Alla inlägg av Maria Robsahm

Myt 3: Myten om ”anhöriginvasionen”

Detta är tredje delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Anhöriginvandring. Ett ord som återkommer hos dem som gärna talar om ”massinvandring”. Bilden som målas upp är en sorts dold invandring bakom alla uppgifter om hur många flyktingar som vi ger asyl.

Det utmålas som en ”anhöriginvasion”.

Även här används statistiken djupt ohederligt.

Alla som får uppehållstillstånd i Sverige har rätt att ta med sig sina anhöriga – även de som kommer hit för att studera eller jobba. Men i den rasistiska retoriken använder man den totala summan som om alla dessa anhöriga var anhöriga till just flyktingar. I själva verket handlar det om en dryg fjärdedel av alla anhöriginvandrare som är flyktinganhöriga. Övriga tre fjärdedelar är anhöriga till personer som kommer hit för att jobba eller studera.

Under åren 1990 – 2017 fick 760 974 personer uppehållstånd som anhörig. Av dessa var 206 673 anhöriga till flyktingar – eller 27 procent.

Ett enda år var andelen flyktinganhöriga över hälften av alla som fick uppehållstillstånd som anhöriga – 1994 – när 13 508 flyktinganhöriga fick PUT. 2005 var de bara 9 % eller 2 004 personer.

Genomsnittligt under dessa 28 år har vi i Sverige tagit emot 7 381 per år som anhöriga till människor som fått asyl i vårt land. Det gör 7 flyktinganhöriga per 10 000 svenskar.

Inte heller på denna punkt är det således rimligt att tala om ”massinvandring”. Och inte heller ”anhöriginvasion”.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 3 juni 2018

Myt 2: ”De är snart flera miljoner”

Detta är andra delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Hur många är de egentligen, människorna som har fått asyl i vårt land?

Det är dags att titta närmare på begreppet PUT, permanent uppehållstillstånd.

PUT utfärdas av Migrationsverket och ger en icke svensk medborgare rätt att utan tidsbegränsning bo och arbeta i Sverige.
Det är inte bara flyktingar som får PUT. Det finns en hel rad anledningar att en utlänning vill få möjlighet att leva och bo i Sverige. Sedan 1990 har Migrationsverket utfärdat drygt två miljoner PUT – av dessa har en dryg halv miljon varit flyktingar – alltså 25 % eller en fjärdedel.

I den ohederliga argumentation som används på en rad mindre nogräknade sajter, och som nu också börjar smyga sig in på diverse mer etablerade ledarsidor används dock totalsiffran över antalet PUT för att låta påskina att det pågår en massinvandring av flyktingar.

Så låt oss titta närmare på hur fördelningen har sett under dessa år sedan 1990.

På 1990-talet var ungefär hälften av alla som fick PUT flyktingar eller anhöriga till flyktingar. Men under det första decenniet på 2000-talet sjönk denna siffra till 16 % flyktingar och 7 % flyktinganhöriga. 77 % av alla som fick PUT hade andra skäl att leva och arbeta i Sverige.

Under 2010-talet ökar andelen flyktingar igen, men gruppen flyktingar med anhöriga är ändå bara en dryg tredjedel av alla som får PUT.

2016 var det år då största delen av flyktingvågen 2015 fick svar på sin asylansökan. Inte ens under detta år utgjorde flyktingarna hälften av alla som fick PUT.

Under de 28 år som har gått sen 1990 har Sverige tagit emot en halv miljon flyktingar.

En halv miljon på 28 år.

Det gör 18 000 flyktingar per år.

Det handlar årligen om 19 flyktingar per 10 000 svenskar.

Att beskriva detta som ”massinvandring” är helt enkelt sakligt fel.

Förutom 525 410 människor som har fått PUT som flyktingar så tillkommer ytterligare drygt 200 000 människor som har fått PUT som anhöriga. Jag ska återkomma till detta med den så kallade ”anhöriginvasionen” i en senare text.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 1 juni 2018

Myt 1: ”Vi har inte råd”

Detta är första delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Den svenska regeringen har nu deklarerat att antalet asylsökande till Sverige inte ska överstiga hälften av 2017 års nivå. Detta innebär i klartext att antalet asylsökande som regeringen anser är lämpligt per år är ca 12 833.

Tittar vi på genomsnittligt antal asylsökande sedan 1990 så finner vi då att denna nivå är hälften av 1990-talets och 2000-talets nivåer.
På grafen kan vi se att det årliga genomsnittet asylsökande på 1990-talet var 24 555 och på 2000-talet 25 395.

Helt ny asylpolitik

Den politiska slutsatsen är glasklar:

Den svenska regeringen anser nu att Sverige under både 1990-talet och 2000-talet tog emot ungefär dubbelt så många asylsökande som vi borde ha gjort.

Att på detta sätt ompröva decennier av asylpolitik med utgångspunkt från det som hände 2015 borde inte vara rimligt.
Men det är vad som nu sker.

2017 – en sjättedel av 2015

Många tycks dessutom tro att Sverige fortfarande får in ett stort antal asylansökningar. Så är det inte.

Antalet asylansökningar minskade dramatiskt redan 2016, och 2017 kom 25 666 – en sjättedel av 2015 års nivå.

Att på detta sätt använda toppnivån från 2015 för att halvera antalet asylsökande jämfört med 1990- och 2000-talet är minst sagt märkligt.

Drygt hälften får PUT

Det är viktigt att påpeka att långt ifrån alla som söker asyl får den godkänd. Genomsnittet för åren mellan 1990 – 2017 är att 55 % som sökte asyl fick PUT, permanent uppehållstillstånd.

Siffran var högre på 1990-talet (65 %) och lägre på 2000-talet (45 %) och hittills under 2010-talet ligger andelen godkända asylansökningar på genomsnittet för hela perioden – 55 %.

Sveriges dåliga ekonomi?

Denna genomsnittliga siffra innebär att den svenska regeringen nu hävdar att vi bara kan ge skydd åt ca 7 000 flyktingar per år (55 % av 12 833).

Flera ministrar påstår nu att detta är en rent ekonomisk fråga. Vi skulle helt enkelt inte ha råd.


För att göra det ännu tydligare – den svenska regeringen hävdar att Sverige inte har råd att ta emot fler än sju människor per 10 000 svenskar.

Under den ekonomiska krisen kring 2008 tog Sverige emot 24 353 asylsökande – alltså dubbelt så många som detta nya riktmärke, och betydligt fler fick PUT än det som nu aviseras som tak.

