omröstning.

Här är min genomgång av ett annat inslag i den där uppdateringen av Tino Sanandaji från den 10 maj – hans försök att förklara patientregistret som värdelöst om man vill få reda på hur våldsutvecklingen ser ut i vårt land.

Varje år får tusentals människor vård för skador som de har fått efter att ha utsatts för olika typer av våld. Ett antal av dessa med svårare skador läggs in på sjukhus.

Att räkna hur många det handlar om är ett sätt att beskriva våldsutvecklingen i Sverige. Det senaste årtiondet visar en markant minskning av antalet som får sjukhusvård efter våld. Minskningen är mycket stor.

Detta är ju glädjande för alla som är mer normalt funtade och gillar att våldet minskar. Men det finns förstås de som ogillar denna information. De har nämligen på förhand bestämt sig för att våldet ökar och därför måste alla data som pekar på motsatsen avvisas.
Den som allra hårdast har drivit tesen att ”vårddata” är värdelöst som källa till våldsutvecklingen är Tino Sanandaji. Jag återkommer till det där märkliga inlägget den 10 maj där han pratar om 700 procent. Där pratar han också om siffrorna från sjukvården.

Tvärsäkert upprepar han gång på gång att Socialstyrelsens patientregister är oanvändbart. Men hans motiv är genomskinliga.
Han argumenterar ungefär så här. Eftersom antalet vårdplatser har minskat och vårdrutinerna har ändrats så finns minskningen i alla kategorier. Antalet inlagda för alla typer av skador har enligt Sanandaji minskat – vilket är en förklaring till att antalet inlagda för skador av våld minskar. Dessutom finns inte öppenvården med i patientregistret och därför missar man de våldsutsatta som får vård via den öppna vården. Det är där de hamnar som inte får sjukhusvård – därför är det ändå en ökning.

Hans resonemang är ett desperat försök att fortsätta påstå att våldet ändå ökar. Han påstår också att det är ”ett fult trick” att hänvisa till patientregistret.

Jag ska här gå igenom varför Tino Sanandaji har fel.

1. Det är mycket riktigt korrekt att antalet vårdplatser för sluten vård på sjukhus har minskat – det är inte precis någon nyhet. Sverige har det lägsta antalet disponibla vårdplatser i EU – 2,4 per 1 000 invånare. Men samtidigt har vårdtiden per patient minskat. Sverige har förhållandevis korta sjukhusvistelser, i genomsnitt 5,9 dagar – vilket är den tredje kortaste siffran bland de jämförda länderna. (Källa: Läkartidningen)

Tillsammans gör detta att en och samma vårdplats kan utnyttjas av flera – det är lätt att inse att två patienter som får sjukhusvård i tio dagar var, tar upp lika många vårdplatser som fyra patienter som får sjukhusvård i fem dagar var. Exakt hur dessa förändringar har påverkat vården i detalj och i förlängningen statistiken, kräver en särskild utredning men att på detta förenklade sätt döma ut patientregistret och övriga vårddata är ohederligt och agendastyrt.

2. Antalet som får vård efter våld har minskat. Men enligt Tino Sanandaji är patientregistret värdelöst. Han hävdar att ALLA som har fått sjukhusvård för skador har minskat lika mycket.

Detta stämmer inte.

Den generella minskningen är mycket måttlig – ungefär en tiondel – medan minskningen av antalet som fått sjukhusvård för våld nästan har halverats. (se graf nr 1 nedan)

3. Enligt siffror från Socialstyrelsen så har våldet i Sverige alltså minskat rejält. Men enligt Sanandaji finns det också ett annat problem med patientregistret som gör det värdelöst. Det registrerar bara dem som lagts in på sjukhus, det som kallas slutenvård. Han påstår att ett antal som enligt tidigare vårdrutiner lades in på sjukhus numera tas om hand i öppenvården. Att det i själva verket ändå finns en ökning men att den istället syns inom öppenvården.

