Etikettarkiv: ideologi

Krönikor

SD har inte förnyats

Det talas gärna om Sverigedemokraternas förnyelse, om att de har lämnat det gamla bakom sig. Vitboken sade något annat. Men Åkesson hävdar med en dåres envishet att de numera är ett socialkonservativt parti, ett parti som borgerligheten dessutom gärna samarbetar med.

Men deras rötter är inte av det slag som torkar ut. BSS och gamla fascister, grundarna, deras syn slingrar sig fortfarande som ett gift som sipprar fram vid regeringspodiet. Man hade utan svårighet kunnat byta ut Aspling mot en Ekström eller Davidsson. Det är deras politik han för fram vid podiet. Det enda som har bytts ut från förr är de hårda slagorden. Då lät det förskräckligt för i stort sett alla som inte ingick i deras lilla sekt. Nu är terminologin anpassad och taktisk. Men deras politiska fernissa är så tunn att den gång på gång spricker. Den hårt förda politiken drabbar alltid de grupper de demoniserar, aldrig dem själva. Det finns otaliga bevis på det; det senaste gällde deras representant i justitieutskottet.

Men när man synar dem framträder samma gamla mönster med teserna om ”vi och dom”, folkutbytet och hur ”vänsterblivna” har förstört landet. Just uttrycket ”vänsterblivna” är intressant och avslöjande. Det speglar deras syn på funktionsrätt mycket tydligt. De drar sig inte för att förlöjliga vänstern och jämföra den med personer med funktionsnedsättning. Här borde varje varningsklocka ringa, för båda grupperna. SD säger att de har ”gått vidare”. De har mognat, yrar statsministern, som några år tidigare aldrig, aldrig skulle samarbeta med SD. Jaja, den som rider på tigerns rygg hamnar till slut i dess mage.

Den som har följt SD och deras otaliga anonyma konton på sociala medier, trådarna bakåt, ser något annat: samma världsbild, fiendebilder och idé om ett ”vi” som måste skyddas från ett ”dom”. Det är precis samma demonisering och politik som BSS-Davidsson fortfarande satt vid tangentborden och formulerade.

Grundtonen är oförändrad: en berättelse om hot, renhet och ett land som sägs behöva återtas från krafter som påstås underminera det inifrån. Deras symbios av fascism, populism och hat består, på samma sätt som när de grundade SD 1988.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

SD:s rötter har inte ruttnat

Sverigedemokraternas grundare, BSS (Bevara Sverige Svenskt), fascister och nazister, deras gift och arv ligger kvar under den där tunna fernissan som SD målar upp för dig. Skrapa lite, late SD-väljare, så ser du vad som faktiskt döljer sig där under. Du lär då höra den svenska versionen av ”Heil Hitler”, ”Helg seger” och stöveltramp. Tror du att det är en slump? Jag kan svara direkt på den frågan: nej. Rötterna och ideologin är väl bevarade enligt din Führer Åkesson.

BSS:s Davidsson och SS:s (nazisternas Schutzstaffeln) Ekström flinar från sina gravar åt hur lätt det var att få dig att tro att allt var nytt och att få dig att rösta på ett nazistiskt parti. Jag förstår att du är historielös.

Minns du flyktingförläggningarna som brann under 1990-talet? Minns du hur skinnskallar mördade och misshandlade homosexuella under samma period? Minns du filmen där höga företrädare beväpnade sig med järnrör? Det är den strömningen du röstar på. Är du verkligen bekväm med det? Det är egentligen bara en försmak av vad som kan ske om du ger din röst till SD.

Fascism, nazism, rasism, för SD är det inte historia, det är arvsmassa och riktning. För den senare har de planer, och det är inte säkert att du ingår i dem. Särskilt inte om du är arbetslös, sjuk, HBTQ, invandrare, kvinna eller har någon form av funktionsnedsättning. Vi i vänstern tar de i första omgången. De som inte passar in i deras föreställning om en vit, frisk ras, vad tror du händer med dem? Eutanasi? Koncentrationsläger? Vill du vara delaktig i sådant?

Om SD får makten kommer de inte att släppa den.
Det är så auktoritära fascistdiktaturer alltid har fungerat.

Du tror att du är säker, men det är du inte. Långt ifrån.

Det är ditt ansvar som medborgare i en demokrati att inse det innan det är för sent.

Det vi vet med säkerhet är att de allierade fick stopp på den mordiska nazistiska regimen 1945. Vi vet inte vilket slutmål nazisterna hade. Fundera på det när du röstar i valet 2026. Det kan bli sista gången du röstar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar, I fokus

Ungsvenskarnas förvirring och dubbelmoral om islam

Ungsvenskarna, vars fadersparti är Sverigedemokraterna, hävdar att islamism inte hör hemma i Sverige och använder Iran som varnande exempel. Samtidigt handlar ett av deras senaste inlägg om att Sverige aldrig får bli “ett muslimskt land”. Inlägget bygger på kommunikation om islamism egentligen som ett sätt att attackera och misstänkliggöra muslimer som en föreställd enhetlig grupp, eftersom inlägget bl a bygger på en felaktig sammanblandning av samhälle, land, stat och nation. Ironiskt nog är inlägget negativt emot muslimer samtidigt som utvecklingen i Iran visar att muslimer stödjer demokratiska värderingar.