Och alla vet att Sveriges ekonomi sedan flera år går bättre än på mycket länge. Att vi inte skulle ha råd nu faller på sin egen orimlighet.

Det är något som inte stämmer i själva kalkylen.


Den observanta läsaren upptäcker att jag inte alls använder begreppet invandrare eller invandring utan koncentrerar mig på begreppet Permanent UppehållsTillstånd (PUT). Skälet till detta är enkelt.

Enbart personer som inte är svenska medborgare behöver ansöka om PUT, medan även svenska medborgare ibland räknas som invandrare.

Visserligen infördes 2014 nya regler som gör att EU-medborgare inte längre syns i statistiken över PUT, men jag har ändå funnit att fördelarna med att utgå från PUT överväger.

Invändningen att en diskussion av begreppet ”massinvandring” måste utgå från det juridiska begreppet ”invandring” är inte giltig.

Skälet är enkelt. Begreppet ”massinvandring” är inte politiskt neutralt och de som använder detta politiskt laddade uttryck har inget intresse av att begränsa svenska medborgares inresa till Sverige.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 31 maj 2018

Israels regering: SD är ett parti med ”nynazistiska tendenser”

Det finns storpolitiska belägg för att det är korrekt att kalla SD för ett nynazistiskt parti.

Strax före jul 2016 fattade den israeliska regeringen ett avgörande beslut som också påverkar hur SD bör betraktas. Den 22 december 2016 skulle representanter för den tillträdande amerikanske presidenten Trump ha träffat två ministrar i Israels regering. Men det blev inget möte.

För i delegationen ingick en svensk politiker, sverigedemokraten Kristina Winberg, och då vägrade Israels regering att möta även övriga politiker, också representanterna för Trump, nyvald president för Israels allra viktigaste allierad. Orsaken som angavs var mycket tydlig. Enligt den israeliska regeringen, som uttalade sig i Times of Israel, representerar Winberg ett parti med ”nynazistiska tendenser”.

Detta var en politisk skräll av stora proportioner för Sverigedemokraterna. För att förstå vilken skräll detta är för SD så ska jag skissa bakgrunden. I snart femton år har SD försökt framställa sig som det mest Israel-vänliga partiet i Sverige, för att försöka tvätta bort sin egen nazism. Kombinationen med de judiska bröderna Ekeroth och omsvängningen från antisemitism till islamofobi efter 11 september 2001 var en propagandistisk snilleblixt. För om man verkligen vill kunna förneka att man är nazist så finns det inget slugare än att kalla sig israelvän och lyfta fram att man har två judar på framträdande plats i partiet.

Åtskilliga gånger har jag också hört argumentet att SD inte kan vara nazister eftersom nazister är antisemiter och SD har ju bröderna Ekeroth och älskar Israel. Men när Israels regering inte ens vill medverka på en konferens där SD finns med, rasar alltihop samman. För hur kan man vara israelvän om Israel inte ens vill ta i en med tång? Att detta inte är någon liten sak visar det faktum att Israel till och med är beredda att riskera sina egna relationer till USA.

Det finns ett antal händelser som styrker påståendena om SD:s ”nynazistiska tendenser”. Björn Söder (f d partisekreterare och numera andre vice talman i Riksdagen) väckte uppståndelse då hans antijudiska uttalande kom att hamna på en lista över de tio värsta antisemitiska händelserna 2014.

SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) har vid ett flertal tillfällen riktat kritik mot SD. När en organisation som arbetar mot antisemitism kritiserar ett parti som säger sig vara ”det enda israelvänliga partiet” ger det en tyngd som är svår att ifrågasätta. I ”SD exploaterar frågan om antisemitism – igen” ifrågasätts SD:s ”stöd” i debatten. Ett annat exempel på att SD utnyttjar antisemitismen som ett slagträ i debatten för att tvätta bort nazismstämpeln och som förevändning för sin islamofobi.

För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym, eller med förintelse-överlevaren Emerich Roths ord ”SD är ett dolt nazistparti”.

 

Lästips:

Robsahm.se: För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym

The Times of Israel: Backing far-right Swede, Trump proxy shuns top Israeli official

Barn och gräsbränder

På olika hatsajter pågår ett ständigt angrepp på begreppet ”ensamkommande barn”.

Det har nu gått så långt att alltfler har börjat stryka ordet ”barn” och bara prata om ”ensamkommande”.
Det förekommer även att människor som försvarar asylrätten anklagas för att felaktigt utnyttja ordet barn när det snarare handlar om ”ungdomar”.Hela diskussionen är absurd. Och den är dessutom ett exempel på hur vi aningslöst kan luras in i att prata som rasisterna vill.Fakta är enkla och ser ut som följer:Vi har en internationellt gällande konvention som alla medlemsländer i FN har ratificerat (utom USA). Denna Barnkonvention definierar alla människor under 18 år som barn, om inte den nationella lagstiftningen har en myndighetsålder under 18.Barnkonventionen är implementerad i utlänningslagens definitioner av barn. Av 1 kap. 2 § utlänningslagen framgör att ”Med barn avses i denna lag en person som är under 18 år.

Alltså: alla asylsökande under 18 år som kommer till vårt land utan vårdnadshavare är – per definition – ensamkommande BARN. Rent juridiskt. Att vi i vardagsspråket använder en lång rad begrepp som spädbarn, förskolebarn, skolbarn, tonåringar, ungdomar, etc förändrar inte detta faktum.

Så här är det relativt ofta. Den vardagliga semantiken går på tvärs mot juridiska definitioner i lagstiftningen.

Låt mig ta två tydliga exempel:

  1. ”Våldtäkt”.
    Det har ibland hävdats att det inte kan handla om våldtäkt om det inte har förekommit våld – eftersom prefixet ”våld” ingår i ordet. Juridiken säger dock något annat. Och går vi till andra språk så ser vi att kopplingen inte på något sätt är nödvändig. Exempelvis förutsätter själva ordet ”rape” inte våld.
  2. ”Mordbrand”
    Rent juridiskt definieras detta begrepp som ”en avsiktligt anlagd brand som hotar liv, hälsa eller egendom.” Det innefattar uppsåtliga bränder av hus, bilar, gräsmattor och skogar. Dvs det behöver inte finnas med någonting som kan beskrivas som ”mord” – det behöver inte ens finnas med någon personskada. Vi tar det en gång till – mordbrand är ”en avsiktligt anlagd brand som hotar liv, hälsa eller egendom.”. Lägg detta på minnet – avsiktligt anlagda gräsbränder är exempel på mordbrand.