Förutom att detta visar en skrämmande brist på kunskap om hur vården ser ut så är det helt enkelt fel. Om vi kompletterar patientregistrets siffror med data från öppenvården så ser vi en minskning över hela linjen.

Den totala minskningen mellan 2008 och 2017 är på 2 454 personer som fått vård efter våld. Den totala minskningen räknat per capita är 24%. Den specifika minskningen inom öppenvården under dessa tio år är ungefär 1 000 personer. Hypotesen att minskningen inom slutenvården skulle ha lett till en ökning inom den öppna vården kan därför avvisas. (se graf nr 2 nedan)

Allt detta sammantaget visar att vi det finns klar evidens att påstå att våldet i Sverige har minskat de senaste tio åren. För de allra flesta av oss är detta glädjande nyheter. För dem som till varje pris vill få det till att våldet har ökat – fakta är inte på deras sida.
Och även om somliga skriker och gormar och beter sig illa – ingenting förändras i sak av deras beteende. Hur verkligheten ser ut är inte resultatet av en omröstning.

Verkligheten ÄR.

Fakta finns. Det gäller bara att veta hur man tar reda på dem.

Detta är del 2 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 1 heter ”Tino Sanandajis lögn om våldtäkter”.

Tino Sanandajis lögn om våldtäkter

Detta är del 1 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 2 heter ”Myten om värdelösa vårddata avslöjad”.

Att våldtäktsanmälningarna skulle ha ökat med 700 % är en lögn som blivit viral. Anledningen är att det är nationalekonomen och debattören Tino Sanandaji som gjort uttalandet. Sanandaji är i mångas ögon ett aktat namn. Den korrekta siffran är 24 % på tio år. En ”viss” skillnad.


En flagrant lögn om våldtäkter som fått stor spridning har Sanandaji som källa.  Om det inte vore för att denna lögn sprids som en löpeld så skulle jag strunta i den. Men häromdagen såg jag den citerad i en rad sammanhang. Lögnen måste påtalas.

”Våldtäktsanmälningarna har ökat med 700%”, påstod Sanandaji i ett Facebook-inlägg den 10 maj i år.

Sanningen är att de polisanmälda våldtäkterna har ökat från 59 till 73 per 100 000 på tio år. Knappast 700 procent. Snarare 24 procent.

Detta är inget enkelt misstag.
Detta är en medveten lögn.

Sedan millennieskiftet har vi i Sverige haft en rad förändringar när det gäller lagstiftningen om sexualbrott. En hel del av det som tidigare skulle ha kallats sexuellt övergrepp rubriceras nu som våldtäkt. Det är uppenbart att detta påverkar antalet våldtäktsanmälningar.

Hur mycket det har påverkat är inte enkelt att utröna. Men låt oss anta att dessa juridiska förändringar inte har haft någon påverkan alls. Då handlar det om en faktisk ökning från 59 till 73 per 100 000 – eller 24 procent.

Hur man än vänder och vrider på dessa siffror så är det ändå omöjligt att skruva till dem så att det skulle handla om 700 procent.
Men det är så här Tino Sanandaji jobbar. Djupt ohederligt.

Skärmdump av Tino Sanandajis Facebook-inlägg från 10 maj 2018.

Det som förvånar mig allra mest är ändå att det är så många som borde veta bättre som går på hans lögner. Särskilt när det är så pass enkelt att avslöja hans medvetna vilseledande och tvivelaktiga inställning till enkelt kontrollerbara fakta. Inlägget där detta citat är hämtat fick 335 delningar och över 2000 gilla.

Någon av alla dessa borde nog kolla fakta på

http://statistik.bra.se/solwebb/action/index

För detta är ingen omröstningsfråga. Sanningen avgörs inte av antalet delningar eller likes på Facebook.  I slutänden är det alltid fakta som bestämmer. Korrekta siffror och korrekta presentationer av dessa siffror. Jag ska återkomma till flera liknande exempel på hur Sanandaji agerar.

Detta är del 1 i en artikelserie om Tino Sanandajis lögner och mytspridning. Del 2 heter ”Myten om värdelösa vårddata avslöjad”.