I inlägget presenteras den nuvarande utvecklingen i Iran som bevis för “vad islam leder till”. Men Iran är främst ett exempel på vad som sker när regimen och staten genom teokratiska system gör anspråk på religiös tolkningsmakt och erkänner inte människor som individer som har rätt att välja sin religion eller alternativa livsåskådning.

Skärmdumpar från Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto 250113.

Inlägget missar också vilka som faktiskt protesterar. Demonstranterna i Iran är i praktiken mestadels muslimer – religiöst, kulturellt eller socialt. Protesterna visar att även muslimer gör politiskt motstånd mot ett odemokratiskt och auktoritärt system.

Om Iran på sikt skulle demokratiseras skulle det bli ett bevis och motexempel till främst högerextrema idéer och synsätt att muslimer och islam är oförenliga demokrati och universella värderingar.

Land, stat och nation är inte samma sak

Påståendet att Sverige aldrig ska bli ett muslimskt land handlar delvis om missbruk och sammanblandning av begrepp. Sverige är ett land där muslimer lever, alltså finns det svenska muslimer. I den samhälleliga meningen är Sverige redan ett land där muslimer är en självklar del av befolkningen. Idag är runt 10 % av Sveriges befolkning muslimer, religiöst, kulturellt eller socialt. På det sättet är Sverige också ett land för muslimer.

Att en större del av en befolkning i ett visst land har en viss religion säger ingenting automatiskt om staten rörande lagar, institutioner och funktioner. Sverige anses en av dom mest sekulära staterna i världen baserad på universella värderingar som likvärdighet. Att förneka denna skillnad mellan samhälle och stat leder till felaktiga slutsatser om både demokrati och religionsfrihet.

Det handlar inte om ”svenska rättigheter” utan om universella medborgerliga rättigheter

Ungsvenskarnas hänvisningar till “grundläggande svenska rättigheter” är också missvisande. Bland annat eftersom Sveriges konstitutionella system och ordning grundas på universella idéer om frihet, jämlikhet och rättsstat. Alltså inte på kulturellt eller religiöst avgränsade värderingar.

Sverige är dessutom en EU-stat, vilket betyder att de rättigheter och institutionella principer som gäller här också är förankrade i europeisk konstitutionalism och unionsrätt. Föreställningen om rättigheter som något specifikt svenskt, i motsats till universellt, saknar juridisk och praktisk grund samt tjänar främst ett identitetspolitiskt syfte oftast i högerextrem mening.

Islam är inte islamism

I inlägget används begreppet ”islamisk ideologi”, när det som egentligen avses är islamism som politisk ideologi. Det är en avgörande skillnad. Islamism är en politisk lära där religion används för att legitimera statlig maktutövning genom repression, förtryck, diskriminering och våld.

Att tala om ”islamisk ideologi” antyder däremot att religion i sig leder till dessa uttryck. Det är analytiskt felaktigt på samma sätt som det vore fel att hävda att kristendom per automatik leder till terror eller auktoritärt styre som i Ryssland. Religionskritik förutsätter begreppslig precision bland annat för att motverka kollektivt misstänkliggörande och skuldbeläggning.

Eftersom inlägget även handlar om att islamism inte hör hemma i Sverige och att Sverige aldrig får bli ett muslimskt land blir motsägelsen tydlig. Om problemet vore islamism som ideologi skulle människors religionstillhörighet vara oviktig och irrelevant. Formuleringen avslöjar i stället att begreppet islamism används för att legitimera hatiska och extrema tankar att muslimer inte ska få finnas i samhället.

Kollektivismens spegelbild med tanke på kristen nationalism

Högerpopulistiska och högerextrema rörelser i Europa och USA, inklusive i Sverigedemokraterna, brukar kommunicera att kristendom eller ”kristna värderingar” används för att definiera nationell identifikation. Tanken genom det som i forskningen definieras som kristen nationalism är att alla invånare i en nation ska vara kristna på det sätt som högerextrema aktörer önskar.

Kristen nationalism står emot demokratiska värderingar och religionsfriheten. På det sättet finns det fler likheter än skillnader mellan kristen nationalism och islamism genom att religion görs till politiskt maktmedel, individen underordnas ett kollektiv och avvikelse misstänkliggörs. Problemet är inte vilken religion som används, utan att religion används för att legitimera godtycklig och auktoritär statlig och politisk kontroll.