Detta är en av förklaringarna till att Elisabeth Höglunds skyhöga siffror över dödligt våld var så felaktiga. Detta framkom när Riksdagens utredningstjänst på riksdagsledamot Staffan Danielssons uppdrag noggrant gick igenom Höglunds material. Hon räknade nämligen med mordbrand. Hon hävdade att hennes siffror visade att BRÅ ljög eftersom hennes siffror låg skyhögt över BRÅ:s. Men förklaringen var alltså att hon trodde att prefixet ”mord” i mordbrand innebar att det förekom dödligt våld. Men även avsiktlig anlagda gräsbränder räknas alltså som mordbrand.

Nåväl. Hur ska vi hantera denna diskrepans mellan vardagsspråk och juridiskt språk? Hur ska vi förhålla oss till det faktum att vi vanligtvis inte kallar sjuttonåringar barn, utan tonåringar eller ungdomar?

Vi ska ta det lugnt. Människor under 18 år ÄR barn i juridisk mening. Punkt.

Att vi i vardagsspråket använder begrepp som spädbarn, förskolebarn, skolbarn, tonåringar, ungdomar, etc förändrar som sagt inte detta faktum. Att det nu finns folk som på fullt allvar tror att det finns en hemlig agenda från dem som försvarar asylrätten att smyga in ordet ”barn” för att vi ska tycka mer synd om dessa sjuttonåringar är löjeväckande – de är helt enkelt ute och cyklar.

Mitt förslag är alltså att vi fortsätter kalla alla människor som söker asyl i vårt land och som inte har fyllt 18 år för ensamkommande barn. Om minderåriga känns bättre så använd det istället. Men i lagens mening är alla under 18 år barn.

Till den som har invändningar kan man säga följande:

”Jaha. Du kanske också tror att alla mordbränder måste vara mord?”

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Motargument vill påpeka att socialtjänstlagen säger att människor under 18 år är barn: ”Med barn avses varje människa under 18 år.”

Källor:

FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen)

Socialtjänstlag (2001:453)

Fröet till diktaturen

”Just i anspråket att det skulle finnas en och endast en uppsättning värderingar som är svenska och vars motsats då är icke-svenska, och att denna uppsättning värderingar skulle kodifieras av staten – just där, i det anspråket finns fröet till diktaturen.”

I efterspelet till Anna Kinberg Batras utspel om att den svenska staten ska ”införa ett krav på att följa svenska värderingar” så har jag fått några frågor.

En viktig fråga som jag vill ta på djupaste allvar är följande:

Finns det ändå inte sånt som är typiskt svenskt värderingsmässigt?

Jodå.

Vad forskningen säger om svenska värderingar

Forskningen är relativt entydig. Både internationella studier och historiska data visar att det finns värderingar som är typiska för Sverige.

Det är inget konstigt med det.

Här finns bl a att vi i Sverige värderar jämlikhet och solidaritet mycket högt. Detta är värderingar med djupa historiska rötter i Sverige. Feodalismen var aldrig stark i vårt land och i jämförelse med många andra länder i Europa hade vi en ovanligt fri bondeklass.

Den svenska kulturen är därutöver präglad av ett mycket litet avstånd till makten. Detta korta avstånd till makten betyder bl a att svenskar förväntar sig att makt skall fördelas jämlikt, men också att det är en självklarhet att de högst upp ska vara som folk är mest. (Jag minns för egen del hur stor förvåning det väckte bland utrikes födda att Sveriges kung tankade sin egen bil.)

Samtidigt är svensk kultur starkt individualistisk – vilket här betyder att individer inte förväntas agera som medlemmar av livslånga grupper, klaner eller släkter.

Sverige präglas av världens lägsta värden för maskulinitet

Vårt land kännetecknas också av ”världens lägsta värden för maskulinitet”. Denna mycket särpräglade dimension av svensk kultur, den låga maskuliniteten, gör samtidigt Sverige till det som forskarna kallar ”världens mest feminina land”.

Enligt forskningen värderas därutöver konkurrens, ambition och materialism (i betydelsen mycket prylar) i Sverige mycket lågt, medan relationer och livskvalitet värderas mycket högt.

När det gäller religion är den svenska kulturen en av världens minst religiösa. I en jämförelse mellan andelen ateister, ligger Sverige mycket högt med ca 85 % icke troende. Samtidigt präglas Sverige av ett protestantiskt/ lutherskt kulturreligiöst arv. Detta arv har i flera studier visat sig påverka samtida värderingar, bl a i synen på konkurrens och det som har kallats den protestantiska arbetsetiken.

Den svenska kulturen är också enligt forskningen starkt universalistisk. Universalism är den grad till vilken en individ anser att jämlik behandling bör gälla även utanför den egna gruppen. Detta bredare moraliska universum skapar också ett mer inkluderande samhälle. Sverige tillhör de mest inkluderande, något som forskarna anser har sin grund i ett särskilt starkt jämlikhetstänkande.

Denna universalism påverkar också miljömedvetenheten och en hög värdering av miljön präglar dagens svenska kultur djupt.

Svenskar är världens minst nationalistiska folk

När det gäller nationalism så visar en lång rad studier av olika länder att svenskar är världens minst nationalistiska folk. Den typiskt svenska självuppfattningen präglas av kulturell självkritik och anti-nationalism.

Detta är alltså forskningsresultat som hämtats bl a ur World Values SurveyGlobal Gender Gap report och Pew Research Center – där framför allt synen på kvinnors roll i samhället uppvisar intressanta geografiska och politiska skillnader – men också ur andra enskilda forskningsrapporter som tar upp mer specifika frågeställningar.

Vad anser svenska folket?

Detta är alltså vad forskningen säger om svenska värderingar. Men vad säger folk som bor i Sverige? Vad anser svenskar vara ”typiskt svenska värderingar”?

I augusti 2016 ställde Ipsos frågan ”Vad, om något, betyder svenska värderingar för dig?” Resultatet är mycket intressant. Det mest typiska är nämligen att de människor som bor i Sverige inte kan ange vad en typiskt svensk värdering skulle vara. Det överlägset vanligaste svaret från knappt 40 procent är faktiskt att man inte vet eller är osäker.

Bland dem som ändå ger ett förslag, så finns det ett svar som är vanligare än alla andra. 19 procent anser att svenska värderingar handlar om jämlikhet eller allas lika värde. Men den generella slutsatsen är helt enkelt att uttrycket ”svenska värderingar” betyder olika saker för olika människor. Svaren spretar åt olika håll och inget område eller ämne nämns av fler än var femte person. 

