För alla våra läsare som vill lära sig mer, så samlar vi här en början till en länklista, till andra portaler, nätforum och bloggar, som handlar om rasism/intolerans o.s.v.
I samarbete med Lautaro Ariño, skaparen av Förnuft-fu, presenterar vi en serie med korta föreläsningar som ger dig kunskaper och hjälp till dina argumentationer och debatter. Denna video handlar om hur du kan upptäcka om motståndarens argumentation är trovärdig eller har hål i teorierna bakom deras åsikt.
Gästkrönikör Lautaro Ariño, skaparen av FornuftFu.se
Björn Häger, journalist med mångårig och bred erfarenhet av nyhetsrapportering och grävande journalistik, samt föreläsare och för närvarande doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall, har skrivit en bok om mediernas reaktion på och inställning till sverigedemokraterna (SD) under valet 2010.
Med sina 295 sidor samt källhänvisningar med mera, är boken både lättläst och detaljerad på en och samma gång. Den innehåller allt från en kort historisk beskrivning av Sverigedemokraterna, till en jämförelse av mediernas bevakning av Ny demokrati på 90-talet och vilka effekter det gav på partiet och det svenska samhället. Häger redogör även för hur SD bevakades under valkampanjen 2006, eller till stor del inte bevakades, kanske man också skall säga.
Boken ger en översiktlig syn av journalisters demokratiska uppdrag, bland annat kring att ge en allsidig nyhetsbevakning och information om vad som är relevant i samhället. Detta ställt mot journalisters skyldighet att partiskt ta ställning för demokrati och alla människors lika värde.
Det journalistiska uppdraget ställs slutligen i konfrontation med den verklighet av SD som parti och hur partiet skall bevakas i medierna.
Boken ”Problempartiet” bygger huvudsakligen på ett relativt stort antal intervjuer med journalister i Stockholm och Skåne. Ur intervjuunderlaget framkommer stora skillnader i erfarenheter av journalisternas bevakning av SD i Skåne, Stockholm och i resten av landet.
I Skåne har SD sedan ett bra tag tillbaka haft en stor representation i kommunerna. Därför har lokala journalister vant sig vid dem och ofta bevakat partiet och dess åsikter i flera olika slags politiska frågor. I Stockholm hamnade SD länge under den journalistiska radarn, huvudsakligen med undantag av krönikörer och kolumnister som sedan länge och nästan enhetligt kritiserat partiet och dess företrädare. När nyhetsbevakning skett har den ofta handlat om olika skandaler krig SD:s politiker.
Valet 2010 beskrivs i ”Problempartiet” som en slags brytpunkt för SD:s mediala genomslag. Partiet steg i opinionsundersökningarna och detta bevakades av medierna. Av vad som framgår berodde SD:s framgångar av något så enkelt som partiets egna lokala opinionsbildning genom flygbladsutdelning, torgmöten och insändare i lokaltidningar, men inte minst Internet.
SD har fler klipp på youtube än något annat politiskt parti i Sverige. Många av partiets medlemmar och sympatisörer är aktiva på bloggar och i tidningars kommentarsfält. På detta sätt hade SD både med traditionella och nya metoder lyckats driva sina egna politiska frågor på ett helt annat sätt än tidigare. Ett sätt som dessutom nådde mottagarna utan sedvanlig journalistisk granskning och analys.
SD nekas och har sedan länge nekats annonsering i mycket av medierna. Däremot blev just nekandet av SD:s annonsfilm med burkhaklädda kvinnor i TV4 något som framstår som en rejäl PR-succé för SD.
Den ledde till en debatt om yttrandefrihet, där SD i mångas ögon tycks ha gått segrande ur debatten. Debatten om SD:s avsaknad att sprida sina politiska budskap ledde även till en uppmaning till Jimmie Åkesson att skriva en debattartikel i Aftonbladet, vilket han också gjorde. En debattartikel som i mångt och mycket drev tesen om att Sverige hotas av ”islamisering”. Enligt Jimmie Åkessons återgivna kommentarer i boken gav hans artikel ett stort genomslag och ledde till fler sympatisörer och medlemmar.
Sammanfattningsvis beskriver boken ”Problempartiet” ett välkänt faktum; SD har fått snabbt och ökat stöd, nästan oavsett hur medierna behandlat partiet. Från utfrysning, nekad annonsering, kritik på ledarsidor, i krönikor och kolumner, till TV-debatter med SD och intagna debattartiklar av SD, samt alldaglig nyhetsbevakning i mindre kontroversiella frågor än invandring. Föga förvånande har SD även gått fram när svenska medier på ett eller annat sätt bedrivit en journalistik som lånat myket av SD:s språkbruk och världsåskådning, såsom då SVT:s debattprogram Agenda höll en debatt under rubriken ”Hur mycket invandring tål Sverige?”
Boken ”Problempartiet” går in på vad SD:s framgångar betyder för svenska journalister. Å ena sidan inget alls, eftersom journalister skall bevaka och informera om samhällsfenomen oavsett om det gynnar eller skadar ett parti.
Å andra sidan väldigt mycket, eftersom rapportens intervjuer och andra undersökningar av journalistkåren visar att medierna i Sverige starkt ogillar SD som parti.
Den ständigt återkommande inställningen till SD som parti är att partiet generellt sett ses som ”främlingsfientligt” och ”rasistiskt” av journalister. Den inställningen tycks ibland eka tomt, eftersom endast ett fåtal journalister, i såväl sitt arbete eller i intervjusvaren i boken, kan förlara eller analysera SD utifrån varför partiet skulle förtjäna detta epitet.
Och kanske är det där boken så väl beskriver mediernas allmänna relation till SD. Medierna kanske — oavsett sin avsikt — är ett av de största problemen i förhållande till SD. Deras allmänna antagonism mot ett parti kombinerat med avsaknaden av förmåga att granska partiets politik sakligt. Inte minst utifrån ett demokratiperspektiv.
