Detta är del 2 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om myten om det kravlösa medborgarskapet.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap:
Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling).
Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn).
Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig.
Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige.
Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid:
5 år för de flesta sökande.
4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
3 år om du är nordisk medborgare.
2 år om du är statslös eller erkänd flykting.
Ingen eller låg brottslighet.
Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN).
Detta är del 1 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna del handlar om att medborgarskap är en rättighet – inte ett privilegium för de utvalda av regeringen.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
När statsminister Ulf Kristersson (M) i sociala medier proklamerar att ”det svenska medborgarskapet inte ska delas ut kravlöst” och att regeringen vill höja inkomstkravet till 20 000 kronor i månaden, handlar det inte om att skapa ett rättvisare samhälle eller främja bättre integration. Det handlar istället om att staten ska ägna sig åt fler godtyckliga, repressiva och odemokratiska beteenden som i sin tur leder bara till mer diskriminering, uppdelning och splittring.
Enligt moderna principer och idéer, i en demokrati är medborgarskap inte något en ska förtjäna – det är en rättighet. Demokratiska och medborgerliga principer som enligt EU:s konstitutionella dokument är även skapade på grund av dåliga och omänskliga historiska erfarenheter. Från historiska perioder när främst kvinnor, minoriteter, flyktingar behandlades illa, brutalt och orättvist bland annat genom till exempel nekande av fullvärdigt medborgarskap just med argument i stilen att de inte riktigt ”hör till” i landet.
Det är därför dagens demokratier som i EU har byggt in medborgarskapets status som en grundläggande rättighet. Offentliga institutioner som staten ska garantera detta – inte sätta upp hinder för att slippa ta ansvar. Staten ska inte heller på godtyckliga och odemokratiska sätt styra hur människor praktiserar sin medborgerliga liv.
Tidöpartiernas förslag att återkalla medborgarskap för personer med dubbla medborgarskap som begår “systemhotande brott” må låta rimligt på ytan, men det utgör i själva verket ett allvarligt avsteg från grundläggande demokratiska principer.
Historien visar hur sådana lagar kan missbrukas. I Nazityskland berövades judar sina medborgarskap, vilket öppnade dörren för deras rättslöshet och förföljelse. Idag är risken att liknande idéer återvänder i annan skepnad – som ett verktyg för att särskilja och marginalisera.
Regeringens påstående att detta är ett verktyg för brottsbekämpning saknar grund. Sverige har redan straffrättsliga påföljder för allvarliga brott. Att återkalla medborgarskap skapar istället ett tvådelat medborgarskapssystem – där vissa alltid har tryggheten i sin tillhörighet, medan andra lever med risken att förlora den.
Denna typ av lagstiftning är inte ett steg mot trygghet. Det är ett steg mot ett samhälle där medborgarskap blir ett privilegium som kan dras in, snarare än en rättighet. Det är också ett steg mot ett Sverige där vissa aldrig får höra hemma – oavsett hur länge de bott här.
Vi måste ställa oss frågan: Vill vi verkligen ha ett samhälle där medborgarskapet är något man kan förlora? Eller vill vi stå upp för lika rättigheter – oavsett ursprung?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons (M) Facebooksida.
Medborgarskap är en rättighet – inte ett privilegium för de utvalda av regeringen
När statsminister Ulf Kristersson (M) i sociala medier proklamerar att ”det svenska medborgarskapet inte ska delas ut kravlöst” och att regeringen vill höja inkomstkravet till 20 000 kronor i månaden, handlar det inte om att skapa ett rättvisare samhälle eller främja bättre integration. Det handlar istället om att staten ska ägna sig åt fler godtyckliga, repressiva och odemokratiska beteenden som i sin tur leder bara till mer diskriminering, uppdelning och splittring.
Enligt moderna principer och idéer, i en demokrati är medborgarskap inte något en ska förtjäna – det är en rättighet. Demokratiska och medborgerliga principer som enligt EU:s konstitutionella dokument är även skapade på grund av dåliga och omänskliga historiska erfarenheter. Från historiska perioder när främst kvinnor, minoriteter, flyktingar behandlades illa, brutalt och orättvist bland annat genom till exempel nekande av fullvärdigt medborgarskap just med argument i stilen att de inte riktigt ”hör till” i landet.