Här finns också en tydlig skillnad mellan personer som anger sig stödja ett visst parti. Personer som röstar på Liberalerna förknippar oftare svenska värderingar med jämlikhet/allas lika värde (30 procent), medan personer som röstar på Sverigedemokraterna oftare förknippar svenska värderingar med ”att följa svenska normer, traditioner, regler och kultur” (29 procent).

Det märkliga med detta svar är ju att det inte anger vilka dessa svenska normer, traditioner, regler och kultur skulle vara. Det konkreta är höljt i dunkel – mer än att det handlar om att lyda. Vilka reglerna är anges inte – men de ska följas!

Slutsatser

Okej. Detta är grundläggande fakta. Dags att summera.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta?

  1. Generella mönster. Alla sammanställningar av svenska värderingar är beskrivningar av ett generellt mönster och jämförelser med andra länder. Oftast anges det i procent. Det handlar om att 44 procent i ett land tycker si och bara 3 procent tycker samma sak i ett annat land. Exempel: I Sverige tycker 3 procent att män är bättre lämpade som politiska ledare än kvinnor. I Irak är siffran 44 procent.
  2. Inte unika för Sverige. I den beskrivning av svensk kultur som forskningen ger så finns det ingenstans en hänvisning till att någon av dessa enskilda värderingar skulle vara unikt svensk. Det finns i själva verket inte en enda värdering som enbart finns i vårt land. Den värdering som ibland har framförts som unikt svensk är allemansrätten. Men den återfinns även i bl a Finland och Island.
  3. Förändras över tid. Dessutom är värderingar något som förändras över tid och som påverkas av lagstiftning och kulturella förändringar. Före 1979 var exempelvis en typiskt svensk värdering att föräldrar hade rätt, kanske till och med en skyldighet, att aga sina barn för att uppfostra dem. En typiskt svensk värdering idag är att det är fel att slå sina barn. Inget är skrivet i sten sedan urminnes tider. Det existerar ingen ”nationell essens” som ger upphov till värderingar. Själva tanken är absurd och faller sönder när den ska preciseras.
  4. Inte alla svenskar. Ingen värdering omfattas heller av 100% av någon befolkning någonstans. Det handlar alltid om gradskillnader och procent av befolkningen. Givetvis finns det även i Sverige människor som inte delar dessa ”typiskt svenska” värderingar. Exempelvis kan vi se att Sverigedemokrater inte delar den typiskt svenska antinationalistiska värderingen.
  5. En paradox? Ett typisk svenskt särdrag tycks därutöver vara att inte veta vilka de ”svenska värderingarna” är. Det är därför legitimt att fråga sig i vilken utsträckning dessa värderingar existerar, utanför forskningens fågelperspektiv. Forskningen på det här området kan beskrivas som slutsatser utifrån hur människor agerar och vad de tycker i enskilda frågor, inte hur de själva uppfattar vad de tycker. Om man så vill kan man beskriva detta som en paradox – den typiskt svenska antinationalismen medför att svensken inte uppfattar sig själv som bärare av några typiskt svenska värderingar.

Okej.

Nu kommer vi till det som är den egentliga frågan i hela den samtida debatten kring ”svenska värderingar”. Denna fråga är en helt annan än den om vad forskningen säger och vad människor i Sverige tror om sig själva.

Hur ska staten förhålla sig?

Denna avgörande fråga är: Hur ska staten förhålla sig till allt detta? Ska staten, så som Kinberg Batra vill, införa ”ett krav på att följa svenska värderingar”? Min omedelbara följdfråga är: Hur ska vi då göra med Sverigedemokraterna? De delar ju inte den typiskt svenska antinationalistiska värderingen.

För mig är det helt uppenbart att människor har värderingar. Människors värderingar är något som forskarna kan beskriva och kategorisera. Det är också möjligt att göra geografiska och kulturella indelningar av hur vanliga vissa värderingar är på olika håll. Men i slutänden är det alltid enskilda individer som har värderingar.

Värderingar varierar mellan individer och mellan grupper – också inom ett land som Sverige. Och det är naturligtvis absurt att staten skulle gå in och kodifiera dessa värderingar utifrån någon sorts majoritet och avkräva alla medborgare att följa dem.

Anna Kinberg Batra skriver ”Vi vill införa integrationsplikt, med krav på att följa svenska värderingar, delta i samhällsorientering och lära sig svenska.” Och hon talar om att människor ska utbildas i ”svenska värderingar”. Hur ska vi då göra med Sverigedemokraterna? Ska de också utbildas i den typiskt svenska antinationalistiska värderingen?

Anna Kinberg Batras partikamrat Gunnar Hökmark visade på ett förtjänstfullt sätt redan förra året hur denna idé i själva verket utgör ett hot mot rättsstatens principer.

Han skrev bl a: ”Lagen säger att vi får ha en mångfald av värderingar utan att någon säger oss vad som är svenskt och inte svenskt.” Det är viktigt att poängtera att hans ord inte har någonting med partipolitik att göra. Följande korta utdrag ur Hökmarks text borde alla kunna orka ta till sig. Och jag skulle vilja säga – lära sig utantill. För det är på denna grundläggande uppfattning som vårt samhälle vilar:

 

Detta är oerhört centralt. Och det är också därför som Anna Kinberg Batras förslag är så besinningslös dumt.

Att det finns värderingar som forskarna kan konstatera är vanligare här än någon annanstans ger inget som helst stöd för idén att staten ska gå in och organisera dessa värderingar.

Att behöva förklara detta för en moderat finner jag oerhört märkligt. Just rättsstaten har annars varit ett honnörsord bland moderater. Men Gunnar Hökmark ger ändå ett visst hopp även för detta parti.

Problemet med Kinberg Batras svammel om svenska värderingar är alltså inte att det skulle vara svårt att sätta ihop en lista – även om det är det.

Inte heller är problemet att de listor som SD faktiskt har gjort är ett töntigt uppradande av sådant som att titta på Kalle Ankas jul, lämna tillbaka en lånad femkrona, stå i kö och inte vilja sitta bredvid någon på bussen. Jovisst, dessa listor är töntiga och ska bemötas som sådana.

Men detta handlar alltså inte om att vi borde göra någon sorts bättre lista över svenska värderingar – att så att säga ”reclaima” begreppet ”svenska värderingar.

