Jag lade vid ett tillfälle upp en videolänk på Facebook. Videoklippet jag ville tipsa om var ”Jerzy Sarnecki – Min sanning”. Han är Sveriges främsta forskare när det gäller invandring och brottslighet, och han är antagligen den sista människa som en invandrarfientlig person skulle vilja möta i en debatt. Han är även författare till vad jag skulle våga säga är ‘bibeln’ för en kriminologistuderande. Även om man bara vill få en inblick i ämnet är detta den första boken jag skulle rekommendera.
Sarnecki är i mina ögon en mycket klok och sympatisk man. När det handlar om invandrare och brottslighet är det lätt att börja skruva på sig, för det är onekligen en het politisk potatis. Och trampar du fel i gungflyn kan det gå riktigt illa. Det här är tyvärr de invandrarfientligas absoluta trumfkort, att det finns invandrare som är överrepresenterade i brottsstatistiken. Just därför är det av yttersta vikt att beväpna sig med bra motargument som håller för närmare granskning.
Jag vet inte om Sarnecki har nytta av det faktum att han själv är invandrare, och i sanningens namn så bryr jag mig inte heller. Vad jag däremot bryr mig om, och gillar, är att han fullständigt ogenerat pratar om ett ämne som många drar sig för att prata om. Han säger själv att han tycker att det inte finns några frågor som inte får diskuteras.
När Sarnecki var med i ”Min sanning” kom just invandring och brottslighet på tal. Programledaren såg ytterst obekväm ut och sa någonting i stil med ”Jaaaa…. Det här med invandring och brottslighet, det är ju ett rätt känsligt ämne…” varpå han fick svaret ”Ja men invandrarna ÄR överrepresenterade i den registrerade brottsligheten, det är ingen nyhet. Det kom man fram till redan på 1920-talet i Amerika! Och alla svenska studier visar samma resultat”. Det han sedan berättar är något som vissa gärna försöker ignorera eller sopa under mattan.
Vad han syftar på är vad som kallas för Chicagoskolan. Det finns flera olika Chicagoskolor, men den jag talar om är den socialekologiska. Jag rekommenderar den här länken om du vill läsa mer. Under 20-talet bodde en stor mängd invandrare från Europa i Chicago. I de invandrartätaste stadsdelarna var brottsligheten hög, och när invånarna fick det bättre ställt så flyttade de till andra områden. Men de tog inte brottsligheten med sig, problemen fanns kvar oberoende av vilka grupper som bebodde området. Invandrarna kunde inte som individer kopplas till den höga brottsligheten, problemen var låg socioekonomisk status, arbetslöshet, social utsatthet, dåliga bostäder och liknande. Eftersom de som fick det bättre ekonomiskt ställt fick råd att bosätta sig i andra områden, så flyttade de och tog sina resurser med sig, det som de fattigaste stadsdelarna verkligen behövde.
Jag blir ibland anklagad för att leva i någon form av naiv sagovärld där alla är snälla och glada. Denna störda verklighetsuppfattning gör att jag inte ser att invandrare i själva verket bara är pack och cancersvulster på samhällets kropp. Jag är helt enkelt för dum för att fatta att blattarna tar över Sverige.
Alla människor är unika och hur vi uppfattar vår omgivning varierar från person till person. Så vem är jag mest benägen att ta på allvar? Killen på YouTube som menar att det ligger i blattarnas gener att begå brott eller Sarnecki som är Sveriges främsta expert på ämnet? Den senare sågar den nattsvarta bilden som de invandrarfientliga försöker måla upp, och Jerzy lyfter fram och pekar på faktorer som inte är till deras fördel (det finns ganska många sådana faktorer). En svensk tiger? Inte en chans. Jerzy Sarnecki har banne mig mål i mun. Dessutom ser det ut som om en bomb har briserat på hans kontor, det är underbart stökigt med papper och böcker precis överallt. Hur kan man inte gilla honom?
Det finns ett allmänt intresse och då måste man forska om det, för en individs subjektiva bild av hur samhället ser ut är inte ett godtagbart argument. Jag avslutar med kommentaren som jag skrev tillsammans med uppläggningen av videoklippet. ”Tack Jerzy! Tack för din välskrivna kurslitteratur, din kompetens, din gedigna forskning, och sist men inte minst — tack för din frispråkighet. Tack för att du drar ut trollen i solen så att de spricker.”
Många av oss hamnar i debatter på olika Facebooksidor eller andra forum. Ibland vill man bara rycka sitt hår i frustration. Efter ett tag tar erfarenheten vid och de personliga påhoppen, märkliga kommentarerna och direkta dumheterna kan bemötas med ett större lugn. Jag vill ta dig med på en resa utanför Facebooks semitrygga sfär, ut på öppet vatten, där jag har diskuterat med många anonyma debattanter — om SD:s kärnfrågor.
Mitt steg in i debatten
Andreas Meijer
För ca 1 år sedan skrev jag en artikelserie om invandring. Den blev publicerad på Motarguments hemsida, ett projekt som jag numera skriver för mer eller mindre regelbundet. Jag fick reda på att den långa texten hade kopierats in på ett debattforum, vilket jag naturligtvis var tvungen att besöka. Jag hade ju diskuterat med folk på Facebook och bloggar, ”så det blir väl inga problem…” tänkte jag lite naivt.
