Alla inlägg av Redaktionen Motargument

Motarguments redaktion.
Krönikor

Inhemsk rasism

Gästkrönika av Tobias Lindqvist

Varje gång jag kommer till mindre samhällen runtom i Sverige, slås jag av i princip samma tankar och känslor. Man vandrar mellan nedlagda industrier, tråkiga bostadsområden, dåligt underhållna byggnader och möts i större utsträckning av vilt brölande och gastande tonårsgäng på helgkvällarna. Gäng, i första hand bestående av tonårskillar som tycker de är asballa för att de vågar säga ord som ”fitta”, ”knulla” och ”runka”. Eller andra gäng av tonårstjejer som tycker de är minst lika balla för att de på minsta lilla sätt kan efterlikna tjejerna i storstan med enorma handväskor och solglasögon samt urringningar som når ner till naveln.

I Stockholm bryr jag mig sällan om gängen av tonåringar, de får härja som de vill, men på mindre ställen väljer jag oftare att ta omvägar kring ungdomsgängen i hopp om att inte behöva utsättas för deras brölanden och gastanden.

Går jag på krogen i dessa mindre samhällen, hör jag många säga att ”detta ställe är så härligt, här blandas så många stilar och olika typer av människor”. Men tittar jag mig omkring, är ofta kroggästerna som hämtade ur Pistvakt; vissa någorlunda uppklädda för kvällen, andra besöker krogen i orangea Helly Hansen-kläder och träskor eller gummistövlar – i bästa fall gympaskor. Och i bästa fall återfinner man 50 personer i lokalen.

Går jag på krogen i Hudiksvall – där jag själv är uppvuxen – noterar jag att det fortfarande är ungefär samma människor som går på lokalpubarna och blir dyngraka som när jag bodde där för 13 år sedan. Det är på dessa lokalkrogar ett desperat raggande som jag inte kan påminna mig att jag sett någon annanstans i världen. Man raggar på det mesta som rör på sig, bara det är av det motsatta könet.

Jag slås av nedlagda industrier och verkstäder, ödetomter och hyreshus som delvis gapar tomma. Människor som klär sig sjaskigt, men förmodligen inte av dålig smak utan helt enkelt på grund av dålig ekonomi. Jag möter bland folk på dessa orter en bitterhet och en frustration över att livet inte blivit ”mer” än vad det blivit. Man jobbar i kassan på Ica, som undersköterska på ålderdomshemmet eller i bästa fall som lärare på den lokala skolan. Man har blivit förälder tidigt i livet, när barnen sedan kommer upp i tonåren och klarar sig själva några timmar på helgkvällarna passar man på att ta igen lite förlorad ungdom och springer på de lokala krogarna och raggar lammkött.

Innerst inne hade man egentligen velat göra något helt annat med sitt liv, men när barnen kom ”blev det inte tillfälle” utan man blev kvar på den lilla orten och med något låglöneyrke utan yrkesutbildning i bagaget. När man sedan når en ålder på 45+, infinner sig bitterheten över att livet inte blivit vad man hoppades på i sin ungdom. Desperat försöker man istället ta tillbaka sin ”förlorade ungdom” när barnen blivit så stora att man kan lämna dem ensamma några timmar.

Nej, jag tänker inte säga att jag lyckats bättre eller är en bättre människa bara för att jag valt att en gång flytta ifrån en av dessa små utflyttningsorter. Var och en kan göra sina aktiva val i livet och det är fullt möjligt att göra val i livet även om man hunnit få barn.

När jag återvänder till Hudiksvall och Söderhamn – de två städer som min uppväxt varit uppdelad mellan – märker jag av en rädsla bland folk för hur livet i storstan är. Man anser att det är farligt och alltför stressigt i städer som Stockholm och att man knappt vågar gå utanför dörren utan att vara beväpnad till tänderna.

Samtidigt finns exakt samma förutfattade meningar om småstäder bland infödda storstadsbor. Att småstadsbor är inskränkta, sunkiga, smaklösa och så vidare.

Precis som man kan säga att afrikaner generellt är svarta och asiater snedögda, kan man kanske hävda att småstadsbor i Sverige är på ett sätt och svenska storstadsbor på ett annat sätt. Man kan på ett grovt sätt generalisera människor på många sätt, sen finns givetvis otroligt många undantag.

Jag valde att flytta ifrån en mindre ort medan jag var väldigt ung, det behöver förstås inte betyda att jag ”lyckats” bättre i livet än någon som inte valde att göra detsamma. I mina ögon har man ”lyckats” i livet om man har ett liv som man är lycklig och känner sig tillfreds med. Saken är just att jag upplever att fler tycks känna sig tillfreds med sina liv i storstan än på mindre orter. Just på många småorter upplever jag en bitterhet som jag inte alls ser i storstan, jag ser inte samma panikraggande på krogarna i storstan – utan istället en lättsammare och behagligare stämning bland kroggästerna. Folk går ut för att ha trevligt, inte för att panikragga sista kvarten innan stängning.

Men fördomarna kring hur människor är i andra delar av landet bygger på samma okunskap, precis som rasism också bygger på okunskap. Det man inte vet något om är det man fruktar som allra mest. Har du aldrig satt din fot utanför Stockholms län, kanske det inte är så konstigt att du fruktar för det som eventuellt kan finnas där. Precis som för småstadsbor som knappt satt sin fot i Stockholm men ändå tror sig veta exakt hur farligt, stressigt och hemskt det är i storstäderna.

Var man bor är inget mått på lycka, måttet ligger snarare i hur man uppskattar sin tillvaro utifrån de förutsättningar man faktiskt har.

Gästkrönikör: Tobias Lindqvist

Krönikor

Sverigedemokraterna är hotfullare än någonsin

Gästkrönika från David Sällström

Sverigedemokratisk politiker hotar en Vänsterpartistisk debattör efter ett inlägg i Kristianstadsbladet. Han lägger ut bilder på hennes hus på internet och andra personliga uppgifter om henne. Efter Åkessons val att skicka ut brev till alla partidistrikt om att retoriken måste snäppas upp och fasaden putsas ytterligare så har resultatet varit allt annat än tillfredsställande. Det är lite av SD:s dilemma att kväsa extremism i ett extremistiskt klimat.

Jimmy ÅkessonJimmie Åkesson, valet 2010
Johnny Söderbergs nya / Foter / CC BY-NC-SA

Sverigedemokraterna med Jimmy Åkesson och Björn Söder i spetsen har arbetat hårt för att putsa fasaderna ytterligare. Senaste gången det hände var efter 2005 då Åkesson valdes in som ordförande efter den mycket mer radikalare partikamraten Mikael Jansson. Då var det rakade skallar och bombarjackor som skulle ut, förbud mot vissa plakat och banderoller samt en viss klädsel antogs vid demonstrationerna. Bilden av den unga arga mannen på ‘Karl-den-XII-demonstrationer’ skulle raderas ur folkhemmens näthinnor. Nu är Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Åkessons hotbrev mot de mer radikalare krafterna i partiet tog skruv. Men lyssnar vi på framträdande företrädare för partiet och Åkesson själv förstår vi att det bara är kosmetika. I själva verket är Sverigedemokraterna hotfullare än någonsin.