Hur ofta har SD:s politiska program och motioner granskats av traditionella medier utifrån frågan om de är förenliga med svenska grundlagar och internationella rättsakter rörande mänskliga rättigheter? Hur ofta har en betydande mängd av uttalanden och påståenden av SD:s politiker faktagranskats av medierna?
Med risk att tala i egen sak, är det kanske inte så märkligt att de tillkortakommanden som svenska medier själva anser sig ha i sin bevakning av SD, verkar ha givit upphov till samma typ av hemsida som denna artikel publiceras på, nämligen Motargument.se, Interasistmen.se och allt fler tillkommande Internetbaserade medier.
Håller granskningen av Sverigedemokraterna på att övergå till att bli en folkrörelse när traditionella medier inte kan uppfylla sin grundläggande uppgift, nämligen att försvara demokratin?
Affes statistikblogg är ett webprojekt som flitigt citeras av representanter för SD men även extremare aktörer inom den nyfascistiska sfären. Det är en blogg som utger sig för att presentera hårda fakta kring invandring, fakta som ofta rör invandrares brottslighet. Det är en blogg som lämnar mycket till övers att önska vad det gäller vetenskapliga metoder. Det mesta som presenteras på bloggen håller ur ett vetenskapligt perspektiv en bedrövligt låg nivå och man kan inte annat än häpnas över den brist på källkritik som många SD-representanter uppvisar när de hänvisar till bloggen.
För att tydliggöra de vetenskapliga bristerna i bloggens ”rapporter” ska jag i två artiklar granska två inlägg som publicerades på Affes blogg sommaren 2012. Jag börjar med inlägget ”Invandrarna och brotten 1 – Samtliga brott” där bloggaren menar sig bevisa att invandrare begår majoriteten av alla brott. Detta är en ”rapport” som flera SD-politiker—bland andra Kent Ekeroth—hänvisat till.
Anmälning är inte lika med brott
I den inledande meningen i ”rapporten” skriver Affe
Det är inte längre svenskarna som begår de flesta brotten i Sverige
Påståendet förväntas bevisas i genomgången som sedan följer. Faktumet är dock att det inte bevisas någonstans i ”rapporten”. Statistiken, från Brottsförebyggande rådet (Brå), som Affe feltolkar, bygger på hur många anmälningar som kommer in till polisen. Det är ett välkänt faktum att alla anmälda brott inte är riktiga brott, samt att långt ifrån alla brott som har begåtts verkligen anmäls. Detta gör det omöjligt att utifrån den statistiken dra några slutsatser om hur många brott som begås av någon gruppering.
Fler brott – eller diskriminering?
Det som går att avläsas i statistiken är hur många i vardera grupp som blir anmälda. En viss överrepresentation i anmälningsstatistiken kan bero på en rad olika saker. Till exempel den av forskare påvisade diskrimineringen av invandrare inom rättssystemet. Anmälningsstatistiken—som Affes ”rapport” baseras på—behöver alltså inte grunda sig i en överrepresentation i den reella brottsligheten. Det inledande påståendet bevisas inte och kan heller ej bevisas med den statistik som Affe tillhandahåller.
För att hålla en någorlunda vetenskaplig nivå måste man bland annat bevisa sina påståenden. Man måste också vara tydlig med de brister materialet man använder sig av har, och man måste kunna motivera varför den tänkta slutsatsen är rimlig. Ingenstans i sin rapport gör Affe något av detta. Det finns inte ens en ansats till att nämna brister i materialet eller metodkritik.
När seriösa aktörer—som Brå eller SCB—använder sig av den här typen av ensidig statistik så är de medvetna om bristerna och undersöker därför även andra källor. T.ex. kan data från sjukhusregister om antal misshandlade personer användas som ”kontrollvärde” mot anmälningsfrekvensen för misshandel som Brå har. Ytterligare en källa kan vara anonyma frågeformulär. Med flera sådana olika datakällor ökar validiteten (ungefär trovärdigheten) för den sammanställda rapporten.
Några sådana här kontrollkällor verkar Affe inte använt sig av i sin ”rapport”. Kanske är det för att de visar att brottsligheten sjunker. Ett faktum som rimmar dåligt med att bilden att ju fler invandrare som finns i Sverige – desto fler brott begås.
Eric Myrin, SDU, ljuger med diagram
Ännu mera ”vetenskaplighet”
Vidare till den andra bristen i ”rapporten”. Affe bygger sina så kallade rapporter på den ogrundade tesen att överrepresentationen i anmälningar bland invandrare ökar på samma vis mellan slutet av 90-talet och idag som det har ökat mellan slutet av 80-talet och slutet av 90-talet. För att använda Affes egna ord:
”Om svenskarna (svenskfödda med båda föräldrarna svenskfödda) stod för 68,5 procent av den polisanmälda brottsligheten i slutet av 1980-talet och 55 procent i slutet på 90-talet är det uppenbart att svenskarna någon gång på 00-talet kommer att stå för mindre än hälften av brotten
Det spelar ingen roll hur noga man räknar på det. Detta påstående, som utgör grunden i de rapporterna som Affe har fabricerat, är och förblir ett antagande. Istället för att motivera varför detta antagande skulle vara rimligt så hävdar Affe att ”det är fullkomligt uppenbart”. Det finns inget uppenbart i det antagandet. Det finns däremot många anledningar till varför det skulle kunna ske ett trendbrott. För vetenskaplighet krävs mer än svepande antaganden och generaliseringar av typen ”Med tanke på hur invandringen har sett ut de senaste 12 åren så är det inte orimligt att anta att överrepresentationen har fortsatt att öka”. Återigen kan man se att Affe begår samma fel; istället för att problematisera och motivera sina slutsatser så använder Affe sig av mycket lösa antaganden som grundar sig på de lögnaktiga fördomar om invandrare som blivit allt vanligare i samhället.