Kvinnor som retoriskt alibi för högerextrem politik

Inlägget hänvisar även till kvinnors situation i Iran. Samtidigt är det välkänt hur högerextrema och högerpopulistiska rörelser historiskt och i nutid förhåller sig till rättigheter rörande kvinnor. Genom till exempel betoning av kvinnans underordning i kärnfamiljen, motstånd mot homosexuella relationer och en repressiv hållning i abortfrågan.

Inlägget innehåller även det som i forskningen kallas för civilisationistiska åsikter. Det bygger bland annat på att liberala och feministiska värden åberopas selektivt för att rikta misstro mot religioner som islam och minoriteter som muslimer. Resultatet är att idéer liksom konstitutionella principer och praktik rörande frihet och jämlikhet används för att främja motsatsen, alltså ett auktoritärt och kollektivistiskt högerextrem samhällssyn.

Källor:

The Conversation: Iran protests 2026: our surveys show Iranians agree more on regime change than what might come next

Christians against Christian nationalism: What is Christian nationalism?

European Union: EU-rätten

Freedom House: Sweden

Forum för levande historia: Islam och muslimer i Sverige

Motargument: Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi

SO-rummet: Iran idag

SO-rummet: Sveriges grundlagar

SO-rummet: Islamism – extremism

Artiklar

Hur kan populismens framgång förklaras?

För att förstå populismens framgångar är det viktigt att förstå skillnaderna mellan höger- och vänsterpopulism. Båda de, samt även nyliberal populism, har haft framgångar i Europa de senaste decennierna. I synnerhet högerpopulismen har varit framgångsrik. Men hur är högerpopulism jämfört med vänsterpopulism?

Det här är en del av en serie i tre delar om populismens relation till den liberala demokratin. Du hittar samtliga delarna här:

1) Hur förhåller sig populism till ideologi?
2) Hur förhåller sig populism till demokrati?
3) Hur kan populismens framgång förklaras?

Det mest grundläggande för att förstå populistiska partiers framgång är att ta förstå både tillgången och efterfrågan i det politiska landskapet. Hänsyn bör även tas till den socioekonomiska och sociopolitiska kontexten, menar Mudde och Kaltwasser (2019).

En viktig faktor är de etablerade politiska partiernas oförmåga att vara responsiva och fånga upp politiska strömningar och undertryckta förväntningar och behov hos en allt växande andel av befolkningen. Den politiska apparaten misslyckas med att uppfatta utvecklingen och missar folkets behov och önskemål till den grad att medborgarna upplever att ”eliten” inte längre gynnar deras intressen. Denna retorik är särskilt framgångsrik när det resonerar emot hur många upplever verkligheten.

Det kan gälla upplevd eller faktisk korruption, att eliten uppfattas som oärlig, självisk eller likgiltig inför majoritetsbefolkningens intressen, eller att den inte går att lita på (Mudde och Kaltwasser, 2019). Det kan också vara en falsk känsla, men som upplevs som ”äkta” och ”sann” eftersom det legitimeras av populisternas retorik.

Populisternas retorik, som att framställa sig själva som outsiders som ”för folkets talan” och representerar ”folkviljan”, blir därmed mer tilltalande för befolkningen. Mudde och Kaltwasser (2019) menar att denna attityd ofta finns latent hos befolkningen. Att den är vilande tills rätt omständigheter får den att slå igenom. Det är när en stor andel av befolkningen upplever att det är en korrekt beskrivning av verkligheten (oberoende om det är korrekt beskrivet – eller inte).

Två exempel på populistiska partier är det svenska högerpopulistiska Sverigedemokraterna (SD) och det spanska vänsterpopulistiska partiet Podemos. Båda grupperna delar en skepticism mot EU och upplevd överstatlighet, samt hävdar att de står på ”folkets sida” mot den etablerade eliten. De har dock olika definitioner av både ”eliten” och ”folket” och representerar olika värdideologier: SD med etnisk nationalism, Podemos med socialism.

Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe, en av Podemos ideologer, argumenterar för att nyliberalismens politiska centralisering mot ”mitten” har raderat ut konfliktlinjerna i samhället. Politiken blir därmed mer symbolisk än konfliktbaserad, vilket urholkar medborgarnas förtroende för den politiska processen. Det skapar ett klimat där populistiska partier kan framstå som attraktiva alternativ till de etablerade partierna. Eftersom politiken i grunden är en konflikt om olika intressen, är därför populism ett attraktivt alternativ för de som upplever att politiken inte kan tillgodose deras (politiska) behov.

Populistiska partier erbjuder ett alternativ till det befintliga systemet och lägger skulden på ”etablissemanget” och ”eliten”. Deras retorik förstärker ofta bilden av ett polariserat samhälle och stärker partiets krav på exklusiv representativitet som uttolkare av ”folkviljan”.’