Edward Plainview, IT-ansvarig för Sverigedemokraterna, exemplifierar det som partiet egentligen står för och vilka metoder som är legitima i den politiska kampen. Systematiskt kartlade han Vänsterpartiets Linda Nilsson och lade upp hennes uppgifter på internet med en bild på hennes hus. Han hade mejlat henne och specifikt frågat efter hennes mellannamn. Upprinnelsen skall vara en debattartikel som Linda Nilsson skrev i Kristianstadsbladet där hon går i replik mot de främlingsfientliga krafter som råder i staden. Edward Plainveiw är polisanmäld för tilltaget.

Till Kristianstadsbladet säger Martin Kinnunen, pressansvarig för Sverigedemokraterna: ”Om hon känner sig illa berörd av det borde hon kontakta Edward eller de som har hand om sidan. De personliga uppgifterna publicerades för att peka på en särskild fråga, det är så man gör i en politisk debatt.” SD gör stort nummer av att politiska företrädare för mångkulturen oftast inte själva är bosatta i områden med stort utanförskap. Som om placeringen på sin bostad skulle vara avgörande för legitimiteten i den antirasistiska kampen. Med det argumentet skulle kampen mot Apartheid från Sveriges sida sakna legitimitet eftersom företrädare för rörelsen inte bodde i Sydafrika. Eller att alla former utav internationell solidaritetsarbete är verkningslöst eftersom vi inte bor där arbetare förtrycks, där folk flyr fattigdom eller där kulorna viner. Självklart måste vi agera när ett parti med SD:s agenda växer sig allt större och större i landet. Då är det ointressant var vi bor någonstans.

Martin Kinnunen exemplifierar vad som är okej i en politisk debatt ur ett Sverigedemokratiskt perspektiv. På så sätt är det tacksamt med SD. Retoriken från Åkesson som skall smörja massorna faller platt så fort andra företrädare än partiledaren väljer att öppna munnen. Kinnunen godkänner ett hotfullt beteende från sin partikamrat, ett beteende som nu är polisanmält. Men Kinnunen kan nog vara lugn. Han är inte ensam att i SD:s namn uttrycka sig konstigt i offentliga sammanhang. Stellan Bojerud är Sverigedemokratisk ledamot i riksdagen. Han är gammal militär och moderat och har enligt uppgift varit skribent i militära frågor åt Svenska Dagbladet och även deltagit i Sveriges Radio i ett P1-program om Vietnamkriget. På sin (numer raderade) blogg skrev han, enligt antirasistiska hemsidan ”Inte rasist, men”: ”Våldtäktsmän, skammördare, omskärare, tvångsbortgiftare, mördare, tjuvar och banditer i största allmänhet. Importera inte fler! Släng ut de som redan etablerat sig här! Svenska folk! Har ni ingen överlevnadsinstinkt? Om ni inte agerar nu så förtjänar ni att gå under.”

Men Bojerud kan nog också vara lugn. I går såg jag reprisen på SVT:s debatt med Belinda Olsson där Jimmy Åkesson och integrationsminister Erik Ullenhag debatterar invandringen till Sverige med anledning av att Södertälje flaggat på och sagt att trycket till Södertälje från Syrien kommer att bli för stort. Åkesson glömde bort att han själv uppmanade sina partikamrater att hålla god ton. Rasistisk retorik passar sig inte, menar Åkesson i utskicket till partidistrikten. Samtidigt inleder Åkesson debatten med att gnälla på de barn som i skolorna inte väljer att äta fläsk. När Ullenhag kommenterar detta bisarra påhopp så avbryter Åkesson med att säga att han inte diskuterar detaljer. När debatten väl kommer igång erkänner Åkesson att han vill skicka ut så många invandrare som möjligt till deras närområden. Hjälp i närområdet är ju annars en omskrivning för den sortens deportationspolitik som Åkesson vill driva fram.

Åkesson kunde lika gärna ha citerat Bojerud. Sverigedemokraterna är ett hotfullt parti med en mycket människofientlig agenda. Deras metoder har modifierats och reviderats men innehåller samma hotfulla budskap som tidigare. I det Sverige Åkesson vill leva i finns det inte plats för olikheter. Olikheterna skall deporteras bort eller envist tvingas bort med diverse antifeministiska och antiarbetarreformer som skapar klyftor mellan folk. SD må ha 10% i dagens mätningar och vara i dagsläget Sveriges tredje största parti. Det säger nog mer om samhällsklimatet i övrigt med massarbetslöshet och de allt hårdare liberala kraven om lönsamhet och produktion än om Sverigedemokraternas förträfflighet.

För övrigt tänkte jag skicka detta blogginlägg till Edward Plainview så att han kan lägga upp en bild på mitt hus. Till höger om mig bor ett jättetrevligt Iranskt par, under mig bor en Irakisk familj, på sidan om mig bor en underbar familj från Libanon vars pappa förlorades i kriget mot Israel. Så var så god, Herr Plainview, lägg upp en bild på mitt radhus så skall du få se en idyllisk och vacker mångkultur.

Gästkrönikör David Sällström

Artiklar

Gustav Kasselstrand om SD:s väljarkår – fler icke-avslöjanden om flyktingboenden

Under ett tal på SDU:s kongress 2011 uttryckte Gustav Kasselstrand, Sverigedemokraternas Ungdomsförbunds (SDU) ordförande, följande:

Gustav Kasselstrand
Gustav Kasselstrand
Man träffar människor som man undrar om man har någonting gemensamt med förutom att de röstar på samma parti som en själv på valdagen. Inte sällan är de väldigt pratglada. Ja, ofta sjukligt pratglada. Ofta lyssnar jag i två sekunder och sedan ställer jag alltid samma fråga till mig själv:

— ”Vad har jag gjort för att lyssna på den här rättshaveristen och foliehatten? Måste jag verkligen stå ut med dessa människor bara för att jag har valt att engagera mig politiskt?”

Motargument.se efterlyser alltjämt ett svar på varifrån Gustav Kasselstrand fått uppgiften att 70% av alla asylsökande har lämnat in uppenbart ogrundade asylansökningar. Inte minst mot bakgrund av att Migrationsverket anger att siffran är 8%.

Kasselstrand gjorde olika påståenden under sitt reportage om hur vandrarhemmet Lia Hof skall användas som boende för asylsökande. Han påstår även att 182 personer skall inhysas i boendet. I Migrationsverkets hyreskontrakt med Lia Hof (Migrationsverkets diarienummer 22-2012-33064), anges att 170 asylsökande skall få bo på Lia Hof.

Paula's girls night 06.11.11 041
victoire_za / Foter / CC BY-NC-SA

Vi hoppas att SDU vill visa relevanta bilder i reportaget. En limousin visas i SDU:s film. Därför frågade vi Bodil Sundén, pressinformatör på Migrationsverket, om Migrationsverket har limousinservice för asylsökande.