Denna ”rapport” som Affe skapat är och förblir rena spekulationer och skulle inte ta sig långt på något av våra universitet, högskolor eller ens gymnasienivån. Jag hoppas innerligt att de som läser den — oavsett var de står politiskt — har kritiskt tänkande nog för att kunna se det undermåliga i Affes sammanställning.
———
fotnot:
En av de viktigaste anledningarna till att vi så tydligt uttalar oss om Affes metoder och att Affe inte är någon statistiker, är att Affe själv har förklarat det, på sin egen sida: http://affes.wordpress.com/about/
De flesta av de vi antirasister kallar trollen slänger sig ofta med uttrycket ”kan du inte ta debatten” eller kortformen ”ta debatten”. Det hör vi på Twitter, det ser vi i kommentarsfälten på Avpixlat, Nationell.nu, Exponerat, Fria Tider med flera, samt troligen i kommentarerna på våra egna och andra likasinnade bloggar.
Personerna vi oftast hör dessa uttryck från är vad som utöver troll ibland även kallas fotsoldater. Alltså, läsarna till ovan nämnda sajter, Sd-väljarna, de som gömmer sina åsikter från familj, vänner och grannar, som gärna sitter och beklagar sig i dessa forum. De är så trötta på att inte få sina röster hörda att det enda de gör är att beklaga sig över sina meningsmotståndare – det vill säga; främst oss, antirasisterna, eller pk-eliten, 7-klövern, svenskhatarna, sverigefientliga… listan på öknamn de ger sina åsiktsmotståndare kan göras lång. Och det enda de säger sig vilja göra, är att ”ta debatten” med oss antirasister.
Fast det vill de ju inte. Om det beror på att de inte kan eller inte vet hur man gör, hur man bemöter andra människor på ett respektfullt sätt, om de inte lärt sig normal, vettig svenska, eller vad det nu kan tänkas vara – så varken kan eller vill de ta någon debatt. De använder uttrycket som ett slagord, som ett hån och för att väcka både uppmärksamhet och ilska. Som uppmärksamhetstörstande små barn som ännu inte lärt sig hur man beter sig i möblerade rum. De hamrar in sina inpluggade floskler där sanningshalten på de flesta sätt går att ifrågasätta, de skriker, vrålar och förolämpar i bästa barnsliga stil. Ja, inte går det att föra ett normalt samtal med dem, det märker man snart.
Anfall är bästa försvar, var det någon som sade.
Och i deras fall är det faktiskt sant. Deras sätt att debattera består av att attackera utan att köpa motståndet, det vill säga motargumenten. En vanlig människas sätt att debattera innefattar möjligheten att ändra åsikt, eller åtminstone förstå och acceptera motpartens åsikter, synpunkter och ställning i frågan. Men ett troll är fullkomligt oförmöget att höra någonting annat än sina egna utslitna, tjatiga argument om muslimer, statistik, kostnader… och på en skala 1 – 10 – hur sexigt är det att lyssna på?
Jag har inget bra svar på frågan om hur vi kan, böreller ska ”ta debatten” med dessa troll. Det finns saker man kan göra för att förebygga den här typen av åsikter, och man kan argumentera för att grundskolan och gymnasiet borde anstränga sig mer för att lära barn och ungdomar förmågan till empati, tolerans och förståelse. Men trollen som vill ”ta debatten” är barn i vuxnas kroppar som redan befinner sig ute i livet. Risken att deras världsbild redan är lika fixerad som vår egen, är ganska stor. Naturligtvis borde även föräldrar och den utökade familjen ta sitt ansvar, men även där pratar vi om vuxna människor med sina åsikter som är mer eller mindre färdiga. Det vi talar om är ett samhällsproblem som kan vara svårt att stävja, speciellt i en tid där ekonomi på både statlig och personlig nivå är ett av våra största samtalsämnen.
Inför beslutet om man kan, vill eller ska ”ta debatten” kan det vara lämpligt att verkligen fundera över saken. Oavsett vilken sorts kommunikation två människor har sinsemellan, så innebär det ett givande och tagande. Man ger och man tar ungefär lika mycket. Att hamna i en ”debatt” med en av Sd’s fotsoldater handlar till största delen om att bli fullkomligt utmattad på att ens få personen i fråga att försöka lyssna. För tillsammans med alla andra saker trollen har eller inte har, så är just det där med lyssnandet inte en av deras starkaste sidor.
Ja, om det inte passar deras egna åsikter, förstås.
(Och ja, jag generaliserar grovt – jag vet att det finns undantag som bekräftar regeln.)
När valsedlarna skulle tryckas den där härligt vackra sommaren 2010 — som gav oss så många fina nätter och festminnen — då var Sverigedemokraterna ett 22 år gammalt parti. SD ska ha grundats i februari 1988.
MYT:
”SD har växt för fort & på för kort tid”
SD — ett projekt bildat genom en sammanslagning av andra existerande, äldre organisationer. I detta sammanhang ganska oviktigt vilka de personerna var, men SD hade i alla fall en del befintliga medlemmar redan vid starten.
Sverigedemokratiska partiet kommer att fylla 26 år i februari 2014, just när nästa valkampanj ska inledas och kandidater till valsedlarna ska anmälas. Ett ansenligt antal av deras tidigare representanter har antingen slutat, blivit utsparkade eller bytt parti.
Men deras anhängare tar ofta till ”växtvärk-ursäkten”. Det låter ofta såhär när man kritiserar partiet för t.ex. inkompetens runtom i kommunerna: ”vi har växt för fort och på för kort tid”. Seriöst, ett politiskt parti, som i många år endast har drivit en enda politisk fråga, ett mycket smalt och tunt ideologiskt program. De har väl inte utvecklats särskilt, på alla dessa år?
