Alla inlägg av Redaktionen Motargument

Motarguments redaktion.
Artiklar, Myter

Islam inget hot

Gästartikel av Hiram Li.

Kent Ekeroth skyltar på sin blogg med slagorden ”för ett tryggare Sverige — stoppa islamiseringen” men vilken ”islamisering” är det Ekeroth pratar om? Finns den ens och hur ter den sig? För att förstå vad Ekeroth menar med ”islamisering” måste vi förstå den idévärld som ligger till grund för Ekeroths samhällsanalys. I ett tal under landsdagarna 2009 säger Ekeroth följande på ämnet:

Vi är inne i en ny fas av ett uråldrigt krig. Vi har inte inlett det. USA och Israel är inte skyldiga till det. Det är 1400 år gammalt, och har inte förändrats nämnvärt under den tiden.

Detta krig tar sig uttryck i en smyg-islamisering av Europa där muslimer med hjälp av demografiska förändringar ska kunna uppnå en stark position i samhället för att senare ta till allt mer våldsamma metoder menar Ekeroth.

Demografisk expansion och successiv smyg-islamisering som vapen när man fortfarande är få och svagare. Regelrätt krigföring och maktövertagande när man blivit fler och befäst sina position

Vad menar då Ekeroth kommer hända när ett sådant maktövertagande sker?

Ju mer islam, desto mindre frihet. Ju mer islamiserat ett samhälle blir, desto mindre utveckling och välstånd.

Det är därför Ekeroth vill stoppa islamiseringen, för att den enligt honom leder till ett mindre fritt samhälle.

Denna syn som Ekeroth presenterar tar sin utgångspunkt i den efter Brevik så berömda konspirationsteorin Eurabia, som har sina rötter i en tro om att det råder ett civilnationernas krig mellan den muslimska världen och den kristna världen, man tror att denna konflikt har pågått i hundratals år och att den muslimska invandringen är ett nytt led i detta krig. Genom en raffinerad plan om att skapa en demografisk förändring av Europa menar man att muslimerna ska kunna ta över makten i Europa och på sikt införa Sharia-lagar. Delaktig i denna masterplan är muslimerna själva men även de ledande politikerna i Europa hävdar man.

Det första påståendet i Eurabia-myten är påståendet om att vi befinner oss i en ny fas av ett uråldrigt krig;

Det är ett helt felaktigt påstående. Visst, det har förr existerat olika krig mellan kristna monarker och monarker i arabvärlden (som haft islam som sin religion), men de har alla haft olika politiska anledningar och går på inget vis att koppla ihop som två enheter som fört religiöst krig mot varandra över århundradena. Ofta har anledningen som legat bakom krigen varit liknande som de flesta krigen mellan Europeiska kungar, nämligen territoriell utbredning. Inte sällan har muslimska monarker och kristna monarker ingått allianser för att på så sätt kunna slå ut sina konkurrenter, exempel på detta är Krimkriget. Andra krig har föranletts av olika personliga vendettor, erövringen av den iberiska halvön är exempel på detta. Att klumpa ihop alla krig mellan muslimer och kristna som två enheter i en bitter kamp mellan religioner är ur historisk synpunkt inte försvarbart, det stämmer helt enkelt inte.

NUTID

Vidare till nutiden och påståendet om att det finns en medveten plan om att skapa en demografisk förändring i Europa och på så vis “smyga” in en islamifiering av Europa.

Immigration
Klicka på bilden för att förstora den

Detta påstående är även det helt felaktigt. Av alla invandrare som kommit från ett land eller region där majoriteten är muslimskt troende, är endast en bråkdel idag aktiva muslimer. Runt 100.000 personer är registrerade i en muslimsk församling i Sverige, hur många av dem som är aktiva är svårt att säga, men att de är lång färre än myterna om att de skulle vara 500.000 råder det ingen tvekan om. Olika undersökningar på området visar att trenden bland muslimer i Sverige går mot sekularisering och att överge islam. Detta talar direkt mot skrämselpropagandan om att det sker en ”islamifiering”.

I dessa sammanhang är det även relevant att skilja på troende muslimer och aktiva islamister. Inte alla muslimer är islamister, snarare finns det väldigt få islamister. Islamism är vad som vanligtvis betecknar politisk islam, alltså uppfattningen att religionen också fungerar som politisk ideologi. Islamism har utöver den politiska aspekten även juridiska, sociala och kulturella målsättningar. Denna islamistiska politik är främst så kallad nationell islamism som alltså inte har ett internationellt perspektiv. Det existerar dock på senare tid även internationell islamism som verkar utanför nationens gränser, det är denna grupp som konspirations-teoretikerna menar håller på att ta över Europa. Denna grupp är liten inom den politiska islam i muslimska länder och ännu mindre i Europa. Underrättelseuppgifter och forskning på området visar tydligt att det rör sig om en mycket liten och marginaliserad grupp i Europa. Av de ungefär 100.000 muslimer som lever i Sverige är det endast en bråkdel som bekänner sig till islamism. De saknar helt politiskt inflytande, de är inte organiserade i politiska partier. Att denna lilla grupp av extremistiska galningar skulle vara på väg att ta över Sverige är galnare än att påstå att anarkister håller på att ta över Sverige (det finns nog fler anarkister än muslimer i Sverige). Låt gå för att det kanske finns några galningar där ute som vill försöka göra hela världen till en muslimsk stat, men det finns även galningar där ute som vill göra hela världen till en nazistisk stat. Gemensamt för de grupperna (och de flesta andra, små, galna grupper) är att de inte utgör ett reellt hot mot våra samhällen. Och nej, denna lilla grupp är inte i maskopi med regeringar i Europa.