Svaret blev ”Nej”.

Åtskilliga glas och flaskor med champagne visas i SDU:s film. Därför frågade vi Bodil Sundén om Migrationsverket serverar alkoholhaltiga drycker till asylsökande som nyttjar någon boendeform finansierad av Migrationsverket?

Svaret blev ”Nej”.

I SDU:s film visas en skål med fem uppskurna frukter bestående av två sorters vindruvsklasar, ett äpple, ett päron och en melon, samt en skål med nötter.

I bilagan, på sista raden i Migrationsverkets hyreskontrakt med Lia Hof vandrarhem, under rubriken ”Lunch och middag”, anges emellertid följande fruktranson:

”En färsk frukt av varierande slag per person.”

Hyreskontraktet visar ingen information om att nötter ingår i de asylsökandes kost.

Därför frågar vi oss varför SDU:s inslag uppvisar limousiner, champagne, skålar med nötter och vackert uppskurna frukter?

I nuläget är det enda säkra att Gustav Kasselstrand tar in på lyxiga vandrarhem och dricker champagne. Om det har bekostats av sverigedemokratiska partikollegor — oavsett om de är rättshaverister, foliehattar eller ej — eller om det betalades med det statliga partibidrag, och därmed Sverigedemokraternas väljares skattemedel, det vet vi inte.

Tills dess att vi vet visar Kasselstrands champagnedrickande endast att Kasselstrand dricker champagne. Samtidigt som det nu torde kunna konstateras att Migrationsverket inte förser asylsökande med denna dryck.

Sverigedemokratiska politiker påstår sig ofta säga sanningen. Mot denna bakgrund vore det trevligt om Kasselstrand antingen presenterar alternativ information om boendet för asylsökande på Lia Hof som är bättre än Migrationsverkets, eller erkänner att han har fel. Helst i en ny SDU-film.

För de som är intresserade av tidigare kontroverser kring trovärdigheten i SDU:s filmer kan artikeln ”SD klippte in (M)-politiker i reklamfilm — polisanmäls”, publicerad i Dagens Media den 24 april 2012 vara läsvärd.

Klicka här för att visa alla inlägg i denna serie om Gustav Kasselstrand.

Krönikor

Kultur — vad är det egentligen?

Det allra första människor brukar svara, när jag frågar om kultur, är att det är; konst, teater, sång, statyer, tavlor och historia. Ja, det är alla de sakerna. Att svara enkelt på den frågan är väldigt svårt eftersom kultur är så mycket. Det närmaste en förklaring jag kan komma är ”ett gemensamt sätt att uppfatta världen”. En kultur är alltså inte föreskrifter, lagar eller regler för ett land utan det är hur människor gemensamt uppfattar världen.

Det krångliga är att kultur inte bara utgör hur människor i en viss geografisk del uppfattar världen utan kultur existerar var vi än rör oss. Kulturen du tillhör då du umgås med din familj, när du är på arbetsplatsen, i skolan eller i fotbollslaget kan skilja sig nämnvärt emellan varandra. Förutom att du har olika kulturer (förhållningssätt till världen) var du än rör dig så är också kultur ett ”uttryck”. Det kan hända att det nästan går att se på en person vilken kultur de tillhör på deras kläder eller till och med frisyrer, eftersom det är vanligt inom kulturer att människor också väljer ett gemensamt uttryck — för att känna tillhörighet med varandra eller för att de tror att det ska vara så.

Så förutom att kultur är en gemensam ”överenskommelse” om hur världen bör fungera så är det också ett gemensamt sätt att uttrycka sig.

Det är så enkelt att låta sina förutfattade meningar styra sin uppfattning av världen. Alltid när du möter en människa som du inte känner så skapar dina tankar en ”bild” av vem den här personen är. Det sker ganska omedelbart. Det första vi ser hos en människa är dess ”uttryck”. Uttrycket kan spegla just den här personens ”kultur”. Ibland är det enklare att se ”vem” personen är och ibland svårare. Kanske har personen en ”punkfrisyr” och piercingar, en slöja, dyr kostym, second-hand-kläder och rufsigt hår eller rakat huvud och ”bombarjacka”, tatueringar, genomskinliga kläder, löst sittande kläder, ja det kan vara vad som helst hos en person som ger dig en bild av ”vem” den här personen är.

Är det farligt att skapa förutfattade meningar om en för mig helt främmande människa? Jag skulle vilja svara nej, så länge som jag är öppen för att lära känna den här personen utan ”bilden” som jag skapade vid ett första ögonkast. Om jag är villig att låta mina förutfattade meningar svepa mig förbi i samma takt som jag lär känna den här personen. Vad som är farligt är att förutfatta att människor är och tänker på ett visst sätt bara för att de kommer från en viss ”kultur”. Ordet ”är” ger en definitiv bild och väldigt lite utrymme för mig att skapa min egen bild av en ny person.
Cops greeting
Paphio / Foter / CC BY-NC-SA

Nu varnar jag er för att jag kommer att generalisera något, då detta är nödvändigt för att beskriva vad jag menar. Vi börjar med något ur min vardag. Detta är min observation och min sanning;

När jag bodde i Spanien så observerade jag att i Spanien pratar många med en högre ton och gestikulerar mer med kroppen än vad de gör i Sverige. Det första jag tänkte då är att människor i Spanien är mer ”framåt” och har ett mycket större självförtroende än människor i Sverige. Där jag kommer ifrån är människor lite mer ”avståndstagande” och har en större ”privat zon” än människorna i Spanien.

Kindpussar till exempel, jag är van att ta i hand och direkt skapa en meters mellanrum emellan mig och den för mig främmande personen jag hälsar på. Innan jag börjar med att krama människor och pussa på dem så har vi ofta känt varandra ett tag. Men i Spanien behöver man inte ens känna en person för att dela ut pussar.

Kan jag dra några slutsatser av mina observationer? Ja, att människor är olika och att vi uppträder olika för att vi kommer ifrån olika kulturer. Inget är mer rätt än det andra, däremot är det enkelt att skapa sig förutfattade meningar i dessa ”kulturella möten”. En person i den ”spanska kulturen” kan titta på mig och tycka att jag är avståndstagande, känslokall, ytlig och blyg. Att den personen tycker det om mig betyder givetvis inte att jag ÄR allt det där men i den personens ögon kan det verka som så eftersom jag uppträder på ett sätt som i den personens kultur beskriver just de egenskaperna. Om det nu hör till vanligheten att man kindpussas och pratar högt med mycket kroppsspråk och möts av en person som inte gör allt detta så kan det skapa just DE förutfattade meningarna.

Vänder vi på det hela så kan det också hända att personer som är vana vid den s.k. ”svenska kulturen” ser några människor som kommer från Spanien som talar på det sätt DE är vana. Vilket i sin tur kan göra att en person här i Sverige kan tycka att de verkar burdusa, gåpåiga, nonchalanta och högljudda.

En lärare som jag lärde känna på Stockholms Universitet då jag studerade spanska berättade om sin första lektion i Sverige. Han beskrev den som fasansfull.