Under ca 8 månader har jag, med varierande aktivitet, diskuterat på det forumet och känner mig nu ganska mogen att skriva en liten utvärdering. De områden jag gett mig in i har varit de trådar som jag själv är upphovsperson till eller trådar som har ett innehåll jag är extra intresserad av — och att jag känt att jag har haft tid att svara och följa upp.
En av de mest talande sakerna är relevans. I de trådar som inleder med något som en grupp personer inte tycker bör skrivas om så huggs det ganska snart på specifika ord, görs omskrivningar som gör att nära all fortsatt diskussion tappar relevans till ämnet eller så ges exempel på när (den generella) andemeningen kan ifrågasättas. Observera att de som skriver gör det i egen sak, inte kopplat till något politiskt parti eller annan organisation. Jag ska ge några exempel:
En debatt om ”normala” bidrag
Jag har skrivit en annan artikel, om bidrag för nyanlända trebarnsmammor. jag avsåg att visa att de bidrag som anses vara så ‘extremt höga’ och som ‘alla invandrare bara får’, inte riktigt är så lättförtjänta som det påstås av de som ‘bara är kritisk mot invandringspolitiken’. Den artikeln har varit på tapeten ett par gånger (det är oftast inte jag som lagt upp texterna från början) och jag klistrar här in några kommentarer som den har fått (exakt kopierade utan att ha förvrängt språket).
Företagsledare måste kunna branchen och det kan inte hemmatanterna klara av.
Det står alla arbetsgivare/ägare fritt att redan idag anställa dessa kvinnor.
Tänk dig en narkoman, utslagen prostituerad kvinna i 55 års åldern. Uteliggare med. Hon har klarat av mycket. . Kanske nästa VD för Volvo? Om vi nu följer dina resonemang.
Slippa fantasivärlden nu XXXXX. Jag vet att du alltid befinner dig i den utopiska drömmen men detta var fan så förbannat flippat.
Så vad tycker du att en arbetsförmedlare ska rekommendera denna kvinna att satsa sin arbetssökande tid på? Fixa CV till VD för VOLVO ERICSSON ASEA
Kom igen sluta larva dig ta tag i verkliga problem med seriösa lösningar. Sluta fantisera om något som aldrig kommer hända.
Även om de inte får hela den summa som nämns så får de provocerande mycket och för lättvindigt. Det är skrämmande.
En debatt om ”gnälliga invandrare”
Ett annat inlägg (som jag lade upp själv) är det som senare publicerades på Motaguments hemsida och handlade om hur Avpixlat gjorde fri tolkning på en liten studie i Skäggetorp. Inlägget ville visa hur Avpixlat ‘refererade’ en studie för att kunna skriva om den så att den mer stämde med synen på ”den typiska gnällinvandraren”. Kommentarerna till det inlägget blev få, men talande:
Jag är säker på att ”corren” anpassar det hela för att passa in i det korrekta politiska systemet…
För övrigt så är det dessa våra nytillskott som ”överkonsumerar” landstingstjänster…
Ponera att dm skulle vara lika aktiva när det gäller att tillskansa sig en anställning! F-n vilken succe för landet!
Vad jag kan se har inte AP rapporterat någon form av osanning. Det de gjort är ju inte annorlunda jämfört med vad AB, expressen gör dagligen.
Därför är det bra att försöka hitta alternativa medier o sen skapa sig en bild.
En debatt om att det är ok att skylla allt på invandring/invandrare
Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan, som modererats lite i korrekturläsningen. Ordet ”fåtal” hade lagts till för att beskriva andelen som röstade på SD. Inlägget handlade om farlig mentalitet och handlar om hur det blivit vanligare att beskylla alla sociala problem på invandringen och invandrarna. Ett par av svaren på det:
Bara att säga att det är ett fåtal som röster på sd visar att inlägget inte är seriöst. 400 000- 500 000 väljare är inte ett fåtal. Alla problem läggs inte på invandringen men den bidrar. Den som skrivit detta inlägg Farlig mentalitet är bara ute för att hata.
Ähh, det är det gamla vanliga flumsnacket alá flumvänstern, inget nytt där inte!
Ett av svaren var långt så jag återger en förkortad version, där de relevanta delarna är med
[…] Men mitt huvudbudskap i det här fallet är att det är en språklig stilfråga. Många människor som skriver på nät är en ny typ av skribenter, sådana som för 15 eller 20 år sedan aldrig skulle ha fått en enda rad publicerad.
Det betyder, tror jag, att det är en följd av de nationellt sinnade personernas skolgång och deras socioekonomiska bakgrund osv.
Själv kan jag naturligtvis skriva om zigenare, somalier eller nordafrikaner på ett mer belevat sätt, om jag önskar göra det, och utan att använda svordomar eller grova tillmälen.. Men alla kan inte det, och de har också rätt att yttra sig.
Att beskära deras rätt att skriva att några är parasiter, eller tjyvpack, är , menar jag, en klasshistoria, där belästa kulturmänniskor ojar sig över något som de själva inte skulle skriva, men som är andra människors normala sätt att uttrycka sig.
Detsamma gäller när de vill uttrycka sina känslor inför invandringen som fenomen. Jag tror att man många gånger har svårt att stå ut med det hårdare språket och tolkar det som en förskräcklig mentalitet. […]
Det sista svaret kommer från en person som vanligtvis för en kontrollerad och genomtänkt debatt. I detta fall bagatelliseras förändringen, som jag menar har skett, men det är inget fel med det. Det är en del av debatten och något jag bemötte. Jag tog med detta för att visa hur det kan se ut, inte för att ”samla de värsta svaren” eller att peka finger.