Sverigedemokraternas maktanalys utgår från att ”eliten” lierar sig med ”minoriteter” på bekostnad av ”vanliga (vita) svenskar”. Denna analys kan tilltala väljare som känner sig politiskt exkluderade eller uppgivna över landets utveckling. Kombinationen av Chantal Mouffes analys, sociala mediers förenklade verklighet och strömlinjeformade budskap samt ökade klyftor mellan folkvalda och medborgare – stad och land, rika och fattiga – svensk och osvensk – bidrar till en värdering hos många väljare att den etablerade eliten prioriterar egna intressen framför folkets (Müller).

SD har också skapat en förenklad bild av politiska motståndare genom att sammanfoga olika partier under benämningen ”vänsterliberalerna”, trots att dessa partier har diametralt motsatta politiska ståndpunkter. Det var även någonting som nazisterna i Tyskland gjorde under Weimarrepublikens tid för att framställa de själva som ett alternativ mot den etablerade ordningen. Tidigare användes begreppet ”sjuklövern” innan partiet själva ingick i politiskt samarbete med Kristdemokrater och Moderater. Det är noterbart att de har upphört använda sig av begreppet sedan dess.

I vänsterpopulistiska Podemos fall är utvecklingen likartad. Partiet uppstod ur en ekonomisk kris och använder inramningen att den ”nyliberala eliten” har utarmat arbetarklassen och ”det vanliga folket”. De etablerade partierna utmålas som illegitima representanter för folkets intressen, eftersom de gynnar nyliberala krafter. De är det dåliga som tjänar det dåliga – emot folkets intressen.

Podemos kombinerar populistisk retorik och propaganda med en outsiderattityd – snarlikt hur SD fram till nyligen har försökt positionera sig. Podemos är EU-skeptiska och säger sig värna spanjorerna mot Bryssel, likt SD:s framställning av ”svenska folket” mot eliten, men utan etnisk avgränsning – snarare i termer av klass. Samma retorik går att se hos Ungerns högerpopulistiska ledare Victor Orbán.

Populistiska partier kombinerar ofta ett personalistiskt ledarskap med partiorganisationer som ibland fungerar mer som valmaskiner än traditionella partier. Både SD och Podemos har ett tydligt ledarskikt som bär partiet, ofta i samspel med en social rörelse. Podemos började som en social rörelse som aktiverade populistiska känslor, medan SD utvecklade sitt parti långsamt och triangulerade opinionsläge och sinnesstämning över tid för att hela tiden ligga i linje med vad de uppfattade som ”folkets vilja” – för att på det viset göra anspråk på att vara företrädare för opinionen – samtidigt som de både hamrar och smyger in sina andra budskap. Båda partierna har också en stark närvaro på internet, vilket förstärker deras förmåga att kommunicera direkt med väljare.

Populisternas förmåga att ge uttryck för ”folkviljan” är avgörande för människors ställningstagande och skapar det som Müller kallar ”aha-upplevelsen”, vilket ger följarna ovanligt hög lojalitet jämfört med andra partier. Båda partierna i det här exemplet är karismatiska och har följare som i hög utsträckning är lojala och relaterar känslomässigt – snarare än ideologiskt – till partiernas respektive sinnesstämningar.

Kombinationen av sociala och politiska faktorer har skapat en situation där ”behovet” av populism har ökat, medan partierna själva har haft organisatorisk kapacitet, ledarskap och socialt momentum för att dra nytta av de förutsättningarna . Tillsammans med de etablerade partiernas oförmåga att anpassa sig till nya situationer förklarar detta deras framgång. Populism är i den här kontexten ett politiskt verktyg, snarare än en ideologisk riktning.

Referenser:
Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Cristobal. Populism – a very short introduction. New York: Oxford University Press. 2019.

Müller, Jan-Werner. Vad är populism? En essä. 2 Uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 2019.

Artiklar

Hur förhåller sig populism till ideologi?

Populismen går att betrakta som en ideologi – en ideologi som delar in det politiska landskapet i ”det äkta folket” och den ”korrupta eliten”. Medborgarna ställs mot etablissemanget. Populism är dock snarare en ”lins” (eller ett perspektiv) genom vilken det politiska landskapet betraktas än en fullbordad ideologi såsom socialism, konservatism, liberalism eller nationalism.

Det här är en del av en serie i tre delar om populismens relation till den liberala demokratin. Du hittar samtliga delarna här:
1) Hur förhåller sig populism till ideologi?
2) Hur förhåller sig populism till demokrati?
3) Hur kan populismens framgång förklaras?

Mudde och Kaltwasser (2019) menar att populism sällan framträder isolerat. Renodlade populistiska rörelser och partier är ovanliga. Det vanliga är att populister, populistiska grupper och sociala rörelser använder sig av en ”värdideologi”. Det är en ideologi som populism appliceras på. Populism fungerar då som en ”tunn ideologi” som kompletteras av en värdideologi.