Vad som var så fasansfullt var att alla satt tysta och lyssnade. I mina öron låter det som en helt vanlig lektion men den här läraren var van vid att eleverna interagerade med honom samtidigt som han undervisade.

I Spanien är det ett sätt att visa sitt intresse för vad personen säger när man fyller i med ord som ”Así, de acuerdo, verdad, igual…” etc. När han då möttes av en sal med ca 100 personer som bara satt tysta och lyssnade så upplevde han att de var totalt ointresserade av vad han hade att säga. Jag kan förstå att situationen för honom var extremt obekväm. Men efter ett tag vande han sig vid att det är så det fungerar här i vårt gemensamma sätt att uppfatta världen och slutade att ta illa upp av situationen.

Ett annat kulturellt möte som en väninna till mig berättade om var när hon var på sin första arbetsintervju i Sverige. Hon är ursprungligen också ifrån Spanien. Då gjorde hon precis som hon brukar: fyllde i med små ord för att visa intresse när arbetsgivaren pratade. Hon fick inte jobbet och fick veta senare att arbetsgivaren hade tyckt att hon verkade burdus, gåpåig och nonchalant.

Kultur är ett laddat ord, och sedan SD kom in i riksdagen — ett mycket mer omdiskuterat ord

Vad är egentligen s.k. ”Svensk Kultur” och är det viktigt att identifiera sig med den för att få leva här? Vem är egentligen Svensk?  Är det viktigt att vara Svensk? Är Svenskheten det optimala förhållningssättet till världen? Är Svensk kultur att vara full på midsommarafton och sjunga små grodorna? Är det att prata tyst ute bland folk, titta ner i marken & ta i hand när man hälsar? Är det att ha blont hår, fräknar och en rak liten näsa?

Att försöka definiera ”svensk kultur” och ”svenskhet” är en svår och näst intill omöjlig uppgift. I min värld är det dessutom ganska ointressant hur människor uttrycker sig eller förhåller sig till omvärlden. Viktigast bör väl ändå vara att när man lever i Sverige så förhåller man sig till de regler och lagar som är landet tillskrivet?

Vad du lever i för kultur talar inte om ditt värde. Jag tycker att människovärdet finns i människors hjärtan, deras handlingar och deras tankar. Jag är övertygad om att med ödmjukhet, förståelse och ömsesidig respekt kommer man väldigt långt här i världen. Att jag dessutom aktivt ser mina fördomar och jobbar för att vara öppen inför att tänka om, det gör mig till en bättre medmänniska.

Egentligen är det ganska enkelt

finally! blipmusic
blipmusic / Foter / CC BY-NC-ND

Svensk är de som bor, lever och verkar i detta land. Svensk blir en person när den personens papper talar om att den är det. Det finns alltså tydliga riktlinjer och dokument som berättar om en person är svensk eller inte och det kallas medborgarskap. Ingenstans står det skrivet att jag ska se ut eller bete mig på ett visst sätt för att få vara svensk. Har en person ett medborgarskap så har den personen lika mycket rätt att finnas och ta plats här som alla andra.

Att ta del av den ”svenska kulturen” är däremot ett val som varje person har rätt att som individ fatta beslut om. Visst kan du eller jag tycka att det vore rätt att till exempel lära sig det svenska språket för att lättare kunna ta del av den ”svenska kulturen”. Vi kan tycka det men har vi rätt att bestämma det åt någon annan?

För om det börjar med språktester är följande fråga — hur långt ska vi ta det? Historiatester? Kulturtester? Uppförandetester?

Min sons far är född i Syrien. Jag vill inte att han ska känna skuld för sitt ursprung. Jag vill som många andra föräldrar att mitt barn ska vara stolt över sig själv. Jag vill att han ska få möjlighet att ta del av både sin fars kulturella ursprung och mitt. Sen är det upp till honom att själv avgöra när han blir äldre vilken han känner mest eller minst för. Han kanske inte ens vill identifiera sig med något ur våra kulturella historier, men han ska åtminstone ges möjligheterna. Därför tycker jag att det är en självklarhet att han till exempel får ha arabiskalektioner i skolan och lär sig om världens alla olika ”kulturer”.

Det arabiska språket är ju en del av honom och hans familj. ”I Sverige pratar man Svenska” sa ett litet troll till mig på Twitter. Fel, i Sverige pratar man svenska också vill jag tillägga.

För vi är ett mångkulturellt land, mångkulturella individer och mångkultur är inget farligt

Vad som är farligt är att bestämma sig för att ”min kultur” och mitt sätt att ”uppfatta” världen är ”bättre” än någon annans. Det är på precis det sättet som SD resonerar. Det resonemanget skapar fördomar, rasism och utanförskap. Det skapar ilska, hat och våldsbrott.

Kultur är något som är dynamiskt och förändras hela tiden. Från generation till generation och i alla de kulturella möten som sker. Jag tror att det är i möten med andras kulturer som man bättre lär känna sin egen kultur. Att lära känna sin egen kultur utifrån möten med andra kulturer ser jag bara som positivt. Att verkligen förstå hur mitt sätt att uppfatta världen egentligen är ett inlärt beteende och inte en regelbok. Det gör i alla fall mig mer ödmjuk och förstående till hur andra människor uppträder, uttrycker sig och förhåller sig till världen.

Anna Siekas

Krönikor

Nationalism + misogyni = sant?

I juli i år anmälde en 18-årig kvinna att hon blivit utsatt för en överfallsvåldtäkt utförd av två män med ”mellanöstern-utseende och en neger” i Bollnäs.
Några dagar senare hölls en demonstration av den Nationalistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen på Brotorget i Bollnäs. De var utrustade med löpsnaror och förklarade att ”det är dem man använder för att hänga alla förrädare som tror på mångfalden”.
De uppmanade folk att “Konfrontera samtliga som håller det påtvingade mångkulturella djävulssystemet under sina armar”. De hävdade att den påstådda gruppvåldtäkten är en direkt konsekvens av den ”importerade kvinnosynen” som är resultat av folks ”vansinniga tro på fraser som ‘alla människors lika värde'”, som vi måste kasta av oss”.

Tre unga Bollnäskvinnor upprördes av det totala hat mot invandrare som strömmade ut från dessa unga män i kängor. De kände att detta var att använda en tragisk händelse i rent propagandasyfte och ansåg att det behövdes en motkraft mot främlingsfientligheten och rasismen. De beslutade sig för att hålla en manifestation mot rasism i Bollnäs och la ut eventet på Facebook.

De hann nästan inte mer än lägga upp det förrän de blev överrösta med okvädningsord från rasisterna. De blev uthängda, hotade och kränkta. Vuxna män spydde galla över tre 17-åriga flickor för att de ville uttrycka sin och andras mening.

Jag har bemött och argumenterat med främlingsfientliga element på nätet i några års tid, men det här var som att öppna Pandoras ask. Varenda rasist, nazist, nationalist, rasbiologist, troll och SD-sympatisör i hela Sverige kände sig tydligen manad att attackera dessa unga kvinnor och deras manifestation.