Det som Kent Ekeroth beskriver som en islamisering av Sverige existerar inte! Vi hotas inte av växande islamistisk kraft, vars mål är att ta över Sverige! Vi står inte i ett vägskäl som Ekeroth beskriver det;

Vår civilisation står i ett vägskäl; antingen så går vi under; i krig eller en stilla suck, eller så bestämmer vi oss för att slåss för vår civilisations överlevnad.

Det som Ekeroth sysslar med är ren och skär konspirationsteoretisk rappakalja och islamiseringen av vårt land är ett påhittat hot, ett hot som enbart existerar i den islamofobi som präglar Ekeroth och andra Sverigedemokrater.

Gästartikel av Hiram Li. Denna krönika är även publicerad på enVitRos.wordpress.com

Källor:

Ludwig Vones: Geschichte der Iberischen Halbinsel im Mittelalter (711 – 1480):
Reiche, Kronen, Regionen.

Sigmaringen: Thorbecke 1993, Pottinger Saab, Anne (1977).
The Origins of the Crimean Alliance

Fazlhashemi, M. (2008),Vems Islam: De kontrastrika muslimerna,

Tibi, B. Larsson, G. och Sander, Å. (2008), Islam and Muslims in Sweden, Berlin: Lit

www.kentekeroth.se/2009/10/19/fred-och-frihet-nazism/ (Kent har numera raderat detta blogginlägg, men det finns en arkiverad kopia här från 2013-08-18)
www.migrationsinfo.se/demografi/religionstillhorighet/islam/islamism/

Krönikor

Sverigedemokraternas hederskultur

Gästartikel av Pontus Näslund

Följande är exempel på hur kulturrasism, dubbla måttstockar och nationalistisk blodsmystik kan uppdagas i sverigedemokraternas politiska material. Det kan vara ett effektivt sätt att argumentera i förhållande till sverigedemokrater och personer som sympatiserar med deras mer tvivelaktiga politiska drag.

Grandpa

I en motion anför en samling sverigedemokratiska riksdagsledamöter dels en definition av vad som är hederskultur, och dessutom vad de uppfattar som viktigt att lagstifta om på den grunden.

Kollektivet framför individen

Motionen innehåller påståenden som ”inom hederskulturer sätts alltid kollektivet främst” och avgränsar det hederskulturella kollektivet med hänvisning till blodsband. Om man ser till sverigedemokraternas principprogram kan man lägga följande till pusslet: ”Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” (förf. fetstil).

För att understryka den här saken ytterligare kan ännu ett par exempel konkretiseras. Förtydligande markeringar av mig:

”Den enskilt största och grundläggande skillnaden mellan hederskultur och det vi avser när vi talar om västerländsk kultur är synen och värderingen av kollektivet kontra individen.” (ur motionen)

”Familjen med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap.” (ur principprogrammet)

”Hedern måste försvaras, även om det innebär att förskjuta, skada eller mörda en familjemedlem.” (ur motionen)

”Brottsoffers och potentiella brottsoffers intressen måste i alla lägen sättas framför brottslingars intressen” (ur principprogrammet)

Blodsband inskrivet i lagen?

Detta kan tas än längre. Sverigedemokraterna sätter blodsband över funktionell betydelse i familjebegreppet, till skillnad från befintlig svensk lagstiftning. Principprogrammet menar att ”det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter”. Istället för att en person som är i relation med en kvinna i första hand ska träda in som fadersgestalt är det enligt sverigedemokraterna lämpligare att den biologiska fadern kategoriskt ges den rollen av samhället.

Det påstås alltså att det är viktigare att skydda blodsband än tillgång till en trygg och stabil familjebildning som inte belastas av försörjningssvårigheter. I svensk rätt fungerar det i dagsläget inte så, utan den registreras som fader, och därmed vårdnadspliktig med mera, vilken sammanlever i äktenskap (eller motsvarande) med modern.

Det verkar alltså finnas en ideologisk gemenskap mellan vad sverigedemokraterna kallar för hederskultur och den grundval som Sverigedemokraternas politik vilar på.

Den sverigedemokratiska staten

Hur ligger det då till med tvång, våld och förtryck i den sverigedemokratiska hederskulturen? Med tanke på att den i praktiken är ett politiskt program faller det sig naturligt att betrakta den våldsapparat som den sverigedemokratiska staten skulle vara som jämförelseobjekt.

Här kan det alltså passa att återvända till den motion som nämndes tidigare. I den föreslås instiftande av obligatorisk utbildning av personer som genom sin yrkesutövning kommer i kontakt med individer som lever i en icke-svensk (icke-västerländsk) hederskultur, vilken karakteriseras enligt följande: ”Det kan inte nog understrykas att den utbildning som sker måste gå djupare än att beskriva vad som sker eftersom handlingar bara är symptom på en bakomliggande värderingsgrund och verklighet skiljd från den svenska.”

Enligt Sverigedemokraterna är det alltså inte en mänsklig rättighet att ha vilka åsikter och värderingar som helst, de vill tvinga bort värderingsgrunder genom indoktrinering av såväl yrkespersoner som barn och andra de kommer i kontakt med.

Hur det avviker från något annat hederskulturellt försvar av ideologins egna utgångspunkter framkommer inte i motionen.

/Pontus Näslund

Krönikor, Myter

Tänk dig att du sitter på ett tåg

Tänk dig att du sitter på ett tåg, och att det för en gångs skull är ett av dessa mytologiska tåg som faktiskt går i tid. Inget krångel, inget knussel, inga bekymmer –

Förutom ett.

Du har ingen biljett.