Att ett politiskt parti, på en så lång tid, med en så tydlig ideologi, inte har lyckats samla fler väljare eller fler representanter — det är inte växtvärk — det är inkompetens! Sanningen är snarare att det i detta landet inte finns några fler vuxna, röstberättigade personer med de åsikterna, som både vill och kan engagera sig politiskt!
Jag är inte ett dugg förvånad över att det finns killar som Erik Almqvist, Christian Westling och Kent Ekeroth. Som beväpnar sig med stålrör, knuffar tjejer, kallar dem hora, är rasistiska, vill provocera fram bråk och filmar sina ”triumfer”. För det är väl så de ser detta. Som ett coolt bråk, en häftig triumf. Eller förlåt, det var väl så de ”såg” detta. Efter publiceringen är de ju mycket ångerfulla. De är nog mest ångerfulla för att detta har kommit fram och inte för själva händelsen i sig. Det är helt orimligt att ingen har sett hela klippet innan. Kent Ekeroth har haft filmen i sin mobiltelefon. Jag har massor av filmer i min mobil och jag har sett alla minst en gång eftersom jag har filmat dem.
Almqvist, Ekeroth, Westling
Erik Almqvist håller presskonferens och ber om ursäkt. Han skyller på berusning och ett dåligt mående. Drar på sig stora ”offerkoftan” samtidigt som han står där med svansen mellan benen, ertappad och påkommen. Erik inser ändå inte att det han säger i filmen var rasistiskt ”Jag förstår att det kan verka så om man inte känner mig”.
Det är inte heller särskilt förvånande att de är riksdagsledamoter. Innan valet 2010 har de länge organiserat sina åsikter och etablerat sitt framtida parti. De har stått på stan och spytt ut sin ilska och sitt hat med slagord, svenska flaggan i handen och stålhättor på sina fötter. I dag står de i talarstolar i fina kostymer och använder sig av finare ord. Hatet är detsamma, åsikterna finns kvar och uppenbarligen har de också svårt att göra sig fria från sin f.d. våldsamma sida.
Visst, vi har alla våra lik i garderoben, men om man inte har en snedvriden kvinnosyn så slinker inte ord som ”hora” ut bara för att man har druckit. En knuff, stålrör och att hetsa till slagsmål, sådant dyker inte heller bara upp för att man har druckit lite för mycket. Sådant kommer fram för att man har en snedvriden människosyn. Sådant kommer fram för att man tror att våld kan lösa konflikter.
Det är väl klart att vi har sett sådant beteénde förut? Män som Ekeroth, Westling och Almqvist. Ni har sett dem. Kanske inte i riksdagen men visst har ni sett dem förut? Mitt i allt står en man med ett sådant oerhört lugn över sig och värd all respekt, Soran Ismail. Soran Ismail är ett typexempel på en kille som jag skulle kunna överväga som pojkvän. Erik Almqvist är motsatsen — alltså ett typexempel på en person som jag aldrig skulle överväga som pojkvän. Inte bara för att han är rasist och ser ned på kvinnor utan för hans våldsbenägenhet.
Detta samhälle producerar och har alltid producerat killar (notera att jag skriver killar då större delen av våldsutövarna i samhället är män och det är oftast pojkar som fostras in i en våldskultur) som använder våld för att utöva makt och som konfliktlösningsmetod. Redan i förskolan har vi fått höra ursäkten ”pojkar är pojkar” när pojkar ligger på skolgården och slåss över något de är oense över. Det finns massor av män som slåss. På krogen, fotbollsmatchen, bandymatchen och på andra ställen för att upprätthålla sin förlorade ”heder”.
”När orden inte räcker till kommer knytnävarna fram”.
Jag ser i filmen hur vant Almqvist greppar järnröret i sin hand och tänker att detta förmodligen inte är den första gången han gör det: greppar ett järnrör och har som avsikt att slå någon med det. Jag ser också med vilket lugn Soran står och argumenterar när Almqvist försöker att provocera honom. Jag brukar säga att antingen använder man sig av våld eller så gör man det inte. Om en person använder sig av våld i en situation så finns det inga garantier för att hen inte skulle använda det våldet mot mig. Jag köper inte ord som ”Jag vet att han aldrig skulle slå sin tjej” sagt om en kille som slåss i andra situationer. ”Det finns en gräns”, ”Jag skulle aldrig slå min tjej”, jag har hört det så många gånger och så många gånger sett det motbevisats.
Filmen där Ekeroth, Westling och Almqvist kallar folk för ”blatte-lovers”, ”hora” och uppträder våldsamt sprider sig på nätet. Kommentarerna varierar men rubrikerna liknar varandra ”Se så de gör bort sig, är det sådana vi vill ha i vår riksdag”. Jag skulle vilja fråga om det är sådana vi vill ha i vårt samhälle? Människor som tar sig äganderätten på ett land och kallar det ”mitt land” , och tycker att landet inte är till för alla som lever här. Människor som tar till våld när de känner sig provocerade eller har förlorat sin heder.
Rasistiska, främlingsfientliga och kvinnofientliga människor
Lika många negativa kommentarer som finns på nätet som tar avstånd ifrån det beteende Almqvist, Westling och Ekeroth uppvisar så finns det också stöttande kommentarer till de inblandade männen. Det finns alltså en massa människor som ursäktar det Almqvist, Westling och Ekeroth gjorde. ”Man gör så dumma saker på fyllan”, ”Kom ihåg att det var sent på natten efter en blöt kväll på krogen”. Det har jag också sett förut. Jag har sett hur det finns män som har slagit en kvinna och bakom honom har det stått en stöttande massa som tycker att hon förtjänade det eller på något vis förstår varför han gjorde det.
