Etikettarkiv: censur

Cry me a river, Peter J!

Artisten Peter Jezewski, för en bredare allmänhet hittills mest känd för att ha sjungit i the Boppers på 90-talet, blev avbokad från julspelningar på ett hotell i Karlstad efter att han tagit ställning för SD politiskt. Hotellkedjans ledning tog senare avstånd från hotelldirektörens ställningstagande, och backade från hennes beslut.
Om detta skrev Peter J en debattartikel, med rubriken ”Avbokad – för mina åsikters skull”, där han förfasas över behandlingen han utstått. Aldrig, under hans 39 år i branschen, har han varit med om något liknande.
Det här är mina reaktioner på hans debattartikel, som jag först publicerade som ett inlägg på Facebook:

Cry me a river, Peter J!

Vilken fantastiskt skyddad verkstad du levt i.
På rak arm kommer jag på ett antal gånger som artister avbokats på grund av sina kontroversiella åsikter.

Vi kan ju börja med Kartellen, som avbokats från bland annat Peace & Love i Borlänge och Keep it Loud i Linköping, på grund av sin vänsterextrema våldsromantik.
Eller Linda Bengtzing som avbokades av LO, efter att hon definierat sig som centerpartist.
Eller ta Soran Ismail, som inte fick fortsätta som bisittande programledare i Sveriges Radio efter att han tagit ställning mot SD.
Det finns många fler, men de här var dem jag kom på direkt.

Du är en av många artister, Peter, vars politiska ställningstagande gör att vissa arrangörer inte vill ha dig på sina scener.

Och vet du vad? Här kommer en newsflash:
En privat näringsidkare eller idéell organisation är i sin fulla rätt att välja exakt vilka artister och vilka budskap som ska få använda deras plattform.
Det är inte ett brott mot yttrandefriheten – tvärtom är det deras absoluta samvetsfrihet.

De enda som inte kan välja och vraka om vilka som ska få komma till tals är staten eller andra företrädare för det allmänna.
Därför kritiserade också Justitieombudsmannen Linköpings kommun, som var en av arrangörerna av Keep it Loud, för att kommunstyrelsen – som i allra högsta grad representerar det allmänna – beslutade att avboka Kartellen. Det är det enda av mina exempel som faktiskt var ett brott mot yttrandefriheten.

Att bli avbokad av ett hotell för att de inte uppskattar ens åsikter är inte en kränkning av yttrandefriheten, eller ett hot mot demokratin. Det är bara fullt normala konsekvenser av politiska ställningstaganden.

Det borde du ha fått lära dig att leva med, som alla andra. Men en ryggradslös koncernledning för Best Western har vikt ner sig för påtryckningar, och sett till att du kan få dina spelningar, mot hotellchefens samvete.
Det är det skändliga i den här historien.

Om detta med censur

De flesta av oss minns säkert barnförbjudna filmer, eller filmer med 15-årsgräns på. När vi som tonåringar inte fick se de allra häftigaste filmerna på bio, och våra föräldrar var högst restriktiva med vad vi fick se på hyrfilmboxarna. Som om STATEN skulle ha kommit med sitt långa pekfinger och fyat oss; censurerat oss.

Nu är det inte filmcensur vi ska ägna oss åt idag, utan att ta reda på vad censur är och hur den fungerar.

Enligt SAOL har ordet censur flera betydelser, men såsom vi oftast använder det idag betyder det så här:

[jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.]

granskning som ngn myndighet underkastar skrift innan den får tryckas (l. spridas), l. teaterstycke, innan det får offentligen uppföras (jfr a) anm.. nedan) äfv. om det förh., att en skrift osv. före utgifningen osv. måste underkastas granskning af offentlig myndighet.