De vanligaste värdideologierna för populism är olika former av nationalism eller socialism, men även nyliberalism förekommer. Längre tillbaka i tiden fanns en tydlig koppling mellan populism och ett landsbygdsperspektiv, såsom peasantism eller agrara bondeintressen. Fram till 1980-talet ansåg många att populism självklart var förknippad med landsbygden enligt Müller (2019). Klyftan mellan stad och land var då något populister ofta tog fasta på, exempelvis Populist Party i USA eller Narodnikerna i Ryssland. Müller menar dock (2019) att Narodnikerna i strikt mening inte säkert kan sägas vara populister enligt gängse definition av begreppet.

Müller konstaterar (2019) att vänster- och högerpopulism visserligen enas i distinktionen mellan liberalism och demokrati – eller med andra ord i uppfattningen att den liberala demokratin inte är tillräcklig, eller till och med odemokratisk eller skendemokratisk. Det betyder emellertid inte, som han vidare konstaterar, att det är ”plausibelt entydigt symmetriska, även om de har beröringspunkter” (2019).

Högerpopulismen, särskilt i Europa, har normalt olika former av nationalism som värdideologi. Den kombinerar ideologiska komponenter som nativism (med rasistiska och etniska undertoner), auktoritära värderingar och välfärdschauvinism, menar Mudde och Kaltwasser (2019). Högerpopulister måste inte vara etniska chauvinister eller ens rasister, men som Müller uttrycker det (2019): ”Men de behöver ett moraliskt distinktionskriterium som skiljer det goda folket från de dåliga eliterna.”

Geert Wilders i Nederländerna använder liberala värden som frihet och tolerans som ett sätt att definiera vilka som tillhör ”folket” och vilka som inte gör det. Andra nyliberala populister från den politiska mitten är Forza Italia i Italien och brittiska Independence Party (UKIP), vilka kan ses som reaktioner på frustration över upplevt höga skatter och ökade utgifter för välfärdsstaten, menar Mudde och Kaltwasser (2019). Partier som haft varierande framgångar senaste decenniet.

Vänsterpopulismen har en annan form av inramning, men använder också ett distinktionskriterium. Den argumenterar för ”folket” mot ”eliten”, men inte i termer av etnicitet, hudfärg, nationalitet eller religion. Istället består motsättningen av ”vanligt folk” ställt mot den korrumperande eliten. Occupy Wall Street-rörelsen är ett exempel, då den ansåg sig representera ”Main Street” mot ”Wall Street”. Müller (2019 illustrerar det med deras slagord: ”Ninety and nine in hovels bare, the one in a palace with riches rare.”

Chantal Mouffe och Podemos använder det något mindre precisa begreppet de ”nyliberala krafterna” eller den ”nyliberala eliten” för att beteckna den korrumperade eliten, men distinktionen är tydlig.

Vänsterteoretiker brukar framhålla populism som ett ”korrektiv” till en demokrati som håller vanligt folk på avstånd, menar Müller (2019). Samt att ”förhållandet mellan demokrati och liberalism eller rättsstat har hamnat i obalans och populister kan stärka den demokratiska sidan igen.” Müller (2019) vänder sig dock mot det synsättet, eftersom populister inte är intresserade av medborgarnas deltagande i sig, utan endast som ett moraliskt anspråk på representation. Det vill säga att det är ett argument för ökat inflytande för egen del, tvärtemot retoriken om att de ”gör det för folkets skull”.

För populister är det en dubbelsidighet. Den populistiska tolkningen av det politiska landskapet utgör dess ideologiska utformning, men en värdideologi appliceras på den populistiska retoriken.

Exempelvis argumenterar vänsterpopulister för mer demokrati eller försvar av ”folkets” intressen – som ”Main Street” istället för ”Wall Street” – medan högerpopulister, enligt Müller (2019) ofta försvarar etniska eller kulturella förhållanden genom att favorisera en majoritetskultur, religion och etnicitet som en integrerad del av det populistiska moraliska anspråket.

Populister anser sig alltså, oberoende av vänster-mitten eller högerpopulism stå för en högre moral med mer legitimt anspråk än den påstådda ”korrupta eliten” som ett sätt att få inflytande för egen del – snarare än att de faktiskt strävar efter makt åt ”folket” de påstår sig representera.

Referenser:

Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Cristobal. Populism – a very short introduction. New York: Oxford University Press. 2019.

Müller, Jan-Werner. Vad är populism? En essä. 2 Uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 2019.

Artiklar

Hur förhåller sig populism till demokrati?

Populismens relation till demokrati är komplicerad. Som Mudde och Kaltwasser konstaterar (2019) existerar populism sällan isolerat, utan är en produkt av den moderna representativa liberala demokratin.