Tre myter om flyktinginvandring

Det ljugs mycket om flyktinginvandringen. Som att hundratusentals människor kommer till Sverige varje år. Att det fortsätter komma fler och fler och att de tar med sig massor av anhöriga. I det här inlägget ska jag med hjälp av Sveriges officiella siffror avslöja dessa lögner.


1. Flyktinginvandringen har minskat dramatiskt

Påståendet att det fortsätter komma hundratusentals flyktingar är en myt som har eget liv. Om vi räknar flyktingar OCH deras anhöriga så har de tillsammans aldrig varit fler än 87 000. De människor som fick uppehållstillstånd efter den dramatiska hösten 2015 nådde en topp år 2016. Då fick drygt 86 000 människor tillstånd att bo i Sverige.

Redan året därpå – 2017 – sjönk siffran till 55 000 – en minskning med 36 %. Den som nu påstår att det bara blir fler och fler som kommer och att det handlar om hundratusentals bör nog kolla sina siffror. Och sluta sprida osanningar.

2. De flesta anhöriginvandrare är INTE anhöriga till flyktingar

ANHÖRIGINVANDRING. Det har blivit ett sånt där ord som illvilligt används för att skrämmas. Det talas om ”en massinvasion av flyktingarnas anhöriga”. Detta är en ren myt. De flesta som kommer till Sverige som anhöriga är alltså INTE anhöriga till flyktingar.

De som fått uppehållstillstånd som anhöriga till flyktingar har aldrig varit fler än 20 000. I genomsnitt under dessa år handlar det om knappt åttatusen människor.

Vi skulle kunna räkna ALLA som har kommit till Sverige som anhöriga – fruar från Thailand, likväl som barn till forskare från Kanada eller barn till flyktingar från Syrien. Men inte ens då har de varit fler än 50 000 per år. Och de allra flesta som invandrar som anhöriga är alltså INTE anhöriga till flyktingar.

I genomsnitt under dessa år har andelen anhöriga till flyktingar varit en fjärdedel (24 %) av alla anhöriginvandrare. De senaste fyra åren har den siffran legat på omkring 40 %. Massinvasion av hundratusentals anhöriga? Knappast. Detta handlar om försåtlig propaganda.

3. Flyktingarna tar INTE med sig hela släkten

Av alla vedervärdiga lögner om flyktingar är myten om att de tar hit en massa anhöriga den allra värsta. Enligt denna lögn finns en sorts dold invasion i spåren av flyktinginvandringen. Flyktingen får uppehållstillstånd och tar sen hit mängder av anhöriga.

Men här talar siffrorna sitt tydliga språk. I genomsnitt 2000 – 2017 handlar det om att två flyktingar tar med sig en anhörig. Som ett föräldrapar som tar med sig ett barn.

Och sedan 2010 har det handlat om ännu färre. Tre flyktingar tar tillsammans med sig en anhörig.

Lögnen om massinvasionen av flyktingarnas anhöriga har förändrat den svenska politiken och skapat stort lidande. Familjer splittras på ett omänskligt sätt. Vi måste avvisa denna lögn. Vi måste krossa myten. Familjerna måste få återförenas.

Källor och framställning:

Här följer en översikt över hur jag har utgått från Migrationsverkets tabeller. Värt att särskilt notera är den gröna kolumnen längst till höger – inget år har de flyktinganhöriga varit fler än flyktingarna. Som synes har antalet anhöriga per 100 flyktingar pendlat mellan 15 (år 2006) och 95 (år 2008).

Detta innebär att frågan om hur många anhöriga varje flykting tar med sig kan besvaras med ”färre än en”. Toppnoteringen 95 från år 2008 innebär i klartext att varje flykting det året tog med sig en anhörig – en fru eller make eller ett barn. I kolumnen näst längst till höger kan vi se att år 2006 med 15 anhöriga per 100 flyktingar motsvarar sju flyktingar på en anhörig.