Det är därför dagens demokratier som i EU har byggt in medborgarskapets status som en grundläggande rättighet. Offentliga institutioner som staten ska garantera detta – inte sätta upp hinder för att slippa ta ansvar. Staten ska inte heller på godtyckliga och odemokratiska sätt styra hur människor praktiserar sin medborgerliga liv.
Myten om det kravlösa medborgarskapet
Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap:
Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling).
Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn).
Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig.
Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige.
Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid:
5 år för de flesta sökande.
4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
3 år om du är nordisk medborgare.
2 år om du är statslös eller erkänd flykting.
Ingen eller låg brottslighet.
Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN).
Godtyckliga åsikter maskerade som liberala värderingar
Att Kristersson bland annat talar om ”respekt för svenska värderingar” är särskilt problematiskt. Vilka värderingar? Vems? I praktiken är det ett kodord för assimilation och bild av svenskhet som är ofta godtycklig och nationalistisk.
Absurt nog använder regeringen här ofta just liberala, progressiva, universella värderingar som jämlikhet, jämställdhet, tolerans som argument för att exkludera människor samtidigt som regeringen är beroende av Sverigedemokraterna vars värderingar överlag är motsatsen till det regeringen formellt kommunicerar om.
Bland andra har forskaren Clara Sandelind visat hur just denna typ av retorik och fraser inte leder till ökad integration eller tillit utan snarare förstärker misstro och segregation. När staten kräver, framför allt genom godtyckliga och fördomsfulla beteenden, att invånare ska bevisa sin lojalitet, moral och kulturella anpassning, undergrävs tilliten i båda riktningar.
Medborgarskapet som ett “klassfilter”
Att höja inkomstkravet till 20 000 kronor per månad försvårar för breda grupper att nå medborgarskap: låginkomsttagare, deltidsarbetande, kvinnor, studenter, nyanlända. Det handlar inte om karaktär eftersom det handlar om klass.
Skulle regeringen applicera samma krav på redan existerande svenska medborgare, skulle vi i Sverige få ett samhälle där många SD-väljare inte kvalar in. Många av dem står utanför arbetsmarknaden, har låga inkomster och har samtidigt auktoritära, antidemokratiska eller extremistiska åsikter, värderingar och beteenden. Järnrörsskandalen, hot mot journalister, hatkampanjer och öppet rasistiska uttalanden har förekommit både bland SD:s företrädare och sympatisörer.
Ett förslag som skapar ett sämre samhälle rörande integration
Regeringens politik förbättrar inte integrationen. Den gör inte medborgarskapet ”finare” eller mer värdefullt. Den gör det bara svårare. Det är som att säga att en Volvo är bättre om den kostar 1,5 miljoner samtidigt som färre har råd att köpa och köra den.
Så varför gör regeringen det här? Svaret är: för att blidka en väljarkår som alltmer präglas av fördomar, rasism, populism, ilska och känslan av förlorad kontroll och bekvämlighet. Det är ett försök att skapa ordning, men inte genom rättvisa, utan genom godtycklighet och uteslutning. Det är ett sätt att erbjuda syndabockar till de som tror att deras liv blir bättre om andra får det sämre.
Forskning visar gång på gång att “kravbaserad” medborgarskapspolitik inte leder till bättre samhällsdelaktighet, inkludering och öppenhet. Det som krävs för integration är bland annat tillit, sociala nätverk, möjlighet att påverka, alltså inkluderande åtgärder.
Medborgarskap för vår tid – inte 1800-talet
Världen ser inte ut som den gjorde när nationalstaten skapades och blev en norm. Idag är människor mer uppkopplade globalt, rör sig över gränser, samarbetar över kontinenter. De verkliga hoten är inte invandrare som inte tjänar 20 000 kronor.
Det är bland annat frågor om klimatet, krig, artificiellt intelligens, digitalisering och mycket annat. För att möta dessa utmaningar behövs även nya former av medborgarskap, som bygger på inkludering, solidaritet och gemensamt ansvar, både lokalt och globalt.
Regeringen bör därför avsluta sin repressiva, godtyckliga och motsägelsefulla politik kring medborgarskap. Den stärker inte demokratin – den försvagar den. Den bygger inte gemenskap – den splittrar. Medborgarskap är något som ska förena och vara en rättighet för fler och inte något som ska kunna missbrukas genom godtyckliga metoder.
Man undrar vad Liberalerna sysslar med och vad för slags analyser de egentligen gör. Detta parti har sedan riksdagsvalet 2022 legat under fyra-procentspärren i flera opinionsmätningar, trots att de ändå har fem tunga ministerposter, givet partiets kärnfrågor.