En debatt om IQ och etnicitet
Jag kommer ta upp ett sista exempel. Artikeln som tar upp myten om att integration av människor som anlänt från vissa länder inte är möjligt, då deras intelligens anses vara för låg (artikel med den åsikten finns på Fria Tiders hemsida). Mitt inlägg fick flera kommentarer, jag gör här ett urval:
Och Sahara lider inte brist på vatten, för om det bara regnade där vore ju den ofruktsamma öknen riktigt behaglig och odlingsbar. Och romer är inte tjuvaktiga, för om de bara orkade bli civiliserade så skulle de ju vara riktigt flitiga och trevliga. Och negrer är inte mörka, för om de bara hade lite mindre pigment så skulle de ju ha samma färg som oss. Och den massiva invandringen är bra för oss, etc. Osv.
Jaha, varför låter då Sverige människor som har en annan ”typ” av intelligens än den Sverige och västvärlden har behov av invandra då?
Sverige har ju inget behov av tex. somaliers ”typ” av intelligens på arbetsmarknaden.
Är det därför ”bara” 10% av Somalierna har ett arbete?” – Hen svarar sig själv: ”Inlägget gällde Somalierna i Hjällbo.
Korkade? Klart dom är, otaliga äro bevisen
Ett cudos ska man allt ge S….a. Det folkslag i världen med en av de lägsta IQ (snittet närmar sig efterbliven med svenska mått mätt) som lyckas att bli evighetsbidragstagande i Sverige. Något vi svenskar får betala för.
Det kanske är läge för en större IQ undersökning av det svenska folket. Kvoten måste droppat rejält de senaste decennierna eftersom vi verkar då korkade och naiva.
Nej det gäller invällare från MENA.
Dessutom så är dom osannoligt lata.
Har du sett någon av dem jobba t.ex.vid vägbyggen ?
Hur många nobelpristagare hittar du i Somalia ,Irak, Iran ,Afganistan mfl ?
Hur många industrier med inhemska produkter hittar du i dessa länder..knyta mattor räcker ju inte nån vart i den jämförelsen.
Har man högt IQ när man krigat i tusentals år ?
Alla dessa länder är fullständigt beroende av i princip alla varor och tjänster som omvärlden erbjuder..
Om man nu är så smart varför har man ingen mirakelmedicin mot sin egna inkompetens vad det gäller flyktingar o folk som flyr dessa länder..?? Logiska lösningar tillhör ett högt IQ,,jag saknar detta hos dessa..
Även till detta inlägg fick jag en kommentar (från samma person som skrev den ovan citerade, relevanta kommentaren) som höll med om att det inte var genetiskt men att det var det ‘kulturella bagaget’ som satte käppar i hjulet för integrationen.
Varför tog jag upp detta då?
Det jag ville visa var hur snabbt och lätt det går att förflytta fokus, förlöjliga och bagatellisera innehåll i texter som kritiserar och strider mot ett främlingsfientligt tankesätt. Om du är ute och debatterar så vill jag ge några råd till dig: Håll dig till saken. Ifrågasätt relevansen i det du bemöts med och styr tillbaks diskussionen till huvudfrågan. Erkänn om du har haft fel, uppträd hövligt (även mot de ohövliga) och försök att lyssna och ta lärdom av alla diskussioner, visa gärna att du har förmåga att lära dig. Går inte detta så finns det bara en sak att göra: Sluta diskutera med den personen.
Forumet jag håller till på heter Passagen Debatt, sektionen ‘Svenska samhället’. Jag befinner mig där lite då och då, i mån av tid och finner ett visst nöje i att konfronteras av andras åsikter. Det gör att jag verkligen får fundera på varför jag tycker som jag tycker och skriver det jag skriver.
Vissa människor verkar ibland tro att de har monopol på antirasism. Det var precis vad som hände mig, när jag efter valet 2010 engagerade mig i många facebookgrupper i kampen mot SD. Välgörenhets- och kulturevenemang diskuterades, jag erbjöd mig som ideell musiker, men blev dissad för att jag hade röstat på ”fel” block.
Vi som håller på Alliansen i valet 2010 – och tar avstånd från SD!
— Så heter en grupp på facebook, som startades 9 månader innan valet 2010.
Samtidigt som jag blev lättad över att det fanns en grupp jag kunde gå med i (vilket jag gjorde) blev jag också lite arg för att alliansröstare ens ska behöva förklara, nästan ursäkta sig, att de är emot SD. Jag vet nog ingen partiledare som gått ut så hårt mot SD som Fredrik Reinfeldt – innan, under och efter valet 2010.
Vad gjorde jag åt mitt intresse för evenemang med syfte att främja jämlikhet och mångfald? Jag gjorde det enda jag kunde göra: skapa ett eget kulturevenemang. Detta var under en period i mitt liv när jag hade både stora ekonomiska och hälsorelaterade problem – men jag tog tag i det, för att jag tyckte det var så viktigt!
Det tog många dagar och nätter att planera och organisera, samtidigt som jag studerade på heltid och drogs med en grav rygginflammation. Jag hittade musiker och medhjälpare, som liksom jag tycker att ett samarbete över blockgränserna är viktigt, och evenemanget genomfördes.
Vad vill jag säga med detta? Skryta om hur duktig jag är? Nej, jag berättar det här för att det gör mig så förbannad när folk, trots mitt engagemang, påstår att jag inte skulle ha någon rätt att kalla mig antirasist.