Vi var många antirasister, kvinnor och män i olika åldrar som uppehöll oss på eventets FB-sida ända fram till i augusti då manifestationen genomfördes, för att stå som en digital mur emot rasister, nationalister och SD-sympatisörer.

Tydligt märktes skillnaden i ton och attityd gentemot oss kvinnor i jämförelse med tonen mot männen.
Vi hånades konstant för vår kvinnlighet, de unga kvinnorna blev sexuellt trakasserade, vi äldre hånade för vår ålder och infertilitet.
Men genomgående fick vi läsa deras önskan att vi skulle utsättas för våldtäkt. Att vi skulle överfallas och skändas sexuellt av ”MENA-män”. Inte bara vi själva, våra döttrar skulle också våldtas av invandrare så skulle vi nog ändra mening.
För enligt dem så är det tusen gånger värre att bli våldtagen av en utländsk man, för svenska män begår inte våldtäkt, eller hur var det nu?

Vi talade om för dem om och om igen att det för en kvinna faktiskt inte spelar någon som helst roll vilken etnisk tillhörighet förövaren har. Det är lika hemskt och vedervärdigt om det är Pärra från Mollkom eller Ali från Mogadishu som utför gärningen. Vi påpekade att de förminskade varje kvinna som blivit utsatt för våldtäkt genom att slå på trumman för den påstådda icke – styrkta våldtäkten i Bollnäs. Hur mycket vi än skrev att våldtäkt är ett fruktansvärt brott oavsett etnicitet på vare sig offer eller förövare så fortsatte de att mala på om hur hemskt det var att svenska kvinnor våldtas av främlingar.
Jag förstod att det inte har någonting med omtanke om kvinnor att göra. Det enda som spelar roll är männens heder.

Inom den Nationalistiska rörelsen har kvinnan en väldigt speciell roll. En roll som inte är olik den som Talibanerna tillskriver den kvinnliga befolkningen.

Inom t.ex. SmR är kvinnans roll att utgöra en trygghet för mannen, hans roll är den fysiska försvararen och försörjaren av familj, folk och nation. Hennes viktigaste uppgift är att stödja mannen och alltid finnas där för honom. En kvinna inom SmR har som uppgift att vara stolt över sin man och han ska kunna tryggt veta att hans kvinna sitter hemma med barnen och tänker på honom.

Inom den nationalistiska rörelsen har man samma kvinnoideal som man hade på 30-talet. Kvinnans värde ligger i hennes modersroll. En god kvinna står vid sin mans sida och föder en massa ”renrasiga” barn.

En dålig kvinna låter sig påverkas av dagens samhälle och mediabrus, hon kan förledas att välja män av annan etnicitet eller ännu värre — en annan kvinna.
En god kvinna ser det även som en ”plikt” att ta abort om fostret skulle visa på funktionsoduglighet eller vara av ”orent” blod. För en kvinnas främsta plikt är att föda många rasrena barn och trygga nationen.

Med det synsätt på kvinnan så är det inte märkligt att rasister, nationalister etc. kallar kvinnliga meningsmotståndare för ”pissluder”. För dem är varenda fri kvinna ett hot mot deras Utopia. Fria, självständiga kvinnor nöjer sig inte med att vara förpassade till hem och barn, nöjer sig inte med att ”vara stolta över sina män”, ser sig inte vara behövande av maskulina försvarare, anser sig ha högre och större värde än att bara vara barnaföderskor för nationen.
De nationella avskyr fritänkande, starka kvinnor på exakt samma sätt som Högerkristna, Talibaner och andra mörkermän. Man kan lugnt konstatera att de är misogyna antifeminister.

Vad som däremot är mycket märkligt är att ca 17 % av de nationellas medlemmar är kvinnor, medelåldern är 23 år, hur tänker de?
Rollen som nationalisterna och faktiskt SD, läs deras partiprogram, vill tvinga in kvinnor i, är en roll västvärlden i stort sett övergav under efterkrigstiden.
Det är därför de kränker kvinnliga meningsmotståndare, skriver hatmail, öser snusk och skit över kvinnor i kommentarsfält, på Twitter och var helst de kan.

De är helt enkelt svenska Talibaner.

Artiklar, Myter

Islam inget hot

Gästartikel av Hiram Li.

Kent Ekeroth skyltar på sin blogg med slagorden ”för ett tryggare Sverige — stoppa islamiseringen” men vilken ”islamisering” är det Ekeroth pratar om? Finns den ens och hur ter den sig? För att förstå vad Ekeroth menar med ”islamisering” måste vi förstå den idévärld som ligger till grund för Ekeroths samhällsanalys. I ett tal under landsdagarna 2009 säger Ekeroth följande på ämnet:

Vi är inne i en ny fas av ett uråldrigt krig. Vi har inte inlett det. USA och Israel är inte skyldiga till det. Det är 1400 år gammalt, och har inte förändrats nämnvärt under den tiden.

Detta krig tar sig uttryck i en smyg-islamisering av Europa där muslimer med hjälp av demografiska förändringar ska kunna uppnå en stark position i samhället för att senare ta till allt mer våldsamma metoder menar Ekeroth.

Demografisk expansion och successiv smyg-islamisering som vapen när man fortfarande är få och svagare. Regelrätt krigföring och maktövertagande när man blivit fler och befäst sina position

Vad menar då Ekeroth kommer hända när ett sådant maktövertagande sker?

Ju mer islam, desto mindre frihet. Ju mer islamiserat ett samhälle blir, desto mindre utveckling och välstånd.

Det är därför Ekeroth vill stoppa islamiseringen, för att den enligt honom leder till ett mindre fritt samhälle.

Denna syn som Ekeroth presenterar tar sin utgångspunkt i den efter Brevik så berömda konspirationsteorin Eurabia, som har sina rötter i en tro om att det råder ett civilnationernas krig mellan den muslimska världen och den kristna världen, man tror att denna konflikt har pågått i hundratals år och att den muslimska invandringen är ett nytt led i detta krig. Genom en raffinerad plan om att skapa en demografisk förändring av Europa menar man att muslimerna ska kunna ta över makten i Europa och på sikt införa Sharia-lagar. Delaktig i denna masterplan är muslimerna själva men även de ledande politikerna i Europa hävdar man.

Det första påståendet i Eurabia-myten är påståendet om att vi befinner oss i en ny fas av ett uråldrigt krig;

Det är ett helt felaktigt påstående. Visst, det har förr existerat olika krig mellan kristna monarker och monarker i arabvärlden (som haft islam som sin religion), men de har alla haft olika politiska anledningar och går på inget vis att koppla ihop som två enheter som fört religiöst krig mot varandra över århundradena. Ofta har anledningen som legat bakom krigen varit liknande som de flesta krigen mellan Europeiska kungar, nämligen territoriell utbredning. Inte sällan har muslimska monarker och kristna monarker ingått allianser för att på så sätt kunna slå ut sina konkurrenter, exempel på detta är Krimkriget. Andra krig har föranletts av olika personliga vendettor, erövringen av den iberiska halvön är exempel på detta. Att klumpa ihop alla krig mellan muslimer och kristna som två enheter i en bitter kamp mellan religioner är ur historisk synpunkt inte försvarbart, det stämmer helt enkelt inte.