Det här är en del av en serie i tre delar om populismens relation till den liberala demokratin. Du hittar samtliga delarna här:
1) Hur förhåller sig populism till ideologi?
2) Hur förhåller sig populism till demokrati?
3) Hur kan populismens framgång förklaras?

Det har visserligen funnits agitatorer, demagoger och politiker med en taktiskt ”folklig” retorik tidigare, men populismen är ett modernt fenomen som hänger samman med framväxten av den liberala representativa demokratin.

Müller (2019) argumenterar för att populism är ”otvivelaktigt anti-demokratisk”, eftersom den bygger på ett moraliskt anspråk på att vara de enda som representerar ”folket”. Populismen är, menar Müller (2019), ”alltid en politisk krigsförklaring” och inte bara anti-elitistisk, utan även anti-pluralistisk (2019) (dvs. emot politisk mångfald). Därmed utgör populismen ett hot mot demokratin som förutsätter en politisk mångfald och fritt åsiktsutbyte. Enligt Robert Dahls teori förutsätter pluralism som fundament i den liberaldemokratiska en representativ parlamentarism.

När populister är i opposition använder de moraliska och suveräna anspråk för sitt rättfärdigande. De kräver representation, lyfter radikaldemokratiska krav och uppmärksammar frågor som kan utgöra relevant systemkritik. Deras krav kan handla om att inkludera de exkluderade eller hävda att vissa samhällsfrågor ska hörsammas. Samtidigt målar de ut den befintliga ordningen, dess företrädare och ”eliten” som illegitima – och därmed oförenliga med ”riktig demokrati” som de själva företräder.

Det gör populismen antidemokratisk, utifrån det moraliska anspråket på exklusiv suverän representation. Bara deras perspektiv ska råda.

Samtidigt kan populismen bidra till att rikta fokus mot frågor som uppfattas som väsentliga för medborgarna genom att påverka både policyutformning och den allmänna samhällsagendan.

Populismen kan dock betraktas både som ett hot och som ett korrektiv till demokratin, även om flera forskare, såsom Müller (2019), invänder mot det senare synsättet. Mudde och Kaltwasser (2019) menar att populism kan vara både en vän till demokratin och en fiende, beroende på var i demokratiseringsprocessen en stat befinner sig.

Exempelvis kan populism ha en positiv effekt när en auktoritär stat liberaliseras, eftersom den kan påskynda demokratiseringsprocessen. I motsatt riktning kan populistiska anspråk ha en negativ effekt när en valdemokrati rör sig mot en mer utvecklad liberaldemokratisk ordning – genom att de populistiska rörelsernas auktoritära tendenser underminerar rättsstatens principer.

Inom hela spektrumet – från auktoritära stater till fullt utvecklad liberaldemokratisk parlamentarism – kan populismen anses ha både positiva och negativa effekter, beroende på kontext och maktförhållanden. Det gör att populism måste förstås utifrån den kontext den befinner sig och hur populismen positionerar sig i det politiska landskapet.

När populister väl når makten har de, i linje med sin självbild som bärare av ”folkviljan”, en tendens att motsätta sig institutioner som uppfattas som hinder för deras absoluta anspråk på makt. Det gör dem till ett hot mot rättsstaten och demokratisk maktutövning. Exempel på det är när maktdelningsprincipen upphör eller kraftigt försvagas.

Utvecklingen i länder som Ungern och Polen – men även Turkiet och USA – visar hur populistiska ledare och partier kan driva på en övergång från liberala demokratier till valdemokratier och vidare mot defekta demokratiska system. Exemplen illustrerar hur populismen kan motverka demokratisk konsolidering och istället främja en auktoritär utveckling inom staten. Det visar tydligt hur populism som kan uppfattas som nödvändig snabbt kan övergå till en demokratisk katastrof.

Eller som Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan uttryckte det med liknelsen om att demokrati är som att åka spårvagn:

”Du åker med tills du nått ditt resmål, sedan kliver du av”

Uttrycket används ofta för att illustrera hans syn på att demokrati är ett verktyg som ska användas för att uppnå ett specifikt politiskt mål, snarare än ett permanent system. Det tolkas som att han ser det som ett sätt att uppnå makten för att sedan kunna gå över till en annan typ av styre, och detta har setts som en del av en auktoritär utveckling i Turkiet, rapporterar Utrikespolitiska institutet. 

Referenser:

Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Cristobal. Populism – a very short introduction. New York: Oxford University Press. 2019.

Müller, Jan-Werner. Vad är populism? En essä. 2 Uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 2019.

I fokus, Krönikor

Bad Åkesson (SD) om ursäkt till svenska judar?