Jag har inte bestämt mig för hur jag ska rösta i valet 2014. Jag är 27 år och i en fas där jag börjar ”hitta mig själv”. Jag är alltså inte en ”högerröstare”, bara en ”högerröstare i valet 2010”. Varför jag valde att rösta som jag gjorde för 3 år sedan berodde på olika faktorer, bland annat:
Jag tyckte att det fanns interna motsättningar hos de rödgröna och att detta inte alls var något märkbart problem hos Alliansen.
Som nämnts ovan hade jag rygginflammation under den perioden (augusti-november). Jag fick usel vård (läs: ingen alls) hos den allmänna vården, och excellent vård hos den privata, vilket jag var i desperat behov av!
Alliansen verkade vara det klokaste alternativet för att få majoritetsregering och för att hindra SD från att bli vågmästare.
Om jag tycker att privatägd vård ibland kan vara ett fördelaktigt komplement till den allmänna vården, gör det att jag inte längre har befogenhet att få kalla mig antirasist?
Att jag anser att Alliansens jobbpolitik är bättre, gör det mig till mindre av en antirasist?
Min klara ståndpunkt är att inget av detta ovanstående försämrar det jag vill, eller kan, eller bör göra emot rasism. De som verkar vara mest kategoriska inser kanske inte sina egna skygglappar, exempelvis de som försöker påstå att alliansväljare inte kan vara ”riktiga” antirasister.
Kan ni låta var och en — som vill engagera sig — få göra det? Kan ni ta alla på allvar? Alla bör stå upp emot rasism — oavsett politisk färg!
Eller: ”Invandrare missnöjda med att svenska läkare inte pratar arabiska och inte kan mutas”, som rubriken egentligen löd hos Avpixlat.
Artikeln är så kort att jag kan kopiera in den här:
En studie inom vården visar att asyl- och anhöriginvandrare är mycket missnöjda med att den svenska vårdpersonalen inte pratar arabiska.
Många anser inte att de ska behöva lära sig svenska för att göra sig förstådda i Sverige eller att det faller på det egna ansvaret att ordna med någon som kan tolka tills man lärt sig svenska. Man tycker inte heller man ska behöva prata med en sjuksköterska som man anser är för lågutbildad, utan kräver att alltid får tala med en läkare direkt.
Ett annat utbrett missnöje inom dessa invandrargrupper är enligt studien att man i Sverige inte som i hemlandet kan muta en läkare med pengar för att på så sätt gå före i kön och få vård direkt.
Sedan finns en länk till en nyhet i Corren, där man kan läsa den i sin helhet.
En studie har alltså gjorts i Skäggetorp, där 20 patienter med utländsk bakgrund har intervjuats.
Från Corren:
Intervjuerna, som har gjorts på svenska och arabiska, visar att många utlandsfödda är nöjda med att man i Sverige får vård oavsett ekonomisk situation. Att akutsjukvården är bra, att sekretessen fungerar och att man får rätt mediciner utskrivna är andra fördelar. Det finns dock saker som kan bli bättre. Långa väntetider är en av dessa. Många är vana att i sina hemländer kunna betala för att direkt få träffa en läkare, något som är svårare att göra här i Sverige.
Den långa väntetiden verkar vara ovant för några, eftersom vi inte har ett system som gör att de rika kan betala sig fram — det är en del av välfärden. Det var bra att vården ges till alla, oavsett ekonomisk situation, vilket de inte heller var vana vid. Detta tolkas av AP som ett missnöje för att det inte går att muta sig fram.
Vi läser vidare:
Alla svarande i undersökningen har upplevt problem att göra sig förstådda eller förstå vad som sägs i kontakter med sjukvården.
— Språkbarriären gör att det blir svårt att beskriva sina symptom. Det leder till rädsla för att inte få rätt hjälp. Många har dessutom problem med tidsbokningen per telefon, säger Nada Hikmat.
Detta tolkade Avpixlat till att bli:
Många anser inte att de ska behöva lära sig svenska för att göra sig förstådda i Sverige eller att det faller på det egna ansvaret att ordna med någon som kan tolka tills man lärt sig svenska.
Dock har de fått med ett enda rätt i sina få rader, att det verkar finnas ett missnöje med att de först behöver träffa en sjuksköterska istället för att direkt få träffa läkaren:
Det finns också ett missnöje med att man ofta får träffa en sjuksköterska, som har lägre status i många länder, istället för en läkare.
Att studien visade detta missnöje, kan kanske bottna i att patienterna inte är insatta i den professionella, svenska sjukvårdsutbildningen där sjuksköterskor är välutbildade och ofta sköter den första patientkontakten. Tolkningen överdrivs dock något hos Avpixlat:
Man tycker inte heller man ska behöva prata med en sjuksköterska som man anser är för lågutbildad, utan kräver att alltid får tala med en läkare direkt.
Det står inget om detta krav i artikeln utan finns enbart i Avpixlats ‘tolkning’ av den.
Jag tror att de flesta vet att vi har ett speciellt system här i Sverige, där vård är en rättighet. Det finns dock länder där det ser annorlunda ut och möjligheterna till att få vård kan hänga på om du kan betala eller inte. Sen kan jag ju ställa mig frågande till att skriva ”Ett annat utbrett missnöje inom dessa invandrargrupper är enligt studien…”, när det är en liten skara som sammantaget uppgår till blott 20 individer som intervjuats på en och samma plats. De som intervjuar arbetar på den vårdcentralen och verkar (här antar jag) ha gjort studien för att försöka möta sina patienter på ett bättre sätt.