Märkliga saker händer i huvudet på den som sitter på ett tåg utan biljett. Det blir svårt att sitta still, slappna av. Det som skulle kunna vara en lugn, bekymmersfri resa blir en ångestladdad upplevelse där det gäller att både hålla huvudet kallt och agera ut sin rationella paranoia samtidigt. Männen i uniform kan komma när som helst, och även om det rent biologiskt inte är någon skillnad mellan en själv och medresenärerna så är skillnaden ändå större än ord kan förklara.

Foto: quiver, Flickr

De har råd att slappna av – du har det inte.  De har råd att tänka lugna tankar om vad de ska göra när de kommer fram – du har fullt upp med att oroa dig över ifall du över huvud taget kommer fram alls.

Nu kanske någon vill invända att det finns en lösning på just det här problemet. Det är väl bara att köpa en biljett! hör jag ropandes från läsarskaran.

Förvisso. Om det bara handlade om att åka tåg.

Men det handlar inte bara om att åka tåg. Det handlar om vardagen och livet. Om att alltid, i varje läge, behöva låtsas vara någon annan för att passa in. Om att veta att man, hur mycket man än anstränger sig, alltid kommer att vara den som är utan samhällelig biljett.

Den som blir ombedd att åka till sitt hemland, trots att man är född och uppväxt här.

Vill du tala om integrationsproblem?

Börja här.

Krönikor, Myter

Myterna om kriminalitet bland invandrare

Det påstås att invandringen är något negativt ekonomiskt, något som bara kostar pengar för samhället. Som en del av de påstådda kostnaderna anges ökad brottslighet och kriminalitet bland invandrare utgöra en stor del. Vi ska gå igenom den myten här.

Kent Ekeroth (Sd)

Av naturliga skäl finns alltid en stor osäkerhet i statistik om kriminalitet. Många brott anmäls aldrig och många av de brott som anmäls klaras inte upp. Ett sätt att försöka mäta och jämföra över tid och mellan länder är enkätundersökningar där de svarande får uppge om de utsatts för brott det senaste året. I den statistik som Brottsförebyggande rådet hänvisar till kan man se att Sverige inte sticker ut jämfört med liknande länder. Det är lika många eller fler som uppger att de har utsatts för brott i en del länder med lägre invandring, till exempel Danmark och Norge. Invandring tycks därför inte vara en avgörande faktor i en jämförelse av antalet brott mellan länder.

Den överrepresentation som finns bland utlandsfödda i brottsstatistiken beror bland annat på att det är många unga män som kommer till Sverige, en grupp som normalt är överrepresenterad i statistiken — oavsett födelseort. Även faktorer som arbetslöshet och låg utbildningsnivå spelar in. I sammanhanget är det viktigt att poängtera att den absoluta majoriteten utrikes födda, precis som den absoluta majoriteten svenskfödda, aldrig begår brott.

Brott ska alltid bekämpas och den ansvarige ska ställas till svars. Men när en enskild invandrare begår brott ska vi aldrig skuldbelägga hela gruppen utrikes födda.

Det finns i sammanhanget även ytterligare faktorer att ta hänsyn till och redan år 2005 visade professor Christian Diessen i en tvärvetenskaplig antologi, ”Likhet inför lagen”, hur invandrare missgynnades i rättskedjans alla led.

Påståenden som framförs ofta är att vi har lägre straff än andra länder och att någon sorts allmän opinion skulle kräva att mantrat ”hårdare tag och strängare straff” uppfylls med det snaraste.

Att opinionen kan upplevas så beror i första hand på att media och polis lever i ett symbiotiskt förhållande där media vet att brott säljer tidningar, och polisen vet att ju mer media skriver, desto bättre förutsättningar för ökade anslag. Om detta finns bokstavligen spaltkilometrar för den intresserade att läsa i min blogg där jag i artikel efter artikel motbevisar en lång rad rena myter om brott, straff och kriminalvård. Här och nu ska jag bara ge några exempel och f.ö hänvisa till en överväldigande kriminologisk forskning som slår fast att längre straff inte har någon påverkan på den samlade brottsligheten.

Påståendet om allmänna opinionens uttalade blodtörst där ser verkligheten istället ut på det sätt som beskrivs i en undersökning som genomförts av Köpenhamns universitet, Rättspolitiska institutet i Helsingfors, Islands universitet, Universitetet i Oslo och Stockholms universitet. Projektet har finansierats av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi och Justitieministeriet i Danmark. Den svenska delen har även finansierats av Vetenskapsrådet.

Det är en stor och omfattande undersökning av hur människor ser på brott och den kommer fram till samma sak som jag hävdat länge med stöd bl.a av en liknande undersökning gjord i Australien, att kraven på skärpta straff saknar stöd hos folket.

I punktform visas istället följande:

1 Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.

2 När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.

3 Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.

4 Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Den här utredningen kan sammanfattas på detta vis och jag citerar ur DN:

En fråga som infinner sig är då varför det är en sådan skillnad mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet. En förklaring som förts fram är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. Ges man bara möjlighet att svara på frågan om straff kan man inte ta ställning till andra insatser. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna — här underskattade ju allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå.En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i flera länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Allmänheten verkar tycka att straffet ska uttrycka rättvisa och proportion men också upprättelse av och hjälp till brottsoffret och åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen.

Så vidare till talet om våldsam ökning av våldsbrottslighet och de slappa påföljderna i Sverige, där låter jag riksåklagare Anders Perklev föra min talan och som får visa att vi, tack vare att vi låtit oss vägledas av brist på kunskap, kastar miljarder i sjön på att inhysa intagna i fängelse som den upplysta allmänheten egentligen inte alls vill ha där. Anders Perklev, uttryckte det så här då han lämnade ifrån sig sin utredning om skärpta straff vid olika typer av våldsbrott:

att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,

att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,

att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,

att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Ytterligare underlag för hur verkligheten ser ut hittar du också i den här artikeln.