Nej kära media, Jimmie bad inte om ursäkt. Han gjorde en klassisk skenmanöver för att VERKA be om ursäkt, men han gav inte en äkta ursäkt till svenska judar. Det är ett återkommande problem att dessa taktiker verkligen fungerar och att många accepterar en icke ursäkt som en faktisk ursäkt. För vad är det Jimmie säger? Jo, att han ber om ursäkt för att partiet ”kunde uppfattas som” antisemitiskt/skrämmande för judar. Med andra ord: de var inte riktiga antisemiter utan det vara bara av misstag som de råkade agera på sätt som judar kunde må dåligt av. Hade han bett om ursäkt för partiets historia på riktigt hade inte orden lagt delar av ansvaret på svenska judars tolkning av partiets ageranden utan tagit fullt ansvar för att SD var fullt ut nazister och judehatare.

Skärmdump från Expressen 250625.

För det är liksom inte en fråga om tolkning som leder till en beklaglig ”upplevelse” av partiet som hatiska mot judar. Partiets historia innehåller liksom sådant som att:

  • Klä sig i SS uniformer
  • Ha swastikor på kläder och flaggor under partimöte
  • Hylla Hitler
  • Hylla uppsatta inom nazistpartiet/SS

I SD:s medlemstidning diskutera sådant som ”judefrågan”, judisk världsmakt och frustration över att judar ”syns överallt”.

Bara som ett axplock. Det är inte en fråga om att ”uppfatta” dem som hotfulla när de gick på gatorna och heilade. De VAR hotfulla. Så nej, Jimmie bad inte om ursäkt för partiets historia. Han la ut en dimridå i syftet att verka judevänliga just nu medan vapnen istället riktas mot muslimer. Å media spelar med och hjälper till att tvätta SD:s historia ren från den skit de gladeligen spred.

Följ Vardagsrasismen på Instagram: www.instagram.com/vardagsrasismen/

Skärmdump från Expressen: www.expressen.se/nyheter/politik/akesson-ber-om-ursakt/

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 6)

Detta är sjätte delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den fjärde av de fem grundpelarna i nazismen: Utbildningens frihet – från kunskap till lydnad.

Nazityskland: Skolan som verktyg för ideologisk fostran

En av de mest systematiska förändringarna under nazisternas regim var omstöpningen av skolan. Från att vara en plats för akademisk frihet och kritiskt tänkande, blev utbildningen ett propagandainstrument. Nazismen krävde lydnad, nationalism och rasrenhet – och detta infördes redan från lågstadienivå.

Exempel:

  • Skolböcker reviderades med antisemitism, militarism och Führer-hyllning.
  • Lärarkåren rensades från judar, socialister och “opålitliga element”.
  • Undervisning i “raslära” blev obligatorisk.
  • Universitetens självständighet avskaffades – forskning blev ideologisk tjänst.

Skolan blev ett verktyg för att forma ett enhetligt folk – inte fria individer.

Sverigedemokraterna: Skolan som kampzon i kulturkriget

SD:s skolpolitik syftar inte främst till att stärka kunskapsresultat – utan till att återställa en “traditionell svensk” fostran. Retoriken handlar om disciplin, normer, könsroller och att skydda barn från “vänsterideologiska” influenser. I praktiken föreslår SD åtgärder som underminerar skolans autonomi och lärarnas professionella bedömningar.

Detaljerat exempel:

Motion 2020/21:1936 – Förslag om att inrätta ett läromedelsråd som ska granska och godkänna skolmaterial utifrån kvalitet och politisk neutralitet. Samtidigt föreslås förbud mot värderingsstyrd slöja i grundskolan.

Ytterligare motioner i samma riktning:

· 2021/22:2526 – SD föreslår slöjförbud för minderåriga i förskola och grundskola, samt bredare förbud mot heltäckande kläder i offentlig miljö.

· 2021/22:2542 – Innehåller krav på att förbjuda värderingsstyrd slöja i skolan, utbildning i hedersproblematik för skolpersonal, och förstärkt nationell identitet i undervisningen.

· 2018/19:377 – Motion om att genusforskning vid universitet och högskolor ska granskas striktare och grunda sig på “verkliga förhållanden”.

· 2019/20:715 – SD vill stryka läroplanens skrivning om att skolan ska motverka traditionella könsmönster och kräver större fokus på hedersvåld.

Andra åtgärder som underminerar utbildningens frihet:

· SD:s kommunpolitiker har motionerat om att förbjuda RFSL, Rädda Barnen och Amnesty att föreläsa i skolor.

· Partiet föreslår att Skolverket ska granskas för “värdegrundsaktivism”, vilket i praktiken innebär politisk tillsyn av myndigheter.

· SD:s principprogram 2023 uttrycker att skolan ska stärka “den nationella identiteten” – en kod för att ersätta mångfald med enhetlig nationalism.

· SD har öppet kritiserat universitet och högskolor för att vara “vänsterstyrda”, och kräver att forskningsanslag ska villkoras.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

SD kallar alla politiska motståndare ”vänstern”

När Sverigedemokraterna och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.