Mot bakgrund av de usla opinionssiffrorna har Liberalerna sjösatt ett förnyelseprojekt vid namn ”Vision Selma” – namngivet efter Selma Lagerlöf som var medgrundare till partiet för 90 år sedan. Vad detta projekt har med Lagerlöf att göra är högst oklart, men enligt Aftonbladet handlar grundidén om att Liberalerna ska bli ”tydligare och driva politik som diskuteras vid människors köksbord”.
Vad betyder då detta i praktiken? Jo, Liberalerna ämnar utveckla invandrings- och integrationspolitiken. Enligt den nya visionen menar Liberalerna att Sverige måste börja ställa krav på invandrare att anpassa sig efter grundläggande värderingar som präglar Sverige. Man har nämligen under lång tid drivit ”en kravlös politik” och att det har varit känsligt att tala om vilka ”osunda värderingar” som vissa invandrargrupper har.
Detta påstående är tröttsamt och provocerande på flera sätt. Om det är invandring och integration som Liberalerna vill att ”vanligt folk” ska diskutera hemma vid köksbordet så är det verkligen att slå in öppna dörrar. Nästan ingen annan fråga har dominerat det offentliga samtalet sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Men inte bara det. Den här rasistiska utvecklingsriktningen som Liberalerna tycks förespråka baseras inte på ideologi, utan enbart på röstfiske i sann opportunistisk anda.
Om liberalismen som ideologi har något existensberättigande i en svensk kontext skulle den kunna fungera som en motkraft till nationalism och högerextremism. Liberalismen betonar individuella rättigheter, demokrati och internationellt samarbete, till skillnad från nationalism och högerextremism som betonar påtvingad kollektivism och exkludering av alla grupper som inte anses tillhöra deras världsbild.
Liberalismen hade kunnat kämpa för att försvara rättsstatens principer och demokratins institutioner från auktoritära tendenser, med tanke på att högerextrema rörelser vill centralisera makten. Ska man dessutom upphöja en historisk profil som Selma Lagerlöf till en ideolog, hade man kunnat anknyta till litterära teman i hennes författarskap som avspeglar liberalismens tidlösa värden, till exempel social rättvisa, medmänsklighet och kritik mot falska auktoriteter.
Inget av detta hade Liberalerna dock kunnat göra med trovärdighet idag, eftersom de har valt att ingå i ett fördjupat samarbete med Sverigedemokraterna under en hel mandatperiod. Det är inte trovärdigt när partiledaren Johan Pehrson säger att ”Liberalernas uppgift är att skydda den liberala demokratin” samtidigt som Liberalerna har gett Sverigedemokraterna ett avgörande inflytande på regeringspolitikens innehåll som på många sätt underminerar demokratin. Om det är denna utvecklingslinje som Liberalerna vill fortsätta, vore det åtminstone hederligt om de bytte partinamn.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Tidöpartierna, dvs regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna med stöd av Sverigedemokraterna stoppar genom en lagändring möjligheten till s k ‘spårbyte’. Tidigare har avvisade asylsökande kunnat beviljas arbetstillstånd – förutsatt att de uppfyllt alla krav – utan att behöva lämna landet.Den nya lagen träder i kraft 1 april 2025.
Migrationsverket varnar nu för att det snabba avskaffandet av ‘spårbyte’, utan övergångsregler, kommer att påverka många som är i en pågående process. Den nya lagändringen står i strid med vad experter har uttryckt, nämligen att lagen hade behövt kompletteras med övergångsregler.
Usprungligen ingick ‘spårbytet’ i ett större lagpaket med syfte att reformera svenska arbetstillstånd. Lagpaketet var tänkt att träda i kraft i juni. Istället valde Tidöpartierna att lyfta ut ‘spårbyte’ och skynda på processen. Experterna har inte fått tillräckligt med tid att varna för konsekvenserna av lagen, inte minst med tanke på konsekvenserna för dem som direkt berörs.
De som tidigare valt ‘spårbyte’ och beviljats arbetstillstånd kommer inte att kunna förlänga sitt arbetstillstånd när det går ut. Den nya lagen kommer att kräva att man lämnar landet och ansöker från utlandet. I de flesta fall kommer de som inte får beslut före 1 april kunna kvalificera sig för en förlängning. I dagsläget väntar 2 000 personer på beslut.