Våld är en av världens äldsta maktmetoder. Våld är ett övergrepp var det än sker. Det är dumt att tycka att ett visst våld är ”lite” acceptabelt och ett annat är det inte. Våld är alltid fel och våld har varken kön, etnicitet eller ålder. Våld är något som föds precis här i detta samhälle. Almqvist, Westling och Ekeroth är produkter av detta samhälle. Likaså Soran Ismail. Soran Ismail gör mig stolt över detta land. Han är en sådan människa som borde stå i talarstolen varje dag inför unga människor, barn och vuxna och prata om vardagsrasism och främlingsfientlighet. På ett sätt gör han det eftersom han jobbar som komiker. Inom komiken kan vi använda humor som ett vapen för att få fram en politisk åsikt och ett ställningstagande. Många komiker gör det och många hör våra budskap.
Visst är det roligt att skämta om SD-filmen på twitter, men hur kommer vi åt grundproblemet med ”Vardagsrasismen i Sverige”? Våld och övergrepp kom inte till Sverige i och med invandringen. Rasismen kom inte till Sverige i och med att SD röstades in i riksdagen. Att SD röstades in i riksdagen är ett resultat av rasismen i Sverige, men de ÄR inte rasismen i Sverige. Rasism har alltid funnits här, den finns i vårt land och den finns i andra länder. I mötet med andra kulturer bär vi på förutfattade meningar och fördomar. Rasism finns i dina tankar, i mina tankar, i din grannes tankar, i större grupper och i riksdagen. Den finns inte bara inom SD i riksdagen utan också i andra partier. Självklart finns det andra politiker i andra partier som har rasistiska tankar om andra människor.
Att tillskriva folkgrupper med negativa egenskaper är rasistiskt. Hur bemöter vi detta? I skolan, med våra barn, på arbetsplatsen i vänskapskretsen, hur bemöter vi ett rasistiskt tankesätt? ”Man vet ju vilken kvinnosyn de har” har jag ofta fått höra om min fd.sambo som är i från Syrien. Hur vet man det? Svaret är enkelt, det vet man inte. Att säga så är rasistiskt. Att tänka så är rasistiskt.
25:e augusti i år var jag och Jesper Odelberg i Bollnäs för att uppträda på en manifestation mot rasism. Innan manifestationen hölls en motdemonstration som Svenska Motståndsrörelsen stod för. Där stod ett 20-tal unga män med stålhättakängor på fötterna, ”bombarjacka”, svenska flaggan, sköldar i handen och rakat huvud. De stod i 2 timmar och spydde ur sig sitt hat emot invandrare. En liten del av mig ville krama om dem och fråga om de inte hade blivit älskade som små och en annan del i mig blev fruktansvärt ledsen.
Trots att dessa rasistiska grupper tar plats och syns, i riksdagen och i demonstrationer på gator och torg så är de egentligen inte DE som är det verkliga hotet emot ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda oavsett hur de ser ut eller varifrån de kommer. Det är vardagsrasismen som är det verkliga hotet. Det är den helt vanliga grannen som du har känt hur länge som helst, som går ifrån att ha smygrasistiska åsikter till att ta ett politiskt ställningstagande och lägga sin röst på Sverigedemokraterna.
För det finns människor som röstar på dem. Helt vanliga människor som tycker att SD har rätt i sitt resonemang och tror att allt kommer att bli bättre bara vi korrigerar invandringspolitiken. Som tycker att det låter rimligt att pensionärer har det dåligt ställt för att pengarna går till flyktingar och invandrade bidragstagare. Samtidigt som det inte finns några jobb för att de går till flyktingar och invandrade… bidragstagare… Människor som tror på ”hittepå-statistiken” och den rasistiska propagandan som SD sprider. Människor som tycker att Avpixlat med Mats Degerlind i spetsen gör ett bra jobb som tar fram den ”dolda sanningen”.
Det är skrämmande att människor kan tro på detta och väljer att rösta på SD, skrämmande men sant och inte helt oförståeligt. Vad vet jag? Kanske är det människor som har förlorat jobben, blivit utförsäkrade och desperat får köa på arbetsförmedlingens ”jobbchanser” på fredagar som behöver någon att skylla på? Då kanske Sverigedemokraternas löften om mer jobb och lägre skatter i och med begränsad invandring låter bra?
Det är inte ovanligt att lågkonjuktur bidrar till att rasistiska vindar sprider sig över länder. Det är inte konstigt att främmande kulturer kan upplevas som hotfulla om någon bara ger glöd åt elden som säger att de ÄR hotfulla. Sverige är förändrat, Sverige är annorlunda idag än för 60 år sedan och vi är ett mångkulturellt samhälle. Det skapar rasism och främlingsfientliga tankar.
Problemet med rasism i Sverige kommer inte försvinna om SD förlorar sin plats i riksdagen, om det nu kommer att bli så. Så frågan kvarstår. Hur bemöter vi vardagsrasismen? Hur skaffar vi oss mer ”motargument” och bättre verktyg för att bemöta vardagsrasismen i Sverige? Ett sätt för mig är att skriva för den här sajten. Ett sätt kan vara att lyssna på de som skriver för den här sajten.
Jag ser den överallt. Jag får höra den överallt. Ibland kan jag bemöta den och ibland orkar jag inte ens bemöta den. Ibland står jag där själv med fördomsfulla tankar om andra folkgrupper. Att skapa stereotypa bilder av hur människor är/agerar utifrån var de kommer är inte farligt — så länge man ständigt rannsakar dessa tankar och låter de förutfattade tankarna vara som ett litet dunfjun i en stor kudde. Att skapa sin ”världsbild” efter dessa stereotypa bilder och inte låta det finnas utrymme för att tänka om och tänka annorlunda när man väl stöter på sina stereotypa bilder är det farliga.