I SD-kopplade Samtiden förekommer uttryck som “vänsterliberal elit”, och i SD:s egen YouTube-kanal Riks blandas referenser till “vänstern” ofta med attacker på Moderaterna, Centerpartiet eller borgerliga ledarsidor – beroende på om de kritiserat SD:s linje. I motioner till riksdagen framställs institutioner som public service och Sida som “vänsteraktivistiska” eller “del av vänsterns nätverk”, oavsett deras faktiska politiska hemvist.

Detta strategiska bruk av begreppet gör det möjligt för SD att skapa en binär konfliktbild: det är vi mot ”vänstern”, där ”vi” står för nationen, folket och sanningen – och ”dom” för globalism, kaos och svek. I praktiken betyder det att SD ställer sig utanför det demokratiska konsensus som hållit ihop Sverige i decennier.

Samtidigt hävdar partiet att de är “socialkonservativa”, men deras eget principprogram visar att det snarare handlar om nationalkonservatism. Där sägs att nationalism är det “enskilt viktigaste verktyget” och att socialkonservatismen hos SD alltid utgår från en nationalistisk grundsyn.

Att reducera hela det demokratiska mittfältet till “vänstern” är därför inte bara vilseledande – det är ett retoriskt verktyg för att delegitimera motståndare och stärka en polariserad världsbild.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 5)

Detta är femte delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den tredje av de fem grundpelarna i nazismen: Civilsamhällets frihet – från folkrörelse till kontrollinstrument.

Nazityskland: Folkets organisationer blev statens förlängning

Ett av de mest effektiva sätten som nazisterna använde för att konsolidera makten var att underordna civilsamhället statens vilja. Oberoende fackföreningar, ungdomsorganisationer och religiösa samfund slogs snabbt ut eller tvångsintegrerades i regimvänliga paraplyorganisationer. Det civila samhällets mångfald ersattes med ett enhetligt “Folkets Tyskland”, där alla sammanslutningar skulle tjäna nationens mål – som definierades av NSDAP.

Exempel:

  • Fria fackföreningar förbjöds och ersattes med Deutsche Arbeitsfront – en statligt kontrollerad “fackförening”.
  • Kyrkor och välgörenhetsorganisationer underordnades nazistisk ideologi.
  • Judiska, socialistiska och pacifistiska föreningar förbjöds.
  • Ungdomsverksamhet tvingades in i Hitlerjugend och Bund Deutscher Mädel.
Sverigedemokraterna: Civilsamhället som ideologiskt slagfält

SD:s återkommande motioner och uttalanden visar hur partiet vill omforma civilsamhället efter en kulturell och ideologisk mall där vissa uttryck uppfattas som önskvärda – andra som hot. Det civila samhällets oberoende försvagas när bidrag föreslås villkoras efter politisk lojalitet.

Detaljerat exempel:

Motion 2021/22:2463 – SD vill avveckla statsbidrag till etniska invandrarorganisationer och förhindra att andra bidrag går till verksamheter de kopplar till “vithetsfokuserad” ideologi, såsom Teskedsorden. Motionen föreslår en nationell granskning av organisationer med “vänsterradikal agenda” och kopplingar till “vithetskritik”, samt att offentligt stöd inte ska ges till föreningar som “underlättar illegal invandring”.

Detta förslag skapar en risk att bidragsgivning styrs av ideologisk granskning – vilket underminerar föreningsfriheten och den pluralism som civilsamhället bygger på.

Ytterligare motioner i samma riktning:

· 2020/21:809 – Skärpta regelverk mot organisationer som misstänks “motverka svenska värderingar”.

· 2023/24:359 – Föreslår att organisationer som tidigare nekats statsbidrag inte heller ska få stöd från kommuner och regioner.

· 2024/25:1415 – Kräver att alla organisationer granskas utifrån företrädarregister och kopplingar till “icke-demokratiska regimer”.

· 2016/17:2894 – SD föreslår nationell krisplan mot smitta i samband med invandrarorganisationers arbete.

· 2022/23:920 – Motion om att förhindra stöd till organisationer som “främjar vithetskritik”, och som SD anser “splittrar samhället”.

Andra åtgärder som underminerar civilsamhällets oberoende:

· I SD:s kommunpolitiska inriktningsprogram uttrycks vilja att endast stödja verksamheter som stärker “svensk kultur” och “samhällsgemenskap”, ett värdegrundskrav som riskerar att godtyckligt exkludera antirasistiska och religiösa minoritetsorganisationer.

· SD-politiker har krävt att MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) reformeras så att organisationer med kritiska perspektiv på vithet inte ska få stöd – en ideologisk granskning av innehåll snarare än verksamhetens demokratiska grund.

· Partiets kommunpolitiker har i flera fall motionerat om att kommunala stöd inte ska gå till “värdegrundsaktivism”, vilket i praktiken syftar på jämställdhetsarbete, antirasism och HBTQ-frågor.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.