Tidöpartierna viftar alltså bort kritiken och hävdar att syftet med att avskaffa ‘spårändringar ‘spårbyte’ är att skapa större incitament för personer med utvisningsbeslut att lämna Sverige.
Migrationsverket uppskattar att ungefär 4 700 personer som bor i Sverige kommer att påverkas av avskaffandet av ‘spårbyte’, vilket inte bara kommer att tvinga tidigare asylsökande som har använt detta alternativ att lämna landet, utan även deras familjer. Det snabba avskaffandet av ‘spårbyte’ innebär att många inte kommer att hinna förstå informationen innan det är för sent.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) påstår i sociala medier att 1,2 miljoner människor i Sverige inte skulle vara självförsörjande. Hon verkar inte inse att en lögn förblir en lögn oavsett antal gånger den upprepas.
Utredaren Christian Lindell, inriktad på arbetsmarknadsfrågor, har tidigare bemött sådana falsarier, då de har använts i debatter för att peka på att migrations- och integrationspolitiken skulle vara i akut behov av förändring.
Skärmdump från Elisabeth Svantessons (M) X 250227Skärmdump från Elisabeth Svantessons (M) X 250227
Motargument är av åsikten att det är viktigt att ta integrationen på allvar, och den är otillräcklig. Men för att kunna föra en rimlig, saklig och seriös debatt krävs att vi har enbart korrekt fakta på bordet. Politiker har en tendens att vrida och vända på sanningen.
När Svantesson och, tidigare, statsminister Ulf Kristersson (M), dribblar med begreppet självförsörjning och (medvetet?) missförstått vad det faktiskt innebär, skapar det än mer splittring då det direkt slår mot invandrare på gruppnivå. Detta fångas i vanlig ordning upp av t ex SD-kopplade bloggen Samnytt, och sedan är falsarierna igång och blir virala löpeldar på sociala medier.
Detta är en medveten strategi, eftersom det i sin tur kan vidimera den kraftigt åtstramade flyktingpolitik vi har sett under denna mandatperiod då Tidöregeringen, dvs Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna med stöd av Sverigedemokraterna, har satt i system att göra det så svårt som möjligt för de invandrare som redan finns i Sverige. Man har samtidigt strypt den asylgrundade invandringen.
I debatten cirkulerar mått på självförsörjning som inte mäter självförsörjning. Lindell menar att inkomstgränserna har satts för godtyckligt. Entreprenörskapsforum och Svenskt Näringsliv anses vara legitima källor. Problemet är att de använder en inkomstgräns om fyra prisbasbelopp (motsvarande en inkomst på 190 400 kr år 2021). Eftersom Svenskt Näringsliv räknar bort 500 000 studerande landar de i att 1,3 miljoner invånare i Sverige inte skulle försörja sig själva. Entreprenörskapsforum räknar inte bort studerande i sin beräkning, vilket landar i att 1,8 miljoner invånare påstås inte försörja sig själva ekonomiskt.
I dessa beräkningar gäller självförsörjningsmåttet enbart sociala ersättningar och bidrag. Enligt Lindell borde även kostnader för t ex utbildning, kultur och infrastruktur ingå.
Självförsörjning mäts på individnivå, men den minsta ekonomiska enheten är hushållsnivå. Lindell påminner om att i många fall då en person lever en tid med låga eller inga inkomster finns det i hushållet en partner som väger upp inkomstbortfall. När ena parten studerar eller vårdar en anhörig behöver det inte innebära att det hushållet söker biståndsinsatser.
Självförsörjning används som ett politiskt begrepp. I ett modernt välfärdssamhälle är det inte tänkt att alla ska vara självförsörjande, eftersom en grundläggande funktion är omfördelning såväl mellan generationer som mellan fattiga och rika.
Sociala bidrag och ersättningar är eftersträvansvärda så till vida att männskor ska kunna beredas möjligheter att studera och kompetensutveckla sig. Människor ska kunna ta ut föräldraförsäkring. Däremot är sjukdom och förtidspensionering negativt för såväl individ som samhälle.
Svantesson är ytterligare en politiker som splittrar och polariserar. I detta fall skuldbelägger hon personer som, ofta felaktigt, påstås vara icke självförsörjande. Föga förvånande är det återigen invandrare som skuldbeläggs för samhällsproblemen. I själva verket bygger Svantessons, och andras, anklagelser på felkonstruerade siffror om självförsörjning samt en agenda av att vidimera åtstramad migrationspolitik.