Det grundläggande problemet är tvåfaldigt. Det ena är att uttrycket ”svenska värderingar” aldrig kan vara en benämning på EN uppsättning värderingar.

Det enda vi kan prata om är värderingar som mer eller mindre vanliga bland människor som bor i Sverige. Och då inser man snabbt att dessa värderingar kan vara inbördes motsägande.

Fröet till diktaturen

Men det andra och betydligt allvarligare är just det som Hökmark pekar på. Den rättsstat som vi alla ska vara oerhört måna om, vårda och förbättra, bygger nämligen på en grundläggande princip. Vi har alla rätt att ha precis vilka värderingar vi vill. Detta är grundlagsskyddat.

Den enda gräns som finns är de handlingar som är förbjudna i lagarna.

Vi har alla rätt att ha precis vilka värderingar vi vill. Detta är grundlagsskyddat.

Och jag vill verkligen poängtera att det spår som Anna Kinberg Batra är inne på är djupt oroväckande:

Just i anspråket att det skulle finnas en och endast en uppsättning värderingar som är svenska, och vars motsats då är icke-svenska, och att denna uppsättning värderingar skulle kodifieras av staten – just där, i det anspråket finns fröet till diktaturen.

För vad ska detta krav bestå i som går utöver att följa svensk lag? Hur ska detta ”krav” formuleras? Var ska det appliceras? Vem ska formulera dessa ”svenska värderingar”? Och vem ska sköta kontrollen? Hade detta kommit från SD hade jag inte blivit förvånad. För detta är i linje med deras allmänt antidemokratiska politik. Men Moderaterna visar med detta envisa fasthållande av denna idé att man inte bara närmar sig SD för att söka parlamentariskt stöd. Man kopierar även SD:s politiska innehåll. Och det är därför den här frågan är av så avgörande betydelse. Oerhört mycket viktigare än AKB:s omsvängning i januari gentemot SD.

Det staten ska göra, det vår lagstiftande församling riksdagen ska göra när det gäller ”svenska värderingar”, är just att stifta lagar och se till att de följs.

I övrigt ska staten hålla tassarna borta.

Det är här som rättsstaten kommer in. Vi har rätt att ha värderingar som går på tvärs mot det typiskt svenska. Exempelvis att vara nationalist. 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

SD och NMR – två grenar på samma släktträd

Efter dagens domar mot tre nazister ur NMR  i Göteborg och denna organisations hårt kritiserade närvaro på politikerveckan i Almedalen är det inte särskilt oväntat att SD nu gör allt för att distansera sig från NMR och deras öppna nazism. Men det finns fakta som SD varken kan glömma eller dölja. Att SD och NMR är grenar på samma släktträd råder ingen tvekan om.

Idag dömdes tre NMR-nazister till långa fängelsestraff för bombdåden i Göteborg. Viktor Melin, 23, döms till fängelse i åtta år och sex månader, Jimmy Jonasson, 50, får fem års fängelse och Anton Thulin, 20 döms till ett år och sex månader.

Till vänster, Viktor Melin, överst till höger Anton Thulin och nederst till höger Jimmy Jonasson.

Domen kommer just den dag som är SD:s dag i Almedalen och SD gör nu av lätt insedda skäl allt för att distansera sig från NMR, bl a har Jimmie Åkesson redan påpekat att NMR borde klassas som en terrororganisation. Men med litet bakgrundskunskap är det enkelt att inse att SD:s projekt att ta avstånd från NMR är dödfött. SD och NMR är nämligen två grenar på samma släktträd, dessutom ett släktträd präglat av ideologiskt kusingifte, svängdörrar mellan organisationerna och mycket täta kontakter.

Och detta är inte bara ett historiskt faktum. SD går nu ut och propagerar för att NMR ska klassas som en terrororganisation. Men jag undrar hur många i partiet som genuint håller med. Jodå. De partiföreträdare som inte hymlar om nazismen och som öppet gillar NMR får ofta lämna partiet. Är det en slump?
Skulle inte tro det….

”NMR är tuffa”

En av dem som missade SD:s grundkurs i: ”Sånt vi INTE säger utåt” är Rättvikspolitikern Elvine Lindell (SD). Så här sa hon i våras:

”Jag tycker Nordiska motståndsrörelsen är tuffa, de går ju på där och de struntar i vad folk tycker om dem och det tycker jag är tufft. Jag tänker så här: om de Heilar Hitler, låt dem göra det. De har inte gjort mig något illa. Det är samma med judarna, de har inte gjort mig nåt illa heller.

Men Förintelsen då?

– Ja det är väl åt helvete. Men sedan vet jag ju också att Rothschilds bank och alla de här höga sionisterna, det är ju de som styr.”

Elvine fick gå. Men hon är inte precis ensam om sina åsikter i SD. De flesta är dock litet smartare och vet när man ska hålla käften. För nu är det ju inte ett par stycken sverigedemokrater det handlar om. Jag har tappat räkningen, men vi pratar hundratals sverigedemokrater som slirar runt i nazistträsket. Gång på gång på gång kommer nya avslöjanden.

SD och NMR är två grenar på samma släktträd

Hur ser detta släktträd ut? En som kan mycket om detta är Tobias Hübinette som besitter en gedigen och detaljerad kunskap om den moderna svenska högerextremismen och dess olika grenar ända ner på individnivå.

Följande är baserat på en längre text som han publicerade på sin Facebook:

Det handlar om SD:s dag under Almedalsveckan och NMR. Och om den svenska extremhögerns ”incestuösa” We are family-värld.

Ibland kan en faktiskt tro att den svenska extremhögerns släktträd växer i någon djungel i de s k tropikerna mot bakgrund av hur snabbt detta träd har förgrenat sig under de senaste decennierna p g a alla partisplittringar och partiavknoppningar. Och det skadar inte att påminna om att NMR faktiskt är en ”utväxt” ur SD.

Så här ser det ut:

NMR har sitt ursprung i den SD-anknutna organisationen Oberoende nationell ungdom (ONU) som bildades 1995.

SACO- och socialgrupp 1-nazister

ONU organiserade och samlade SACO- och socialgrupp 1-nazister från bl a Danderyd, Bromma, Saltsjöbaden, Östermalm och Lidingö och av vilka ett flertal idag är chefer, forskare, läkare, jurister och officerare.

Efter en blixtsnabb radikalisering som bl a innebar att de smått överspända ”pappas pojkar”-överklassnazisterna i ONU började klä sig i paramilitär uniform och förbereda sig för väpnad kamp bytte ONU namn till Nationell ungdom (NU) och bröt med SD och ombildades därefter 1997 till Svenska Motståndsrörelsen (SMR) som idag är NMR.