Den som vill påstå att detta är en massinvasion av anhöriga bör nog först leva sig in i situationen att inte ens få ta med sig en enda närstående människa när man flyr för sitt liv. Inte din fru, inte din man och inget av dina barn.

Myt 5: ”Främlingsinvasionen”

Detta är femte delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Det har verkligen skett något dramatiskt i Sverige de senaste decennierna. Under 2010-talet har Migrationsverket årligen utfärdat dubbelt så många uppehållstillstånd som på 1990-talet.

Detta är en kraftig ökning. Men den beror inte på flyktingarna.

Myten om främlingsinvasionen är seglivad. De öppna nazisterna i NMR kallar det ”folkutbyte” – att det pågår en konspiration för att byta ut det svenska folket mot ”rasfrämmande” utlänningar från de länder som brukar kallas MENA (Middle East North Africa) och syftar både på araber och judar.

Ingen skillnad mellan Iran och Irak

Låt oss vara tydliga här. Ofta likställs begreppet MENA med muslimer, men det råder ingen tvekan om att inte heller troende kristna, judar eller ateister från denna del av världen är välkomna. Ibland antyds att det som avses är ”araber” – (något som en del personer med ursprung i Iran tror innebär att de skulle klara sig undan). Men här finns inget utrymme för att vara naiv.

I de okunnigas värld är det ingen skillnad mellan Iran och Irak. ”Människorna ser likadana ut och muslimer är de allihop” – även om de skulle ha flytt från islamism eller vara övertygade ateister.
Denna ”massinvandring” exemplifieras som bekant i SD:s propaganda med kvinnor i burka (oavsett hur få de är) och tonåringar från Afghanistan. Och det är detta som de kallar den ”utomeuropeiska främlingsinvasionen”.

Flyktingar.

Men som vi redan har sett stämmer inte detta.

De personer som fått uppehållstillstånd som flyktingar är bara en fjärdedel av alla som fått uppehållstillstånd. Med anhöriga är de en tredjedel. Två tredjedelar av alla PUT under dessa tre decennier har alltså gått till andra än flyktingar – människor som exempelvis har kommit hit för att jobba eller studera.

Vad hände 1995?

Och det är nu det blir riktigt intressant. Det har verkligen skett något dramatiskt i Sverige de senaste decennierna.

Titta på grafen. Se hur det ser ut före och efter 1995.

Under 2010-talet har Migrationsverket årligen utfärdat dubbelt så många uppehållstillstånd som på 1990-talet. En kraftig ökning.

Men den beror alltså mer på vårt medlemskap i EU och att många européer sedan 1995 har kunnat röra sig alltmer fritt över våra gränser – och inte på de krig och den förföljelse som har lett till att människor måste fly för sina liv.

”Främlingar” – från Europa

Som syns i grafen är det inte flyktingarna som står för större delen av ökningen. Utan andra européer – medborgare i EU och EES.

De enda ”främlingar” som kan sägas ha invaderat vårt land har kommit från Europa.

Och de är inte flyktingar.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 5 juni 2018

Myt 4: Bulvanmyten

Detta är fjärde delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Detta är den kanske mest spridda av alla myter som används för att bekräfta myten om ”massinvandring”. Myten om att flyktingarna agerar bulvaner för att ta hit hela tjocka släkten när de väl har fått asyl.Enligt denna bulvanmyt är flyktingarna ett litet fåtal som smygvägen tar hit en massa folk som inte själva har några asylskäl. Men siffrorna berättar något annat.

Frågan vi måste besvara är – hur många anhöriga tar varje flykting med sig?

TVÅ flyktingar tar med sig EN anhörig

Om vi tittar på genomsnittet över hela perioden 1990 – 2017 så är andelen flyktinganhöriga i gruppen av flyktingar och deras anhöriga en tredjedel, 33 %.