För mig är det enkelt att svara på vem som är svensk — den som har ett svenskt medborgarskap. Det är också enkelt för mig att svara på vems land Sverige är — ingens. I praktiken finns det ju egentliga ”markägare”, så ska vi prata om vem som äger marken vi går på så är det ju alltid någon. Dessa ”markägare” kan pekas ut som de som ”äger” Sverige. Eller så är det staten som ”äger” Sverige. Eller de företagen som får Sverige att gå runt.
Att påstå att jag skulle ha mer rätt att kalla Sverige för mitt hemland än någon annan som lever här är för mig absurt, för andra är det rimligt. Detta ständiga behov av att peka ut det ”icke-svenska” och ”icke-svenskar” står mig upp i halsen men är viktigt att bemöta. Vi människor verkar ha ett behov av att placera in varandra i fack. Kön, sexualitet, ålder, etnicitet och politiskt ställningstagande. Jag tror att vi egentligen vill ha människor i fack eftersom det ger en slags trygghetskänsla av att ”veta” hur de är. Då vet vi hur vi ska förhålla oss till dem.
Jag hoppas inte att de här filmerna som nu har uppdagats ger SD mer publicitet och fler väljare, för det kan mycket väl bli så. Det finns säkert många som tycker att Almqvist, Westling och Ekeroth gjorde något coolt den där utekvällen. Som förstår och försvarar att Ekeroth knuffar en ”påstridig” tjej, att Almqvist kallar en annan ”påstridig” tjej för ”hora” och att de angriper mannen som nyss hade försökt ”ta” en mobiltelefon ifrån dem.
Rasismen finns, hos dig, mig och hos din granne. I våra fördomsfulla tankar och okunniga bemötande. Vi skapar ständigt ett ”vi” och ett ”dem” i dagliga samtal. Vissa låter vardagsrasismen prägla sin politiska åsikt och lägger sin röst på SD. Vissa låter vardagsrasismen begränsa deras fria sinne. Viktigast är inte att få ut SD ur riksdagen utan att ständigt motarbeta ”rasisten” i dig och i mig. Om det nu skulle vara så att denna ”interna” strid inom partiet skulle bli deras undergång så får vi inte vara naiva och tro att rasismen i Sverige försvinner bara för att SD försvinner ut ur riksdagen.
”Ursäkta mig, men det står en zigenarkvinna och målar naglarna borta vid accessoarerna.”
Romernas flagga
Jag var 16 år och inne på min tredje dag som sommarjobbare på Rusta. Jag visste inte alls hur jag skulle hantera den upplysningen utan förmedlade den helt enkelt till en överordnad. Hur hon i sin tur hanterade situationen minns jag inte, men jag minns att det var mitt första sammanträffande med romer ute i samhället.
Minnet av episoden kommer till mig när jag ser på SVT:s Debatt (4/10 2012) där man i ett program avhandlar diskriminering mot romer på specifikt bensinmackar.
Nämner man ordet zigenare eller rom så tänker de allra flesta först på kvinnor i spetsblusar och stora svarta sammetskjolar. Därnäst kanske på män i kostymbyxor och loafers. Och därefter? På bilskojare, gårdfarihandlare, spågummor, ficktjuvar?
Enligt innehållet i etnologen Karl-Olov Arnstbergs kritiserade bok ”Svenskar & zigenare” lever svenska romer i förhållandevis hög grad i bidragsberoende, alkoholmissbruk och kriminalitet. Hans förklaring är att romernas kultur är stark och att de vill bevara den, vilket i sin tur lett till isolering, förtryck och diskriminering, samtidigt som romerna själva hyser lågt förtroende till majoritetssamhället som under historiens lopp förslavat dem, steriliserat dem, systematiskt mördat dem och kriminaliserat dem.
Jag finner det som en mycket rimlig utgång, om än inte försvarlig.
Romerna utvandrade av okänd anledning från Indien på 700-talet och spridde sig över hela Asien och Europa. Till Sverige tycks de ha anlänt under 1500-talet, att döma av en av Olaus Petris (1493-1552) historiska krönikor. De försörjde sig i den mån de fick tillfälle genom förgyllning, smide, hästhandel, musik och cirkus. På 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att vistas i landet och även om detta upphävdes var det fortfarande förbjudet för romer att slå sig ner på en fast boplats. Detta förbud gällde för vissa grupper ända in på 1960-talet, varför majoriteten av romerna — trots att 4 års folkskoleutbildning var obligatorisk redan 1842 — inte hade rätt till skolgång då de inte var mantalsskrivna på en fast plats.
Under Förintelsen mördades hundratusentals, kanske så många som 1,5 miljoner romer och i Sverige tvångssteriliserades många romska kvinnor i ”rashygienens” namn. Lagen om tvångssterilisering kom anmärkningsvärt nog inte att upphävas förrän 1975!
Det skall förklaras att det finns många undergrupper av romer, varav de flesta talar någon dialekt av romanes eller romani chib som är ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Trots detta brister myndigheter när det gäller att publicera information på romani, vilket påpekas i det avsnitt av Debatt jag nämnde.
Bland dessa romska grupper är kaale, ofta kallade ”finska zigenare” den grupp som bär de karakteristiska sammetskjolarna. De talar finska och har tyvärr ofta inte hållit romani chib vid liv. Kanske är det en av anledningarna till att de ses som ”den lägsta kasten” av andra romska grupper. Den som blir sparkad tenderar själv att försöka sparka neråt.
Dessa är alltså de romer som syns mest, som blir misstänkliggjorda på grund av sin klädsel, som får klä skott för alla historier någon någonsin hört om romer, och som därför torde vara svårast att integreras i samhället.
Det är en sorglig historia, den om Europas styvbarn. De fick egentligen aldrig en riktig chans.