NUTID

Vidare till nutiden och påståendet om att det finns en medveten plan om att skapa en demografisk förändring i Europa och på så vis “smyga” in en islamifiering av Europa.

Immigration
Klicka på bilden för att förstora den

Detta påstående är även det helt felaktigt. Av alla invandrare som kommit från ett land eller region där majoriteten är muslimskt troende, är endast en bråkdel idag aktiva muslimer. Runt 100.000 personer är registrerade i en muslimsk församling i Sverige, hur många av dem som är aktiva är svårt att säga, men att de är lång färre än myterna om att de skulle vara 500.000 råder det ingen tvekan om. Olika undersökningar på området visar att trenden bland muslimer i Sverige går mot sekularisering och att överge islam. Detta talar direkt mot skrämselpropagandan om att det sker en ”islamifiering”.

I dessa sammanhang är det även relevant att skilja på troende muslimer och aktiva islamister. Inte alla muslimer är islamister, snarare finns det väldigt få islamister. Islamism är vad som vanligtvis betecknar politisk islam, alltså uppfattningen att religionen också fungerar som politisk ideologi. Islamism har utöver den politiska aspekten även juridiska, sociala och kulturella målsättningar. Denna islamistiska politik är främst så kallad nationell islamism som alltså inte har ett internationellt perspektiv. Det existerar dock på senare tid även internationell islamism som verkar utanför nationens gränser, det är denna grupp som konspirations-teoretikerna menar håller på att ta över Europa. Denna grupp är liten inom den politiska islam i muslimska länder och ännu mindre i Europa. Underrättelseuppgifter och forskning på området visar tydligt att det rör sig om en mycket liten och marginaliserad grupp i Europa. Av de ungefär 100.000 muslimer som lever i Sverige är det endast en bråkdel som bekänner sig till islamism. De saknar helt politiskt inflytande, de är inte organiserade i politiska partier. Att denna lilla grupp av extremistiska galningar skulle vara på väg att ta över Sverige är galnare än att påstå att anarkister håller på att ta över Sverige (det finns nog fler anarkister än muslimer i Sverige). Låt gå för att det kanske finns några galningar där ute som vill försöka göra hela världen till en muslimsk stat, men det finns även galningar där ute som vill göra hela världen till en nazistisk stat. Gemensamt för de grupperna (och de flesta andra, små, galna grupper) är att de inte utgör ett reellt hot mot våra samhällen. Och nej, denna lilla grupp är inte i maskopi med regeringar i Europa.

Det som Kent Ekeroth beskriver som en islamisering av Sverige existerar inte! Vi hotas inte av växande islamistisk kraft, vars mål är att ta över Sverige! Vi står inte i ett vägskäl som Ekeroth beskriver det;

Vår civilisation står i ett vägskäl; antingen så går vi under; i krig eller en stilla suck, eller så bestämmer vi oss för att slåss för vår civilisations överlevnad.

Det som Ekeroth sysslar med är ren och skär konspirationsteoretisk rappakalja och islamiseringen av vårt land är ett påhittat hot, ett hot som enbart existerar i den islamofobi som präglar Ekeroth och andra Sverigedemokrater.

Gästartikel av Hiram Li. Denna krönika är även publicerad på enVitRos.wordpress.com

Källor:

Ludwig Vones: Geschichte der Iberischen Halbinsel im Mittelalter (711 – 1480):
Reiche, Kronen, Regionen.

Sigmaringen: Thorbecke 1993, Pottinger Saab, Anne (1977).
The Origins of the Crimean Alliance

Fazlhashemi, M. (2008),Vems Islam: De kontrastrika muslimerna,

Tibi, B. Larsson, G. och Sander, Å. (2008), Islam and Muslims in Sweden, Berlin: Lit

www.kentekeroth.se/2009/10/19/fred-och-frihet-nazism/ (Kent har numera raderat detta blogginlägg, men det finns en arkiverad kopia här från 2013-08-18)
www.migrationsinfo.se/demografi/religionstillhorighet/islam/islamism/

Krönikor

Sverigedemokraternas hederskultur

Gästartikel av Pontus Näslund

Följande är exempel på hur kulturrasism, dubbla måttstockar och nationalistisk blodsmystik kan uppdagas i sverigedemokraternas politiska material. Det kan vara ett effektivt sätt att argumentera i förhållande till sverigedemokrater och personer som sympatiserar med deras mer tvivelaktiga politiska drag.

Grandpa

I en motion anför en samling sverigedemokratiska riksdagsledamöter dels en definition av vad som är hederskultur, och dessutom vad de uppfattar som viktigt att lagstifta om på den grunden.

Kollektivet framför individen

Motionen innehåller påståenden som ”inom hederskulturer sätts alltid kollektivet främst” och avgränsar det hederskulturella kollektivet med hänvisning till blodsband. Om man ser till sverigedemokraternas principprogram kan man lägga följande till pusslet: ”Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” (förf. fetstil).

För att understryka den här saken ytterligare kan ännu ett par exempel konkretiseras. Förtydligande markeringar av mig:

”Den enskilt största och grundläggande skillnaden mellan hederskultur och det vi avser när vi talar om västerländsk kultur är synen och värderingen av kollektivet kontra individen.” (ur motionen)

”Familjen med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap.” (ur principprogrammet)

”Hedern måste försvaras, även om det innebär att förskjuta, skada eller mörda en familjemedlem.” (ur motionen)

”Brottsoffers och potentiella brottsoffers intressen måste i alla lägen sättas framför brottslingars intressen” (ur principprogrammet)

Blodsband inskrivet i lagen?

Detta kan tas än längre. Sverigedemokraterna sätter blodsband över funktionell betydelse i familjebegreppet, till skillnad från befintlig svensk lagstiftning. Principprogrammet menar att ”det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter”. Istället för att en person som är i relation med en kvinna i första hand ska träda in som fadersgestalt är det enligt sverigedemokraterna lämpligare att den biologiska fadern kategoriskt ges den rollen av samhället.

Det påstås alltså att det är viktigare att skydda blodsband än tillgång till en trygg och stabil familjebildning som inte belastas av försörjningssvårigheter. I svensk rätt fungerar det i dagsläget inte så, utan den registreras som fader, och därmed vårdnadspliktig med mera, vilken sammanlever i äktenskap (eller motsvarande) med modern.

Det verkar alltså finnas en ideologisk gemenskap mellan vad sverigedemokraterna kallar för hederskultur och den grundval som Sverigedemokraternas politik vilar på.

Den sverigedemokratiska staten

Hur ligger det då till med tvång, våld och förtryck i den sverigedemokratiska hederskulturen? Med tanke på att den i praktiken är ett politiskt program faller det sig naturligt att betrakta den våldsapparat som den sverigedemokratiska staten skulle vara som jämförelseobjekt.