I klartext handlar det om att TVÅ flyktingar tar med sig EN anhörig.
Tittar vi närmare på siffrorna ser vi också att den högsta andelen flyktinganhöriga inträffade år 2002 då 76 % var anhöriga till flyktingar. I klartext handlar det om att EN flykting tar med sig TRE anhöriga – kanske en pappa som tar med sig två barn och en fru? Detta är alltså den högsta nivån under alla dessa 28 år.

2006 – mycket få flyktinganhöriga

År 2006 var de anhöriga bara 13 % – i klartext var det då SJU flyktingar som tillsammans tog med sig EN anhörig. (bild nr 2)

Men låt oss stanna vid genomsnittet.

Finns det verkligen någon som på fullt allvar kan fortsätta tro på myten om flyktingarna som bulvaner när det visar sig att det handlar om TVÅ flyktingar som tar med sig EN anhörig?

Bulvanmyten är en lögn.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 3 juni 2018

Myt 3: Myten om ”anhöriginvasionen”

Detta är tredje delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Anhöriginvandring. Ett ord som återkommer hos dem som gärna talar om ”massinvandring”. Bilden som målas upp är en sorts dold invandring bakom alla uppgifter om hur många flyktingar som vi ger asyl.

Det utmålas som en ”anhöriginvasion”.

Även här används statistiken djupt ohederligt.

Alla som får uppehållstillstånd i Sverige har rätt att ta med sig sina anhöriga – även de som kommer hit för att studera eller jobba. Men i den rasistiska retoriken använder man den totala summan som om alla dessa anhöriga var anhöriga till just flyktingar. I själva verket handlar det om en dryg fjärdedel av alla anhöriginvandrare som är flyktinganhöriga. Övriga tre fjärdedelar är anhöriga till personer som kommer hit för att jobba eller studera.

Under åren 1990 – 2017 fick 760 974 personer uppehållstånd som anhörig. Av dessa var 206 673 anhöriga till flyktingar – eller 27 procent.

Ett enda år var andelen flyktinganhöriga över hälften av alla som fick uppehållstillstånd som anhöriga – 1994 – när 13 508 flyktinganhöriga fick PUT. 2005 var de bara 9 % eller 2 004 personer.

Genomsnittligt under dessa 28 år har vi i Sverige tagit emot 7 381 per år som anhöriga till människor som fått asyl i vårt land. Det gör 7 flyktinganhöriga per 10 000 svenskar.

Inte heller på denna punkt är det således rimligt att tala om ”massinvandring”. Och inte heller ”anhöriginvasion”.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 3 juni 2018

Myt 2: ”De är snart flera miljoner”

Detta är andra delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Hur många är de egentligen, människorna som har fått asyl i vårt land?

Det är dags att titta närmare på begreppet PUT, permanent uppehållstillstånd.

PUT utfärdas av Migrationsverket och ger en icke svensk medborgare rätt att utan tidsbegränsning bo och arbeta i Sverige.
Det är inte bara flyktingar som får PUT. Det finns en hel rad anledningar att en utlänning vill få möjlighet att leva och bo i Sverige. Sedan 1990 har Migrationsverket utfärdat drygt två miljoner PUT – av dessa har en dryg halv miljon varit flyktingar – alltså 25 % eller en fjärdedel.

I den ohederliga argumentation som används på en rad mindre nogräknade sajter, och som nu också börjar smyga sig in på diverse mer etablerade ledarsidor används dock totalsiffran över antalet PUT för att låta påskina att det pågår en massinvandring av flyktingar.

Så låt oss titta närmare på hur fördelningen har sett under dessa år sedan 1990.

På 1990-talet var ungefär hälften av alla som fick PUT flyktingar eller anhöriga till flyktingar. Men under det första decenniet på 2000-talet sjönk denna siffra till 16 % flyktingar och 7 % flyktinganhöriga. 77 % av alla som fick PUT hade andra skäl att leva och arbeta i Sverige.

Under 2010-talet ökar andelen flyktingar igen, men gruppen flyktingar med anhöriga är ändå bara en dryg tredjedel av alla som får PUT.