Den svenska staten som är ansvarig för så många övergrepp på romer genom tiderna har (efter flera hundra år) beslutat att försöka minska avståndet mellan romska grupper och det svenska samhället, i ett regeringsbeslut om ”strategi för romsk inkludering” från februari 2012.****
Frågan är nu om övriga Sverige, det vill säga du, jag och alla andra icke-romer är beredda att följa regeringens goda exempel?
Kanske något så enkelt som att hälsa på de romska grannarna, att inte tyst hålla med om det som sägs bakom deras ryggar.
För sanningen är den att detta inte är några människor som kan ”slängas ut direkt” vid minsta problem, vilket annars är en populär lösning på diverse problem enligt falanger på högerkanten. Det finns inget land att slänga ut dem till. Detta är svenska medborgare — ibland sedan många generationer tillbaka — och det är på tiden att vi erkänner det istället för att betrakta dem som något främmande inslag.
Romernas sak är vår!
Motargument.se fick ett brev från en läsare; Magnus Andersson. Han ville kommentera Ulf Bjerelds artikel ”Så motverkar vi Sverigedemokraternas politik”. Ulf har fått läsa det, och ger svar på det, som publiceras längst ner på denna sida. Vi på redaktionen har också diskuterat Magnus kommentar och vi på Motargument.se håller inte med i hans tolkning av SOM-institutets attitydundersökningar. Se diagrammet som avslutar artikeln, klicka på det för en förstoring.
SD ej vinnare om andra omprövar invandringspolitik
Ulf Bjereld skrev i torsdags om hur framgångar för SD motverkas. Då opinion beskrevs missvisande ifrågasätter jag dock slutsatsen, att partier bör undvika SD:s problembeskrivning.
Bjereld menade att då invandringspolitik inte är viktig för de flestas partival är kritiker till densamma få. Men att få angav det som avgörande för partival bör bero på att sju riksdagspartier, med över 90 procent av röster, har intill förväxling likartad invandringspolitik. Antag att en person ansåg invandring var näst viktigast, men valde ett av de sju partierna med likartad invandringspolitik. Hans partival avgjordes då inte av den fråga där sju partier har samma politik, vilket genomgående bör gälla för de som röstade på dessa partier.
Att få är negativa till invandringspolitiken motsägs av mer adekvat data. Andel som vill minska flyktinginvandring har enligt SOM minskat från, för ett par decennier sedan, drygt 55 procent till nu under 50 procent. Men om SD:s långsiktiga potential är hälften av det har, trots opinionsändring, potential bara minskat från 25-30 procent till 20-25 procent.
Enligt Mångfaldsbarometern 2011 anser 6 av 10 svenskar helt eller delvis att ”Alla utlänningar som begått brott i Sverige bör tvingas att lämna landet”.
Ett av Bjerelds förslag på hur SD begränsas är att partier ska ”undvika att lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan”, vilket exemplet Danmark skulle visa. Samma argument har jag sett för Holland. Att andra partier inspirerats av Dansk Folkeparti anser många tvärtom gjort att de minskat. En analys som även görs för Wilders parti. Påstått orsakssamband, att invandringskritiska partier ökar när deras fråga tas upp av etablerade partier, tycks oklart. Det vi nu ser kan antyda fördröjt omvänt samband.
Skulle svenska partier ta upp problem med invandring som SD berör, erkänns onekligen delvis SD:s problemformulering. Men SD:s synsätt eller politik behöver inte anammas. En fördel med att andra diskuterar invandring kritiskt är att väljare erbjuds rimligare, mindre drakoniska lösningar på problem. (Exempelvis omfattande och i systematik och organisation cynisk ekonomisk invandring från kulturellt avlägsna länder. För att nå mål kan partier kanske kombinera politik för minskat fusk och att fler länder tar ansvar, samtidigt som SD fortsatt kritiseras för diskriminerande förslag, människosyn och/eller oseriös orealistisk politik.)
Om ett högerpopulistiskt parti växer när övriga partier vägrar ta upp invandringens omfattning, där många väljare alltså är kritiska mot nuvarande politik, finns risken att det blir stort. SD har senaste månad vuxit till bortåt 8 procent i opinionen, bara ca 5 procentenheter under rekordval för Dansk Folkeparti, ett parti som saknar högerextrema rötter.
Politisk förändring drivs förmodligen av ett slags demokratiskt tryck, nu manifesterat i uppgångar för SD på grund av missnöje med nuvarande invandringspolitik. Åtgärder mot det mer tvivelaktiga i invandringspolitiken är inte människorättsvidrigt, befogat i sig och minskar SD:s potential.
Magnus Andersson, Göteborg.
Ulf Bjerelds svar
Svar till Magnus Andersson
Jag har aldrig påstått att det inte finns motstånd eller kritik mot svensk invandrings- och integrationspolitik. Jag har påstått att flera undersökningar visar att detta motstånd kontinuerligt minskat sedan början av 1990-talet och sedan mätningarnas början för 20 år sedan aldrig har varit så litet som nu. År 1991 uppgick t.ex. andelen som tyckte att Sverige tog emot för många flyktingar till 65 procent, 2001 har den andelen minskat till 41 procent.
Jag har också påstått att de allra flesta som är kritiska till svensk invandrings- och flyktingpolitik inte tycker att frågan är tillräckligt viktig för att den skall ligga till grund för deras partival.
Det är inte heller som Magnus Andersson hypotetiskt resonerar, att frågan skulle vara näst viktigast för många svenskar. Sammantaget ligger frågan på ungefär tionde plats när väljarna själva får berätta om sina prioriteringar.
Det betyder förstås inte att invandrings- och integrationspolitiken skulle vara ett oviktigt politikområde. Tvärtom. Dessa frågor är viktiga och skall diskuteras som vilka andra politiska frågor som helst. Men vi måste skilja mellan att ett politikområde är viktigt i sig eller uppfattas som viktigt i sig och att samma politikområde är en viktig fråga för väljarna när de bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på.