Ovan granskade artikel och konsekvenserna av den är egentligen inte så viktig. Jag har inte belyst något ”hårresande”. Däremot behöver fler bli uppmärksamma på hur Avpixlat gör när de tar fram en del av sin propaganda. Den ‘avpixlade sanningen’ kommer med rejäla skruvar, en del påhitt och väldigt fri tolkning. Jag har tidigare skrivit om hur denna del av informationsflödet kapar hörnen i sitt jobb att försöka förmedla sina ”sanningar”.
Homosexualitetens öppna närvaro i det offentliga rummet är långt ifrån accepterad i muslimskt dominerade länder enligt Pew Research. I Iran har homosexuella avrättats offentligt samtidigt som Ahmadinejad deklarerade att homosexualitet inte existerar i Iran på så sätt som det förekommer i väst. Men oavsett vad Ahmadinejad säger är det uppenbart att det blir allt vanligare med muslimer som kräver rätten att bli accepterade som både troende muslimer och som homosexuella. Därmed är det också något som muslimska omgivningar i allt större utsträckning tvingas förhålla sig till.
Från en amerikansk prideparad. Gay muslims and their friends.
Erica Li Lundqvist är islamolog, från ‘Centrum för teologi och religion’ vid Lunds universitet, och har skrivit sin avhandling om homosexuella muslimer i Beirut. I en intervju till DN, 19 juli säger hon:
Att vara muslim och bög i Beirut är inget man bara är, utan något man hela tiden måste förhandla om.
Hennes avhandling ifrågasätter myten att en muslim inte kan vara homosexuell eller att homosexuella personer inte är i behov av religiositet eller religiösa gemenskaper — oavsett om det gäller islam eller någon annan religion. Men den visar också hur homosexuella, muslimska män i Beirut tvingas utveckla olika strategier för att möta omgivningens förväntningar och hur deras sexuella läggning kan kosta dem livet.
Den 25 juli intervjuades i DN den fransk-algeriske imamen Ludovic-Mohamed Zahed, som förra året startade den första, så kallade ”inkluderande moskén” i Frankrike. Han är visserligen inne på fel spår när han skyller motståndet mot homosexualitet inom islam på kolonialism, huvudsakligen för att motståndet mot homosexualitet inom islam är äldre än kolonialismen. Icke desto mindre illustrerar han, precis som Lundqvists muslimska homosexuella män i Beirut, att homosexuella muslimer tar allt större plats i offentligheten.
En av de som länge drivit frågan är Irshad Manji. Hon menar att det inte finns något hinder för att vara både troende muslim och homosexuell.
Det finns ingen principiell skillnad mellan motståndet mot homosexualitet rent allmänt och det som förekommer i islam. I Sverige var det straffbart att ha homosexuella relationer fram till 1944 och först 1979 togs den medicinska klassificeringen bort, som definierade homosexualitet som en form av psykisk störning.
Rädslan för det som kan upplevas avvika från normen har under alla tider fått fruktansvärda konsekvenser. I sin essä Fear of Small Numbers beskriver socialantropologen Arjun Appadurai hur majoriteter historiskt alltid haft lika svårt att acceptera minoriteters avvikelser och i sämsta fall därför gjort allt för att förgöra dem.
Muslimska samhällen skiljer sig således inte från andra i det avseendet även om brutaliteten mot homosexuella i en del muslimskt dominerade länder är fruktansvärd. Europa har dock ingen anledning att i just det avseendet slå sig för bröstet i ljuset av brutaliteten mot homosexuella under Förintelsen.
Motståndet mot homosexualitet bland muslimer har redan förlorat kampen. Förhållningsättet som Ahmadinejad illustrerar ifrågasätts dagligen av homosexuella som valt att också leva som troende muslimer.
Det är omöjligt att säga hur lång tid det kommer ta eller hur mycket lidande homosexuella kommer utsättas för, innan deras liv kommer nå högre acceptans bland andra muslimer. Självklart är dock att texter och traditioner kommer att omtolkas och omförhandlas till att succesivt öka homosexualitetens legitimitet. Och för de muslimer som redan är troende och homosexuella finns det ingen kraft på jorden som kan frånta dem den identitet de valt att leva med. Gästinlägg av Eli Göndör
När debatten rasade som värst under hösten 2012 om boken ‘Migrationens Kraft’, men också kring Centerpartiets förslag till ett nytt idéprogram, kretsade diskussionen till stor del kring frågan om dagens invandring är ekonomiskt gynnsam eller inte, och närmare bestämt om fri invandring skulle kunna vara ekonomiskt gynnsam.
Somliga ekonomer resonerar på så vis att förluster i offentlig sektor på kort sikt kompenseras av vinster på arbetsmarknaden på lång sikt. Det går ungefär att likställas med att vi idag satsar pengar på att utbilda ungdomar genom grundskola, gymnasium och universitet för att sedan få tillbaka pengar, om inte mer pengar, när ungdomarna väl har kommit ut på arbetsmarknaden. Parallellt med dessa tankar finns det ekonomer som hävdar att det kan vara en förlust, men främst att det är svårt att avgöra om det totalt sett är en vinst. Även om detta faktumet mig veterligen är välbelagt, i synnerhet genom en stor OECD-rapport som uppmärksammades under 2013. Enligt den rapporten betalar invandrare tillbaka mer till samhället än vad de får.
