Etikettarkiv: asylansökan

Myt 2: ”De är snart flera miljoner”

Detta är andra delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Hur många är de egentligen, människorna som har fått asyl i vårt land?

Det är dags att titta närmare på begreppet PUT, permanent uppehållstillstånd.

PUT utfärdas av Migrationsverket och ger en icke svensk medborgare rätt att utan tidsbegränsning bo och arbeta i Sverige.
Det är inte bara flyktingar som får PUT. Det finns en hel rad anledningar att en utlänning vill få möjlighet att leva och bo i Sverige. Sedan 1990 har Migrationsverket utfärdat drygt två miljoner PUT – av dessa har en dryg halv miljon varit flyktingar – alltså 25 % eller en fjärdedel.

I den ohederliga argumentation som används på en rad mindre nogräknade sajter, och som nu också börjar smyga sig in på diverse mer etablerade ledarsidor används dock totalsiffran över antalet PUT för att låta påskina att det pågår en massinvandring av flyktingar.

Så låt oss titta närmare på hur fördelningen har sett under dessa år sedan 1990.

På 1990-talet var ungefär hälften av alla som fick PUT flyktingar eller anhöriga till flyktingar. Men under det första decenniet på 2000-talet sjönk denna siffra till 16 % flyktingar och 7 % flyktinganhöriga. 77 % av alla som fick PUT hade andra skäl att leva och arbeta i Sverige.

Under 2010-talet ökar andelen flyktingar igen, men gruppen flyktingar med anhöriga är ändå bara en dryg tredjedel av alla som får PUT.

2016 var det år då största delen av flyktingvågen 2015 fick svar på sin asylansökan. Inte ens under detta år utgjorde flyktingarna hälften av alla som fick PUT.

Under de 28 år som har gått sen 1990 har Sverige tagit emot en halv miljon flyktingar.

En halv miljon på 28 år.

Det gör 18 000 flyktingar per år.

Det handlar årligen om 19 flyktingar per 10 000 svenskar.

Att beskriva detta som ”massinvandring” är helt enkelt sakligt fel.

Förutom 525 410 människor som har fått PUT som flyktingar så tillkommer ytterligare drygt 200 000 människor som har fått PUT som anhöriga. Jag ska återkomma till detta med den så kallade ”anhöriginvasionen” i en senare text.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 1 juni 2018

Myt: Vår svenska kultur och identitet försvinner

Frågor om svensk identitet och kultur utgör ofta ett slagträ i debatten om invandring och integration. Rädsla för den svenska identiteten och kulturens avveckling har varit på tapeten länge.

Såhär i valårets första skede är det hög tid att bringa klarhet i den eventuella hotbilden.

I ovan nämnda debatt beskrivs ofta svensk identitet och kultur som något konstant och statiskt. Något som sett likadant ut under lång tid men som nu hotas av något nytt. Detta nya hot beskrivs som influenser från andra kulturer, främst genom invandring.

Låt oss börja med den första föreställningen, idén om att kultur är något statiskt och enhetligt. Svensk identitet och kultur har alltid påverkats och formats genom influenser från andra länder och kulturer. Vi behöver inte göra särskilt djupa historiska analyser för att se hur svenska högtider, konstnärer och övriga kulturutövare hämtat inspiration utanför Sveriges gränser.

För att ta ett exempel kan vi se hur bildkonstnärer som Ernst Josephson och Carl Larsson drev frågan om modernisering av synen på konst redan vid sekelskiftet. Josephson och Larsson är skaparna bakom några av våra svenska kulturskatter som ”Näcken”, ”Strömkarlen” och ”Frukost under stora björken”. De frustrerades över den traditionella syn på konst som genomsyrade det svenska utbildningsväsendet och reste ner till kontinenten för att inspireras av andra kulturer.

Vidare kan vi slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Den svenska befolkningen har alltid präglats och formats av både utvandring och invandring. Som exempel kan nämnas hansatyskar som kom till Sverige under medeltiden, romer som började invandra under 1500-talet, valloner som bjöds hit för att lära ut järnhantering i slutet av 1600-talet, Savolaxfinnar som under 1600-talet beviljades viss skattefrihet om de bosatte sig i urskogen, det som vi idag kallar för finnmarkerna. Under 1700-talet invandrade franska intellektuella, filosofer och konstnärer som satte sin prägel på kulturlivet, även judar kom under detta sekel. När vi sedan började bygga stenhus på 1800-talet bjöd vi hit italienare som var experter på stuckaturer som satte sin prägel på den svenska arkitekturen. Under samma period kom en hel del skottar som fick fart på bryggeriverksamheten i landet och därmed bidragit till det breda utbudet av öl vi avnjuter på pubar och restauranger runt om i landet.

Det var först vid slutet av 1960-talet som vi i Sverige införde en reglerad invandring där den som ville invandra till landet i princip behövde ha sitt uppehållstillstånd klart före inresan alternativt ansöka om asyl. Detta resulterade i att invandringen skedde mer stötvis, ofta till följd av kriser. Exempelvis i samband med militärkuppen i Chile 1973 och Jugoslaviens sammanbrott under början av 90-talet. Båda perioderna har varit av stor vikt för utveckling av den svenska industrin.

Sammantaget kan vi alltså konstatera att föreställningen om svensk identitet och kultur som något statiskt är direkt felaktig. Vår matkultur, arkitektur, bildkonst, musik och högtider ser ut som de gör på grund av influenser från andra håll. Vi kan också slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Sverige har alltid varit både ett invandrings- och utvandringsland och det är just de egenskaperna som har format det som idag är den svenska identiteten och kulturen.