Så var mångkultursdebatten i gång igen. Orsaken den här gången är att migrationsminister Johan Forssell (M) i en intervju med Aftonbladet sagt att Sverige kommer att fortsätta vara ett mångkulturellt samhälle, trots Tidösamarbetets kommande satsningar på såväl stram invandring som återvandring, liksom fortsatt besatthet av höga integrationskrav. Föga förvånande har partiledaren Jimmie Åkesson (SD) gått i taket och dragit till med drastiska formuleringar om att ”mångkulturalismen” i kombination med ”massinvandringen” har ”förstört Sverige”.
Forssell fick möjlighet i SVT:s ”30 Minuter” att bemöta Åkessons aggressiva mothugg. Av utfrågningen att döma framstår Forssells resonemang som tämligen motsägelsefull: Å ena sidan hävdar han att människors olika bakgrunder berikar Sverige, å andra sidan att menar han att man måste ”förenas under några väldigt viktiga värderingar”, som exempelvis att man ska arbeta och göra rätt för sig, att man ska respektera för kvinnors rättigheter och individens frihet. Med andra ord: ”Du får vara precis den du vill vara, så länge du anpassar dig till oss andra”. Hur dessa två väsensskilda inställningar hänger ihop framgick inte, ej heller hur ett helt samhälle ska efterleva denna självmotsägande dynamik i praktiken.
På en punkt har Forssell dock principiellt rätt: Mångkultur är en definitionsfråga och det är en mycket intressant diskussion. Bland svenska och internationellt verksamma forskare är begreppet ”mångkultur” omdiskuterat utifrån maktrelaterade dimensioner. Antirasistiska Akademin (ARA) har gjort en sammanhållen forskningsöversikt på det mångkulturella samhällets komplexitet. ARA har presenterat tre definitioner av idén om det mångkulturella samhället:
en pragmatisk definition där det mångkulturella samhället ses som en mångfald med språk, kulturer, religioner och etniciteter
en utopisk definition där det mångkulturella samhället ses som ett ideal
en politisk definition som handlar om samhällen ses som mångkulturella när det handlar om en gemenskap som försöker överleva kulturellt
Vilken av dessa tre definitioner skulle Forssell ansluta sig till, eller har han en egen definition?
En återkommande problematik med begreppet ”mångkultur” – som flera postkoloniala tänkare under årtionden påpekat – handlar om att mångkultur nästan undantagslöst diskuteras som en invandrarfråga. I sådana analytiska kontexter framträder underliggande föreställningar om ”invandrare” som ett anonymt kollektiv vars kulturer ses som antingen något exotiskt och spännande eller som en grundorsak till kulturkrockar och konflikter. Oaktat det ena eller det andra bottnar dessa diskurser i en antydd större uppfattning av ”invandraren” som ett etniskt objekt tillika ”den andre” i relation till ”svenskar” (som i sammanhanget utgör en norm).
En annan problematik bottnar i det som brukar betecknas som kulturell essentialism, det vill säga, föreställningen om att kulturer är kompakta och skarpt avgränsade i förhållande till andra kulturer. Inom denna tolkningsram anknyter Åkesson – och även delvis Forssell – till en nationalistisk tankegång och anspelar på att det finns en ursprunglig oskuldsfull ”svenskhet” som befläckats av krafter och influenser ”utifrån”. En ”svenskhet” som man försöker att förknippa med värden som ”individens frihet” och ”kvinnors rättigheter”, trots att dessa fri- och rättigheter är resultat av en lång, historisk kamp underifrån och inte av naturen givna.
Sanningen är dessutom att kulturer alltid varit föränderliga i takt med samhällsutvecklingen i stort, liksom i mänskliga möten. Det är svårt att föreställa sig hur en ”svenskhet” helt renad från olika kulturers påverkan egentligen ut. Jag tänker exempelvis på det engelska språkets djupgående inverkan på populärmusikens utformning i Sverige och västvärlden. Ska internationellt framstående musikprofiler som Abba, Max Martin, Robyn, Roxette, The Cardigans, The Hives, First Aid Kit och Icona Pop endast hålla sig till det svenska språket?