Sverige är tillsammans med Finland, Island, Nederländerna, Norge och Schweiz på förstaplats i Reportrar utan gränsers index över pressfrihet. Det innebär enligt yttrande- och tryckfrihetsgrundlagen att ingen statlig myndighet får gå in och granska material som ska publiceras i offentlig media: text, musik, teater, konst, digitala medier, radio, video och annan film, och så vidare. Däremot kan man genom att utnyttja yttrande- och tryckfrihetslagen begå brott, om man genom dessa offentliga media exempelvis utövar hets mot folkgrupp, sprider information som kan skada staten eller ses som spioneri, eller sprider filmer med sådant sexuellt innehåll som strider mot lagen (barn- och djurporr, sexuellt våld med mera). Skillnaden mellan censur och att åka dit för brott är tidpunkten när innehållet granskas av statlig myndighet; censur sker innan någonting publiceras. Brott mot yttrandefrihets- och tryckfrihetslagen upptäcks normalt efteråt.

Censurens orsaker

Censored
Gullig / Foter.com / CC BY-SA

Det kan finnas flera orsaker till censur, men en av de vanligaste är så kallad politisk censur. Politisk censur används när en styrande regering i ett land vill förhindra andra att föra ut sitt politiska budskap. Man kan också använda censur för att ”skydda” befolkningen, eller delar av den, mot skadlig information (till exempel svordomar i musikvideor). Ofta censurerar man av hänsyn till barn, där man vill skydda dem mot ovårdat språk eller annat som kan verka förråande.

Men för att censur finns som fenomen innebär det inte att den finns i praktiken. Politisk censur har vi inte sett i Sverige sen andra världskriget. Tidningar och andra utgivare/förmedlare av information kan censurera sig själva, vilket kan ske i olika grad och av olika anledningar. Till exempel kan det bero på att en tidning vill hålla sin politiska profil och därför aktivt väljer att inte ta in material med annan inriktning. Andra orsaker kan vara att man vill begränsa den reaktion hos allmänheten en viss information, en viss bok, film, konstverk eller annat kan orsaka.

Skillnad mellan censur och censur

Den politiska censuren liksom den som används i syfte att beskydda olika grupper sköts av staten. I den ”beskyddande” censuren räknas bland annat barnförbjudna filmer in (beskydd av barn mot sånt som anses ”förråande”), liksom bortklippta scener ur filmer med extremt mycket våld eller sex (dessa scener går dock att se om man besöker Statens biografbyrå).

Självcensur, å andra sidan, sköts direkt av den som sprider information av något slag. Det kan handla om en tidningsredaktion som vill upprätthålla god publicistisk sed, undvika förtal och så vidare, men kan också vara en författare eller konstnär, eller den person som står bakom en viss information som i sin helhet kan ge upphov till starka känslor eller på annat sätt inverka negativt på befolkningen.

På sajter som Avpixlat med flera anklagar man gärna främst media för censur i bland annat kommentarsfälten i tidningarnas nätversioner. Man menar att tidningarna förvägrar så kallade oliktänkande att komma till tals men glömmer gärna att det inte handlar om censur utan vanligtvis om vanlig vett och etikett när det gäller språkbruk, liksom personliga påhopp, insinuerade hot riktade mot specifika, ibland namngivna individer och så vidare.

Något de flesta av Sverigedemokraterna och deras anhängare också verkar glömma är att i yttrandefrihetslagen gäller även att man har rätt att välja vad man vill lyssna och ta till sig av, till lika stor del som man har rätt att sprida information. Att man har rätten att säga något innebär inte att alla andra måste lyssna.

Sen ska vi ju inte glömma att de som censurerar allra mest är de som själva anklagar andra för att tysta dem; kommenterar man som antirasist ett inlägg på till exempel Avpixlat, dröjer det troligen inte länge förrän kommentaren blir bortplockad – eller att man blockas helt från möjligheten att kommentera.

Så vem censurerar vem, kan man undra!?