Slutligen konstaterar jag angående SD att när det handlar om meningslös populism i frågan om brott, straff och kriminalvård så förändras synen på kostnader blixtsnabbt. I detta sammanhang tvekar man inte att kalla min. 52 miljarder för en liten summa pengar. De min. 52 miljarder som enligt Kent Ekeroth är kostnaden för att införa s.k ”riktiga” livstidsstraff.

Vad kostnaderna blir för alla andra förslag Ekeroth och SD lagt på området har jag upprepade gånger frågat om, men ej fått något svar på. Att det handlar om mångmiljardbelopp årligen råder det dock inte minsta tvekan om.

Michael Gajditza

Krönikor

Neutralitet öppnar för rasism

Gästkrönika av Henry Bronett

Sverigedemokraterna är nu vårt tredje största parti och antisemiter hotar sedan en tid svenska medborgare i Malmö. Det man accepterar att säga högt om romer och muslimer blir allt grövre. Och när en käck schlagerfarbror (f.d. ledare för Ny Demokrati) startar flyktingförläggning (!), undrar jag om något skört och känsligt i den svenska identiteten blivit blottat, något som förut varit dolt.

Sverige har inte känt av något krig sedan 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. I drygt 200 år har vi undvikit väpnade konflikter, det är sällsynt i Europa. Under första världskriget förklarade Sverige sig neutralt. Likaså 1939, då Tyskland gick in i Polen — Storbritannien och Frankrike kort därpå förklarade Tyskland krig. Sveriges statsminister Per Albin Hansson var tydlig med att Sveriges hållning skulle vara neutral. Tyskland dominerade visserligen Sverige under flera år, tyska soldater och tyskt materiel transporterades på våra järnvägar till tyskarnas krig och invasion av Norge. Tyskland blev vår största handelspartner, 80 procent av vår export gick dit. Till finska vinterkriget förhöll vi oss ”icke krigförande” och bistod Finland med pengar och vapen mot Sovjet. Neutraliteten har hållit Sverige utanför krig och låtit människor leva ett någorlunda normalt liv. Samtidigt har allt ett pris. Vi har lärt oss tystnaden, förmågan och möjligheten att se till ”båda sidor” i en konflikt. Men den neutrala hållningen samtidigt som världen stod i lågor, måste också ha satt andra spår i oss.

Min mamma och pappa är inte födda i Sverige, jag är det. Jag är svensk, känner mig i hög grad svensk och jag vill leva och jag vill dö i Norden. Men när jag råkar på människor som pekar finger åt och skuldbelägger andra bara för att de är annorlunda, då reagerar jag på ett helt annat sätt än mina vänner, vars föräldrar är födda här och vars familjer levt i vårt land sedan generationer. För jag upplever ofta då invandrare och religion kommer på tal att det blir otydligt i Sverige. Det är lite som med politik, det talar vi inte gärna om. Vi blir blyga och mumlar artigt något generellt, sedan talar vi hellre om vädret eller fotboll. Den något glasartade men vänliga blicken då till synes obehagliga samtalsämnen kommer på tal och den därpå följande tystnaden, är något jag aldrig riktigt förstått mig på. Det var något jag inte fick med mig hemifrån. Har alltid ställt mig undrande till den där tystnaden. Men nu tycker jag mig se spår av vad den handlar om, denna böjelse till luddighet då invandrare och politik förs på tal. Kan det vara spåren av 200 års neutralitet som nu blivit synlig? Den svenska konsten att inte lägga sig i, att ta det lilla lugna och att förstå båda parter. Blir den tydligare nu då extrema vindar blåser över hela Europa och skapar oro också här? Har den svenska identiteten som neutral och balanserad blivit störd av EU-medlemskap och invandring? Hur ska vi svenskar förhålla oss neutrala och balanserade, när vi plötsligt står mitt i och inte längre kan hålla oss utanför?

Det blir allt svårare att vara svensk på det viset. Att förhålla sig neutral kanske inte längre är möjligt? Europa är en allt tydligare del av vårt Sverige, vi är inte utanför längre, vi är mitt i det. Går det ens att låtsas vara neutral då? När främlingshat och rasism blir tydligare, hur kan vi stå neutrala i det?

Min mamma kommer ihåg Rikskristallnatten. Den 7-13 november 1938, då Nazisterna brände 1400 synagogor och bönehus, krossade omkring 7500 skyltfönster och misshandlade judar, kvinnor, barn. Omkring 1500 judar dog under det som kom att kallas Kristallnatten. Hon berättar hur hon kommer ut från skolan och såg män med påkar, såg slagsmålen, blodet och krossat glas överallt. ”Snälla Gud låt pappa vara i livet!”, var det enda hon tänkte. Hon sprang hem genom vansinnet, sprang för allt hon var värd genom slag, förstörelse och skrik. Hon berättar att hennes pappa kommit hem på kvällen, oskadd. Hela natten hade de legat i hennes säng och han hade hållit om henne hårt. Han hade tröstat henne, lugnat henne. Hela natten hade han gjort det för hon var utom sig. Min mamma berättar om det och om när himlen blev svart om dagen, för alla bombplan som kom med döden. Om sådant berättar min mamma. Min far smugglades över sundet av en vänlig svensk skeppare då nazister marscherade in i Danmark. Det var den 9e april 1940. Det är ekon från deras erfarenheter, den tiden av förföljelser och övergrepp jag hör då människor nu blir utpekade av inget annat skäl än sin etniska härkomst eller sin religiösa tillhörighet. När människor blir misshandlade och bespottade för att de inte är som ”vi”, då hör jag mina föräldrars erfarenheter.