Låt oss ta ett exempel på en person som hjälpte till att bygga Sverige starkt, men också fann sin egna lycka här. Min far, Adriano Birro, emigrerade från Italien till Sverige i mitten på 1960-talet. Det var egentligen bara en tillfällighet att han stannade på västkusten, här i Göteborg. Tillsammans med en kusin hade de blivit rekryterade, hemma i Italien. De bestämde sig för att resa upp till Norge för att jobba. Men då pengarna tog slut lite mer än halvvägs på resan bestämde de sig för att stanna. De gick till närmsta pizzeria i Göteborg och frågade sina landsmän om vart man kunde hitta jobb. Direkt blev de dirigerade till SKF som sökte nya arbetare. På SKF fick de anställning, en halvdan lön och ett rum i en sliten barack, men de kände sig nöjda ändå. Rätt som det var hade min far träffat en fru och skaffat två barn. Han fick stanna med permanent uppehållstillstånd och han erbjöds medborgarskap. Allt detta är han evigt tacksam för.
Många Sverigedemokrater vill ofta försöka vinkla debatten åt ett håll där det verkar som om att SD principiellt inte alls har något emot invandrare men att det är en alldeles för stor ekonomisk börda på det svenska folket. Jag vill bestämt hävda att frågan om fri invandring inte är en fråga om ekonomisk vinst, utan helt enkelt om mänskliga rättigheter, lidande och solidaritet. Att människor ska kunna förflytta sig, att människan är migrant, detta är ju vad hela den liberala demokratin vilar på, vad mänskliga rättigheter vilar på. För vad som hindrar människor är i själva verket inget mer än kulsprutor, minor och taggtråd.
I skrivande stund, i slutet av juli 2013, pågår en debatt om att Sverige borde hissa Prideflaggan på våra ambassader i utlandet, för att stödja de förföljda homosexuella i länder som t.ex. Ryssland. Vänner av ordning försöker påstå att en ambassad inte kan göra detta, men det har faktiskt gjorts tidigare, då Finland och Sverige gemensamt gjort just det under Internationella dagen mot homo- och transfobi (IDAHO).
Givetvis bör regnbågsflaggan inte bara hissas på ambassaden, konsulaten och beskickningarna i Ryssland. Homofobi och hatbrott mot HBTQ-personer är utspritt. I Iran hängs homosexuella. I stora delar av arabvärlden, Asien och Afrika fängslas homosexuella, och dödas av lynchmobbar utan att polis ingriper.
Vilken UD-tjänsteman har inte funderat över vad man mer kunde ha gjort då judar, romer, vänsterpolitiker och många andra förföljdes under 1930-talets vansinne? Hur många unga diplomatämnen har inte blickat upp mot porträtt av Raoul Wallenberg och tänkt att ”om det ändå vore jag”?
Att gå före omvärlden i kampen mot diskriminering och förföljelse innebär ett visst mod. Sverige skulle kunna göra en del saker omedelbart som skulle kunna få stor betydelse för förföljda över hela världen;
Adoptera Prideflaggan som en flagga som skyddas och visas upp av svenska beskickningar. Om främmande länder reagerar mot detta är det de som väljer att göra politik av det. För oss i Sverige är det bara en symbol för kärlek och tolerans.
Svenska Olympiska kommittén borde försöka ta reda på hur de kan använda regnbågsflaggan. Nu hör jag att svenska truppens kläder för OS i Ryssland nästa år redan är uppsydda. Men H & M skulle väl kunna sy in en liten HBTQ-flagga på den? Återigen; Det är bara en symbol för kärlek och tolerans. Det är de som protesterar som gör politik av den.
Återuppliva den fina, svenska traditionen att dela ut skyddspass till förföljda. Denna gången är det homosexuella. Vi kanske skulle kunna göra kontoren för de hotade HBTQ-organisationerna i Ryssland till svenska konsulat?
Låter det orealistiskt? Ja, så tyckte många då det började föreslås att Sverige skulle ryta till mot nazityskland i slutet av 1930-talet och att härbärgera många fler flyende judar, socialdemokrater, romer och homosexuella. Det borde vara ett enkelt beslut att bryta mot diplomatiska koder för att visa var vi står! Att vi tvingas leva i en värld där det finns utbredd homofobi och förekommer hatbrott mot personer på grund av deras sexuella preferenser är vad som är orealistiskt!
Rasism har tagit sig många olika former. I vissa fall har rasismen faktiskt minskat och nästan helt försvunnit. Att belysa den rasism som funnits är därför något enormt viktigt. Vad kan vi lära av rasism som försvunnit? Ett exempel på detta är rasismen mot finnar i Sverige, som minskat mer och mer de senaste decennierna.
Jag har en vän som fick höra i en debatt att han inte visste något om vad rasism var, han var ju vit!
När han kom till Sverige hamnade han i en liten bruksort och blev betraktad både som ett lat arbetsskyggt fyllo och en invandrare som tog svenskarnas jobb. Det skämtades om att kvinorna borde se upp för de där råbarkade fyllona med sina knivar. Han var ung (runt 18) och blev slagen för sin dåliga svenska och fick sämre lägenhet för att han var ”invandrare”.
Han har fått en kniv tryckt mot strupen och en ”svensk” skrek ”åk hem till Suomiland”. En svensk som anklagat honom för att vara en typisk finne som slåss med kniv, för övrigt. (ironin!) Nej, han kan väl inte veta vad rasism är!
