Vem bestämmer i vilken riktning något ska gå? Är till exempel ett debattklimat något som omedvetet formas mellan olika meningsmotståndare, eller är det en deg som bakas gemensamt? Och vem bestämmer vad som är ”rätt” att tycka?

Jag upplever att det svenska debattklimat där frågor som har med rasism, främlingsfientlighet och intolerans behandlas just nu, består av två motpoler; dels de politiskt korrekta debattörerna och proffstyckarna, dels den nya, politiskt inkorrekta sfären som består av helt vanliga människor med – helt fel åsikter… ?

Att vara eller inte vara

Jag kan givetvis ha fel i detta, men jag finner flera faror i detta med att vara politiskt korrekt versus politiskt inkorrekt. Till att börja med är det ytterligare en uppdelning i ”vi och dem”, vilket är precis vad vi antirasister, proffstyckare och debattörer anklagar våra meningsmotståndare för att göra. ”Vi” har rätt – ”de” har fel. Jag säger inte att vi därmed ska ge meningsmotståndarna anledning att tro att vi ger dem rätt, men vi kan sluta upp att vara så rädda för att själva tycka fel.

Dessutom kan vi sluta upp att teoretisera och problematisera rasismen och främlingsfientligheten så att de som faktiskt har de här åsikterna inte känner sig så exkluderade. De flesta är nämligen inte ett dugg intresserade av våra teorier, utan många av dom är mer intresserade av praktiska lösningar på faktiska problem. För att intala sig att det inte finns problem med till exempel invandring är enbart naivt. Därmed inte sagt att vi inte bör, kan eller ska ha invandring – för vi både bör, kan och ska ta emot invandrare av olika slag. Däremot behöver politiken runt omkring de frågor som kommer upp förändras, så att den fungerar tillsammans med det nya Sverige som utvecklas i samband med invandringen. Och det åstadkommer vi inte genom den typ av debatt vi för nu.

PK som försvar mot ett kränkande anfall

Den främlingsfientliga, rasistiska motpol till oss själva har ofta förmågan att kränka oss med väldigt enkla medel. Vårt svar på dessa kränkande anfall är att go PK to the degree of being ridiculous. Vi tar till ett teoretiskt språkbruk, och omger oss själva med en känsla av godhet som i mångas öron (även mina egna) kan upplevas som godtroget, oansvarigt, men som för oss själva bevisar att vi minsann inte är rasister eller främlingsfientliga. Vi använder våra argument för att beskydda oss mot att kallas epitet vi vet på det stora hela är oacceptabla hos de flesta innevånare i Sverige.

Spridningen av PK-ismen

Till skillnad från 20 år tillbaka i tiden har vi idag tillgång till ett oerhört stort och effektivt nätverk där vi kan sprida våra åsikter. Givetvis pratar jag om Internet. Idag sköter vi det mesta via sociala medier; Facebook, Twitter, bloggar och så vidare. De flesta debattsajter skulle för tio år sen ha kallats ”levande” med meningen att ”det händer något” på dem hela tiden. Idag finns det tusentals bloggar vars författare debatterar för eller emot det ena och det andra. Det finns ett antal debattsajter för de som är proffstyckare blandat med dem som tagit sig upp till semiproffstyckar-nivå (till exempel Newsmill). För den som vill vara politiskt korrekt på en mer vardagsnära nivå finns återigen Facebook där vi sköter vår PK-ism genom att starta och gå med i diverse olika grupper för att visa vårt stöd för olika politiskt korrekta saker, samt Twitter där vi samlas under speciella hashtaggar när någonting stort händer (jfr förra sommarens #Utøya).

Svårigheten med att använda sig av sociala medier är att det ibland blir så bra, och ibland blir det helt enkelt bara fånigt. En del har verkligen lyckats dra ihop stora event på nolltid genom t ex Facebook, andra har fått igång sådant som Soppkök Stockholm genom Twitter – och andra går med i Facebookgrupper där man tillsammans förfasar sig över vad-det-nu-är-den-här-gången. Vissa saker kan ge väldigt mycket, annat ger i princip ingenting.

Rädsla versus handling

Skillnaden mellan att vara PK och att vara PK tror jag ligger i rädslan av att hamna i rampljuset på fel sätt; att få obehagliga epitet kastade efter sig, och att faktiskt göra en praktisk handling som gör skillnad. Och faktum är att det inte är proffstyckare och debattörer som gör den stora skillnaden med sina teorier, utan det är människorna som befolkar gatorna ute i svenska städer som ser problematiken, och som dessutom kommer med praktiska lösningar.

Och för det ska de ha cred. Mycket cred. Politiker kan gott gå en kurs hos dessa människor för att se hur de bär sig åt för att åstadkomma skillnad.