Och därför, när romer nu blir betraktade som tjuvar, muslimer som terrorister och svarta som lata utsugare av vårt system, förstår jag inte varför statsminister Fredrik Reinfeldt är så anonym och inte heller varför partiledare Löfvén intar en så neutral position. Nu längtar jag efter tydlighet, inte svensk neutralitet. Fast jag vet att både statsminister Reinfeldt och partiordförande Löfvén är för vår demokrati. Fast jag vet att de anser gränslöshet i vilken form det vara må, är motbjudande så önskar jag att de sa det lite oftare. Att de sa det lite högre, att de visade det lite tydligare och att de gjorde det just nu. Jag önskar mig det.

Min känsla är att vi behöver kliva fram ur vår invanda historiska identitet, och titta på hur vi ska vara Svenskar nu i vår tid. Vi är inte skyldiga historien något alls, förutom att känna till något om våra förfäders del i den. Historien sätter osynliga spår i oss, den gör saker med generationerna och vi har en skyldighet att veta något om det. Då har vi en möjlighet, en chans att undvika att i slentrian och okunskap göra om samma misstag. För vår egen och våra barns skull — låt bli att säga ”jag visste inte”. Det håller inte.

När någon pekar finger och beskyller en människa, behöver vi visa vilka vi är, var vi står och vi bör göra det innan neutraliteten ställer oss där vi inte vill vara.

Gästkrönikör Henry Bronett © 2012

Artiklar

Jimmie Åkesson far med osanning

Man bör fråga sig om Jimmie Åkesson är okunnig eller bara far med osanning då han skriver om Sverigedemokraternas egen paradfråga – invandring.

SD-trash orange
Nikke Lindqvist / Foter / CC BY-SA

Jimmie Åkesson skriver i en debattartikel på DN Debatt på måndagen att ”de andra politiska partierna inte tar hänsyn till att man under 2012–2013 tänker ta emot fler än 200.000 asyl- och anhöriginvandrare från avlägsna länder — sannolikt närmare 200.000 fler än vad samhället i dag klarar av”.

För det första: Sverige ”tänker” inte ta emot några flyktingar i förväg än de drygt 2.000 kvotflyktingar som får komma hit varje år. Antalet flyktingar och deras anhöriga avgörs av hur många som kommer hit och bedöms ha rätt att få stanna i varje enskilt fall.

För det andra: Migrationsverkets offentliga statistik skiljer sig avsevärt från Jimmie Åkessons påstående om att Sverige 2012–13 tänker ta emot fler än 200.000 asyl- och anhöriginvandrare.

År 2011 godkände Sverige 11.381 asylansökningar, exklusive de 1.345 som fick stanna av synnerligen ömmande skäl. Till dessa lägger vi de 3.037 flyktinganhöriga som fick stanna och får då i gruppen asyl-och anhöriginvandrare, totalt 14.418.

Hittills under 2012 har 9.243 asylärenden bifallits. Under 2012 beräknas cirka 12.000 flyktingar få uppehållstillstånd. Antalet anhöriginvandrare kommer att bli större i år. Det finns indikationer som tyder på att asyl- och anhöriginvandringen kan bli sammanlagt 20.000 under hela år 2012.

Olika omständigheter i vår omvärld har gjort att Migrationsverket skrivit upp prognosen för 2013. Verket räknar med att antalet asyl- och anhöriginvandrare nästa år kan bli 45.000. Det skulle i så fall totalt för åren 2012–13 bli c:a 65.000 asyl- och anhöriginvandrare.

Denna ökning 2012–13 beror på kriget i Syrien och förändrade regler för anhöriginvandring och är temporär, inte permanent.

Alltså: c:a 65.000 och inte 200.000!

Jimmie Åkessons siffra framstår med andra ord som närmast groteskt överdriven. Den ger tveklöst ett intryck av att vara tillkommen utifrån en önskan att piska upp en oro och rädsla hos befolkningen över det han brukar kalla ”massinvandring”.

Den fråga som nu måste besvaras av Åkesson är följande;

Är den överdrift du gör dig skyldig till i artikeln medveten eller är du bara djupt okunnig om hur det ser ut i verkligheten?

Thabo ‘Muso
Michael Gajditza
Torbjörn Jerlerup
Johan Löfström
Anna Siekas

Lovisa Loan Sundman
 

Medarbetare i Motargument.se

Även publicerat på Newsmill

Krönikor, Myter

Och likväl är sverigedemokraterna rasister…

Alldeles för många har accepterat den mycket enkla lösningen att om vi bara stoppar invandringen så löser det problemen. Enkla lösningar på svåra problem existerar synnerligen sällan och politiskt har metoden historiskt använts främst av totalitära ickedemokratiska ideologier och makthavare. Hitler är väl främst i den kategorin men har många själsfränder med olika bakgrund och olika ideologisk och även religiös förankring.

Det enda som är passande med Mugabe är mustaschen.

Robert Mugabe skyllde allt på vita jordägare, på Nordirland skyllde katoliker allt på protestanter och tvärtom, shiamuslimer o sunnimuslimer, Pol Pot i Kambodja, i många länder har folkmord skett på etniska minoriteter som t.ex serbernas etniska rensningar på 90-talet, kurder har mördats i olika länder och på medeltiden hade vi häxor som brändes på bål. Så sent som häromdagen förklarade en religiös dåre i USA att orkanen Sandy var de homosexuellas fel etc.

Det är spår som förskräcker och gemensamt för alla dessa har varit deras supportrars övertygelse om att de haft rätt. På ett otäckt närliggande sätt beskrivs idag främst muslimska invandrare från mellanöstern och Somalia av ledande SD-företrädare på ett motsvarande sätt. Vissa, som Kent Ekeroth, påstår dessutom att invandringen som helhet varit skadlig för Sverige i en tweet till undertecknad:

Den som vill hittar mängder av exempel här.