Här kan det alltså passa att återvända till den motion som nämndes tidigare. I den föreslås instiftande av obligatorisk utbildning av personer som genom sin yrkesutövning kommer i kontakt med individer som lever i en icke-svensk (icke-västerländsk) hederskultur, vilken karakteriseras enligt följande: ”Det kan inte nog understrykas att den utbildning som sker måste gå djupare än att beskriva vad som sker eftersom handlingar bara är symptom på en bakomliggande värderingsgrund och verklighet skiljd från den svenska.”

Enligt Sverigedemokraterna är det alltså inte en mänsklig rättighet att ha vilka åsikter och värderingar som helst, de vill tvinga bort värderingsgrunder genom indoktrinering av såväl yrkespersoner som barn och andra de kommer i kontakt med.

Hur det avviker från något annat hederskulturellt försvar av ideologins egna utgångspunkter framkommer inte i motionen.

/Pontus Näslund

Krönikor, Myter

Tänk dig att du sitter på ett tåg

Tänk dig att du sitter på ett tåg, och att det för en gångs skull är ett av dessa mytologiska tåg som faktiskt går i tid. Inget krångel, inget knussel, inga bekymmer –

Förutom ett.

Du har ingen biljett.

Märkliga saker händer i huvudet på den som sitter på ett tåg utan biljett. Det blir svårt att sitta still, slappna av. Det som skulle kunna vara en lugn, bekymmersfri resa blir en ångestladdad upplevelse där det gäller att både hålla huvudet kallt och agera ut sin rationella paranoia samtidigt. Männen i uniform kan komma när som helst, och även om det rent biologiskt inte är någon skillnad mellan en själv och medresenärerna så är skillnaden ändå större än ord kan förklara.

Foto: quiver, Flickr

De har råd att slappna av – du har det inte.  De har råd att tänka lugna tankar om vad de ska göra när de kommer fram – du har fullt upp med att oroa dig över ifall du över huvud taget kommer fram alls.

Nu kanske någon vill invända att det finns en lösning på just det här problemet. Det är väl bara att köpa en biljett! hör jag ropandes från läsarskaran.

Förvisso. Om det bara handlade om att åka tåg.

Men det handlar inte bara om att åka tåg. Det handlar om vardagen och livet. Om att alltid, i varje läge, behöva låtsas vara någon annan för att passa in. Om att veta att man, hur mycket man än anstränger sig, alltid kommer att vara den som är utan samhällelig biljett.

Den som blir ombedd att åka till sitt hemland, trots att man är född och uppväxt här.

Vill du tala om integrationsproblem?

Börja här.

Krönikor, Myter

Myterna om kriminalitet bland invandrare

Det påstås att invandringen är något negativt ekonomiskt, något som bara kostar pengar för samhället. Som en del av de påstådda kostnaderna anges ökad brottslighet och kriminalitet bland invandrare utgöra en stor del. Vi ska gå igenom den myten här.

Kent Ekeroth (Sd)

Av naturliga skäl finns alltid en stor osäkerhet i statistik om kriminalitet. Många brott anmäls aldrig och många av de brott som anmäls klaras inte upp. Ett sätt att försöka mäta och jämföra över tid och mellan länder är enkätundersökningar där de svarande får uppge om de utsatts för brott det senaste året. I den statistik som Brottsförebyggande rådet hänvisar till kan man se att Sverige inte sticker ut jämfört med liknande länder. Det är lika många eller fler som uppger att de har utsatts för brott i en del länder med lägre invandring, till exempel Danmark och Norge. Invandring tycks därför inte vara en avgörande faktor i en jämförelse av antalet brott mellan länder.

Den överrepresentation som finns bland utlandsfödda i brottsstatistiken beror bland annat på att det är många unga män som kommer till Sverige, en grupp som normalt är överrepresenterad i statistiken — oavsett födelseort. Även faktorer som arbetslöshet och låg utbildningsnivå spelar in. I sammanhanget är det viktigt att poängtera att den absoluta majoriteten utrikes födda, precis som den absoluta majoriteten svenskfödda, aldrig begår brott.

Brott ska alltid bekämpas och den ansvarige ska ställas till svars. Men när en enskild invandrare begår brott ska vi aldrig skuldbelägga hela gruppen utrikes födda.

Det finns i sammanhanget även ytterligare faktorer att ta hänsyn till och redan år 2005 visade professor Christian Diessen i en tvärvetenskaplig antologi, ”Likhet inför lagen”, hur invandrare missgynnades i rättskedjans alla led.

Påståenden som framförs ofta är att vi har lägre straff än andra länder och att någon sorts allmän opinion skulle kräva att mantrat ”hårdare tag och strängare straff” uppfylls med det snaraste.

Att opinionen kan upplevas så beror i första hand på att media och polis lever i ett symbiotiskt förhållande där media vet att brott säljer tidningar, och polisen vet att ju mer media skriver, desto bättre förutsättningar för ökade anslag. Om detta finns bokstavligen spaltkilometrar för den intresserade att läsa i min blogg där jag i artikel efter artikel motbevisar en lång rad rena myter om brott, straff och kriminalvård. Här och nu ska jag bara ge några exempel och f.ö hänvisa till en överväldigande kriminologisk forskning som slår fast att längre straff inte har någon påverkan på den samlade brottsligheten.

Påståendet om allmänna opinionens uttalade blodtörst där ser verkligheten istället ut på det sätt som beskrivs i en undersökning som genomförts av Köpenhamns universitet, Rättspolitiska institutet i Helsingfors, Islands universitet, Universitetet i Oslo och Stockholms universitet. Projektet har finansierats av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi och Justitieministeriet i Danmark. Den svenska delen har även finansierats av Vetenskapsrådet.

Det är en stor och omfattande undersökning av hur människor ser på brott och den kommer fram till samma sak som jag hävdat länge med stöd bl.a av en liknande undersökning gjord i Australien, att kraven på skärpta straff saknar stöd hos folket.

I punktform visas istället följande:

1 Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.

2 När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.

3 Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.

4 Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Den här utredningen kan sammanfattas på detta vis och jag citerar ur DN:

En fråga som infinner sig är då varför det är en sådan skillnad mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet. En förklaring som förts fram är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. Ges man bara möjlighet att svara på frågan om straff kan man inte ta ställning till andra insatser. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna — här underskattade ju allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå.En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i flera länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Allmänheten verkar tycka att straffet ska uttrycka rättvisa och proportion men också upprättelse av och hjälp till brottsoffret och åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen.

Så vidare till talet om våldsam ökning av våldsbrottslighet och de slappa påföljderna i Sverige, där låter jag riksåklagare Anders Perklev föra min talan och som får visa att vi, tack vare att vi låtit oss vägledas av brist på kunskap, kastar miljarder i sjön på att inhysa intagna i fängelse som den upplysta allmänheten egentligen inte alls vill ha där. Anders Perklev, uttryckte det så här då han lämnade ifrån sig sin utredning om skärpta straff vid olika typer av våldsbrott:

att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,

att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,

att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,

att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Ytterligare underlag för hur verkligheten ser ut hittar du också i den här artikeln.