Fram till 70-talet var rasismen mot finnar stor i Sverige. Barn och vuxna kallades för finnjävlar, de fick ofta utstå mobbning på arbetsplatser och skola, de tvingades ofta ta jobben som hade lägre lön (skitjobben).
Det gick vandringssägner om finnar. De där finnarna både stal, var opålitliga, ljög och söp som borstbindare. Det var inga man kunde lita på. Dessutom var de dumma. Givetvis berättades vandringssägner om ”bastun i garderoben” eller i ”köket” i hyreslägenheten där familjen som bodde på våningen nedanför märkte att nåt var fel när tapeterna trillade av. Klassisk rasism, med andra ord.
Och de ”roliga historierna”. Få över 40 kan ha undgått att höra dem. På rasterna i min skola i Stockholm ekade korridorerna av skratt då historierna om typiska ”finnar”, som alltid hette Pekka, berättades. T.es den om att en ”Pekka” aldrig tar av sig skidorna eller kläderna innan de sätter på sin fruga.
Varför lutar alla dansbanor i Finland? Jo för att blodet lättare ska rinna av…
När finnar pratar om vin och frukt, pratar de om brännvin och gurka
Är okunskapen så stor att vi glömt denna rasism idag?
Varför bör vi studera denna form av rasism? Jo av två anledningar.
Först och främst för att av någon anledning har strukturella diskrimineringar och hatbrott mot skåningar och finnar minskat kraftigt i Sverige. Vi vore urbota KORKADE om inte vi noga studerar detta och tar reda på HUR detta kunde ske. Det inger ju visst hopp. Om vi kunnat minska rasism mot skåningar och finnar kan vi väl minska ALL rasism, eller hur?
Men även för att knäcka de myter som vissa sprider om att ”vita inte förstår vad rasism och fördomar är”. Att dela upp världen i goda och onda, att generaliserande påstå att alla vita är rasister är att göra liknande misstag som många rasister gör. Rasister påstår att det finns strukturellt förtryck och de inbillar sig att MAKTEN styrs av muslimer, judar eller liknande. Antisemiter anser att judar styr världen till exempel. Att då vända på detta och säga att de vita som är rasister pga strukturell makt är att göra samma misstag. Att påstå att ”muslimer är rasister” är faktiskt lika rasistiskt som att påstå att ”vita är rasister”. Man missar nyanserna.
När man påstår att en vit inte kan veta vad förtryck och rasism är glömmer man att folk med funktionsnedsättningar, skåningar, finnar, judar, norrlänningar, samer, katoliker och andra genom åren drabbats av rasism.
Vi vinner enormt mycket på att bekämpa och studera alla former av rasism. Att varhelst man använder negativa generaliseringar om en grupp, oavsett vilken grupp och oavsett vilken elak stereotyp, så bör vi protestera. Jag är inte ute efter att relativisera eller försöka förringa någon form av rasism, utan visa att fördomar är något som är vanligare än vi kan tro. Finnar var 60-talets ”muslimer” i vardagsrasisternas ögon, de som man hånade och skrattade åt.
Och det är förbannat okänsligt och intolerant att peka finger och säga ”du vet fan inte vad rasism är” till individer eller grupper som försöker förklara att även de utsatts för rasism!
DISCLAIMER
Motargument.se är ett politiskt obundet initiativ, och det är därför viktigt för oss att påpeka att de politiska åsikter som framförs av våra gästskribenter inte delas av Motargument.se som grupp. Inom MA finns skribenter med olika politiska inriktningar för att vi ska få ett brett perspektiv på det vi skriver.
/Redaktionen
Gästinlägg av David Sällström.
Arbetarrörelsen måste vinna tillbaka medlemmar från SD. Arbetarrörelsen verkar ha misslyckats att övertyga sina egna om den politik som vänstern alltid har fört. Det finns inte längre någon framtidstro hos arbetarklassen inom vänsterrörelsen där politiken upplevs ha blivit en PK-grej, någonting som inte företräder deras oro och tankar om samhällets utveckling.
Det är antagligen därför som det inom LO-avdelningar och klubbar finns upp emot 20 procent av de förtroendevalda som röstar på Sverigedemokraterna.
Det är hos arbetarna som Sverigedemokraterna hittar sitt stöd. En artikel från Motargument.se visar att hela 56 procent av Sverigedemokraternas väljare 2006 var LO – anslutna. Statistik från samma eminenta artikel från Motargument visar att 2008 definierade sig sextiotre procent av SD:s väljare som arbetare, hos Vänsterpartiet var det femtio procent som valde att kalla sig arbetare.
Tidningen Arbetet skriver den 12 januari i år att Sverigedemokraterna gått om Moderaterna i andelen sympatisörer hos LO-medlemmar, det är bara Socialdemokraterna som har fler sympatisörer än vad SD har hos den gruppen.
Att fackföreningsrörelsen är internationalistisk och per definition antirasistisk verkar inte göra någon större skillnad i statistiken. Analysen som vi i slutändan måste dra är att arbetarrörelsen misslyckats med att formulera ett alternativ som låter trovärdigt och som kan vinna tillbaka arbetarklassen till den internationalistiska arbetarkampen. Att vi för fram argument som folk kan definiera sig med utan att för den sakens skull landa i samma problemlösning som Sverigedemokraterna.