Det finns en myt som cirkulerar. Myten att rasism bara har med det gamla sättet att sätta en ras framför en annan. En del menar att Sverigedemokraterna inte är rasister eftersom de inte pratar om raser på det sättet i partiprogram etc.

Det är dock lika sant att det i partiet fortfarande finns ett relativt stort antal företrädare som med jämna mellanrum uttrycker tankar, åsikter och värderingar som, om inte rasistiska i klassisk mening, får betraktas som antingen kulturrasistiska eller med ett möjligen nytt ord, religionsrasistiska. Det finns gott om exempel på detta på den sida jag tidigare länkat till.

Bland anhängare och sympatisörer är detta ännu vanligare och ännu mer förekommande.

Sedan är det också så att all rasism oavsett tolkning inte heller alltid behöver vara uttalad. Om man däremot föreslår lagar, som de facto omfattar hela befolkningen och därmed per definition inte kan sägas vara rasistiska, men vars effekter entydigt bara riktas mot och drabbar specifika grupper, så utgör de likt förbannat ett i vidare mening rasistiskt uttryck.

/Michael Gajditza

Artiklar, Myter

En brèf: Myten om den misslyckade integrationen

Gästinlägg av Marie Demker.

Skillnaderna mellan utrikes och inrikes föddas sysselsättning finns även i internationella jämförelser. I figur 2.9 ser vi att sysselsättningskvoten för utrikes födda i alla jämförelseländerna ligger mellan 79 och 94 procent av de inrikes födda. Sverige ligger tillsammans med Nederländerna och Tyskland i den nedre delen av skalan. Mot bakgrund av hur olika migrationen är till sin omfattning och inriktning i länderna och hur olika integrationspolitiken har utformats är dock skillnaderna förvånansvärt små. Hämtat från Sysselsättning för invandrare. En ESO-rapport om arbetsmarknadsintegration. 2011:5 av Segendorf och Teljosuo sid 36.
Klicka för att förstora illustrationen
Klicka för att förstora illustrationen

Det finns en väl spridd myt om att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. I regeringsförklaringen 2006 säger statsminister Fredrik Reinfeldt att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Året innan förklarade statsminister Göran Persson att sedan år 1994 hade sysselsättningen bland utrikes födda ökat och arbetslösheten minskat. Några empiriska kriterier för att förklara en integrationspolitik “lyckad” har jag inte sett.

I den ovannämnda ESO-rapporten konstateras att det inte finns några utvärderingar av om nya eller hårdare krav ger bättre sysselsättningsnivåer. Vad man däremot finner belägg för att det alltid är de utrikesfödda som är känsligast för konjunktursvängningar. Författarna konstaterar också att svensk integrationspolitik får högsta betyg för sin utformning, att sysselsättningen för utrikes födda ligger på samma nivå som Nederländerna och Tyskland samt att det är de gamla vanliga kategorierna utbildningsnivå, ålder och kön som förklarar mest av sysselsättningsnivån (avseende egenskaper hos den som invandrar). I det nya landet är det graden av nätverk, arbetsmarknadens trösklar (diskriminering) och förmågan hos det mottagande landet att omvandla den invandrades humankapital som är avgörande.

Barn till utrikesfödda i Sverige har i det närmaste samma sysselsättningsgrad som barn till inrikes födda. Något som framgår av en bilaga till Långtidsutredningen 2011: Utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden (sid 266)

/Marie Demker (tidigare publicerad på hennes egen blogg)

Artiklar

Vart går gränsen för nolltolerans?

Stellan Bojerud är överstelöjtnant, militärhistoriker, författare, debattör och nu riksdagsledamot för Sverigedemokraterna. Jag såg Stellan Bojeruds namn första gången i min personliga blogg då jag skrev om att Sverigedemokraterna utan tvekan är ett parti med rasistiska åsikter och värderingar.

Super alla som bor i Hälsingland? Är alla ryssar fyllerister? (Bild från sovjettiden. Grisarna säger: ”och de kallar oss svin”)

Nästa gång jag såg namnet blev när det nyligen skrevs om honom på hemsidan InteRasistMen (IRM). Artikeln handlar om att Stellan har kommenterat på den nazistiska bloggen ”Realisten” i samband med att en man fått sitt öga utstucket med en skruvmejsel av sin thailändska flickvän.

Stellan kommenterade inlägget med att thailändare blir snabbt berusade när de dricker och att de ofta blir våldsamma av alkohol. När IRM sedan intervjuar honom säger han att Asiater tillhör muslimer ”light” och är ganska så fredliga människor (såvida de inte dricker).

Angående huruvida de tål alkoholexponering eller inte svarar Stellan följande:

Det är ju känt att indianer, eskimåer, samer och asiater har en avsevärt lägre tolerans för alkohol än vad vi här i brännvinsbältet har. Det är bara att konstatera att det är ett fysiologiskt faktum.

IRM fortsätter sin intervju med Bojerud.

Du skriver även att de blir våldsbenägna?-Ja.De blir våldsamma?-Ja vi har ju ett fall här med en thailändsk flicka som körde in en skruvmejsel i ögat på sin karl.

Men betyder det att alla thailändare blir våldsbenägna när de dricker?

-Jag kan inte uttala mig generellt.

Jag har samiskt påbrå och kan inte låta bli att fundera över om Stellan kanske har rätt. Kanske tål jag inte alkohol lika väl som de i ”Brännvinsbältet”? Konstigt! Jag har fått för mig att alkoholtolerans är något dynamiskt och har sett väldigt få (dvs inga) studier som visar på att den skulle bero på vår etniska tillhörighet.