SMR/NMR samlade även upp resterna av de likaledes nazistiska Vitt ariskt motstånd (VAM), Riksfronten och Nationella alliansen (NA).

Att Sverigedemokraterna och Nordiska Motståndsrörelsen samlas i Visby på samma dag (d v s just idag) och att gissningsvis ett antal tusen sverigedemokrater och ett antal hundra nazister kommer att befinna sig i Visby samtidigt framåt fredagskvällen må vara en ren slump.

Men den svenska extremhögerns släktträd ser ändå ut som det gör. Alla har ”gått i säng” med varandra, alla är ”släkt” med varandra och alla är de ”barn” till någon och har själva ”fött fram” någon och den ene är värre än den andre.

Så ser historien ut.

De långa knivarnas natt

Min kommentar till detta:

När SD idag vill klassa NMR som en terrororganisation så går mina tankar till de långa knivarnas natt. Så kallades nazistledningens massmord sommaren 1934 på tidigare politiska allierade och närstående, personer som Hitler och många i nazistpartiets ledning hade stått mycket nära både personligt och politiskt i femton år.

I slutet av juni 1934 hade Hitler fått nog av sin egen våldsamma gren SA. De behövdes inte längre nu när Hitler hade kontroll över det statliga våldsmonopolet. De hade varit avgörande under de tidiga åren med att sprida skräck, hat och våld. Men nu var de överflödiga och hotade Hitlers relationer till den reguljära polisen och militären.

Vi ser en liknande utveckling i den nazistiska vit-maktmiljö som SD är sprungen ur och som man under många år var beroende av. Denna miljö framfödde både SD och alla de olika öppet nazistiska organisationer som funnits sedan dess.

I takt med att SD normaliseras så blir dessa tidigare allierade en belastning. Idag är därför prio ett för SD att distansera sig från NMR. Men även personer som på olika sätt står för hat, hot och våld. Kent Ekeroth är en av dessa.

Idag är det kostymer som gäller – att på alla sätt distansera sig från det våld och den våldsbrottslighet som har kännetecknat partiet på ett unikt sätt i svensk partipolitik.

Men kopplingarna mellan dagens SD och de öppna nazisterna och ursprunget i vit-maktmiljön kan man inte göra sig av med. Dessa delar sitter ihop och dörrarna mellan dem har aldrig varit stängda.

NMR:s grundmurade förakt för SD

De öppna nazisterna har ända sedan SD bildades föraktat det de anser är SD:s töntiga försök att dölja sin nazism, att inte fullt ut stå för den sanna läran. De är ”oäkta”, ”bedragare”, ”landsförrädare”. Själva ser de sig som ”the real thing”.

Samtidigt finns en avundsjuka gentemot SD. De har ändå ett stort väljarstöd som de olika öppet nazistiska bokstavskombinationer som kommit och gått under åren bara har kunnat drömma om.

Låt oss inte glömma att SD nu också organiserar – om ännu i det fördolda – just de personer som Hübinette beskriver som ”socialgrupp 1-nazister från bl a Danderyd, Bromma, Saltsjöbaden, Östermalm och Lidingö och av vilka ett flertal idag är chefer, forskare, läkare, jurister och officerare”.

Den politiska makten kommer i första rummet. I nuläget är det ideologiskt renläriga därför sekundärt. SD vill fortsätta in i politikens finrum. Målet är Rosenbad och regeringsmakten.

Låt oss se till att de aldrig lyckas nå så långt. Låt oss se till att de aldrig lyckas dölja sanningen om vilka de är.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Fem myter om det dödliga våldet

Debatten i Sverige kring det dödliga våldet är bisarr. Den saknar motstycke i andra länder.

Igår kom den årliga rapporten från den statliga myndigheten BRÅ om det dödliga våldet i Sverige och den siffra man efter en detaljerad genomgång kommer fram till är 106 fall år 2016.
Rapporten är redan hett debatterad och ifrågasatt.

Att en snustorr årlig översikt med grafer och staplar har blivit en toppnyhet är en smula märkligt. Men det hör ihop med den politiska kantring åt det bisarra som vårt land genomlever.

”Siffrorna stämmer inte”

På fullt allvar ifrågasätts BRÅ:s siffror – inte bara på obskyra högersajter och bloggar utan också  i krönikor i vanliga dagstidningar. Elisabeth Höglund har i flera år drivit ett projekt där hon på egen hand har räknat antalet mord och dråp. Hon kallar det ”mediaspaning”…
Hennes siffra över antalet mord/dråp i Sverige är 162 och hon fortsätter envist att hävda att den är korrekt och att BRÅ ”mörkar”.
Men efter en fråga från riksdagsledamot Staffan Danielsson kunde Riksdagens utredningstjänst i februari visa att Höglund räknar som en kratta. Bland annat har hon tagit med ”mordbrand” i sin lista, ett brott som inte ens behöver involvera personskada.

Nåväl.

Här tänker jag gå igenom fem myter och visa hur de förfalskar och förmörkar det läge vi befinner oss i och därigenom försvårar försöken att motverka detta våld.

Myt nr 1.
”Det dödliga våldet ökar i Sverige”

Det finns ett grundläggande faktum och det är att det dödliga våldet i Sverige började stiga i början av 1970-talet (85-90 fall) till en toppnivå kring 1989-91 (>120 fall) för att sedan dess sjunka.
Detta borde vara själva utgångspunkten för varje diskussion men istället sprids en massa lögner och rena påhitt på ett fullständigt absurt vis.

dodligtvald1

Följande är fakta:

År 2015 var det 112 avlidna offer för dödligt våld. Det var högt, men är lägre än tidigare toppen vid ungefär 1989-1991. De nyss publicerade siffrorna från år 2016 innebär en nedgång till 106 fall – och ännu längre ifrån de höga siffrorna 1990-91.
Detta är det faktiska antalet fall. Eftersom vi dessutom är 1,2 miljoner fler i Sverige än 1990 så är den långsiktiga trenden mycket tydlig:

DET DÖDLIGA VÅLDET MINSKAR.
Sedan 1991 så handlar det om en minskning på minst 25 % på 25 år.

Det kanske allra mest intressanta är om vi jämför 2015 med 1974. Eftersom vi sedan dess har blivit nästan två miljoner fler så kan vi enkelt konstatera att det var fler som mördades 1974 än 2015 räknat per invånare.

dodligtvald6

Vi tar det igen:
Räknat per invånare var det fler som mördades i Sverige 1974 än 2015.