Den kritiska diskussionen om mångkultur som begrepp väcker onekligen många reflekterande frågor som förtjänar en intellektuell hederlighet, om man ska ta diskussionen på allvar. Tidöregeringen har bevisligen inte erbjudit någon fördjupning värd namnet, på grund av att dess representanter inte studerat och analyserat frågan ordentligt, utan man har associerat sig fram till sina ställningstaganden och lärt sig att ”det är här så man ska tycka”.
Första biten är bortklippt, pga ändå bara ännu mer floskler än vad resten redan rymmer. Absolut ingen blir gladare av att behöva höra på det. Statsminister Ulf Kristerssons (M) så kallade tal till nationen 9 februari är inte ett tal till oss alla.
Det är ett tal till de 2/3 av befolkningen som är vita. Det här är inte ett tal som lugnar oss som drabbas av rasism. Det är inte ett tal som visar förståelse och empati för alla dem som nu är rädda för att gå till sin komvux-utbildning eller sina SFI-lektioner. Detta är inte ett tal riktat till alla oss som inte får ihop alla motstridiga uppgifter, t ex hur Örebroattacken skulle kunna inspirera andra med liknande åsikter när man samtidigt menar att inget tyder på att det fanns ett ideologiskt motiv.
Kristerssons tal är dessutom oförenligt med de budskap han själv torgfört ihop med övrig höger i flera år, med ett allt intensivare svartmålande av invandrare de senaste månaderna. Efter ÅR av att tala om hur vi måste bli allt mer lika, där mängder av åsikter och sätt att vara på inte godkänns så är det nu plötsligt viktigt att ”hålla ihop” och inte göra detta till en fråga om höger eller vänster, invandrare eller svensk?
Well. Det ÄR politiskt och det ÄR en fråga om invandrare eller svensk, höger eller vänster. Är det som det verkar ett rasistiskt dåd av en vit man som vill få bort invandrare så är det i högsta grad en fråga om hur vi omtalas när vi inte är vita svenskar. Det är i högsta grad en fråga om ursprung. Vill vi köra spåret om att detta handlar om en snubbe som snappat rent psykiskt. Som sköt utan större eftertanke. Ja, då är det fortfarande en fråga om rasism, men också en fråga om höger och vänster. Som i att högern gör det allt svårare att överleva om man inte kan arbeta och nedskärningar i psykvården och skolan år efter år. Som i att absolut inga förslag presenteras för hur människor inte skall bli såhär desperata.
Talet är en orgie i floskler och helt uppenbart en panikåtgärd för att inte anklagas att ta mindre allvarligt på detta dåd än på t ex gängvåld. Någon äkta känsla eller omtanke om de drabbade går inte att skåda. Idag ska vi hålla ihop. I morgon kommer statsministern med vänner fortsätta kampanja för att göra Sverige vitt igen.
Kort efter sitt ”tal till nationen” får Kristersson frågor från Aftonbladet om hans uttalanden att våldsvågen vi sett beror på invandringen och hur det kan ha påverkat Örebroskytten. Hans svar? ”Håll två tankar i huvudet”. Detta, gott folk, är en ledare som vägrar ta ansvar. Som kallar sig den vuxne i rummet men agerar allt annat än. Som spelar dum och inte låtsas förstå att en retorik som utmålar invandrare generellt som ett problem kommer skapa fientliga och rent av farliga attityder mot just invandrare. Att hålla två saker i huvudet innebär inte att ignorera hur offentlig debatt påverkar människors inställning till specifika frågor, men också till varandra.
Statsministern upprepar också att det skulle finnas en rejäl koppling mellan den ”massiva invandringen” och brott. Trots att flertalet utredningar visat att det inte alls stämmer och nu senast att det inte syns någon koppling mellan högt mottagande av invandrare och mer våldsbrott. Ett signum för Kristerssons regering är dock föraktet för forskning och expertis. Vare sig det gäller att bekämpa brott, minska sjukskrivningar eller följa klimatmål så har regeringen hittills frekvent valt att gå tvärt emot vad experter, remissinstanser och forskare säger att de borde göra. Regeringen Åkesson kör helt enkelt på vad de KÄNNER för, oavsett vad de reella effekterna blir.
Att statsministern direkt efter sitt snack om sammanhållning och att ursprung inte spelar roll står och pratar om invandringen som en belastning visar exakt hur tomma orden i hans tal till nationen var. Det är också tydligt i hans svar till Aftonbladets reporter att han anser att offren i Örebro förtjänar att uppmärksammas eftersom de var ”goda” invandrare i skolan för att förbättra sina liv. Hade de varit sjukskrivna, arbetslösa eller kriminella kan vi räkna med att hans empati för dem hade varit ännu lägre än den redan är. Om det nu är möjligt att hamna på minus i empatisk förmåga.