 


Läs också;

Yttrandefrihetslagen
Självcensur
Censur

Ddos attack mot motargument.se

Ungefär samtidigt som filmerna där Almqvist, Ekeroth och Westling kallar Soran Ismail för ”Babbe”, en kvinna för ”Hora” och greppar järnrör för att slåss så beslutade jag mig för att lämna ”hihi-haha-debatten” mot Sverigedemokraterna. Visst är det roligt att göra sig rolig över någon som gör bort sig, men är det effektivt? Det enda som de uppmärksammade händelserna verkar ha lett till inom själva partiet är ju att de verkar få något ökat stöd.

Enkäten till dig som är medlem i Sverigedemokraterna, eller dig som sympatiserar med dem:

Anna Siekas enkät

”Enkäten ligger kvar i ett par veckor till, om du som SD-väljare deltar så tackar jag för ditt bidrag till en mer nyanserad debatt.”

Kanske är det effektivt att ”tiga” bort de allra mest extrema Sverigedemokrater som jag stöter på i sociala medier som till exempel Twitter. Deras förnuft sträcker sig ändå inte så långt. De tror att om jag tiger eller blockerar någon, då har de ”vunnit” debatten. Fast sanningen är att vi inte ens har hunnit ta någon debatt innan de har lyckats förolämpa mig eller någon annan i mitt twitterflöde.

Sverigedemokraterna utgörs inte enbart av extrema och nedlåtande människor på Twitter utan också av helt ”vanliga” människor. Många håller sitt stöd till Sverigedemokraterna hemligt för sin närhet eftersom det kan medföra risker. Jobbförlust, vänskapsförlust och förakt från samhället. Därför är det högst troligt att någon jag känner, kanske till och med umgås med, skulle kunna vara en SD-väljare.

Eftersom jag ogillar lustighets-debatten och inser att det kanske inte längre är effektivt att ”tiga” bort ett parti som ser ut att växa så beslutade jag mig för att försöka förstå hur SD-väljare tänker. Jag ställde samman några enkla frågor i en enkät och spred ryktet om den i sociala medier. Den grundläggande tanken med enkäten är att lyfta upp debatten ur sandlådan och bemöta dem som röstar på SD, kanske till och med få insikter och verktyg till vad som behövs förändras i andra partier för att de återigen skulle rösta på dem.

Klicka för större bild

Det finns 2 orsaker till att den som fyller i enkäten behöver registrera sin e-post-adress:

  1. för att undvika att samma person svarar flera gånger.
  2. för att jag vill göra ett massutskick till de som svarat när jag publicerar sammanställningen.

Självklart är det fullt lagligt att göra en enkät på nätet som personer själva väljer att delta i. E-postadresserna kommer inte att sammankopplas med någons svar och den kommer efteråt att raderas. Det är ju mitt moraliska ansvar i och hur jag hanterar informationen som utgör om enkäten är etisk eller inte.

Trots att enkäten handlar om att SD-väljare ska få göra sin röst hörd och har som mål att lyfta debatten så dröjde det inte länge innan jag blev påhoppad och anklagad för att syssla med ”illegal insamling av IP-adresser”. Det här är samma ”troll” som jag har sett många gånger förut. De vurmar om ”yttrandefrihet”, så länge som människor håller med dem. De konspirerar, känner sig ständigt hotade och tror att mörka makter tar över världen om inte de fortsätter att försöka ”väcka” oss så att vi till slut ”inser sanningen”. När vi ”insett” den sk. ”sanningen” då kommer vi förmodligen att stå där och tacka dem djupt. Ja, ni hör ju hur det låter — som taget ur fablernas värld.

Saccard har skrivit det mest konspiratoriska blogginlägg om enkäten och om mig som jag har läst hittills.

”Saccard levererar alltid sanningen” skryter hen om i sin blogg, men vilken ”sanning”? Att jag registrerar SD-väljares IP-adresser för att kunna hota och förfölja dem? ”Detta kan bli resultatet av en oskyldig enkät-undersökning” skriver hen och lägger ut ett foto på en nedklottrad vägg.

