Gästartikel av Pontus Näslund

Följande är exempel på hur kulturrasism, dubbla måttstockar och nationalistisk blodsmystik kan uppdagas i sverigedemokraternas politiska material. Det kan vara ett effektivt sätt att argumentera i förhållande till sverigedemokrater och personer som sympatiserar med deras mer tvivelaktiga politiska drag.

I en motion anför en samling sverigedemokratiska riksdagsledamöter dels en definition av vad som är hederskultur, och dessutom vad de uppfattar som viktigt att lagstifta om på den grunden.

Kollektivet framför individen

Motionen innehåller påståenden som ”inom hederskulturer sätts alltid kollektivet främst” och avgränsar det hederskulturella kollektivet med hänvisning till blodsband. Om man ser till sverigedemokraternas principprogram kan man lägga följande till pusslet: ”Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” (förf. fetstil).

För att understryka den här saken ytterligare kan ännu ett par exempel konkretiseras. Förtydligande markeringar av mig:

”Den enskilt största och grundläggande skillnaden mellan hederskultur och det vi avser när vi talar om västerländsk kultur är synen och värderingen av kollektivet kontra individen.” (ur motionen)

”Familjen med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap.” (ur principprogrammet)

”Hedern måste försvaras, även om det innebär att förskjuta, skada eller mörda en familjemedlem.” (ur motionen)

”Brottsoffers och potentiella brottsoffers intressen måste i alla lägen sättas framför brottslingars intressen” (ur principprogrammet)

Blodsband inskrivet i lagen?

Detta kan tas än längre. Sverigedemokraterna sätter blodsband över funktionell betydelse i familjebegreppet, till skillnad från befintlig svensk lagstiftning. Principprogrammet menar att ”det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter”. Istället för att en person som är i relation med en kvinna i första hand ska träda in som fadersgestalt är det enligt sverigedemokraterna lämpligare att den biologiska fadern kategoriskt ges den rollen av samhället.

Det påstås alltså att det är viktigare att skydda blodsband än tillgång till en trygg och stabil familjebildning som inte belastas av försörjningssvårigheter. I svensk rätt fungerar det i dagsläget inte så, utan den registreras som fader, och därmed vårdnadspliktig med mera, vilken sammanlever i äktenskap (eller motsvarande) med modern.

Det verkar alltså finnas en ideologisk gemenskap mellan vad sverigedemokraterna kallar för hederskultur och den grundval som Sverigedemokraternas politik vilar på.

Den sverigedemokratiska staten

Hur ligger det då till med tvång, våld och förtryck i den sverigedemokratiska hederskulturen? Med tanke på att den i praktiken är ett politiskt program faller det sig naturligt att betrakta den våldsapparat som den sverigedemokratiska staten skulle vara som jämförelseobjekt.

Här kan det alltså passa att återvända till den motion som nämndes tidigare. I den föreslås instiftande av obligatorisk utbildning av personer som genom sin yrkesutövning kommer i kontakt med individer som lever i en icke-svensk (icke-västerländsk) hederskultur, vilken karakteriseras enligt följande: ”Det kan inte nog understrykas att den utbildning som sker måste gå djupare än att beskriva vad som sker eftersom handlingar bara är symptom på en bakomliggande värderingsgrund och verklighet skiljd från den svenska.”

Enligt Sverigedemokraterna är det alltså inte en mänsklig rättighet att ha vilka åsikter och värderingar som helst, de vill tvinga bort värderingsgrunder genom indoktrinering av såväl yrkespersoner som barn och andra de kommer i kontakt med.

Hur det avviker från något annat hederskulturellt försvar av ideologins egna utgångspunkter framkommer inte i motionen.

/Pontus Näslund