Anyhow. Vi håller flera tankar i huvudet redan. Det är just därför vi kan säga att din och dina vänners hetsande mot invandrare försätter den icke vita delen av befolkningen i reell fara.
Krönika av Paula D
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Videoklippet som SVT valt att korta ner kan ses här:
Sverigedemokraterna har sedan sitt intåg till riksdagen 2010 nått uppgångar i val efter val, trots att partiet kantats av allvarliga skandaler i en omfattning som inget annat riksdagsparti kommer i närheten av. SD lyckades bli näst största riksdagsparti och därmed det tyngsta regeringsunderlaget. Under nuvarande mandatperiod har de haft ett avgörande inflytande i regeringspolitikens utformning och riktning där deras ideologiska positioneringar förflyttas fram. Jimmie Åkesson är emellertid inte nöjd. Han har börjat skärpa tonen och ställa ultimatum: Efter nästa riksdagsval sitter SD antingen i regeringen eller i opposition.
Hur ställer sig övriga Tidöpartier till Åkessons utspel?
Jo, åtminstone ett Tidöparti har redan i början av det här året bekänt färg. I dagarna har Kristdemokraternas partistyrelse har nämligen beslutat om att stryka följande mening ur sin valplan:
”Att aktivt bilda majoritetsstyre tillsammans med partier som SD och V och andra partier som värderingsmässigt ligger långt ifrån kristdemokratisk ideologi bör däremot undvikas.” (Källa: SVT)
I ett pressmeddelande skriver KD att man ”kommer att arbeta för ett regeringssamarbete som resulterar i det bästa för Sverige”, vilket enligt KD innebär ”så mycket kristdemokratisk politik som möjligt”. Ironiskt nog hade partiledaren Ebba Busch inför valet 2018 yttrat att hon inte såg ett samarbete med SD som rimligt på 20 års sikt.
Att KD valt att ta detta stora steg säger något om de senaste 15 årens politiska utveckling i Sverige.
I början av 2010-talet var den politiska situation som vi befinner oss idag otänkbar. Hur svårt det må vara att föreställa det, men det fanns antirasistiskt motstånd inom betydande delar av borgerligheten. Det anordnades aktioner, demonstrationer och manifestationer för försvar av demokratin och mänskliga rättigheter. Det fanns en bred, antirasistisk folkrörelse över partigränserna där flera partier medverkade. Man var inte nödvändigtvis eniga om exempelvis arbetsmarknadsfrågor och den ekonomiska politiken, men man var överens om att slå vakt om demokratiska värden och principer, däribland om alla människors lika värde.
Spola fram 15 år och blicka ut det politiska landskapet idag. Begrunda vart vi har hamnat och hur långt förskjutningen mot högerextremismens tankegods har gått, liksom normaliseringen av rasism. Vad krävs för att inse hur utomordentligt farligt det är för demokratin att göra det vägval som KD gjort? Är demokratins värden och principer numera underordnat strävan efter att behålla regeringsmakten?
Emerich Roth och Hédi Fried, båda överlevande av Förintelsen, ägnade de sista åren av sina liv åt att varna för SD. Roth och Friéd visste mycket väl vad de talade om. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra började öppna dörren för SD 2017 skrev Roth följande till henne:
”Sverigedemokraterna är fortfarande Sverigedemokraterna. Det har de inte ens själva försökt ändra på. Allt som uppdagades efter att de lyckades komma in i riksdagen bekräftar för alla med förmåga till logiskt tänkande att ränderna inte gått ur. Att mörka och tysta duger inte. Inte ens namnet har de bytt. Det är sant att Sverigedemokraterna har bytt om till kostym och hyfsat språket, men man behöver bara skrapa lite grand på ytan för att bli varse vilka idéer dessa kostymer hänger på och vilka krafter som döljer sig under det tunna ytskiktet.
Ondskan uppenbarar sig i olika skepnader, men oavsett vilka titlar den ger sig, är det samma hat och samma mekanismer som driver dagens hatare, som de jag upplevt tidigare i mitt liv. Om ni nu inte lyssnar på oss, som har överlevt Förintelsen och upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser, vilka ska ni då lyssna på när alla vittnen är borta?” (Källa: SvD)
Motargument 