Men snälla människa! Ta din ”meducin” och sluta konspirera! Det måste vara jobbigt att känna sig ständigt hotad och ständigt förföljd. Jag tar för givet att den som undertecknat denna blogg faktiskt har något att dölja. För har en person inget att dölja så känns ju inte heller världen så hotfull som hen upplever den.

Sajten Avpixlat svarade min enkätundersökning med att göra en egen ”liten” undersökning där SD-väljare får berätta om sin resa och varför just de har valt att rösta på SD. Vilket iofs är intressant men problemet med deras undersökning är att det inte finns några konkreta frågor. Vem som helst får berätta lite hur de vill, vilket snarare är en undersökning baserad på affekt än ett försök till att få något form av ”utslag”.

Enligt ”Saccard” som har bloggat om mig och min enkätundersökning så är sajten motargument.se en antivit hatsajt och jag själv tillhör den ”vänstervridna oikofobiska twittermaffian”.

Vad jag vet om ”oikofobi” så handlar det om att jag skulle känna något slags egenhat mot mitt land, min kultur och mina traditioner. Oikofobi är ett ord som används ibland emot personer som argumenterar mot rasism och för mångfald. Ett idiotiskt, konspiratoriskt och onödigt begrepp. Jag är inte ett hot mot ett bra Sverige — det är däremot konspiratoriska och bittra nättroll. Någon frågade mig om alla SD-väljare är nättroll och jag svarade givetvis nej på den frågan. Ett nättroll är lite som ”Saccard”: konspiratorisk, bitter, använder sig av falska anklagelser och försöker via alla medel övertyga människor om ”sanningen”, ty hen är den ende ”upplyste”. Motargument.se är inte en antivit hatsajt utan en sida som argumenterar emot främlingsfientlighet och rasism. Jag har inte heller ”lånat” utrymme av dem utan är krönikör för sajten och tyckte att det var ypperligt att publicera min enkätundersökning där då jag tror att vi har många SD-väljare som besöker den. Jag är inte heller någon ”Expo-spion” och trots anklagelser om att tillhöra vänstermaffian så har jag faktiskt aldrig tagit någon politisk ställning offentligt.

Anna Siekas, krönikör
Anna Siekas

Kort efter att min enkätundersökning spridits i sociala medier så svarade trollen med att föra en ”Ddos-attack” mot Motargument. Trollen twittrade även om detta: ”Det finns misstankar om att sajten motargument.se används för att kartlägga Sverigedemokraters IP-adresser”

Varför skulle jag samla in IP-adresser? Jag har ett fast jobb, en familj och jobbar som kringresande komiker. Skulle jag offra min karriär och sätta min trygghet på spel bara för att få spraya ner någons bil eller sätta eld på någons hus?

Det är smickrande att ”trollen” engagerar sig så pass mycket i det jag skriver så att de väljer att attackera motarguments sida. En Ddos-attack är tydligen inget komplicerat men det krävs ju ett hav av konspiratoriska tankar innan man fattar beslutet att attackera någon. Dessa ”yttrandefrihets”-vurmare slår krokben på sig själva genom att försöka ”stänga ner” en sida som faktiskt ville göra SD-väljares röster hörda.

OM jag nu skulle vilja någon illa så vore det väl förundransvärt dumt att lägga ut enkätundersökningen med mitt riktiga namn och min personliga e-post-adress? Jag menar; när det nästa gång står KROSSA RASISMEN på en SD-väljares bil borde då inte jag ganska tidigt bli misstänkt?

Enkäten ligger kvar i ett par veckor till, om du som SD-väljare deltar så tackar jag för ditt bidrag till en mer nyanserad debatt.

/Anna Siekas, krönikör för motargument

Länk till enkäten: https://motargument.se/enkat/