Sverige verkar ha lyckats något bättre än våra grannländer att isolera de främlingsfientliga istället för att dansa efter deras pipa i tron att det istället ska få de främlingsfientliga på fall. Lösningen är inte att ta över deras politiska agenda och göra främlingsfientligheten rumsren, lösningen sitter i en starkare politisk polarisering mellan blocken. Att vi blir tydligare i vårt politiska arbete så att skillnaderna mellan en rödgrön regering och en alliansregering belyses och blir uppenbar. Idag upplevs politiken mellan de bägge blocken inneha små, om än osynliga, skillnader där Sverigedemokraterna blir det enda återstående oppositionspartiet. Det är en farlig utveckling som bara riskerar att gynna SD.
Arbetarklassen måste återfå tron på en ny starkare vänster som positionerar sig tydligt i den politiska sfären. Vi ska formulera om problemställningarna: Hur mycket kapitalism tål Sverige? Hur många riskkapitalister tål Sverige?
Det är inte invandringen det är fel på, utan fördelningen av resurser. Att 20% av befolkningen äger Sveriges samlade rikedomar och att 20% äger ingenting utan har enbart skulder. Det är där vi måste börja om vi ska ha någon chans att vinna tillbaka initiativet.
Ett argument som ofta dyker upp bland invandringsfrågor är att utövandet av en persons modersmål skulle hindra inlärningen av svenska. Detta verkar grunda sig i en vanföreställning om att människan har ett begränsat utrymme i sitt kunskapsförråd. Men mycket pekar på att ju mer man får utveckla och utöva sitt modersmål, desto bättre förutsättningar har man för att lära in ett nytt språk.
Enligt Jan Einarsson, språksociolog och professor i nordiska språk vid Lunds universitet, har de båda språken inom en tvåspråkig persons hjärna kontakt med varandra, hur olika de än är. De har en gemensam bas, eftersom alla mänskliga språk har gemensamma drag. Han skriver också:
Kunskaper, antingen de gäller språk, matematik eller fotboll, hindrar inte en person från att lära sig något ytterligare. Ju fler språk man behärskar, desto lättare tycks det vara att lära sig ytterligare ett.
Inger Lindberg skriver i artikeln ”Myter om tvåspråkighet” att medier ofta framställer forskarna som oeniga i frågan om modersmålets betydelse för flerspråkigas språk- och kunskapsutveckling. Men på denna punkt råder idag stor enighet bland forskarna. Omfattande, långsiktiga och vetenskapligt väl genomförda studier visar att satsningar på modersmålet har en positiv och avgörande betydelse för tvåspråkiga elevers andraspråksutveckling och allmänna skolframgång.
Myten om att forskarna är oeniga kan grunda sig i tidiga studier kring tvåspråkighet där man inte i tillräckligt hög grad tagit hänsyn till skillnader i social bakgrund mellan en- och flerspråkiga. I dessa tidiga studier tog man heller inte reda på i vilken utsträckning de studerade personerna verkligen behärskade flera språk.
Tvåspråkighetsforskaren Lambert myntade redan på 1970-talet begreppen additiv och subtraktiv tvåspråkighet. I den mån andraspråkstalare får möjlighet att utveckla sitt andraspråk parallellt med en fortsatt utveckling av förstaspråket kan man tala om en additiv tvåspråkighet, vilket innebär att de båda språken kompletterar och berikar varandra. I de fall andraspråkstillägnandet i stället sker på bekostnad av förstaspråket gäller begreppet subtraktiv tvåspråkighet. Detta är ofta fallet då personer tvingas överge sitt modersmål för det majoritetsspråk som talas av en dominerande grupp. Samhällets och skolans attityder till personers, i detta fall, minoritetsspråk, avgör om additiv tvåspråkighet kan utvecklas.
Man har även kunnat fastställa många positiva samband mellan tvåspråkighet och kognitiv utveckling. Tvåspråkighet har bl.a. visat sig gynna metaspråklig medvetenhet, alltså insikter om hur språk i allmänhet är konstruerade.
Richard Jomshof (SD) gjorde ett uttalande inför valet 2010 om att varje hemspråkslektion innebär ett hot mot svenska språkkunskaper:
De som kommer till Sverige ska lära sig svenska, då är det svenska som ska vara deras modersmål.
Uttalandet är fullständigt ologiskt eftersom definitionen av modersmål är vilket språk man föds in i. Svenskan kan bli dominerande, men det kan aldrig bli ens modersmål mitt i livet om du haft ett annat modersmål.
Modersmålet utgör en stor del av vår identitet och att få behålla sin identitet är nog viktigt för oss alla. I skolor i både Blekinge och Skåne har SD-politiker velat förbjuda annat språk än svenska som samtalsspråk (undantaget engelsk- och C-språkslektioner) med motiveringen att ”det hämmar elevernas inlärning av svenska om de får prata sina egna språk”. Tänk att inte få leva ut sin egen identitet i skolan, ens på raster! Att hämma någon brukar inte vara en särskilt framgångsrik inlärningsmetod. Det finns t.o.m. en del framgångsrikt tvåspråkiga som medvetet undviker att arbeta bort sin brytning, eftersom det är en del av den nya språkliga identiteten och en kvarleva från den ursprungliga.
Rätten att få utöva och utveckla sitt eget modersmål är av stor betydelse, både för att det skapar bättre förutsättningar för att lära in god svenska, samt att vi nog alla på något plan kan förstå att identitetshämmande inte är speciellt främjande ur folkhälsoperspektiv.
Sedan finns en länk till en nyhet i 
Motargument 