Myt nr 2.
”Akutsjukvården har blivit bättre på att rädda liv – därför har antalet fall av dödligt våld minskat.”

Vi vet alltså att det dödliga våldet har minskat både i antalet fall och ännu mer i relation till att vi har blivit fler.
Nu finns det de som tror att det måste bero på att akutsjukvården har blivit bättre. Intressant hypotes. Denna hypotes har studerats grundligt och resultatet är entydigt.
Som BRÅ skrev i en rapport 2015:

”Förbättrad akutsjukvård ingen huvudförklaring till minskningen”

Ibland anförs i debatten att minskningen av det dödliga våldet sedan 1990­-talet i första hand skulle bero på att akutsjukvården utvecklats och därmed räddar allt fler liv vid allvarliga våldsskador.
Medicinska framsteg, en förbättrad logistik i sjukvården och snabbare insatser genom bland annat mobiltelefonernas genomslag antas helt enkelt avsevärt ha minskat risken för dödsfall vid våldshändelser.
Det i sin tur skulle då ha kunnat påverka statistiken och kanske till och med hållit tillbaka en ökning av det dödliga våld som annars skulle ha skett.

De försök som gjorts inom forskningen att testa denna hypotes har dock inte indikerat annat än att förbättrad akutsjukvård haft mycket marginella effekter på det dödliga våldets nivåer i Sverige de senaste decennierna.

Det kanske främsta argumentet mot att minskningarna av dödligt våld i Sverige på 1990-­ och 00­-talet skulle bero på att sjukvården räddar fler är dock att även antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador minskat över tid.

dodligtvald8

Det är alltså totalt sett färre som misshandlas, skjuts eller knivskärs så illa att de behöver sjukhusvård.

Dessutom: den stora minskningen av antalet döda återfinns bland dem som inte har kommit under vård. Om akutsjukvården hade varit en faktor så skulle det ha varit färre som dör EFTER att de nått vården, men så är det alltså inte.

dodligtvald7

Minskningen beror alltså INTE annat än marginellt på förbättringar i akutsjukvård.

Myt nr 3.
”Det dödliga våldet orsakas av invandringen.”

Ibland ser man folk hävda att det dödliga våldet skulle hänga ihop med ”massinvandringen”.

Men under de senaste 25 åren har det dödliga våldet minskat kraftigt – dvs under just den period när vi har haft två perioder av kraftig flyktinginvandring: 1990-talets krig på Balkan och kriget i Syrien de senaste fem åren.

Ett intressant påpekande i sammanhanget rör Finland, ett nordiskt land som i flera avseenden liknar Sverige.
Finland ger knappast något stöd till den som vill hävda att hög andel utrikesfödda ger fler fall av dödligt våld. Finland har 4% utrikesfödda – Sverige har 17%. Samtidigt har Finland betydligt fler fall av dödligt våld än Sverige. Under det senaste decenniet handlar det i genomsnitt om dubbelt så många fall.

Myt nr 4.
”Nuförtiden skjuts folk ihjäl hela tiden.”

Vi kan väl börja med att titta på år 2016. Under månaderna maj, juni, juli och augusti var det en (1) människa som sköts ihjäl per månad. 1 människa i hela vårt land. 1 människa av tio miljoner.
Känns inte som Al Capones Chicago precis.

Tittar vi på helheten under längre tid så finner vi följande:
Fram tills för fem år sedan låg andelen som sköts till döds på ca 20% eller en femtedel av alla mord/dråp.
2012 steg den siffran till 25% men antalet människor som sköts till döds var oförändrat från året innan – 17 stycken. I hela Sverige. På ett år.
2012 var nämligen ett år där det var ovanligt få som mördades/dräptes i vårt land. ”Bara” 68 människor miste livet. Räknat per invånare är det i nivå med 1950-talets siffror.

Året därpå steg siffran på dödsskjutningar från 17 till 26 och andelen skjutvapenvåld har sedan dess varit ca 25-30%.
Det är idag en större andel som mördas med skjutvapen än tidigare, men de allra flesta mord och dråp i Sverige handlar fortfarande om kniv, tillhyggen, misshandel.

 

Myt 5.
”Det dödliga våldet ökar kontinuerligt i våra tre större städer. Göteborg och Malmö är särskilt hårt drabbade.”

Den här myten är mycket livskraftig. Låt oss titta på fakta:
De tre polisregioner som är knutna till Stockholm, Göteborg och Malmö är överrepresenterade när det gäller dödligt våld.
Men inte särskilt mycket. Med 62% av befolkningen återfinns 69% av det dödliga våldet i dessa storstadsområden.

Men ökar det? Både ja och nej.
I polisregion Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att det dödliga våldet i Västsverige halverades 2016?

Varje dag hörs människor med eftertryck hävda sånt som att ”i Göteborg blir det bara värre och värre” och ”Malmö är numera Sveriges Chicago.” Det sistnämnda har ju till och med som bekant skapat internationella förvecklingar.

Samtidigt är som vi har sett helhetsbilden en annan. Över tid så minskar det dödliga våldet i Sverige. En paradox. Hur kan detta komma sig?

En viktig förklaring är den mediala logiken.
Titta på bilderna nedan som redovisar siffror för Göteborg och Malmö – de två städer som på senare år har kommit att förknippas med ond bråd död.

Här kan vi se att det dödliga våldet är litet märkligt. Det tycks pendla mellan Malmö och Göteborg. Vartannat år är Göteborg Sveriges Chicago, vartannat år är det Malmö. Titta på grafen.

Nu kan vi ställa oss frågan – vilken typ av händelse får rubrikerna – minskningen eller ökningen?
Svaret är entydigt. Åren 2012, 2014 och 2016 var det ganska tyst om Västsverige. De åren låg fokus istället på södra Sverige. Åren 2013 och 2015 var det däremot tunga rubriker från Göteborg, men ganska tyst från Malmö.
Siffrorna ger ett tydligt mönster.

Men nu kanske någon undrar – ska inte media uppmärksamma en dramatisk ökning av dödligt våld? Vi kan ju inte skriva om det som inte händer? Eller?
Nej, naturligtvis inte. Men visst borde det vara en minst lika stor nyhet att det dödliga våldet halverades 2016 jämfört med året innan i den region där Göteborg ligger? Och samma sak gällde för Malmö 2013 jämfört med året innan.