Min morfar var en mycket våldsam man. Han tog livet av sig långt innan jag föddes. Han slog min mormor ganska så frekvent och blev mer våldsam då han drack. Han hade mörkt hår och hette Arne. Han var född och uppvuxen i Hälsingland.

Jag skulle vilja påstå att ALLA män som är uppvuxna i Hälsingland dricker mer än män uppvuxna i andra delar av landet. Utan att generalisera för mycket skulle jag också vilja påstå att de som heter Arne och har mörkt hår är mer våldsbenägna än de som heter Lars och har ljust hår.

Vad jag precis gjorde är att jag använder erfarenheter ur min vardag eller omgivning, och drar hela grupper över en och samma kam. Precis som Stellan Bojerud gör.

Något mycket lustigt är ju att Stellan först säger sig veta att asiater tål mindre alkohol än vi i väst och att de blir våldsbenägna när de dricker och sen säger han ”Jag kan inte uttala mig generellt” . Men det var ju precis det du gjorde Stellan, GENERALISERADE!

Efter att ha surfat omkring en stund på Stellan Bojeruds namn så får jag en känsla av att han är en mycket trångsynt man med rasistiska åsikter. Han är dessutom riksdagsledamot för Sverigedemokraterna. Han är ett typexempel på en sådan som Jimmie Åkesson borde sparka ut med sin nya ”nolltolerans-metod”. Nolltoleransen är ett försök till att vinna fler väljare och inte alls ett försök till att hålla partiet fritt från rasistiska värderingar.

Om det vore det senare så skulle inte Kent Ekeroth, Björn Söder och Stellan Bojerud få vara kvar i SD. Inte ens Jimmie själv skulle kunna stanna om de fullföljde sin nolltolerans.

Stellan Bojerud må vara väldigt kunnig inom den svenska militärhistorien men är han förstående och tolerant?
Jag skulle vilja påstå att Stellan i allra högsta grad sysslar med rasistiska uttalanden.

Ta bara detta citat direkt taget i från Stellans egen blogg:

Nuvarande politik är ett svek mot de nödlidande i tredje världen. Enskilda unga eller medelålders “flyktingbarn” som är klädda i senaste märkeskläder och har guldhaldsband, mobiltelefon och dyr klocka prioriteras och omhuldas som “barn” i Sverige, medan de verkliga flyktingbarnen går under i främmande land.”

Exakt vilka menar du Stellan? Vilka är det som går runt med guldhalsband och märkeskläder som i sin tur bidrar till att flyktingbarnen i tredje världen inte får den hjälp de behöver? Vad kostar dina kostymer?

Det är väl ändå inte så att staten försörjer invandrare med dyra märkeskläder istället för att bistå med hjälp till andra länder? Hör du inte själv hur det låter?

Trots rasistiska uttalanden så är det ändå inte de som fascinerar mig mest när det kommer till Stellan Bojerud.

Min privata blogg existerar inte längre. Jag valde att radera den för ett tag sedan då jag kände att tiden inte riktigt räcker till. Däremot sparade jag ”intressanta” kommentarer och printade ut dem. En av dem var från Stellan Bojerud. Bilden kan ni se i slutet av min artikel.

Den där SD-skrivningen om svenskhet tycker jag inte är så lyckad. Men så är det med alla politiska program. Man gillar inte allt, men får det s a s på köpet om man väljer partiet av andra skäl. Man kan ogilla Jimmie Åkesson, men han är ingen idiot. Tvärt om är han mycket intelligent. Min hustru är med i SD och hon är kommunrevisor i Sundbyberg. Hon är från Laos, uppvuxen i Thailand samt utbildad i Schweiz och Sverige.Inom SD Sundbyberg är 40% av medlemmarna själva invandrare (Danmark, Chile, Finland, Frankrike, Kina, Laos, Rumänien, Serbien, Tyskland, Ungern och Österriket). Detta med svenskhet kan ju inte vara så viktigt. Det räcker med ömsesidig respekt. Vår lokala pub frekventerades av amerikanen Mike, som tyvärr flyttade till Tyskland. Han var Mike. Han var en av oss! Min adoptivdotter är från Indien och gift med en man från Gambia. De har 3 barn. Dessa är mina barnbarn.De är födda i Sverige och uppväxta här och de har svenska som modersmål. De är alltså svenskar, men tillhör etniskt sett inte den kaukasiska rasen, men det kan man leva utan.

Slutligen: Du skriver VÅR demokrati. Får inte jag och min familj vara med i er demokrati? Stellan Bojerud Fd riksdagsledamot SD

Då kan jag inte låta bli att ställa en nyfiken fråga här. Det där med att Thailändare lättare blir berusade och är våldsbenägna när de dricker, är det något Stellan har egen erfarenhet av månne?

Detta med svenskhet kan ju inte vara så viktigt. Det räcker med ömsesidig respekt.

Om det nu inte är så viktigt med ”svenskhet” så funderar jag på varför Sverigedemokraterna envisas med att gräva ner sig i just precis DET begreppet? Tycker Stellan själv att han visar ömsesidig respekt i sina uttalanden om Thailändare och ”medelålders flyktingbarn” ?

Min adoptivdotter är från Indien och gift med en man från Gambia. De har 3 barn. Dessa är mina barnbarn. De är födda i Sverige och uppväxta här och de har svenska som modersmål. De är alltså svenskar, men tillhör etniskt sett inte den kaukasiska rasen, men det kan man leva utan.

När någon börjar att prata i ”rastermer” om människor så går det kalla kårar i min ryggrad.

Stellan skriver att hans barnbarn betraktas som ”svenskar” trots att de inte tillhör den ”kaukasiska rasen” för det kan man tydligen leva utan.