2016 var det år då största delen av flyktingvågen 2015 fick svar på sin asylansökan. Inte ens under detta år utgjorde flyktingarna hälften av alla som fick PUT.

Under de 28 år som har gått sen 1990 har Sverige tagit emot en halv miljon flyktingar.

En halv miljon på 28 år.

Det gör 18 000 flyktingar per år.

Det handlar årligen om 19 flyktingar per 10 000 svenskar.

Att beskriva detta som ”massinvandring” är helt enkelt sakligt fel.

Förutom 525 410 människor som har fått PUT som flyktingar så tillkommer ytterligare drygt 200 000 människor som har fått PUT som anhöriga. Jag ska återkomma till detta med den så kallade ”anhöriginvasionen” i en senare text.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 1 juni 2018

Myt 1: ”Vi har inte råd”

Detta är första delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Den svenska regeringen har nu deklarerat att antalet asylsökande till Sverige inte ska överstiga hälften av 2017 års nivå. Detta innebär i klartext att antalet asylsökande som regeringen anser är lämpligt per år är ca 12 833.

Tittar vi på genomsnittligt antal asylsökande sedan 1990 så finner vi då att denna nivå är hälften av 1990-talets och 2000-talets nivåer.
På grafen kan vi se att det årliga genomsnittet asylsökande på 1990-talet var 24 555 och på 2000-talet 25 395.

Helt ny asylpolitik

Den politiska slutsatsen är glasklar:

Den svenska regeringen anser nu att Sverige under både 1990-talet och 2000-talet tog emot ungefär dubbelt så många asylsökande som vi borde ha gjort.

Att på detta sätt ompröva decennier av asylpolitik med utgångspunkt från det som hände 2015 borde inte vara rimligt.
Men det är vad som nu sker.

2017 – en sjättedel av 2015

Många tycks dessutom tro att Sverige fortfarande får in ett stort antal asylansökningar. Så är det inte.

Antalet asylansökningar minskade dramatiskt redan 2016, och 2017 kom 25 666 – en sjättedel av 2015 års nivå.

Att på detta sätt använda toppnivån från 2015 för att halvera antalet asylsökande jämfört med 1990- och 2000-talet är minst sagt märkligt.

Drygt hälften får PUT

Det är viktigt att påpeka att långt ifrån alla som söker asyl får den godkänd. Genomsnittet för åren mellan 1990 – 2017 är att 55 % som sökte asyl fick PUT, permanent uppehållstillstånd.

Siffran var högre på 1990-talet (65 %) och lägre på 2000-talet (45 %) och hittills under 2010-talet ligger andelen godkända asylansökningar på genomsnittet för hela perioden – 55 %.

Sveriges dåliga ekonomi?

Denna genomsnittliga siffra innebär att den svenska regeringen nu hävdar att vi bara kan ge skydd åt ca 7 000 flyktingar per år (55 % av 12 833).

Flera ministrar påstår nu att detta är en rent ekonomisk fråga. Vi skulle helt enkelt inte ha råd.


För att göra det ännu tydligare – den svenska regeringen hävdar att Sverige inte har råd att ta emot fler än sju människor per 10 000 svenskar.

Under den ekonomiska krisen kring 2008 tog Sverige emot 24 353 asylsökande – alltså dubbelt så många som detta nya riktmärke, och betydligt fler fick PUT än det som nu aviseras som tak.

Och alla vet att Sveriges ekonomi sedan flera år går bättre än på mycket länge. Att vi inte skulle ha råd nu faller på sin egen orimlighet.

Det är något som inte stämmer i själva kalkylen.


Den observanta läsaren upptäcker att jag inte alls använder begreppet invandrare eller invandring utan koncentrerar mig på begreppet Permanent UppehållsTillstånd (PUT). Skälet till detta är enkelt.

Enbart personer som inte är svenska medborgare behöver ansöka om PUT, medan även svenska medborgare ibland räknas som invandrare.

Visserligen infördes 2014 nya regler som gör att EU-medborgare inte längre syns i statistiken över PUT, men jag har ändå funnit att fördelarna med att utgå från PUT överväger.