Slutligen konstaterar jag angående SD att när det handlar om meningslös populism i frågan om brott, straff och kriminalvård så förändras synen på kostnader blixtsnabbt. I detta sammanhang tvekar man inte att kalla min. 52 miljarder för en liten summa pengar. De min. 52 miljarder som enligt Kent Ekeroth är kostnaden för att införa s.k ”riktiga” livstidsstraff.

Vad kostnaderna blir för alla andra förslag Ekeroth och SD lagt på området har jag upprepade gånger frågat om, men ej fått något svar på. Att det handlar om mångmiljardbelopp årligen råder det dock inte minsta tvekan om.

Michael Gajditza

Krönikor

Neutralitet öppnar för rasism

Gästkrönika av Henry Bronett

Sverigedemokraterna är nu vårt tredje största parti och antisemiter hotar sedan en tid svenska medborgare i Malmö. Det man accepterar att säga högt om romer och muslimer blir allt grövre. Och när en käck schlagerfarbror (f.d. ledare för Ny Demokrati) startar flyktingförläggning (!), undrar jag om något skört och känsligt i den svenska identiteten blivit blottat, något som förut varit dolt.

Sverige har inte känt av något krig sedan 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. I drygt 200 år har vi undvikit väpnade konflikter, det är sällsynt i Europa. Under första världskriget förklarade Sverige sig neutralt. Likaså 1939, då Tyskland gick in i Polen — Storbritannien och Frankrike kort därpå förklarade Tyskland krig. Sveriges statsminister Per Albin Hansson var tydlig med att Sveriges hållning skulle vara neutral. Tyskland dominerade visserligen Sverige under flera år, tyska soldater och tyskt materiel transporterades på våra järnvägar till tyskarnas krig och invasion av Norge. Tyskland blev vår största handelspartner, 80 procent av vår export gick dit. Till finska vinterkriget förhöll vi oss ”icke krigförande” och bistod Finland med pengar och vapen mot Sovjet. Neutraliteten har hållit Sverige utanför krig och låtit människor leva ett någorlunda normalt liv. Samtidigt har allt ett pris. Vi har lärt oss tystnaden, förmågan och möjligheten att se till ”båda sidor” i en konflikt. Men den neutrala hållningen samtidigt som världen stod i lågor, måste också ha satt andra spår i oss.

Min mamma och pappa är inte födda i Sverige, jag är det. Jag är svensk, känner mig i hög grad svensk och jag vill leva och jag vill dö i Norden. Men när jag råkar på människor som pekar finger åt och skuldbelägger andra bara för att de är annorlunda, då reagerar jag på ett helt annat sätt än mina vänner, vars föräldrar är födda här och vars familjer levt i vårt land sedan generationer. För jag upplever ofta då invandrare och religion kommer på tal att det blir otydligt i Sverige. Det är lite som med politik, det talar vi inte gärna om. Vi blir blyga och mumlar artigt något generellt, sedan talar vi hellre om vädret eller fotboll. Den något glasartade men vänliga blicken då till synes obehagliga samtalsämnen kommer på tal och den därpå följande tystnaden, är något jag aldrig riktigt förstått mig på. Det var något jag inte fick med mig hemifrån. Har alltid ställt mig undrande till den där tystnaden. Men nu tycker jag mig se spår av vad den handlar om, denna böjelse till luddighet då invandrare och politik förs på tal. Kan det vara spåren av 200 års neutralitet som nu blivit synlig? Den svenska konsten att inte lägga sig i, att ta det lilla lugna och att förstå båda parter. Blir den tydligare nu då extrema vindar blåser över hela Europa och skapar oro också här? Har den svenska identiteten som neutral och balanserad blivit störd av EU-medlemskap och invandring? Hur ska vi svenskar förhålla oss neutrala och balanserade, när vi plötsligt står mitt i och inte längre kan hålla oss utanför?

Det blir allt svårare att vara svensk på det viset. Att förhålla sig neutral kanske inte längre är möjligt? Europa är en allt tydligare del av vårt Sverige, vi är inte utanför längre, vi är mitt i det. Går det ens att låtsas vara neutral då? När främlingshat och rasism blir tydligare, hur kan vi stå neutrala i det?

Min mamma kommer ihåg Rikskristallnatten. Den 7-13 november 1938, då Nazisterna brände 1400 synagogor och bönehus, krossade omkring 7500 skyltfönster och misshandlade judar, kvinnor, barn. Omkring 1500 judar dog under det som kom att kallas Kristallnatten. Hon berättar hur hon kommer ut från skolan och såg män med påkar, såg slagsmålen, blodet och krossat glas överallt. ”Snälla Gud låt pappa vara i livet!”, var det enda hon tänkte. Hon sprang hem genom vansinnet, sprang för allt hon var värd genom slag, förstörelse och skrik. Hon berättar att hennes pappa kommit hem på kvällen, oskadd. Hela natten hade de legat i hennes säng och han hade hållit om henne hårt. Han hade tröstat henne, lugnat henne. Hela natten hade han gjort det för hon var utom sig. Min mamma berättar om det och om när himlen blev svart om dagen, för alla bombplan som kom med döden. Om sådant berättar min mamma. Min far smugglades över sundet av en vänlig svensk skeppare då nazister marscherade in i Danmark. Det var den 9e april 1940. Det är ekon från deras erfarenheter, den tiden av förföljelser och övergrepp jag hör då människor nu blir utpekade av inget annat skäl än sin etniska härkomst eller sin religiösa tillhörighet. När människor blir misshandlade och bespottade för att de inte är som ”vi”, då hör jag mina föräldrars erfarenheter.

Och därför, när romer nu blir betraktade som tjuvar, muslimer som terrorister och svarta som lata utsugare av vårt system, förstår jag inte varför statsminister Fredrik Reinfeldt är så anonym och inte heller varför partiledare Löfvén intar en så neutral position. Nu längtar jag efter tydlighet, inte svensk neutralitet. Fast jag vet att både statsminister Reinfeldt och partiordförande Löfvén är för vår demokrati. Fast jag vet att de anser gränslöshet i vilken form det vara må, är motbjudande så önskar jag att de sa det lite oftare. Att de sa det lite högre, att de visade det lite tydligare och att de gjorde det just nu. Jag önskar mig det.

Min känsla är att vi behöver kliva fram ur vår invanda historiska identitet, och titta på hur vi ska vara Svenskar nu i vår tid. Vi är inte skyldiga historien något alls, förutom att känna till något om våra förfäders del i den. Historien sätter osynliga spår i oss, den gör saker med generationerna och vi har en skyldighet att veta något om det. Då har vi en möjlighet, en chans att undvika att i slentrian och okunskap göra om samma misstag. För vår egen och våra barns skull — låt bli att säga ”jag visste inte”. Det håller inte.

När någon pekar finger och beskyller en människa, behöver vi visa vilka vi är, var vi står och vi bör göra det innan neutraliteten ställer oss där vi inte vill vara.

Gästkrönikör Henry Bronett © 2012