I Danmark var det inte bara så att flera övriga partier övertog Dansk Folkepartis retorik. De lät också Dansk Folkeparti få inflytande över den förda politiken. Därigenom bidrog de till att göra Dansk Folkeparti rumsrent och att Dansk Folkepartis politik blev verklighet i många frågor.
Jag drog igång min blogg, ”Trots Er”, efter valet 2010 med någon slags idé om att dra mitt strå till stacken i allt det som sägs i moset som kallas för ”debatten på nätet”. Varje person som läst bloggen kan nog hålla med mig om att tonen från start var synnerligen mjuk. Trots att jag inte är religös så låter jag nästan frälst när jag redan från start skriver om att se ”invånaren i spegeln” först av alla. Hur kan vi jobba med oss själva? Undrar jag. ”Självklart tar jag avstånd från allt våld riktat mot Sverigedemokrater” är en annan devis jag tidigt redogör för.
Bloggen ”Trots Er”
Någonstans på vägen så tydliggör jag min politiska åskådning i övrigt när en kommentator undrar om jag inte tycker att ”det är ok att tycka olika”. Jag anser mig nämligen ibland leva i en slags politisk konflikt till vardags eftersom jag med tiden förmodligen blivit mer välviligt inställd till det här med fria marknader än de flesta jag känner. Jag ser mig som en högervänd sosse och jag fnyser högt åt Che Guevara-romantiken som det geggas med på vänsterkanten.
Men. Trots att min blogg ”Trots Er” varit tätt förknippad med mitt namn i alla sökmotorer och att man faktiskt efter några klick kunnat uppfatta allt det jag beskrivit om mig själv här och mer så gör det inte någon som helst skillnad i det allmänna bruset på nätet. Jag blir självklart tilltalad med ”ni i extremvänstern, stenkastarvänstern, ni i AFA” och liknande så fort invandringspolitiken kommer på tal. Jag vill införa proletariatets diktatur, sharialagar, och planekonomi. Detta tror sig alla så kallade ”invandringskritiker” automatiskt veta om mig. Själva är de naturligtvis genomtänkta och upplysta långt över min nivå, och det är kanske därför de kan veta vem jag är utan att ens googla mitt namn. Självklart anser de sig också hålla precis rätt nivå i hur de uttrycker sig.
Gud nåde den som vågar säga rasist däremot. Detta kommer generera flera mil av debatt. Inte minst kommer andra antirasister hävda det vanskliga med att våga tilltala de stackars sverigedemokraterna på detta hemska sätt. Det som Ian Wachtmeister sa i Tvsoffan dagen efter valet kanske fäste på i folksjälen trots allt ”Jimmie Åkesson är en trevlig kille”. Och allt handlar om det.
En påstådd anhängare till kriminella vänsterorganisationer (som i själva verket bara är en ganska menlös bloggare) blir ytterst sällan betraktad som en trevlig kille. Kanske egentligen inte heller alla dessa korsriddare i kommentarsfälten. Men självklart är de långt mer intressanta. Varje journalist i landet vill såklart surfa in på #svpol och ta tempen på dom här supergenuina människorna som alla är så intresserade av nu efter det där som hände på Utöya. Det där med ”invånaren i spegeln” och resten av de mjuka formerna, ja vem fan orkar förkovra sig i dylika klyschor egentligen? Inte ens jag själv faktiskt. Det är liksom inte lika sexigt som när invektiven flyger.
En dag får jag syn på mig själv. En mjäkig typ som sitter och tar en massa skit på nätet och tror att han via snygg formuleringskonst ska kunna vinna någon poäng i helt meningslösa trådar. Men det finns ingen debatt. Det enda som finns är en slags tävling i vem som kan smutskasta hårdast men ändå framstå som den där trevliga killen. Att visa sig sårad är kanske det största av tabu. För vem vill vara den som är ”kränkt”? Att lägga huvudet på sned och klia ”invandringskritikerna” under hakan fungerar, men vart tog den där gränsen man skulle dra vägen då? När blir man den som bara ser på när en annan utsätts för något hemskt. För dom här personerna som det gullas med far nämligen vidare till andra forum. De skickar hatmail, de skriver ”pissluder” och de önskar kanske att den där trevliga tjejen du firade midsommar med ska bli utsatt för en gruppvåldtäkt. Som bonus mosar de kanske till den där larviga slaskhumanisten och snällisten till vänsterextremist som bloggade om ickevåld och att se sina egna brister.
Så här har ni mina motargument i nätdebatten: Kent Ekeroth är en idiot, så skit i honom. Ingrid Carlqvist är en idiot så skit i henne med. Lars Vilks kan inte ens rita så skit i honom. Och alla anonyma ”invandringskritiker” där ute är bara en hög med rasister som inte ens kan stava så skit i dom också. Säg mig nu: gör det här tuffa snacket mig tillräckligt attraktiv för att lyssnas på? Kittlar dessa förolämpande utfall? Gör jag ett tillräckligt stort avbräck från den av många nu för tiden så föraktade humanismen som tydligen bara anses kunna bäras som en dekal?
En annan mening jag uttryckt på min blogg är att det är farligt att tro på självklarheter. Självklarheter om människors lika värde måste återupprepas i oändlighet. Dessutom är det faktiskt en nymodighet, en radikal idé som egentligen inte kommit längre än några steg. Men även om jag tror på det så betyder det inte att jag anser mig vara en så fin att jag aldrig kan ge igen med samma mynt. Jag kommer aldrig vinna tävlingen om vem som är den värdigaste personen. Det är inte detta saken gäller för mig. Jag är nämligen precis lika dålig som vem som helst. Eller lika bra. Det är det saken gäller.