Invändningen att en diskussion av begreppet ”massinvandring” måste utgå från det juridiska begreppet ”invandring” är inte giltig.

Skälet är enkelt. Begreppet ”massinvandring” är inte politiskt neutralt och de som använder detta politiskt laddade uttryck har inget intresse av att begränsa svenska medborgares inresa till Sverige.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 31 maj 2018

Israels regering: SD är ett parti med ”nynazistiska tendenser”

Det finns storpolitiska belägg för att det är korrekt att kalla SD för ett nynazistiskt parti.

Strax före jul 2016 fattade den israeliska regeringen ett avgörande beslut som också påverkar hur SD bör betraktas. Den 22 december 2016 skulle representanter för den tillträdande amerikanske presidenten Trump ha träffat två ministrar i Israels regering. Men det blev inget möte.

För i delegationen ingick en svensk politiker, sverigedemokraten Kristina Winberg, och då vägrade Israels regering att möta även övriga politiker, också representanterna för Trump, nyvald president för Israels allra viktigaste allierad. Orsaken som angavs var mycket tydlig. Enligt den israeliska regeringen, som uttalade sig i Times of Israel, representerar Winberg ett parti med ”nynazistiska tendenser”.

Detta var en politisk skräll av stora proportioner för Sverigedemokraterna. För att förstå vilken skräll detta är för SD så ska jag skissa bakgrunden. I snart femton år har SD försökt framställa sig som det mest Israel-vänliga partiet i Sverige, för att försöka tvätta bort sin egen nazism. Kombinationen med de judiska bröderna Ekeroth och omsvängningen från antisemitism till islamofobi efter 11 september 2001 var en propagandistisk snilleblixt. För om man verkligen vill kunna förneka att man är nazist så finns det inget slugare än att kalla sig israelvän och lyfta fram att man har två judar på framträdande plats i partiet.

Åtskilliga gånger har jag också hört argumentet att SD inte kan vara nazister eftersom nazister är antisemiter och SD har ju bröderna Ekeroth och älskar Israel. Men när Israels regering inte ens vill medverka på en konferens där SD finns med, rasar alltihop samman. För hur kan man vara israelvän om Israel inte ens vill ta i en med tång? Att detta inte är någon liten sak visar det faktum att Israel till och med är beredda att riskera sina egna relationer till USA.

Det finns ett antal händelser som styrker påståendena om SD:s ”nynazistiska tendenser”. Björn Söder (f d partisekreterare och numera andre vice talman i Riksdagen) väckte uppståndelse då hans antijudiska uttalande kom att hamna på en lista över de tio värsta antisemitiska händelserna 2014.

SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) har vid ett flertal tillfällen riktat kritik mot SD. När en organisation som arbetar mot antisemitism kritiserar ett parti som säger sig vara ”det enda israelvänliga partiet” ger det en tyngd som är svår att ifrågasätta. I ”SD exploaterar frågan om antisemitism – igen” ifrågasätts SD:s ”stöd” i debatten. Ett annat exempel på att SD utnyttjar antisemitismen som ett slagträ i debatten för att tvätta bort nazismstämpeln och som förevändning för sin islamofobi.

För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym, eller med förintelse-överlevaren Emerich Roths ord ”SD är ett dolt nazistparti”.

 

Lästips:

Robsahm.se: För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym

The Times of Israel: Backing far-right Swede, Trump proxy shuns top Israeli official

Barn och gräsbränder

På olika hatsajter pågår ett ständigt angrepp på begreppet ”ensamkommande barn”.