Det är mycket luddigt det Stellan skriver lite varstans på nätet. Han verkar vara en man som tycker väldigt mycket men saknar belägg för det han skriver. Dessutom fascinerar det mig att en man med en sådan mångkulturell familj gör de rasistiska uttalanden som han gör. För att svara på din fråga Stellan, jo din familj får väldigt gärna tillhöra demokratin här i Sverige. Ditt parti däremot är det enda partiet i riksdagen som vill stänga ute människor på grund av etnisk tillhörighet och ursprung.

/Anna Siekas

Krönikor

När fördomarna tar över

Gästkrönika av Caroline Szyber (KD), riksdagsledamot

För några veckor sedan avslöjade Ekot hur bensinmackar diskriminerar romer. Jag tror att vi var många som förfärades och kanske även förvånades. När jag sen läste i media om bilden som gemene man i Sverige har om romer så blev jag chockad. Det finns klara stereotypa bilder, folk hyser tydliga fördomar och negativa attityder finns gentemot romer. Att det tyvärr förekommer diskriminering av romer vet vi men inte att den skulle vara såhär uppenbar. 

Caroline Szyber
www.carolineszyber.se

Jag tror att reportaget som det från bensinmackarna skakar om vissas bild av sig själva. Vi vill gärna tro att vi svenskar inte har speciellt mycket fördomar och om vi har dem är de ganska harmlösa eller så förklarar vi dem gärna med att ”det ligger nog något i dem”, ivrigt påhejade av dem som inte vill att bilden ska ändras. Jag tror det är bra att vi skakas om. Men lika viktigt är det att inse hur utbrett det är och att vi är många som kan behöva konfronteras med våra egna uppfattningar.

Det är lätt att i ord bekänna att ”Jag avskyr diskriminering” men ibland är läpparnas bekännelse högre än vi klarar att leva upp till. Jag tror nämligen att få människor är fria från fördomar. Ibland har de naturligtvis sina skäl. Men i de allra flesta fall är det ett generaliserande som bygger på någon slags ogrundad rädsla för det som inte är precis som jag. Och även om en fördom grundar sig i något kan ändå det generaliserande den ger upphov till leda till just diskriminering. Det går naturligtvis exempelvis att konstatera att brottslighet förekommer mer i vissa typer av grupper men det gör inte att vi kan behandla alla i den gruppen som om de vore brottslingar. Det kan handla om exempelvis ”gruppen unga män” eller ”gruppen Sverigedemokrater”. Det vore naturligtvis absurt att ha speciella regler och uppträdanden gentemot alla personer som tillhör dessa grupper.

Runtom i Europa kränks människor dagligen. Romer är en oerhört utsatt grupp. Många gånger står de allra längst ner i samhällets hierarki och andra människor väljer aktivt att på olika sätt markera avstånd. Bensinsmacksreportaget är inte en enskild företeelse.

Enda sättet att angripa denna diskriminering är ett övergripande angreppssätt. Tillsammans med kunskap om och förståelse för romers situation som minoritetsgrupp krävs effektiv lagstiftning som skyddar grupper mot rasistiska uttryck. Genom att minska de rasistiska uttalandena minskar också möjligheten att föra vidare de stereotypa bilder av romer som idag till viss del är rådande i det svenska samhället. För att kunna synliggöra diskriminering av romer krävs förutom ett individperspektiv också ett strukturellt perspektiv som tar hänsyn till företeelser som de utpräglade fördomar, regelverk och normsystem i samhället som begränsar romers möjligheter till lika villkor. Diskrimineringen mot romerna i Sverige verkar vara mer vanligt förekommande än vad vi i Sverige vill erkänna och denna diskriminering ter sig utgöra en del av romernas vardag.

Romernas situation ses alltför ofta bara som ett socialt problem, när det egentligen handlar om att förändra den rådande diskriminerande samhällsstrukturen. Det avstånd till majoritetssamhället som romerna själva delvis hjälper till att upprätthålla grundar sig i en rädsla att uppslukas och försvinna som folk. De fördomar och stereotypa bilder av romer som finns gentemot deras kultur, som är så väsentlig för dem, gör att de väljer att distansera sig för att kunna behålla den. För den som inte har ett eget land eller en gemensam religion blir det enda som kan utgöra ett ”vi” att hålla fast så starkt vid den egna traditionen. Mot bakgrund av åratal av antingen tvångsassimilering eller utstötning är detta inte särskilt svårt att inse. Först när man inte behöver vara rädd att utplånas, och känner sig trygg i förvissningen om att få leva med respekt för den egna identiteten, kan man våga anamma delar av majoritetssamhället.

Ofta målas romer ut som offer eller problem. Mycket handlar om okunskap och brister på kontaktpunkter. Men det ska inte heller stickas under stol med att det finns personer och grupper i Sverige som inte har något som helst intresse av att romer framställs på andra sätt. Fördomarna om romerna bidrar nämligen till att bekräfta deras världsbild. Att fördomarna är så utbredda leder självklart också till risken för att verkligheten blir ännu mer som fördomarna gör gällande. Om alla tror att du inte vill jobba exempelvis är det självklart mycket mindre chans att du faktiskt får ett jobb.

I tider där Agenda frågar ”Hur mycket invandring klarar Sverige av?” är det viktigt att vi står upp mot vardagsrasismen. För det är när vi själva inte säger ifrån då vi hör fördomar och dåliga skämt som de för vissa blir till en sanning. Det behövs kunskap, förståelse såväl som effektiv lagstiftning mot diskriminering. Kan vi bryta de rasistiska och stereotypa uttalandena kan vi också bryta utvecklingen att fördomar bara förs vidare och vidare och vidare.

Gästkrönikör: Caroline Szyber (KD), riksdagsledamot