När det dödliga våldet ökar från ena året till nästa blir det stora rubriker. När det minskar från ena året till nästa så blir det ingen rubrik alls. ”Våldet minskar ” är helt enkelt ingen säljande rubrik. Men ”Våldet ökar” säljer.

Därför så kan vi få för oss att våldet bara ökar och ökar när det i själva verket pendlar kraftigt mellan olika år.

I region Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att våldet i Västsverige halverades 2016?
Nog är det en smula märkligt?

PS.
Jag vill understryka att jag på intet vis tar lätt på dödsskjutningar och det faktum att de har ökat. Varje människa som mördas eller skadas är en tragedi.
Det jag vänder mig mot är den skräckpropaganda som med hjälp av lögner vill skrämma upp folk och dessutom påstå fullständigt bisarra saker om ”massinvandringen”.
—–
/Maria Robsahm 31 mars 2017/

Det finns inga raser

När vi nu – utan att sväva på målet – kan säga att Sverigedemokraterna ÄR ett rasistiskt parti, så är det kanske dags att titta närmare på det där lilla ordet ”ras”. Även om vi tillbakavisar indelningen av människor i bättre och sämre, så finns det väl ändå ”raser”?

Races and skulls

Svaret är nej.

Uppenbarligen finns det människor som fortfarande går omkring och tror att ”raser” är något som finns. Jag menar, det syns ju att det är skillnad på en inuit och en zulu? Och människor från arabiska halvön är ju väldigt olika japaner, eller hur? Så visst finns det väl ändå raser?

Nej. Sanningen är att det gör det inte. Begreppet ras är idag ett begrepp som möjligen kan ha sin användning när vi talar om framavlade husdjur av olika slag – det är med andra ord ett människoskapat begrepp.

Och även när det gäller exempelvis hundraser har man idag kommit till insikt om att renrasighetstänkandet medför stora problem.

Många hundraser har drabbats av rasspecifikt nedärvda sjukdomar eftersom den genetiska variationen är så begränsad. Det pågår även en debatt om huruvida det är sunt med rashundsavel över huvud taget, där alltfler argumenterar för värdet av blandrashundar.

Bland hundägare diskuteras dessa problem intensivt. Diskussionen finns även när det gäller kor, får och hästar.

Men när det gäller frågan om mänskliga raser så är begreppet helt enkelt förlegat. Det saknar idag någon som helst förankring annat än som en grund för just rasism. Begreppet ras är något vi bör lämna bakom oss i likhet med det besläktade ordet rashygien. Bland befolknings- och släktforskare begagnas det över huvud taget inte längre. Istället hänvisas till haplogrupper som genetiskt undersöker människans urhistoria och olika individers och folks släktskap emellan.

Bakgrunden är följande. Vi vet idag att alla människor har sitt genetiska ursprung i Afrika. Vi vet numera också att det är betydligt större genetisk skillnad mellan en östafrikan och en västafrikan än mellan en inuit och en maorier. Alla de olika ”raser” som vi idag talar om är alltså mer lika varandra genetiskt än människor från västra och östra Afrika.

Men varför ser vi då så olika ut?

De skillnader mellan människor från olika delar av världen som vi kan iaktta beror ENBART på den miljö som dessa människor levt i under tusentals generationer – och det selektiva urval som har skett beroende på dessa människors anpassning till denna miljö. Det har ingenting med deras genetiska arv att göra.

Att det är så beror i sin tur på att alla vi som inte ser ut som afrikaner längre, har vårt ursprung i några få grupper av afrikanska utvandrare, som efter sin utvandring lyckades föröka sig. Vi pratar om tiotusentals år sedan…

Humanzoogermany

Detta innebär således att det vi tidigare kallade ras (som ett biologiskt fenomen) helt och hållet handlar om geografisk isolering och att vissa egenskaper (exempelvis mjölktålighet eller pigment) har blivit ”framavlade” av de omständigheter som människor levt i. Människor som i hundratals generationer levt på det geografiska område som vi idag kallar Sverige har exempelvis en rätt unik förmåga att tåla komjölk. Det beror helt enkelt på att de 2% som från början tålde komjölk, var de enda som överlevde de bistra vintrarna och kunde föröka sig – just med hjälp av husdjur som kor. I större delen av världen är siffrorna de omvända. I södra Afrika är det bara omkring 2% som tål komjölk, de andra blir svårt sjuka.

Bristen på pigment hos människor på norra halvklotet beror på ett liknande fenomen. Människan tar upp D-vitamin från solljuset, och för att det ska vara möjligt i ett klimat som vårt är det en fördel med ljusare pigment. I många, många generationer medförde således bristen på solljus och behovet av D-vitamin att det var en överlevnadsfördel att ha ljusare skinn. Men ras? Nej.

Under årtusenden har rasbegreppet använts som en bakgrund till förtryck, våld och utrotning, för att eskalera under den tidsperiod när europeer koloniserade och våldförde sig på människor i andra delar av världen eller av annan hudfärg eller utseende. Idag handlar det i praktiken oftast helt enkelt om ett förtryck av människor med mörkare hår och hud, annat uttal, boende i vissa förorter etc. Men i grunden finns samma tänkande kring ursprunget till dessa olikheter – de är nedärvda och kan inte ändras. Det är bland annat därför som SD anser att man ska undersöka alla brottsmisstänkta i flera släktled bakåt. I en motion från 2011 föreslog SD:s nya rättspolitiska talesperson Richard Jomshof och Erik Almqvist att ursprung ska kartläggas generationer tillbaka i tiden.

”För att få en tydligare bild av generella mönster för kriminella bör Brottsförebyggande rådet i högre grad än idag särredovisa brottsdömdas samt brottsmisstänktas bakgrund avseende ursprungsland samt föräldrars och far- och morföräldrars ursprungsländer”, skrev Almqvist och Jomshof.

Det är också just detta som gör att det är korrekt att kalla SD för ett rasistiskt parti.

Idag kan vi säga att det inte bara är fel på rasismen – själva begreppet ”ras” saknar fullständigt faktagrund. Med den kunskap vi har idag om genetik, och att människor alltmer blandar sig med varandra (vilket ur genetiskt perspektiv alltså är optimalt!) så är begreppet ras fullständigt föråldrat.

Det finns helt enkelt inga raser.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Riksdagsmotionen från 2011: ”Tydligare statistik från BRÅ
Samma Riksdagsmotion, inlämnad i 2012, nu utan Jomshof, endast med Almqvist som undertecknare