Det har nu gått så långt att alltfler har börjat stryka ordet ”barn” och bara prata om ”ensamkommande”.
Det förekommer även att människor som försvarar asylrätten anklagas för att felaktigt utnyttja ordet barn när det snarare handlar om ”ungdomar”.Hela diskussionen är absurd. Och den är dessutom ett exempel på hur vi aningslöst kan luras in i att prata som rasisterna vill.Fakta är enkla och ser ut som följer:Vi har en internationellt gällande konvention som alla medlemsländer i FN har ratificerat (utom USA). Denna Barnkonvention definierar alla människor under 18 år som barn, om inte den nationella lagstiftningen har en myndighetsålder under 18.Barnkonventionen är implementerad i utlänningslagens definitioner av barn. Av 1 kap. 2 § utlänningslagen framgör att ”Med barn avses i denna lag en person som är under 18 år.

Alltså: alla asylsökande under 18 år som kommer till vårt land utan vårdnadshavare är – per definition – ensamkommande BARN. Rent juridiskt. Att vi i vardagsspråket använder en lång rad begrepp som spädbarn, förskolebarn, skolbarn, tonåringar, ungdomar, etc förändrar inte detta faktum.

Så här är det relativt ofta. Den vardagliga semantiken går på tvärs mot juridiska definitioner i lagstiftningen.

Låt mig ta två tydliga exempel:

  1. ”Våldtäkt”.
    Det har ibland hävdats att det inte kan handla om våldtäkt om det inte har förekommit våld – eftersom prefixet ”våld” ingår i ordet. Juridiken säger dock något annat. Och går vi till andra språk så ser vi att kopplingen inte på något sätt är nödvändig. Exempelvis förutsätter själva ordet ”rape” inte våld.
  2. ”Mordbrand”
    Rent juridiskt definieras detta begrepp som ”en avsiktligt anlagd brand som hotar liv, hälsa eller egendom.” Det innefattar uppsåtliga bränder av hus, bilar, gräsmattor och skogar. Dvs det behöver inte finnas med någonting som kan beskrivas som ”mord” – det behöver inte ens finnas med någon personskada. Vi tar det en gång till – mordbrand är ”en avsiktligt anlagd brand som hotar liv, hälsa eller egendom.”. Lägg detta på minnet – avsiktligt anlagda gräsbränder är exempel på mordbrand.

Detta är en av förklaringarna till att Elisabeth Höglunds skyhöga siffror över dödligt våld var så felaktiga. Detta framkom när Riksdagens utredningstjänst på riksdagsledamot Staffan Danielssons uppdrag noggrant gick igenom Höglunds material. Hon räknade nämligen med mordbrand. Hon hävdade att hennes siffror visade att BRÅ ljög eftersom hennes siffror låg skyhögt över BRÅ:s. Men förklaringen var alltså att hon trodde att prefixet ”mord” i mordbrand innebar att det förekom dödligt våld. Men även avsiktlig anlagda gräsbränder räknas alltså som mordbrand.

Nåväl. Hur ska vi hantera denna diskrepans mellan vardagsspråk och juridiskt språk? Hur ska vi förhålla oss till det faktum att vi vanligtvis inte kallar sjuttonåringar barn, utan tonåringar eller ungdomar?

Vi ska ta det lugnt. Människor under 18 år ÄR barn i juridisk mening. Punkt.

Att vi i vardagsspråket använder begrepp som spädbarn, förskolebarn, skolbarn, tonåringar, ungdomar, etc förändrar som sagt inte detta faktum. Att det nu finns folk som på fullt allvar tror att det finns en hemlig agenda från dem som försvarar asylrätten att smyga in ordet ”barn” för att vi ska tycka mer synd om dessa sjuttonåringar är löjeväckande – de är helt enkelt ute och cyklar.

Mitt förslag är alltså att vi fortsätter kalla alla människor som söker asyl i vårt land och som inte har fyllt 18 år för ensamkommande barn. Om minderåriga känns bättre så använd det istället. Men i lagens mening är alla under 18 år barn.

Till den som har invändningar kan man säga följande:

”Jaha. Du kanske också tror att alla mordbränder måste vara mord?”

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Motargument vill påpeka att socialtjänstlagen säger att människor under 18 år är barn: ”Med barn avses varje människa under 18 år.”

Källor:

FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen)

Socialtjänstlag (2001:453)